MSS :80673 MSR 1.5 Motståndaren FU 2014

Transkript

1 1

2 Förhandsutgåva Markstridsreglemente 1.5 Motståndaren MSR 1.5 FU 2014 Försvarsmakten Publikationsområde ARMÉ M-nr xxxxxxxxx 2

3 3

4 REVIDERING - ÄNDRINGSLOGG Nr Sida Omfattning Datum föredragning Beslut av VIDAR ärende nr Sida avser sidnummer i den rättade versionen. 4

5 Förord Markstridsreglemente 1.5 Motståndaren (MSR 1.5) ger den motståndarbeskrivning som övriga Markstridsreglementen och Förbandsreglementen utgår från. MSR 1.5 utgör därmed grund för utbildning i motståndarkunskap inom Armén. MSR 1.5 beskriver en generell motståndares organisation, uppträdande, taktik och stridsteknik. I reglementet ingår beskrivningar, tabeller och exempel i syfte att kunna studera motståndaren djupare utifrån de organisationsskisser som redovisas. Motståndarens taktik och stridsteknik redovisas utifrån indelningen anfall, försvar, luftlandsättning och landstigning. Då reglementet är en generell beskrivning av motståndaren ska det utgöra fundamentet i scenarion och motståndarbeskrivningar för utbildning och övning men bör då kompletteras med mer specifik information för vald organisation eller typ av motståndare. Detta kompletterande underlag delges normalt av underrättelsepersonal vid förband, skolor och centrum. Reglementet hanterar en konventionellt uppträdande högteknologisk motståndare. Avseende irreguljär motståndare beskrivs denna, då vi möter en sådan, samt vår egen taktik och stridsteknik, i MSS Handbok - Strid mot irreguljär motståndare, (H SMIM). 5

6 Innehåll Förord Definitioner, syfte, disposition och användning Definitioner Syfte Disposition Användning Motståndaren Motståndarens operationer Motståndarens taktik Motståndarens förband Motståndarens begränsningar Chefen Soldaten Hotet från luften Grunder Bombflyg Stridsflyg Luftburen underrättelseförmåga Fjärrbekämpning från sjö och land Transportflyg Motståndarens organisation (exempel) Grunder Pansarbrigad Mekaniserad brigad (bandgående) Motoriserad brigad (hjulgående) Marininfanteribrigad Luftlandsättningsdivision Förband som understödjer manöverbrigad Generell organisation på lägre förbandsnivå Motståndarens fordon och materiel (exempel) Motståndaren framrycker under marsch Generella värden för marschdjup Förtrupp Övergång mellan marsch-, manöver- och stridsgruppering

7 6.4. Styrkor och svagheter Motståndaren anfaller Grunder Anfallssätt Anfallsområde Anfallsmål Anfallsformer Stridsindelning Stridsgruppering Anfallets olika skeden Funktioner vid anfall Styrkor och svagheter Motståndaren försvarar Grunder Genomförande Funktioner vid försvar Styrkor och svagheter Motståndaren luftlandsätter Grunder Genomförande Lastkapacitet Väder och terrängkrav Styrkor och svagheter Motståndaren landstiger Grunder Genomförande Taktik vid landstigning Styrkor och svagheter Motståndarens specialförband (exempel) Principiell beskrivning Uppgifter och agerande Stöd för bedömning av motståndarens förmåga på lägre nivå Tankemodell för framtagande av motståndarens handlingsalternativ Tidsberäkningar Framkomlighet Bildförteckning

8 1. Definitioner, syfte, disposition och användning 1.1. Definitioner I reglementet benämns en angripare oavsett karaktär som Motståndaren eller Angriparen. Vid specifika fall benämns motståndarens förband vid förbands- eller förmågetyp. Ordet fiende förekommer i svensk lagstiftning i anslutning till lagar och förordningar vars tillämpning gäller i krig eller krigsliknande tillstånd, vilket gör att begreppet är förknippat med tillståndet krig och har dessutom en juridisk innebörd. Ordet motståndare täcker in behovet av att sammanfatta de aktörer som utgör ett hot mot oss, våra allierade eller en befolkning vi ska skydda, alternativt presumtivt kan tänkas göra detta. Alla fiender är såväl motståndare som aktörer. Alla motståndare är dock inte fiender, men aktörer. Alla aktörer är varken fiender eller motståndare, men kan ändå vara viktiga för militär verksamhet. Ordet angripare kan ses som en benämning på en aktör som genomför ett angrepp mot oss. Således är en angripare en motståndare, men kan även vara en fiende. Bild 1:1 Förhållandet mellan begreppen fiende, motståndare och aktör (FMUndSäkC) Fordon, stridsfordon och vapensystem anges med en generell benämning i reglementet. Då typförbanden berörs specifikt finns exempel på ingående vapensystem och fordon uppbyggt på typnivåer, exempelvis pansarskyttevagn typ 2. För vidare information om denna vagnstyp måste läsaren kontrollera innehållet i tabeller i kapitel 5. Motståndarens fordon och materiel (exempel). Ovanstående förfaringssätt gäller information i form av data och prestanda för såväl fordon som materiel- och vapensystem. 8

9 Begreppet angrepp används löpande i texten. Att definiera när ett angrepp startar kan vara svårt då viss verksamhet i form av sabotage och spaning kan komma att genomföras under en lång tid innan ett öppet angrepp Syfte Markstridsreglemente 1.5 Motståndaren (MSR 1.5) riktar sig till soldater och chefer. Reglementet ska även utgöra ett av ingångsvärdena vid den planering, stridsledning och utvärdering som genomförs innan, under och efter strid. Inom ramen för uppdragsutvärdering är reglementet en grund för fortsatt bedömning av motståndarens styrkor och svagheter i sitt uppträdande. Detta ska syfta till att vi ska bli bättre i strid, både vid förhands- och efterhandssituationer, såväl mot en svag som mot en stark motståndare. MSR 1.5 utgör grund för utbildning avseende motståndarens organisation, förmågor och stridssätt. Reglementet ska ses som ett komplement till övriga styrande dokument avseende motståndarbeskrivningar som delges krigsförbanden. Reglementet redogör för den grund som motståndaren bygger sitt agerande på. I reglementet redovisas exempelvis HUR och med VAD motståndaren väljer att agera vid en luftlandsättning eller landstigning Disposition Reglementet är skrivet så att läsaren tidigt ska kunna sätta samman olika förbandstyper i ett sammanhang, vilket då beskriver en tänkt organisation som motsvarar den nivå där läsaren själv verkar. Reglementet ska användas för att få en förståelse för motståndarens sätt att föra strid samt hur olika förmågor används både inom effekt och ledning. Förbandstyper, fordons- och materielsystem av särskild vikt belyses i text då de är starkt kopplade till beslutsfattning i vår strid. Hotet från luften redovisas tidigt i reglementet för att skapa en ram för lufthotet oavsett vilken typ av förband som motståndaren väljer att angripa med Användning MSR 1.5 är den motståndarbeskrivning som övriga Markstridsreglementen och Förbandsreglementen utgår från. Härvid utgör MSR 1.5 en grund för utbildning i motståndarkunskap. Om övningsmålsättningarna kräver det, kan dock övningar behöva ha en annan motståndare eller en högre upplösning än den i MSR 1.5 beskrivne. Underlag för en sådan motståndare kan återfinnas i Handbok Fiktiv Motståndare del 1-3. MSR 1.5 ska inte förväxlas med en dimensionerad motståndarbeskrivning. En sådan bestämmer dimensionerna för visst förband eller system. Vid utbildning i motståndarkunskap bör MSR 1.5 kompletteras med underlag avseende hur olika tänkbara motståndare egentligen ser ut och de ingående systemens verkliga prestanda. 9

10 2. Motståndaren Känn Din fiende och Dig själv. I hundra slag kommer Du alltid att vinna. Känn Dig själv men inte Din fiende. Dina möjligheter att vinna eller förlora är lika. Känn varken Dig själv eller Din fiende. I varje slag kommer Du alltid att förlora. Sun Tzu, ca 500 f.kr. En angripare som avser att påbörja ett krig styrs av en politisk vilja. Denna politiska vilja betyder att det är sanktionerat av det angripande landets beslutande organ. Ett angrepp utgår från en militär kapacitet som är tillräcklig för att angripa hela eller delar av ett lands territorium. Vid ett angrepp mot Sverige bedöms en motståndare disponera välutbildade förband utrustade med högteknologisk materiel. Denna typ av motståndare utgör utgångspunkten för detta reglemente, även om den inte utgör den enda tänkbara motståndaren. Syftet med motståndarens angrepp kan vara att ta och besätta större eller mindre delar av vårt land för att kunna använda det som bas- eller genomgångsområde. Detta görs främst genom överraskning och bekämpning, ta eller slå ut viktiga funktioner inom hela samhället och därigenom lamslå vår vilja och förmåga till motstånd. Andra syften kan vara att motståndaren, genom bekämpning av högvärdiga mål, eller med andra medel påtvingar oss sin vilja utan att något territorium besätts. Anfallet kan inledas mot mål över hela landet. Kraftsamling kan ske till bekämpning av viktiga civila objekt, våra flyg- och marinstridskrafter samt vår ledning. Bland de prioriterade målen finns även kommunikationsknutpunkter som är nödvändiga för vår uppmarsch och utgångsgruppering samt angrepp direkt mot våra kvalificerade markstridsförband. Motståndarens insatser med flygstridskrafter har som inledande mål att skapa chock och förutsättningar för ett fortsatt offensivt användande av resurserna. Inledningsvis eftersträvas lokal luftöverlägsenhet. Strävan är att utvidga denna så tidigt som möjligt. Markbaserade och flygburna fjärrstridsmedel sätts in mot mål på stort djup. Sabotageverksamhet kan inledas i form av dolda sabotage långt innan öppna angrepp påbörjas och kan senare fortsätta i form av ett stort antal öppna sabotage. Störningar i telefonnät, fasta och trådlösa internetsystem samt i el- och vattenförsörjning kan vara tecken på tidiga sabotage. B-stridsmedel är särskilt väl lämpat att använda under en period med dolda sabotage. Disponibla B- och C-vapen kan användas som integrerade vapensystem i den konventionella striden. C- stridsmedel kan spridas av ett stort antal vapenbärare såsom flyg, helikopter, markrobot och artilleri. Telekrigföring utgör en integrerad del av stridspla- 10

11 ner. Telekrigföring används för att störa ut ledning, målsökare, optik och sensorer samt som egenskydd. Informationsoperationer kommer att användas mot oss och då vara riktat både mot befolkningen, våra militära förband och den politiska ledningen. Eftersträvansvärd effekt är exempelvis interna motsättningar hos befolkningen. Informationsoperationer kan även vara ett forum för att sprida politiska och militära påtryckningar, allt för att understödja den lamslående effekten. Luftlandsättningsförband kan sättas in på stort djup och på stor bredd så snart det luftoperativa läget så medger. Luftlandsättningar kan ske redan i anslutning till den första anfallsvågen. Övriga markstridsförband anfaller på stor bredd och strävar efter att tidigt föra in striden på stort djup. Vi ska, i vår strid, utgående från kunskap om motståndarens organisation, utrustning, stridsvärde, aktuell terräng och väderlek, identifiera dennes svagheter och gränssättande resurser. Vi ska utnyttja motståndarens begränsningar och beakta hans styrka. 11

12 2.1. Motståndarens operationer Genom vapnens och vapenbärarnas ökade räckvidder samt utvecklingen av stridsdelar och sensorer ökar stridsfältet i omfattning och blir i högre grad fragmenterat och ickelinjärt. Informationsteknologin skapar förutsättningar för ett effektivt användande av resurser och möjliggör ledning i realtid och nära realtid. De precisionsstyrda vapnen ger en ökad sannolikhet för nedkämpning. Kraftsamling sker i ökad omfattning med eld i stället för med trupp. På både operativ och taktisk nivå strävar motståndaren efter att integrera sensorer med olika typer av bekämpningssystem i syfte att nedbringa tiderna för vapeninsats och öka effektiviteten i användandet av de skjutande enheterna samt att själv undgå bekämpning. Systemen stöds av kvalificerade informations- och ledningssystem. På operativ nivå utgörs de viktigaste komponenterna för detta av bomb- och attackflyg, kryssnings- och markrobotar, obemannade flygfarkoster (UAV-system) och satelliter. På taktisk nivå ingår främst attackhelikoptrar, markrobotar, artilleri, televapen och UAV-system. Inom ramen för gemensam ledning organiseras och leds markstridskrafterna i arméer. I en armé organiseras olika förbandstyper som normalt utgörs av pansarbrigad, mekaniserad brigad, motoriserad brigad, artilleribrigad och luftvärnsbrigad. Till detta tillkommer understödjande förband. Markstridskrafterna används för att ta terräng, framrycka i oförsvarad terräng, anfalla mot oförberedda försvar för att därmed nå större anfallsdjup samt slå kvarvarande motstånd. Syftet är att ta terräng och bryta våra förbands motståndskraft. Kraftsamling sker främst med flyg, luftlandsättningsförband, de modernaste markstridsförbanden, markrobotar, raketartilleri och attackhelikoptrar. Störning med telekrigförband är en naturlig del av indirekt verkan. Prioriterade mål utgörs exempelvis av lednings och underrättelsefunktionerna samt vårt artilleri. Störning som också slår ut och påverkar civila kommunikationer används regelmässigt. Markstridskrafterna övar regelmässigt på olika reservsambandssätt vilket medger en hög grad av tålighet att verka i en telestörd miljö. Operativ luftlandsättning kan ske på stort djup. Dessa luftlandsättningar samordnas med flygbekämpning, insatser med kryssnings- och markrobotar, sabotageförband samt övriga markstridskrafter. Kontakt med styrkor som framrycker på marken kan ta upp till en vecka att upprätta. Luftlandsättning sker genom fällning och, (eller), landning. Vid landning kan tyngre utrustning och fordon, som stridsvagnar, medföras. 12

13 Luftlandsättning sker oftast samordnat med landstigning och framryckning på marken i olika syften, dessa kan vara att: binda våra operativa reserver, ta viktiga knutpunkter/förbindelser, ta flygbaser eller andra områden för egen styrketillväxt, störa vår verksamhet på djupet, bekämpa för oss viktiga funktioner samt vilseleda. Bild 2:1 Uppträdandet på operativ nivå kännetecknas av flexibilitet, manöverförmåga och en strävan att engagera motståndaren över stor bredd och på stort djup. Manöverkrigföringens principer betonas. (AR ) För landstigningsföretag används normalt marininfanteriförband som har till uppgift att ta och säkra ett brohuvud åt de efterföljande markstridskrafterna. Marininfanteriförbanden använder specialtonnage såsom landstigningsfartyg och svävare för transport. Huvudstyrkan transporteras med vanliga handelsfartyg och så kallade ro/ro-fartyg (rollon/roll-off). Överraskning, vilseledning och psykologisk krigföring ges stor betydelse. 13

14 2.2. Motståndarens taktik Uppträdandet på taktisk nivå baseras på ett antal standardförfaranden för olika stridssituationer. Detta förenklar genomförandet, ger ett högt anfallstempo och skapar förutsättningar för flexibilitet och manöverförmåga på operativ nivå. Fjärrutlagda mineringar används i syfte att bestrida vår rörelsefrihet och göra oss gripbara för insatser med artilleri, attackhelikoptrar och attackflyg. Taktisk luftlandsättning genomförs för att stödja markstridskrafternas framryckning. Luftlandsättning genomförs i regel med förband upp till bataljons storlek, inom ramen för en eller flera brigaders strid, och genomförs oftast med helikopter inom den indirekta eldens räckvidd. Kontakt med styrkor som framrycker på marken eftersträvas inom ett dygn. Luftlandsättning kan exempelvis ske med följande syften: ta och försvara viktig terräng i form av dominerande höjder, broar, vägskäl och pass, desorganisera våra förband genom överfall mot staber, artilleriförband och underhållsförband samt för att vilseleda. På taktisk nivå förs striden efter följande principer: Endast genom anfall avgörs striden. Striden syftar till att snabbt besegra motståndaren, vilket enbart kan uppnås med ett offensivt uppträdande. Högt anfallstempo utgör den viktigaste principen och uppnås genom en noggrann detaljplanering före strid, standardförfaranden, hög rörlighet och stor eldkraft. Anfallet inleds på stor bredd och skall snabbt nå mål på djupet. Motståndarens främre försvar skall om möjligt kringgås, antingen på marken eller genom luften. Om detta inte är möjligt eftersträvas genombrott på smal bredd med ett massivt understöd. Strid dygnet runt, särskilt vid överlägsenhet i mörkerstridsförmåga, i syfte att bibehålla det höga anfallstempot och skapa ytterligare påfrestningar på försvararen. Kraftsamling. Den centraliserade ledningen innebär att resurser snabbt kan samlas till det område där framgång nås eller avgörande söks. Kraftsamlingsriktningen väljs vanligtvis till det område där motståndaren är svag. Kraftsamling sker främst med artilleri, stridsvagnsförband och attackhelikoptrar samt ofta med stöd av helikopterluftlandsättningar. 14

15 Samtidig strid över hela ytan. Syftet är att avregla operationsområdet, binda våra reserver, ta viktiga områden tidigt, skapa kaos i vårt ledningssystem, desorganisera våra förband samt skapa gynnsamma förutsättningar för att främre förband snabbt skall komma in på vårt djup. Överraskning är en viktig faktor på både taktisk och operativ nivå. Överraskning ger förutsättningar för att ta och behålla initiativet samt att snabbt nå framgång. Vilseledning ges en central betydelse som ett medel att uppnå överraskning. Förband kan offras för att åstadkomma överraskning vid skenoperationer, om risken för ett misslyckande därmed minskas vid genomförandet av huvudoperationen. Kraftsamling av eld, som snabbt kan flyttas över ytan, används för att kunna bekämpa kvalificerade mål och för att öka anfallstempot. Bild 2:2 I syfte att skapa oreda och splittra försvararens resurser genomförs kringgångar och luftlandsättningar på djupet av vår gruppering. Anfallet genomförs med allsidigt sammansatta, mekaniserade förband med stor eldkraft i form av såväl yttäckande som precisionsstyrda vapen. (Pontus Gyhagen MSS) 15

16 2.3. Motståndarens förband Huvuddelen av motståndarens markstridsförband utgörs av mekaniserade bandgående och motoriserade hjulgående förband med god rörlighet, stor eldkraft och gott skydd. Dessa är främst utrustade och utbildade för anfall i öppen och småbruten terräng och för att strida i telestörd miljö, C-stridsmiljö samt i mörker och nedsatt sikt. Pansarskyttevagnar och stridsvagnar kan vara utrustade med förstörande och ickeförstörande varnings- och motmedelssystem. Pansarskyttevagnar och vissa understödsfordon har amfibisk förmåga. Modernitetsnivån på motståndarens förband är varierande men de modernaste förbanden har en hög teknologisk nivå. Nya typer av förband och ny materiel tillförs efter hand. De modernaste förbanden har hög kvalitet, kvalificerade vapensystem, system för telekrigföring, kvalificerade underrättelsesystem och datorstödda ledningssystem. Ett större antal funktioner har splitterskyddande fordon och mycket god terrängrörlighet hos huvuddelen av de ingående enheterna. I vissa mindre moderna förband är antalet splitterskyddande fordon lägre, kvalitetsnivån lägre och terrängrörligheten hos understöds- och underhållsförband sämre. Motståndaren luftlandsätter med fallskärm eller helikopter. De sistnämnda utgörs av särskilt utbildade förband alternativt reguljär skyttetrupp. Större förband som luftlandsätts med fallskärm är oftast utrustade med pansarskyttefordon och är efter fällning och samling att betrakta som kvalificerade mekaniserade förband med hög eldkraft. Förband luftlandsatta med helikopter kan i vissa fall disponera fordon och annan tyngre materiel. Vid landning, med tunga transportflygplan, kan även stridsvagnar och annan tyngre materiel medföras. Marininfanteriförbanden är i stort utrustade som de motoriserade förbanden och genomför striden på samma sätt. Motståndaren är utrustad med vapen- och materielsystem som exempelvis kryssningsrobotar, bomb- och attackflyg, armésamverkande attackflyg, attackhelikoptrar, artilleri och markrobotar. Dessa kan bekämpa alla typer av mål dygnet runt. Precisionsstyrda vapen med kvalificerade substridsdelar mot markmål tillförs i ökad omfattning till såväl flygstridskrafter och markrobotar som raketartilleri. Dessa vapens räckvidd, precision och yttäckning innebär att färre vapen behöver avdelas mot varje mål. Detta leder till ökad direkt effekt mot alla typer av mål och till att antalet mål som kan bekämpas samtidigt ökar. Irreguljära styrkor kan förekomma i striden vilka direkt eller indirekt har kopplingar till motståndarens mer öppna syften och politiska mål. 16

17 2.4. Motståndarens begränsningar Generellt Motståndarens förmåga att använda sin eldkraft försvåras i betäckt terräng vilket gör att det minskar dennes eldöverlägsenhet och anfallshastighet. Vid exempelvis försvar i betäckt terräng är således den tredimensionella pansarvärnsstriden mest gynnsam. Den centraliserade ledningen är beroende av ett fungerande samband. Genom att störa och bekämpa radioförbindelser, ledningsförband och staber kan vi minska motståndarens möjligheter att samordna sina insatser samt försena dennes åtgärder. Fientliga förband, som har övergått till försvar, bedömer vilken anfallsriktning som är troligast och inriktar sig i huvudsak mot att bekämpa en motståndare som anfaller längs denna riktning. Motståndaren kan därför förlora initiativet om denne tvingas parera anfall som sker från en oväntad riktning. På sikt blir motståndaren beroende av vägar för underhåll och truppförflyttningar. Brister i motståndarens taktiska underrättelseunderlag kan föreligga. Våra möjligheter till vilseledning är därför goda. Vi kan åstadkomma stor effekt, särskilt vid en tidig insats och lyckad vilseledning. Luftlandsättning Luftlandsättning med fallskärm och helikopter innebär många risker, inte minst på grund av svårigheten att förutsäga väder- och siktförhållanden. Felaktiga bedömningar av våra förbands gruppering kan medföra stora förluster av trupp och materiel vid luftlandsättning. Detta kan vi åstadkomma om vi har lyckats dölja våra förbands grupperingar eller lyckats med att vilseleda motståndaren. Lokalt luftherravälde krävs för att lyckas med större luftlandsättningar. Tillgång till flygfält eftersträvas vid större luftlandsättningar. Start och landning är särskilt känsliga för verkan från lufteld exempelvis från våra stridsfordon med kanon och från våra luftvärnssystem. Vid helikopterluftlandsättningar är möjligheterna att medföra fordon och stridsfordon starkt begränsade. Lättare fordon och stridsfordon kan luftlandsättas med vissa helikoptertyper dock i begränsad omfattning. 17

18 Luftlandsättning med fallskärm kräver stora öppna områden med god bärighet och utan stora hinder. I samband med luftlandsättningen och under den följande timmen kan vi, även med små insatser, åstadkomma förluster, hindra samling och övergång till anfall eller organiserat försvar. Organisatoriskt har luftlandsättningsförbanden inga stridsvagnar samt ett svagare understöd av artilleri och luftvärn än andra markstridsförband. Dock återfinns pansarvärnskanonvangar med hög eldkraft i förbandet. Huvuddelen av understödet vid luftlandsättningar utgörs av attackflyg och attackhelikopter. Artilleri grupperas endast efter landning och återsamling. Vissa luftlandsättningar kan komma att vara begränsade av räckvidden för motståndarens artilleri. Luftlandsatta förband blir inom några dygn beroende av tilltransporterat underhåll. Om vi hindrar tilltransport och samtidigt engagerar de luftlandsatta förbanden, minskas deras stridsvärde snabbt. Landstigning Landstigning och urlastning av förband är mycket väderberoende. Hårt väder kan hindra, försvåra eller försena en landstigning. Mineringar och andra hinder i havet, i farleder och på landstigningsstränderna måste röjas före landstigning och urlastning. Motståndarens resurser för detta är begränsade. Under själva överskeppningen, landstigningen, urlastningen av förband och tiden fram till att förbandens strid samordnats, är motståndaren mycket känslig för motverkan. Bekämpning av motståndarens ledningsfunktion kan därför vara gynnsam för vår fortsatta strid. Landstigning av större karaktär kräver i regel en befintlig hamn för att kunna använda ro-ro fartyg. Initialt kan motståndaren ha begränsningar avseende artilleri, stridsvagnar och fältarbetsresurser. 18

19 2.5. Chefen Motståndarens chefer är välutbildade. De har en utvecklad känsla för stridens genomförande och många har stridserfarenhet. Chefen är handlingskraftig och utövar sitt ledarskap grundat på tydliga uppgifter och uppdrag från högre chef och stab. Det innebär att de förband vi möter i strid kommer ha chefer som mycket tydligt kommer gå mot att lösa huvuduppgiften. Våra förband som påverkar motståndaren tidigt kommer att kringgås alternativ nedkämpas med ett kraftfullt understöd. Syftet med detta är att motståndaren ej vill binda sig i strid vilket kan påverka stridsplanen för huvuduppgiften. Då motståndarens taktik bygger på strid i brigads ram med förstärkande förband bedöms chefer ha god förståelse för andra typförbands förmågor och effekt. Att strida i sammansatta förband är mer regel än undantag. Användandet av uppdragstaktik och kommandostyrning skiftar mellan förbandstyper och nivåer. Både hög som låg grad av samordning förekommer. Motståndarens syn på kommandostyrning och begränsad handlingsfrihet för chefer grundar sig i synsättet att exempelvis en brigadchef har större möjligheter att agera om denne vet att förbanden och underlydande chefer håller sig strikt till planen. Detta gör att det är uppgiften som är i fokus och inte så tydligt att en målbild ska uppnås. Ledningen bygger på taktiken att uppträda enligt ett antal standardiserade metoder. Dessa metoder är också väl inövade. Egna initiativ och ett allt för offensivt agerande på låg nivå kan påverka brigadens stridsplan negativt. Detta synsätt och tillämpningen av ledning kan skilja sig mellan förbandstyper. Chefen är ansvarig för sina underlydandes agerande i alla situationer, både i fredstid och i krig, vilket medför att kommandostyrning och ett tydligt ledarskap mot soldater och chefer på låg nivå är vanligt Soldaten Motståndarens soldater har olika utbildningsnivåer och erfarenhet beroende på förbandstyp och hur länge soldaten varit i tjänst. Värnpliktiga, kontraktsanställda och stående förband varvas i förbandsstrukturerna. De stående förbandens soldater har stor erfarenhet av det militära livet. De är fysiskt vältränade, i regel välutbildade och disciplinerade med en hög stridsmoral. Huvuddelen av utbildningen består av praktisk övning i att leva och strida i fält. Drillen värderas högt. Den teoretiska utbildningen begränsas och tillåts inte ersätta praktisk övning. Värnpliktsförband har ej samma utbildningsnivå och erfarenhet som de stående förbanden. Soldatens utrustning kan i stort jämföras med vår egen, och den utvecklas ständigt. Materiel för mörkerstrid finns normalt sett på varje förbandstyp ner till minst gruppnivå. Användandet av ledningsstödssystem på plutonsnivå ner till enskild soldat förekommer och materiel och metoder för detta utvecklas över tid. Utvecklingen av soldatens personliga materiel har medfört att förbanden tillförts driftsäkra eldhandvapen, moderna kroppsskydd och hjälmar med hög skyddsnivå och modulära stridsvästar. 19

20 Den enskilde soldaten har oftast en stor kunskap om sitt eget vapensystem och sin egen organisationsnivå, exempelvis på grupp och plutonsnivå. Motståndarens stora förtjänst på soldatnivån är att soldaten oftast är välövad för sina uppgifter. Soldaten är van att verka med sitt vapen med skarp ammunition. Vid vissa förband är soldaterna tränade att förflyttas med hjälp av helikopter utöver sina ordinarie fordonstyper. 20

21 3. Hotet från luften 3.1. Grunder Flygstridskrafterna karakteriseras av en hög operativ rörlighet och en förmåga att bära fram stor momentan eldkraft. Flygsystem har en god förmåga till underrättelseinhämtning genom observationsvinkeln och den sensorräckvidd som höjden ger. Inom luftförsvars-, mark- och sjömålsoperationer sker många olika verksamheter parallellt över stora ytor. Samtidigt som bombplan angriper strategiska mål på djupet med kryssningsrobotar och tunga attackrobotar kan stridsflygplan understödja en landstigning medan andra flygplan försvarar egen och andra förbands gruppering från luften eller eskorterar en luftlandsättning. Moderna stridsflygplan kan byta roll mellan uppdrag och ibland även under pågående uppdrag. Rörligheten och eldkraften gör att flygstridskrafter även kan användas för att exempelvis tidigt begränsa vår manöverförmåga på marken när vi anfaller. En viktig faktor som påverkar förmågan att genomföra komplexa operationer är om framskjuten luftburen ledning finns i området. En annan viktig förmåga är möjligheten att genomföra luftburen tankning. Bild 3:1 T.v. Lufttankning av attackflygplan från tankflygplan. T.h. Luftburen sensor och ledningsplats.(peter Sehlin, Lv6) Stridsindelning 2 st flygplan benämns en rote och är normalt den minsta stridsenheten. 3-6 st flygplan kallas grupp, exempelvis 4-grupp. Grupperna organiseras normalt i större förband innehållande ca st flygplan vilka baseras på en eller flera flygbaser. Stridsindelning är ofta tillfällig och uppdragsanpassad. Stridsfrekvens och tillgänglighet Tillgången på flygstridskrafter påverkas av ett antal faktorer. Exempelvis så kan inte ett flygplan, även om det kan lufttankas, vara i luften hela tiden. Gränssättande är ofta tillgången på piloter eller tekniskt underhåll av flygplanen. 21

22 Bild 3:2 Exempel på planering för användandet av flygstridskrafter under ett dygn. (Peter Sehlin, Lv6) Ur exemplet kan det läsas att ca 8 st, enstaka dygn 12 st, attackföretag (uppdrag) kan genomföras av ett regemente per dygn i upp till fyra geografiska områden simultant. Tiden mellan uppdragen, omloppstiden, innefattar tid att flyga hem till basen, tanka och ladda, förbereda nästa uppdrag samt flyga tillbaka till operationsområdet igen. I ett uppdrag kan det ingå att bekämpa flera olika mål. Omloppstider för ett tungt attackförband är normalt flera timmar. Förband för direkt understöd med enklare stridsuppgifter och baserade nära stridszonen kan ha omloppstider som underskrider två timmar. Markmålsoperationer Markmålsoperationer kan antingen ske självständigt eller som understöd av en markoperation. Vid understöd av markoperation kan elden avges djupt in på vårt territorium för att komplettera den indirekta elden med hög eldkraft och därmed engagera våra förband eller tidigt påverka nyckelterräng. Detta kan benämnas air interdiction (AI) eller deep air support (DAS). För denna typ av operationer används främst bomb-, attackeller multirollflygplan. Till stöd för de förband som är i strid med våra förband används flyg i form av CAS (close air support) främst för att komplettera markförbandens direktriktade eld. För denna typ av understöd används främst attackhelikoptrar och robusta attackflygplan, men även multirollflygplan kan användas för direkt understöd. Understödet koordineras av särskilt utbildad personal som normalt benämns FAC (Forward Air Controller) eller av flygsamverkansgrupper, JTAC (Joint Terminal Attack Controllers). 22

23 3.2. Bombflyg Strategiskt bombflyg är en centralt ledd, offensiv resurs, som används för att understödja markstridskrafternas pågående och kommande strid. Huvudbeväpning för det tunga bombflyget är främst tung kryssningsrobot men även bomb och attackrobot kan bäras. De tunga bombflygplanen kan bära minst 12 st kryssningsrobotar. Flera hundra kryssningsrobotar kan användas redan första dygnet i en konflikt och robotarna kan fällas från bombflygplan på mer än 3000 km avstånd. De tunga bombflygplanen baseras och verkar normalt centralt från motståndarens egna territorium. Medeltungt bombflyg finns i regel utgångsgrupperat närmare våra gränser. Dessa bombflygplan bär normalt tunga attackrobotar, sjöminor eller bomber. Medeltungt bombplan kan bära 10 st tunga attackrobotar eller ca 18 ton konventionella bomber/sjöminor. Tung attackrobot kan ha räckvidd på upp till 300 km. Samhällsviktiga funktioner, vital infrastruktur, förbandsansamlingar och kommunikationer är exempel på mål som kan anfallas med bombflyg. Bombflyget är även en viktig komponent för att kunna leverera kärnvapen på långa avstånd med bomb, attackrobot eller kryssningsrobot. Vanligen genomför bombflyget operationer med minst rote. Om bombflyget uppträder långt framskjutet med attackrobot eller bomber har de regelmässigt skydd av jakteskort Stridsflyg Stridsflyg utgörs av jakt-, attack-, spaning- och multirollflyg. Multirollflygplan kan lösa flera av uppgifterna jakt, attack och spaning. Tvåsitsigt multirollflyg har bättre förmåga till markmålsbekämpning då en i besättningen är vapenoperatör. Jaktflyg är flygplan avsedda för strid mot andra flygplan. Attackflyg är flygplan som verkar mot mål på sjö- eller landytan. Spaningsflyg är flygplan som inhämtar information syftande till att skapa underrättelser exempelvis genom foto-, radar och signalspaning. Mulitrollflygplan är flygplan som kan lösa flera olika roller beroende på konfiguration. Jaktflyg Renodlade jaktflygsystem förekommer men tenderar att successivt ersättas med multirollflygplan. Oftast är jaktflygplan ensitsiga men även tvåsitsiga flygplan förekommer. Jaktflygplan opererar normalt minst i rote. Attackflyg Karaktäristiskt för attackflyg är en väl tilltagen aktionsradie, stor lastkapacitet samt god förmåga att lokalisera och identifiera markmål, även i mörker. Flygsystemen kan lufttankas. Gemensamt för attackflygplan är att de har en besättning bestående av en pilot och en vapenoperatör. Sensorerna och ledningssystemen på flygplanen är avancerade och kan kompletteras med spaningskapsel eller datalänk för robotstyrning. Moderna attackflygplan har även 23

24 god jaktförmåga och motmedelssystem för självskydd. Motmedelssystemen omfattar normalt både radarstörning och remsor mot målsökare och sensorer samt facklor mot elektrooptiska robotmålsökare. Attackflyget stridsindelas flexibelt, ofta som en attackkomponent i ett större flygföretag, där resurser för lufttankning, ledning, störning, spaning och jaktskydd kan ingå. I regel uppträder attackflyg i företag om 2-12 st attackflygplan, men även större formationer kan förekomma. Attackflygplan kan vid behov eskorteras av jaktflyg. Ofta samordnas attacken i tid med andra attackflygföretag för att nå kollektivt skydd genom att skapa en stor belastning på vårt luftförsvarssystem. Typisk fart för ett större förband är hög underljudsfart, t.ex. 900 km/h (15 km/minut). Bild 3:2 Ett modernt attackflygplan kan bära många olika vapen, skyddssystem, bränsletankar och sensorer. De tre exemplen visar renodlade alternativ där flygplanet har en typ av attackvapen, i ett fall med extra bränsletank. Styrda bomber kan normalt inte monteras mer än en per balk. (Peter Sehlin Lv6) Tungt multirollflygplan och tungt attackflygplan kan bära upp till 7-8 ton last medan de mindre multirollflygplanen kan bära max 3-5 ton. Ett multirollflygplan bär sällan den maximala last som tekniskt kan bäras. Vid planering tas en kalkylerad risk där avvägning mellan jaktbeväpning, attackbeväpning, störkapslar och bränsletillgång skall balanseras. Har flygplanet lite bränsle kan piloten inte manövrera med fullt motorpådrag under längre tid vid hot. Är planet för tungt lastat kan piloten även nödgas att dumpa attacklasten och yttre bränsletankar om det blir hotat av jaktflyg eller luftvärn. Direkt understöd (Close air support, CAS) Direkt understöd med flyg Flygförband för direkt understöd agerar normalt utan jaktskydd i nära anslutning till egna markförband. Flygplan byggda för direkt understöd är ballistiskt skyddade med pansar runt vitala tekniska komponenter och cockpit. Pansarskyddet på ett flygplan 24

25 motsvarar inte skyddet på ett stridsfordon vilket medför att flygplanen fortfarande är sårbara för direktriktad eld, även från finkalibriga vapen, om de träffas på fel ställe. Pansarskyddet ökar pilotens överlevnad och kan medföra att planet kan nå egen flygbas och nödlanda. Flygplanen har navigationsradar och laseravståndsmätare men saknar stridsfältsradar mot markmål. Flygplanen är utrustade med automatkanon och normal beväpning på yttre balkar är raketer eller bomber med total lastvikt på 2-4 ton. Även pansarvärns- och attackrobotar kan bäras. Direkt understöd med helikopter Attackhelikoptern är skräddarsydd för direkt understöd. Attackhelikopterförband inordnas organisatoriskt under armén eller marinen och har till uppgift att understödja egna mark- och sjöoperationer. Moderna attackhelikoptrar är utrustade med elektrooptiska sensorer med god mörkerförmåga. Attackhelikopter kan även förekomma med stridsfältsradar. Standardbeväpning för attackhelikopter är automatkanon eller tung kulspruta i kombination med attackraket, pansarvärns- eller attackrobot. Även mindre bomber upp till 250 kg kan bäras. Max last för attackhelikopter är typiskt drygt 2 ton och det finns modeller som kan bära mindre mängd trupp. Transporthelikoptrar med tung understödsbeväpning förekommer t.ex. inom marininfanteriet, de representerar en hybrid mellan en attackhelikopter och en transporthelikopter. Företrädesvis agerar attackhelikopterförband i direkt anslutning till egna markförband. Minsta stridande enhet är normalt rote eller grupp om två till fyra helikoptrar och tilldelad stridsuppgift löses autonomt inom tilldelat område. Helikopterns förmåga att uppträda i låga farter eller hovra ger en mycket god observationsförmåga. Samtidigt är toppfarten över 200 km/h (3-4 km/minut) vilket gör den mycket lämpad att snabbt flytta eldkraft på slagfältet. Med helikopter kan även eldreglering av indirekt eld ske. Bild 3:3 Helikopterns unika förmåga att manövrera och snabbt omgruppera gör att den är väl lämpad för att flankera eller skydda egen flank. (Peter Sehlin Lv6) Direkt understöd med attack- och mulitrollflygplan De moderna attack- och multirollflygplanens höga lastkapacitet gör att stor eldkraft kan utvecklas även för direkt understöd med dessa plattformar. Ett modernt tungt multirollflygplan kan bära upp till 32 st 250 kg bomber (totalt 8 ton). Som jämförelse väger en 25

26 155 mm artillerigranat strax under 50 kg. Omräknat i granater kan varje flygplan fälla motsvarande 160 st 155 mm artillerigranater. Multirollflygplan kan även beväpnas med stor mängd raketer i raketkapsel. Stridsteknik Bilden nedan sammanfattar praktiska räckvidder i höjd och avstånd för olika typer av luftburna vapen för markmålsbekämpning. Målets läge och beskaffenhet styr vilka vapen som kan användas vid insats. Vapenvalet begränsar i sin tur flygstridskrafternas handlingsfrihet avseende höjd, fart, avstånd och bärarsystem. Bild 3:4 Typiska profiler för luftburna vapen. (Peter Sehlin Lv6) Är hotet från luftvärn stort kan flygförbanden med acceptabel risktagning tvingas till att fälla på kortaste avstånd eller hög/låg-höjd vilket ytterligare begränsar vapenval. Om flygsystemen hotas av flera olika luftvärnssystem samtidigt på alla höjder och avstånd blir hotet ännu större och därmed väljer oftast flygförbanden att reducera verkan av luftvärn innan verkan mot primärobjektet kan uppnås. Därför är det viktigt att vi om möjligt mixar olika luftvärnsystem vid skydd av egna förband. De markmålsoperationer som sker på djupet ställer ofta krav på kraftig stridsdel med hög precision för att säkerställa verkan på första försöket. Oftast används tung attackrobot eller styrd laserpekad bomb. Anflygning kan ske på alla höjder men vapenfällning sker oftast på över 2 km höjd dels för att undvika hot från marktrupp och dels för att säkerställa egen verkan genom gynnsamma fällprofiler. Fällning av bomb med laserutpekning kräver visuell sikt till målet men kan även ske i mörker. Laserpekad bomb kan även fällas mot mål som rör sig förutsatt att målet kan belysas under hela bekämpningsförloppet. Om förband belyser målet eller mäter in målet från marken behöver inte flygplanet se målet under hela falltiden och bombfällning kan därför ske på lägre höjder. För en bomb som fälls från 1500 m höjd behöver målet belysas i ca sekunder vilket är en lång tid för ett flygplan att exponera sig. Finns 26

27 krav på att bomben träffar med brant vinkel (nära lodrätt) för att få maximal verkan kräver detta att bomben fälls från högre höjder eller under stigning i en hög kastbana. Navigerande bomber kan fällas från längre avstånd utan föregående målfångning och under alla ljus- och väderbetingelser. Kvalitetskravet på underrättelser om målets läge är dock mycket höga när navigerande vapensystem används. Flygplanens höga fart påverkar pilotens lägesuppfattning negativt. Därför är farten under attack oftast relativt låg jämfört med flygplanets maximala förmåga. Genom att flyga på högre höjd eller göra en upptagning för att därefter dyka i en rakbana mot målets troliga läge skapas mer tid för målupptäckt, målfångning och avfyring. Ett annat sätt att observera är att flyga bredvid eller över målet och sedan svänga in mot målet. Piloten kan inte se i alla vinklar då sikten är skymd av flygplanet vilket gör att han behöver flyga på rygg, dyka eller svänga för att observera målet. Observerar piloten med kapsel under vingen måste piloten på motsvarande sätt manövrera för att visa flygplanets buk mot målet. Framåtriktad IRST (Infrared search and track) och radar kan på moderna plattformar även användas för att observera markmål. Bild 3:5 Anfallsprofiler (Peter Sehlin, Lv6) Vid flygning på låg höjd är det svårt att upptäcka förband i skog eller urban miljö på grund av skydd eller skyl. 27

28 Bild 3:6 Skyl tvingar motståndaren till dykanfall. Öppen mark medger skott på maximala vapenräckvidder. (Peter Sehlin, Lv6) För att undvika bekämpning från marken är högre höjd eller långa skottvidder normalt att föredra vid flygning över förband. Att flyga på högre höjder kräver dock goda styrkeförhållanden gentemot vår jakt och att vi inte har tyngre luftvärnssystem med god höjdtäckning. För att undvika luftvärnet kan man i stället tvingas att flyga så lågt som möjligt, men med risk att eld från marktrupp skadar flygplanet. Det går även att uppnå bättre skydd på lägre höjder genom högre fart men då kan flygplanet inte avge god verkanseld utan endast snabbt passera genom området. Det är mer gynnsamt för oss om motståndaren tvingas till uppträdande på låg höjd på grund av grupperat luftvärn med fullgod höjdtäckning eller jaktskydd. Härigenom begränsas motståndarens lägesuppfattning och möjlighet att använda hela vapenarsenalen nedgår eller omöjliggörs. Vidare så innebär detta att motståndaren riskerar att tillfogas förluster genom eld från kulsprutor och automatkanoner. Ökar motståndaren farten nedgår observationsförmågan. 28

29 3.4. Luftburen underrättelseförmåga Allmänt Motståndaren har särskilda flygförband med uppgift att genomföra inhämtning genom spaning. Spaning sker med ögon, kamera, termisk kamera, video, signalspaning, inbyggda varnarsystem eller radar. Spaningsutrustningen kan bäras i kapsel eller vara fast installerad i skrovet. Primärt används system som är specialbyggda för spaningsuppdrag men huvuddelen av motståndarens operativa stridsflygssystem har förmåga att genomföra spaningsuppdrag med kapselmonterad sensor. Fotospaning Fotospaningsföretag är i regel mindre enheter bestående av enstaka flygplan som kan agera självständigt eller som del i ett större sammansatt attackföretag. Moderna multirollplattformar som kan bära spaningskapslar kommer succesivt att överta de spaningsroller som de specialbyggda flygsystemen löser. Spaningsuppdrag kan till del även utföras med målutpekningskapsel och målbelysningssystem (eng: Laser Designating Pod, LDP). Signalspaning Signalspaning, (eng: Signals intelligence, SIGINT), sker främst från specialbyggda transportflygplan med mycket lång sensorräckvidd Förmåga till teknisk signalspaning mot radarsändare finns på de modernare stridsflygsystemen med hjälp av inbyggda varnare och motverkanssystem. Det finns även möjlighet att använda vapensensorn på den signalsökande roboten för signalspaning mot radar. UAV-system kan användas som bärare av signalspaningsutrustning. UAV-system Luftburen spaning kan genomföras med olika typer av UAV-system. Informationsinhämtning, resultatspaning och ledning av indirekt eld är några exempel på användningsområden för UAV-system. Flyghöjden på UAV-system varierar från under 100 m för de minsta systemen till flera kilometers höjd för de största. Oftast sätter bildsensorns prestanda och siktförhållanden gränsen för hur högt man kan flyga med bibehållen god bildupplösning. Flyghastigheten varierar från mycket långsamma mindre UAV-system till snabbare större system som också bär mer kvalificerade sensorer. UAV-system spanar oftast med rörlig visuell och termisk bild som länkas direkt till en markstation. Större UAV-system kan även vara utrustade med andra sensorer som signalspaning, syntetisk aperturradar eller högupplöst foto. Möjlighet att belysa mål med laser finns också på flera UAV-system. Luftburen underrättelsecykel De luftburna sensorerna ingår i underrättelsecykler med olika och varierande omloppstider. Den kortaste underrättelsecykeln har exempelvis en attackhelikopter som inom 29

30 samma plattform kan detektera, klassificera, identifiera, fatta beslut och avge direktriktad eld eller ge mållägen till indirekt bekämpning. Även UAV-systemet kan uppnå korta omloppstider om artilleri, flygplan med direkt understödsroll eller direktriktade vapensystem används omedelbart på den information som UAV-systemet ger genom sin realtidsvideo. För ett spaningsflygplan med digitalkamera tar det normalt flera timmar innan insats kan ske med underlag från flygfoto. Har flygplanet ett analogt (kemiskt) fotospaningssystem tar det ännu längre tid med framkallning av film och manuella bearbetningsmetoder som fördröjande faktorer. För information som inhämtas med satelliter kan det ta dygn innan informationen kommer till nytta för beslut. Bild 3:7 Luftburen underrättelsecykel. Inhämtningsmetoden påverkar tid till efterföljande bekämpning. (Peter Sehlin, Lv6) 3.5. Fjärrbekämpning från sjö och land Beväpnade UAV-system (UCAV) Obemannade flygfarkoster (UAV-system) med beväpning benämns i regel som UCAVsystem (Unmanned Combat Aerial Vehicle). UCAV-system har likt övriga UAV-system olika sensorer för främst spaning, målinmätning och laserbelysning. Beväpningen utgörs i regel av vapen för verkan mot markmål. UCAV-system kan användas på stort djup och beväpningen gör att man kan verka från såväl låg som hög höjd och med långa skjutavstånd. Beväpningen kan optimeras för måltypen och kan innehålla bland annat robotar som används mot allt från oskyddat trupp till fordon med pansarskydd och stridsvagnar. Ett UCAV-system styrs normalt från en markstation via radiokommunikation. Markstationen har möjlighet att ta emot realtidsbilder från sensorerna och därigenom göra målval och insats med rätt vapensystem. Utvecklingen går mot mer högteknologiska UCAV-farkoster med högkvalitativa sensorer och med möjlighet att bära liknande vapenlaster som attackflyg. 30

31 Markrobot Markrobot skjuts från fordonslavetter. Markrobotsystem har räckvidder på över 400 km. Kortaste skottvidd är ca 50 km. Träffnoggrannheten är bättre än 10 meter med hjälp av optiska målsökare för slutfasstyrning. Stridsdelen, som kan väga över 400 kg, kan antingen vara av konventionell-, termobarisk- eller av substridsdelstyp. Även kärnvapen kan bäras. Toppfarten för markroboten är drygt 2000 m/s och den anfaller målet under brant dykning med undanmanövrar för att försvåra bekämpning från kvalificerat luftvärn. Markrobot används mot trögrörliga mål. Dessa kan vara stabsplatser, luftvärnssystem, samhällsviktiga funktioner eller större truppsamlingar. Beskrivning av markrobotförband finns under kapitel 4. Motståndarens organisation. Fartyg med kryssningsrobot Moderna marina enheter har förmåga att markmålsbekämpa med kryssningsrobot med räckvidd upp till 300 km. Roboten flyger i m/s på en höjd ned till ca 50 m över land och ännu lägre över hav. Roboten navigerar in mot målet och i slutfasen används en radarmålsökare. Stridsdelen väger ca 450 kg. Robotarna är främst avsedd att användas mot stationära markmål som hamnar, anläggningar eller depåer. Robotarna kan bära kärnvapenladdningar. Exempel på fartygstyper som kan bära kryssningsrobotar är ubåtar och moderna ytstridsfartyg. Kryssningsrobotarna kan även skjutas från vissa marklavetter utvecklade för kustrobotstrid Transportflyg Transportflyg och transporthelikopter beskrivs under kapitel 9. Motståndaren luftlandsätter. 31

32 4. Motståndarens organisation (exempel) 4.1. Grunder Brigaderna är kärnan i motståndarens markstridskrafter. Samtliga brigadtyper är organiserade och optimerade att föra strid med kombinerade vapensystem. Markstridsförbanden är normalt indelade i manöverbrigader och understödjande förband vilka tillsammans organiseras i arméer. Det finns förbandstyper med annan nivåindelningen, exempelvis division och regemente. Innehållet i dessa samt skillnader mot brigadnivån framgår under beskrivningen för respektive förbandstyp. Normalt indelas förbandstyperna i pansarförband, mekaniserade förband, motoriserade förband, lätta förband, funktionsförband och specialförband. Den gemensamma nämnaren mellan de olika manöverförbanden är att de oftast uppträder i bataljon som minsta enhet med förstärkande eller understödjande förband baserat på typ av uppgift. I regel strider motståndaren dock alltid minst i brigads ram med stöd från arménivå. Typer av fordon- och vapensystem kan komma att växla beroende på hur motståndaren väljer att genomföra angreppet. Manöverbrigadernas ingående förbandstyper strider med handeldvapen, handgranater, minor, kulsprutor, granattillsatser, granatsprutor, pansarvärnsvapen, pansarskyttefordon, stridsvagnar, indirekt eld och luftvärn. Förbanden understöds även av bland annat attackflyg och attackhelikoptrar. Motståndaren har motsvarande och liknande ledningsresurser som vi. Brigadernas förband använder olika former av ledningsstödssystem med kryptering av både tal och datasamband. Manöverbrigaderna har delar som kan luftlandsättas med reducerad uthållighet, verkan och skydd. De har också möjligheten av överskeppas till en hamn med hjälp av tillfört civilt tonnage. Ett anfall mot kust innebär således att delar av en manöverbrigad kan komma att landstiga inom kort efter att en hamn tagits och som har tillräckligt djup för de fartyg som används. Organisationsskisserna som visar motståndarens olika typförband ska ses som exempel. Aktuella bedömda organisationer presenteras av högre chef eller stab, i samband med punkten Motståndaren, vid ordergivning eller vid uppdatering av underrättelseläget. Innehållet kan vara olika mellan exempelvis två motoriserade brigader. Förekomst av, och innehållet i, exempelvis spanings-, CBRN-, televapen- och prickskytteförband inom brigaden kan variera. 32

33 4.2. Pansarbrigad Bild 4:1 Pansarbrigads organisation (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) 3 x Stridsvagnsbataljon Stridsvagn typ 1 eller 2. 1 x Mekaniserad bataljon Pansarskyttevagn typ 2 eller 3. 1 x Pansarvärnsbataljon Pansarskyttevagn typ 1 med pvrb typ 2. 2 x Artilleribataljon Bandgående artilleri, typ 1 eller 2. 1 x Raketartilleribataljon Band eller hjulgående raketartilleri, typ 1, 2 eller 3. 1 x Luftvärnsrobotbataljon Bandgående luftvärnssystem, fordonsmonterade typ 2. 1 x Luftvärnsbataljon Luftvärnssystem, fordonsmonterade typ 1 och i vissa fall burna luftvärnsrobotar. 1 x Ingenjörbataljon Uppgifter/förmågor: - broläggning, - minutläggning, - minröjning och minbrytning, - förstörning av infrastruktur, - skenarbeten - rekognosering för fältarbeten och - iordningställande av värnsystem och pjäsplatser. 1 x Underhållsbataljon 1 x Reparationsbataljon Uppgifter/förmågor: - bärgning och - tung och lätt reparation av all i brigaden ingående materiel. 1 x Sambandskompani 1 x Spaningskomp Pansarskyttevagn typ 2 eller 3. 1 x Sjukvårdskompani 1 x CBRN-kompani Kan innehålla eldkastarförband och rökläggningsutrustning. Tabell 4:1 Pansarbrigads organisation (Pontus Gyhagen MSS) 33

34 Pansarförbandens sätt att föra uppsutten strid överensstämmer i stort med mekaniserade- och motoriserade förband. Den stora skillnaden är att pansarförbanden har större eldkraft, högre skyddsnivå och bättre rörlighet främst i öppen terräng. Pansarvärnsbataljonen som ingår i pansarbrigaden används oftast som flankskydd eller för specifik uppgift som direkt eller indirekt stödjer stridsplanen för exempelvis en stridsvagnsbataljon. Pansarbrigadens förband används oftast för att nå ett avgörande i striden. Stridsvagnsförbanden används då kraftsamlat för att nå ett lokalt avgörande. Oftast görs det mot våra svaga eller avgörande punkter. Motståndaren kan välja att föra strid med motoriserade eller mekaniserade förband intill att denne fått kännedom om våra förbands grupperingar genom spaning eller strid. Därefter sker bedömning var de slagkraftiga stridsvagnsförbanden ska sättas in, vilket normalt görs genom anfall med högt tempo och med kraftigt understöd. Effekten av detta planeras då bli så pass stor att våra förband ej kan fortsätta genomföra anfall utan tvingas till att övergå till försvar. Pansarbrigaden med dess stora eldkraft, rörlighet och skydd är den förbandstyp som innebär störst hot för våra förband på marken. Stridsvagnsförband saknar skyttesoldater för närskydd och avsuttet försvar. Stridsvagnsförband vill generellt genomföra en rörlig strid genom att bibehålla ett högt tempo och har stor eldkraft, hög skyddsnivå och god rörlighet, främst i öppen terräng. Detta ska påverka framtagandet av handlingsalternativ och beslut när det kommer till våra val av anfalls-, eldöverfalls och försvarsterräng. Vid strid mot ett stridsvagnsförband ska vi sträva efter att ha tillgång till våra egna stridsvagnsförband, indirekt eld och att vi kan använda terrängen till vår fördel. Vi ska sträva efter att välja var striden ska föras. Kan vi inte välja detta så är det bättre att ta ett beslut som innebär att vi väljer en annan, mer gynnsam terräng, och skapar tid för försvars- eller anfallsförberedelser. 34

35 4.3. Mekaniserad brigad (bandgående) Bild 4:2 Mekaniserad brigads organisation (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) 3 x Mekaniserad bataljon Pansarskyttevagn typ 2 eller 3. 1 x Stridsvagnsbataljon Stridsvagn typ 1 eller 2. 1 x Pansarvärnsbataljon Pansarskyttevagn typ 1 med pvrb typ 2. 2 x Artilleribataljon Bandgående artilleri, typ 1 eller 2. 1 x Raketartilleribataljon Hjulgående raketartilleri, typ 1 eller 2. 1 x Luftvärnsrobotbataljon Bandgående luftvärnssystem, fordonsmonterade typ 2. 1 x Luftvärnsbataljon Luftvärnssystem, fordonsmonterade typ 1, och burna luftvärnsrobotar typ 2. 1 x Ingenjörbataljon Uppgifter/förmågor: - broläggning, - minutläggning, - minröjning och minbrytning, - förstörning av infrastruktur, - skenarbeten, - rekognosering för fältarbeten och - iordningställande av värnsystem och pjäsplatser. 1 x Underhållsbataljon 1 x Reparationsbataljon Uppgifter/förmågor: - bärgning och - tung och lätt reparation av all i brigaden ingående materiel. 1 x Sambandsbataljon 1 x Spaningskompani Pansarskyttevagn typ 2 eller 3. 1 x Sjukvårdskompani 1 x CBRN-kompani Kan innehålla eldkastarförband och rökläggningsutrustning. Tabell 4:2 Exempel på en mekaniserad brigads organisation (Pontus Gyhagen, MSS) 35

36 Motståndarens mekaniserade skyttebrigader kan skilja sig åt organisatoriskt avseende främst fordonstyper. Delar av den mekaniserade skyttebrigaden har förmågan att luftlandsättas med helikopter, dock med mycket begränsad uthållighet och rörlighet. Luftlandsättningar av trupp ur mekaniserad brigad genomförs normalt direkt vid målet och med överraskande syfte. Motståndarens mekaniserade förband för sin strid likt våra förband. Högt tempo och rörlig strid eftersträvas. Mekaniserade förband kan använda en mängd olika kvalificerade vapensystem för att bygga upp både anfalls- och försvarsstrid. Förbandstypen har bra möjligheter att strida i olika terrängtyper. Brigaden kan använda sin stridsvagnsbataljon för att förstärka sina mekaniserade bataljoner. Om en mekaniserad bataljon förstärks görs detta i regel med ett stridsvagnskompani (ca 10 stridsvagnar), luftvärnssystem ur luftvärnsbataljonen och ingenjörförband, (röjningstäter ur ingenjörbataljonen). Beroende på uppgift kan även artilleriförband förstärka bataljonen. De mekaniserade kompanierna är organiserade i tre plutoner om tre pansarskyttevagnar. Pansarvärnsbataljonen som ingår i mekaniserade brigaden används oftast som flankskydd eller för specifik uppgift som direkt eller indirekt stödjer stridsplanen för exempelvis en mekaniserad bataljon. Ytterligare förbandstyper som ingår i den mekaniserade bataljonen är bland annat granatkastarförband, understödsförband med granatspruta samt spaningsförband. Observera att det ingår en stridsvagnsbataljon i den mekaniserade brigaden. Denna bataljon kommer påverka oss i våra val av stridssätt och val av terräng för anfall och försvar. Om motståndaren anfaller med en mekaniserad brigad eller bataljon är det av stor betydelse att vi så tidigt som möjligt kan avgöra var motståndarens stridsvagnsförband befinner sig och hur stor denna styrka är. 36

37 4.4. Motoriserad brigad (hjulgående) Bild 4:3 Motoriserad brigads organisation (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) 3 x Motoriserad bataljon Pansarskyttebil typ 2 eller 3. 1 x Stridsvagnsbataljon Stridsvagn typ 1 eller 2. 1 x Pansarvärnsbataljon Pansarskyttevagn typ 1 med pvrb typ 2. 2 x Artilleribataljon Bandgående artilleri, typ 1 eller 2. 1 x Raketartilleribataljon Hjulgående raketartilleri, typ 1. 1 x Luftvärnsrobotbataljon Bandgående luftvärnssystem, fordonsmonterade typ 2. 1 x Luftvärnsbataljon Luftvärnssystem, fordonsmonterade typ 1, och burna luftvärnsrobotar typ 2. 1 x Ingenjörbataljon Uppgifter/förmågor: - broläggning, - minutläggning, - minröjning och minbrytning, - förstörning av infrastruktur, - skenarbeten - rekognosering för fältarbeten och iordningställande av värnsystem och pjäsplatser. 1 x Sambandsbataljon 1 x Underhållsbataljon 1 x Reparationsbataljon Uppgifter/förmågor: - bärgning och - tung och lätt reparation av all i brigaden ingående materiel. 1 x Spaningskompani Pansarskyttebil typ 1 eller 2 alternativt pansarskyttevagn typ 2 eller 3. 1 x Sjukvårdskompani 1 x CBRN-kompani Kan innehålla eldkastarförband och rökläggningsutrustning. Tabell 4:3 Motoriserad brigads organisation (Pontus Gyhagen, MSS) 37

38 Motståndarens motoriserade brigader kan skilja sig åt organisatoriskt avseende främst fordonstyper. Delar av den motoriserade skyttebrigaden har förmågan att luftlandsättas med helikopter, dock med begränsad uthållighet och rörlighet. Luftlandsättningar av trupp ur motoriserad brigad genomförs normalt direkt vid målet och med överraskande syfte. Motståndarens motoriserade förband för sin strid likt mekaniserade förband. Högt tempo och rörlig strid eftersträvas. Motoriserade förband kan använda en mängd olika kvalificerade vapensystem avsedda för både anfalls- och försvarsstrid. Förbandstypen har bra möjligheter att strida i olika terrängtyper. Brigaden kan använda sin stridsvagnsbataljon för att förstärka sina motoriserade bataljoner. Om en motoriserad bataljon förstärks görs detta i regel med ett stridsvagnskompani (ca 10 st stridsvagnar), luftvärnssystem ur luftvärnsbataljonen och ingenjörförband, (röjningstäter ur ingenjörbataljonen). Beroende på uppgift kan även artilleriförband förstärka bataljonen. De motoriserade kompanierna är organiserade i tre plutoner om tre pansarskyttebilar. Pansarvärnsbataljonen som ingår i motoriserade brigaden används oftast som flankskydd eller för specifik uppgift som direkt eller indirekt stödjer stridsplanen för exempelvis en motoriserad bataljon. Ytterligare förbandstyper som ingår i den motoriserade bataljonen är exempelvis granatkastarförband, understödsförband med granatspruta samt spaningsförband. Observera att det ingår en stridsvagnsbataljon i den motoriserade brigaden. Denna bataljon kommer påverka oss i våra val av stridssätt och val av terräng för anfall och försvar. Om motståndaren anfaller med en mekaniserad brigad eller bataljon är det av stor betydelse att vi så tidigt som möjligt kan avgöra var motståndarens stridsvagnsförband befinner sig och hur stor denna styrka är. 38

39 4.5. Marininfanteribrigad Bild 4:4 Marininfanteribrigads organisation (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) 3 x Marininfanteribataljon Pansarskyttebil typ 3. 1 x Artilleribataljon Amfibiskt bandgående artilleri, typ 1. 1 x Luftvärnsbataljon Fordonsmonterade luftvärnssystem typ 1 och burna luftvärnsrobot typ 2 transporterade i pansarskyttebil typ 2. 1 x Pansarvärnsbataljon Pansarskyttebil typ 1 med fordonsmonterat pvrbsystem typ 1. 1 x Ingenjörbataljon Liknande en ingenjörbataljon vid motoriserad brigad men med specifika förmågor för landstigningsoperationer inom röjdyk och fältarbeten i marin miljö. 1 x Underhållsbataljon 1 x Sambandsbataljon 1 x Reparationsbataljon Uppgifter/förmågor: - bärgning och - tung och lätt reparation av all i brigaden ingående materiel. 1 x Spaningskompani Pansarskyttebil typ 1, UAV-system, Attackdykare 1 x Sjukvårdskompani 1 x CBRN kompani Tabell 4:4 Marininfanteribrigads organisation (Pontus Gyhagen MSS) 39

40 Motståndarens specialutbildade förband för landstigning utgörs främst av marininfanteribrigader. Marininfanteribrigaden ska ses som en motoriserad brigad med förmågan att landstiga med hjälp av tillförda sjötransportresurser och specialfarkoster. Marininfanteriet är utbildat och tränat för att på ett effektivt sätt genomföra landstigningsoperationer mot olika typer av kustområden. Landstigningsoperationer är oftast komplexa och innebär i regel en krävande samordning mellan flyg-, sjö- och markstridskrafter för att vara effektiv. Marininfanteriet strider i lägst bataljons ram. Förbandet nyttjar främst hjulgående fordon. Vidare så är förbandet uppbyggt med ett kombinerat vapenkoncept där rörlighet kombineras med lättare kanoner, artilleri- och understödsförband med indirekt eld, pansarvärnsvapen och luftvärnssystem vilket syftar till att möjliggöra striden som är tänkt att genomföras under en till två dagar i direkt anslutning till landstigningsområdet. Därefter sker styrketillväxt med efterföljande förband i landstigningsoperationen. En av marininfanteribrigadens bataljoner är en strandsäkringsbataljon med specifika uppgifter kopplade till säkringen av landstigningsområdet för efterkommande förband både från marininfanteribrigaden men också för eventuellt övriga förband ingående i landstigningen. Strandsäkringsbataljonen har förmågan att luftlandsättas både från helikopter samt med fallskärm, dock utan tyngre utrustning. Spaningskompaniet innehåller attackdykare. Bataljonerna uppträder likt en motoriserad bataljon efter landstigning och brigaden kommer direkt efter landstigning ta terräng bataljonsvis för att kunna fortsätta anfallet längre in i landet eller försvara terrängen intill förstärkning kan landstiga. Stridsvagnar kan initialt komma att ingå i en landstigning men i mycket begränsad omfattning. Detta ändras dock vid styrketillväxt med övriga förbandstyper som transporteras med hjälp av ro-ro fartyg. Förband som då kan landstiga är en eller flera pansarbrigader eller stridsvagnar ur stridsvagnsbataljoner ur mekaniserade och motoriserade brigader. 40

41 4.6. Luftlandsättningsdivision Bild 4:5 Luftlandsättningsdivisions organisation (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUnd- SäkC) 2 x Fallskärmsregemente Luftlandsättningspansarskyttevagn typ 2 eller 3. 1 x Artilleriregemente 1 x Artilleribataljon med bandgående granatkastare, typ 1. 1 x Artilleribataljon med draget artilleri, typ 1. 1 x Pansarvärnskanonvagnsbataljon med pansarvärnskanonvagn typ 1. 1 x Luftvärnsregemente 1 x Luftvärnsrobotbataljon med fordonsmonterat luftvärnssystem, typ 1. 1 x Luftvärnkanonvagnskompani, fordonsmonterat luftvärnssystem, typ 1. 1 x Pansarvärnsbataljon Pansarvärnsrobotsystem, fordonsmonterat, typ 1. 1 x Sambandsbataljon 1 x Ingenjörbataljon 1 x Reparationsbataljon Uppgifter/förmågor: - bärgning och - tung och lätt reparation av huvuddelen i divisionen ingående materiel. 1 x Stabskompani 1 x Spaningskompani Luftlandsättningspansarskyttevagn typ 1. 1 x Sjukvårdskompani 1 x CBRN kompani Tabell 4:5 Luftlandsättningsdivisions organisation (Pontus Gyhagen MSS) 41

42 Fallskärmsregemente Bild 4:6 Fallskärmsregementes organisation (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) 3 x Luftlandsättningsbataljon Luftlandsättningspansarskyttevagn typ 2 eller 3. 1 x Artilleribataljon Bandgående granatkastare typ 1. 1 x Pansarvärnsbataljon Pansarvärnsrobotsystem, fordonsmonterat, typ 1. 1 x Underhållsbataljon 1 x Stabskompani 1 x Sambandskompani 1 x Spaningskompani Luftlandsättningspansarskyttevagn typ 1. 1 x Sjukvårdskompani 1 x CBRN kompani 1 x Luftvärnskompani Luftvärnkanonvagn, fordonsmonterat luftvärnssystem, typ 1. Tabell 4:6 Fallskärmsregementes organisation (Pontus Gyhagen MSS) Motståndaren använder luftlandsättningar främst i syfte att komma in på djupet med sina förband. Syftet är normalt att ta nyckelterräng för andra anfallande förband, att skära av terräng vilket begränsar oss att manövrera mot en anfallande motståndare, att minska framryckningstider då terräng som tas genom luftlandsättning ej behöver tas av på marken anfallande styrkor eller för att binda våra förband. 42

43 Luftlandsättningar kan genomföras med helikopter eller med fallskärm. Vid luftlandsättning med fallskärm kan en stor mängd bepansrade fordon medföras vilket gör att motståndaren kan påbörja att lösa stridsuppgift med ett mekaniserat förband efter luftlandsättningen. Vid luftlandsättning med helikopter luftlandsätts normalt förband som strider till fots med buren utrustning, dock kan visst understöd av fordon och artilleripjäser finnas som kan luftlandsättas med större transporthelikoptrar. Luftlandsättningar ska ses som en variant att förflytta specifika förband till ett utgångsläge för att lösa en stridsuppgift, vilket gör att det högre syftet med luftlandsättningar är en snabb förflyttning till specifik terräng eller område i särskilt syfte. Luftlandsättningarna stödjer då striden för övriga förband. Uppgifter som löses av luftlandsättningsförband är exempelvis att: Ta viktig terräng vilket kan vara övergångar av vattendrag för att möjliggöra anfall med andra markförband. Ta terräng för att därefter kunna anfalla och slå delar av våra förband. Gruppera fram understödsförband. Ta ny infallsport såsom flygfält eller hamnområden. Binda våra förband i strid med syfte att möjliggöra landstigning eller anfall med andra förband. Motståndarens luftlandsättningar benämns generellt som operativa eller taktiska. Mer utförlig beskrivning om typer av, och ambition vid, luftlandsättningar finns i kapitel 9. Motståndaren luftlandsätter. Vid spaningsförbanden finns lättare UAV-system. Dessa används främst för spaning mot nyckelterräng. Fallskärmsregementet innehåller inte några stridsvagnar men kan förstärkas av pansarvärnskanonvagnar ur divisionens artilleriregemente. 43

44 4.7. Förband som understödjer manöverbrigad Artilleribrigad Bild 4:7 Symbol artilleribrigad (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Artilleribrigaderna understödjer manöverbrigadernas strid med indirekt eld. Brigaden kan exempelvis bestå av följande förband: Ledningsförband, Underhållsförband, Ingenjörförband, CBRN-förband, Sjukvårdsförband och 3-4 artilleribataljoner. Artilleribrigaderna består av raketartilleri typ 2 och 3, draget artilleri typ 2 samt bandgående artilleri typ 3. Luftvärnsbrigad Bild 4:8 Symbol Luftvärnsbrigad (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Luftvärnsbrigaderna understödjer manöverbrigadernas strid med luftvärn. Brigaden kan exempelvis bestå av följande förband: Ledningsförband, Underhållsförband, CBRN-förband, Sjukvårdsförband och 3-4 luftvärnsbataljoner. Luftvärnsbrigaderna består främst av fordonsmonterade luftvärnssystem typ 3. 44

45 Underhållsbrigad Bild 4:9 Symbol underhållsbrigad (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Underhållsbrigaderna understödjer och förstärker manöverbrigaderna med upprätthållandet av bland annat underhållstransporter och underhållsvägar. I detta ingår även drivmedels-, ammunitions-, reparations och sjukvårdstjänst. Underhållsbrigaden använder i regel de vägar som exempelvis en motoriserad brigad har tagit under anfall för att skapa fyra underhållsvägar från brigaden och bakåt i underhållskedjan. Underhållsbrigaden består av en mängd olika fordonstyper vilka normalt är olika typer av lastbilar, lastmaskiner och ledningsfordon. Ingenjörbrigad Bild 4:10 Symbol ingenjörbrigad (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Ingenjörbrigaderna understödjer och förstärker manöverbrigaderna med bland annat förbindelsearbeten, fältarbetsspaning, minbrytning, minröjning och övriga fältarbeten. Vid ingenjörbrigaderna finns materiel och förband som ansvarar för byggnation av tyngre broar samt iordningställande och drift av färjor vid övergång av vattendrag. 45

46 Markrobotbrigad Bild 4:11 Symbol markrobotbrigad (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Markrobotbrigaderna används både på taktisk och på operativ nivå. Markrobotsystemet används mot prioriterade mål på djupet. En markrobotbrigad består av tre bataljoner. Varje bataljon har fyra utskjutningsfordon fördelade på två batterier med två fordon i varje. Utöver detta finns transportfordon, ledningsfordon och underhållsfordon. Varje utskjutningsfordon och transportfordon medför två robotar var. Totalt har bataljonen 16 markrobotar. Brigaden har totalt 48 st markrobotar. Sambandsbrigad Bild 4:12 Symbol sambandsbrigad (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Sambandsbrigaderna ansvarar för att sambandsnät upprättas och hålls fungerande, syftande till att främst skapa samband mellan brigadnivån till högre chef. Sambandsbrigaderna använder både tråd och radiosystem för upprättandet av samband. Ett flertal både splitterskyddade och icke splitterskyddade fordonstyper ingår i brigaden. Ombyggda pansarskyttevagnar och lastbilar av olika karaktär är vanliga ingående fordonstyper. 46

47 Specialförbandsbrigad Bild 4:13 Symbol specialförbandsbrigad (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Specialförbandsbrigaderna innehåller en mängd olika typförband avsedda för sabotage, målinmätning, rekognosering, spaning och strid med okonventionella metoder. Förbanden förstärker eller understödjer motståndarens strid i ett tidigt skede innan och även under stridens genomförande med att lösa uppgifter som direkt påverkar vår förmåga att försvara oss. Målval för sabotage kan exempelvis vara samhällsviktiga funktioner i form av elförsörjning, vägar, broar och telekommunikationsnät. Målinmätning och invisning av olika typer av bekämpningssystem kan förekomma mot exempelvis våra förband och stabsplatser. Motståndaren inhämtar, bearbetar och planlägger löpande för operationer mot nyckelpersoner, prioriterade förband och svaga punkter i vårt samhälle. Telekrigförband Bild 4:14 Symbol telekrigförband (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Telekrigförband förekommer upp till regementes storlek. Brigad underställs eller förstärks normalt av telekrigförmåga i kompani storlek. Telekriget utgör en naturlig del av anfallsstriden och syftar främst till att förhindra och reducera möjligheten att använda taktiska lednings- och sambandssystem. Signalspaningen skapar underrättelse och underlag för störvärdiga mål. Ett telekrigsförband kan exempelvis bestå av: Ledning Sensorer Störare 47

48 4.8. Generell organisation på lägre förbandsnivå Bataljon Stridsvagnsbataljon Bild 4:15 Exempel på organisation för stridsvagnsbataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Bataljonstab 3-4 x stridsvagnskompani Stridsvagn typ 1 eller 2. Underhållspluton Sambandspluton Stabspluton Tabell 4:7 Exempel på organsation för stridsvagnsbataljon (Pontus Gyhagen MSS) Bataljonen består av tre till fyra stridsvagnskompanier med 10 stridsvagnar i varje varav kompanichefen leder från egen vagn. Vidare finns en bataljonstab med ledningspluton, en sambandspluton samt en underhållspluton. Motståndaren eftersträvar att uppträda med samlad stridsvagnsbataljon, dock kan den också användas för att förstärka andra manöverbataljoner. I så fall förstärks manöverbataljon med minst stridsvagnskompani. Stridsvagnsbataljonen innehåller inte några egna spaningsresurser. 48

49 Mekaniserad skyttebataljon (bandgående) Bild 4:16 Exempel på organisation för mekaniserad skyttebataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Spaningspluton Bataljonstab 3 x mekaniserade skyttekompanier Pansarskyttevagn typ 2 eller 3. Granatkastarkompani Draget granatkastarsystem typ 2. Stabspluton Understödspluton Granatspruta Pansarvärnsrobotpluton Pansarskyttevagn typ 2 eller 3 med burna pansarvärnsrobotsystem typ 2. Pansarskyttevagn typ 2 eller 3, varav en vagn är spaningsversion. Sambandspluton Underhållspluton Tabell 4:8 Exempel på organisation för mekaniserad skyttebataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Bataljonen kan förstärkas med ett stridsvagnskompani, 10 st strv typ 1 eller 2, ur brigadens stridsvagnsbataljon och luftvärnsrobotarskyttar ur brigadens luftvärnsbataljon. 49

50 Motoriserad skyttebataljon (hjulgående) Bild 4:17 Exempel på organisation för motoriserad skyttebataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Bataljonstab 3 x motoriserade skyttekompanier Pansarskyttebil typ 2 eller 3. Granatkastarkompani Draget granatkastarsystem typ 2. Stabspluton Understödspluton Granatspruta Pansarvärnsrobotpluton Pansarskyttevagn eller pansarskyttebil typ 2 eller 3 Spaningspluton med burna pansarvärnsrobotsystem typ 2. Pansarskyttevagn typ 2 eller 3 varav en vagn är spaningsversion eller pansarskyttebil typ 1. Sambandspluton Underhållspluton Tabell 4:9 Exempel på organisation för motoriserad skyttebataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Bataljonen kan förstärkas med ett stridsvagnskompani, 10 st strv typ 1 eller 2, ur brigadens stridsvagnsbataljon och luftvärnsrobotarskyttar ur brigadens luftvärnsbataljon. 50

51 Marininfanteribataljon Bild 4:18 Exempel på organisation för marininfanteribataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Pansarvärnsrobotpluton Bataljonstab 3 x marininfanterikompanier Pansarskyttebil typ 3. Granatkastarkompani Bandgående granatkastare typ 1. Luftvärnsrobotpluton Pansarskyttebil typ 2 med burna luftvärnsrobotsystem typ 2. Pansarskyttebil typ 2, burna pansarvärnsrobotsystem typ 2 samt granatspruta. Sambandspluton Underhållspluton Tabell 4:10 Exempel på organisation för marininfanteribataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Bataljonens huvuduppgift är att ta ett brohuvud för kommande styrketillväxt. Här tas normalt en stor risk genom att anfalla för att till varje pris ta terräng (även försvarad) vilket är av stor betydelse för att en landstigningsoperation ska kunna lyckas. 51

52 Luftlandsättningsbataljon (normalförstärkt) Bild 4:19 Exempel på luftlandsättningsbataljon med normal förstärkning från fallskärmsregemente (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Bataljonstab 3 x fallskärmskompanier Luftlandsättningspansarskyttevagn typ 2 eller 3. Pansarvärnsrobotpluton Burna pansarvärnsrobotsystem typ 2. Luftvärnsrobotpluton Burna luftvärnsrobotsystem typ 2. Spaningspluton Luftlandsättningspansarskyttevagn typ 1 samt lätta UAV system. Sambandspluton Underhållspluton Förstärkande förband Granatkastarkompani Bandgående granatkastare typ 1. Pansarvärnskanonvagnspluton Pansarvärnskanonvagn typ 1. Luftvärnspluton Luftvärnskanonvagn, fordonsmonterat luftvärnssystem typ 1. Tabell 4:11 Exempel på luftlandsättningsbataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUnd- SäkC) 52

53 Ingenjörbataljon Ingenjörbataljonen löser fältarbetsuppgifter vilket innebär minerings- och minröjnings-, vägbyggnads-, broläggnings- och rekognoseringsuppgifter. Bataljonens resurser består exempelvis av mineringsutrustning, spräng- och tändmedel, fältarbetsfordon, färjor, pontoner och broläggare. Bataljonen kan användas för snabbutläggning av mineringar inom ramen för en manöverbrigads strid. Reparationsbataljon Reparationsbataljon innehåller resurser för reparationer av såväl tyngre materiel och fordon som lättare materiel, vapensystem och sambandsmateriel. Reparationsresurserna styrs av den materiel som ingår i den brigad bataljonen tillhör. Bärgningsresurser finns normalt på reparationsbataljonen. Artilleribataljon Artilleribataljonen består normalt av tre kompanier, (även kallat batterier), med 6 pjäser i varje. I bataljonen ingår också ett underhållskompani och ett ledningskompani innehållande artilleriledningsresurser. Redovisning av respektive brigadtyps ingående artilleribataljoner framgår i underkapitel 4.2 till 4.6. Pansarvärnsbataljon Bild 4:20 Exempel på organisation för pansarvärnsbataljon, två varianter (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Pansarvärnsbataljonen innehåller normalt två till tre pansarvärnsrobotkompanier. Kompanierna består av sex fordon i varje med fordonsmonterade pansarvärnsrobotsystem. Pansarvärnsbataljonen uppträder normalt samlat men kan understödja övriga manöverbataljoner. Pansarvärnsbataljonen kan användas som exempelvis flankskydd inom ramen för brigadens anfall. Varianter på organisation kan förekomma där bataljonen innehåller två pansarvärnsrobotkompanier och ett pansarvärnskompani. Pansarvärnskompaniet består av dragna pansarvärnspjäser med liknande prestanda som stridsvagnskanonen för stridsvagn typ 1. 53

54 Luftvärnsbataljon Bild 4:21 Exempel på organisation för luftvärnsbataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Luftvärnsbataljonen består normalt av: Luftvärnskanonvagnskompani Bandgående, fordonsmonterat luftvärnssystem typ 1. Luftvärnsrobotkompani Band- eller hjulgående, fordonsmonterade luftvärnssystem typ 1. Luftvärnsrobotkompani Ca 30 st burna luftvärnsrobotsystem typ 2. Tabell 4:12 Förband ingående i luftvärnsbataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUnd- SäkC) Luftvärnsrobotkompaniets robotskyttar med burna luftvärnsrobotsystem används främst till förstärkning av manöverförbanden inom brigaden. 54

55 Luftvärnsrobotbataljon Bild 4:22 Exempel på organisation för luftvärnsrobotbataljon (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Luftvärnsrobotbataljonen består normalt av tre luftvärnsrobotkompanier med fyra fordonsmonterade luftvärnsrobotsystem, i varje kompani. I bataljonen ingår även lednings och underhållsresurser. Bataljonen används primärt för att luftförsvara mindre rörliga delar av brigaden vilka kan utgöras av artillerigrupperingar och brigadstabsplatser. Luftvärnsrobotbataljonen består normalt av: Stabs- och underhållskompani Luftvärnsrobotkompani x 3 Bandgående, fordonsmonterade luftvärnssystem typ 2. Tabell 4:13 Förband ingående i Luftvärnsrobotbataljon (Pontus Gyhagen, MSS) 55

56 Kompani Stridsvagnskompani Bild 4:23 Exempel på organisation för stridsvagnskompani (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Stridsvagnskompaniet består av 10 st stridsvagnar, fördelade på tre plutoner med tre stridsvagnar i varje samt en kompanichefsvagn. 56

57 Mekaniserat (bandgående) och motoriserat (hjulgående) skyttekompani Bild 4:24 Exempel på organisation för mekaniserat (bandgående) och motoriserat (hjulgående) skyttekompani (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) De mekaniserade och motoriserade skyttekompanierna består av 10 st pansarskyttevagnar respektive pansarskyttebilar. Ett kompani är organiserat i tre stycken tregruppsplutoner och en kompanichefsvagn. 57

58 Marininfanterikompani Bild 4:25 Exempel på organisation för marininfanterikompani (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Marininfanterikompaniet består av 14 st pansarskyttebilar. Kompaniet är organiserat i tre stycken tregruppsplutoner och en kompanichefsvagn samt en understödspluton med fyra pansarskyttebilar, burna pansarvärnsrobotar och granatspruta. 58

59 Fallskärmskompani Bild 4:26 Exempel på organisation för fallskärmskompani (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Fallskärmskompaniet består av 10 st luftlandsättningspansarskyttevagnar. Kompaniet är organiserat i tre stycken tregruppsplutoner och en kompanichefsvagn. 59

60 Granatkastarkompani Bild 4:27 Exempel på organisation för granatkastarkompani (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Granatkastarkompaniet består av två granatkastarplutoner med tre eller fyra pjäser, dragen granatkastare. Kompaniet innehåller även enheter för ledning och underhåll. Pansarvärnskanonvagnskompani Bild 4:28 Exempel på organisation för pansarvärnskanonvagnskompani (Pontus Gyhagen, MSS, Anders Bengtsson FMUndSäkC) Kompaniet består av två plutoner med 2-3 pansarvärnskanonvangar i varje samt en stabs- och underhållspluton. 60

61 Pluton Stridsvagnspluton Stridsvagnsplutonen består av tre stridsvagnar med tre mans besättning. Plutonchefen är vagnchef i en av stridsvagnarna. Skyttepluton (mekaniserad-, motoriserad-, marininfanteri- och fallskärmspluton) Skytteplutonerna, oavsett typförband, består i regel av tre grupper fördelade i tre fordon. I ett av fordonen är plutonchefen vagnchef. I en av grupperna finns en prickskytt som normalt uppträder tillsammans med plutonchefen. I tredje grupp finns en plutonsjukvårdare. Skyttegruppen kan genomföra strid från fordon och till fots. Vid strid till fots gör normalt 6 man avsittning. Förare, skytt och vagnchef kvarstannar normalt i fordonet för att kunna understödja den avsuttna skyttegruppen med eld från fordonsmonterade vapensystem i form av kulspruta och kanon. När gruppen är uppsutten finns extra tomma platser i fordonen som normalt används av tillförda resurser vilka kan vara sjukvårdssoldater och luftvärnsrobotskyttar. Luftvärnsrobotskyttar tilldelas normalt ur brigadens luftvärnsbataljon och är utrustade med burna luftvärnsrobotsystem. Fallskärmsgruppen skiljer sig från övriga skyttegrupper då de i regel endast gör avsittning med fyra soldater, inkluderat gruppchefen, men kan tillföras exempelvis luftvärnsrobotskyttar och prickskyttar vilket då ökar antalet soldater i gruppen. Stridstekniken är dock densamma. Jämförelse mellan skyttegrupper Mekaniserad skyttegrupp (bandgående) Motoriserad Skyttegrupp (hjulgående) Fallskärmsgrupp Marininfanterigrupp Vagnchef Förare Skytt Gruppchef Soldat/raketgevär Soldat/kulspruta Soldat/automatkarbin Soldat/automatkarbin Soldat/automatkarbin Vagnchef Förare Skytt Gruppchef Soldat/raketgevär Soldat/kulspruta Soldat/automatkarbin Soldat/automatkarbin Soldat/automatkarbin Gruppchef (tillika vagnschef) Förare Skytt Soldat/raketgevär Soldat/kulspruta Soldat/ automatkarbin Soldat/ automatkarbin* (*3 alt 4 sold beroende på vagnstyp) Vagnchef Förare Skytt Gruppchef Soldat/raketgevär Soldat/kulspruta Soldat/automatkarbin Soldat/automatkarbin Soldat/automatkarbin Tabell 4:14 Jämförelse mellan skyttegrupper (Pontus Gyhagen, MSS) 61

62 Materielen på skyttegruppen utgörs främst av: automatkarbiner, granattillsats med gevärsgranat, kulsprutor, raketgevär, pansarskott, granatgevär, handgranater, minor, sambandsmateriel och mörkerstridsmateriel. Raketgevär finns med ett flertal olika granattyper, bland annat riktad sprängverkan (RSV), rök-, spräng, termobar- och lysgranat. Pansarskotten förvaras normalt fastsatta i fordonen och tas fram vid behov som understöds- eller förstärkningsvapen. Funktionsplutoner Bataljonstab, Stabspluton och Sambandspluton Bataljonstabens uppgifter, i vissa fall med tillhörande stabspluton och sambandspluton, syftar till att bataljonchefen ska kunna leda sin bataljon på ett så effektivt sätt som möjligt. Staben och stabsplutonen grupperar normalt samlat medan sambandsplutonen kan lösa självständiga uppgifter och kan gruppera med en till två fordon enskilt, i syfte att skapa samband inom bataljonen och till brigadstaben. Staben, stabspluton och sambandspluton framrycker normalt i två pansarskyttevagnar eller pansarskyttebilar, två lastbilar och två bandgående eller hjulgående bepansrade sambandsfordon. Typ av ledningsfordon beror normalt på vilken fordonstyp övriga delar av bataljonen har. Har exempelvis bataljonen pansarskyttevagn typ 2 så har bataljonstaben normalt en ledningsvariant av detta typfordon. Understödspluton, Understödsplutonen består av tre pansarskyttevagnar eller pansarskyttebilar, med tillhörande skyttegrupp utrustad med granatsprutor. Totalt på plutonen finns 6 st granatsprutor, i övrigt ser plutonen ut som en mekaniserad skyttepluton Pansarvärnskanonvagnspluton Plutonen innehåller 2-3 st pansarvärnskanonvagnar. 62

63 Pansarvärnsrobotpluton Pansarvärnsrobotplutonen består av tre pansarskyttevagnar eller pansarskyttebilar med tillhörande skyttegrupp utrustade med burna pansarvärnsrobotsystem. Fordonstypen kan även vara luftlandsättningspansarskyttevagn. Totalt på plutonen finns 6 st pansarvärnsrobotsystem, i övrigt ser plutonen ut som en mekaniserad eller motoriserad skyttepluton. Spaningspluton Spaningsplutonen leds direkt av bataljonchefen och används för att bedriva spaning på djupet mot exempelvis kommande anfallsmål, broläggningsplatser, anfallsvägar och mot våra förbands grupperingar. Plutonen består av tre pansarskyttevagnar eller pansarskyttebilar, där ett till två av fordonen normalt är en spaningsversion. Typ av vagn eller bil är i grund samma som övriga delar i bataljonen och brigaden är utrustad med. Plutonen disponerar även två UAV-system. Vid luftlandsättning ges plutonen uppgiften att omedelbart efter att plutonen är samlad i fällningsfasen kringgå allt motstånd för att komma bort från fällningsplasten och spana mot terräng av särskild betydelse samt mot våra förband. Luftvärnsrobotpluton Plutonen medför 6 st burna luftvärnsrobotsystem, med tre robotar till varje. Totalt kan plutonen avge eld med 18 st robotar. Plutonen har inga egna fordon utan framrycker normalt i fordon som förstärker bataljonen. Vanligen är dessa fordon luftvärnskanonvagnar. Luftvärnsrobotskyttar kan även framrycka i pansarskyttevagnar och pansarskyttebilar som förstärkning på grupp- och plutonsnivå. Underhållspluton Underhållsplutonen löser främst underhållsuppgifter. I detta innefattas bland annat sjukvård, transporter av ammunition, hantering av drivmedel och förnödenheter samt lättare reparationer. Plutonen innehåller ett flertal olika funktionsfordon till exempel sjuktransportfordon och lastbilar. I plutonen ingår även någon form av grupperbar bataljonförbandsplats. 63

64 5. Motståndarens fordon och materiel (exempel) Skyddsnivå Skyddsnivå Beskrivning 1 Skydd mot finkalibrig eld och splitter. 2 Relativt gott skydd frontalt mot pansarbrytande vapen upp till mm kaliber. 3 Relativt gott skydd frontalt mot pansarbrytande vapen upp till 120 mm kaliber. Kan vara utrustad med system syftande till att öka skyddsnivån mot projektiler. 4 Relativt gott skydd frontalt mot pansarbrytande vapen upp till 120 mm kaliber. Utrustad med två eller flera system syftande till att öka skyddsnivån mot projektiler och minor. Tabell 5:1 Indelning av skyddsnivåer (Pontus Gyhagen, MSS) 64

65 Stridsvagnar Nivå Vikt Besättning Beväpning Antal skott Praktisk skottvidd Praktisk eldhastighet Skyddsnivå Bandtryck Maxhastighet Typ 2 46,5 ton 3 125mm kanon 45 st Psgr 1500m 7-8 sk/min 4 Ca 90 kpa 70 km/h automatladdad Pproj 2500m landsväg Sgr 4000m Ca 50 Pvrb 6 st Max 5000m km/h terräng 12,7 mm ksp 300 st m 700 sk/min Typ 1 46 ton 3 125mm kanon automatladdad 7,62 mm ksp 2000 st Ca 1000 m 45 st Psgr 1500m Pproj 2500m 7-9 sk/min 3 Ca 90 kpa 70 km/h landsväg Sgr 4000m Pvrb 6 st Max 5000m 12,7 mm ksp 500 st m 700 sk/min Ca 50 7,62 mm ksp 1250 st Ca 1000 m Tabell 5:2 Typindelning av stridsvagnar (Pontus Gyhagen, MSS) km/h terräng Övrigt Dieselmotor Förbättrad eldledningsutrustning och träffprestanda. Kan vara utrustad med förbättrat explosivt reaktivt pansar. Elektromagnetiskt skyddssystem mot minor. Är utrustad med icke förstörande VMS. Kan vara utrustad med förstörande VMS. Förbättrat ledningsstödssystem. Kan djupvada med snorkel-utrustning. Kan utrustas med minrivare och minvält. Gasturbinmotor Explosivt reaktivt pansar. Kan vara utrustad med icke-förstörande eller förstörande VMS. Kan djupvada med snorkel-utrustning. Kan utrustas med minrivare och minvält. 65

66 Pansarskyttefordon Pansarskyttebilar Nivå Vikt Besättning Beväpning Antal skott Typ kg mm Akan 7,62 mm Ksp Typ kg ,5 mm Tksp Praktisk skottvidd m sk/min st 1000 m 250 sk/min Skyddsnivå Praktisk eldhastighet Maxhastighet Övrigt 1 80 km/h Amfibisk 500 st m 700 sk/min 1 80 km/h Amfibisk 7,62 mm Ksp st 1000 m 250 sk/min Typ 1 Ca 7000 kg ,5 mm ksp 7,62 mm ksp Tabell 5:3 Typindelning av pansarskyttebilar (Pontus Gyhagen, MSS) 500 st m 150 sk/min 1 Ca 100 km/h 2000 st 1000 m 250 sk/min Amfibisk Kan vara utrustad medpansarvärnsrobot. Se tabell 5:14, typ1 66

67 Pansarskyttevagnar Nivå Vikt Besättning Beväpning Antal Praktisk Praktisk Skyddsnivå Bandtryck Maxhastighet Övrigt skott skottvidd eldhastighet Typ kg mm lågtryckskanon 44 st 2500 m 10 sk/min 2 Ca 60 kpa 70 km/h Amfibisk 30 mm automatkanon 500 st 1500 m sk/min eller 550 sk/min. (valbart av skytt) 7,62 ksp st 1000 m 250 sk/min Typ kg mm automatkanon Pvrb 8 st 5500 m 500 st m sk/min eller sk/min (valbart av skytt) Ca 550 sk/min normalt. 7,62 ksp st 1000 m 250 sk/min 2 Ca 65 kpa 65 km/h Amfibisk Pvrb 4 st 4000 m Typ 1 11,9 ton ,62 mm ksp m 250 sk/min 1 Ca 45 kpa 60 km/h - Tabell 5:4 Typindelning av pansarskyttevagnar (Pontus Gyhagen, MSS) 67

68 Luftlandsättningspansarskyttevagnar Nivå Vikt Besättning Beväpning Antal skott Typ3 13,6 ton mm lågtryckskanon 30 mm automatkanon Praktisk skottvidd Praktisk eldhastighet Skyddsnivå Bandtryck Maxhastighet Övrigt 34 st Ca 55 kpa 70 km/h Kan luftlandsättas 464 st m 30 mm sk/min granatspruta m 7,62 mm Ksp st 1000 m 250 sk/min med personal i fordonet. Amfibisk Pvrb 4 st 5500 m Typ 2 7,6 ton mm akan 30 mm 300 st m sk/min eller sk/min (valbart av skytt) Ca 550 sk/min normalt. 7,62 mm st 1000 m 250 sk/min Pvrb 3 st 4000 m - 2 Ca kpa 60 km/h Amfibisk Typ 1 8 ton ,62 mm st 1000 m 250 sk/min 2 Ca 45 kpa 60 km/h Amfibisk Tabell 5:5 Typindelning av luftlandsättningspansarskyttevagnar (Pontus Gyhagen, MSS) 68

69 Artilleri och granatkastare Ammunitionssorter generellt Motståndarens olika ammunitionstyper till artilleri och granatkastare är mycket omfattande. Exempel på granater är: Spränggranat, Pansarspränggranat, Rökgranat, Lysgranat, Laserstyda precisionsgranater, Granat för spridning av truppminor, Granat för spridning av RSV-minor mot bepansrade mål, Störgranat som används för att störa ut ledning, samband och sensorer samt Granater för spridning av C-stridsmedel eller mindre kärnvapenladdningar. Avseende raketartilleri redovisas exempel på rakettyper i tabell 5:10 Raketartilleri. Granatkastare, draget Nivå Kaliber Max skottvidd Anmärkning Typ 2 12 cm ca 8 km Kan vara upplastad på, eller dragen av, lastbil, terrängbil eller pansarskyttefordon. Grupperas vid eldgivning. Typ 1 8 cm ca 4-6 km Kan vara upplastad på, eller dragen av, lastbil, terrängbil eller pansarskyttefordon. Vissa varianter kan delas i tre delar och medföras buret av soldater. Grupperas vid eldgivning. Tabell 5:6 Typindelning av granatkastare draget (Pontus Gyhagen, MSS) 69

70 Granatkastare, bandgående Motståndarens bandgående granatkastarsystem har förmåga att skjuta direktriktad (halvindirekt) eld, vilka normalt benämns som kombinationspjäser. Kombinationspjäser kan skjuta både ammunition framtagen för granatkastare och artilleri från ett och samma eldrör. Motståndaren har förmågan att vara mer offensiv med dessa fordonstyper då de är bepansrade och kan lösa självskydd under framryckning och anfall. Hotet från främst bandgående granatkastares direktriktade eld kan jämföras med verkan av spränggranat från pansarskyttevagnar och stridsvagnar. Nivå Kaliber Max skottvidhastighet Praktisk eld- Antal granater Skyddsnivå Vikt Anmärkn. i fordonet Typ mm Ca 9-13 km beroende på granattyp sk/min 25 st 2 Ca 8,5 ton Kombinationspjäs Kan avfyra halvindirekt eld mot markmål. Kan luftlandsättas. Amfibisk. Tabell 5:7 Typindelning av granatkastare, bandgående (Pontus Gyhagen, MSS) Artilleri, draget Nivå Kaliber Max skottvidd Anmärkning Typ mm ca 25 km Dras av terränglastbil eller pansarskyttefordon. Grupperas vid eldgivning. Typ mm ca 15 km Dras av terränglastbil eller pansarskyttefordon. Grupperas vid eldgivning. Tabell 5:8 Typindelning av artilleri, draget (Pontus Gyhagen, MSS) 70

71 Artilleri, bandgående Nivå Kaliber/beväpning Max skottvidd Antal granater i fordonet Skyddsnivå Anmärkning Typ 3 >200 mm ca km 4 st (fler på amfordon) 2 Finns på arménivå. Typ mm ca km st 2 Kan vara utrustad med tung kulspruta. Typ mm ca 25 km ca 40 st 2 Även utrustad med 7.62 mm kulspruta 122 mm ca 15 km (ca 20 km med basflödesgranat) 40 st 2 Amfibisk Mycket god terrängframkomlighet Tabell 5:9 Typindelning av artilleri, bandgående (Pontus Gyhagen, MSS) Raketartilleri Nivå Kaliber Max skottvidd Typ mm ca 90 km beroende på granattyp. Antal granater i utskjutningsanordning Verkansyta Skyddsnivå Anmärkn. 12 st 800 m x 850 m (1 1 Modern terränglastbil. I systemet ingår omladdningsfordon. Exempel på rakettyper är; spräng-, substridsdel-, hårdmåls- och minerningsraketer (2. Typ mm ca 35 km 16 st 600 m x 700 m (1 1 Modern terränglastbil. Framrycker normalt med ett omladdningsfordon av samma terränglastbilstyp som pjäsfordonet. Exempel på rakettyper är; spräng-, brand-, substridsdel- och mineringsraketer (2. Typ mm (3 Ca km 36 st 350 m x 400 m (1 - Äldre terränglastbil. Exempel på rakettyper är; spräng-, brand-, substridsdel- och minerningsraketer ( mm Ca km beroende på granattyp. 40 st 350 m x 400 m (1 - Äldre terränglastbil. Exempel på rakettyper är; spräng-, brand-, substridsdel- och mineringsraketer ( verkansområde avser en enskild pjäs och salvskjutning. 2 - en mineringsraket kan sprida ut ca 300 st truppminor eller st fordonsminor. 3 - den övre av de två 122 mm raketartillerisystemen typ 1 är en lättare variant (vikt ca 10 ton). 122 mm raketartilleri förekommer främst på brigadnivå, 220 mm 300 mm raketartilleri förekommer främst på armé- och/eller högre nivå. Tabell 5:10 Typindelning av raketartilleri (Pontus Gyhagen, MSS) 71

72 Luftvärn Luftvärnssystem, fordonsmonterade Nivå Vikt Bes Beväpning Antal skott Praktisk skottvidd Praktisk höjdtäckning Skyddsnivå Maxhastighet Typ3 Ca Tung lvrb 2-4 st Ca 30 km Ca 10 0km 2 - ton Typ 2 Ca 35 ton 3 Lvrb 8 st Ca 6 km Ca 12 km 2 Ca 60 km/h Typ 1 Ca 35 ton 4 Lvrb 8 st Ca 3,5 km Ca 8 km 2 Ca 60 km/h Övrigt 30 mm Ca 2000 Ca 3 km Ca 4 km Lvakan st Ca 15 ton 3 Lvrb 4 st Ca 3,5 km Ca 5 km (max) Ca 20 ton 4 23 mm Lvakan Ca 8 ton 2 23 mm Lvakan Tabell 5:12 Typindelning av luftvärnssystem, fordonsmonterade (Pontus Gyhagen, MSS) 1 Ca 60 km/h Pansarskyttevagn typ 1. Amfibisk 2000 st Ca 1,5 km Ca 2,5 km 2 Ca 60 km /h 2000 st Ca 2 km Ca 2,5 km 2 Amfibisk Bandgående. Medför även burna Lvrb. Vissa fordonsmonterade luftvärnssystem av automatkanontyp kan avge direktriktad eld mot mål på marken. Förbandstypen har i och med detta viss förmåga att föra strid liknande bandgående och hjulgående pansarskyttefordon. 72

73 Pansarvärn Pansarvärnskanonvagn Nivå Vikt Besättning Beväpning Antal skott Praktisk skottvidd Typ 1 18 ton mm 40 st Pproj 2500 kanon m Psgr 1500 m Sgr 4000 m Pvrb m Praktisk eldhastighet Skyddsnivå Bandtryck Maxhastighet Övrigt 7 sk/min 2 Ca 50 kpa 70 km/h Amfibisk Kan luftlandsättas. 7,62 ksp st 1000 m 250 sk/min Tabell 5:13 Typindelning av pansarvärnskanonvagn (Pontus Gyhagen, MSS) 73

74 Pansarvärnrobotsystem, fordonsmonterade Nivå Vikt Besättning Beväpning Antal Praktisk skottvidd Pansarskydd Bandtryck Maxhastighet Övrigt skott Typ 3 Ca 19,5 ton 2 Pvrb 15 Ca 6000m 2 Ca 60 kpa Ca 70 km/h Samma chassi som pansarskyttevagn typ 3. Automatladdat robotsystem. Ksp 7,62 mm Ca 2000 st Amfibisk Kan bekämpa lågtflygande helikopter samt långsamtgående flygplan. Typ 2 Ca 12,5 ton 2 Pvrb 12 Ca 5000 m 2 Ca 45 kpa Ca 60 km/h Samma chassi som pansarskyttevagn typ 1. Amfibisk. Automatladdat robotsystem. Kan bekämpa lågtflygande helikopter samt långsamtgående flygplan. Typ 1 Hjulgående Ca 7 ton 2 Pvrb 14 st Pvrb ca 4000 m Ksp ca 1000m Ksp 7, st mm Bandgående Ca 8 ton 5 Pvrb 24 st Bandgående Ksp 7, st ca 50 kpa. mm Tabell 5:14 Typindelning av pansarvärnsrobotsystem, fordonsmonterade (Pontus Gyhagen, MSS) Pansarvärnrobotsystem, burna 2 - Ca 100 km/h Amfibisk Automatladdat robotsystem vid hjulgående. Pvrb kan markgrupperas. Ca 60 km/h Motståndarens burna pansarvärnsrobotar har ett skjutavstånd på ca m beroende på typ och generation. Robotarna kan styras mot målet på olika sätt. Vanligen sker styrningen genom att skytten riktar i målet och roboten korrigerar sitt läge i banan utifrån siktlinjen. Informationsöverföringen sker normalt via tråd från sikte till robot. Ytterligare varianter finns där roboten är helt autonom efter avfyring och styrs med hjälp av information från robotens målsökare. Den senare varianten kallas ofta för fire and forget eller launch and leave. Den huvudsakliga stridsdelen i pansarvärnsrobotar är av funktionen riktad sprängverkan,(rsv) men andra stridsdelar, som termobariska laddningar, förekommer. Dessa har då andra användningsområden än specifikt mot bepansrade mål. 74

75 Telekrigssystem, fordonsmonterade Nivå Förmåga Ledning Leda och samordna Telekrigsystem 1 Sensor och verkanssystem inom HF Telekrigsystem 2 Sensor och verkanssystem inom VHF Telekrigsystem 3 Sensor och verkanssystem inom UHF Telekrigsystem 4 Sensor och verkanssystem mot specifika målsystem Tabell 5:15 Typindelning av telekrigssystem, (Torbjörn Karlsson, Telekrig/LedR) 75

76 Varnare och motverkanssystem (VMS) Allmänt Varnare och motverkanssystem (VMS) är aktiva skyddssystem på motståndarens pansarskyttefordon och stridsvagnar. VMS agerar före träff och motverkar genom att förhindra träff och/eller att reducera stridsdelens verkan vid träff. Systemen skyddar främst mot burna pansarvärnsvapen och robotsystem med riktad sprängverkan (RSV). Varnare och motverkanssystemen indelas i förstörande och icke-förstörande system, beroende på typ av motverkansmetod. VMS med förstörande motmedel Nedan beskrivs ett exempel på hur ett VMS med förstörande motmedel kan fungera. Avstånd, motverkansformer, täckning och funktion varierar mellan olika system. Komponenter - Sensorenhet med dopplerradar som arbetar med millimetervåg. - Centralenhet, VMS-dator, med användargränssnitt och kraftförsörjning. - Motverkansenhet med splitterkassetter. Funktionsbeskrivning Radarsensorn detekterar och klassificerar den inkommande stridsdelen. Klassificerar systemet den inkommande stridsdelar som ett hot, påbörjas beräkning av träffpunkt och träfftidpunkt. Radarn målföljer stridsdelen och när stridsdelen är på lämpligt avstånd från vagnen skjuts vald splitterkassett upp och slungar ut splitter mot den inkommande stridsdelen. Efter genomförd motverkan återställs systemet. Via användargränssnittet erhåller besättningen en varning med riktning till hotet. Bild 5:1 Funktion för VMS med förstörande motmedel (Jan Fredriksson, MSS) 76

77 Skyddseffekt Denna typ av system har verkan mot burna pansarvärnsvapen och robotsystem med RSV-stridsdelar. Den hotinformation besättningen erhåller bidrar till en ökad lägesuppfattning i den fortsatta duellen. Bild 5:2 Täckning i höjd och sida för VMS med förstörande motmedel (Jan Fredriksson, MSS) VMS med icke förstörande motmedel Nedan beskrivs ett exempel på hur ett VMS med icke förstörande motmedel kan fungera. Avstånd, motverkansformer, täckning och funktion varierar mellan olika system. Komponenter Sensorenhet, med laservarnare Centralenhet, VMS-dator, användargränssnitt och kraftförsörjning. Motverkansenhet, med rökkastare och Ir-störare Funktionsbeskrivning Laservarnaren detekterar och klassificerar inkommande laserstrålning. Klassificeras laserstrålningen som fientligt avfyras närskyddsrök i syfte avskärma. Fordonets huvudbeväpning, exempelvis stridsvagnskanon, visas in mot hotet och IR- störare tänds. Besättningen erhåller en varning i form av riktningsinformation till hotet samt en klassificering av hotet. IR-störaren består av två lampor som emitterar IR-strålning med hög effekt som syftar till att störa styrningen av robotar, vilket får dem att missa målet. Systemet kan integreras på alla typer av stridsfordon. 77

78 Bild 5:3 Funktion för VMS med icke förstörande motmedel (Jan Fredriksson, MSS) Skyddseffekt Systemet har en skyddseffekt mot robotar med ledstråle- och laserstyrning, laseravståndsmätare samt belysar- och målutpekarlasrar. Den hotinformation besättningen erhåller bidrar till en ökad lägesuppfattning i den fortsatta duellen. Motståndaren Motståndarens stridsvagnar kan vara utrustade med VMS. Även andra typer av kvalificerade stridsfordon har möjlighet att utrustas med VMS. 78

79 6. Motståndaren framrycker under marsch När motståndaren förflyttar sina förband görs detta i regel med förtrupp. Denna utgörs normalt av förkompani eller förbataljon beroende på huvudstyrkans storlek. Framryckningen sker stridsindelat. Förtrupp används även inom områden som motståndaren behärskar. För att taktiskt kunna använda omfattning och kringgång med en bataljons huvudstyrka marschgrupperas förband med en stridsindelad förtrupp. Detta utvecklas ytterligare i kapitel 7. Anfall. Motståndaren genomför marsch under 2-3 timmar för att sedan genomföra kortare eller längre uppehåll. Vid kortare marschuppehåll lämnas vägen och fordon grupperas för försvar i skyl. Skyttetrupp gör avsittning och uppehåller sig i anslutning till fordonen. Vid längre marschuppehåll grupperas förbanden längre ut från marschvägen, normalt i betäckt eller småbruten terräng. Avståndet från marschvägen kan uppgå till m. Runtomkringförsvar skapas. Skyttar för fordonsbeväpning kvarstannar normalt i fordonen. Övrig personal gör avsittning. Burna luftvärnsrobotsystem och pansarvärnsrobotsystem grupperas. Liggvärn grävs om man inte avser att använda fordonen som skydd. Ståvärn grävs om man avser stanna på platsen längre tid Generella värden för marschdjup Förband Antal vägar Djup Anmärkning Förkompani km Ej inräknat bataljonens stridsspaningspatrull. Förkompani med bataljonens stridsspaningspatrull km* *Bataljonens stridsspaningspatrull kan dock befinna sig max 15 km framför förkompaniets förpatrull. Förbataljon km Ej inräknat stridsspaningspatrull. Förbataljon med stridsspaningspatrull km Kompani i huvudstyrka 1 0,5-1 km Ingående i bataljonens huvudstyrka. Bataljon i huvudstyrka 1 2,5-5 km Ingående i brigadens huvudstryka. Främre brigad km km Bakre brigad km km Tabell 6:1 Generella värden för marschdjup (Pontus Gyhagen, MSS) Förstärkt mekaniserad bataljon som förbataljon, exempelvis kringgångsförband, i sin helhet innebär ett marschdjup på ca km och en marschtid på ca 1,5-2 tim. I detta inräknas stridsspaningsdelar, egen förtrupp och bakre förband. 79

80 Flankskydd avdelas regelmässigt vid risk för påverkan från våra förband eller i terrängtyper där flanker måste skyddas för att möjliggöra framryckning. Flankskydd kan vara upp till förstärkt kompani storlek. Flankskydd kan även utgöras av förband som transporteras med helikopter och luftlandsätts alternativt utgöras av attackhelikopter Förtrupp Bild 6:1 Exempel på mekaniserad bataljons tät under marsch med förkompani (Pontus Gyhagen MSS) 80

81 6.3. Övergång mellan marsch-, manöver- och stridsgruppering Från marschgruppering kan motståndaren välja att övergå till manövergruppering innan förbandet övergår till att uppträda stridsgrupperat. Vid manövergruppering är förbandet som helhet breddgrupperat men underavdelningar såsom kompanier eller bataljoner är fortfarande marschgrupperade. Övergång till stridsgruppering med plutoner på stridslinje sker direkt ur manövergrupperingen utan uppehåll. Strävan är att inta stridsgruppering i terräng eller på sådant avstånd från våra förband att vi inte kan observera eller påverka övergången med direkt eld. Ledningen av övergångar mellan grupperingsformer sker i regel via radio. Direkt övergång mellan marschgruppering till stridsgruppering kan göras genom att förband som framrycker på kolonn vrider upp 90 höger eller vänster och påbörjar anfall på stridslinje. Detta är vanligt förekommande för förband som genomför omfattning eller kringgång. Manövergruppering används främst vid: frontanfall som en övergångsmetod mellan marsch- och stridsgruppering, efter ett lyckat genombrottsanfall eller framryckning då motståndaren är osäker på våra förbands gruppering. Bild 6:2 Exempel på övergång mellan marsch-, manöver- och stridsgruppering för mekaniserad bataljon förstärkt med stridsvagnar. Observera att manövergrupperingen normalt genomförs i två steg, kompanikolonner - därefter plutonskolonner. (Pontus Gyhagen, MSS) 81

82 6.4. Styrkor och svagheter Motståndarens styrkor Motståndaren har god färdighet att genomföra marsch med stora förbandsvolymer vilket påverkar oss genom motståndarens förmåga att snabbt förflytta förband över stora ytor. Brigad kan med högt tempo kringgå områden för att genom anfall ur marschgruppering ta terräng på djupet. Helikoptrar används både för transport av förband samt som flankskydd under marsch i form av attackhelikoptrar. Nyckelterräng kan således tas på djupet för att understödja och möjliggöra förbandens marsch. Motståndarens svagheter I samtliga brigadtyper ingår enklare hjulfordon av någon form, främst underhållsfordon, vilka kräver någon form av väg för framryckning. Detta gör att motståndarens uthållighet snabbt kan nedgå om underhållsvägar kan påverkas av våra förband och vapensystem. Förband som genomför marsch är mycket svåra att dölja för våra sensorer då de innehåller många fordon. Vår eldledningsförmåga kan vara avgörande för att kunna påverka motståndaren tidigt. Motståndaren genomför normalt marsch med korta avstånd mellan fordonen i huvudstyrkan på både kompani och bataljonsnivå. Detta medför för motståndaren en enklare ledning men en ökad sårbarhet för våra bekämpningssystem. 82

83 7. Motståndaren anfaller 7.1. Grunder Strid genomförs främst som anfall, vilket syftar till att bryta våra förbands motståndskraft. Detta kan göras som anfall ur marschgruppering eller, då till exempel terrängen begränsar manöverutrymmet från en gruppering, anfall ur direkt känning med våra förband. Anfall ur marschgruppering eftersträvas för att det främjar ett högt anfallstempo. Ett anfall genomförs med eld och rörelse mot och in i vårt område. Strävan är att snabbt genomföra anfallet in på djupet av vår gruppering för att försvåra möjligheterna till samordnade motåtgärder. Anfallet genomförs om möjligt överraskande så att våra förband inte hinner förbereda sitt försvar eller omgruppera för att möta anfallet. Anfall genomförs med eld och rörelse i all slags terräng, med eller utan stridsfordon. Strävan är dock att anfalla med stridsfordon. Om dessa inte kan medfölja i anfallet understödjer de från lämpliga eldställningar. Vid vissa tillfällen, till exempel strid i bebyggelse, kan särskilda grupper av stridsfordon organiseras och tilldelas självständig uppgift. Kraftsamling eftersträvas i den riktning eller inom det område där avgörande söks. Motståndaren väljer anfallsmål eller anfallsriktning så att våra förband kan bekämpas i flank och rygg eller tvingas till omgruppering. Brigad anfaller ofta från flera håll, medan bataljon i regel anfaller samlad. Strävan är att stridsgruppera förbanden så sent som möjligt för att inte tappa anfallstempo. Således kommer motståndaren att uppträda på marschgruppering eller stridskolonn intill att man anfallit tillräckligt långt in på djupet för att kunna manövrera mot våra förband. Vid anfall eftersträvas minst följande styrkeöverlägsenhet: Skytteförband: 4 5:1 Stridsvagnar: 3 5:1 Artilleri: 6 8:1 Frontanfall eller strid i bebyggelse, särskilt mot en försvarsgrupperad motståndare, kräver en avsevärt större styrkeöverlägsenhet. Vid anfall på bataljonsnivå avdelas reserver på alla nivåer. Normalt utgör reserven cirka 1/9 av tillgängliga förband. Motståndarens eldkraft är stor inom samtliga manöverbrigadtyper. Brigaderna kan innehålla stridsvagnsförband av bataljons storlek, samt en till två bandgående artilleribataljoner och en raketartilleribataljon. 83

84 Rörligt uppträdande Principen om rörligt uppträdande innebär att motståndarens förband, genom exempelvis omfattningar, kringgångar och överraskning, söker uppnå ett gynnsamt läge i förhållande till våra förband. Det rörliga uppträdandet betraktas här som en organiserad förflyttning av förband för att nå ett mer fördelaktigt utgångsläge för anfall. Undantagsvis genomförs frontanfall. Om frontanfall ändå genomförs är strävan att tidigt nå ett genombrott i vårt försvar. Vid omfattning anfaller huvuddelen av förbandet bakifrån eller från flank. En mindre del av förbandet understödjer eller anfaller frontalt för att bibehålla stridskontakten. Motståndarens anfall kan genomföras samtidigt från flera olika håll och ske på varierande djup av vår gruppering. Samordnade omfattningsrörelser på taktisk och operativ nivå bidrar till att samtidigt engagera våra förband över hela stridsfältet. Omfattning kan även tillämpas vid förföljning. Anfallsstriden karaktäriseras av att: mindre förband genomför tidig insats på stort djup för spaning, rekognosering och eldledning, luftlandsättningar av kompani- och bataljonsförband sker för att ta viktig terräng på djupet, kringgång genomförs med varierande förbandsvolymer och på olika djup, avståndsminering eller kvarliggande c-stridsmedel kan användas för att skydda flanker. Om våra förband har grupperat för försvar försöker motståndaren att skapa ett genombrott. Strävan är då att, efter dolda förberedelser, skapa lokal överlägsenhet. Lokal överlägsenhet uppnås främst med eld så att de närmaste stridsställningarna snabbt kan tas, för att därefter fullfölja anfallet på djupet innan motåtgärder hinner vidtas. Vid ett genombrott krävs starkt flankskydd och god tillgång till reserver. Om befästningar hunnit utföras, krävs kraftigt artilleriunderstöd. Anfallsförberedelserna döljs regelmässigt genom bland annat radiotystnad, korta samlingstider och vilseledning. Anfall mot andra mål än våra tyngre förband eftersträvas, till exempel ledningsförband, understöds- och underhållsförband. Vid anfall kan anfallshastigheten uppgå till följande: Genomsnittligt: km/dygn Vid genombrott av förberett försvar: 1 1,5 km/tim Vid genombrott av hastigt intaget försvar: 1,5 2,5 km/tim Mellan försvarsområden: 3 5 km/tim 84

85 Vilseledning Motståndaren kommer att bedriva planerad vilseledning mot oss för att skapa förvirring samt framtvinga fel eller osäkerhet i beslutsfattningen hos våra chefer och staber. Vilseledningen i anfallsstriden kan komma att genomföras som: skenanfall, framryckningar med olika fordonstyper och förbandsstorlekar utan direkt stridsuppgift både i dager och mörker, spridning av exempelvis stridsvagnsförbanden på bredd för att vid given tid eller terräng återsamla förbandet och anfalla samlat, skensignaleringar, förbekämpning mot terräng som sedan inte används i striden och förberedelser för broslagning som sedan ej nyttjas Anfallssätt De anfallssätt som normalt används är anfall ur marschgruppering och anfall ur direkt känning med våra förband. Strävan är att anfalla ur marschgruppering. Anfall ur marschgruppering sker normalt när förbandet är på kolonn och väljer att anfall längs vägar eller stråk. Förbandet är inte i strid utan prioriterar tempo. Så liten del som möjligt av tätförbanden är grupperade på stridslinje eller stridstriangel för att inte binda upp för stor del av förbandet i strid vid kontakt med våra förband. När kontakt nås med våra förband är uppgiften till tätförbanden att binda oss för att skapa möjlighet för den omfattning som regelmässigt utgår ur huvudstyrkan i kolonnen. Eftersträvansvärt är att nyttja anfallssättet då våra förband inte hunnit göra några större försvarsförberedelser och målsättningen är att överraskande och snabbt slå våra förband innan vi hinner vidta omfattande motåtgärder. Om stridsvagnar finns ingår dessa normalt i omfattningen. Artillerichefen samordnar eldverksamheten vid samtliga artilleriförband. Artilleriunderstödet kraftsamlas först till de förband som ska hejda och binda, därefter till de förband som ska anfalla. Pansarvärnsförband skyddar anfallande förbands flanker. 85

86 Bild 7:1 Exempel på anfall ur marschgruppering (Pontus Gyhagen MSS). Anfall ur direkt känning med våra förband används när angriparen möter ett starkt försvar eller om terrängen är så svårframkomlig att det inte går att anfalla direkt ur marschgruppering. Detta anfallssätt kräver längre förberedelsetid och mer omfattande planering, till exempel samordning av understödet. Motståndaren har i regel breddgrupperat sitt förband för att på ett effektivt sätt kunna få en uppfattning om utbredningen och styrkan i vårt försvar. Omfattningar görs i syfte att skapa lokal överlägsenhet och nå framgång på lägre nivå för att hitta eller skapa svaga punkter där kraftsamling kan ske. Initialt läggs stor vikt på understöd av artilleri i olika former på stor bredd för att sedan övergå till kraftsamlad eld för att nå ett genombrott. Vissa likheter finns med våra anfallsmanövrar; frontanfall, omfattning och genombrott, dock samordnas anfallet ej i samma utsträckning i tid Anfallsområde Bredden och djupet på ett förbands anfallsområde, det vill säga det område som krävs för framryckning och manövrering, beror främst på terrängtyp, vägnät, framkomlighet, samt våra förbands gruppering och styrka. Minst en väg eller ett stråk krävs per anfallande bataljon för att genomföra ett anfall mot ett anfallsområde. Anfallsområdet kan innehålla flera anfallsmål, både i bredd och djup. Respektive förbands anfallsbredd är den verkliga bredden vid stridsgruppering, vilken kan vara avsevärt mindre än anfallsområdet. 86

87 Förband Grupperingsyta Anfallsområde Bredd x djup (km) Bredd (km) Djup (km) för förstahands- och andrahandsmål Främre brigad 10x /10 Främre bataljon 5x5 5 2/5 Tabell 7:1 Generella riktvärden för anfallsområden (Pontus Gyhagen MSS) Om anfallet sker i anslutning till vattendrag, tilldelas anfallsområde på båda sidor om vattendraget Anfallsmål Anfallsområden delas i regel upp i tydliga anfallsmål. Anfallsmålen kan vara smalare än anfallsområdets bredd. Anfallsmålen kan vara nyckelterräng eller våra förband. Vid val av anfallsmål tas hänsyn till viktig terräng, till exempel förbindelser, knutpunkter och dominerande höjder som ger goda förutsättningar för det fortsatta anfallet. Förband Bredd Djup förstahandsuppgift Djup andrahandsuppgift Grupp 50 m m m Pluton m m m Kompani m m m Bataljon m m m Tabell 7:2 Anfallsmålens storlek (Pontus Gyhagen MSS) Skilj mellan anfallsområden och anfallsmål. Ett anfallsområde kan innehålla flera anfallsmål Anfallsformer Strid präglas av snabba växlingar mellan eld och rörelse. Striden påverkas bland annat av vapen, teknologi och vald taktik. Terrängens beskaffenhet ger ingångsvärden för val av taktik samt nyttjandet av olika vapensystem. Ett teknologiskt övertag kan i vissa fall motverkas av taktiska lösningar likväl som att taktiska och stridstekniska övertag kan motverkas av tekniska lösningar som sensorer och utveckling av exempelvis skydd på fordon. Nedan presenteras några standardmanövrar för anfall, vilka fortfarande är giltiga även om det finns ny teknologi som har ökad eldkraft, precision och bekämpningsavstånd. Anfall kan, beroende på vilken del av våra förband som anfallet ska riktas mot, genomföras som: frontanfall, flankanfall, rygganfall, omfattning, kringgång, genombrytning eller fortsatt anfall. 87

88 Ett frontanfall kan leda till att våra förband retirerar eller till ett genombrott genom våra försvarslinjer. Ett genombrott kan användas för utbredande anfall i sida, mot kvarvarande motståndargrupperingar, eller för anfall på djupet. Ett flank- eller rygganfall kan föregås av omfattning. En omfattning kan vara enkel eller dubbel. Om strid mot våra främre förband ska undvikas för att riktas mot våra bakre delar eller för att ta nyckelterräng på djupet kallas den inledande manövern kringgång. Omfattning och kringgång kan även göras genom luften och benämns då vertikal omfattning respektive kringgång. Frontanfall I de fall det inte är möjligt eller lämpligt att anfalla genom omfattning genomförs anfallet som ett frontalt anfall med huvuddelen av ett förband. Denna typ av anfall kräver dock att vårt försvar är svagt och motståndarens styrkor är överlägsna. Artillerielden kraftsamlas vid frontanfall mot våra försvarande förband. En brigad eller bataljon förstärks i regel med 1 2 artilleribataljoner. Förutom artillerield i form av spränggranater kan även avskärmande rök användas för att skydda marsch och gruppering av anfallande förband. Artilleriet skjuter även förblindande rök mot exempelvis misstänkta och upptäckta observationsplatser. Flankanfall Flankanfall genomförs för att undvika vårt försvars kraftsamlingsriktning. Flankanfallet innebär att våra eldförberedelser och möjligheter att ta upp strid är begränsade. Ofta leder flankanfall till att motståndaren överraskar oss vilket måste motverkas i alla lägen. Att skapa observationsmöjligheter i flankerna samt att reka och föröva strid från alternativa stridsställningar bäddar för att kunna lösa en strid i annan riktning än kraftsamlingsriktningen. Rygganfall Rygganfall riktas mot ett grupperat förband där förbandets eldförberedelser och möjligheter att ta upp strid är som minst. Anfall mot vår rygg kan ske efter exempelvis kringgång eller omfattning. Omfattning Omfattning är den anfallsform som i första hand används. Manövern ger goda möjligheter att överraska oss om den genomförs utan att vi kan observera eller följa den. Motståndaren framrycker då runt våra förband och anfaller med huvuddelen från flanken, medan en mindre del understöder eller anfaller framifrån. Ibland kan omfattning utföras från båda flankerna samtidigt, så kallad dubbel omfattning. Genom omfattning och genom att ta nyckelterräng i anslutning till vår gruppering, kan vi tvingas att parera och lämna förberedda ställningar för att möta det nya hotet. Gynnsamma styrkeförhållanden kan då skapas så motståndarens huvudstyrka kan anfalla och ta den terräng som försvaras av oss. 88

89 Kringgång Kringgång används i syfte att undvika strid. Oavsett anfallsform eftersträvas att man med delar av ett förband kan kringgå våra förband för att ta viktig terräng på djupet. Inom bataljon kan förstärkt kompani eller pluton ges uppgiften att kringgå våra förband och ta terräng på djupet. Kompani kan då förstärkas med en till två stridsvagnsplutoner, granatkastarpluton/kompani samt luftvärn. Kringgångsförbandet undviker strid tills målet nåtts. Bataljonens huvuddel öppnar därefter väg fram till kringgångsförbandet. Kringgångsförband används för att: ta viktig terräng på djupet för att underlätta framryckning, binda eller slå försvarande förband eller reserver, skydda förband som röjer väg, innesluta tillbakaryckande förband och att störa eller slå understöds-, lednings- och underhållsförband. Bild 7:2 Omfattning och kringgång under anfall in på djupet mot huvuduppgift: övergång vattendrag (Pontus Gyhagen, MSS efter förlaga ur Utländska stridskrafter) Genombrytning Genombrytning används när omfattning eller kringgång inte är möjlig att genomföra. En genombrytning kräver stora resurser i form av indirekt eld och tyngre förband. Duellvärden måste ökas för att motståndaren, genom lokal överlägsenhet och tempo, ska kunna skapa och utnyttja en svag punkt för att lyckas med en genombrytning. Efter ett genombrott kan ett gynnsamt läge användas för fortsatt anfall in på djupet mot våra understödsförband eller för att anfalla våra flanker och rygg. 89

90 Fortsatt anfall Fortsatt anfall sker när ett gynnsamt läge har uppstått, till exempel efter ett genombrott eller en kringgång. Det innebär att motståndarens huvudstyrka fortsätter in på djupet så att den kan agera i våra bakre områden; där vårt understöd, ledning, underhåll kan vara grupperade med fungerande kommunikationer. Beroende på anfallets målsättning, kan det gynnsamma läget användas för att ta nyckelterräng på djupet Stridsindelning Vid stridsindelning görs avvägning mellan förband som: ges anfallsuppgift, avdelas för understöd, ges skyddsuppgift eller avdelas som reserv. Pansarbrigad/stridsvagnsbataljon En pansarbrigad stridsindelas normalt med 2 3 bataljoner som anfallsstyrka och en bataljon som brigadreserv. Pansarbrigaden strävar efter att anfalla så samlat som möjligt och det är med syftet att skapa lokal överlägsenhet och ett tidigt avgörande i striden. Eldöverlägsenheten från förbandets stridsvagnskanoner tillsammans med indirekt eld gör att en pansarbrigad är mycket svår att möta i öppen och småbruten terräng. Det är också i den typen av terräng som motståndaren strävar efter att använda sina pansarbrigader i. Både pansarbrigaden och stridsvagnsbataljonerna kan hålla ett högt anfallstempo. Anfall ur marschgruppering innebär att delar av brigaden eller bataljonen mycket snabbt kan anfall in i flank på en försvarande styrka. Möjligheten till kringgång med hög hastighet är stor. Pansarförbanden ges normalt stora anfallsområden som medför en bred stridsgrupperingsform. Om terrängen ej medger stridslinje på lägre förband sker anfallet på ett flertal bataljons eller kompanikolonner med understöd av mycket indirekt eld, både i anfallsmål och flanker. Den mekaniserade bataljonen i pansarbrigaden kan förstärka stridsvagnsbataljonerna i viss typterräng eller exempelvis utgöra flankskydd under marsch. Motoriserad och mekaniserad skyttebrigad/bataljon Brigaden stridsindelas normalt med 2 3 bataljoner som anfallsstyrka och en bataljon som brigadreserv. Pansarvärnsförband ges i regel skyddsuppgift eller avdelas som pansarvärnsreserv. Stridsvagnsförband kan ges självständiga anfallsuppgifter. 90

91 Bild 7:3 Exempel på generell stridsindelning för mekaniserad brigad vid anfall (Pontus Gyhagen, MSS). Bataljon stridsindelas i regel med två kompanier som anfallsstyrka. Det tredje kompaniet kan ingå i anfallande styrka vid gynnsamma terräng- eller styrkeförhållanden eller utgör bataljonsreserv. Om alla kompanier i bataljonen anfaller samtidigt, avdelas minst pluton som bataljonsreserv. Bataljonsreserven framrycker marschgrupperad eller stridsgrupperad upp till 3 km bakom de främsta kompanierna. Den kan i regel sättas in 15 minuter efter order. Strävan är att avdela en ny reserv när bataljonsreserven sätts in. Bataljon kan förstärkas med stridsvagns-, pansarvärns-, artilleri-, luftvärns-, CBRN-, och ingenjörförband. Tilldelade stridsvagnar används antingen för understöd till skyttetrupp eller ges självständiga uppgifter. Vid anfallsstrid anfaller normalt stridsvagnar i täten framför de mekaniserade eller motoriserade skytteförbanden (se kapitel 6.3) alternativ anfaller stridsvagnar som flankskydd i kanaliserande terräng. Vid understöd av anfall grupperas stridsvagnar i eldställningar för att bekämpa bepansrade mål som kan hindra eller försvåra skytteförbandens anfall. Stridsvagnar kan här användas samlat eller plutonsvis för att understödja skytteförbandens strid eller att självständigt lösa uppgift inom exempelvis skyttebataljons ram. Kompani Kompani med anfallsuppgift anfaller vanligen med plutonerna bredvid varandra på linje. Anfall kan även ske genom omfattning om kompaniet uppträder självständigt, till exempel som förkompani. Inom kompani avdelas i regel ingen reserv. Skyttekompani med anfallsuppgift tilldelas i regel en stridsvagnspluton för understöd. Stridsvagnskompani med anfallsuppgift kan underställas en skyttepluton främst om terrängen inom del av anfallsmålet är svåröverskådlig, till exempel vid betäckt terräng eller bebyggelse. 91

92 Pluton Pluton som anfaller inom kompaniets ram, genomför i regel detta med grupperna bredvid varandra på linje. Anfall kan även ske genom omfattning, särskilt då pluton uppträder självständigt vid stridsspaningspatrull. Stridsgrupperingsformen som normalt används är då stridskolonn eller stridstriangel Stridsgruppering Det finns följande grundläggande grupperingsformer som kan användas på samtliga taktiska nivåer: Stridstriangel Stridslinje Stridskolonn Stridstriangel Bild 7:4 Exempel på mekaniserad skyttebataljon grupperat på stridstriangel (Pontus Gyhagen, MSS) 92

93 Bild 7:5 Exempel på mekaniserat skyttekompanis stridstriangel, plutonerna på stridskolonn (Pontus Gyhagen, MSS) Bild 7:6 Exempel på mekaniserad skyttepluton grupperad på stridstriangel (Pontus Gyhagen MSS) Stridslinje Bild 7:7 Mekaniserad skyttepluton grupperad på stridslinje (Pontus Gyhagen, MSS) 93

94 Bild 7:8 Exempel på motoriserad skyttegrupp på stridslinje vid anfall i öppen terräng, fordonet understödjer med eld under gång (Wolfgang Bartsch) Bild 7:9 Exempel på motoriserad skyttegrupp på stridslinje vid anfall i betäckt terräng, fordonet understödjer med eld från eldställning (Wolfgang Bartsch) 94

95 Stridskolonn Bild 7:10 Mekaniserat skyttekompani, förstärkt med stridsvagnspluton, grupperad på stridskolonn (Pontus Gyhagen, MSS) 7.8. Anfallets olika skeden Grunder Ett anfall genomförs i flera olika skeden. Anfallet inleds med framryckning på stor bredd för att försvåra vår underrättelsetjänst och ledning samt för att skapa osäkerhet om avsikten. Här är strävan att upptäcka luckor och minska risken för kraftsamlad motverkan. Anfall på stor bredd innebär på brigad att bataljonerna kan komma att anfalla på stridskolonn längs ett flertal vägar. I täten på respektive anfallande bataljon finns förkompani som normalt anfaller mellan km före bataljonens huvudstyrka. Stridsspaningspatrull avdelas normalt ur de bakre kompanierna. Stridsspaningspatrullen är normalt förstärkt plutons storlek och anfaller eller stridsspanar ungefär 15 km framför förkompaniet. Flankskydd av olika storlek avdelas främst då inget annat förband anfaller vid sidan om huvudstyrkan samt när bedömd risk för anfall i flank råder. Artilleri-, luftvärns-, ingenjör- och underhållsförband anfaller i huvudstyrkan med prioritering att ha artilleriet anfallande i täten för att skapa tillräcklig räckvidd då motståndaren möter våra förband. Då motståndaren möter våra förband påbörjar i regel en mycket snabb omfattning för att kunna genomföra ett flank- eller rygganfall med bataljon alternativt minst förstärkt kompani. Syftet är inte att hitta svaga punkter eller skapa ett genombrott utan främst för att nedkämpa vårt försvar med stark lokal överlägsenhet både i förband och verkan och därefter fortsätta framåt. Detta är att anse som den mest normala situationen och benämns som anfall ur marschgruppering. Det som skiljer mot anfall ur direkt känning med våra förband är att motståndaren normalt då har intagit en stridsgrupperingsform som medför en stor bredd på både pluton och kompaninivå. Detta medför att bataljonen kan komma att vara på stridstriangel eller stridslinje med huvuddel. Omfattning genomförs då med mindre förbandsenheter för att hitta svaga punkter i vårt försvar vilket sedan skapar beslutstillfällen för att välja plats för kraftsamling och genombrott för bataljonen eller brigaden. 95

96 Anfallet kraftsamlas till de områden där framgång nås och kan fullföljas. Reserver och förband, avdelade för flankskydd, kan dras ur för att sättas in i kraftsamlingsriktningen. Syftet är att snabbt föra in anfallet på djupet av vår gruppering och nedkämpa lednings-, understöds- och underhållsförband. En stor mängd indirekt eld används för att möjliggöra anfallets kritiska skeden. Yttäckande indirekt eld kommer tidigt skjutas mot vår försvarsterräng för att sedan flyttas allt eftersom motståndarens anfallstät når avsedda anfallsmål och anfallsområden. Precisionseld med artilleri skjuts främst på djupet mot tidigare inrapporterade mål samt mot i striden upptäckta ansamlingar av stridsvagnar och stridsfordon. Staber, ledningsfordon och luftvärnssystem ingår i regel som prioriterade mål för indirekt eld under anfallets samtliga skeden. Viktig terräng för det fortsatta anfallet tas av luftlandsatta förband, om sådana förband disponeras, och kringgångsförband. Helikopterluftlandsättning görs normalt inom det egna artilleriets räckvidd. När anfallsmålet är taget är strävan att omedelbart fortsätta anfallet. Om detta inte är möjligt, grupperas förbanden för försvar. Om våra förband genomför en urdragning är strävan att behålla stridskontakten. Strävan är att hindra oss från att genomföra en ordnad och planlagd tillbakaryckning genom att skära av förbindelserna, för att därefter fullfölja anfallet och nedkämpa våra inneslutna förband. Om stridsvagnar disponeras, kraftsamlas dessa till de områden där avgörandet söks. Då inriktas alla funktioner mot att stridsvagnar ska kunna verka. Andra förband skyddar flanker och håller förbindelser öppna. Stridsvagnar kan användas både självständigt och i samverkan med andra truppslag. Stridsvagnsförband kan, främst i öppen och småbruten terräng, ges självständiga anfallsuppgifter. Självständigt uppträdande stridsvagnsförband sätts in kraftsamlat och förstärks normalt med pansarskytteförband. Vid anfall i samverkan med skytteförband förstärker stridsvagnarna i regel skytteförbanden med direkt understöd. Vid anfallsstrid där skytteförband anfaller med förstärkning av stridsvagnar, underställs i regel stridsvagnarna skytteförbandscheferna, kompanivis eller plutonsvis. Vid sidan av direkt understöd har stridsvagnarna även uppgiften att tränga djupt in i vår gruppering för att slå mot reserver, artilleri och staber. Stridsvagnsförbanden kan återsamlas och uppträda samlat på mycket kort tid efter att ett genombrott uppnåtts om förbanden varit uppdelade i syfte att förstärka exempelvis motoriserade förband. Utgångsläge för anfall Förbandsenheter ges tidigt uppgiften att ta och försvara terräng vilket kan utgöras av knutpunkter, kanaliserande terräng, broar och dominerande höjder där risk föreligger att våra förband kan försvåra framryckning och där möjligheterna till kringgång är små. Strävan är att undvika uppehåll i utgångsläge för anfall. Nödvändiga uppehåll görs så korta som möjligt; strävan är att uppehållet inte ska överstiga en timme. 96

97 Uppehåll förläggs till terräng som ger skydd mot direkt eld samt insyn från marken och, om möjligt, även från luften. Framryckning till stormavstånd och strid i anfallsmål Framryckning sker med understöd av stormeld och med så hög hastighet som möjligt. Rök och artillerield används för att försvåra eller hindra observation och eldgivning. Rök används även för att förblinda eller avskärma anfallsmålet och skydda flanker. Eld mot upptäckta mål avges, främst mot stridsvagnar och pansarvärnsvapen. Stridsfordonens pansarskydd medger framryckning nära inpå artilleriets stormeld så att stormavståndet blir så kort som möjligt. Under gynnsamma förhållanden kan stormavståndet förkortas till 70 m. Artilleriets stormeld anpassas efter anfallsstyrkans framryckning, så att den upphör eller flyttas när de främsta förbanden når stormavstånd. Förband som understödjer anfall med direkt eld framrycker med understöd av artilleriets stormeld till stridsställningar så att de kan öppna eld senast när artilleriets stormeld upphör eller flyttas. Förbanden omgrupperas efterhand så att understöd kan lämnas fortlöpande. Omgruppering sker i regel växelvis. Efter inbrytningen ansluter understödjande förband så snart som möjligt till det anfallande förbandet. Stridsvagnsförband stormar i regel så att eld omedelbart kan avges mot upptäckta mål. Skytteförband stormar uppsuttet eller till fots och i regel med plutonerna bredvid varandra på linje. Vid uppsutten stormning genomförs striden, efter inbrytning, som vagnsstrid. Stridsvagnar och pansarskyttevagnar kan avge välriktad eld under gång med kanon. I de fall terrängen är lättframkomlig, minst km/tim, och motståndet svagt, (hastigt intaget försvar), kan stormningen genomföras uppsuttet. Vagnsstrid genomförs från pansarskyttefordon med automatkanon, eldhandvapen, kulsprutor och handgranater under framryckning i anfallsmålet. Närstrid genomförs i regel till fots. Vid förband med pansarskyttefordon framrycker dessa då ansatsvis bakom sina respektive skyttegrupper. Då terrängen inte medger uppsuttet anfall, till exempel svårframkomlig terräng, utförs stormningen avsuttet. Avsittningen sker m från anfallsmålet. Skytt och förare stannar kvar i fordonet för att understödja stormningen från stridsställningar. Pansarskyttefordonet ansluter snarast till skyttetruppen efter inbrytning. Luckan mellan soldaterna är i regel 6 8 m, vilket innebär en bredd av cirka 50 m för hela gruppen. Kulsprutor och raketgevär grupperas vanligen i mitten av gruppen för att lätt kunna ledas av gruppchefen. 97

98 Bild 7:11 Exempel på förstärkt bataljons anfall (Pontus Gyhagen MSS) Fortsatt anfall Erforderligt uppehåll i de första anfallsmålen görs främst för att samordna eld och rörelse. I händelse av motanfall försvaras tagen terräng. Om försvaret viker är strävan att hindra en planmässig tillbakaryckning. Genom snabba förflyttningar förbi områden där motstånd finns avskärs förbindelserna för tillbakaryckningen, så att dessa kan inringas. Om försvararen viker under oordning är strävan att förfölja, för att med alla medel hindra förnyat ordnat motstånd. Ersättning, främst av ammunition, sker så snart förhållandena medger detta. Nödvändig bärgning, reparation samt undanförsel av skadade pansarskyttefordon och stridsvagnar sker efter hand. Skadade tas om hand och förs undan. Anfall i öppen och småbruten terräng Motståndaren strävar normalt efter att anfalla i öppen och småbruten terräng med större förband. Pansar- och mekaniserade förband kan i denna terrängtyp utveckla sin eldkraft och manövrera med större förbandseneheter. Normalt anfaller motståndaren marschgrupperat intill brytpunkt då manöver och stridsgruppering kan ske med god observation mellan exempelvis kompanier ingående i bataljon. Anfallet sker på stridslinje med tätförbanden. Bakomvarande förband kan fortsatt anfalla på marsch eller manövergruppering. Artilleriförbanden framrycker bakom anfallande delar. Indirekt eld skjuts i anfallsmål och i flanker. I regel skjuts den indirekta elden kraftsamlat för att möjliggöra genombrott och tidiga avgöranden i striden. Pansarförbanden anfaller med högt tempo och samordning. Våra förband och våra åtgärder inom exempelvis försvar kommer omedelbart att kringgås om det ej påverkar motståndarens första uppgift i anfallet. Kraft kommer läggas på att hålla underhållsvägar öppna bakåt mot brigadens egna och förstärkande underhållsförband. 98

99 Anfall i skogs- och myrterräng Vid anfall i skogs- och myrterräng syftar striden vanligtvis till att ta och behärska vägnätet och viktiga knutpunkter. Det är sällan möjligt med breddgruppering av större förband än kompani. I skogs- och myrterräng karakteriseras striden främst av anfall längs genomgående vägar. Bandgående förband används främst för kringgångs- och omfattningsrörelser. Mål för kringgångs- och luftlandsättningsförband är vanligen viktiga terrängpartier som kan underlätta eller hindra en snabb framryckning som vägskäl, broar, övergångställen/vad, dominerande höjder och kanaliserande/passartad terräng. Förband som anfaller längs väg har i regel även i uppgift att öppna vägen, vilket görs som en kombination av anfall längs vägen samt omfattning och kringgång. En bataljon anfaller vanligen i anslutning till vägen med huvuduppgift att skydda röjningsavdelning. Främre bataljon framrycker vanligen längs ett huvudstråk. Vanligen väljer man att framrycka i lättorienterad terräng längs till exempel skogsbilvägar, stigar, rågångar, hyggeskanter och kraftledningar. Anfall över vattendrag Grunder Vid anfall över vattendrag är strävan att ta broar, lämpliga övergångsområden och vadställen innan våra förband hinner gruppera för försvar eller förstöra övergångarna. Om möjligt genomför motståndaren anfall över vattendrag som anfall ur marschgruppering. Om övergångarna är försvarade av oss kommer motståndaren att bygga upp sitt anfall med fler resurser i form av spaningsförband, manöverförband, understöd i form av indirekt eld, luftvärnsförband, attackhelikoptrar och attackflyg. Anfall över vattendrag i terräng som försvaras av våra förband liknar i sak anfallsformen genombrytning då avsnittet i terrängen där ett genombrott ska genomföras blir i fokus och mycket resurser kraftsamlas för att detta ska lyckas. Anfall över vattendrag med större förband kräver nogsamma förberedelser och rekognosering syftande till att få information om vägars beskaffenhet, bärighet, bottenförhållanden, vattendjup och bärighet på broar. Luftlandsättning av förband kan komma att genomföras för att ta viktiga övergångar för anfallande styrkor. Luftlandsättningsförbanden har oftast begränsad uthållighet och stridsvärdet kommer nedgå om de möter stort motstånd från våra förband. För överskeppning av materiel som inte kan vada eller flyta disponeras färjor och broar. 99

100 Övergången med förbandsenheter kommer främst göras utifrån följande principer: Pansarskyttefordon som är amfibiska kan passera vattendrag utan särskilda åtgärder. Stridsvagnar kan genomföra vadning eller transporteras över med färja. Djupvadning kan utföras om bottenförhållandena är goda, botten får ej vara belagd med hinder i form av exempelvis stenblock och djuprännor, och om det finns lämpliga upp- och nerfarter. Montering av vadutrustning tar cirka 10 minuter. Broläggare används först när våra förband inte kan verka mot övergången med direktriktad eld. Pontonbroar och färjor används främst när huvudstyrkan och bakre enheter ska passera. Detta kräver oftast att man kan genomföra det opåverkat då man är mycket sårbar under övergången. Genomförande Vid anfall över försvarat vattendrag ges bataljonen uppgiften att ta anfallsmål på bortre stranden. Anfallsmålets bredd och djup är vanligen samma som vid vanligt anfall (1 2 km bredd och 1 3 km djup). I regel sker anfallet som frontalanfall med två eller tre kompanier i bredd. Vilseledande åtgärder utförs genom skenanfall och rökskjutning. Rök används även i stor omfattning för att försvåra vår observation och eldgivning. Stridsvagns- och pansarvärnsförband understödjer med direkt eld. Bild 7:12 Exempel på brigads övergång över vattendrag. Ej utvisande gruppering för samtliga i brigaden ingående förband. (Pontus Gyhagen, MSS) 100

101 Bild 7:13 Mekaniserad bataljons övergång av vattendrag pansarskyttevagnar med amfibisk förmåga (Pontus Gyhagen, MSS) Bild 7:14 Stridsvagnsbataljons övergång av vattendrag djupvadning (Pontus Gyhagen, MSS) Vid övergång av vattendrag krävs för främre bataljon minst ett vadställe, färjförbindelse eller bro. Därutöver fordras för brigad minst två färjförbindelser eller en bro. Lämpliga övergångsplatser väljs med hänsyn till: möjligheter att använda befintliga broar, tillgänglig övergångsmateriel, lämpliga lägen för vadning, färje- och brolägen med hänsyn till terrängen, möjlighet att dolt och snabbt föra fram förband, möjligheterna att från hitre strand skydda och understödja övergången, om det finns lämplig terräng bortom vattendraget, varifrån övergången kan skyddas. 101

102 Förband, som måste avvakta att förbindelse ställs i ordning, grupperas på väntplats. Väntplatsen förläggs till terräng som ger skydd mot insyn och eld. Artilleriförband grupperas så att övergången och främre bataljons anfall samt försvar av tagen terräng kan understödjas utan omgruppering. Luftvärnsförband grupperas för skydd av övergången samt broslagning och färjning. Bromateriel och underställt ingenjörförband grupperas bakom främre kompani så att broslagning kan påbörjas tidigt. Anfall genom minering Vid anfall genom minering är i regel varannan eller var tredje stridsvagn försedd med minplog, minvält eller schaktblad. För varje främre pluton röjs minst en genomgång. Av de röjda genomgångarna vidgas minst en per kompani av ingenjörsförband med rörladdningar och sprängmedel. Vissa stridsvagnar kan släpa med sig rörladdningar som sprängs bakom vagnen. Före anfall kan genomgångar röjas i upptäckta mineringar, vilket görs av ingenjörsförband med rörladdningar och/eller minröjningsormar. Motståndaren har även vissa specialfordon som är avsedda att nyttjas vi exempelvis anfall genom minering. Dessa fordon kan röja hinder, minbryta vägar och stråk och schakta bort rasmassor. Vid anfall genom minering används dessa fordon till att minbryta en eller flera anfallsvägar genom mineringen för anfallande förband. Anfall i mörker och nedsatt sikt Motståndaren försöker att anfalla i mörker och nedsatt sikt på samma sätt som under dager. Luckor, bredder och djup är i regel mindre. Anfall i mörker genomförs främst med bataljon och lägre förband. Anfall under mörker och nedsatt sikt rekognoseras i regel under dager. Syftet med anfallet i mörker är främst mörkrets påverkan på våra förbands försvars- och anfallsförmåga samt motståndarens möjlighet till överraskning och dolda framryckningar. Spaning genomförs för att hitta: flanker och mellanrum mellan våra förband, områden utan fördröjande fältarbeten, områden där vårt försvar har litet djup, var terrängen är lättorienterad, där framkomligheten är god och var dolda framryckningsvägar finns. Motståndaren bygger sin strid i flera steg där de första bataljons- och kompanistridgrupperna löser sina anfallsuppgifter i mörker för att skapa bättre förutsättningar för kommande förband som anfaller i dager. 102

103 Igenkänningsutrustning av olika karaktär kan användas, allt från enkla utmärkningar, lysplattor, till mer avancerad utrustning, IR ljus märkning, paneler och andra typer av mer aktiva system. Exempel på utrustning för strid i mörker: Bildförstärkare (med räckvidd ca 1000 m) Passiv IR (med räckvidd ca 2000 m) Aktiv IR ( m) Markradar (med räckvidd ca km). För belysning av stridsfältet med synligt ljus används lysammunition med lyspistol, granatkastare och artilleri. Även strålkastare kan användas. Strävan är att skjuta synligt ljus bakom våra förband så att siluetter framträder. Motståndarens materiel, som är avsedd att skapa möjlighet att observera och verka i mörker, ska inte påverka vårt val av taktik och stridsteknik i för stor omfattning. I strid i mörker är enkelhet ett ledord och det kommer att gälla även för motståndaren. Soldaters och chefers utbildningsnivå och mängden träning och övning är mer styrande för motståndarens förmåga till strid i mörker än materielen. 103

104 Anfall under vinterförhållanden Spaning, rekognosering och anfallsförberedelser samt framryckning och gruppering kräver längre tid än under andra förhållanden och årstider. Anfallsmål väljs inom räckvidden för luftbrisadeld från understödjande artilleri. Understiger snötäcket ca 30 cm eftersträvar motståndaren att uppträda som vid barmark. Är snödjupet större ökar betydelsen av vägnät och knutpunkter för motståndarens strid. Plogning av vägar kan genomföras för att få fram hjulgående tyngre förband som underhållsförband, reparationsresurser och vissa broläggningsförband. Motståndaren har förbandstyper av brigads storlek som är specifikt utrustade för strid i vintermiljö. Förbandets fordon har en högre förmåga att framrycka i djup snö. Taktiska luftlandsättningar kommer att öka i antal för att underlätta anfallet på djupet. Luftlandsättningarna används som verktyg för att ta och hålla viss terräng intill att huvudstyrkan anfaller igenom. Förberedelser och rekognosering genomförs av luftlandsättningsförbanden för att minska friktioner i framryckningen för huvudstyrkan. Vid längre kyla och ringa snödjup ökar framkomligheten avsevärt för stridsvagnar och bandgående stridsfordon då markens bärighet ökar. Vilseledande och döljande åtgärder, till exempel skenspårning och maskering, får ökad betydelse. Sträng kyla kan medföra att vanligen oframkomlig terräng till exempel myrar, vattendrag och sjöar kan användas för förflyttning. Förbrukningen av förnödenheter ökar, främst avseende drivmedel då behovet att varmköra fordon är högre. Vid stort snödjup kan stridsvagnar användas för att utföra spårning i syfte att underlätta pansarskyttefordonens framryckning. Töväder minskar framkomligheten, och därför reserveras vägar för trafik med enbart hjulfordon. 104

105 Anfall i bebyggelse Taktiska grundprinciper Bild 7:15 Taktiska grundprinciper för anfall då motståndaren möter bebyggelse (Pontus Gyhagen, MSS efter förlaga ur HStorm3 1980) Förberedelserna för anfall i bebyggelse är omfattande med rekognosering, särskild stridsindelning, materielfördelning och, om möjligt, även förövning. Motståndarens förband får extra tilldelning av handgranater, rök-, brand- och signalammunition, eldkastare, spräng- och tändmedel, rörladdningar, minor samt pansarvärnsvapen. Stridsindelningen optimeras på låg nivå då grupper och plutoner tilldelas skyttar och funktionssoldater med specifika uppgifter eller vapensystem. Dessa kan vara fältarbetssoldater, luftvärnsrobotskyttar och prickskyttar. Anfallsriktningar väljs i första hand: 105

106 genom parker, öppna ytor, dungar och skogsområden i villa- och fritidsbebyggelse och längs breda gator och kraftledningsstråk. I andra hand väljs anfallsriktningar genom: fabriks- och industriområden och spårområden och bangårdar. Vid strid i bebyggelse minskar sikt- och skjutavstånden generellt. Detta innebär att förbanden måste tilldelas smalare anfallsmål än i annan terräng. Behovet av att kunna skydda kompaniernas och bataljonens lednings-, understöds- och underhållsfunktioner gör också att färre förband än normalt kan avdelas som anfallsförband. Bredden på anfallsområdet för bataljon måste tillåta handlingsfrihet för var och hur anfallet ska genomföras. Detta innebär cirka 2 5 km bredd, som kan motsvara genomgående gator eller stråk. Riktvärdet för bataljonens anfallsmål är m (6 10 gators) bredd. För anfall i bebyggelse stridsindelas förbanden i särskilda stridsgrupper. Detta sker både på bataljons- och kompaninivå. Tätförbanden som bryter in i bebyggelsen vid anfall underställs i regel ytterligare artilleriförband. Bataljonen anfaller i regel med två förstärkta kompanier vilka vanligen organiseras som en kompanistridsgrupp. Denna kan bestå av följande: Skyttekompani Stridsvagnspluton Artilleripluton Granatkastarpluton Ingenjörpluton Granatsprutepluton Grunden för stridsgruppen utgörs i regel av skytteförband. Stridsvagnar och stridsfordon används främst för understödjande eld, rörlighet och skydd eftersom dessa i regel inte kan nyttjas självständigt, utan måste skyddas mot närpansarvärnsvapen av skytteförband som strider till fots. Skyttetruppen används för att skydda stridsfordons- och eldledningsenheternas flanker och/eller för att komma nära inpå stridsvagnar och slå ut dessa med närpansarvärnsvapen eller med stridsfordonseld. Stridsvagnsförband kan hållas ihop i kompani i områden där bebyggelsen är relativt öppen och har lågt skyddsvärde, till exempel industriområden. Ingenjörförband tillförs för att säkerställa förbandens behov av rörlighet, till exempel röjning av rasmassor och hinder, minbrytning, mekanisk och explosiv inbrytning i hus. 106

107 Ingenjörpluton underställs i regel respektive främre kompani. Ingenjörpluton förstärks normalt med fältarbetspansarbandvagn. Artilleriförband för indirekt och direktriktad eld underställs i regel pluton- eller batterivis till kompanistridsgruppchef respektive bataljonstridsgruppchef. Anfall i bebyggelse föregås av en omfattande förbekämpning med artillerield, flyganfall och sabotage, dels för att avskära bebyggelsen och hindra tilltransport av ytterligare resurser, dels för att bryta motståndet och skapa kaos bland våra förband. Luftlandsättningar kan ske runt bebyggelsen vid viktiga infallsportar och knutpunkter till exempel flygfält och hamnar för att isolera bebyggelsen. Andra sätt att isolera bebyggelsen är, förutom den fysiska, att nyttja olika typer av informationsoperationer. Luftlandsättningar kan även genomföras tidigt i bebyggelsen, främst med helikoptrar, till exempel i parker och på fotbollsplaner samt på andra större öppna ytor. Strävan är att sätta in anfallet snabbt, överraskande och våldsamt, innan våra förband hunnit vidta omfattande försvarsförberedelser. Strävan är att genomföra snabba framstötar eller raidföretag mot mål på djupet eller i innerstaden. Anfallet sätts in på flera platser samtidigt. Där framgång nås kan anfallsförband snabbt kraftsamlas. Stor vikt läggs vid att skapa förutsättningar för ett högt anfallstempo, till exempel genom stridsspaning på stor bredd, skenanfall och vilseledande åtgärder. UAV kan understödja framryckningen för att säkerställa fri väg eller möjliggöra marschomläggning i tid och därmed förhindra att uppehåll behöver göras under själva framryckningen. Skenanfall genomförs för att klarlägga omfattningen av vårt försvar, dess styrka och svagheter samt våra grupperingar och förberedelser för anfall. Framgångsrika skenanfall kan övergå till verkliga anfall. Motståndaren kan använda stridsvagnsförband som tätförband för att nå ett snabbt genombrott eller för anfall på djupet. Skytteförband till fots eller uppsuttet understödjer stridsvagnsförbanden och sätts in för att skydda flanker, rensa bebyggelsen, säkra viktiga knutpunkter samt hålla förbindelser och underhållsvägar öppna. Genomförande En mekaniserad eller motoriserad skyttebataljon anfaller regelmässigt längs flera parallella gator eller stråk. Förstahandsmålet kan vara ett eller två kvarter. Understödjande stridsvagnar och avsutten trupp framrycker och rensar bebyggelse i nära samverkan. Ett förstärkt skyttekompani avdelas som reserv, berett att fullfölja främre kompanis uppgift. Det förstärkta skyttekompaniet ska också vara berett att kringgå våra förband som bundits av det främre kompaniet, för att därefter fortsätta framryckningen på djupet. Indirekt eld och flygunderstöd används främst kraftsamlat för att möjliggöra manövrering med anfallande delar. Precisionsbekämpning med artilleri kan ske mot mål inne i bebyggelsen riktade mot förbands grupperingar, stabsplatser, logistikförband och enskilda vapensystem. Flygunderstöd används för bekämpning av mål både i och utanför 107

108 bebyggelsen, i många fall sker bekämpningen i syfte att begränsa vår rörlighet och möjlighet till förstärkning från annan terräng in mot bebyggelsen via exempelvis underhållsvägar. Luftvärnssystem i anslutning till bebyggelsen nedkämpas så tidigt som möjligt med artilleri eller flygunderstöd. Ett förstärkt mekaniserat eller motoriserat skyttekompani ska kunna uppträda självständigt. Kompaniet anfaller ofta längs en gata eller ett stråk. Förstahandsmålet kan vara enstaka byggnader eller kvarter. Kompaniet kan inledningsvis anfalla med plutonerna bredvid varandra. Efter hand genomförs omfattningar och ömsesidigt understöd lämnas av kompaniets delar beroende på hur striden utvecklas. En reserv om en eller två skyttegrupper kan avdelas. Prickskyttar används i stor omfattning. Rensning av byggnader undviks. Men om en byggnad försvaras och måste rensas, är strävan att i första hand bryta motståndet i botten- och källarvåningarna. Därefter rensar skyttetruppen byggnaderna nerifrån och uppåt. Ett rum i sänder intas. Före stormning kastas handgranater in eller eld avges med granat-och/eller eldspruta. Vid anfall i bebyggelse är strävan efter att välja sådan bebyggelse och terräng som gynnar eldkraft, rörelse och skydd. Luftvärnet grupperar vanligen utanför bebyggelse eller på högt belägna grupperingsplatser till exempel på hustak vilket medför svåra och oskyddade omgrupperingsvägar. Eldrörsluftvärn kan användas för direktriktad eld. För att säkerställa den taktiska uthålligheten vid strid i bebyggelse kan upp till 20 30% av förbandet avdelas till eskortering och underhållsuppgifter. Detta krävs eftersom framkomligheten i raserad bebyggelse är begränsad, vilket innebär att materiel, förnödenheter med mera måste bäras för hand i stället för att vara lastade. Före strid fylls förbanden upp med förnödenheter, främst ammunition och dricksvatten, så långt lagrings- och transportkapaciteten tillåter. 108

109 Anfall med understöd av CBRN-stridsmedel En reguljär motståndare kan disponera massförstörelsevapen (CBRN-stridsmedel) för understöd av sina operationer. Motståndaren har en väl utarbetad taktik och operationskonst för att nytta alla sina tillgängliga vapen. För offensiva uppgifter med CBRNstridsmedel nyttjas oftast konventionella stridskrafter utrustade med vapensystem där massförstörelsevapen ingår som ett beväpningsalternativ. Insatser genomförs vanligen med kryssningsrobot, ballistisk robot, raketartilleri, flygbomber och eldrörsartilleri. Defensivt nyttjas särskilt organiserade CBRN-skyddsförband med förmåga att detektera och sanera CBRN-stridmedel. Motståndarens CBRN-skyddsförband innehåller även eldkastarförband vilka kan komma att användas mot oss främst vid strid i bebyggelse eller mot vår försvargruppering, till exempel mot våra motståndsnästen. I en krigssituation är det sannolikt att motståndaren kommer att använda de medel han har till sitt förfogande och anser sig behöva för att nå sitt strategiska säkerhetspolitiska mål. Men, då de politiska konsekvenserna av att använda CBRN-stridsmedel är betydande, är det troligt att en motståndare i första hand använder dessa stridsmedel som ett hot i syfte att skapa psykologiska effekter och tvinga oss till skyddsåtgärder vid våra förband. Taktiska kärnvapen kan dock komma att användas då vi lyckas i vår strid och motståndaren riskerar att misslyckas med att uppnå sina mål. Användande av CBRN-stridsmedel har även en stor påverkan på samhälle, människan, natur och djurliv. Biologiska stridsmedel Operativt och taktiskt kan motståndaren använda biologiska stridsmedel för att fördröja och försvåra våra insatser och reducera vår initiala försvarsförmåga. Sabotageförband kan till exempel kontaminera lager av konsumtionsvaror eller strategiska platser och byggnader. Användning av biologiska stridsmedel kan ge upphov till sjukdomsutbrott som kan uppfattas som naturliga epidemier. Kemiska stridsmedel och prestationsnedsättande ämnen Motståndaren kan använda kemiska stridsmedel i syfte att förhindra, fördröja eller försvåra vår verksamhet. Flyktiga kemiska stridmedel används i terräng som motståndaren själv vill kunna använda och kvarliggande stridsmedel används mot våra förband på djupet eller i flanker för att skydda exempelvis ett landstigningsområde. Bekämpning med kemiska stridsmedel kan antingen genomföras massivt och samordnat mot flera av våra förband eller koncentrerat mot högvärdiga mål. En effektökning uppnås om bekämpning med kemiska stridsmedel kombineras med konventionell bekämpning genom att kollektiva och personliga skydd förstörs samtidigt som våra sjukvårdsoch reparationsinsatser förvåras. Prestationsnedsättande ämnen är inte avsedda att vara dödliga och kan användas i strid i bebyggelse för att slå ut ett motståndsnäste. 109

110 Kärnvapen Motståndarens strategiska kärnvapen utgör i första hand strategisk avskräckning. Taktiska kärnvapen kan däremot komma att användas i mindre omfattning och då främst för att nå ett avgörande i striden. De kan också komma att användas om motståndaren ej lyckas uppnå sina mål till följd av att vi når framgång i vår strid. Olika vapensystem kan bära kärnvapenladdningar i olika syften. Exempel på målval för motståndarens taktiska kärnvapen är våra kvalificerade vapensystem, flyg och marinbaser, ledningsfunktioner och större samlingar av förband Funktioner vid anfall Ledning och samband Före strid används i första hand andra sambandsmedel än radio såsom samlade ordergivningar, trådsamband och ordonnans. Under strid säkerställs radiosamband genom korta förbindelseavstånd och repeter-, och relästationer. Striden planläggs så att den kan fullföljas, även om sambandet tillfälligt bryts. Trots modern teknikutveckling läggs fortsatt stor vikt vid användandet av trådsamband. Särskilda förband används med syfte att upprätta trådsamband. Detta samband kan upprättas med mycket långa avstånd. Sambandsbrigad är exempel på förbandstyp som kan upprätta trådsamband med stora avstånd för att skapa samband mellan exempelvis brigader och till högre chef. Under anfall uppehåller sig brigadchefen och bataljonchefen långt fram, så att stridsledningen säkerställs och att de kan överblicka anfallsterrängen. Brigadchefen leder i regel verksamheten från uppehållsplats. Uppehållsplatsen grupperas så att ledning kan ske främst av de förband som ska genomföra anfall. Bataljonchefen leder personligen bataljonens strid. Bataljonstaben framrycker uppsutten i ledningsfordon bakom de främsta kompanierna. Om bataljonen uppträder självständigt till exempel som kringgångsavdelning, förbataljon eller bataljonsstridsgrupp, kan förstärkningar av bataljonen medföra vissa begränsningar att leda och samordna tillförda resurser beroende på antalet stabsmedlemmar i bataljonsstaben. Kompanichef med stabsgrupp framrycker normalt ca m bakom anfallande plutoner. Indirekt eld Markstridstaktiken för understöd från artilleri i olika former bygger på att motståndaren alltid har minst 2/3 delar av sina artilleriförband eldberedda syftande till att skapa en så stor eldöverlägsenhet som möjligt. Inom artilleribataljonerna löses omgrupperingar med en tredjedel i taget. En bataljon kan normalt få understöd från två av tre artilleribataljoner. Dock är det vanligt att, om bataljonens anfallsmål är i kraftsamlingsriktningen, bataljonen understöds av sidobrigads artilleriförband, vilket då ökar numerären artilleriförband avsevärt. I regel understöds anfallande förband även av attackhelikoptrar och televapenförband som en del i understödet. Artilleribataljon kan ges uppgiften att understödja egna förband, förstärka andra förbands artilleri eller bekämpa vårt artilleri. I första hand vill motståndaren bekämpa och 110

111 nedkämpa våra stridsvagns-, stridsfordons- och pansarvärnsförband. Elden öppnas överraskande, helst utan föregående inskjutning, med hög eldhastighet och med så många eldenheter som möjligt mot samma mål. Bataljonens omedelbara behov av indirekt eld tillgodoses av dess granatkastarkompani. Vid anfallsstrid måste bataljonsartilleriet i regel förstärkas med ytterligare resurser för indirekt eld. Detta sker genom brigadartilleriet eller genom artilleriförband från högre chef. För bataljon som anfaller eftersträvas, utöver det egna bataljonsartilleriet, understöd med minst en artilleribataljon. Vid anfall i öppen terräng krävs minst två artilleribataljoner. Eldlägen förbereds mot områden där motståndaren bedöms vara grupperad. Eldlägen förbereds ända fram till det slutliga anfallsmålet. Artilleriets stormeld förlängs, avbryts eller upprepas med hänsyn till när anfallsstyrkan når stormavstånd. Huvuddelen av artilleriförbanden grupperar 3 12 km bakom de främsta bataljonerna för att få korta säkerhets- och sambandsavstånd. Grupperingen sker bataljonsvis med 1 km mellan batteriplatserna i artilleribataljonen. För varje batteri utses en ordinarie samt minst två växelbatteriplatser. I regel byggs endast ordinarie batteriplats ut med värn och andra fältarbeten. Granatkastarkompani grupperas samlat m bakom det främsta förbandet. Vid strid i bebyggelse grupperas en del av artilleriet omedelbart utanför bebyggelsen, medan resten kan följa de anfallande förbanden in i bebyggelsen för att avge halvindirekt/direktriktad eld. Rök kan användas för att dölja anfallsförberedelser samt min- och hinderröjning, men kan även användas för att förblinda och avskärma våra förband. Vid varje främre kompani finns i regel minst en eldledningsgrupp. Luftförsvar Luftförsvarets uppgift är att möjliggöra egen verksamhet genom att försvåra eller förhindra våra flygföretag i luften. Luftförsvar åstadkoms främst genom: luftbevakning, bekämpning av luftburna underrättelse- och vapensystem, bekämpning av luftfarkoster, maskering och skenåtgärder, utnyttjande av skylande terräng och nedsatt sikt och/eller begränsningar av radio- och radarsändning. 111

112 Luftvärnsförband Vid anfall används luftvärnsförbanden för att understödja anfallsförbanden och skydda artilleriförbanden. Luftvärnsförband används då främst för skydd av artilleriets batteriplatser, anfallsstyrkans framryckning, gruppering och inledande strid samt (i förekommande fall) övergångar av vattendrag och broslagning. Därutöver kan luftvärnsförband utnyttjas för att bekämpa luftfarkoster inom områden där reserver, staber och underhållsförband grupperas samt för att skydda förbindelser som är viktiga för striden. De luftvärnsförband som avdelas för understöd av anfallsförband grupperas inledningsvis så att framryckning till utgångsläge för anfall kan genomföras. Luftvärnsförbanden uppträder rörligt för att skapa osäkerhet om gruppering och styrka. Omgrupperingar kombineras regelmässigt med olika skenåtgärder. Omgruppering sker i takt med de anfallande förbandens framryckning och så att anfallet kan understödjas efter hand som anfallet går fram. Under stridsgruppering framrycker luftvärnsfordonen på linje bakom främsta förband. Om uppgiften är att i första hand bekämpa attackhelikoptrar väljs gruppering bakom det understödda förbandet och inom 1 km avstånd från detta. Luftvärnsrobotpluton med bärbara luftvärnssystem fördelas så, att varje kompani erhåller en grupp. I svårframkomlig terräng underställs luftvärnsförbanden i regel anfallande bataljoner. Underrättelsetjänst Motståndaren lägger stor vikt vid att inhämta information före och under anfallet. Underrättelsetjänsten inriktas främst på att skapa underlag för beslut om anfall. Spaning sätts in på djupet av vår gruppering för att fastställa hur vårt försvar ser ut och att klarlägga var det finns luckor i vår gruppering, fastställa mineringar samt var terrängen medger framryckning med olika slag av fordon. För att lösa detta används UAV och signalspaning för att få insyn i vår gruppering och verksamhet. Underrättelsetjänsten genomförs offensivt, i regel genom stridsspaning. Strid undviks när det inte är nödvändigt för uppgiften. Eldöverfall kan dock nyttjas mot upptäckta staber, understöds- och underhållsförband. Brigadens underrättelseförband verkar inom ett område upp till 25 km framför anfallande bataljoner inom vilket de kommer att uppträda cirka 12 tim före anfallet. Brigadens underrättelseförband kan leda indirekt eld mot upptäckta mål. Förbanden kan uppträda såväl uppsuttet som till fots. Bataljon spanar i regel med egna resurser, bataljonspaningspluton, intill ett djup av km. Plutonen kan förstärkas med bland annat pionjärgrupp. Utöver bataljonsspaningsplutonen kan stridsspaningspatruller, vanligen av plutons storlek, verkar upp till 3 5 km framför anfallande bataljoner. Dessa kan utgöras av exempelvis en mekaniserad skyttepluton. 112

113 Vid planerade luftlandsättnings- och landstigningsoperationer används speciellt utbildade spaningsförband. Spaningsförbanden har en högre förmåga att uppträda dolt och använder specifik materiel som ska underlätta spaningen mot luftlandsättnings- och landstigningsområden. Telekrig Motståndarens telekrigsförmåga är en naturlig del av indirekt verkan och används främst i syfte att försvåra eller omöjliggöra ledning av förband, indirekt eld och luftvärn. Detta sker genom: Signalspaning för inhämtning av signalunderrättelser samt utifrån inhämtad information och data genomföra störning mot högvärdiga mål. Störning för att förneka eller försvåra användandet av våra radio-/datanät. Falsksignalering kan förekomma i våra radionät i syfte att vilseleda. Störning mot helt civila kommunikationsnät i syfte att rubba det civila samhällets förmåga till ledning. Effekten blir ett allmänt kaos och svårigheter att koordinera markoperativ verksamhet. Signalspaning genomförs i regel mot områden och platser av nyckelkaraktär. Fältarbeten Ingenjörbataljonen tillgodoser brigadens behov av fältarbeten. Bataljonen kan utföra fältarbeten inom hela brigadens område och kan arbeta uppdelad ner till enstaka arbetsfordon. Huvuduppgiften under anfall är förbindelsearbeten samt fördröjande fältarbeten. Främre bataljon kan tilldelas eller understödjas av ingenjörsförband som tillgodoser det huvudsakliga behovet av fältarbeten. Detta innebär även att bataljonen kan tillföras olika typer av fältarbetsfordon. Brigad behöver i regel minst två vägar som medger lastbilstrafik inom anfallsområdet. Främre bataljon behöver minst en terrängbilväg. Rekognoseringstrupp ur ingenjörförband marschunderställs i regel främre bataljon för att rekognosera för fältarbeten. Sådan rekognoseringstrupp kan följa spaningsförband eller förtrupp. Övergång av vattendrag, som inte kan passeras med hjälp av befintliga broar, utförs genom vadning, simning eller färjning. Vad- och flytställen iordningställs vid nedfarter och uppfarter så att lutningen inte blir för stor. Vid behov iordningställs även tillfartsoch uppfartsvägar vid vad- och flytställen. Ingenjörförband underhåller i regel vad- och flytställen. Broförbindelse ordnas främst för hjulfordon. Broförbindelse över vattendrag, vars bredd inte överstiger 20 m, ordnas med brobandvagnar. Förbindelser över vattendrag som överstiger 20 m ordnas med hjälp av bromateriel från ingenjörbataljon. Diken som hindrar framryckning planas ut eller fylls med faskiner. Faskiner tillverkas före anfall. 113

114 Motståndaren kan komma att använda avståndslagda mineringar som flankskydd vid anfallsstrid. Minröjning utförs endast när kringgång inte möjlig eller lämplig. Behovet av fältarbeten för rörlighet samordnas så anfalls-, underhålls- och omgrupperingsvägar disponeras. Befintliga vägar används i det längsta, även om det medför omvägar. Vägbyggen genomförs mycket restriktivt och endast då det anses som absolut nödvändigt på grund av de resurser som krävs och den tid som måste avsättas för detta. Vägar byggs oftast enbart för enkelriktad trafik. Huvuddelen av ett ingenjörkompani krävs för att röja en förstörd väg så att den blir framkomlig för stridsfordon. För att göra vägen framkomlig för lastterrängbilar åtgår ytterligare minst ett ingenjörkompani. Främre bataljon har i regel förmåga att med hjälp av broar snabbt, inom några minuter, passera vattendrag och övriga hinder upp till cirka 20 m. Bredare vattendrag kan passeras inom någon timme genom att utnyttja fasta eller flytande understödsbroar. Byggnad av understödsbroar sker utan splitterskydd. Mineringar används främst till att skydda flanker. Utläggning sker både manuellt och maskinellt, i första hand med minkastare. Olika typer av minor samt tändare blandas för att försvåra röjning. Sidverkande minor är lätta att dölja och ger stor effekt i bebyggelse. Röjningsavdelning Röjningsavdelning är oftast en tillfälligt sammansatt enhet under ledning av en chef. Ingående förband och förmågor till röjningsavdelningen tas oftast ur ingenjörbataljonen. Framryckningshastigheten på röjningsavdelningen avgörs av exempelvis vägförstöringens längd och typ och försvararens motåtgärder. Röjningstäter, som vanligen skyddas av andra förband, kan sättas in längs vägarna för att öppna dessa för hjulfordonstrafik. En röjningsavdelning består av cirka 20 fordon. Minst en bataljon krävs för att skydda två röjningsavdelningar. Förband som skyddar röjningsavdelning framrycker vanligen utan fordon. Minspaning och minröjning Minröjning sker kraftsamlat, varvid mekaniserade förband skyddar och ingenjörförband genomför själva minbrytningen. Initialt minbryts stråk för stridsfordon, vilka därefter breddas för att kunna användas av övriga enheter. Maskinell minbrytning eftersträvas och sker med fältarbetspansarvagnar eller minröjningsvagnar utrustade med minplog och/eller minvält. Dessa kompletteras med explosiva laddningar (minröjningsormar) och magnetsignaturutrustning. Bebyggelse reducerar möjligheten att använda explosiva röjsystem och rasmassor nedsätter förmågan hos minvältar och minplogar. Vid anfall genom minering tilldelas i regel varje pluton en minrivare och varje kompani en minvält. Minrivare, som kan monteras på de flesta stridsvagnar och stridsfordon, består av två plogdelar som sitter framfor banden. Vardera plogdel röjer ett cirka 60 cm brett spår. Förutom minrivare och minvältar kan även olika typer av minröjningsladd- 114

115 ningar användas för att öppna genomgångar genom mineringar. Minröjningsormar skjuts ut och ger ett röjt område på cirka 100 m längd och cirka 6 m bredd. Bortre räckviddsgräns är antingen 200 m eller 500 m för raketen som drar ut laddningarna. Underhållstjänst Underhållstjänsten inriktas främst mot ammunitionsersättning, sjukvård och bärgning. Den planläggs så att anfallskraften vidmakthålls även sedan anfallsmålet tagits. Underhållsbataljonen grupperas så nära bakom anfallsstyrkan som möjligt. Underhållsplatser, främst ammunitions- och förbandsplatser, upprättas före anfall. Bärgnings- och sjuktransportfordon framrycker i ansatser bakom främre förband i anfallsstyrkan så att skadade stridsfordon och skadad personal snabbt kan omhändertas. Före anfall utgår anfallsstyrkans kok- och packfordon ur sina förband. Dessa underställs i regel underhållskompani eller underhållsbataljon. Bakre fordonsstyrka framrycker sedan stridskänning nåtts i ansatser bakom främre kompanier så att de skyddas mot direkt eld. Underhållstjänsten vid anfall är i regel framåtriktad, det vill säga att brigaden transporterar förnödenheter till bataljonen och bataljonen transporterar vidare till kompaniet. Underhållsbataljonen understödjer bataljoner med huvuddelen eller med tillfälligt organiserad underhållsgrupp. Strävan är att understödja brigadens strid med samlad underhållsbataljon. Inledningsvis understöds bataljonerna främst av främre underhållsgrupp som understödjer främre anfallande bataljon. Främre underhållsgrupp grupperas vanligen inom 10 km från främre bataljon, medan underhållsbataljonens huvuddel grupperas cirka km bakom främre bataljon. Senast inom ett dygn framgrupperas underhållsbataljonens huvuddel till cirka 10 km bakom främre bataljon. Om brigaden har gott om tid till förberedelser, grupperas inledningsvis hela underhållsbataljonen långt fram så att understöd kan ske från underhållsplatser redan vid stridens början. Chef för underhållsbataljon samordnar framskjutna delar från uppehållsplatsen, varifrån även ledning av sjuktransporter, reparations- och bärgningstjänsten samordnas. Bataljonerna understöds främst av egen underhållspluton. Manöverbataljon har reglementerad utrustning av ammunition och drivmedel för en dags strid av medelstor omfattning eller två dagar strid av mindre omfattning. Strävan är att ammunitions- och drivmedelsersättning utförs senast då hälften av den reglementerade utrustningen har förbrukats. Underhållsförbanden är i huvudsak hjulburna och vägberoende. För att underlätta underhållstransporter avdelas underhållsväg (stråk). Denna är i regel centralt belägen inom anfallsområdet och framkomlig för standardfordon. Under strid grupperas bataljonens underhållspluton 2 3 km bakom främre kompanier. Sjukvårds- och reparationsgrupper grupperas 0,5 1 km bakom främre förband och vanligen mellan de främre kompanierna. Sjukvårds- och reparationsgrupperna är rörliga och förflyttas i korta ansatser. Reparationsgruppen förstärks med bärgningsfordon ur brigadens underhållsbataljon. Skadade ges första hjälpen och lämnas sedan längs sjukvårdsgruppens framryckningsväg. Därefter avtransporteras de med hjälp av sjuktransportfordon ur brigadens underhållsbataljon. Inom divisioners och brigaders anfallsområde behövs efterhand minst två genomgående vägar för standardfordon. En bataljon behöver minst en terrängfordonsväg. 115

116 7.10. Styrkor och svagheter Motståndarens styrkor Motståndaren kommer att fokusera på sitt första och andrahandsmål oavsett stridens förlopp. Detta medför att våra försvarsgrupperade eller anfallande förband som påverkar motståndaren innan han nått sitt anfallsområde regelmässigt kommer att bindas och kringgås. Motståndarens uppträdande med marsch-, manöver och stridsgruppering medför att man snabbt kan genomföra kringgång och omfattning mot våra förband. Motståndaren har även god förmåga att initialt på kolonn anfalla till brytpunkt då anfallet vrider upp mot en ny anfallsriktning på stridslinje. Motståndarens eldkraft kan snabbt ökas vid sammanstöt med våra förband. Detta görs främst genom förbandets egna och förstärkande artilleri- och granatkastarförband. Flertalet av dessa förband är bandgående vilket ökar deras rörlighet och eldberedskap. Motståndarens förband kommer, både vid anfall och försvar, att innehålla en mängd olika förmågor, fordonstyper och vapensystem. Exempelvis kan ett lägre mekaniserat skytteförband i strid uppträda blandat med stridsvagnar, pansarvärnskanonvangar, luftvärnskanonvagnar, pansarvärnsrobot-, granatkastar- och artillerifordon. Motståndaren har förmåga att genomföra anfall över vattendrag både med stöd av ingenjörsresurser såsom färjor och broar samt med amfibiska pansarskyttefordon. Mindre vattendrag kommer således ej vara hindrande för exempelvis mekaniserade förband. Övergång av större vattendrag planeras och genomförs främst av förstärkt bataljon i brigads ram. Motståndarens svagheter Motståndaren kan komma att ha svårigheter att passera minerade områden. Här väljs normalt kringgång för att ej tappa tempo. Om minering är utförd i förbandets anfallsområde mot anfallsuppgiften kommer fokus vara att utveckla eldkraft, nedkämpa vårt försvar med stöd av omfattningar och indirekt eld samt skära av terrängen på djupet för att hindra våra omgrupperingar och förstärkningar. Motståndaren har svårt att nå verkan med sina bepansrade förbandstyper vid anfall i betäckt terräng. Sikt- och skjutavstånd minskar och kravet på närskydd ökar. Möjligheten för våra artilleriförband att nå verkan är god likväl som våra eld- och mineldöverfall kan få stora konsekvenser på motståndarens framryckning och anfall längs väg och stråk. Flankpatruller upp till kompani storlek kan komma att uppträda då motståndarens huvudstyrka är bunden till en eller flera vägar. 116

117 8. Motståndaren försvarar 8.1. Grunder Försvar betraktas som ett tillfälligt stridssätt som används när anfall inte är lämpligt på grund av ogynnsamma styrkeförhållanden eller vid skydd av flank eller viktig anläggning och terräng. Försvar kan dock vara huvudstridssättet för en taktisk luftlandsättning som har till uppgift att ta oförsvarad nyckelterräng för kommande anfall. Även vid landstigningsoperationer är försvaret viktigt för att landstigningen ska komma att lyckas. Försvar syftar främst till att: skydda flank eller egna förbands tillbakaryckning och för att hindra våra förband att ta eller använda viss terräng eller anläggning. Försvarsstriden förs rörligt och aktivt med exempelvis motanfall och omgrupperingar med stöd av främst direkt och indirekt eld samt mineringar. Om möjligt ordnas till exempel även värn för personal och stridsfordon, inklusive stridsvagnar, samt skennästen. Pansarvärnsförband är särskilt utbildade och utrustade för försvarsstrid. Artilleriförband kan grupperas för att kunna avge såväl indirekt som direkt eld. Försvar genomförs med eld från stridsställningar, indirekt eld och med stöd av fältarbeten. Anfall inom ramen för försvarsuppgiften förbereds med delar av förbanden. Anfall kan ske under våra anfallsförberedelser, som motanfall eller för att underlätta urdragning. Här används främst tillgängliga stridsvagnar för anfall. Under försvarsstrid kvarstår stridsvagnsbataljon vanligen direkt under brigadchef för motanfall. Strävan är att gruppera i betäckt eller småbruten terräng och i bebyggelse. Vid kort förberedelsetid löses uppgiften genom försvar av stridsställningar. Strävan är ett rörligt uppträdande mellan olika stridsställningar. Vid längre förberedelsetid kan fältbefästningar ställas i ordning för att höja skyddsnivån, varvid även skenanläggningar byggs. Samordning sker regelmässigt mellan indirekt eld och utförda fältarbeten. Fältarbeten i form av mineringar och blockeringar kraftsamlas till de områden där våra förband kan framrycka och tvingar dessa till tidsödande röjningsarbeten. Detta innebär att våra förband antingen tvingas röja sig eller exponera sig för motståndarens eld. Försvarsstrid genomförs som försvar med kort förberedelsetid, rörligt försvar eller försvar med lång förberedelsetid. Försvar med kort förberedelsetid används främst vid försvar av anfallsmål, tillfällig gruppering och förläggning. Rörligt försvar används antingen när en anfallande styrka bedöms kunna nedkämpas eller för att skapa tid för bakre förband. Uppgiften ges främst till mekaniserade förband. 117

118 Försvar med lång förberedelsetid (> 48 tim) genomförs med syfte att förvara terräng och förhindra genombrott. Förband grupperas för försvar i motståndslinje, motståndsområde eller motståndsnäste. Försvaret genomförs från stridsställningar med eld och förberedda motstötar samt med stöd av fältarbeten. Förband Bredd Djup Grupp m - Pluton m m Kompani 1-1,5 km 0,5-1 km Bataljon 3-5 km 2-3 km Brigad 8-12 km 5-7 km Tabell 8:1 Försvarets utsträckning i bredd och djup på olika nivåer (Pontus Gyhagen, MSS) Stridsställningar väljs i terräng som medger fria skottfält och flankerande skjutriktningar och som skyddas framifrån, till exempel backsluttningar. Om möjligt väljs terräng som är stridsfordonshindrande eller stridsfordonsfördröjande eller där motståndarens framryckning med stridsfordon kanaliseras, till exempel passartad terräng. Naturliga flankskydd, till exempel sjöar, eftersträvas. Om tiden så medger mineras framryckningsvägar och möjliga eldställningar framför de egna ställningarna. Inom försvaret eftersträvas ett sammanhängande eldsystem, främst med hjälp av pansarvärnsvapen. Pansarvärnsvapnen grupperas så att de kompletterar varandras eld. Om naturliga flankskydd saknas grupperas flankskydd på sådant sätt att våra stridsfordon, som söker kringgå, kan bekämpas. Skenmotståndsnästen och skenmål utförs regelmässigt. Bild 8:1 Exempel på försvarsgruppering för motoriserad skyttebataljon förstärkt med stridsvagnskompani (Pontus Gyhagen MSS) 118

119 Bataljon grupperas vanligen i ett motståndsområde med två kompanier i främre linjen och ett i reserv. Inom bataljonsområde förbereds motanfall med bakre kompani. Framför bataljonens område förbereds motanfall. Motståndaren strävar efter att tvinga våra förband att framrycka/anfalla i kanaliserande terräng genom att styra vår anfallsriktning med mineringar och motanfall. Syftet med detta är att motståndaren vill få våra förband att hamna i den mest gynnsamma terrängen för motståndarens förband och vapensystem för att tidigt kunna genomföra ett avgörande kraftsamlat anfall med understöd av indirekt eld och eventuellt flygunderstöd. Inom, vid sidan av och framför bataljonens område kan delar av brigaden sättas in för motanfall. Vid försvar av vägskäl, bro och flygfält grupperas bataljonen i cirkulärt försvar med kompaniernas motståndsområden omkring det objekt som ska försvaras. Minst pluton avdelas som bataljonsreserv. Trossplutonen grupperas bakom bakre kompani. Pansarvärnspluton grupperas centralt för eld mot anfallande pansar. Plutonen ges 2 3 alternativa stridsställningar inom bataljonens område. Brigadens pansarvärns- och mineringsreserv kan sättas in i anslutning till eller inom bataljons motståndsområde. Brigadens reserv kan bestå av pansarvärnskompani med mineringsresurser såsom ingenjörpluton. Ingenjörpluton kan medföra minläggare och truppminor, stridsvagnsminor och 500 kg sprängmedel. Pansarvärns- och mineringsreserv kan grupperas i en pansarvärnsfront med en bredd av 2 2,5 km. Underställda stridsvagnsförband fördelas i regel på kompaniernas motståndsområden med kraftsamling till de främre kompanierna. Bataljon kan vara grupperad och eldberedd inom en timme efter ankomst till grupperingsområdet. Fältarbeten påbörjas efterhand. Kompani grupperas i motståndsområde med två plutoner i främre linjen och ett i reserv. Kompani försvarar i regel motståndslinje med bredd om m. Inom och framför kompaniet förbereds motanfall och motstötar. Kompani kan vara grupperat och eldberett inom 30 minuter efter ankomst till grupperingsterrängen. Fältarbeten påbörjas efterhand. Pluton kan vara grupperad och eldberedd min efter ankomst till stridsställningen, varefter fältarbeten påbörjas. Inom 30 min utförs liggvärn och inom 1,5 tim ståvärn. Om tiden så medger, förenas de enskilda värnen med löpgravar. I de fall motståndaren inte har stridskontakt med våra förband, kan särskild utrustning från ingenjörförbanden användas för att gräva förbindelsevärn. För stridsfordonsvärn kan schaktblad på stridsvagnar eller pansarskyttefordon användas. Först grävs öppna skyttevärn och ordinarie eldställning för pansarskyttefordon. Därefter grävs förbindelsevärn, alternativa eldställningar för pansarskyttefordon och personal samt splitterskydd. 119

120 Personal vid förband med pansarskyttefordon försvarar i regel stridsställningar utanför fordonen. Om tiden så medger, grävs värn för personal och fordon. Skytt och förare uppehåller sig i fordonet under strid och understödjer gruppens strid med hjälp av fordonets vapen Genomförande Postering Motståndarens stridsplan vid försvar innehåller ofta en framskjuten gruppering eller ett framgrupperat rörligt förband. Denna funktion ska fungera som känselspröt åt huvudstyrkans försvar. Spaningsförband, sensorer eller en förpluton kan normalt användas i detta syfte. Normalt sett ges pluton ur bakre kompani i uppgift att utföra eldöverfall eller försvara postering framför bataljons motståndsområde. Posteringar grupperas upp till 5 km framför främre kompani. Mineringar utförs framför och på sidorna om plutonens stridsställning. Tillbakaryckning sker växelvis. Bild 8:2 Exempel på mekaniserat kompanis försvar med postering (Pontus Gyhagen, MSS) Rörligt försvar Brigad grupperar vid rörligt försvar vanligen med en bataljon försvarsgrupperad och två i reserv. Främre bataljon grupperas som under försvar med kort förberedelsetid. Inom brigadområdet förbereds motanfall i flanken med bakre bataljoner. 120

121 Försvar vid lång förberedelsetid Försvar vid lång förberedelsetid används för att försvara viktig terräng eller för att hindra genombrott. Uppgiften ges vanligen till motoriserade förband. I undantagsfall kan mekaniserade förband användas. Dessa grupperas då på samma sätt som under försvar med kort förberedelsetid. Brigadens försvarsområde indelas i tre olika områden: Bataljons motståndsområde är det område där bataljonen försvarsgrupperas med ett djup på cirka 2 km. Inom området grupperas alla bataljonens resurser. Brigads motståndsområde är området bakom bataljonernas områden, med ett djup av cirka 7 km. Inom detta område grupperas brigadens artilleri och främre ledningsplats. Brigads bakre område är cirka 1 km djupt och här grupperas brigadens återstående förband. Inom bataljons motståndsområde försvarsgrupperas kompanierna antingen med två främre och ett bakre kompani eller med alla kompanierna på linje. Framför varje kompani finns mineringar som utgör begränsningarna för bataljonens eldområde. Kompani försvarsgrupperas antingen med två främre plutoner och en bakre pluton eller med alla plutoner på linje. Kompanichefen befinner sig i regel bakom plutonen i mitten. Framför varje pluton läggs mineringar, vilka kan kompletteras med taggtråd och andra hinder. Mineringarna läggs i regel ut cirka 200 m framför försvarande kompani och vanligen med ett djup av cirka m. Försvar i bebyggelse Bebyggelse är en komplex stridsmiljö. Bebyggelse ger korta strids- och observationsavstånd, ofta mindre än 100 m. Framkomligheten är begränsad på grund av hinder och rasmassor som dessutom kan vara minerade. Eventuella bränder, rökutveckling och utsläpp av giftiga ämnen försvårar striden. En underlägsen motståndare strävar efter att föra striden i bebyggelse då detta är resursoch tidskrävande för en angripare. Vid försvar eftersträvas att snabbt utföra mineringar och befästningar. Sten/betongbyggnader gynnar försvarare utan splitterskydd. Vapensystem såsom raketgevär, granatgevär och burna pansarvärnsrobotar används för att främst kunna verka mot våra stridsfordon. Pansarvärnsrobotar grupperas så att längre skjutavstånd kan uppnås och dessa används främst längs större gator och stråk, öppna områden, över vattendrag eller som flankskydd. Pansarvärnsrobotsystem som grupperas på tak förekommer. Motståndarens stridsplan bygger ofta på att våra förband ska låtas anfalla opåverkade intill att vi nått så långt in i bebyggelsen att motanfall kan genomföras och eld kan avges från flera riktningar. 121

122 Kompanier upprättar motståndsområden med ett sammanhängande eldsystem med förberedda stridsställningar mellan motståndsområdena. Skenåtgärder utnyttjas för att dölja den faktiska grupperingen. Posteringar omger motståndsområdena. Mekaniserad pluton försvarar en eller två byggnader eller ett par våningar i en stor byggnad. Delar av förbanden kan ges anfallsuppgift, till exempel för att störa våra anfallsförberedelser eller för att underlätta lösgöring och omgruppering. Striden förs på ett rörligt och aktivt sätt. Stridsvagnar kan ingå i försvaret inne i bebyggelsen eller användas som rörligt förband syftande till att kunna genomföra anfall. Då stridsvagnar används i bebyggelse understödjer de främst försvaret med eld längs gator och öppna områden. Här kan enskilda stridsvagnar uppträda inom ramen för exempelvis en skytteplutons försvarsstrid. Då stridsvagnsförbanden används samlat riktas de främst mot att anfalla mot våra förband utanför bebyggelsen syftande till att nedkämpa och slå understödsförband och anfallsreserver. Syftet är då att innesluta våra anfallande förband och därigenom begränsa vår handlingsfrihet och rörlighet. Fortsatta motanfall både i och utanför bebyggelsen kan då genomföras med stor verkan. I huvudsak försvarar bataljonen ett område om gators bredd och djup (cirka 2 x 2 km). Ett kompani försvarar stridsställning om 3 6 gators bredd och 3 8 gators djup (cirka 500 x 500 m). Större bredd ger ett mindre djup. Förband Bredd (kvarter) Djup (kvarter) Bataljon Kompani Pluton Tabell 8:2 Riktvärden för försvar i bebyggelse (Ett genomsnittligt kvarter är ca 175 m) (Pontus Gyhagen, MSS) Försvar genomförs i regel av kompani och mindre förband. Normalt tidsbegränsas uppgiften. I bebyggelsens yttre delar samt inom områden där försvar inte kan förberedas, grupperas mindre förband jämte eldledare. Prickskyttar används främst för att förbereda störande verksamhet. De stöds av fältarbeten. Bataljonen utgångsgrupperar i kompani- eller plutonsvisa motståndsområden. Genomgående framryckningsstråk blockeras och mineras för att tvinga våra förband till avsittning och minröjning. Omgrupperings och underhållsvägar förbereds så att omgruppering kan ske dolt och skyddat inom bataljonens område. Försvarsstrid genomförs som en kombination av anfall och försvar av stridställningar under begränsad tid. Strävan är att, med upprepade eldöverfall, tillfoga våra förband så stora förluster som möjligt. Striden understöds av indirekt eld och av fältarbeten vilkas omfattning är beroende av förberedelsetiden. Genom att använda höga byggnader kan motståndaren försvåra vårt användande av vapen med begränsad elevationsförmåga och få möjlighet att bekämpa stridsfordon uppi- 122

123 från. Genom att avge eld från källare och gatubrunnar kan stridsfordon påverkas underifrån. Framryckning genom kloaksystem och liknande ger möjlighet att omgruppera dolt. Lätta, burna vapensystem (eldhandvapen, handgranater, pansarvärn) kompletterade med improviserade laddningar, brännflaskor med mera används ofta vid strid i bebyggelse och kan dominera stridsmiljön. Genom att konsekvent söka närstrid kan en motståndare minimera våra sensorers och stridsfordons effekt samt skapa en hög psykisk belastning på våra förband. Mineringar läggs ut för att begränsa vår rörlighet, göra oss nåbara för bekämpning samt skydda egen verksamhet och gruppering. Olika typer av minor samt tändare blandas regelmässigt för att försvåra röjning. Sidverkande minor är lätta att dölja och ger stor effekt i bebyggelse. Hinder utförs i samma syfte som en minering och kan bestå av rasmassor, fordon, kratrar i vägen eller taggtråd. Hinderarbeten utförs oftast för att skydda egen gruppering, egna stridsställningar eller flanker. Ofta kompletteras hinder med minor för att försvåra röjning. Bebyggelsen kompletteras med befästningsarbeten i syfte att öka skyddsnivån och för att dölja den egna grupperingen. Befästningsarbeten sker dels genom förstärkning av hus, dels genom utbyggnad av stridsställningar både för trupp och för stridsfordon. Utbyggda stridsställningar kompletteras med hinder och minor. Urdragning Vid strid mot överlägsna förband från våra styrkor kan motståndaren genomföra en urdragning för att kunna strida med bättre styrkeförhållanden eller i bättre terräng på annan plats. Urdragning kan också vara en del i stridsplanen vid rekonterstrid och vid inringning. Urdragning på bataljonsnivå görs växelvis bakåt mot tidigare förberedda försvarslinjer. Antalet försvarslinjer kan vara många till antalet och innehålla förberedda mineringar, mål för indirekt eld och eldberedda reservförband i stridsställningar Funktioner vid försvar Ledning Samband ordnas främst på radio. Trådförbindelse upprättas om tiden så medger. Bataljonschef med stab grupperas vid sidan av förmodad kraftsamlingsriktning och bakom främre kompanier. Indirekt eld Främre bataljon understöds i regel av en till två artilleribataljoner och eget granatkastarkompani. Dessa grupperas så långt fram det är möjligt med två grundsyften, understödja sidoförband och möjliggöra omgruppering under anfallsrörelse. Understödjande artilleriförband grupperas bakom bataljonens motståndsområde. Gruppering sker som vid anfall. Granatkastarkompaniet grupperas bakom bataljonsreserven. 123

124 Luftförsvar Luftvärnsförband grupperas för att skydda: stridsvagnsförbandens omgrupperingar och anfall viktiga förbindelser artilleriets batteriplatser. Burna luftvärnssystem används för att skydda försvarsgrupperade kompanier. I regel grupperas dessa samlat i en stridsställning bakom främre kompani. En luftvärnsrobotställning innehåller i regel 2-3 st luftvärnsrobotsystem med 4-5 st robotar per utskjutningsanordning. Underrättelsetjänst Underrättelsetjänsten inriktas främst mot att fastställa framryckningsvägar och kraftsamling samt gruppering av reserver, främst stridsvagnsförband. Delar av spaningsförband grupperas för fast spaning. Stridspaningspatrull ur bataljon kan uppträda upp till 10 km framför bataljonens motståndsområde. Den består i regel av pluton ur bakre kompani. Fältarbeten Minering Motståndaren har god kapacitet för minering. De mintyper som används är bland annat trupp-, stridsvagns-, fordons- och yttäckande minor. Minorna kan vara relativt enkla tryckutlösta trupp- och stridsvagnsminor, men även kvalificerade sensorinitierade sidverkande minor. Dessa sensorer kan initieras exempelvis genom akustik, förändringar i det magnetiska jordfältet, värme eller liknande. Motståndaren använder minvapnet i första hand för att snabbt kunna minera i syfte att skydda sin egen flank eller försvåra vår verksamhet med stöd av exempelvis avståndsutlagda minor och substridsdelar. Alla stridande förband kan utföra enklare mineringar i syfte att skydda sin egen gruppering eller egna stridsställningar. Avståndsutlagda mineringar Vapenbärare för att sprida ut minor är exempelvis helikoptrar, raketartilleri och flygplan. Avståndsutlagda mineringar används för exempelvis skydd av egen flank samt vid försvar av tagen terräng. Fördelen med avståndsutlagda mineringar är snabbhet och stridsteknisk flexibilitet. Ett annat ändamål är att snabbt kunna minera områden där vi grupperar våra lednings- och logistikförband. Nackdelen med avståndsutlagda mineringar är svårigheten att exakt lägesbestämma mineringen och därmed på sikt begränsa den egna rörelsefriheten. Detta kan undvikas genom att minor med självsprängningsfunktion används. Självsprängningsfunktionen kan temperas från ett par timmar till tiotals dagar. 124

125 Avståndslagda mineringar används i snabba lägen syftande till att: Skydda framryckande förbands flanker. Fördröja våra motanfall. Minera luckor som kan uppstå under stridens gång. Genomförande Fältarbeten inriktas främst mot förbindelse-, förstörings- samt mineringsarbeten och befästningsarbeten. Förbindelseförstöring och fördröjande fältarbeten utförs främst i terräng som kanaliserar motståndarens framryckning med stridsvagnsförband, till exempel pass och vattendrag. Minering utförs även framför och vid sidan av stridsställningar. Fördröjande fältarbeten omfattar: Spärrning Blockering Förstöring Minering och hinder i terrängen Vid försvar med lång förberedelsetid kan även stridsvagnsgravar grävas med ett djup av 2 3 m och en bredd av 2 3 m. Minering utförs framför och på sidorna om bataljonens motståndsområde. I regel försvaras mineringen. Ingenjörförband ur bataljonen eller brigaden utför mineringarna. Dessa kan läggas ut med minutläggare vilka skjuter ut eller plöjer ner minorna i marken. En tredjedel av mineringarna är utförda cirka 30 minuter efter att gruppering påbörjats. Efter omkring 2 tim är nödvändiga mineringar utförda. Inom en minering varierar minavståndet mellan 4 10 m. Inom ett minfält läggs oftast tre minlinjer. Djupet i dessa skiljer sig mellan 10 m till 150 m. Avståndet mellan minlinjerna är m. Stridsvagnsminering samordnas i regel med pansarvärnseld och indirekt eld. Mineringsreserv Vid högre förband avdelas enhet med minering som huvuduppgift. Mineringsreserven utför mineringar och andra hindrande och fördröjande fältarbeten både vid anfall och vid försvar. Exempel på uppgifter är: Skydda flank. Minera luckor mellan förband och andra möjliga framryckningstråk för stridsvagnar. Förstärka försvaret vid taget anfallsmål. Mineringsreserv avdelas i regel vid förband med försvarsuppgift. Mineringsreserv förbereder ett antal olika alternativ. Minfria områden tilldelas för att möjliggöra egna motanfall. Strävan är att rekognosera mineringar. Dessutom är strävan att lägga ut minorna i flera korta minlinjer i anslutning till naturliga terränghinder. 125

126 Underhållstjänst Underhållsbataljon grupperas med huvuddelen inom den bakre delen av brigadens område. Delar av bataljonen grupperas långt fram, främst ammunitions-, sjukvårds- samt bärgningsresurser. Bataljonens underhållsförband grupperas i regel inom den bakre delen av bataljonsområdet, där underhållsplatser upprättas. Delar kan grupperas vid främre kompanier. Fordon, som inte krävs för striden, förs tillbaka till den bakre delen av bataljonens område. Förnödenheter läggs upp i stridsställningar samt på återsamlingsplatser. Upplagens storlek avpassas efter den tid under vilken striden bedöms pågå Styrkor och svagheter Motståndarens styrkor Huvuddelen av motståndarens förband lämpar sig för försvar i såväl öppen, småbruten som betäckt terräng. Stridsvagnsförband kan beroende på främst bristen av direkt närskydd ha svårigheter att bygga ut försvar i betäckt terräng. Motståndaren har stora fältarbetsresurser och har omfattande utrustning för befästningsarbeten. Motståndaren kraftsamlar förband för indirekt eld vid försvar. Förbanden har förmågan att skjuta olika typer av granater med lång räckvidd. Indirekt eld kan även komma att skjutas inom försvarsområden. Motståndarens svagheter Försvarstriden präglas likt anfallsstriden av ett antal regelmässiga uppträdanden och taktiska lösningar. Detta kan bli en svaghet för motståndaren då initiativförmågan är låg och beslut om förändringar i försvaret normalt tas på högre chefsnivå. Möjligheter att minera med minutläggningsutrustning nedgår markant vintertid då tjäle råder. Mineringar kommer då fokusers mot respektive försvarsställning inom bataljonsområden. Utbredningen avseende bredd och djup på mineringar nedgår. Ett anfallande förband som övergår till försvar kommer inledningsvis endast göra detta som ett tillfälligt stridssätt. Möjligheterna till, och ambitionen med, ett utbyggt försvar kommer nedgå till förmån för att kunna fortsätta anfallet när möjlighet ges. 126

127 9. Motståndaren luftlandsätter 9.1. Grunder Motståndaren kan använda olika typer av förband för luftlandsättning. Luftlandsättningsförbanden är specialiserade på att genomföra större luftlandsättningar i en operativ ram. Förbanden är uppbyggda på att lösa specifika huvuduppgifter och uthålligheten påverkar mycket av stridsplanen beroende på tidsaspekten fram till dess kontakt med på marken framryckande styrkor har etablerats. Andra typer av förband som kan luftlandsättas finns inom manöverbrigadsystemet. Normal är en del av manöverbrigadens förband utbildade och tränade till att genomföra luftlandsättning med helikopter. Ett exempel på detta är vid den motoriserade skyttebrigaden där en bataljon är utbildad och tränad för att luftlandsättas med helikopter och då med begränsad uthållighet. Strategisk luftlandsättning Strategisk luftlandsättning är en självständig operation som syftar till att: genom tidigt angrepp lamslå motståndarens vilja och förmåga till väpnad strid. ta och hålla strategiskt viktiga områden såsom befolknings-, industri- och energicentra. Strategisk luftlandsättning sker med fällning och landning av luftlandsättningsenheter, eventuellt förstärkta av andra förband, som kan lösa uppgifter under lång tid. Dock är förutsättningen att förnödenheter kan tillföras, vilket normalt sker med flyg som landar eller fäller dessa. I regel eftersträvas kontakt med på marken framryckande styrkor inom en vecka. En strategisk luftlandsättning är mycket resurskrävande. Operativ luftlandsättning Operativ luftlandsättning genomförs normalt med ett eller flera fallskärmsregementen som stöd till markstridsförband. Kontakt med dessa förband bör vara upprättad inom högst en vecka till inom några dagar beroende på insatsdjup och medfört underhåll. Uppgifterna kan vara att: ta operativt viktiga områden, broförbindelser eller kanaliserande terräng, ta knutpunkter och flygfält för landning av andra förband, skydda flank, avregla eller skydda brohuvud vid landstigning och bekämpa våra förband på djupet såsom reserver, högre staber, artilleriförband och underhållsbaser. 127

128 Taktisk luftlandsättning Taktisk luftlandsättning genomförs som stöd till markstridsförband, i regel inom en brigads verksamhet. Luftlandsättningen, som oftast sker med helikopter, utförs normalt av trupp ur skytteförbanden i styrka från förstärkt pluton till förstärkt bataljon. Helikoptrarnas prestanda medger inte att annat än ett fåtal lätta fordon och artilleripjäser kan medföras. Truppen disponerar därför i huvudsak enbart burna vapensystem såsom pansarvärnsvapen och granatkastare. Luftlandsättningen sker inom egna understödjande artilleriförbands räckvidd, i regel på ett djup av högst 30 km. Insatsdjupet är därvid även beroende av uthålligheten. Kontakt med egna förband bör ske inom högst ett dygn och endast försvarsuppgifter ges. Taktisk luftlandsättning kan även genomföras med enheter ur luftlandsättningsförbanden. Dessa förband, som kan ges mer offensiva uppgifter, har betydligt högre rörlighet och stridsuthållighet än skytteförbanden, då de normalt medför stridsfordon. Nedan anges exempel på uppgifter vid taktisk luftlandsättning: Ta och försvara taktiskt viktig terräng som broar, vägskäl och dominerande höjder. Ta och försvara mindre brohuvud inför övergång av vattendrag eller landstigning. Bekämpa prioriterade förband, staber, artilleriförband och reserver. 128

129 9.2. Genomförande Luftlandsättning med fallskärm För transport och fällning av såväl trupp som materiel disponeras främst transportflygplan ingående i transportflygregementen. Det krävs ett transportflygregemente (30 st flygplan), för fällning av en taktiskt lastad, förstärkt fallskärmsbataljon i en omgång, varav huvuddelen åtgår för transport av fordon och materiel. Fallskärmsbataljonen uppträder, när den har luftlandsatt, som en mekaniserad bataljonsstridsgrupp med stor grad av uppdragstaktik och initiativförmåga. Denna bataljonsstridsgrupp måste bekämpas tidigt av våra förband för att inte hinna ta gynnsam terräng för fortsatt strid. Den luftlandsatta bataljonsstridsgruppen kommer inte stanna kvar på luftlandsättningsplatsen länge utan kommer påbörja anfallet mot förstahandsuppgiften omedelbart efterhand som förbanden återsamlats och blir anfallsberedda. Uthålligheten varierar mellan 1-5 dygn. Ett luftlandsättningsföretag kan indelas i följande faser. Förberedelsefas Förbekämpningsfas Transport- och fällnings-/landningsfas Stridsfas Förberedelsefasen Följande förberedelser genomförs av motståndaren inför en luftlandsättning: Samling till utgångsområden, lastning och förövning. Rekognoscering av lämpliga luftlandsättningsområden. Bedömning av markbeskaffenhet och snödjup. Luftlandsättning av spaningsförband, förtrupp, vilket sker dolt. Förstöring av radaranläggningar och luftvärnspjäser som ej är planerade mål i förbekämpningsfasen. Dessa kan slås ut av specialförband eller attack/bombflyg. Spaning kan genomföras av spaningsflyg, UAV-system, fjärrspaningsförband och via satellit. Modern navigeringsteknik innebär att transportplanen inte behöver invisas till fällningsområdet av personal på plats. Mark- och isbärighet, snösituation samt aktuella vindförhållanden i fällningsområdet är dock av central betydelse för luftlandsättningens genomförande och resultat. Information om dessa förhållanden kan vara svår att erhålla på enbart teknisk väg. 129

130 Förbekämpningsfasen Åtgärder vidtas för att dölja förberedelserna och vilseleda motståndaren om tid, plats och omfattning av luftlandsättningsföretag. Vidare så skapas ett lokalt luftherravälde. Förbekämpningen inriktas mot att bekämpa eller slå ut: fasta anläggningar som direkt kan komma att påverka luftlandsättningen såsom exempelvis radarstationer och luftvärnsförband samt manöverförband som geografiskt är grupperade så de kan komma att agera mot luftlandsättningen. Luftlandsättningsföretag kräver lokalt luftherravälde. Fällnings- och landningsområdet samt in- och utflygningsvägarna ska inte kunna påverkas av vårt luftförsvar inklusive truppluftvärn. Fällning på oförsvarade områden eftersträvas. Alternativet är att markförband måste nedhållas och nedkämpas under fällnings- och landningsfasen. Här kan såväl attackflyg, attackhelikoptrar, långskjutande artilleri och specialförband som tekniska störåtgärder användas. Sabotageförbandens verksamhet kan ingå i förbekämpningsfasen. Transport- och fällningsfasen Normalt luftlandsätts förstärkt bataljon inom ett ca 2 5 km stort område. Innan fällningsfasen måste flygformationen hålla en rak bana på fällningshöjd under ca 10 min flygtid, (50 km). I samband med fällning ställs vissa vind- och terrängkrav, (se kapitel 9.4). Fällningen inleds av en säkringsstyrka, tätt följd av materiel samt återstående personal. Återsamlingen sker till materielen. Under gynnsamma förhållanden kan bataljon fällas inom 30 min och vara stridsberedd inom en timme efter fällningens inledning. 130

131 Bild 9:1 Generell indelning i faser och tider för luftlandsättning (Wolfgang Bartsch/Pontus Gyhagen MSS) Landningsfasen Om luftlandsättning genomförs i ett område med befintlig flygplats eller landningsbana är oftast avsikten att delar av luftlandsättningen ska landas in. Ytterligare syften kan vara att ta flygplatsen genom en luftlandsättning med fallskärm för att i ett senare skede kunna landa med transportflygplan innehållande andra förbandsenheter som direkt efter landning påbörjar anfall mot en uppgift utanför luftlandsättningsområdet. Stridsfasen Striden förs i princip som vid de mekaniserade skytteförbanden. Skillnaderna består främst i att förbandet oavsett nivå saknar stridsvagnar. Striden förs oftast på mindre yta och har inledningsvis en mer ostrukturerad karaktär, dock med ett högre tempo, jämfört med exempelvis ett mekaniserat förband. Vid anfall sätts förbanden in från olika håll mot målet. Förbanden understöds främst av attackflyg. Underhåll kan vid behov tillföras från luften genom fällning eller landning. 131

132 Luftlandsättning med helikopter För helikopterluftlandsättning disponeras främst medeltunga transporthelikoptrar som kan bära förbandsstorlek upp till pluton. Tyngre helikoptrar används för större förband, hjulfordon, lättare stridsfordon och artilleripjäser. För taktisk transport av skyttetrupp åtgår sex plutonshelikoptrar per kompani. Generella riktvärden är att en taktiskt lastad skyttebataljon, med buren materiel, kräver drygt 24 st plutonshelikoptrar för transport i en omgång. En luftlandsättningsbataljon medför i en sådan beräkning all materiel och underhåll för 2-3 dygn. Förberedelsefasen och förbekämpningsfasen Rekognoscering av lämpliga områden för helikopterluftlandsättning görs främst genom flygspaning. I övrigt vidtas i princip samma åtgärder som vid fallskärmsfällning för att få lokalt luftherravälde och bekämpa markförband som kan inverka mot landsättningen. Skenluftlandsättningar kan göras för att vilseleda motståndaren. Landningsområdet kan avreglas med avståndsutlagda minor. Transport- och landningsfasen Helikopterförbandet anflyger normalt i 2-3 omgångar och i grupper om 4-6 helikoptrar på högst 100 meters höjd. Företaget skyddas av attackhelikoptrar/ armésamverkande attackflyg och jaktflyg. Strävan är att luftlandsätta så nära målet som möjligt. Kompani luftlandsätter i allmänhet samlat och inom en yta av 300 x 400 meter samt med 100 meters avstånd mellan helikoptrarna. Landningsområdet bör vara jämnt och fritt från ledningar. Vind- och terrängkraven är annars lägre än vid fallskärmsluftlandsättning medan siktkraven är högre. Luftlandsättningen inleds av en säkringsstyrka följd av huvudstyrkan och avslutas, under förutsättning att kompanihelikoptrar disponeras, med landning av fordon och artilleripjäser. Under gynnsamma förhållanden kan bataljon vara stridsberedd inom högst en timme efter luftlandsättningens inledning. Stridsfasen Förband som luftlandsätts med helikopter löser i huvudsak stridsuppgifter av mer defensiv karaktär i främst oförsvarad terräng. Förbanden kan användas för att ta och försvara nyckelterräng syftande till att exempelvis kunna öka anfallshastigheten för andra förband, skydda flanker eller försvåra vår verksamhet. Förbanden understöds av indirekt eld samt beväpnade helikoptrar och attackflyg. Allt underhåll för avsedd stridsverksamhet medförs normalt vid landsättningen Lastkapacitet Transportflygplanstyp Tungt transportflygplan Medeltungt transportflygplan Lastkapacitet 100 soldater med fallskärm eller 200 soldater utan fallskärm eller 3 luftlandsättningspansarskyttevagnar 60 soldater med fallskärm eller 90 soldater utan fallskärm eller 2 luftlandsättningspansarskyttevagnar Tabell 9:1Generella riktvärden för transportkapacitet vid luftlandsättning med flygplan (Pontus Gyhagen MSS) 132

133 Hkptyp / storlek Transporthelikopter kompani (-) Tung Transporthelikopter pluton Medeltung Lastkapacitet 90 stridsutrustade soldater eller 1-2 större fordon/artilleripjäser 25 stridsutrustade soldater samt lätta fordon eller buren mtrl. Tabell 9:2 Generella riktvärden för transportkapacitet vid helikopterluftlandsättning (Pontus Gyhagen MSS) 9.4. Väder och terrängkrav Väder- och terrängkrav vid luftlandsättning med fallskärm Vindhastighet över 8 m/sek innebär, förutom ökad skaderisk för personal och fordon till följd av hög landningshastighet, att precisionen i fällningen försvåras, för vingfallskärmar är grundregeln 13 m/sek. Personal och fordon riskerar vid för hög vindhastighet att hamna i ogynnsam terräng, vilket ytterligare ökar skaderisken. Även vindriktningen har betydelse. Fällning mot vinden eftersträvas. Sid- eller medvindsfällning försvårar möjligheterna att beräkna reell landningsplats. Vid planering inför en luftlandsättning måste hänsyn således tas till varierande vindhastighet och vindriktning. Detta kan ställa krav på reservfält, vilket begränsar tillgången på områden som är lämpliga för luftlandsättning. Mörker försvårar upptäckt av luftlandsättningsföretag, men försvårar återsamling efter fällning. Med modern navigeringsteknik minskar siktens betydelse för anflygning och fällning. Vid luftlandsättning av bataljon och större förband får sikten dock inte understiga 10 km och höjden till molnbas måste vara minst 400 m. I landningsområdet måste terrängen vara öppen, varvid dock enstaka träd, hus eller ledningar får finnas. För fordonen krävs jämn mark med tillräcklig bärighet. Vintertid ökar antalet luftlandsättningsplatser markant då isbelagda sjöar och vattendrag går att utnyttja. Fordonens rörlighet begränsas dock av snö, varvid luftlandsättningsförbandens stridsfordon har sämre framkomlighet än skytteförbandens. Den vattenblandade snö som ibland förekommer på isar kan dock helt omöjliggöra fällning av fordon. Väder- och terrängkrav vid luftlandsättning med helikopter En vindhastighet under 20 m/sek påverkar normalt inte flygning och landning med helikopter. Vid taktisk flygning med större förband (> 8 hkp) bör dock vindhastigheten understiga 10 m/sek. Landning mot vinden är nödvändig. Modern bildförstärkarutrustning gör att mörker inte är ett nämnvärt hinder. Snö på marken, klart väder och månsken underlättar dock flygningen. Sikten vid flygning med större förband måste vara minst 5 km och höjden till molnbas överstiga 150 m (i mörker 300 m). I landningsområdet bör terrängen vara relativt öppen och fri från el-/teleledningar. För eventuella fordon krävs jämn mark med tillräcklig bärighet. Vintertid ökar antalet luftlandsättningsplatser markant. Uppvirvlande snö kan dock orsaka siktproblem vid landningen, varvid större landningsområden eller ökad tidsseparation mellan helikopt- 133

134 rarna krävs. Snö som är djupare än 0,5 m försvårar landning, särskilt om fordon ska urlastas. Generella grundvärden för luftlandsättning Tabell 9:3 Generella grundvärden för luftlandsättning (Pontus Gyhagen MSS) Storlek på fällningsyta Tid för fällning, landning, samling och organisering Luftlandsättning med Fallskärm Helikopter Höjd till molnbas 300 m (i mörker 400 m) 50 m (horisontlinjen måste kunna ses). Större förband, lägst 150 m (i mörker 300 m) Sikt, (gäller även i mörker) 5 km (10 km för luftlandsättningsbataljon) 500 m. Större förband 5km Vind Högst 10 m/s Högst 20 m/s (10 m/s för större förband) Fallskärmskompani Luftlandsättningsbataljon Skyttepluton Skyttekompani Skyttebataljon Fallskärm Helikopter 500 x 1300 m 2 x 5 km 50 m radie 200 x 300 m 4 st områden om 200 x 300 m min 60 min 1 2 min 2 5 min min Tabell 9:4 Generella grundvärden för ytor och tider vid luftlandsättning (Pontus Gyhagen MSS) 9.5. Styrkor och svagheter Motståndarens styrkor Luftlandsättningar kan ha en mycket stor överraskningseffekt. Luftlandsättningsförbanden är vanligtvis motståndarens mest övade och tränade förband. Luftlandsättningsförbanden är allsidigt sammansatta vilket medför ett självständigt uppträdande vid anfall och försvar på marken. Förbanden har normalt ett högt tempo i sin strid för att tidigt nå sitt förstahandsmål efter luftlandsättningen. Motståndaren har god förmåga att luftlandsätta förband av plutons till kompanis storlek med helikopter. Dessa kan utgöras av luftlandsättningsförband men kan även vara skyttedelar ur motoriserade-, mekaniserade och marininfanteriförband. Helikopterluftlandsättningar används taktiskt på djupet för att ta nyckelterräng eller för att slå ut specifika mål. För att motverka den lägre eldkraften vid helikopterluftlandsättning kommer motståndaren att använda granatkastarsystem som medförs buret eller transporteras med helikopter alternativt genomförs luftlandsättningen inom räckvidd för eget artilleri. Sjöar och vattendrag kan användas för fallskärms- och helikopterluftlandsättning vintertid. Motståndarens svagheter Luftlandsättningsområden bör vara oförsvarade av våra förband, eller behärskas av egen trupp som tidigare tagit terrängen, för att lyckas. Motståndarens underrättelseläge om våra förbands gruppering måste vara detaljerat för att luftlandsättningen ska lyckas. Detta gäller både de förband som kan komma 134

135 att påverka fällningen samt de förband som motståndaren planerar att möta i strid på marken. Våra förband som kan komma att påverka luftlandsättningen såsom artilleri, luftvärn och flygstridskrafter måste bekämpas och nedhållas för att möjliggöra genomförandet. Luftlandsättningar av större styrkor kräver stora flygtransportresurser vilket gör att flygföretaget under inflygning är mycket stort och lätt att upptäcka och bekämpa. Motståndarens flygstridskrafter i form av jakt-, attack-, och bombflyg kommer att uppträda som eskort och skydd både i luften och mot mål på marken. Vintertid försvåras luftlandsättningar om snödjupet är stort och kan i vissa fall även vara hindrande då tiden för samling efter landning blir för lång och medför påverkan från våra förband i luftlandsättningsförbandens mest sårbara skede. Luftlandsättning med helikopter innebär i regel att endast burna vapensystem kan medföras. Det påverkar motståndarens eldkraft negativt och gör de mindre rörliga i sin strid, då stridsfordon ej medförs. Motståndaren har även förmåga att fälla luftlandsättningspansarskyttevagnar med vagnsbesättningen uppsutten. Detta medför hög eldberedskap med kanon, kulspruta och pansarvärnsrobot mycket kort tid efter landning. Första uppgiften som löses av förbandets pansarskyttevagnar är att skydda landning, samling och organisering för övriga delar av luftlandsättningsförbandet. Detta minskar i regel inte tiden för samling och organisering för hela förbandet utan skillnaden består i att förbandets eldkraft är stor (dock ej samordnad) direkt efter landning vilket kommer påverka oss i vår strid. 135

136 10. Motståndaren landstiger Bild 10:1 Exempel på landstigning (Wolfgang Bartsch efter förlaga ur Utländska stridskrafter 1993) Grunder Att genomföra en landstigning kräver ett mycket omfattande planläggnings- och förberedelsearbete. En landstigningsoperation genomförs i samverkan mellan armé-, marin och flygstridskrafter. Landstigningen görs om möjligt på ett oförsvarat eller svagt försvarat kustområde. Dessutom krävs det att våra flyg- och sjöstridskrafter inte kan verka mot operationen. För överskeppning av trupp och materiel utnyttjas specialtonnage såsom landstigningsfartyg av olika typer, samt svävare. Därutöver kan inmönstrade civila sjötransportmedel användas som exempelvis färjor, container- eller konventionella handelsfartyg. Truppen utgörs av landstigningsförband ur marininfanteriet och/eller delar av arméförbandens brigader. Marininfanteriförbanden disponerar inte några egna fartyg organisatoriskt för att kunna genomföra landstigning. Landstigningsfartyg, svävare och övriga fartyg finns i flottan och tillförs landstigningsstyrkan inför uppgift. Överslagsmässigt kan transporthastigheten för ett överskeppningsföretag beräknas till 15 knop, (25-30 km/h), i öppen sjö. För att vilseleda vårt försvar kan skenlandstigningar genomföras på andra kustavsnitt långt från det verkliga landstigningsområdet. 136

137 Syftet med att en angripare väljer att genomföra en landstigning kan vara att: öppna upp en ny front eller anfallsriktning, understödja markstridsförband som tränger fram längs kusten, göra en raid mot ett mer begränsat mål eller utföra sabotage samt störa, avleda eller vilseleda våra stridskrafter genom olika raidföretag. När landstigningen sätts i ett större sammanhang är strävan att förena flera bataljonsbrohuvuden till ett sammanhängande system av tillräcklig bredd och så stort djup så att efterföljande förband kan anfalla in på djupet och nå eventuellt tidigare luftlandsatta förband. Dessa anfall utförs normalt av överskeppade mekaniserade eller motoriserade förband och påbörjas när förbanden anfaller ut ur brohuvudet. Brohuvudets utbredning ska möjliggöra lossning och framryckning till utgångslägen för anfall för förbanden ingående i den styrketillväxt som sker. Målet är att snabbt ta ett brohuvud som har en sådan utsträckning att den egna landstigningsstranden är utom räckhåll för artilleri. Beroende på syfte och omfattning kan en landstigning vara strategisk, operativ eller taktisk. Strategisk landstigning En landstigning kan vara den inledande fasen där markförband hamnar i strid. Landstigningen kan vara av en strategisk karaktär innebärande att det är det inledande anfallet förutom förbekämpning, spaning, sabotage och målbekämpning med flyg eller markrobot. Landstigningen är stor operation vilket inte kommer att gå obemärkt förbi våra sensorer och förband. Syftet med landstigningen kan vara att öppna upp en ny anfallsriktning in i vårt land. Normalt åtgår mycket omfattande förbands- och transportresurser för att genomföra en större landstigning av denna karaktär. Exempel på strategiska landstigningar är landstigningen vid Normandie under andra världskriget och britternas landstigning på Falklandsöarna Operativ landstigning Landstigning kan även genomföras som operativ landstigning i form av kringgång längs en kust med syfte att understödja framryckande arméstridskrafter på ett djup av normalt högst 150 km framför dessa. Strävan är att nå kontakt med markförbanden inom 2-4 dygn. Uppgiften kan också vara att slå ut olika anläggningar inom ett kustområde eller att ta öar, marinbaser och kustnära flygfält. 137

138 Taktisk landstigning Landstigningar av taktisk karaktär utförs oftast som kringgång längs en kust som stöd till arméförbandens strid. Hela eller delar av marininfanteribrigaden används för landstigningen, vilken i regel sker högst 50 km framför arméförbanden. Man strävar efter att ha kontakt med dessa inom 1-2 dygn. Uppgiften kan också vara att slå ut olika anläggningar i kustområdet och ta marinbaser och flygfält. Taktiska luftlandsättningar kombineras i regel med landstigningen. Raidföretag och landstigning av spaningsförband, som kan vara en del av ett större landstigningsföretag, utförs med mindre farkoster som svävare eller helikoptrar. De marina specialförbanden disponerar därutöver särskilda transportmedel vilket möjliggör transport såväl över som under vatten. Väder- och terrängkrav vid landstigning Lämplig landstigningsstrand, minst 1 km bred per tätbataljon, jämn och fast botten samt en urlastningsplats, vid 3-meterslinjen, m från strandlinjen, där stridsfordon urlastas från landstigningsfartygen. För mindre landstigningsfartyg gäller 1-2 meterslinjen. Goda utbredningsmöjligheter, 1-2 uppfarter för fordon per tätbataljon med väl utvecklat vägnät från landstigningsområdet. Gynnsamma möjligheter för luftlandsättningar. Möjligheter till snabb styrketillväxt och tillgång till hamn/lossningslägen för roro-fartyg. Nautiska förhållanden som medger insegling och nödvändig manövrering i rangeringsfasen. Högst 0,5 m höga vågor där urlastning av amfibiefordon sker samt god sikt. Landstigningsfartyg Vanligt tonnage (handelstonnage) För transport av huvudstyrkans markförband används så kallade rorofartyg (roll-on/rolloff). Fartyg som ska användas som rorofartyg inom ramen för en militär operation finns till del organisatoriskt i motståndarens organisation. Därtill behöver motståndaren komplettera med att använda handels- och passagerarfartyg. Dessa har vissa begränsningar avseende möjligheten att transportera större och tyngre fordon i form av stridsfordon och stridsvagnar. Specialtonnage Specialtonnaget är avsett för marininfanteriet och omfattar olika typer av landstigningsfartyg som kan transportera marininfanteriförband från kompanis upp till förstärkt bataljons storlek. Därtill kommer flera typer av svävare med en stor transportkapacitet, från en marininfanteripluton upp till ett marininfanterikompani inklusive ett tiotal pansarskyttefordon. 138

139 10.2. Genomförande Planering och inhämtning Motståndaren kommer bedriva spaning mot oss för att skapa rätt planerings- och beslutsunderlag för en landstigningsoperation. Specialförband har i detta skede opererat inom vårt territorium under lång tid. Tilltransport, koncentrering och förberedelser I det här skedet transporteras förband, fartyg, landstigningsfarkoster och materiel till utskeppningsområden, hamnar och flygbaser som motståndaren använder för sina förberedelser. Förbandens stridsberedskap höjs och förövning kan komma att ske. Förbekämpning och skenbekämpning. Förbekämpning genomförs mot den del av kuststräckan som kommer att användas för landstigningen. Förbekämpningen riktas mot våra flyg- och sjöstridskrafter samt mot kustförsvaret och markstridsförbanden. Under de sista dygnen före landstigningen sker en kraftsamling av förbekämpningen till luftlandsättnings- och landstigningsområdena samt mot sådana förband som kan inverka mot landstigningen. För att ta och förstöra viktiga anläggningar vid eller utanför kusten kan mindre enheter sättas in med marininfanteri- eller specialförband av plutons eller kompanis storlek. Enheterna transporteras i snabbgående båtar, ubåtar, svävare eller helikoptrar. Skenbekämpning genomförs för att vilseleda oss och för att få oss att agera mot terräng som ej kommer användas för landstigning. Sjötransport Överskeppningen sker med stor kraftsamling till försvar från luft och sjöförband. Transporten är sårbar från våra luft- och sjöstridskrafter vilket gör att stora resurser avsätts från motståndarens sida för att möjliggöra överskeppningen. Även om landstigningsoperationen är en mindre taktisk landstigning kommer det krävas stora resurser i form av transportfartyg och närskydd för att transportera förbandet. Luftlandsättningar. Följande typer av luftlandsättningar kan förekomma: Luftlandsättning av sabotageförband genomförs från ett par dygn upp till veckor före landstigningen. Syftet är att slå ut våra lednings-, försvars-, radar- och energianläggningar. Luftlandsättning av fallskärmsförband sker ett eller två dygn före landstigningen. I första hand har denna till uppgift att förhindra våra förband att inverka mot landstigningsområdet. Luftlandsättning av luftburna förband utförs med fallskärm eller helikopter upp till något dygn före landstigningen och i anslutning till landstigningsområdet. Målet är att slå ut fasta installationer såsom radaranläggningar och ta terräng, hamnar, flygfält samt lossningslägen. 139

140 Bild 10:2 Exempel på luftlandsättning vid landstigning (Pontus Gyhagen, MSS) Minröjning Innan landstigningen påbörjas, när förbanden är i sjötransportskedet, försöker motståndaren att röja eventuella minor till sjöss. Om vi hunnit utföra omfattande mineringar, tvingas röjningsstyrkorna att genomföra en tidigare och en mer omfångsrik röjning, något som ger oss en god förvarning om förestående landstigning. Minröjning till sjöss måste oftast genomföras för hela inseglingslederna och öar i anslutning till dessa måste bekämpas och tas med marktrupp. Inledningsvis utförs minröjningen av minsvepare och därefter av minjaktfartyg, helikoptrar och röjdykare. Ett sådant röjningsarbete är mycket tidskrävande. Motståndaren kan även använda sig av egna mineringar i syfte att skära av alternativt skydda egen flank. Detta kan genomföras dolt från undervattensfarkost eller genom flygminfällning. Yttre och inre rangering Från att landsstigningsoperationens förband och fartyg varit grupperade för att möjliggöra överskeppning rangeras nu hela styrkan för att kunna landstiga. Det innebär att fartyg som tidigare var grupperade för att försvara transportfartygen mot angrepp nu fokuserar på försvaret av landstigningen. Vidare rangeras fartygen och landstigningsfarkosterna för insegling i de minklarerade rännorna som röjdes i minröjningsfasen. Säkring De första enheterna som landstiger tillhör den del ur marininfanteribrigaden som benämns strandsäkringsbataljonen. Strandsäkringsbataljonen har till uppgift att ta och säkra terräng i anslutning till strand- och kustområdet för att möjliggöra nästa steg i landstigningsoperationen. I uppgiften ingår även att röja mineringar på land som påverkar landstigningen vilket kan komma att vara tidskrävande för styrkan. Taktiskt kallas den första delen av landstigningen; att ta ett brohuvud. Enheterna löser även invisning åt efterföljande fartyg och markförband. 140

141 Vid landstigningen tar strandsäkringsbataljonen ett så stort landstigningsområde att en brigad kan landstiga. Normalt sett landstiger säkringsstyrkan med hjälp av svävare eller mindre specialutrustade båtar, men de kan även luftlandsättas med fallskärm eller helikopter. Landstigning och lossning. Landstigning sker, om möjligt, direkt från landstigningsfartygen på stranden. Om detta inte går, urlastas stridsvagnarna, bandhaubitsarna och övriga fordon vid 1-meterslinjen. Skulle inte heller detta vara möjligt, lossas amfibiefordonen högst 3 km från stranden. Övriga stridsfordon förs iland efter hand genom lossning över kaj eller läktring (omlastning) till mindre landstigningsbåtar/svävare som i sin tur sedan kan lossa direkt på stranden. Även helikoptrar kan utnyttjas. En avgörande förutsättning för att en landstigningsoperation ska lyckas, är att en tillräcklig lossningskapacitet säkerställs, antingen genom att iordningsställa en hamn i brohuvudet eller genom att bygga konstgjorda lossningslägen. Landstigning understöds från luften av attackflyg, bombflyg och attackhelikoptrar samt av fartygsartilleri, raketartilleri och robotar. Bild 10:3 Exempel på den första landstigningen, vilken normalt genomförs av marininfanteribrigadens strandsäkringsbataljon (Wolfgang Bartsch) 141

142 Styrketillväxt I det här skedet kraftsamlas operationen mot att när så medges landstiga snabbt och effektivt med huvuddelen av landstigningsstyrkan. Allt syftar till att möjliggöra styrketillväxten för att möjliggöra nästa steg i striden. Utbrytning Utbrytning sker normalt när förband kan bryta sig ur själva landstigningsområdet och påbörja att lösa en uppgift längre in i landet. I det här skedet startar den rörliga striden på marken och marininfanteriet övergår nu till att uppträda med samma taktik som ett motoriserat skytteförband. Landstigningar av mindre karaktär kan även genomföras med helikopterluftlandsättningar i syfte att ta hamnområde och ingående vägar. Därefter sker insegling med roro-fartyg till kajer. Anfall med överskeppade motoriserade och mekaniserade förband kan påbörjas direkt efter urlastning från kajområdet genom det luftlandsatta försvaret Taktik vid landstigning I förberedelseskedet bör de egna flygstridskrafterna vara baserade inom 600 km radie och hunnit skapa luftherravälde. Lokalt ska ett sjöherravälde ha skapats. Dessutom ska minröjning av ett antal rännor, med en bredd på ca l km, till landstigningsstranden samt röjning av undervattenshinder ha genomförts. De egna sjöstridskrafterna bör finnas ca 40 km från landstigningskusten. En marininfanteribataljon landstiger med två eller tre kompanier i täten. Anfallsbredden och djupet är detsamma som för en vanlig mekaniserad bataljon. Bataljonens uppgift omfattar minst 2 km anfallsdjup och minst 4 km 2 brohuvudyta. En landstigning vilken utförs som kringgång längs kust, kan genomföras som understöd åt en brigad under anfall. Landstigningen sätts i regel in högst 50 km från de egna förbanden. Marininfanteribataljonen kan uppträda självständigt under 1-2 dygn efter en taktisk landstigning. Därefter måste den få understöd av andra förband. Motståndaren kan komma att genomföra luftlandsättningar vid flygplatser i närområdet till landstigningen i syfte att möjliggöra styrketillväxt genom inflygning av markstridsförband. Luftlandsättningen och landstigningen ingår då i motståndarens stridsplan där syftet med luftlandsättningen är att binda våra förband i strid i viss terräng vilket möjliggör en landstigning utan större påverkan. En landstigning genomförs i regel av en marininfanteribrigad. Förbandet kan även innehålla stridsvagnar. Stridsvagnsförband kan också komma att ingå i en landstigning då möjligheten till överskeppning av tyngre förband med fartyg ingår i landstigningsoperationen. Exempel på detta kan vara då en landstigning med delar av en mekaniserad bataljon eller brigad genomförs. Förbandet har då sin första uppgift längre in i landet än landstigningsförbanden vars uppgift är att skapa förutsättningar för fortsatt styrketillväxt. 142

143 10.4. Styrkor och svagheter Motståndarens styrka Motståndaren har tillgång till speciellt utrustade och utbildade förband, luftlandsättningskapacitet för skydd av brohuvud, möjlighet att nyttja handels- och Ro-ro fartyg, allsidigt sammansatta förband som kompletterar varandra, stor eldkraft samt splitterskyddade fordon. Motståndarens svagheter Angrepp från våra flyg- och marinstridskrafter gör överskeppningen sårbar. Stort väderleksberoende. Minröjningskapaciteten är begränsad. Om ro-ro fartyg används behövs i regel en L-formad kaj för lossning vilket begränsar motståndarens handlingsalternativ. Stor hamnkapacitet krävs på ett tidigt stadium för att styrketillväxten ska bli tillräcklig. Lokalt luftherravälde över landstigningsområdet måste hållas. Landstigningsområdet bör vara oförsvarat. 143

144 11. Motståndarens specialförband (exempel) Principiell beskrivning Specialförbanden uppträder normalt i små enheter, vars sammansättning anpassas till uppgiften. Möjligheterna till ett uppträdande samt användandet av medel och metoder, som inte går att spåra till en stat, gör att insatserna kan förnekas på politisk nivå. Vid låga konfliktnivåer kan förbanden därför användas dolt för att optimera verkan av icke-militära åtgärder eller i lägen då en tydlig upptrappning av konfliktnivån vill undvikas. Vid högre konfliktnivåer kan förbanden användas som ett krishanteringsinstrument för att med begränsade militära medel och insatser förstärka effekterna av politisk/diplomatisk verksamhet. Specialförband kan även nyttjas som medel för alternativa metoder. Förutom att användas under en väpnad konflikt kan specialförband vara delaktiga i förbekämpningen inför en sådan. Strävan är då att förbandens verksamhet i det längsta sker dolt. Vid en långt utdragen förbekämpning på låg våldsnivå kan insatserna ske på ett sådant sätt att effekterna blir stora, medan orsakerna inte går att särskilja från de störningar som normalt kan drabba ett samhälle. Exempel på detta är störning av el- och vattenförsörjning, spridning av sjukdomar till följd av användandet av biologiska stridsmedel, nyckelpersoner på politisk och militär ledningsnivå som kidnappas eller utsätts för olyckor av olika karaktär samt förstöring av infrastruktur av vikt för samhällets funktion. Händelser av den karaktären kommer ej ske samtidigt utan förskjutet i tid över en avgränsad fas innan ett anfall. Ett stort antal infiltreringsmetoder kan tillämpas. Vissa specialtransportmedel disponeras för dessa. Patrullerna har möjlighet till autonomt uppträdande under lång insatstid. Några av truppenheterna är särskilt utbildade och utrustade för uppträdande i marin miljö. Även ytterst begränsad insats och ibland enbart rykten om att specialförband är verksamma, kan skapa psykologiska effekter med negativa konsekvenser för våra förband. Exempelvis kan det handla om betungande skyddsåtgärder eller omfördelning av resurser från strid till bevakning. Specialförbanden kan luftlandsätta på mycket låg höjd respektive mycket hög höjd. Detta görs för att skapa förutsättningar att genomföra luftlandsättningen dolt. Normalt luftlandsätts små enheter vid dessa operationer. 144

145 11.2. Uppgifter och agerande Underrättelseuppgifter Underrättelseuppgifterna syftar främst till att skapa underlag för bedömningar på central nivå om exempelvis vårt beredskapsläge och våra förbands användande. Spaning sker mot förbindelser, flygbaser och marina basområden. Därutöver kan rekognoscering inför egen eller andra förbands verksamhet ske genom kontroll av framkomlighet och motståndarens bevakningsåtgärder. Förbanden kompletterar information från andra källor. Inhämtningen kan ske med såväl truppspaning, marksensorer och burna UAV-system, som via utfrågning av civilbefolkning eller förhör av krigsfångar. Tolkar kan ingå i förbanden. Stridsuppgifter Stridsuppgifterna inkluderar våldshandlingar och sabotage mot såväl militära som civila mål och funktioner av väsentlig betydelse för motståndarens stridseffekt och uthållighet. Verkan i målet kan levereras av medförda eller understödjande vapensystem. Exempel på målval är: Energiförsörjning som kraftledningar, ställverk, transformatorer, olje- och gas depåer, rörledningar, kommunikationer och infrastruktur som järnvägsnät, broar, ledningssystem i form av tele-, radio-, radiolänkstationer, fiberkablar, underrättelsesystem som spanings- och luftvärnsradarstationer, viktig militär materiel och anläggning, fartyg, flygplan, torped-, min- och robotförråd, ledningsplatser, flyg- och marinbaser och luftvärnsförband samt nyckelpersonal såsom politiska och militära ledare, piloter, flygledare, tekniker och reparationspersonal. Specialoperationer Specialoperationer kan omfatta: skenföretag syftande till att vilseleda våra förband, stöd till motståndsrörelse såsom att utbilda, biträda med ledning och utrustning samt sök- och räddningsföretag för att uppspåra och rädda nedskjutna piloter. Specialoperationer innefattande så kallade raidföretag kan syfta till att: ta och säkra viktigt område för eget behov såsom flygbaser och flygplatser, tillfångata och frita personal inklusive gisslan och omhänderta och förstöra särskild materiel. Förbanden kan också delta som exklusiva offensiva resurser. 145

146 Specialförbandens patruller disponerar utrustning anpassad till behov och syfte såsom: materiel för verksamhet i mörker, underrättelsesensorer, lätta UAV-system, laserpekare och radiofyrar för målinvisning av kvalificerade luftburna vapensystem, satellitkommunikationssystem, prickskyttegevär, ljuddämpade vapen, pansarvärnsvapen, försåtsladdningar, minor, luftvärnsrobotar och lätt televapenutrustning. 146

147 12. Stöd för bedömning av motståndarens förmåga på lägre nivå CHEFENS och STABENS SÄRSKILDA ANSVAR! Det är DU som CHEF eller STABSMEDLEM som ska förstå och värdera motståndaren. Det är DITT ansvar. Dina soldater och underlydande förväntar sig att DU tar det ansvaret. De beslut DU fattar ska grunda sig på det du vet, ser och känner likväl som på högre chefs underlag. Alla chefer och soldater ska kunna göra ett bedömande av motståndaren. Bedömmandet ska utgå från tidsaspekter, effekten av olika fordons- och vapensystem och terrängen. Att bedöma motståndaren är en grundförutsättning för att kunna bedriva strid. I detta kapitel beskrivs ett antal enklare grundregler och modeller som kan användas av soldater och chefer oavsett nivå. En mer kvalificerad bedömning av motståndaren görs normalt av underrättelsebefäl. Ett oklart informationsläge om motståndaren får aldrig innebära att man agerar förutsättningslöst. Här måste tidigare genomförda strider, upplevelser och erfarenheter ligga till grund för en bedömning likväl som vetskapen om sitt eget agerande, och motståndarens, vid utbildning, träning och övning. En viktig del i motståndarbedömningen är den tankemodell som redovisas på följande sida. Modellen ska användas som ett komplement till de bedömningar som delges vid ordergivningar av exempelvis underrättelsebefäl. 147

148 12.1. Tankemodell för framtagande av motståndarens handlingsalternativ Tankemodellen i tabellen nedan ska ses som en förenklad modell att använda som chef eller stabsmedlem på lägre nivå. Steg Motståndarens läge och stridsvärde Terräng, väder och sikt Grundfakta Motståndarens läge och stridsuppgift Motståndarens stridsvärde Erfarenheter från tidigare strid Terrängen Innehåll Hur är motståndaren organiserad? Vilken avgörande materiel-, fordon och vapensystem har han? Vilken är motståndarens senast kända position? (eller bedömning från chef alt. stab) Vad kan syftet med motståndarens strid vara? Vilken stridsuppgift kan motståndaren tänkas ha? Vilket är motståndarens stridsvärde? Begränsningar avseende materiel, fordon och vapensystem? Begränsningar avseende logistik och personal? Hur har motståndaren agerat tidigare? Hur tros motståndaren agera? Vad medger terrängen vad främst avser: - Luftlandsättningar - Framryckningsvägar - Stridsställningar - Dold och skyddad framryckning - Möjligheter till omfattning - Stridsgrupperingsformer - Observationsmöjligheter Vilken terräng är nyckelterräng? 148

149 Motståndarens handlingsmöjligheter Väder och sikt Motståndarens troligaste stridsplan Motståndarens farligaste stridsplan Vilka möjligheter och begränsningar innebär aktuellt väder och siktförhållanden? Baserat på svaren på ovanstående frågor: - Hur hade jag valt att lösa uppgiften om jag var motståndaren? Utarbeta en tänkt stridsplan för motståndaren. Baserat på den tänkta stridsplanen: - Var kommer motståndaren att vara, vid vilken tid och med vilka förband/system? - Vilken terräng kommer motståndaren att försöka behärska? Kan motståndaren göra något svårförutsägbart som innebär stor risk för oss? Tabell 12:1 Tankemodell som stöd vid bedömande (Pontus Gyhagen, MSS) 149

150 Beräkning av motståndarens läge med stöd av klocka och linjal Bild 12:1 Motståndarbedömning, klocka och linjal (Pontus Gyhagen, MSS) Tankeexempel i tid och terräng Bild 12:2 Motståndarfokuserat försvar kopplat till motståndarens anfallstid (Pontus Gyhagen, MSS) 150

151 Bild 12:3 Terrängfokuserat försvar kopplat till motståndarens anfallstid (Pontus Gyhagen, MSS) Bild 12:4 Beräkning av tidpunkt och terräng för första strid (Pontus Gyhagen, MSS) Risk för sammanstöt eller stridskontakt kan förenklat indelas i färger på områden eller vägar baserat på resonemanget i bilden ovan. Indelningen i tabellen nedan ska främst användas som ett verktyg för att visualisera risker grafiskt eller som en ledstång vid val av bland annat framryckningsmetod och förebyggande åtgärder. Grön Gul Röd Låg sannolikhet Viss sannolikhet Stor sannolikhet Tabell 12:2 Indelning av risk för sammanstöt/stridskontakt med stöd av färger (MSR 1.1 Taktiska och fältmässiga grunder) 151

152 Bild 12:5 Val av stridsställning utifrån vapensystemens prestanda (Pontus Gyhagen, MSS) 152

153 12.2. Tidsberäkningar Normalt påverkar följande faktorer motståndarens framryckningshastighet: Våra förbands motverkan såsom mineringar, indirekt eld, flyganfall och eldöverfall. Chefers förmåga. Markens beskaffenhet och behovet av fältarbeten. Terrängtypens påverkan såsom kuperad och eller betäckt terräng. Hur noga framryckningsstråken är rekognoserade. Motståndarens underrättelseläge. Behovet att avdela reserver ur egen organisation. Vid framryckning i terräng utan risk för stridskontakt eller bekämpning är det främst markens bärighet och terrängens beskaffenhet som bestämmer framryckningshastigheten. Sommartid i terräng med låg bärighet kan framryckningshastigheten vara så låg som ner till 0,5 km/h. Fältarbeten måste normalt genomföras innan bataljon och större förband kan passera besvärliga terrängpartier. Tillfälliga passager av exempelvis myrmark kan genomföras av lägre förband såsom kompani. Dessa passager håller normalt endast för det egna förbandet att framrycka på och måste förbättras avsevärt om andra förband ska framrycka samma väg. Fordonsmattor och andra större fältarbeten kan utföras men är ej eftersträvansvärt då överraskningseffekten mot oss minskar drastiskt beroende på tidsåtgången för genomförandet. En motoriserad skyttebataljon framrycker, som helt förband, under mörker i terräng med en hastighet av ca 2-4 km/h. Detta kräver dock god markbeskaffenhet och rekognoserade framryckningsstråk. I dagsljus ökar hastigheten avsevärt. Om ett kompanis framryckningshastighet ska bedömas ska hastigheten bedömas till att vara högre, då mängden fordon som ska använda samma stråk minskar. Det är inte den totala framryckningssträckan som är avgörande för tidsberäkningen utan mängden ogynnsam terräng som måste passeras som ska ligga till grund för tidsberäkningen. 153

154 12.3. Framkomlighet Framryckning på väg Förbandstyp Dager Mörker km/h m/min km/h m/min Bandgående och hjulgående stridsfordon i ko- lonn Hjulgående fordon i kolonn Tabell 12:3 Framryckning på väg (Pontus Gyhagen, MSS) m/s verkar ej stämma Framryckning i terräng Framkomlighet Förflyttning Fastkörning Ungefärlig hastighet km/h m/min God Obehindrad Enstaka Måttlig Fördröjd /försvårad Förekommer Dålig Långsam/omöjlig Ofta < 4 < 70 Tabell 12:4 Framryckning i terräng (Pontus Gyhagen, MSS) Framkomlighet med hänsyn till tjäle på torv- och myrmark Bild 12:6 Framkomlighet med hänsyn till tjäle på torv- och myrmark för stridsvagn och pansarskyttevagn (Pontus Gyhagen, MSS) 154

155 Framkomlighet i packad, hopfrusen eller blöt snö Bild 12:7 Framkomlighet för stridsvagnar i packad, hopfrusen eller blöt snö (Pontus Gyhagen, MSS) Bild 12:8 Framkomlighet för pansarskyttefordon i packad, hopfrusen eller blöt snö (Pontus Gyhagen, MSS) Framkomlighet i torr och lös snö Bild 12:9 Framkomlighet för stridsvangar i torr och lös snö (Pontus Gyhagen, MSS) 155

156 Bild 12:10 Framkomlighet för pansarskyttefordon i torr och lös snö (Pontus Gyhagen, MSS) Framkomlighet på is (sötvatten) Bild 12:11 Framkomlighet för stridsvagnar på is (Pontus Gyhagen, MSS) Bild 12:12 Framkomlighet för pansarskyttefordon på is (Pontus Gyhagen, MSS) 156

157 Passage av hinder Bild 12:13 Generella värden för passage av hinder för stridsvagnar och pansarskyttefordon (SoldF, 2001) 157

158 Vadning Bild 12:14 Djupvadning med monterad djupvadningsutrustning (SoldF, 2001) Bild 12:15 Generella maxdjup vid vadning med stridsvagnar och pansarskyttefordon (SoldF, 2001) 158

159 Gravtagningsförmåga Generella värden för gravtagningsförmåga anges normalt utifrån bredden på hindret. I bilderna nedan åsyftas bredd på diken i mark. Bild 12:16 Generella värden för stridsvagnars gravtagningsförmåga (Pontus Gyhagen, MSS) Bild 12:17 Generella värden för pansarskyttefordons gravtagningsförmåga (Pontus Gyhagen, MSS) Broläggning Bild 12:18 Generell maxbredd för broläggning med broläggare (SoldF, 2001) 159