TfS Stellan Brynell & Tiger Hillarp-Persson Tidskrift för Schack nummer 7/2004, årgång 110

Transkript

1 TfS Stellan Brynell & Tiger Hillarp-Persson Tidskrift för Schack nummer 7/2004, årgång 110 Johan Hellsten: Upplevelser i Grekland Stellan Brynell och Tiger Hillarp-Persson i stormästarsamtal VM i Tripoli Ungdoms-EM Landet runt

2 OS lagen Sveriges Schackförbund Slottsgatan Norrköping telefon 011/ Tidskrift för Schack är officiellt organ och medlemsblad för Sveriges Schackförbund och utkommer under 2004 med nio nummer. Ägare: Sveriges Schackförbund. Samtliga prenumeranter är medlemmar i Tidskrift för Schacks Kamratförbund. Förbundskapten Björn Ansner har tagit ut det svenska laget till den öppna klassen i olympiaden i Calvia (Mallorca) den oktober: Evgenij Agrest, Ulf Andersson, Tiger Hillarp- Persson, Johan Hellsten, Emanuel Berg och Stellan Brynell. Laget är alltså inte formerat strikt efter elotal. I damlaget spelar Pia Cramling, Svetlana Agrest, Christin Andersson och Viktoria Johansson. Läsarna kan se fram emot ett omfattande OS reportage i julnumret (nummer 9). Prenumerationsavgiften för 2004 är 400 kr, stödprenumeration 500 kr. Postgiro Annonspriser: helsida 2000 kr, halvsida 1200 kr, kvartssida 700 kr, sista sidan 3000 kr. För annonsörer som sysslar med schacklig verksamhet utgår 50% rabatt. Manusstopp för annonsmanus Nummer 8 12 oktober Nummer 9 16 november Omslagsfoto: Lars Grahn Tidskrift för Schack Lars Grahn Döbelnsgatan 3 B Malmö lars.grahn@schack.se Redaktör och ansvarig utgivare Lars Grahn Tryckeri: Wallin och Dalholm boktryckeri, Lund ISSN Copyright, texts & illustrations TfS, Malmö, Sweden. All rights reserved. No part of this magazine may be reproduced, in any form or by any means, without permission in writing from TfS. Prenumerationer och ekonomi Ingemar Eriksson 011/ ingemar.eriksson@schack.se Marknadsansvarig Robert Ericsson robert.ericsson@schack.se Ordförande i Informationskommittén Erik Degerstedt erik.degerstedt@schack.se

3 TfS nummer Årgång 110 I n n e h å l l Upplevelser i Grekland Johan Hellsten återvänder gärna till Grekland. I denna artikel berättar han om sina många besök i landet och sitt engagemang i schackklubben på ön Ikaros. Med åren har han lärt sig en del grekiska: Jag klarar fint att beställa in ett glas iskaffe med lite mjölk och lite socker, och jag kan även hälsa och svära lite vid behov. Artikeln framtonar som en kärleksförklaring till Grekland, landet där Hellsten fullbordade sin stormästartitel. Två spelstilar Stellan Brynell och Tiger Hillarp-Persson tränar tillsammans hemma i Malmö. Som schackspelare är de i en del avseenden varandras motpoler. I vårt samtal med de båda ger de sin syn på den egna och den andras spelstil. Deras olika spelöppningspreferenser framgår av Tigers syn på en variant som Stellan har spelat regelbundet: Jag skulle inte kunna tänka mig att spela c3-sicilianskt i parti efter parti. Då skulle jag hellre lägga av. VM i Tripoli När Rustam Kasimdzjanov for i väg till VM-turneringen i Tripoli hade han blygsamma ambitioner. Han var där för att överleva ett par omgångar och tjäna lite pengar. Det slutade med att han eliminerade turneringens fyra högst rankade spelare. Han finalbesegrade Michael Adams och efterträder nu Ruslan Ponomariov som Fide-världsmästare. Det finns tecken på att Kasimdzjanov kommer att föra samma anonyma världsmästartillvaro som företrädaren Ponomariov. Kombinationsövningar 411 Fyra vinster och farväl 434 Hellers i smygcomeback 435 Ungdoms-EM i Turkiet 435 Kadettallsvenskan 440 Skollags-NM 442 Unga mästare (Lausanne) 442 Desto tyngre faller de 443 Klassisk schackmark 445 Per Vernersson förlorar aldrig 448 Värmebölja i Salongerna 450 Förbundsaktuellt 452 Studier 454 Boknytt 455 Tävlingskalender 457 Rustam Kasimdzjanov Fide-världsmästare

4 Upplevelser i Grekland Av Johan Hellsten S ol, bad och vackra vyer. Souvlaki, tzatziki och ouzo. Arkeologiska sevärdheter och vita hus med blåa detaljer. Listan över vad som lockar turister till Grekland kan göras lång, och grekernas EM-guld i fotboll kombinerat med arrangerandet av sommarolympiaden detta år har inte gjort det direkt svårare att placera antikens vagga på kartan. Jag besökte Grekland för första gången under sommaren 1997 för att spela två turneringar. Det var ett av få ställen där jag med kort varsel kunde få villkor som IM och utan större betänkande klev jag upp i ottan en lördagsmorgon och tog en charter ner till Aten. I den första turneringen, i Korinthos belägen vid bukten med samma namn, fick jag sova med öppet fönster och myggnät eftersom hotellets luftkonditionering inte riktigt ville sätta i gång. Partierna började klockan fem på eftermiddagen för att spelarna skulle undgå den värsta hettan, så man fick stiga upp vid lunchtid för att inte vara hängig vid rondstarten. Detta ledde följaktligen till att alla gick och lade sig framåt gryningen, efter att ha ägnat sig åt blixt, kortspel, backgammon (mycket populärt i Grekland) eller helt enkelt åt att över ett glas frappe (iskaffe) sitta och snacka bort nattens svala timmar. Samtidigt hade jag som nordbo svårt att motstå stranden, belägen ett trettiotal meter från hotellet, så tidigt på eftermiddagarna var jag ofta där. Landslagstjejerna Eva Jiretorn och Viktoria Johansson var också med i turneringen, och jag drar mig till minnes att en dag så tyckte Eva att jag skulle hjälpa henne med öppningsförberedelserna. Väl på stranden tog Eva fram ett skrivblock, lade sig till rätta i solen och beordrade mig att läsa upp dragen i hennes skrivblock med hög röst medan hon själv lapade sol. Under utförandet av detta hedrande uppdrag slog det mig att Grekland nog är ett av få ställen där idén uppkommer att kombinera solbad med öppningsförberedelser. Inför den andra turneringen i Kavala, belägen i den nordliga del av landet som grekerna benämner Makedonien, hade jag egentligen inte någon logi bokad, men under den dagslånga bussturen från Korinthos till Kavala kom jag i samspråk med Igor Miladinovic och Anna Maria Botsari som på den tiden var äkta par och (liksom än idag) grekiska landslagsspelare. Botsari var då som nu etta på grekiska damlistan medan Miladinovic (under jugoslavisk flagg) blev juniorvärldsmästare När bussen saktade in i Kavala kom erbjudandet att bo hemma hos dem under hela turneringen, trots att vi bara hade känt varandra i några timmar. Jag tog förstås glatt emot detta uttryck för greek hospitality som grekerna själva gärna uttrycker det, grekisk gästfrihet, och minns bl.a. utsökta och väl tilltagna måltider i Anna Marias mammas regi och även en outsinlig mängd förluster i blixt mot Igor. Året därpå lyckades jag för övrigt locka honom till Malmö där han vann Sigemanturneringen och även passade på att krossa mig i nya blixtduster. Turneringarna i Korinthos och Kavala var överlag mycket trevliga även om mitt spel inte gick särskilt bra i någon av dem. I det sista partiet den sommaren mötte jag en av landets starkaste caféschackspelare som utförde sina drag nästan omedelbart efter mina och med ett välslipat pokerface lade ut mängder av fällor. I ett slutspel präglat av stark tidsnöd råkade jag för ovanlighetens skull ställa bort kungen, vilket motståndaren utnyttjade genom att bokstavligen gripa tag i den och i ett fast grepp avlägsna den från brädet. Läget kändes nu rätt kritiskt och till råga på allt hade jag redan i mittspelet drabbats av näsblod och satt med en papperstuss i näsan. Tursamt nog uppmärksammades den något sällsamma situationen 400

5 Foto: Dimitris Skyrianoglou Agios Kirikos 2004: Vy från turneringslokalens balkong. av en förbipasserande domare och denne inledde ett kortare samtal med motståndaren, som fortfarande hade min kung segervisst i handen. Han fick med sorgsen min ställa tillbaka den och den reglementsenliga tilläggsminuten var nog en klen tröst för han hade ändå oceaner av tid på sin klocka. Partiet vände psykologiskt och jag räddade till sist remi. Denna incident avslutade schackturnén i ett land där jag hade svårt att ta någon eller något på allvar. Strax därefter tog jag beslutet att varva ner schacket till förmån för andra utmaningar, men i början av det nya millenniet kom spelglädjen tillbaka. När jag 2002 var på plats i Grekland igen för att spela schack, kändes det som om tiden hade stått stilla. Samma värme, människor, vanor och svalkande iskaffe även om det sistnämnda hade blivit dyrare genom övergången till euro. Förutom återbesök i Korinthos och Kavala (denna gång låg jag i toppen under hela turneringen och var den ende som slog slutsegraren, men jag missade ändå stormästarinteckningen genom att i slutronden endast spela remi mot tidigare nämnde Miladinovic) hann jag även med att spela en turnering i Patra på västkusten (delad tredjeplats) och en på ön Ikaria, vars klubblag även hade kontrakterat mig för spel i den grekiska ligans andradivision. Ikaria, som är belägen i östra delen av Egeiska havet nära den från turistbroschyrerna bekanta ön Samos, hade vunnit de första matcherna och behövde endast vinna tre till för att gå upp till förstadivisionen. Jag minns att jag reste från Valparaiso i Chile till Aten i början av juli, från regnig och blåsig porteñsk vinter till grekisk sommarhetta, som brukar vara särskilt påtaglig i huvudstaden. Jag anlände i alltför varma kläder några dagar före första matchen för att ge några lektioner till laget, vilket ingick i dealen. Men mitt under sommaren i Grekland har det mesta en tendens att rinna ut i sanden, så lektionerna blev inte många. När vi dessutom vann den första matchen på walk over så fick jag en massa lediga men betalda dagar i Aten vilket kändes lite märkligt, men värre kunde det ju ha varit. I de två avslutande matcherna gick allt vägen och när jag återvände till Grekland på nytt 2003 så var det för att 401

6 spela med Ikaria i förstadivisionen. En ögonblicksbild från denna turnering: Johan Hellsten Nikoloz Managadze Chalkidiki 2003, rond 4 Vit har en bonde mer men svart har mycket aktivitet på damflygeln. Jag griper sista chansen. 38.f6+ Kg6? Efter 38...Kf8 39.Te6 Td7 har vit svårt att komma vidare och partiet bör sluta remi. Nu börjar vit, trots det reducerade materialet, att spinna ett mattnät. 39.Tg4+! Kxf6 Svart förlorar efter 39...Kf5 40. Txf7 Kxg4 41.Tg7+ följt av 42.f7 och bonden går i dam, eftersom 42...Ta8 faller på 43.Tg8. 40.Te6+ Kf5 41.Kf3 41.Kg3 ger svart chansen att förlänga lidandet genom 41...Taa7 för att möjliggöra 42...Tg7, även om vit får en merbonde och klar fördel efter 42.Tf4+ Kg5 43.h4+ Kh5 44.Txf7 Txf7 45.Txd Taa7?? Nu slår fällan igen. Tvunget var 41...Ta1! för att tillfälligt offra tornet. Efter 42.Tf4+ Kg5 43. Txf7 Tf1+ 44.Ke3 Txf7 45.Txd6 bör vit dock vinna tack vare merbonden och den centraliserade kungen. 42.h4! uppg. Svart gav slaget förlorat eftersom han inte kan stoppa 43.Tf4 och matt. Efter denna seger hade jag på Ikarias förstabord tagit tre av fyra mot ett rankingsnitt på drygt Sedan gick nästan allt åt skogen, så jag berättar hellre lite om den grekiska motsvarigheten till Elitserien, om grekiskt schack i allmänhet samt något om min klubb Ikaria. I den grekiska förstadivisionen deltar sexton lag som vardera består av tio spelare enligt följande bordsordning: fem seniorbord, ett dambord, ett juniorbord (u20), ett flickbord (u18), ett kadettbord (u16) och ett knattebord (u12). Det får finnas högst två icke-grekiska spelare per lag. Man spelar i fyra förgrupper från vilka ettorna och tvåorna går till grupp A där man spelar om guldet, medan treorna och fyrorna förpassas till grupp B där kontraktet står på spel (tre lag flyttas ned). Det tillämpas Fide-betänketid (en och en halv timme för hela partiet plus 30 sekunder i tillägg för varje drag) och partierna är givetvis, som det anstår varje nationellt lagmästerskap, eloberäknade av Fide. Hela turneringen genomförs på en dryg vecka. Detta har fördelen att den blir mycket stark; den inhemska eliten planerar in den i kalendern god tid i förväg och deltar nästan undantagslöst, medan det blir lättare och billigare att värva utländska mästare. Nackdelen är förstås att kontinuiteten i klubbarna under året tar lite stryk. Men genom att en poäng på ickeseniorborden får samma betydelse som en på seniorborden så stimuleras klubbarna att arbeta med ungdomsverksamheten (även på damborden spelar ofta unga tjejer) samtidigt som ungdomarna själva liksom damspelarna får en statusökning. I samma syfte håller man på att utöka antalet bord: när Ikaria debuterade 2003 var det åtta, i år 2004 alltså tio, och det finns redan beslut på tolv bord från och med nästa år. Var avhålls då detta jätteevenemang? Det grekiska schackförbundet (grundat 1948) vars president Giorgos Makropoulos för övrigt är vicepresident i världsschackförbundet, lägger ut det till budgivning mellan presumtiva arrangörer och väljer sedan det förmånligaste erbjudandet. Förra året spelade vi i Chalkidiki i norra Grekland och i år genomfördes turneringen i Agia Pelagia på Kreta. I bägge fallen handlar det om lyxhotell där man äter och sover gott och utkämpar partierna under idealiska omständigheter. Klubbarna får betala en reducerad del av uppehället. Efter lagmästerskapet inleds den grekiska turneringstouren med en fyra fem öppna turneringar i direkt följd. Många av de utländska spelare som deltar i lagmästerskapet stannar kvar i Grekland för att spela några av dessa och ökar därmed de grekiska (och förstås även de icke-grekiska) spelarnas möjligheter att ta inteckningar i internationella titlar. Förra hösten arrangerades efter många års uppehåll åter schackfestivalen Akropolis i Aten med en sluten stormästarturnering, en öppen turnering för spelare med internationellt elotal, och en mycket stark damturnering, alla tre med bra priser och mängder av utländska titelspelare. I år går den troligen av stapeln i november eller december. Det är svårt att förebrå det grekiska schackförbundet (eller Schack-Grekland i allmänhet) för bristande aktivitet. Tittar man tillbaka i tiden så är det först under de senaste tjugo åren som schacktraditionerna har utvecklats i Grekland. Två schackolympiader arrangerade i Thessaloniki under åttiotalet (1984 och 1988) gav ett kraftigt uppsving åt sporten, och sedan dess har mängder av starka turneringar arrangerats i landet, bl.a. en rad Europa- och Världsmästerskap för juniorer i olika ålderskategorier. Att Grekland är ett ungt schackland återspeglas också på rankinglistan: bland de tio bästa spelarna är sex födda på sjuttiotalet och två på åttiotalet 402

7 varav nästan alla är stormästare. En intressant information för omvärlden är att samtliga spelare i landslagstruppen (åtta i nuläget) uppbär ett månatligt ekonomiskt stöd från landets schackförbund. Beloppet är inte fixerat, utan fastställs löpande under året för varje spelare genom en formel som tar hänsyn till dennes internationella rankingtal och titel, antal spelade partier under föregående period, resultat i de två senaste grekiska mästerskapen, samt graden av deltagande i föreläsningar, simultaner och dylikt. Spelarna är förpliktigade att ställa upp i grekiska mästerskapet, i internationella sammanhang såsom OS och Lag-EM, samt i de träningsläger som föregår dessa, under ledning av landslagstränaren Slavoljub Marjanovic, tillika jugoslavisk stormästare. Därutöver kan de räkna med bidrag från förbundet för att täcka kostnader vid tävlingsspel utomlands. Det är alltså befogat att bli lite misstänksam om man vid nästa turnering ser någon svensk elitspelare sitta och plugga grekiska verb mellan dragen... Ibland talar man om familjelag och min klubb Ikaria är ett utmärkt exempel. Den drivande kraften i vår klubb är familjen Koukoufikis: pappa Ioannis är en hygglig amatör och även lagkapten, sönerna Giorgos och Alexandros är solida 2200-spelare, och dottern Stefania spelar även hon utmärkt schack. Inom parentes kan nämnas att de fyras öppningsrepertoarer är identiska! Mamma Argyro är den enda som inte spelar, men hon följer med till lagmästerskapen i egenskap av lagets främsta supporter. I Chalkidiki var alla tre barnen ordinarie i laguppställningen och när vi inför sista matchen redan hade klarat kontraktet, hoppade även Ioannis in för att känna lite på stämningen. Det var första gången som klubben nådde förstadivisionen och det var förstås en stor upplevelse att få stångas med starka och namnkunniga lag med helt andra spelarbudgetar, och rentav klara sig kvar i ligan. Efter Chalkidiki spelade jag åter turneringarna i Ikaria och Kavala och inte utan framgång. Tävlingen på hemmaplan på Ikaria lyckades jag (med en god portion tur) vinna och i Kavala tog jag en första stormästarinteckning, även om det skedde under ganska märkliga former, mer om detta efter följande enkla men lärorika slutspel från femte ronden. Tyvärr får jag återigen hänga ut Nikoloz Managadze, en georgisk IM bosatt i Grekland som trots två retfulla förluster under loppet av en dryg månad ändå verkar dra jämnt med mig, kanske tills han läser detta nummer av TfS. Johan Hellsten Nikoloz Managadze Kavala 2003, rond 5 Man inser snabbt att svart kommer att bli tvungen att offra tornet för vits bonde och sedan försöka klara sig i slutspelet torn mot bonde. Frågan är bara hur han bäst gör det Te2+? Tornschacken verkar avlägsna vits kung från damflygeln och kampen om att stoppa a-bondens framfart, men i själva verket gör den att vit vinner ett avgörande tempo. Enklast var det direkta 51...Td2. Efter 52.d8D Txd8 53. Txd8 a4 54.Ke5 a3 55.Kd4 a2 56.Ta8 Kb3 57.Kd3 Kb2 58. Tb8+ Kc1 (eller 58...Ka1) slutar partiet remi. Svart ska bara se upp med 58...Ka3? 59.Kc2! och vit vinner eftersom 59...a1D faller på 60.Ta8+ medan 59...a1S+ tillåter 60.Kc3 Ka2 61.Tb7! med vinst. Ett krångligare sätt att klara remi är 51...Th6+. Svart schackar från sidan tills vits kung kommer för nära och först då offrar han tornet på bonden, t.ex. 52.Kf5 (försöket med kungsvandring till b2 ger inget: 52.Ke5 Th5+ 53.Ke4 Th4+ 54.Ke3 Th Kd2 Th2+ 56.Kc1 Th1+ 57.Kb2 Th2+ 58.Tc2 Th8 59.Tc8 Th2+ med remi) 52...Th5+! (52...Td6? 53.d8D Txd8 54.Txd8 övergår till partifortsättningen) 53.Kg4 Td5 54.d8D Txd8 55.Txd8 a4 56.Kf3 a3 57.Ke2 a2 58.Ta8 Kb3 59.Kd2 Kb2 60.Tb8+ och Ka1 ger remi medan 60...Ka3? återigen förlorar p.g.a. 61.Kc2. 52.Kf5! För att detta slutspel ska kunna vinnas måste vits kung komma i närkontakt med svarts. Endast under detta villkor kan senare tornschackar bli meningsfulla. Sidosteget till f5 inleder en vandring till damflygeln Td2 53.d8D Txd8 54.Txd8 a4 55.Ke4 Kc3 Efter 55...a3 56.Kd3 a2 57.Tb8+ Ka3 (eller 57...Ka4) vinner vit, som redan konstaterats, genom 58.Kc2. 56.Ta8 Kb3 57.Kd3 a3 58.Tb8+ Vit hinner precis tvinga den svarta kungen till en ofördelaktig ruta. Stod denna på b2 vore det remi efter 58...Kc1!. Schacken kan även ges ett drag senare: efter 58.Kd2 Kb2 (numera välkänt är att vit vinner efter 58...a2 59.Tb8+ Ka3 60. Kc2) 59.Tb8+ Ka1 60.Kc2 a2 byter tornet vinkel: 61.Kb3 Kb1 62.Th8 och vit vinner efter 62...a1S+ 63.Kc3 Ka2 64.Tb Ka2 59.Kc3 uppg. Svart gav slaget förlorat inför åsynen av 60.Kb3 i nästa drag. Min motståndare visste direkt med sig efter partiet vad som hade 403

8 varit hans misstag, medan jag själv bara hade spelat på och fick chansen att täppa till ännu ett hål i slutspelskunskaperna. Tillbaka till jakten på den försvunna normen. Inför sista rondens parti mot den israeliske stormästaren Boris Avrukh, andrarankad i turneringen, frågade jag domaren vilket resultat jag behövde för att klara inteckningen. Han gjorde ett par beräkningar och fastställde kryptiskt att remi kan räcka, men det är nog säkrast att du tar och vinner. En sådan vinst kommer inte på beställning mot en spelare som brukar höra hemma bland de hundra bästa i världen, och som nu var extra motiverad att själv vinna, eftersom vi båda var inblandade i striden om ett ensamt eller delat förstapris. Dessutom anade han, såsom rutinerade stormästare brukar göra i dylika lägen, att motståndaren var hemsökt av inteckningsspöket. Nervositet och stundens allvar låg mycket riktigt bakom att jag lyckades med bedriften att skapa ett förlustslutspel som vit efter endast tjugotalet drag, och de sista trettio dragen var mest en övning i självplågeri. Det kändes rätt tungt att efter en dryg veckas slit ha gått miste om både inteckning och prispengar (Avrukh delade genom denna seger förstapriset med Vasilis Kotronias, Grekands genom tiderna starkaste spelare) och jag lomade i väg för att äta lunch och för att slippa närvara vid prisutdelningen. När jag så småningom återvände till spellokalen hade prisutdelningen just avslutats, och till min stora förvåning kom det fram folk och gratulerade mig till stormästarinteckningen! Det visade sig att datorn hade spottat ut ett intyg efter att en ny Fide-paragraf trätt i kraft den 1 juli samma år innebärande att spelare som söker GM-norm i öppna turneringar får räkna två motståndare med internationellt elotal under 2250 eller utan sådant som om de hade 2250 (information att lägga på minnet för läsare med samma ambitioner!), vilket gör att motståndarnas medelrating ökar. I mitt fall ökade den tillräckligt för att byta kategori och då var 6½ av 9 plötsligt tillräckligt! Här är det på sin plats att tacka Björn Gambäck (en av få andra svenskar som har hittat till de grekiska schackturneringarna, vi spelade bl.a. Ikaria och Kavala tillsammans både 2002 och 2003 om jag minns rätt) för moraliskt och tekniskt stöd; han var den förste att bekräfta inteckningen. Även ratingbokförarna Ulf Norevall (Sverige) och Hans-Olav Lahlum (Norge) har jag konsulterat i sådana ärenden, alltid med snabba och informativa svar som resultat. Denna episod, med upplösning som hämtad från Hollywood, avslutade 2003 års sommarturné i Grekland även om jag redan två månader senare fick chansen att åka dit igen, denna gång med min klubb Limhamns SK för spel i Europacupen för klubblag i Rethymno på Kreta. Där tog jag en stormästarinteckning under mer ordnade former. Björn Ahlanders referat från turneringen återfinns i TfS nr 9/03. I början av juli detta år var det så dags igen att försvara Ikarias heder i ligan. Många lag hade blivit starkare och vårt hade kontrakterat superstormästaren Emil Sutovsky från Israel för spel på första bordet. Bland samtliga lag hade vi lägst medelålder; medan jag i Limhamn fortfarande är en av ynglingarna var jag detta år äldst i Ikaria. Optimismen blir därefter och vi trodde oss ha goda chanser att stanna kvar. I förgruppen kom vi trea av fyra trots att både Emil och jag tog 2½ av 3. Lagets akilleshäl visade sig vara spelet på kadettoch knatteborden, som endast inbringade ½ av 6. Här kommer mitt parti från tredje ronden mot en ung grekisk stormästare. Johan Hellsten Stelios Halkias Damgambit (D 31) Agia Pelagia 2004, rond 3 1.d4 d5 2.c4 e6 3.Sc3 Le7 4.cxd5 exd5 5.Lf4 c6 6.e3 Ett alternativ är 6.Dc2 för att försvåra utvecklingen av svarts vitfältslöpare. 6...Lf5 7.Sge2 Utvecklingen av springaren till e2 istället för till f3 syftar inte bara till att besvära svarts löpare utan också till att förenkla genomförandet av en framstöt i centrum genom f2-f3 och e3-e4. Detta skulle ge vit ett bondecentrum och även möjligheter att göra bondemajoriteten på kungsflygeln gällande genom e4-e5 och f3-f4. Samma idé förekommer också i avbytesvariantens huvudspår, 3...Sf6 4. cxd5 exd5 5.Lg5. 7.g4 leder till skarpare spel. 7...Sd7 8.Sg3 Le6 Här spelas också 8...Lg6 9.Le2 Sgf6 10.h4 h5 (sämre är 10...h6?! 11.h5 Lh7 12.Ld3! och f5-rutan kommer i vits ägo) 11.a3 a5 med en strategiskt komplicerad ställning; svarts rockad försvåras p.g.a. försvaret av h-bonden men vit har också svårt att avancera på damflygeln - t.ex. är det inte möjligt att spela Ta1-b1. 9.Sh5 På detta vis parerar vit hotet 9...g5 och springaren förflyttas till f Kf8 10.Lg3 Sgf6 11.Sf4 Lf5 12.Ld3 Lxd3 En intressant möjlighet på 12...Se4 är 13.Lxe4!? dxe4 14. O-O följt av 15.f3 med utvecklingsförsprång. 13.Dxd3 Genom att slå tillbaka på detta sätt signalerar vit sina planer på ett snabbt f2-f3 och e3-e4. 13.Sxd3!? är också intressant. Vit avser att rockera och sedan påbörja ett minoritetsangrepp genom b4-b h5 Ett aktivt drag som tar terräng på kungsflygeln och stör vits löpare. Sämre vore 13...Ld6? 14.Se6+ 404

9 fxe6 15.Lxd6+ med långsiktig fördel för vit tack vare den starka löparen. 14.h3?! Detta verkar inexakt. Mer konsekvent vore 14.f3 h4 (14...Sb6?! tillåter 15.e4) 15.Lf2 Ld6 16.Sfe2 för att bibehålla möjligheten e3-e4. Möjligt är också 14.Lh4!? följt av rockad och om möjligt f3-e Sb6 Svart möjliggör Le7-d6 för att utmana vit på diagonalen h2-b8. 15.f3 Efter 15.O-O h4 16.Lh2 Ld6 har svart inga problem, t.ex. 17. e4?! (efter 17.f3 Dc7! förhindras e3-e4 och bindningen av springaren på f4 börjar bli obehaglig) 17...dxe4 18.Sxe4 Sxe4 19.Dxe4 Dc7 och bindningen är nu ett allvarligt problem för vit h4 16.Lf2 Ld6 17.Sfe2 Sh5 Nu visar sig nackdelarna med att ha spelat fram både f- och h- bönderna: på g3 har det uppstått en lucka, tillgänglig för svarts pjäser, vits rörlighet på kungsflygeln har dämpats och g-bonden har förvandlats till en svaghet (det hotar nu 18...Dg5). 18.e4 För att besvara 18...Dg5 med 19.e5 följt av kort rockad. Men svart hittar en stark och kanske inte helt väntad replik. Agios Kirikos 2004: Johan Hellsten i aktion. Sidan om honom sitter bulgaren Dimitar Dochev, internationell mästare. Foto: Dimitris Skyrianoglou 18...Lf4! Svart aktiverar löparen inför hotet e4-e5, bromsar vits framstöt på kungsflygeln och förnyar idén med Dg5. Jag hade mest sett på 18...Sf4?!, på vilket vit får ett visst initiativ efter 19.Sxf4 Lxf4 20.Se2. 19.Le3 För att neutralisera svarts kontroll över de svarta fälten. Efter 19.O-O Dg5! står svart utmärkt. Det finns idéer som Th6-g6 och även Sc4-e3, medan vit har svårt att befria sig Lxe3 Nu skulle 19...Dg5 tillåta 20.Lxf4 (20.Sxf4 Dg3+ 21.Kf1 leder till samma sak medan 21.Lf2? faller på 21...Sxf4 med bondevinst) 20...Sxf4 21.Sxf4 Dg3+ 22.Kf1 Dxf4 23.Se2 Dg5 (inte dxe4?? 24.Da3+) 24.e5 följt av f3-f4 och vit har initiativet. 20.Dxe3 Sc4 21.Dc1 dxe4?! Detta verkar förhastat. Under partiet förbryllades jag lite av 21...Sd6!?. Efter 22.e5? Sf5 kan vit inte komma vidare på kungsflygeln och nackdelen med att ha spelat både h2-h3 och f2-f3 blir än mer iögonfallande. Inte heller övertygar 22.exd5?! cxd5 23. Sxd5 Tc8 24.Dd2 Kg8 (svart går ur en tänkbar schack på b4 och hotar nu 25...Sc4) med riklig kompensation för bonden. Bäst verkar 22.O-O även om jag inte ser något för vit efter 22...Da5 (med idén 23...Te8; om De7!? får svart vissa problem 405

10 Foto: Dimitris Skyrianoglou Agios Kirikos 2004: En titt in i spellokalen. med d5-bonden efter 23.exd5 cxd5 24.Te1), t.ex. 23.Dg5 (ett försök att straffa svart för hans föregående drag; meningslöst vore 23.a3 Te8 24.b4 Da6 eller även 24...Dd8) 23...Dd8! 24. Dxd8+ Txd8 25.exd5 cxd5 26. Sxd5 Sf5 27.Tac1 Th6 och svart återerövrar bonden. Varje gång jag återvänder till Chile efter turneringsspel i utlandet brukar jag visa något parti för eleverna på universitetet. Vid genomgången av detta hittade Hector (inte vår stormästare i Helsingör) den dynamiska möjligheten 21...b5!?. Efter 22.O-O (22.e5?! tillåter 22...c5!, t.ex. 23.Sxb5 [23.b3 cxd4] 23...Da5+ 24.Sbc3 cxd4 25.Sxd4 Sg3 26. Tg1 Db6 med starkt initiativ; medan 22.b3 Sd6 23.Da3 [efter 23.exd5 b4 24.Se4 cxd5 har svart inga problem] 23...Kg8 24. exd5?! cxd5 25.Sxd5 Sf5 också ser bra ut för svart) 22...Th6 (ett nyttigt drag i väntan på vits spel) 23.b3 (vi hittade inget bättre; om 23.e5 är 23...Db6! starkt, t.ex. 24.f4? Sg3 och efter vilket torndrag som helst vinner 25...b4 material) 23...Sd6 med en aktiv ställning för svart, som har en ny resurs i framstöten b5-b4. 22.fxe4 c5? Förklaringen till svarts föregående drag blir klar. Detta är ett vanligt genombrott för att mjuka upp vits bondecentrum och för att erövra e5-rutan. Emellertid fungerar det inte taktiskt i det här fallet. Nödvändigt var 22...Sg3 för att förhindra vits rockad (om svart spelar lugnare så har bytet på e4 endast gynnat vit eftersom det öppnade f-linjen för honom). Efter 23.Sxg3 hxg3 24.Se2 Da5+! (för att på nytt förhindra rockaden) 25.Dc3 Dxc3+ 26.bxc3 Se3 27.Kd2 Sxg2 28.Tag1 Sh4 29.Txg3 är slutspelet lite bättre för vit tack vare terrängfördelen. 23.Sd5! Nu visar det sig att svarts springare på c4 är i fara Sd6 Kanske planerade svart Da5+? 24.Kf2 Sd6, men vit 406

11 vinner om han istället spelar 24.b4! Db5 (24...Da6 25.Sc7) 25.a4 Da6 26.Sc b5 vederläggs genom 24. b3 Da5+ 25.Kf2 följt av 26.Dxc5. 24.Dxc5 Kg8 25.O-O Vit överlämnar tillfälligt bonden. Sämre vore 25.e5?! Se4 26.Se7+ Kf8 27.Sg6++ Kg8 och det verkar inte finnas något bättre än evig schack. Men enkelt och starkt var 25.Sdc3! för att behålla det materiella övertaget. Efter 25...b6 (inget ger 25...Tc8?! 26.Dxa7) 26.Db4 (bättre än 26.Dd5?! Sf6 27.De5 Sc4) har svart svårt att hitta en övertygande fortsättning, t.ex Sg3 27.Sxg3 hxg3 28. O-O Th4 29.Tae1 och vit fortsätter att ha en sund merbonde Sxe4 Sämre vore 25...Tc8 26.Da3 och 26...Sxe4? går inte längre p.g.a. 27.Se7+ med kvalitetsvinst. Efter att ha slagit bonden på e4 hade svart endast ett par minuter kvar gentemot vits cirka tjugo (dock ska man inte glömma den där extra halvminuten i tillägg per drag) och vit har uppenbarligen evig schack med springaren på e7-g6 om han så önskar. Trots detta bjöd svart remi! Jag brukar ha lite svårt för inkorrekta remianbud men detta levererades åtminstone vid det enda tillåtna tillfället i samband med utförandet av draget så jag bara ignorerade det. Några ronder senare i samma tävling var det däremot en annan av mina motståndare som inte respekterade denna etiska regel, vilket jag direkt påpekade för honom, även om han inte verkade vilja (eller kunna) förstå. Det lite jobbiga i sammanhanget var att han i det ögonblicket var den ende som kunde vinna partiet så jag hade egentligen gärna tackat ja. Nu fick jag istället spela vidare för att inte uppträda inkonsekvent och återstoden av partiet blev ganska komisk; båda spelarna var uppenbarligen nöjda med remi men ingen kom sig för att bjuda min motståndare hade onekligen tappat lusten efter sitt föregående försök, medan jag själv inte kunde förmå mig till att göra det när det var jag som stod sämre. Till sist uppstod ett remislutspel och vi enades om delad poäng (ja, på mitt initiativ). Jag har en annan, rätt underhållande historia att berätta i ämnet från ett parti i förra årets tävling på Ikaria, men det får vi nog ta i ett senare nummer. Tillbaka till partiet. 26.Se7+ Kf8 27.Sg6++ Kg8 28. De5 Genom att byta springarna på detta sätt försäkrar sig vit om en varaktig positionsfördel: svarts kungsflygelbönder blir svaga och i vilket slutspel som helst får han det svårare att omsätta sin bondemajoritet fxg6 29.Dxe4 Dg5 30.Sf4! Vit utnyttjar svagheten på g6 för att byta bort sin underlägsna springare. Efter 30.Dxb7 Kh7 för svart tornen i spel och har en aktiv ställning i utbyte mot den offrade bonden Sg3 Troligen det bästa svaret, även om g6-bonden nu går förlorad. Efter 30...Sxf4 31.Txf4 Th6 32.Taf1! har vit klar fördel tack vare sina bättre placerade pjäser, som redan blickar mot sjunde raden Kh7 tillåter 31.Se6 och om 31...De7? vinner 32.Sf8+ material. 31.Dxg6 Än en gång är det onödigt att spela 31.Dxb7?! Kh7 med viss kompensation för bonden Dxg6 På 31...Se2+ 32.Kh2 Dg3+ spelar vit helt enkelt 33.Kh1! och efter 33...Dxg6 (inte heller övertygar 33...Sxf4 34.Dxg3 hxg3 35.Txf4 med en sund merbonde för vit) 34.Sxg6 Th6 (34...Sg3 35.Kg1 Sxf1 övergår till bivarianten efter svarts 32:a drag nedan) 35.Se7+ Kh7 36.Tf7! Sxd4 37.Td1 Se2 (37...Td8 faller på 38.Sf5; och 37...Td6 på 38.Tf4) 38.Td7 kan svart inte undvika materiella förluster. 32.Sxg6 Th5 Efter 32...Sxf1 33.Sxh8 Se3 (eller 33...Sg3 34.Sg6 Sf5 35.Tf1) 34.Sg6 Td8 35.Te1 Sf5 36.Te4 uppstår ett för vit mycket fördelaktigt slutspel. 33.Tfe1 Td8 34.Tad1 Här vore 34.d5?! förhastat - det finns ingen anledning att avancera med fribonden förrän samtliga pjäser har mobiliserats Td6 35.Se5 Springaren siktar på f3, varifrån den understödjer fribonden och även kikar lite på svarts kungsflygelbönder Tf5 36.Sf3 g5 37.Te7! Tornet till sjunde raden. Problemet för svart, förutom att ha en bonde mindre, är egendomligt nog placeringen av hans springare. Om partiet fortfarande vore i mittspelsfasen skulle springaren stå utmärkt på g3. Men i det här slutspelet bidrar den från denna ruta inte mycket till försvaret Tb5 38.b3 Sh5? För att kunna hålla det här 407

12 slutspelet är svart tvungen att påskynda förflyttningen av springaren till försvaret. Efter det korrekta 38...Sf5 39.Tc7 Sg7 följt av 40...Se6 behåller svart en del praktiska chanser att klara remi. 39.Tc7? Tornet överlämnar e-linjen till sin kollega men det här draget är alldeles för långsamt. Mycket starkare var det direkta 39.Tc1. Efter 39...Td8 40.Tcc7 vinner vit utan svårighet Sg3? I stark tidsnöd gör svart ett irrationellt drag, varefter partiet inte går att rädda. Klart bättre var 39...Sf4! 40.Te1 Se6 och springaren är med i försvaret. Efter 41.Tc8+ Kg7 42.Te4 är vits fördel fortfarande klar, men svart har lyckats mobilisera sig. 40.Te1 Kf8 41.a4 Tornet visar sig vara överlastat i försvaret av bönderna på b7 och g Tf5 Det gick inte att spela 41...Txb3 på grund av 42.Sxg5 och det finns inget försvar mot hotet 43. Sh7 följt av 44.Te8. 42.Txb7 Med avgörande fördel a5 43.Kh2 Lite profylax ifall det skulle uppstå problem på första raden Tc6 44.Se5 Td6 45.Tc1 Kg8 46.Sf3 Ungefär här inträffade något ganska oväntat: domaren närmade sig brädet, tog upp klockan och började trycka lite på några av dess olika knappar. Ett meningsutbyte inleddes omedelbart mellan domaren och min motståndare, i vilket jag själv hade lite svårt att hänga med eftersom det naturligt nog fördes på grekiska. En del ord och uttryck har jag lärt mig på detta fascinerande språk; något annat vore skamligt efter ett antal längre besök i landet. Så jag klarar fint att beställa in ett glas iskaffe med lite mjölk och lite socker, och jag kan även hälsa och svära lite vid behov. Här verkade inga av dessa alternativ direkt lämpliga så jag frågade istället domaren på engelska vad som stod på men fick inget svar. Senare visade det sig att motståndaren (enligt domarens åsikt) inte hade fört protokoll ordentligt och att jag därmed skulle belönas med två extraminuter. Detta var Halkias, av kroppsspråk och röstläge att döma, inte helt överens om. Diskussionen fortskred och partiet (det verbala, alltså) började bli rondens stora publikattraktion. Till sist ställdes klockan tillbaka, parterna tystnade och partiet fortsatte Td8 och nu påbörjades diskussionen igen, med min klocka tickande, vilket gjorde att det kändes extra jobbigt. I Grekland diskuteras det ofta, gärna och livligt, och talesättet där det finns två greker finns det tre åsikter är inte ogrundat. Domaren stannade snart urverket och när man så småningom avslutade del två i konferensen så fick partiet äntligen fortsätta utan fler störningar. 47.Tbc7 Vann snabbare gjorde 47.Tcc7, men jag var redan lite ur fokus Se2 48.T1c5 Tdd5 49.Tc4 Vit vinner även efter 49.Txd5 Txd5 50.Tc5 Txc5 51.dxc5, t.ex Kf8 52.Sxg5 Sd4 53.g3! Sxb3 54.Se4 och de två merbönderna avgör. Men jag hade svårt att få varianterna att se så här glasklara ut under partiet, och tänkte att det var mer löftesrikt att behålla pjäserna på brädet; i ömsesidig tidsnöd brukar det inte vara till nackdel att kunna hota matt då och då Sg3 50.T4c6 Se2 51.Ta7 Tf7? Nu förlorar svart mer material. Men 51...Sxd4 leder till ett för vit enkelt vunnet slutspel efter 52.Tc8+ Tf8 53.Txf8+ Kxf8 54. Sxd4 Txd4 55.Txa5. 52.Tg6+ Kf8 53.Ta8+ Ke7 54. Sxg5 Tff5 Efter 54...Sf4 vinner vit snabbast genom 55.Ta7+ Td7 56.Txd7+ Kxd7 57.Sxf7 Sxg6 58.Se Ta7 Ke8 56.Sh7 Här var nog 56.Tg8+ Tf8 57. Ta8+ en mer uppenbar fortsättning Td7 57.Tg8+ Kf7 58.Tf8+ Ke6 59.Txd7 uppg. Motståndaren var inte direkt munter utan uttryckte något i stil med att de där extraminuterna egentligen inte var en så stor affär, om det inte vore för att det på andra sidan brädet satt någon som verkligen behövde dem eftersom han missade alla vinstfortsättningar och inte ens kunde se 56.Tg8. Jag hade svårt att omedelbart hitta ett vasst svar på den kommentaren. Det blev lättare att skaka av sig den psykiskt påfrestande upplevelsen när lagkamraterna kom uppdykande, som alltid med glimten i ögat. Men du är ju helt röd i huvudet, Hellstenakis, skrattade de och drog iväg mig till matsalen. I de följande ronderna förlorade vi match efter match, och när Sutovsky meddelade att han var tvungen att återvända till Israel för andra åtaganden trots att det var tre ronder kvar (att det skulle bli så visste klubben i och för sig redan från början, men räknade optimistiskt med att vi skulle hamna i grupp A efter spelet i förgruppen, därefter skulle vi ägna oss åt semester och jag kunde få stå över samtliga matcher om jag ville!), blev inte utsikterna ljusare. Den sista matchen hade vi behövt vinna för att hålla oss kvar men förlorade klart med 6½ 3½. Jag vill inte klandra lagets minstingar men deras gemensamma slutresultat 1½ av 18 blev ödesdigert för lagets fortlevnad i förstadivisionen. Ironiskt nog fick Ikaria tre guld när bordspriserna delades ut: Sutovsky på bord ett, jag själv på bord två och Fragiskos Sigalas på bord fyra. Med 6½ av 9 passerade jag GM-normen med en halv poäng, men det kändes desto bittrare att klubben fått respass. 408

13 Foto: Dimitris Skyrianoglou Agios Kirikos 2004: Den lokale prästen kom och välsignade spelet mitt under en av ronderna. Efter lagmästerskapet åkte vi i laget något dämpade till Ikaria för att delta i turneringen där. Spelort likt tidigare år var Agios Kirikos på öns sydöstra kust. Jag lyckades förlora första rondens parti mot en annan 400 poäng lägre rankad Ikariaspelare, som till råga på allt inte hade platsat i förstauppställningen detta år! Skämten gick snart varma om att han krävde att sitta före mig i laget nästa år, vilket han själv dementerade med kommentaren No no no, I am just a coffee house player vilken gjorde sitt till för självkänslan. Turneringen var detta år ovanligt svagt besatt med endast en handfull titelinnehavare, och den inledande förlusten gjorde att jag fick lågrankade motståndare under nästan hela turneringen. Här kommer ett fragment från femte rondens parti mot Giorgos Dalaklis, en ung titellös grekisk spelare som i rond två svarade för turneringens andra skräll genom att besegra topprankade Mircea Parligras från Rumänien. Johan Hellsten Giorgos Dalaklis Agios Kirikos 2004 Vit har en liten fördel tack vare löparparet och fjäderpressen på damflygeln, men får svart lov att byta svartfältslöparna på g5 och föra damflygelpjäserna i spel så ökar hans chanser att utjämna spelet. En närliggande forsättning är nu 18.Td1 Txd1+ 19.Dxd1 Lg5 20.Lb2 och vit fortsätter att stå lite bättre. Men jag fick efter en del funderande syn på ett annat, mer aktivt spelsätt. 18.f4!? Ett ovanligt drag i denna struktur eftersom bytet på f4 gör att svarts löpare får en fin diagonal samtidigt som vits e-bonde förvandlas till en isolani och fältet e5 blir en stödjepunkt för svarts lätta pjäser. Utan praktik är det svårt att hålla sina kunskaper i utländska språk aktiva. Sedan barnsben drömde jag att en dag behärska schackmästarnas konstigt skrivna och märkligt ljudande språk: ryska. Under universitetstiden i Lund gjorde jag slag i saken, läste en mängd poäng i ämnet och studerade även en månad i Novgorod i västligaste Ryssland. Fem år efter avslutade studier är min läsförståelse på detta språk alltjämt utmärkt tack vare en mängd schackböcker inhandlade under åren i kombination med de artik- 409

14 lar som min omtänksamme f.d. rysklärare Sverker Holmstedt fortfarande förser mig med. Däremot är det si och så med konversationsförmågan som inte har stimulerats tillräckligt sedan Novgorodtiden. Men på schackturneringar brukar det dyka upp chanser till samtal på ryska, inte minst i Grekland där det förutom alla turneringsdeltagare från slaviska länder även finns stora inhemska grupper rysktalande som emigrerat från olika delar av Sovjetunionen efter imperiets fall. Antingen hade de levt där i hundratals år (det talas bl.a. om den grekisktalande folkgruppen ponter i området kring Svarta Havet) eller så anlände de först i samband med militärregimen i Grekland Dessa grupper återfinns inte oväntat även bland grekiska schackspelare; till exempel är stormästaren Ioannis Nikolaidis född och uppväxt i Tbilisi, Georgiens huvudstad. På Ikaria brukar jag få bra träning i ryska. En av mina traditionella rivaler på ön är Dmitry Svetushkin, en lovande stormästare från Moldavien som jag även har spelat tillsammans med i Jugoslavien. Medan svart satt och övervägde sitt artondedrag kom Dima förbi och studerade ställningen med en så pass bister blick att man nästan kunde trott att någon hade strött salt i hans iskaffe. Efter partiet frågade jag honom vad han ansåg om draget 18.f4!?. Neshablonniy khod, russkaya shkola! (ett icke-schablondrag, ryska skolan!) sade han med ett klurigt leende och förklarade vidare att ambitionen att behandla varje ställning för sig (utan schabloner) och att ständigt beakta dess dynamik för att söka maximal aktivitet, var utmärkande för den ryska skolan. Aljechin var en pionjär på området, och Kasparov är inget dåligt nutida exempel. Jag är fortfarande inte helt säker på om Dima verkligen menade allvar eller bara drev med mig, men draget har i alla fall sin poäng: f-linjen öppnas för att möjliggöra press mot f7 i ett läge där svarts springare båda är lite offside och kungsflygeln dessutom försvagats genom h7-h5. Det finns också ett par konkreta varianter som talar till vits fördel exf4?! Säkrare var 18...b6 19.Sc4 Sd7 för att behålla kontrollen över fältet e5. Vit kan då fortsätta med 20.f5 vilket tar det viktiga fältet e6 från de svarta springarna. Efter 20...Lg5 är svarts ställning dock fortfarande spelbar. 19.Lxf4 På grund av behovet att försvara b-bonden går nu varken 19...Sd7 eller 19...Le5. Svart hittar enda sättet att mobilisera styrkorna b6 20.Sc4 Sd7 Får svart nu chansen att spela 21...Se5 så skulle han stå ganska säkert. Men jag hade redan vid utförandet av 18.f4 sett temat med de dubbla svagheterna på f7 och g6 och gjorde omgående nästa drag. 21.e5! Lg5?! Här kommer löparen konstigt och vits ställning spelar nu sig själv. Efter 21...Sxe5 22.Sxe5 (datorns förslag 22.Tae1!? är troligen ännu starkare) 22...Lxe5 23.Lxe5 Dxe5 24.Lc4 tar vit igen en av bönderna på kungsflygeln med stor positionsfördel: löparen är överlägsen springaren i denna öppna ställning med bönder på båda flanker, vits tunga pjäser är bättre placerade och kungen säkrare. Att föredra var 21...Lg7 även om vit står klart bättre efter 22.Tae1. Från den inledande diagramställningen är scenförändringen tydlig: alla vits pjäser står aktivt, e-bonden är stark och löparparet har vuxit i styrka genom att ställningen öppnats. 22.Lh2 Tf8 23.De4 Enklast. Vit garderar e-bonden för att möjliggöra Sc4-d6 och svarts c-bonde hotas i förbigående c5 På 23...De6 följer 24.Sd6 och det hotar både 25.Dxc6 och 25.Lc4. 24.Sd6 f5 Det var svårt att hitta något annat försvar mot hoten 25.Sxf7 och 25.Lc4. Till exempel går 24...Shf6? inte alls p.g.a. 25.exf6 och både springaren och damen är garderade. 25.exf6 Jag ville avgöra partiet tekniskt, d.v.s. utan att ge motståndaren något som helst motspel, och lockades av löparparets styrka i det slutspel vi nu kommer in i. Varianten 25.Dc4+ Kg7 26.e6 Sdf6 27.Le5 ser också lovande ut, och rentav 27.Txf5!? verkar möjligt Dxe4 26.Sxe4 Le3+ Nödvändigt eftersom 26...Sdxf6 stupar på 27.Sxg5 Sxg5 28.Ld6 Tf7 29.Lc4. 27.Kh1 Shxf6 Det andra springarslaget, Sdxf6?, faller på 28.Le5! Kg7 (på springardrag avgör 29.Lc4) 29.Tad1 och schacken på d7 är avgörande. 28.Lc4+? Ett fingerfel i vunnen ställning. Vann gjorde dragomkastningen 28.Sxf6+ Txf6 (28...Sxf6 tillåter 29.Ld6 Tf7 30.Lc4) 29.Lc4+, t.ex Kh7 (både 29...Kh8 30. Tfd1 följt av 31.Le5 och 29...Kf8 30.Tad1! Txf1+ 31.Txf1 leder till materiella förluster, medan 29...Kg7 besvaras på samma sätt som 29...Kh7) 30.Tfe1 Te8 31. Lb5 Tf7 32.Tad1 och de dubbla bindningarna är avgörande. 410

15 Snabbschack i Liepajas, Lettland 1. V Svesjnikov Stefansson Liepajas Ehlvest Shabalov Liepajas Neiksans Stefansson Liepajas 2004 Svart drar Svart drar Svart drar Lösningar på sidan 457. Referat på sidan Kh7? Svart missar sin chans. Efter Kg7 29.Sxf6 Sxf6 (29...Txf6? 30.Tfe1 övergår till tidigare analyserade varianter) 30.Tae1 Tae8 31.Ld6 Th8 är han fortfarande på fötter. 29.Sxf6+ Sxf6 Varianten 29...Txf6 30.Tfe1 Te8 31.Lb5 Tf7 32.Tad1 är vi redan bekant med. 30.Ld6 uppg. Svart gav slaget förlorat inför kvalitetsförlusten. Jag fick till sist ihop 7½ av 9 vilket räckte till en delad andraplats med tidigare nämnde Parligras, som också han återhämtade sig efter den inledande katastrofen. Dima fick med överraskande lätthet ihop 8 poäng och vann turneringen ensam. Ikaria har sin speciella charm tack vare att de flesta sommarbesökare är greker och det finns även viss fast bosatt befolkning. Under militärregimen och andra svåra perioder blev åtskilliga kulturpersonligheter förvisade till ön, bl.a. Mikis Theodorakis som skrev (och Oscarbelönades för) musiken till filmen Zorba. Det finns ett antal speciella Ikariadanser, ofta med yviga steg utförda i en stor ring (att titta på är trevligt bara det). Allting går behagligt långsamt på denna natursköna ö och jag rekommenderar turneringen till alla som tycker om att spela schack i varm och trevlig miljö. Dess arrangör heter Kosmas Kefalos och han assisteras av Dimitris Skyrianoglou, som även har assisterat mig med uppgifter till den här artikeln. Båda skriver i den grekiska schacktidsskriften Skaki gia olous (Schack för alla) och Kosmas är för övrigt vår klubbs främste sponsor, möjligt bland annat genom den apelsinjuice han producerar och säljer om somrarna på ön. Under en av ronderna pinades jag av ett rejält oväsen från ett gäng ungar som spelade fotboll (en matchtröja med namnet Zagorakis gav en överflödig ledtråd om deras förebilder) med en plastförpackning precis utanför spellokalen. Jag framförde till Dimitris, troligen i rätt irriterad ton, att dom faktiskt fick ta och hålla snattran för vi sitter ju här och spelar; enklast vore kanske om man sa åt dem att sticka någon helt annanstans. Han tittade bekymrat på mig och svarade sedan att det kan bli svårt för de flesta av dem är barn till Kosmas (senare framkom att dennes barnaskara är sjutalig) och de har inget annat att göra medan de väntar på att schacket ska ta slut så att deras pappa kan komma ut, men att han i alla fall skulle vidarebefordra mina kommentarer till Kosmas. Jag hann ändra lite på formuleringarna innan så skedde och det verkar som om jag fortfarande har kontraktet med Ikaria kvar. Ett ordspråk får sätta punkt för upplevelserna i Europas tokigaste och mest generösa land: Greken bygger hus som om han skulle leva för alltid, och äter som om han skulle dö i morgon. Ni får intyga det på plats. 411

16 Två sp Olika in Ett sa Text och foto: Lars Grahn När jag (LG) träffade Stellan Brynell (SB) och Tiger Hillarp-Persson (THP) en sensommardag i Malmö, hade de ganska nyligen spelat med i några turneringar i Spanien. Samtalet handlade om dessa turneringar, men också om spelstilar, inställning, öppningsrepertoarer, elodrömmar, spansk schackkultur och mycket annat. LG: Du måste väl vara nöjd med turneringarna i Tarragona och Barcelona. THP: Jag är väldigt nöjd på det hela taget. LG: I Tarragona öppnade du med fyra vinster och remier mot Alexander Delchev och Artur Kogan. Så förlorade du mot Henrik Teske. THP: Teske bjöd remi ganska tidigt i partiet och jag stod bättre. Sedan blev jag alltför optimistisk. 412

17 elstilar ställning mtal Jag hade väldigt lätt att spela när jag var i Spanien. Jag har aldrig förr spelat så bra schack i grunden, det gick så snabbt och lätt att ta beslut. Ibland har jag problemet att när det går för lätt, så tappar jag lite av den sunda rädslan för vad man kan tillåta sig, och det gjorde jag rejält i det partiet. Dumt. Ibland har jag problemet att när det går för lätt, så tappar jag lite av den sunda rädslan för vad man kan tillåta sig. LG: Vilket var ditt bästa parti i Tarragona? THP: Det är nog det mot Zurano i näst sista ronden. Pedro Zurano Tiger Hillarp-Persson Kungsindiskt med Se7 (A 41) Tarragona 2004, rond 8 1.d4 g6 2.Sf3 Lg7 3.c4 d6 4.g3 Sd7 5.Lg2 e5 6.Sc3 Se7 7.dxe5 dxe5 8.e Sc5 10.Dxd8 Txd8 11.Lg5 f6 12.Le3 Se6 13. Tfd1 Tf8 Anti-förflackning. Vit får inte någon större glädje av d-linjen. På sikt vill svart spela f6-f5. 413

18 THP: Jag är väldigt nöjd med att jag insåg att jag skulle gå tillbaka med tornet till f8 och sedan ställa det på f7. Det tog mig ganska mycket tid att komma fram till det. Jag tror att jag tänkte 25 minuter innan jag spelade 13...Tf8. Jag fick försäkra mig om att det verkligen var spelbart, jag var tvungen att räkna på vad som händer om vits bonde kommer fram till b5. Då måste allting hålla ihop, och det gör det. 14.Sd5 Sc6 15.Tac1 Det är mer ambitiöst att spela fram bönderna på damflygeln och ta terräng Tf7 Springaren på e6 avlastas från försvaret av c7. 16.Kf1? Tanken är väl att kungen ska stå ett steg närmare centrum i ett kommande slutspel. Det är långsökt f5 17.exf5 gxf5 18.Sg5 f4!? 19.Sxf7 fxe3 20.fxe3 Svart står lite bättre även efter 20.Sxe5 Lxe5 21.Sxe3 Lxb2 22. Tb1 Lg Kxf7 21.Le4 Det kommer en tid när vit önskade att löparen stod kvar på g2 och försvarade kungen Sg5! 22.Sxc7 Sxe Tb8 23.Ld5+ Ke7 24.h4 är okej för vit. 23.Sxa8 Lh3+ 24.Ke1 Lh6 25.Td3 Sc5 THP: Jag ska spela 25...Lf5 i stället. Det är typiskt: 25...Sc5 är ett logiskt drag men 25...Lf5 är konkret. Det hotar att flytta springaren till c5 följt av Sd3+ och få tillbaka kvaliteten. Sedan är vits bönder svaga. En spelare ser det direkt. Dom räknar på det konkret, medan jag är lite för logisk. SB: Jag kan tänkas ha gjort 25...Lf5 där. Man kan inte vinna ett parti på intuition. Till sist måste man få in gaffeln och matta honom. THP: Men du är mer konkret. Du letar efter ett sätt att få tillbaka material, medan jag fortsätter att försöka ha koordination mellan mina pjäser. Jag tyckte att löparen stod bra på h3. Varför flytta den därifrån, den fyller en uppgift. Varför ta tillbaka kvaliteten när alla mina pjäser står så bra? Men 25...Lf5 är i allra högsta grad det bästa draget. Det är ett läge där min intuition sätter fälleben, där jag blir lite lat. Vi har olika slags lathet. Min lathet består i att jag kan använda min intuition så pass mycket att jag nästan slipper att räkna. Det är väldigt farligt. När jag är inne i ett flyt och det går allt bättre då måste jag skärpa mig! SB: Man kan inte vinna ett parti på intuition. Till sist måste man få in gaffeln och matta honom. THP: Jag fick en liten adrenalinkick efter att ha spelat 21...Sg5!, gett mitt torn och fått i gång alla pjäserna. Jag hade inte riktigt sansat mig. Det som är väsentligt är väl att vits bönder på damflygeln är ganska svaga. Jag tänkte att om jag ger bort den här springaren mot ett torn så har jag inte lika många pjäser att pressa med, men efter Lf5, Sc5 och Sd3+ vinner jag tillbaka kvaliteten och kan följa upp med Ld3, e5-e4 och Lg7 med stark press mot vits damflygel. 26.Ta3 Tornet vill inte släppa taget om e3-bonden. Vits pjäser samarbetar inte. Det är intressant att se hur svart drar åt snaran kring e3-bonden, och när den är eliminerad framträder e5-bonden som ett vinstvapen Sb4 27.Tcc3 a6 28.Ke2? Ett misslyckat aktiveringsförsök som kostar värdefull tid. THP: Om han spelar 28.Tab3 så är det möjligt att jag måste forcera remi, men jag står i alla fall inte sämre Lg4+ 29.Kf1 e4 30.Ta5 30.Sb6 Lg7 och vit får ge kvalitet. I sina försök att undvika kvalitetsförlust kommer vit ur askan i elden Sbd3 31.b4 Sd7 32.c5 S7e5 Vit får inte chansen att konstra med 32...Lxe3 33.c6. 33.b5 axb5 34.Txb5 Lxe3 35. Txb7+ Kg6 36.c6 Ld2 Röda mattan är utrullad för e- bonden. Det visar sig att den slår c-bonden i styrka och snabbhet. 37.Txd3 exd3 38.c7 Le3 39.Tb1 Efter 39.Tb4 finns olika vinstvägar, t.ex Le2+ 40.Kg2 Lf3+ 41.Kh3 Sg4!! 42.Txg4+ (42.c8D Sf2+ 43.Kh4 Lg5 matt) 42...Lxg4+ 43.Kxg4 d2 44.c8D d1d+ 45.Kh3 Df1+ 46.Kh4 Lg5+ 47.Kg4 h5 matt Lh3+ 40.Ke1 Sf3+ 41.Kd1 Sd4 42.Tb2 Lg4+ 43.Ke1 Sc2+ 44.uppg. Pjäserna snackar med en, man behöver inte själv hitta dragen. De gör det nästan åt en. LG: Oberoende av vilken motståndare som sitter på andra sidan brädet, så tycks ditt spel aldrig vara präglat av rädsla. THP: Jag spelar sällan mot flera starka spelare i rad som till exempel i Sigemanturneringen, men allt eftersom jag spelar mot dem blir jag mindre rädd och det 414

19 går allt bättre. Men det är svårt att komma med i sådana turneringar. LG: I Barcelona öppnade du med sju vinster och sedan kom partiet mot Zhang. Vad hände egentligen i det partiet? Tiger Hillarp-Persson Pengxiang Zhang Barcelona, rond 8 THP spelade 43.Txh6 och stod på solklar vinst med fyra merbönder och angrepp. Det fanns många vinstvägar. Enklast var 43.Se4, t.ex Sd7 44.Sd8 Df8 45.De4!. Partiet slutade remi efter 71 drag sedan THP stått på vinst i över 40 drag. THP: Det går inte att förklara. Någonstans har jag väl accepterat att sådant händer. Jag gick omkring och skämdes rätt mycket för det där. Jag gör extremt mycket sådant i jämförelse med andra spelare på min nivå. Alldeles för ofta men ändå mer sällan nu än tidigare. Det handlar ändå om att vara mindre rädd för att det ska hända. I Tarragona spelade vi med en halv minuts tillägg för varje drag och jag kom upp ganska bra i hastighet. Jag spelade väldigt snabbt i båda turneringarna. Pjäserna snackar med en, man behöver inte själv hitta dragen. De gör det nästan åt en. Det är lite så, för att förklara känslan. Det blir nästan i lättaste laget och det innebär att jag slutar anstränga mig. Jag tappar exaktheten. LG: Det blev i alla fall ett konsekvent genomfört angrepp i andra ronden. Tiger Hillarp-Persson Josep Pellus Kungsindiskt (E 73) Barcelona 2004, rond 2 1.d4 Sf6 2.c4 c5 3.d5 d6 4.Sc3 g6 5.e4 Lg7 6.Le g4!? THP: En idé med Averbachvarianten åtminstone om man får tro Averbach själv är att man ska blockera kungsflygeln; bönderna på g4 och h5 och svarts bönder på svarta fält. Så spelar man på att svart står trångt och har problem med att föra över trupperna till damflygeln. Jag tror till och med att Averbach själv prövade 7.g4 någon gång. Den normala dragföljden i Kungsindiskt är 1.d4 Sf6 2.c4 g6 3.Sc3 Lg7 4.e4 d6 5.Le Spelar man 6.g4 här så finns det ett problem, nämligen 6...Sc6. Då har vit problem med de svarta fälten. Poängen är att när svart har spelat ett tidigt c7-c5 så finns inte den möjligheten längre. Jag har spelat 7.h4 också. Jag är kanske en av de mest logiska schackspelare som över huvud taget finns. På gott och ont. 7...Sbd7 Encyklopedin tar bara upp 7...e6. 8.g5 Se8 9.h4 Sc7 10.a4 e6 11. h5! Det är bättre att slå upp h-linjen än att fika efter lättköpta bönder. Efter 11.dxe6 Sxe6 12.Dxd6 Sd4 har svart utmärkt spel för bonden exd5 12.cxd5 Te8 13.hxg6 hxg6 14.Kf1!? Ett profylaktiskt drag. Vit förbereder sig för ett eventuellt slag på c3 följt av slag på e4 med tryck på e-linjen Tb8 Efter 14...Lxc3 15.bxc3 Txe4 16. Dd3 De7 kan 17.Dh3 besvaras med 17...De5, men 17.c4 med idén Lb2 ger vit goda chanser. Med partidraget satsar svart på att genomföra den tematiska framstöten b7-b5. Vit drömmer å sin sida om spel på h-linjen. 15.Dd3 a6 16.Dh3 b5? THP: Svart borde ha skjutit in 16...Sf8 17.Dh4 och först därefter 17...b5. Det är ganska oklart även om jag tror mer på vit. 17.Dh7+ Kf8 18.Sf3 b4 19.Lf4! Se5 Inte 19...bxc3? 20.Lxd6+ Te7 21.Dh8+! Lxh8 22.Txh8+ Kg7 23.Txd8 cxb2 24.Tb1 och vit vinner pjäs. 20.Sxe5 dxe5 21.Le3 Dd6 Det är fortfarande en dålig idé att slå på c3: 21...bxc3 22.Lxc5+ Te7 23.d6! och vit vinner. 22.Sb1 Springaren är på väg till c4 via d2. Och när den har nått sitt mål får den kontroll över nyckelfältet d6. Svart saknar motspel a5 23.Sd2 La6 24.Tc1 Lxe2+ 25.Kxe2 Sa6 26.Th4 Det förbereder en tripplering på h-linjen. Sedan gäller det att beröva svarts kung flyktfältet e7 varpå det avslutande mattangreppet inleds med Dh Tbc8 27.Sc4 Dd8 28.Tch1 uppg. Svart har inte något förnuftigt försvarsdrag, t.ex b3 29.d6 och det hotar mattsättning inlett med Dh8+. THP: Tim Harding har skrivit en krönika på internet 415

20 ( med rubriken Berserkers & Logicians. Han tar mig som ett exempel på en modern berserker [En som går bärsärk. LG] och återger ett par av mina partier. LG: Det är väl smickrande? THP: Det är kanske smickrande att få mycket uppmärksamhet, men det är också en fullständigt felaktig kategorisering. Jag är kanske en av de mest logiska schackspelare som över huvud taget finns. På gott och ont. SB: A, ja... THP: Jo, det tycker jag. Skillnaden mellan mig och många av de andra stormästarna är att jag inte räknar särskilt mycket. Jag är väldigt logisk, jag tar väldigt många logiska beslut: här behöver detta göras, den pjäsen behöver... Största delen av mina schackliga beslut är rent logiska. Jag går möjligtvis bärsärk i bemärkelsen att jag inte förväntar mig att ha full kontroll i de ställningar jag beger mig in i, men det står inte i någon form av motsatsförhållande till logik. LG: Du fattar intuitiva beslut. THP: Jo visst, intuition, men där finns en logisk bakgrund. Jag räknar inte så mycket, jag är inte så konkret som schackspelare. Det är min svaghet men ibland också min styrka. LG: Intuition bygger ju på erfarenhet och logik. THP: Jo, exakt, men det är fel som Harding gör att ta mitt parti mot Peter Heine Nielsen från Politiken Cup 1998 och säga att det är ett bärsärkparti. Det är totala motsatsen. Det är extremt logiska beslut jag tar, men han utgår ifrån att logik är något som är begränsat och konservativt. Det behöver logik inte nödvändigtvis vara. SB: Harding blandar väl ihop det med spelstil: han räknar Ulf Andersson som logisk och Tal som bärsärk. Det hänger ju inte samman, det är olika spelstilar. Man kan tänka på olika sätt och ändå ha samma spelstil. THP: Ja, det är en fråga om vilka logiska grundsatser man använder sig av. Den stora skillnaden är väl att i mina bedömningar av ställningar lägger jag större vikt vid pjäsernas koordination och dynamiska egenskaper, medan mer strategiska spelare är mer ute efter formation och bryr sig mindre om det dynamiska: vad gör den pjäsen, den har kanske bara en uppgift ett par tre drag. Sedan är den inte väsentlig längre. Men för mig är det viktigt att bedöma precis vad den kan göra just nu. Om jag då kan förstärka den sortens hot någonstans på brädet och om motståndaren inte hinner försvara sig mot det så ingår det i min logik. Anledningen till att det går så bra är att jag tar alla på allvar. SB: Det här med varianträkning har inte med spelstil att göra. Ulf Andersson räknar säkert mycket varianter, i alla fall i öppning och mittspel. Men han går inte bärsärk... THP: Det handlar nog snarare om antalet principer man använder sig av och hur mycket man tror på sina principer. Där är jag nog inte lika principbenägen. SB: Du har andra principer. THP: Det har jag kanske... SB: Det där partiet vi tittade på i går jag tycker det är lite bärsärk över det. THP: Jag tycker att det är extremt logiskt. Jag dominerar brädet fullständigt. SB: Jaha... LG: Vad är det för parti vi talar om? SB: Han offrade damen för två lätta och två bönder. Jag ser att det är helt okej, men det är kanske den typen av spel som Tim Harding avser. LG: Berätta mer om partiet. THP: Det är mitt roligaste parti från Spanien. Det är nog ett av mina tio roligaste partier någonsin. SB: Jag är inte säker på att öppningen tål en hårdanalys. THP: Det tror jag. Jag har hårdanalyserat den med Judit. Hon tyckte i alla fall att det var värt en närmare granskning. [Efter att ha spelat två partier mot Judit Polgar i Sigemanturneringen 2000 fick THP en inbjudan att besöka henne på familjen Polgars lantställe inte långt från Budapest. LG] SB: Men att det skulle vara vinstspel... THP: Det är inget vinstspel, men tillräcklig kompensation. Hallå, jag är svart! Man förväntar sig inte en vunnen ställning med svart. LG: Vad är det för öppning? THP: Moderna försvaret. Jag skrev några artiklar om den öppningen i Schacknytt för något år sedan, och förklarade att det här spelar ni på egen risk, det är inte någon egentlig rekommendation om ni vågar göra ett drag som 8...cxd4 i stället för 8...Sh6 så gör ett försök. LG: Jag ser att din motståndare i det där glanspartiet, Marc Ghannoum, har ratingtalet Förbereder du dig på samma sätt mot honom som mot starkare spelare? Kollade du upp honom i partibaserna? THP: Absolut. I år har jag spelat i Västgöta Open, där jag kom tvåa, delade förstaplatser i 416