Mindre fartyg i kommersiell sjötrafik

Transkript

1 Uppsats, 10 poäng VT 2006 Stockholms Universitet Juridiska Institutionen Sjörätt Handledare: Hugo Tiberg Mindre fartyg i kommersiell sjötrafik Det svenska regelverket avseende fartygssäkerhet Författare: Magnus Lindahl

2 Innehållsförteckning 1. Säkerhetsutrustning på mindre fartyg Introduktion i ämnet Syfte Avgränsning Metod Disposition Definitioner och författningshänvisningar Sjövärdighet Kommersiell sjötrafik Begrepp och definition Praxis Yrkestrafiklagens definition av yrkesmässig trafik Kommentar Klassificering och klassbeteckning Klassificering Klassbeteckning Fartygstyper Fartyg Handelsfartyg Lastfartyg Fritidsfartyg Fritidsfartyg i kommersiell drift Fartområde Indelning av farvatten Fartområde E Fartområde D Fartområde C Fartområde B Fartområde A Internationell resa Inrikes resa Certifikat Dräktighet Längd Sammanfattning

3 4. Sammanställning av Sjöfartsverkets krav för olika båtar beroende på storlek Fartyg med en längd om 5 meter i kommersiell drift Fartyg med en längd om 5,5 meter i kommersiell drift Fartyg med en längd om 6 meter i kommersiell drift Fartyg med en längd om 7 meter som gör 7 knop i kommersiell drift Fartyg med en längd om 12 meter i kommersiell drift Fartyg med mått överstigande 12 gånger 4 meter Fartyg med en längd om 15 meter i kommersiell drift Fartyg med bruttodräktighet 20 i kommersiell drift Allmänt om tillämpliga lagar och föreskrifter Fartygs Sjövärdighet Sjövärdighet enligt sjölagen (1994:1009) Sjövärdighet enligt fartygssäkerhetslag (2003:364) Fartygssäkerhetslagen Skrov Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrift om byggnadsregler för yrkesfartyg under femton meters längd (SJÖFS 1997:3) Nordisk Båtstandard, Yrkesbåtar Maskininstallation Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om maskininstallation i fartyg som inte omfattas av den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (SJÖFS 1993:10) Elektrisk anläggning och utrustning Sjöfartsverkets kungörelse om elektrisk anläggning och utrustning på fartyg (1971:A15). Ändring, SJÖFS 2000: Anslutning till landbaserat elkraftsystem Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om anslutning av fartyg till ett landbaserat elkraftssystem (SJÖFS 2000:22) Brandskydd Sjöfartsverkets kungörelse om brandskydd på fartyg (1970:A13) Brandskydd A Kommentar Fartyg med obemannat maskinrum Sjöfartsverkets kungörelse om fartyg med obemannat maskinrum (1970:A9). Ändring, SJÖFS 2000: Livräddningsutrustning och livräddningsanordningar Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om livräddningsutrustning och livräddningsanordningar för fartyg som inte 3

4 omfattas av 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SJÖFS 2004:30) SOLAS och LSA-koden Livräddningsutrustning på mindre fartyg Dispens Marin utrustning Sjöfartsverkets föreskrifter om marin utrustning (SJÖFS 1999:8). Ändring, SJÖFS 2003:2 (omtryck) EU: s direktiv om marin utrustning Installation av gasolförbrukande apparater Kungl. Sjöfartsstyrelsens kungörelse angående installation av gasolförbrukande apparater ombord i fartyg (gasolkungörelse) (1963:A10) Navigationssäkerhet och navigationsutrustning Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om navigationssäkerhet och navigationsutrustning (SJÖFS 2003:5) Navigationssäkerhet Navigationsutrustning Fartygsljus och ljudsignalsapparater Sjöfartsverkets kungörelse med de internationella sjövägsreglerna m.m. (SJÖFS 1989:15) Radiokommunikationsutrustning Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om radioutrustning på fartyg (SJÖFS 2004:28) Rederiers och fartygs säkerhetsorganisation Säkerhetsorganisation enligt ISM-koden Sjöfartsverkets SMS-kod Tillsyn Kommentar Åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall Lyftinrättningar på fartyg Sjöfartsverkets kungörelse om lyftinrättningar på fartyg (1973:A9) Skydd mot buller på fartyg Sjöfartsverkets bestämmelser och rekommendationer om skydd mot buller på fartyg (1973:A27) Skyddsanordningar och skyddsåtgärder Sjöfartsverkets kungörelse om skyddsanordningar och skyddsåtgärder på fartyg (1974:A9) Dispens Bostadsrum, hygien och sjukvård Bostäder och ekonomilokaler mm Sjöfartsverkets kungörelse om bostäder och ekonomilokaler mm. på fartyg (1970:A4) Dispens

5 7.2 Besättningens bostäder Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om besättningens bostäder på fartyg mm. (SJÖFS 1992:6) Dispens Dricksvatten Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten på fartyg (SJÖFS 1994:8) Kontroll av vattnets kvalitet Sjukvård och apotek Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om sjukvård och apotek på fartyg (SJÖFS 2000:21) Bestämmande av sjukvårdsutrustning Fartygsapotek Löpande översyn av fartygsapotek Dispens Lastning, stabilitet och fribord Stabilitet och fribord Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om fartygs stabilitet och fribord (SJÖFS 1993:3). Ändring, SJÖFS 2000: Bakomliggande regelverk Nya stabilitetskrav Fribord Åligganden till tryggande av säkerheten Skepps- och maskindagbok Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter angående skeppsdagbok, maskindagbok och kombinerad skepps- och maskindagbok, m.m. (SJÖFS 1996:12) Dispens Rapportering av sjöolyckor Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om rapportering av sjöolyckor och anmälan om sjöförklaring (SJÖFS 1991:5) Registrerings- och mätningsplikt Registreringsplikt Registreringspliktiga fartyg Ägares nationalitet Dispens Mätningsplikt Mätningspliktiga fartyg Skeppsmätning på grund av att fartyget ändrats Inlämnande av ritningar mm Bemyndigande till Sjöfartsverket att meddela föreskrifter mm MGN

6 13. Fritidsfartyg Slutsats

7 1. Säkerhetsutrustning på mindre fartyg 1.1 Introduktion i ämnet Verksamheter sysselsatta med personbefordran på mindre fartyg har ökat på senare år. Charterverksamhet 1 har blivit en inte obetydlig näring och intresset för bland annat semestrande till havs är stort. Teknologisk utveckling och omfattande säkerhetsarbete har resulterat i en allt säkrare sjöfart. Trots tekniska framsteg och högt ställda krav på bland annat säkerhetsutrustning, fartygskonstruktion och utbildning är transporter till sjöss förenade med risker. För att minimera dessa risker finns idag ett omfattande regelverk som skall fastställa en hög säkerhetsnivå på fartyg som trafikerar våra hav och sjöar. Det finns emellertid vissa brister i detta regelverk som medför att det är mycket svårt att tillämpa på vissa fartygskategorier. I Sverige finns idag inget väl fungerande regelverk för fartyg som kan beskrivas som fritidsfartyg i kommersiell drift eller mindre handelsfartyg 2. Dagens regelverk gör endast åtskillnad mellan fritidsfartyg och handelsfartyg. Handelsfartygsbegreppet får främst anses ta sikte på stora fartyg byggda i stål, men enligt regelverkets tillämpningsbestämmelser innefattas även små fartyg i kommersiell drift. För mindre fartyg i kommersiell sjötrafik är det svenska regelverket i stora delar mycket svårt eller omöjligt att tillämpa och uppfylla. Säkerhetsbestämmelser för fritidsfartyg såväl som för handelsfartyg finns att tillgå, men gapet mellan de krav som ställs på de båda fartygsklasserna med avseende på fartygssäkerhet är orealistiskt stort i de fall då fritidsfartyg skall användas i kommersiell sjötrafik. 1.2 Syfte Syftet med denna framställning är att redogöra för vilka lagar och bestämmelser som i dagsläget skall beaktas av de affärsmässiga verksamheter som är sysselsatta med personbefordran och andra sjötransporter på mindre fartyg. Framställningen skall även granska hur och om dessa säkerhetsbestämmelser kan uppfyllas samt försöka ge förslag på eventuella förändringar i de delar som ter sig mindre välanpassade. 1 Verksamhet sysselsatt med uthyrning av fartyg med eller utan besättning. 7

8 1.3 Avgränsning Denna framställning tar sikte på de svenska säkerhetsbestämmelserna avsedda för fartyg för personbefordran med högst tolv passagerare och en minsta längd av 5 meter och en största längd av 24 meter. Framställningen är även begränsad till fartyg med bruttodräktighet understigande 100. Framställningen omfattar ej fiskefartyg eller höghastighetsfartyg även om dessa i vissa fall kommer att kommenteras. 1.4 Metod I mitt arbete att frambringa en sammanställning av tillämpliga svenska regelverk på fartygssäkehetsområdet används de traditionella rättskällorna författningar, förarbeten, praxis, och doktrin. Tillgången på litteratur inom detta arbetes specifika område är i det närmaste obefintlig och sammanställningen grundar sig främst på granskning av Sjöfartsverkets föreskrifter och samtal med anställda på Sjöfartsverket, Sjöfartsinspektionen och personer som är eller har varit verksamma inom charternäringen. 1.5 Disposition Detta arbete inleds med viktiga definitioner och en sammanfattning av problematiken kring det nuvarande regelverket. Efterföljande del utgörs av en sammanställning av de föreskrifter som skall beaktas av olika fartyg beroende på storlek. De regelverk som behandlats i sammanställningen kommer sedan att granskas vart och ett för sig. Slutligen kommer jag att redogöra för de slutsatser jag dragit av min granskning och ge förslag på hur problemen bör lösas. 8

9 2. Definitioner och författningshänvisningar 2.1 Sjövärdighet Sjövärdighet är ett relativt begrepp, och kraven för att uppfylla tillräcklig standard varierar. Last, rutt och årstid är exempel på viktiga faktorer vid bestämmandet av säkerhetsstandard. Ett fartyg kan t.ex. anses ha tillräcklig standard för resa i skyddade vatten men samtidigt anses sjöovärdigt för resa på öppet hav. Det finns inget absolut krav på att alla risker skall elimineras. Det är befälhavarens skyldighet att, innan resa påbörjas, se till att fartyget är sjövärdigt. 2.2 Kommersiell sjötrafik Begrepp och definition Ett fritidsfartyg 3 som används i kommersiell sjötrafik upphör per definition att vara en fritidsbåt och blir ett handels- eller passagerarfartyg, vilket får till följd att fartyget skall uppfylla de omfattande krav som ställs på handelsflottan. Det är alltså inte tillåtet att i Sverige använda fritidsfartyg i kommersiell sjötrafik. Enligt EG: s fritidsbåtsdirektiv 94/25EG som rör bland annat säkerheten på fritidsfartyg får ett fritidsfartyg användas i kommersiell sjötrafik i begränsad omfattning. Detta undantag finns ej i den svenska regleringen. I Sjöfartsverkets regelverk används flera olika begrepp för att beskriva sjötransport mot ersättning. Återkommande begrepp är handelssjöfart, yrkesmässig sjöfart, affärsmässig sjöfart och kommersiell sjöfart. Användandet av olika begrepp borde rimligtvis grundas i att det föreligger en skillnad mellan de olika begreppens innebörd. Detta verkar emellertid enligt uppgifter från Sjöfartsverket inte vara fallet. 3 Fartyg (skepp eller båtar) som endast används för sport- och fritidsändamål och som för högst tolv passagerare 9

10 Praxis Innebörden av begreppet kommersiell sjötrafik är inte entydig. Begreppet har inte behandlats i praxis ifråga om sjötransporter, men HD har i NJA 2004 s. 385 uttalat sig om yrkesmässig (landsvägs) trafik i den mening som avses i 6 kap. 1 yrkestrafiklagen (1998:490). Utdrag ur Högsta Domstolens domskäl: Det är således inte yrkesmässig trafik i lagens mening att vid ett enstaka tillfälle utföra en biltransport mot betalning ens om det sker efter ett erbjudande till en obestämd allmänhet. För att det skall vara fråga om yrkesmässig trafik krävs att bilen ställs till allmänhetens förfogande i sådan omfattning att den kan anses vara systematiskt utnyttjad för förvärvsändamål. Det skall dock framhållas att redan den första körningen måste kunna utgöra yrkesmässig trafik, om det är utrett att det är fråga om en planerad yrkesmässig verksamhet som är avsedd att bedrivas även fortsättningsvis. HD gör bedömningen att det krävs ett systematiskt användande för förvärvsändamål för att transporten skall ses som yrkesmässig, trots att något sådant krav inte uppställs i lagtexten (se nedan) Yrkestrafiklagens definition av yrkesmässig trafik Yrkestrafiklagen definierar yrkesmässig trafik i 1 kap. 1 : 1 Denna lag gäller yrkesmässig trafik, varmed avses sådan trafik som 1. bedrivs med personbilar, lastbilar, bussar, terrängmotorfordon eller traktorer med tillkopplade släpfordon (traktortåg) och 2. innebär att fordon och förare mot betalning ställs till 10

11 allmänhetens förfogande för transporter av personer eller gods Kommentar HD: s bedömning borde vara lämplig att lägga till grund för ett fastställande av begreppet yrkesmässig även på sjörättens område. Sjöfartsverket har emellertid på senare tid utvidgat begreppet yrkesmässig sjötrafik till att gälla all sjötransport mot ersättning. Sjöfartsverket har även gjort bedömningen att begreppet kommersiell sjöfart tillämpas på den som bedriver affärsmässig verksamhet som visserligen inte direkt innefattar sjötransport men där vederbörande tvingas använda fartyg för att transportera material och verktyg till sin arbetsplats. Detta får till följd att hantverkaren som skall utföra arbete på en ö tvingas uppfylla de krav som ställs på handelssjöfart ifråga om både säkerhetsutrustning och bemanning. Sjöfartsverket påpekar att det finns möjlighet att få dispens från bemanningskraven men att det efter medgiven dispens fortfarande uppställs krav på kustskepparintyg. Hur Sjöfartsverket ser på dispens beträffande fartygssäkerhet är oklart. 2.3 Klassificering och klassbeteckning Klassificering Klassificering av fartyg görs genom en besiktning av skrov eller maskineri med hänvisning till ett för fartygstypen tillämpligt regelverk samt genom kontroll av att fartyget uppfyller de i regelverket givna kraven Klassbeteckning Klassbeteckning är en beteckning som anger att ett fartyg uppfyller vissa givna krav uppställda av Sjöfartsverket eller ett klassificeringssällskap. 2.4 Fartygstyper Fartyg Som fartyg räknas i sjölagen både skepp (som har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter) och båt (fartyg som inte är skepp kallas båt). Det är bara fartyg som används till sjöfart som berörs av 11

12 Sjöfartsverkets regler. Sjöfartsverket har sina egna definitioner av fartyg av olika slag. Följande är relevanta för denna uppsats Handelsfartyg Enligt definition i Verkets föreskrift om tillsyn av fartyg och rederiers säkerhetsorganisation är ett handelsfartyg ett sådant som nyttjas affärsmässigt, för skolsegling eller för befordran av passagerare samt fartyg som används som uthyrningsfartyg eller charterfartyg. Vad som menas med uthyrningsfartyg finns inte definierat i föreskriften och inte heller i någon annan av Sjöfartsverkets föreskrifter. Det är oklart om begreppet omfattar alla fartyg som hyrs ut. Definitionens formulering tyder på att kravet på affärsmässighet inte gäller uthyrningsfartyg eller charterfartyg. Inte heller charterfartyg finns definierat. Detta begrepp borde emellertid omfatta alla fartyg som går på någon form av charter Lastfartyg Sjöfartsverket definierar de fartyg som är föremål för denna framställning som lastfartyg. Enligt den nya föreskriften om fartygs skrovkonstruktion, stabilitet och fribord (SJÖFS 2006:1) definieras lastfartyg som andra fartyg än passagerarfartyg, fiskefartyg och fritidsfartyg. Lastfartyg delas ofta upp i olika fartygstyper beroende på deras funktion och arrangemang, vilken typ av last de för och vilken typ av lasthanteringssystem de använder. Den lastfartygstyp som beaktas i denna framställning är fartyg för personbefordran med högst tolv passagerare. Lastfartyg får medföra upp till tolv passagerare utan att fartyget betraktas som passagerarfartyg. Som passagerarfartyg räknas alla fartyg som medför fler än tolv passagerare Fritidsfartyg Fritidsfartyg är enligt föreskriften om tillsyn av fartyg och rederiers säkerhetsorganisation varje fartyg som inte har ombordanställda, inte medför mer än 12 passagerare och inte används i affärsmässig verksamhet. 12

13 2.5 Fritidsfartyg i kommersiell drift Fartyg som klassats som fritidsfartyg men som används i kommersiell drift. Denna definition finns inte i Sjöfartsverkets regelverk. 2.6 Fartområde Indelning av farvatten Fartområden är en geografisk indelning av farvatten. Många av de krav som finns i Sjöfartsverkets föreskrifter varierar beroende på vilket fartområde fartyget skall trafikera. Ju mer vidsträckt fart desto högre krav ställs på fartyget och dess ombordanställda. Fartområden uppdelas i Fartygssäkerhetförordningen 1:3 i fem kategorier, nämligen A, B, C, D och E, där A är det mest vidsträckta fartområdet. Indelningen bygger på tre kriterier avstånd till skyddad plats 4, avstånd till strandlinje 5 (där nödställda kan ta sig iland), och våghöjden 6 (sannolikheten att den signifikanta våghöjden 7 överstiger ett visst värde under en viss period). Grunddefinitionen av fartområdena finns i fartygssäkerhetsförordning. Sjöfartsverket har emellertid närmare specificerat fartområdena C, D och E vars gränser finns inritade i sjökorten. Koordinaterna för dessa gränser finns i föreskriften SJÖFS 2003: Fartområde E Gränsen är beskriven med ett stort antal punkter som binds samman med en linje. Denna linje gäller hela året, men när den signifikanta våghöjden inte överskrider 0,5 4 Med skyddad plats avses hamn på oskyddade delar av kusten, och av E-linjen där kusten har skärgård. 5 Med strandlinje (där nödställda kan ta sig iland) avses kustlinjen på oskyddade delar av kusten (de delar som inte har någon E-linje) och D-linjen där kusten har skärgård (de delar som har en E-linje). 6 Vertikala avståndet mellan vågtopp och vågdal. 7 Medelvärdet av den högsta tredjedelen av våghöjderna i en serie vågor. 13

14 meter utökas fartområdet till 1 nm 8 utanför den beskrivna linjen. Insjöar anses vara E-område med undantag av Vänern och Vättern Fartområde D Gränsen är beskriven med ett stort antal punkter som binds samman med en linje, men under perioden 1 juni t.o.m. 31 augusti utökas D-området till det minsta av 6 nm från en skyddad plats och 3 nm från strandlinjen Fartområde C Gränsen är kring Gotland beskriven med ett stort antal punkter. För övriga delar av kusten, samt Vänern, är utsträckningen av fartområde C det minsta av 15 nm från en skyddad plats och 5 nm från strandlinjen. Under perioden 1 juni t.o.m. 31 augusti utökas dock C-området kring Gotland, till det minsta av 15 nm från en skyddad plats och 5 nm från strandlinjen Fartområde B Fartområde B begränsas av en linje 20 nm från strandlinjen Fartområde A Mer vidsträckt fart än fartområde B. 2.7 Internationell resa Enligt den nya föreskriften om fartygs skrovkonstruktion, stabilitet och fribord (SJÖFS 2006:1) definieras internationell som en resa från en svensk hamn till en hamn utanför svenskt sjöterritorium eller vice versa. 8 Nautisk mil, 1852 meter 14

15 2.8 Inrikes resa Enligt föreskriften om tillsyn av fartyg och rederiers säkerhetsorganisation definieras inrikes resa som en resa från en konventionsstats hamn till samma eller annan hamn i konventionsstaten. 2.9 Certifikat Ett certifikat är ett bevis på att fartyget vid tillsyn 9 befunnits uppfylla gällande krav. Enligt FSL (fartygssäkerhetslagen) 2:3 skall fartyg ha de certifikat som anges i lagen eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Krav på besiktning av fartyg formuleras i lagar, förordningar och föreskrifter beroende på typ av besiktning. För de flesta certifikaten krävs årliga besiktningar för att de skall vara giltiga. Besiktningens omfattning kan variera beroende på typen av certifikat och dess giltighetstid. Certifikat utfärdas för en bestämd tidsperiod ibland med krav på mellanbesiktningar. Certifikatet är ett viktigt dokument som alltid finnas tillgängligt ombord och som kunna kontrolleras vid inspektioner, hamnstatskontroller, hamnanlöp m.m. Sjöfartsinspektionen utfärdar certifikat för svenska fartyg på inrikes eller internationell resa. I avtal med fem stora internationella klassificeringssällskap (American Bureau of Shipping, Bureau Veritas, Det Norske Veritas, Germanischer Lloyd och Lloyd s Register) ges dessa rätten att inom vissa områden utfärda certifikat på uppdrag av Sjöfartsinspektionen Dräktighet Dräktighet är (sedan juli 1982) ett sortlöst jämförelsetal för fartygs storlek, beräknat enligt bestämmelserna i 1969 års Internationella skeppsmätningskonvention, och fastställt genom skeppsmätning 10 som i Sverige utförs av Sjöfartsinspektionen. Resultatet presenteras i ett mätbrev för fartyget. Bruttodräktigheten anger fartygets 9 Besiktning, rederikontroll och inspektion 15

16 storlek och bygger på fartygets totala inneslutna rymd (volymen av samtliga slutna utrymmen). Många små, äldre fartyg är fortfarande skeppsmätta enligt de regler som gällde före Dräktigheten är då angiven i registerton, ett rymdmått som är 2, 83 kubikmeter (100 engel kubikfot) Längd Enligt SJÖFS 1993:3 skall längden av ett fartyg beräknas som antingen 96 procent av hela längden i en vattenlinje belägen på 85 procent av minsta malldjupet 12 mätt från kölens överkant, eller längden från förstäven till mittlinjen av roderhjärtstocken i samma vattenlinje, om sistnämnde längd är större. Om förstävens kontur är konkav ovanför vattenlinjen vid 85 procent av malldjupet skall förliga perpendikeln 13 och längdens förliga ändpunkt anses vara belägen lodrätt under den aktersta delen av förstäven ovanför denna vattenlinje. För fartyg konstruerade med styrlastighet skall längden mätas i en vattenlinje som är parallell med konstruktionsvattenlinjen. 10 Fastställande av ett fartygs bruttodräktighet och nettodräktighet. I fråga om svenska fartyg fastställs genom skeppsmätning även skrovets största längd och största bredd aspx, Malldjupet är det lodräta avståndet från överkant av kölen till överkant av fribordsdäckets däcksbalk, mätt vid fartygssidan. Finns alternativa sätt att mäta malldjupet på olika fartyg (se lastlinjekonventionen, annex 1). 13 Förliga och aktra perpendiklarna betecknar förliga respektive aktra ändpunkten av längden. Den förliga perpendikeln skall sammanfalla med stävens förkant i den vattenlinje där längden mätes. 16

17 3. Sammanfattning Fartyg under 24 meter (mindre fartyg) i kommersiell sjöfart Under 2005 inträffade flera incidenter med mindre fartyg. Flera av dessa fartyg användes i kommersiell verksamhet trots att de var fritidsfartyg. I ett fall omkom två personer och vid två andra tillfällen tvingades man evakuera fartygen, bland annat med hjälp av helikopter. Orsaken till händelserna var, något förenklat, dåligt underhåll och bristfällig konstruktion i kombination med hårt väder. Charterverksamhet, dvs. verksamhet sysselsatt med uthyrning av fartyg med eller utan besättning, är idag ett verksamhetsområde med ett ökande antal aktörer. Orsaken till att charternäringen expanderar är ett ökat intresse hos allmänheten att bland annat semestra till havs. För alla dessa semesterfirare och alla andra som i olika sammanhang beger sig ut på havet i chartrade fartyg är det av stor vikt att fartygen har en hög säkerhetsstandard. Teknologisk utveckling och omfattande säkerhetsarbete har resulterat i en allt säkrare sjöfart, men trots teknologi framgångar och högt ställda krav på bland annat säkerhetsutrustning, fartygskonstruktion och utbildning är transporter till sjöss förenade med risker. För att minimera dessa risker finns idag ett omfattande regelverk för fartyg i yrkesmässig sjöfart som skall fastställa en hög säkerhetsnivå på de fartyg som trafikerar våra hav och sjöar. Dagens regelverk Dagens regelverk för handelsfartyg består av ett antal lagar och förordningar samt ett stort antal föreskrifter som fastställts av Sjöfartsverket enligt bemyndigande från riksdag och regering. Lagarna och förordningarna tar sikte på en övergripande reglering och föreskrifterna detaljreglerar fartygssäkerheten i syfte att uppfylla övergripande mål som uppställs i lagarna och förordningarna. Sjöfartsverkets regelverk grundar sig i stor omfattning på SOLAS-konventionen (Safety Of Life At Sea). Denna konvention är resultatet av ett omfattande internationellt samarbete för att förbättra säkerheten till havs och tar sikte på fartyg 17

18 på internationell resa. Enligt konventionen skall regelverket tillämpas på lastfartyg över 500 brutto. Sjöfartsverket har dock valt att tillämpa bestämmelserna även på handelsfartyg under 500 brutto med resultatet att de konventionsgrundade föreskrifterna i vissa delar inte går att uppfylla för mindre fartyg. Det föreligger alltså ingen internationell skyldighet för Sjöfartsverket att tillämpa konventionens bestämmelser på fartyg under 500 brutto. De föreskrifter som finns på fartygssäkerhetens område är som tidigare nämnts anpassade för större fartyg i stål. Föreskrifternas tillämpningsbestämmelser ger visserligen sken av att Sjöfartsverket vid föreskrifternas meddelande beaktat fartygs olika storlek, men det finns trots detta en betydande fartygskategori av mindre fartyg i yrkesmässig sjöfart som får anses ha glömts bort. Dessa bortglömda fartyg är ofta byggda i plast och har dimensioner som omöjliggör ett uppfyllande av Sjöfartsverkets regelverk. Exempel på krav som får anses orimliga och i det närmaste omöjliga för mindre fartyg att uppfylla är bestämmelserna om livflottars och livbojars storlek, fribord, skrovverifiering, stabilitet, mantågshöjd, brandutrustning och krav på tillgång till maskinrum. Det tydligaste problemet med Sjöfartsverkets krav på säkerhetsutrustning, som i stor utsträckning skall uppfylla SOLAS-standard, är att den förskrivna utrusningen helt enkelt är för stor och dyr. Det är exempelvis inte möjligt att hysa de i föreskrifterna föreskrivna livflottarna, livbojarna och livbältena ombord på ett mindre segelfartyg. Utrustningen är anpassad för stora fartyg och det kan inte anses rimligt att utrustning på ett fartyg på 500 brutto också finnas ombord på ett fartyg på 20 brutto. Vad gäller kostnaderna kan det inte heller anses rimligt att kostnaderna för att uppfylla föreskrivna krav i vissa fall överstiger halva fartygsvärdet. Kostnadsaspekten väger visserligen inte lika tungt som den fysiska omöjligheten att uppfylla verkets krav, men det kan inte bestridas att kostnaderna för den utrustning som i dagsläget föreskrivs är orimligt höga. I fråga om fartygsskrov uppställs krav på att skrov skall verifieras, vilket innebär att klassificeringssällskap eller Sjöfartsinspektionen löpande skall kontrollera byggnationen. Har sådana löpande kontroller inte gjorts och dokumenterats är det mycket svårt att bevisa ett fartygs styrka. Detta är 18

19 framförallt ett problem för fartyg i plast, vilket får till följd att många av dagens charterbåtar från exempelvis Beneteau, Hanse och X-yacht redan på grund av verifieringskravet inte kan klassas som handelsfartyg. För träbåtar är det paradoxalt nog enklare bevisa sin styrka, eftersom man vet träslag och dimensioner etc. Föreskrifterna som reglerar brandskydd kräver brandskydd A60 Detta utesluter i princip alla fartyg som inte är byggda av stål. Fartygsägare ges visserligen en möjlighet att genomföra en likvärdig lösning, men det är i praktiken omöjligt att uppnå likvärdig brandhärdighet för en plastbåt. Ett annat problemområde är bestämmelserna om fribord. Sjöfartsverkets föreskrifter om fribord med hänvisningar till Internationella Lastlinjekonventionen (ILCC) ställer till med omfattande problem för fartygsägare som vill uppfylla Sjöfartsverkets krav. Bestämmelsernas krav på tröskelhöjd, ventilatorer och luftrör visar tydligt att bestämmelserna tar sikte på större fartyg. Som tidigare sagts klassar Sjöfartsverket fartyg i yrkesmässig sjöfart och fartyg som är sysselsatta med personbefordran i kommersiell verksamhet som lastfartyg om passagerarantalet understiger 12. Dessa fartyg faller in under verkets vidare kategori handelsfartyg. Ett resultat av dagens föreskrifter är att flertalet mindre fartyg inte kan klassas som handelsfartyg och därför är klassade som fritidsfartyg trots att de används i yrkesmässig sjöfart. Personbefordran till sjöss i kommersiellt syfte med fritidsfartyg är idag inte tillåtet. Säkerheten på fritidfartyg under 100 brutto är i det närmaste oreglerad, vilket får till följd att säkerhetsstandarden på de fartyg som används i charterverksamheter och annan kommersiell verksamhet varierar kraftigt. Många redare och fartygsägare anstränger sig visserligen för att upprätthålla högsta möjliga säkerhetsnivå på sina fartyg, men deras säkerhetsarbete försvåras av att det inte finns en given realistisk standard att uppfylla. Dessa redare och fartygsägare tvingas dessutom sväva i osäkerhet i fråga om de rättsliga följderna av en eventuell olycka. Likvärdighetsbedömning Att Sjöfartsverkets säkerhetskrav inte går att uppfylla behöver inte nödvändigtvis innebära att säkerhetskraven är för högt ställda. Det finns ingen given sanning om 19

20 vilken utrustning eller konstruktion som ger den högsta säkerheten. Sjöfartsverket har en ekvivalensprincip att falla tillbaka på som innebär att konstruktion, brandskydd och utrustning som ger en likvärdig säkerhet kan tillåtas. Att för fartygsägaren påvisa sådan likvärdig säkerhet har emellertid visat sig orimligt kostsamt. Det har skämtats om att det i princip krävs att ägaren har två identiska båtar och offrar den ena för de tester som behöver göras. Det engelska systemet I England har the Maritime and Coastguard Agency tillsammans med ett flertal olika organisationer arbetat fram the Small Commercial Vessel and Pilot Boat (SCV) Code, som går under beteckningen MGN 280 (Marine Guidance Note). Detta regelverk uppställer höga krav på fartygssäkerhet men har anpassats för kommersiell sjötrafik med mindre fartyg. Regelsamlingen slår vakt om en säkerhetsnivå som, då den tillämpas på mindre fartyg, får anses vara mycket hög och klart jämförbar med den säkerhetsnivå som säkerställs genom det svenska regelverket då detta tillämpas på mindre fartyg. Slutsats Sjöfartsverkets föreskrifter på fartygssäkerhetens område är i många avseenden mycket bra och uppställer krav som slår vakt om en hög fartygssäkerhet. Regelverket är visserligen rörigt och svårt att överblicka, men det fyller sin funktion. Detta regelverk är ägnat att fortsätta tillämpas på större fartyg, men Sjöfartsverket måste ta fram ett nytt regelverk anpassat till mindre fartyg i yrkesmässig sjöfart. Sjöfartsverket bör försöka se till de grundläggande målen med säkerhetsutrustning, konstruktion och brandskydd istället för att fästa all uppmärksamhet vid tekniska lösningar. Höga krav på fartygssäkerheten är en nödvändighet och ett måste, men ett regelverk som inte kan uppfyllas förlorar sin trovärdighet och kan knappast anses gynna fartygssäkerheten. Inte heller utgör ett sådant regelverk ett incitament för fartygsägare att anstränga sig och sin ekonomi för att uppnå en hög säkerhetsnivå. Sverige bör ha ett regelverk i klass med engelsmännens Small Commercial Vessel and Pilot Boat (SCV) Code. 20

21 4. Sammanställning av Sjöfartsverkets krav för olika båtar beroende på storlek 4.1 Fartyg med en längd om 5 meter i kommersiell drift skall enligt sjölagen 1:2 vara registrerat i sjöfartsregistrets båtdel (båtregistret). skall uppfylla kraven på livräddningsutrustning och livräddningsanordningar i SJÖFS 2004:30. skall uppfylla kraven i Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om navigationssäkerhet och navigationsutrustning (SJÖFS 2003:5). skall uppfylla kraven i Sjöfartsverkets bestämmelser och rekommendationer om arbetsmiljö på fartyg (2005:23). Sjöfartsverkets föreskrifter om skydd mot buller på fartyg (1993:A27) har upphävts genom SJÖFS 2005:23, men gäller fortfarande genom övergångsbestämmelser för vissa fartyg. skall uppfylla Sjöfartsverkets kungörelse om bostäder och ekonomilokaler mm. på fartyg (1970:A4) 4.2 Fartyg med en längd om 5,5 meter i kommersiell drift skall uppfylla kraven för fartyget med längd 5 meter, samt uppfylla kraven i Nordisk Båtstandard för yrkessjöfart (NBS-Y) rörande byggnadsregler. SJÖFS 1997: Fartyg med en längd om 6 meter i kommersiell drift skall uppfylla kraven för fartyget med längd 5,5 meter. skall utanför svenskt inre vatten föra signalfigurer. 4.4 Fartyg med en längd om 7 meter som gör 7 knop i kommersiell drift skall förutom att uppfylla kraven som ställs på en 6 meter lång båt uppfylla kraven på fullständig lanternföring. SJÖFS 1989:15 regel 23 c, Fartyg med en längd om 12 meter i kommersiell drift 21

22 skall uppfylla de krav som ställs ovan. Enligt regel 33 a i de internationella sjövägsreglerna (IS) (SJÖFS 1989:15) skall fartyg över 12 meter ha ljudsignaleringsutrustning som uppfyller bestämmelserna i IS bilaga 3 ombord och reglementsenliga signaler skall avges vid nedsatt sikt och vid manöver. Signalfigurer skall även användas på svenskt inre vatten. 4.6 Fartyg med mått överstigande 12 gånger 4 meter skall uppfylla de krav som ställs ovan. Alla sven fartyg som är minst 12 meter långa och minst 4 meter breda skall vara registrerade i fartygsregistrets skeppsdel. Registreringsplikten gäller även fritidsfartyg. Alla svenska fartyg som skall registreras i skeppsregistret skall skeppsmätas. 4.7 Fartyg med en längd om 15 meter i kommersiell drift skall uppfylla de krav som ställs ovan. NBS-Y upphör att gälla om inte särskilt beslut meddelats om förlängning upp till 24 meter. Istället styrs skrovdimensioneringen helt av byggnadsregler och standarder utformade av olika klassificeringssällskap och andra organisationer till vilka Sjöfartsinspektionen hänvisar. SJÖFS 1992:6, Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om besättningens bostäder på fartyg mm. Fartyget skall vara över 15 meter för att kungörelsen skall bli tillämplig. Finns vissa andra begränsningar i tillämpningsbestämmelsen. 4.8 Fartyg med bruttodräktighet 20 i kommersiell drift skall vara skeppsmätt, ha tillsynsbok 14 och uppfylla kraven i följande föreskrifter: 22

23 SJÖFS 1993:10, Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om maskininstallation i fartyg som inte omfattas av den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss. 1971:A15, Sjöfartsverkets kungörelse om elektrisk anläggning och utrustning på fartyg SJÖFS 2000:22, Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om anslutning av fartyg till ett landbaserat elkraftssystem. 1970:A13, Sjöfartsverkets kungörelse om brandskydd på fartyg. SJÖFS 1970:A9, Sjöfartsverkets kungörelse om fartyg med obemannat maskinrum SJÖFS 2004:30, Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om livräddningsutrustning och livräddningsanordningar för fartyg som inte omfattas av 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss. Gäller oavsett fartygets storlek. SJÖFS 1999:8, Sjöfartsverkets föreskrifter om marin utrustning SJÖFS 2003:5, Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om navigationssäkerhet och navigationsutrustning. Gäller oavsett fartygets storlek. SJÖFS 1989:15 rörande fartygsljus och ljudsignaler. Sjöfartsverkets kungörelse med de internationella sjövägsreglerna m.m. Dessa regler skall följas av alla fartyg på öppna havet och i alla därmed förbundna farvatten, som är farbara för sjögående fartyg. 23

24 SJÖFS 2004:28, Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om radioutrustning på fartyg 1973:A9, Sjöfartsverkets kungörelse om lyftinrättningar på fartyg. Gäller fartyg i kommersiell drift oavsett storlek. 1973:A27, Sjöfartsverkets bestämmelser och rekommendationer om skydd mot buller på fartyg. Gäller fartyg i kommersiell drift oavsett storlek. 1974:A9, Sjöfartsverkets kungörelse om skyddsanordningar och skyddsåtgärder på fartyg. Gäller fartyg i kommersiell drift oavsett storlek. 1970:A4, Sjöfartsverkets kungörelse om bostäder och ekonomilokaler mm. på fartyg. Gäller fartyg i kommersiell drift oavsett storlek. SJÖFS 1994:8, Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten på fartyg. SJÖFS 2000:21, Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om sjukvård och apotek på fartyg. Gäller alla sven fartyg, inbegripet fiskefartyg, som används till sjöfart och som har någon ombordanställd. Dessa föreskrifter gäller inte för örlogsfartyg. SJÖFS 1993:3. Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om fartygs stabilitet och fribord. Denna föreskrift ersätts från och med 1 mars 2006 av en ny samlad föreskrift om fartygs skrovkonstruktion, stabilitet och fribord (SJÖFS 2006:1). SJÖFS 1991:5, Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om rapportering av sjöolyckor och anmälan om sjöförklaring. 24

25 5. Allmänt om tillämpliga lagar och föreskrifter 5.1 Fartygs Sjövärdighet Sjövärdighet enligt sjölagen (1994:1009) 1 kap. 9 Ett fartyg skall, när det hålls i drift, vara sjövärdigt, vari också innefattas att det är försett med nödvändiga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods inte äventyras Sjövärdighet enligt fartygssäkerhetslag (2003:364) 2 kap. 1 Ett fartyg är sjövärdigt bara om det är så konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd att det med hänsyn till sitt ändamål och den fart som det används i eller avses att användas i ger betryggande säkerhet mot sjöolyckor Fartygssäkerhetslagen Fartygssäkerhetslagen är grunden för det svenska regelverket avseende fartygssäkerhet. Lagen innehåller generella fartygssäkerhetsbestämmelser och regler om bemyndigande till Sjöfartsverket att utge detaljerade föreskrifter. Sjöfartsverkets föreskrifter tar sikte på att klargöra vilka krav som skall ställas på säkerheten för att lagens bestämmelse om sjövärdighet skall anses vara uppfylld. Fartygssäkerhetslagen är tillämplig på alla fartyg som används till sjöfart inom Sveriges sjöterritorium samt svenska fartyg som används till sjöfart utanför sjöterritoriet. Lagen gäller även svenska rederier samt sådana utländska rederier som bedriver sjöfart med svenskt fartyg eller använder annat fartyg till sjöfart inom Sveriges sjöterritorium, om inte annat anges. Lagen skall dock inte tillämpas i den mån det är särskilt föreskrivet eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Regeringen eller Sjöfartsverket får meddela föreskrifter om hur ett fartyg skall vara byggt, utrustat och hållet i stånd. 25

26 5.2 Skrov Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrift om byggnadsregler för yrkesfartyg under femton meters längd (SJÖFS 1997:3). Ett svenskt handelsfartyg med en längd över 5,5 meter men under 15 meter skall uppfylla reglerna i Nordisk Båtstandard, Yrkesbåtar under 15 meter, 1990 (NBS-Y). Efter särskilt beslut av Sjöfartsverket kan bestämmelserna tillämpas även på fartyg med en längd upp till 24 meter Nordisk Båtstandard, Yrkesbåtar NBS-Y utgör ett gemensamt nordiskt regelverk som tagits fram i samarbete mellan sjöfartsmyndigheterna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt Det Norske Veritas (DNV). Istället för NBS-Y kan ett motsvarande regelverk som har erkänts eller meddelats av en behörig myndighet i en annan EU-medlemsstat tillämpas om regelverket uppfyller en skyddsnivå som är likvärdig med NBS-Y. Efter ansökan kan Sjöfartsverket godkänna annat med NBS-Y likvärdigt regelverk. För fartyg med en längd över 15 meter för vilket ej meddelats särskilt beslut har Sjöfartsinspektionen inga egna byggnadsregler. Skrovdimensioneringen styrs då helt av byggnadsregler och standarder utformade av olika klassificeringssällskap och andra organisationer till vilka Sjöfartsinspektionen hänvisar. Sjöfartsverket meddelar i förekommande fall sådant särskilt beslut som möjliggör för fartyg upp till 24 meter att tillämpa bestämmelserna i NBS-Y. Fartyg som uppfyller kraven i NBS-Y har tilldelats fartområde E, vilket innebär att de endast får användas i inskränkt inomskärs fart. Sjöfartsverket kan dock besluta om ett annat fartområde med hänsyn till det enskilda fartygets egenskaper och konstruktion. Denna begränsning i NBS-Y:s tillämplighet innebär att det för fartyg som går i mer vidsträckt fart inte räcker att uppfylla kraven i NBS-Y. Fartygsägarna är istället hänvisade till att få fartyget klassat enligt klassificeringssällskapens regler. 26

27 Klassificeringssällskapens inspektioner övervakas av Sjöfartsverket. Skrov skall verifieras för fastställelse att dess styrka är tillräcklig, (sjölagen 1:9). Detta innebär att styrkan hos ett skrov som byggts utan att några kontroller gjorts under byggnationen av antingen klassificeringssällskap eller Sjöfartsinspektionen svårligen kan bevisa sin styrka. Detta är främst ett problem för plastbåtar, som innebär att dagens internationella charterbåtar som Beneteau, Hanse, X-yacht etc. inte kan klassas som handelsfartyg i Sverige och därmed inte heller får användas i kommersiell trafik. Träbåtar kan, som tidigare sagts, paradoxalt nog enklare bevisa sin styrka. 5.3 Maskininstallation Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om maskininstallation i fartyg som inte omfattas av den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (SJÖFS 1993:10). Sjöfartsverkets maskinföreskrifter gäller svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 och som inte omfattas av eller är byggda enligt 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS-74). Fartyg som inte för mer än tolv passagerare i fartområde E och som har en största längd av högst 15 meter får istället tillämpa motsvarande regler i Nordisk Båtstandard (Y). Föreskrifterna skall dock inte tillämpas på fiskefartyg i de delar där Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 1999:27) om säkerheten på fiskefartyg med en längd av 24 meter eller mer är tillämpliga. Föreskrifterna skall inte heller tillämpas på passagerarfartyg i inrikes trafik i de delar Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2000:3) om säkerheten på passagerarfartyg i inrikes trafik är tillämpliga. 5.4 Elektrisk anläggning och utrustning Sjöfartsverkets kungörelse om elektrisk anläggning och utrustning på fartyg (1971:A15). Ändring, SJÖFS 2000:22 27

28 Reglerna tillämpas på svenska passagerarfartyg och handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 och svenska fritidsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100. Föreskrifterna utgör inte något problem för mindre fartyg. 5.5 Anslutning till landbaserat elkraftsystem Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om anslutning av fartyg till ett landbaserat elkraftssystem (SJÖFS 2000:22). Dessa föreskrifter tillämpas på svenska passagerarfartyg och handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 och sven fritidsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100. Dessa föreskrifter avser anslutningsinstallationer till elnät i land för fartyg förtöjt vid kaj, pir, docka eller dylikt. Dessa bestämmelser ställer inte till med några problem. 5.6 Brandskydd Sjöfartsverkets kungörelse om brandskydd på fartyg (1970:A13). Tillämpas på svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 registerton, dock ej lustfartyg Brandskydd A60 Sjöfartsverket kräver brandskydd A60 vilket i princip utesluter alla fartyg som ej är byggda av stål. Om fartyget är byggt av annat material än stål skall en likvärdighetslösning utföras, vilket innebär att man skall bevisa att fartyget har en brandhärdighet som motsvarar brandskydd A60. Här ges alltså en möjlighet att försöka anpassa utrustningen efter de förutsättningar som finns på det aktuella fartyget. Det är emellertid väldigt kostsamt att ens försöka, och den angivna brandhärdigheten torde vara omöjlig att uppnå för en plastbåt. Fartyg skall, som nämnts ovan, uppfylla brandskyddskategori A60. Klass "A"- indelning eller brandsäker indelning är sådan indelning, som åstadkommes med skott och däck, uppfyllande följande fordringar: (i) de skall vara konstruerade av stål 28

29 eller annat likvärdigt material; (ii) de skall vara stagade på ett lämpligt sätt; (iii) de skall vara konstruerade så att de kan förhindra genombrott av rök och lågor under ett standardbrandprov av en timmes varaktighet; och (iv) de skall ha en isoleringsförmåga motsvarande Sjöfartsverkets fordringar, när hänsyn tages till beskaffenheten av de angränsande utrymmena. Där sådana skott och däck skall vara brandsäkra skott och däck mellan utrymmen, av vilka det ena innehåller nära skottet eller däcket beläget trä eller annat brännbart material, skall skotten och däcken i allmänhet vara så isolerade, att om endera sidan av dem utsättes för standardbrandprovet under en timme, medeltemperaturen på den icke utsatta sidan ej vid något tillfälle under provet stiger mer än 139 C (eller 250 F) över begynnelsetemperaturen och temperaturen ej heller på någon punkt av ytan, inberäknat varje skarv, stiger mer än 180 C (eller 325 F) över begynnelsetemperaturen (A60-isolering). Sjöfartsverket kan godkänna mind isolering eller frånvaro av isolering där det föreligger ringa brandrisk. Material till skott, dörrar, däcksbeläggning, innertak, isolering, ytskikt, textilier samt fast och transportabel brandsläckningsutrustning skall vara särskilt godkänt av Sjöfartsverket Kommentar Argumentation mot säkerhet är alltid vansklig, men argumentation mot tillämpning av ovan nämnda kungörelse på mindre plastfartyg innebär inte nödvändigtvis argumentation mot ökad säkerhet. Så som situationen är idag kan detta regelverk inte uppfyllas, vilket får till följd att fartygsägare själva får utrusta fartygen efter vad de finner möjligt och realistiskt. Detta kan resultera i att en del mindre fartyg kommer att vara sämre utrustade än vad som varit fallet om man hade haft ett för mindre plastfartyg anpassat regelverk. Brandskyddets grundläggande syfte borde belysas och läggas till grund för ett sådant regelverk. Enligt Sjöfartsverket har brandskyddet till syfte att förhindra uppkomsten av brand och explosion, reducera risken för människoliv, fartyg, last och miljö, begränsa, kontrollera och undertrycka brand i det utrymme den uppstår och se till att det finns tillräckliga och tillgängliga utrymningsvägar. Enligt verket uppnås detta genom indelning av fartyget i vertikala och horisontella zoner genom termiska och strukturella avgränsningar, strukturell och termisk separering av bostadsutrymmen från övriga utrymmen i fartyget, 29

30 begränsad användning av brännbart material, upptäckande av brand där den uppstått, begränsning och släckning av en brand i det utrymme där den uppstått, skydd av utrymningsvägar och tillträdesvägar för brandbekämpning, omedelbar tillgång till brandsläckningsutrustning och minimering av risken för antändning av brännbara gaser. Detta är med all säkerhet en mycket välgrundad och korrekt bedömning. Det är emellertid möjligt att det kan finnas andra sätt på vilka brandskyddets syfte kan uppnås. Detta är en bedömning som får lämnas till experter på området, men det bör vara intressant att se över de krav som uppställs i den svenska kungörelsen ur ett internationellt perspektiv. 5.7 Fartyg med obemannat maskinrum Sjöfartsverkets kungörelse om fartyg med obemannat maskinrum (1970:A9). Ändring, SJÖFS 2000:4 Dessa föreskrifter skall tillämpas på svenska fartyg utom fritidsfartyg. Föreskrifterna skall dock inte tillämpas på fiskefartyg i de delar där Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 1999:27) om säkerheten på fiskefartyg med en längd av 24 meter eller mer är tillämpliga. Föreskrifterna skall inte heller tillämpas på passagerarfartyg i inrikes trafik i de delar där Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2000:3) om säkerheten på passagerarfartyg i inrikes trafik är tillämpliga. 5.8 Livräddningsutrustning och livräddningsanordningar Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd om livräddningsutrustning och livräddningsanordningar för fartyg som inte omfattas av 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SJÖFS 2004:30). Dessa föreskrifter skall tillämpas på svenska och utländska fartyg, oavsett storlek, på inrikes resa och dessutom på svenska lastfartyg med en bruttodräktighet mindre än 500 på internationell resa. De krav som uppställs i föreskriften skall med andra ord tillämpas på alla fartyg som ryms inom avgränsningen för detta arbete, oavsett vilket fartområde de trafikerar och oavsett om de gör inrikes- eller internationell resa. 30

31 Arbetsfartyg, bogserfartyg, isbrytare, skolfartyg, segelfartyg och bemannade pråmar skall uppfylla vad som krävs för lastfartyg av samma längd och storlek. Undantagna är fartyg som omfattas av Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 1999:27) om säkerheten på fiskefartyg med en längd av 24 meter eller mer samt fartyg som omfattas av Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2000:2) om säkerheten på höghastighetsfartyg. Vidare är örlogsfartyg och fartyg som används som fritidsfartyg undantagna SOLAS och LSA-koden Sjöfartsverkets föreskrifter hänvisar till bestämmelser i SOLAS och LSA-koden. SOLAS 74 är 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss samt därtill hörande protokoll och ändringar, i gällande version. LSA-koden är den internationella koden för livräddningsutrustning, antagen av den Internationella sjösäkerhetsorganisationens (IMO:s) sjösäkerhetskommittés resolution MSC.48(66) 8, med internationella standarder för livräddningsutrustning som krävs enligt SOLAS 74, kapitel III. De svenska föreskrifterna skall därför läsas tillsammans med dessa internationella regelverk Livräddningsutrustning på mindre fartyg Kraven på livräddningsutrustning är ett stort problem för ägare av fritidsfartyg som används för kommersiell trafik. Sjöfartsverket kräver t ex livflottar som uppfyller SOLAS-standard i vidsträckt fart, dvs. fartområde D-A. Dessa flottar är stora och otympliga och har svåra att stuva t o m i ett 60 fots segelfartyg. Samma sak gäller de livbälten som enligt regelverket skall användas. De är stora och otympliga och svåra att stuva i en liten 60 fots segelbåt. Problemet med dimensioneringen av säkerhetsutrusningen gäller även de livbojar som föreskrivs enligt SOLAS. Den utrustning som Sjöfartsinspektionen godkänner är konstruerad för att placeras på stora fartyg. Säkerhetsutrustningen som enligt föreskrifterna skall finnas ombord är i det närmast omöjlig att hysa ombord på mindre fartyg. Förutom problemen med utrustningens volym, är kostnaden för att uppfylla kraven mycket hög. Inköpspris och kostnader för service kan i många fall överstiga halva fartygsvärdet. Resultatet blir precis som i så många andra fall att fartygsägarna får försöka uppfylla kraven så 31