Svensk amatör upptäcker dvärgnova! Gruvarbetare, amatörastronomer och renskav. Observationsdagboken. Mångalen i djuprymd. Lyckat starparty i Värmland

Transkript

1 T i d s k r i f t f ö r S v e n s k A m a t ö r A s t r o n o m i s k F ö r e n i n g o c h a n s l u t n a l o k a l f ö r e n i n g a r. I S S N N r Å r g å n g 1 3 Gruvarbetare, amatörastronomer och renskav Observationsdagboken Mångalen i djuprymd Lyckat starparty i Värmland Svensk amatör upptäcker dvärgnova! S v e n s k A m a t ö r A s t r o n o m i s k F ö r e n i n g

2 Daniel Söderström Chefredaktör Innehåll /4-8/ Det finns bara ett ställe... Daniel Söderström är redaktör för Telescopium och ordförande i Tierps Astronomiska Klubb, som han var med och startade för tolv år sedan. Till vardags är han doktorand vid Uppsala universitet, där han sysslar med plasmakällor. Framsidan. Andromedagalxen, M31. Datum: 14/ Foto: Robert Wahlström, Alingsås, Västergötland. Kamera: StarlightXpress SXV-H9. Utrustning: Takahashi FS-60C. SAAF, Svensk AmatörAstronomisk Förening, är en rikstäckande förening med verksamhet som syftar till att sprida intresset för astronomi och rymdfart och främja praktisk amatörastronomi. SAAF är en ideell förening, vars medlemmar arbetar utan ekonomisk vinning. Alla med intresse för amatörastronomi och astronomisk forskning är välkomna som medlemmar. Anslutna föreningar: Följande föreningar har Telescopium som medlemstidning: Avesta Astronomisällskap, Borås Astronomisällskap, Grönhögens Astronomiska Förening, Karlskrona Astronomiförening, Norrköpings Astronomiska Klubb, Tierps Astronomiska Klubb, Uppsala AmatörAstronomer, Västerås Astronomi- och Rymdforskningsförening. Medlemskap i SAAF. Du blir medlem i Svensk AmatörAstronomisk Förening genom att betala in årsavgiften på postgironummer Mottagare av betalningen är SAAF, c/o G. Lidström. Som medlem i SAAF erhåller du tidskriften Telescopium med fyra nummer per år. Medlemmar får också inbjudningar till årliga stjärnträffar och kongresser de år sådana arrangeras. Som medlem kan du även ansluta dig till SAAF:s Telescopium Telescopium och respektive författare. Årgång 13. Redaktion: Daniel Söderström, redaktör, ansvarig utgivare, daniel.soderstrom@swipnet. se, ; Fredrik Silow, grafisk formgivning; Gunnar Carlin, redaktör för Stjärnhimlen ; Johan Warell, faktagranskning, korrektur; Cecilia Nordberg, korrektur; Per Stymne, korrektur. Tryck: Vindspelets Grafiska, Borås. Bidrag till tidningen: sektioner. Medlemsavgift 2006: Vuxna (över 18 år): 200 kr (1 år), 360 kr (2 år), 540 kr (3 år). Ungdomar (18 år eller yngre): 100 kr (1 år), 180 kr (2 år), 270 kr (3 år). Europa och världen 300 kr (1 år). Sektioner. Astrobasen: Anders Lindquist, Mariatorget 5, 4 tr., Stockholm, , e - post: andersl@saaf.se. Databas för snabba, astronomiska nyheter, astronomiska program, internet m. m. Årsavgift: 180 kr. Inträdesavgift: 120 kr. Deep sky: Jan Sandström, Parkgatan 29 C, Arvika, Utger nyhetsbrev med observationstips om djuprymdsobjekt. Årsavgift: 30 kr. Dubbelstjärnor: Johannes Stolt, Hasselbacksgatan 6 B, Borås, e - post: stolt_johannes@yahoo.se. Ingen avgift. Solsystemet: Johannes Hedtjärn, Historiegränd 14 A - 121, Umeå, , e - post: johannes@hedtjarn. com. Ingen avgift. Teleskop: Nils Olof Carlin, Hjortronstigen 8 H, Ystad, e - post: nilsolof.carlin@telia.com. Ingen avgift. Variabla stjärnor: Hans-Göran Lindberg, Bruksgatan 33, Skultuna, e-post: hans-goran.lindberg@telia.com. Ingen avgift. SAAF:s hemsida. Redaktör: Johannes Stolt, Hasselbacksgatan Skickas till Daniel Söderström, Götgatan 4, 3 tr, Uppsala, eller till: e - post: telescopium@swipnet.se. Manusstopp för 2006: Nr 2: 5 maj, nr 3: 28 juli, nr 4: 13 okt. Provexemplar: Jan Persson, Eklanda Hage 31, Mölndal, , e-post: jan. persson@space.se. Redaktionen förbehåller sig all rätt att korta ner och korrigera insända bidrag. Insänt material kan komma att publiceras på SAAFs hemsida ( /9/ Lyckat Starparty i Värmland /10/ Margareta Westlundpriset /11/ Den säregna dvärgnovan VAR VUL 05 /12-13/ Vårens stjärnhimmel /13/ Kalendariet /14-15/ Observationsdagboken /16-17/ Mångalen i djuprymd /18-19/ Rapport från ESA /20-21/ Bokrecensioner /22-23/ Galleriet 6 B, Borås, e - post: stolt_ johannes@yahoo.se. Diskussionsgrupp: diskussion.htm. Moderator: Johan Warell. Styrelsen för SAAF: Ordförande: Johan Warell, Wennerbergsgatan 11, Uppsala, tel. nr: , e-post: johan. warell@home.se; Vice ordförande: Jan Persson, Eklanda Hage 31, Mölndal, , e-post: jan.persson@space. se; Sekreterare: Fredrik Silow, St. Brogatan 9, Borås, , e - post: fredrik.silow@spray. se; Kassör: Gunnar Lidström, Ringensons Väg 12 G, Köping, , e - post: gunnarlidstroem@yahoo.com; Ledamöter: Jörgen Danielsson, Hasselstigen 2 D, Färjestaden, , e-post: jorgen. danielsson2@telia.com; Anders Lindquist, Mariatorget 5, 4 tr., Stockholm, , e - post: andersl@saaf. se; Conny Pettersson, Konvaljvägen 27, Kil, , e-post: astroteknik@telia. com; Jan Sandström, Parkgatan 29 C, Arvika; Daniel Söderström, Götgatan 4, 3 tr, , Uppsala, , e - post: daniel. soderstrom@swipnet.se se), om inte annat sagts. För insänt obeställt material ansvaras ej. På kan ni hitta skrivregler och andra regler för publicering av material i Telescopium. Har ni inte tillgång till Internet, kan ni beställa en papperskopia av skrivreglerna av redaktören. Allt insänt material ska följa skrivreglerna. Det nya föreningslivet Häromdagen läste jag en undersökning från slutet av 90-talet gjord bland ungdomar om deras syn på föreningsverksamhet. Det visade sig att de inte alls hade något emot föreningsverksamhet, att deras syn på detta var som den varit i alla tider. En del är intresserade, andra inte. Däremot pekade de på andra faktorer, som avgjorde om de var föreningsaktiva eller inte. Något av det mest självklara var tv och Internet. Föreningarna har svårt att konkurrera med dessa lättillgängliga medier, som inte kräver särskilt mycket av mottagaren. Vad är lättast: att slå ihjäl en timme framför en dokusåpa eller utföra styrelsearbete i en timme? Mest intressant var nog ändå kommentaren att allt har blivit så allvarligt. Det är inte fråga om lek längre. Detta kanske märks tydligast inom idrotten, men vi kan också märka det i andra föreningar i form av ett utbrett professionellt tänkande. Att vara go och gla amatör räcker inte längre, i alla fall inte i större sammanhang. Hur skulle till exempel Telescopium överleva som klipp- och klistra - tidning? Konkurrensen med tv och Internet måste mötas, vilket gör att föreningarna måste agera som professionella organisationer, men det med ideella krafter. Detta tillsammans med tidsbrist och ett stadigt nedgående intresse för naturvetenskap gör att bland andra SAAF förlorar medlemmar. Jag tvivlar starkt på att folk verkligen är ointresserade. Vår uppgift är att hitta nya vägar till dem. Hur vägarna ser ut vet jag inte, men förhoppningsvis är utvecklingen av Telescopium och hemsidan en av dem. Det gäller att vi tillsammans driver SAAF framåt. Låt oss visa Sverige att föreningslivet inte på något sätt är ur tiden, utan att det bara måste hänga med i utvecklingen för att locka nya generationer. Jag ser med spänning fram emot SAAF:s utveckling. 3

3 Det finns ett ställe på jorden där bara gruvarbetare och amatörastronomer trivs Skribent: Anders Nyholm, Stora vägen 64, Everöd, 044/ Foto: Martin Bohm En berättelse om engagemang, pappersexercis, frusna knogar, bananrepubiker och bakåtkompensation. Från en fuktig höstnatt 2002, i begynnelsen av Rymdgymnasiets historia, till först lajt en kall februarinatt M EDA N RY M DF YSIK EN OCH rymdtekniken blomstrade i Kiruna under 1900-talets senare hälft så var det skralare beställt med astronomin. Uranias ställning stärktes i februari 2004, då Bengt Hultqvist-observatoriet (BHO) invigdes. BHO är ett skolobservatorium, tänkt att användas i undervisningen vid Rymdgymnasiet och Institutionen för Rymdvetenskap i Kiruna, men också för visningar för allmänheten och för eventuell föreningsverksamhet. Artikeln skildrar det dryga år som skiljde de första planerna från invigningen, och de första månadernas verksamhet vid observatoriet. Begynnelse PÅ HÖS T EN 2002, när Rymdgymnasiet i Kiruna var knappt 4 terminer gammalt, kom det på tal att skolan skulle skaffa sig någon slags astronomisk utrustning för undervisningsbruk. Astronomi behandlas inte fristående vid skolan, utan ingår i rymdteknikkurserna, och det instrument som först tänktes var ett något mindre teleskop (ungefär ett 8 Schmidt-Cassegrain). Skolan hade fått ett bidrag, som var tänkt för teleskopköp, från Rymdstyrelsen. Tanken på ett observatorium rotades när rymdingenjörsutbildningen i Kiruna erbjöd att ställa sitt 12 Schmidt-Cassegrain till förfogande, om Rymdgymnasiet skaffade en byggnad. Diverse kommersiellt tillgängliga observatoriebyggsatser avfärdades som för små och för dyra, och det var rent av tal om att köpa en begagnad kupol från Danmark. Under hösten 2002 letades det efter en lämplig plats för byggnaden samtidigt som ritningsskiss följde ritningsskiss och byggnadsidéerna pendlade mellan kupol och avdragbart tak. Den plats som valdes för bygget är en grusplan, belägen norr om det gamla jägarregementet i Kiruna, som trots att den ligger nära staden är ganska förskonad från ljusföroreningar. Apropå observatoriets läge känner författaren bara till ett enda permanent astronomiskt observatorium som är beläget längre norrut, nämligen Tromsø universitets, i norska Skibotn. AT T SK ILDR A PA PPER SE X ERCISEN som ledde till bygglov skulle göra artikeln mer än lovligt tråkig, men bygglov gick att få. Det hade hunnit bli år 2003 när själva byggnaden gavs sin slutliga form, och det skedde vid ett möte på byggprogrammet på Kirunas kommunala gymnasieskola (Hjalmar Lundbohmsskolan). En av skolans lärare ändade månader av velande och funderande, och i slutet av mars fanns den kupolförsedda byggnaden med åtta väggar på papper. I fyra av väggarna ritades ventilationsluckor, tänkta att vara till hjälp vid temperaturutjämning av byggnaden. Den 24 september satte en handfull rymdgymnasister i pinande blåst spadarna i det 5

4 Det finns bara ett ställe... Fortsättning från föregående uppslag. Att vara amatörastronom är ofta förknippat med kalla händer och näsa. Det är ingenting mot det här. mycket välpackade gruset på planen där observatoriet skulle byggas, och BHO lämnade därmed pappret för verkligheten. Bygge & invigning FÖR FAT TA R ENS BLYGSA M H ET FÖR BJUDER honom inte att nämna att observatoriets namn var hans idé. Bengt Hultqvist var den som 1957 grundade det nuvarande Institutet för rymdfysik (IRF), och lade grunden till den moderna rymdverksamheten i Kiruna. Hultqvist, som idag är professor emeritus, är rymdfysiker snarare än astronom men oavsett det är han en lämplig person att uppkalla observatoriet efter. U NDER HÖS T EN 2003 började elever på Hjalmar Lundbohmsskolans byggprogram att bygga delar till observatoriet. Byggnaden skulle göras i delar inomhus för att sedan monteras som byggsats och denna lösning gör det rentav möjligt att plocka isär observatoriet för lagring om det skulle bli tvunget. Samtidigt med byggandet söktes lösningar på de problem som kvarstod; ett var hur kupolen skulle bäras och fås att rotera. Den metallräls som från början tänkts visade sig bli för dyr och istället föreslog byggmästaren för BHO, byggprogramsläraren Sven-Erik Tervaniemi, en lösning där kupolen skulle vridas på ett kullager av golfbollar. Sådana bollar gick att få för någon krona per styck, och 350 bollar fick bli kullager. I oktober göts grunden till observatoriet, och ett kabeldike grävdes för elförsörjning. När årets slut närmade sig var de åtta väggarna färdiga, och kunde målas. De restes 10 december, och kom att stå taklösa tills det blivit I JA N UA R I 2004 började kupolen närma sig fullbordan. Den hade påbörjats strax efter väggarna, och byggdes av Sven-Erik (som drog nytta av kunskaper från sin hobby, båtbygge). Själva kupolen är 2,7 m hög och har en observationsspalt som är c:a 1m bred. Vid denna tid sändes rymdingenjörernas tolvtumsteleskop till Meade i Tyskland för översyn inför installationen i observatoriet. I början av februari göts den c:a 2m höga pelare i mitten av observatoriet som teleskopet skulle monteras på, och någon dag efter gjutandet återkom teleskopet från Das Große Vaterland. Den 11 februari åkte kupolen lastbil till observatoriet från verkstaden där den byggts, och lyftes på plats med kran. Själva invigningen var satt till den 19 februari och innan dess återstod att inreda observatoriet och montera teleskopet. AT T M ED HJÄ L P av ett instrument byggt i Kalifornien syssla med astronomi på Kirunas latitud bjuder på en del utmaningar, till exempel i form av otillräcklig latitudskala på monteringen. I Den Stora Bananrepubliken i Väster har man antagit att ingen sysslar med astronomi på arktiska latituder och detta måste alltså kompenseras för på Kirunas latitud (c:a 68 N). Lättast var att låta tillverka en kil som lutade den ordinarie teleskopmonteringen neråt i sydlig riktning så pass att det gick att kompensera bakåt på den ordinarie monteringens latitudskala för att rikta polaxeln rätt. Nels Hansson, instrumentmakare på Lunds observatorium som varit delaktig när monteringarna till Tycho Brahe-observatoriet skulle tillverkas, kom med nyttiga anvisningar och en 10 -kil gjordes i metall. Teleskopet monterades på kilen tre dagar före invigningen och dagen efter installationen begicks först lajt för BHO:s del, genom Saturnusbetraktande. BL A ND DET SIS TA som kom på plats var en spiraltrappa, för observatören att stå på, som sträcker sig runt nästan hela teleskoppelaren (och som på hjul går att vrida kring den). DET OBSERVATOR I U M SOM den 19 februari 2004 stod redo att invigas av sin namne var en byggnad vars kupolöverdel vreds utifrån med hjälp av två rep (som drogs av minst två man) på ömse sidor om kupolen, och med en persiennliknande konstruktion till spaltskydd som också drogs med rep. Användande I N V IGN I NGSK VÄ L- L EN DEN 19 februari var lämpligt nog molnfri och själva lämpligheten förstärktes av att enbart planeter med anknytning till Kiruna (Mars, Venus och Saturnus) var synliga på himlen. Kring Mars kretsade Mars Express med IRF-instrument ombord, till Saturnus var Cassini på väg med ett IRF-instrument och på jorden befann sig fortfarande Venus Express, som skall till Venus med IRF-instrument. SJÄ LVA I N V IGN I NGEN FÖR R ÄT TA DE S av Bengt Hultqvist, som stod på en tom kabeltrumma av trä utanför observatoriet och höll ett kort tal. Därefter avfyrade han en fyrverkeripjäs för att markera invigningen och sedan hölls en demonstration av observatoriet, med visning av Saturnus och Orionnebulosan. DE T K A N VA R A intressant att nämna något om de astronomiska förhållandena i Kiruna. Under sommaren gör midnattssolen det endast möjligt att observera solen, månen och de ljusaste planeterna, medan övriga årstider bjuder på andra egenheter. Höstens och vårvinterns rikliga solfrånvaro och vinterns polarskymning innebär för all del mycket mörker, men då begränsar istället andra omständigheter möjligheterna att observera. Hösten är inte sällan mulen, och dessutom hänger ofta mängder av snökristaller i luften som tillsammans med snön på marken sprider ljuset från stadens belysningar och gör hela himlen till en grynig ljusgröt som är mer ljus än mörk. NOR R SK ENET S TÄ L L ER I N T E alltid till besvär i astronomiväg, eftersom det oftast verkar försvinna när man tittar genom det med ett teleskop på till exempel en stjärna. Om norrskenet är tillräckligt starkt kan det i sig bidra till ljusföroreningar, men så starkt norrsken är sällsynt. AT T NÅG OT I NS T I T U T IONSOBSERVATOR I U M för fackastronomer aldrig byggts i Kiruna är begripligt, men att en stad som Att med hjälp av ett instrument byggt i Kalifornien syssla med astronomi på Kirunas latitud bjuder på en del utmaningar, till exempel i form av otillräcklig latitudskala på monteringen. kallar sig rymdstad skall stå utan ett astronomiskt observatorium är motsägelsefullt. Trots diverse egenheter i förhållandeväg (ljus/mörker, väder etc.) är nu den motsägelsen undanröjd. OBSERVATOR I ETS FÖR S TA T ER- M I N löpte väl och upptogs till största delen av visningar i undervisningssyfte för rymdgymnasister och teknologer. Repertoaren bestod av visningsvänliga favoriter: solen, månen och planeterna samt bland djuprymdsobjekten M13, Andromedagalaxen, Orionnebulosan och Plejaderna. En höjdpunkt var en visning för rymdteknologerna på kvällen den 30 mars 2004, då alla de fem ögonplaneterna var synliga. Merkurius syntes, genom molngluggar, på c:a 1 höjd över en fjälltopp och visade i okularet en dallrande och färgskiftande skiva, förvrängd av den dåliga seeingen vid horisonten. Den kvällen framstod orimligheten i ryktet att Kopernikus aldrig skulle ha sett Merkurius från Polen, som ligger omkring 15 söder om Kiruna. U NDER VÅ R EN GJOR DE S flera dagsljusobservationer av Venus, och det var lätt att uppfatta hur planetens synligt solbelysta del blev smalare allteftersom Venuspassagen den 8 juni ryckte närmare. Den 2 juni gjordes den sista Venusobservationen före passagen och planeten (med fas 1%) tedde en mycket smäcker skära för betraktaren. Venuspassagen 8 juni 2004 DET FÖR S TA V ER K L IGT stora spektaklet för observatoriets del kom att bli Venus passage över solskivan den 8 juni Dagen hade planerats att bli en förevisningsdag för allmänheten, och utanför observatoriet hade ett tält (reparationstält, lånat från Hemvärnet) rests för att fungera som provisorisk utställnings- och 6 7

5 Det finns bara ett ställe... Fortsättning från föregående uppslag. föreläsningssal. Tältets insida tapetserades med ett utskrivet informationsmaterial om Venuspassagerna, sammanställt av Jonas Persson på högskolan i Kristianstad. Två extra teleskop (ett 8 Schmidt-Cassegrain och en 4 refraktor, bägge med solfilter) hade ställts upp vid observatoriet och på tolvtummaren inne i kupolen fästes en webbkamera för att webbsända passagen. Inbjuden att föreläsa var en forskare från IRF, som skulle tala om Venus Express. FÖR FAT TA R EN OCH M A RT I N Bohm (lärare på rymdingenjörsutbildningen) kom till BHO c:a 2 timmar före första kontakt. Då gick solen att se fast himlen var delvis molnig, men efterhand som inträdet närmade sig tilltog molnigheten och diset. När Venus väl börjat nagga solskivan i kanten vid lokal tid var det så disigt att tidtagningen blev mycket svår, trots att planeten faktiskt syntes. Vid tiden för andra kontakt (07.38) var det mulet och solen gick knappt att ana. DET DRÖJDE T ILL innan Venus syntes igen, och då var hela planeten med god marginal inne på solskivan. Trots att diset fortfarande kom att göra sig påmint så gick det att se Venus och solen under större delen av passagen och uppskattningsvis kom närmare 200 personer för att titta i teleskopen. Webbsändningen gick hyfsat, men de bilder som sändes var ganska intetsägande: kamerans synfält var litet och under större delen av passagen syntes bara den svarta Venusskivan mot en rektangel som var den del av solskivan som kameran förmådde avbilda. En tom yta med ett runt hål i, således. Venusförevisningen var ganska hastigt förberedd, men givet att vädret samarbetar kommer det att ges en ganska snar chans till bättring. NÄ R U T T R Ä DET NÄ R M A DE sig mulnade det, och c:a haglade det rentav. Andra och tredje kontakt (13.01 resp ) fick därför beskådas via webbsända bilder från bl.a. Trondheim. V ENUSFÖR E V ISNINGEN VA R G A NSK A hastigt förberedd, men givet att vädret samarbetar kommer det att ges en ganska snar chans till bättring. Från större delen av Europa sett kommer endast den senare delen av Venuspassagen 6 juni 2012 att vara synlig, men för Kirunas del så är då både Venus och solen cirkumpolära och hela passagen kommer att äga rum ovanför Kirunas horisont. Passagen kommer visserligen synas på mellan 1 och 22 altitud och seeingen kommer att vara därefter, men för de nordbor som önskar sig ett lågbudgetalternativ till en Stilla havet-resa kan Kiruna med omnejd vara intressant. Framtid FÖR FAT TA R EN SLU TA DE V ID Rymdgymnasiet vårterminen 2004, flyttade sedan hem från Kiruna till Skåne, och har därefter bara kunnat följa BHO på håll. Under hösten 2004 uppstod problem med kupolen, som blev svår att dra runt, och dessutom stagnerade visningsverksamheten något. Bland dem som nu arbetar med observatoriet finns Martin Bohm och två rymdteknologer, Jörgen Hedin och Michael Erneland. Planerna för BHO omfattar bland annat att installera en CCD på tolvtummaren och att motorisera kupolen. A M TSGY M NA SI ET I DA NSK A Sønderborg har med sitt observatorium visat vad ett skolobservatorium kan vara. BHO är fortfarande nytt och ännu inte fullt utrustat, men genom ytterligare arbete kan observatoriet säkert hjälpa till att etablera Urania i Kiruna, bredvid vad nu rymdfysikens och rymdteknikens musor kan tänkas heta. BHO i korthet: Latitud: N Longitud: Ö Höjd över havet: 520 m Huvudinstrument: gaffelmonterad 305 mm f/10 Schmidt- Cassegrain (Meade LX200 från 1990-talets slut) Konstruktion: åttaväggig träbyggnad på betonggrund, med vridbar träkupol Mått: byggnadens diameter 5,1 m, byggnadens höjd 4,7 m Lyckat starparty i Värmland Skribent: Jan Sandström. Parkgatan 29 C, Arvika, Foto: Daniel Söderström Kosmiska fyrar, plasmautkast, danskar, svenskar & norrmän, god mat, tipspromenad, Margareta Westlund-prisutdelning, perfekt väder, teleskop för alla läggningar, 80 st glada amatörastronomer och en kyrkoherde. Festen kan börja! Å R ETS VÄ R M L A ND S TA R Party, som vanligt förlagt vid Berga hembygdsgård i närheten av Lysvik, bjöd de drygt 80 deltagarna på intressanta föredrag och inte minst två kvällar med bra observationsväder. DÅ H A R DET 16:e Värmland Star Party avlöpt lyckligt och väl. När Conny Pettersson och undertecknad åkte upp mot Lysvik på fredag eftermiddag var himlen täckt av dimmoln. Dock hoppades vi på det bästa. Till vår stora lycka försvann molnen fram emot 20-tiden och bjöd på en fullt acceptabel stjärnhimmel kryddad med Saturnus. Själv hade jag nöjet att se Cassinis delning knivskarp i Börje Larssons 6-tums refraktor. Ett moln på vår himmel fanns det dock kvar. Det var att Erik Persson från Firma Astro-Mekanik inte hade dykt upp. Det löste sig dock på lördagen. Erik hade haft bilproblem i Uddevalla. På lördagen var det full fart. Efter kyrkoherde Valter Fryxelius populära föredrag på fredag kväll med Hubblebilder var förhoppningarna stora på Västra Värmlands Astronomiska Förenings andra föredragshållare. Det var f.d. radioastronom Peter Landegren som höll ett uppskattat anförande om radioastronomi. Många frågor och förhoppningsvis många svar. Tipspromenad och god lunch (som vanligt tillagad av mattanterna) gjorde att alla såg fram emot dagens huvudföredrag. Doktorand Niklas Röhr från fysikinstitutionen på Karlstads universitet höll ett informativt och avspänt föredrag om neutronstjärnor. Dessa kosmiska blinkfyrar detekterades observationellt så sent som Kvällen bjöd på en fin stjärnhimmel så observatörerna fick sitt lystmäte. Vi hade också besök av en enveten journalist från värmlands Folkblad som jag hade nöjet att visa på solen sedd i ett Coronadoteleskop med H-alfafilter. En vacker protuberans kl. 9 fick honom att utbrista i en solstorm. Hur jag än försökte att övertyga honom att det var ett vanligt plasmautkast från solen, så hade han bestämt sig för att det var en solstorm. Till slut kunde vi enas om att det var en liten solstorm. SAAF:s ordförande Johan Warell avslutade på söndagen med ett föredrag som renderade honom en högst oväntad tackgåva. Summa summarum drygt 80 besökare, bra föredrag och två kvällar med gott observationsväder. VSP år 2007 kommer att hållas 9 11 mars Boka in den helgen redan nu! 8 9

6 Margareta Westlund-priset utdelat för första gången Skribent: Johan Warell, Wennerbergsgatan 11, Uppsala, e - post: johan.warell@home.se, Foto: Daniel Söderström, Lars Hermansson och HG Lindberg Översta bilden till höger: Före utbrottet. M27 fotograferad den 22 september 2000 av Lars Hermansson med 45 cm f/4.5 reflektorn vid Sandvretens observatorium (Uppsala AmatörAstronomer). Exponeringstiden var 10 minuter med en SBIG ST-7E CCD-kamera och ett O-III filter. Källa: UAAs bildgalleri. Nedre bilden till höger: Upptäcktsbilden efter utbrottet. Se bildtext på höger sida, stora bilden. PÅ VÄ R M L A ND S TA R Party i Lysvik den februari delades ett av SAAF:s nyinstiftade utmärkelser ut för första gången. Margareta Westlund-priset gick till Hans-Göran Lindberg, ledare för SAAF:s variabelsektion, med anledning av upptäckten av dvärgnovan Var Vul 05. H A NS-GÖR A N NOTER A DE EN ny stjärna på CCD-bilder tagna den 18 augusti 2005 på den planetariska nebulasn M27. Det visade sig vara en dvärgnova, den första svenska upptäckten av en sådan sedan Elis Dahlgrens nova i Herkules I en artikel i detta nummer av Telescopium skriver Hans-Göran själv om hur han hittade dvärgnovan. Margareta Westlund var en mycket duktig och betydande medlem i SAAF, i egenskap av utmärkt observatör såväl som skribent och astronomisk popularisator. Vid hennes bortgång efterlämnade hon en stor donation till SAAF med vars hjälp vi syftar till att stärka observationell amatörastronomi, som var ett av hennes stora intressen. I Margaretas åminnelse utdelar SAAF detta pris till ära för en svensk amatörastronom som med egna observationer med amatörinstrument bidragit till en betydande astronomisk upptäckt. Till priset hör ett inramat diplom och en penninggåva på 3000 kronor avsedd att vidareutveckla mottagarens astronomiska intresse. Diplomet bär följande text: S V ENSK A M ATÖR A S T RO - NOM ISK FÖR ENING utdelar denna dag det första Margareta Westlundpriset till Hans- Göran Lindberg för upptäckten av dvärgnovan C VAR VUL 05 i stjärnbilden Räven. Observationerna utfördes den 18 augusti 2005 med en 25 cm reflektor och en CCD-kamera vid observatoriet i Kärrbo, Skultuna. Margareta Westlundpriset tilldelas en svensk amatörastronom för betydande bidrag till astronomin baserat på egna observationer med egen utrustning. S A A F:S S T Y R EL SE HOPPA S att detta är det första i en lång rad kommande utdelningar av priset och önskar Hans- Göran Lindberg fortsatt god lycka i det fortsatta studiet av stjärnhimlen. Johan Warell, ordförande SAAF Läs gärna mer om SAAF:s observationsprojekt och utmärkelser för observatörer i Telescopium nr. 1/2005 eller på webbsidan www. saaf.se (klicka på Observationer ). Tips för dig som vill komma igång med seriösa observationer finns i flera nummer av Telescopium, t.ex. i nr. 3/2004 ( Observationsprojekt för amatörastronomer ). Den säregna dvärgnovan VARVUL 05 Text & foto: Hans Göran Lindberg. Bruksgatan 33, Skultuna gorlin@telia.com K VÄ L L EN DEN 18 augusti 2005 tog jag några bilder på M27 med avsikt att observera variabeln i dess högra skuldra Goldilock, stjärnan med beteckningen NSV Jag ägnade mig sedan under kvällen och natten med att observera några AGN-objekt. Dagen efter blinkade jag bilderna av M27 i Cartes du Ciel (CdC), ett mycket bra program att göra sina första grova undersökningar av bilder i. I PROGR A M M ET SER man till att så få stjärnor som möjligt är inladdade, använder sedan möjligheten att lägga in sin egen bild på kartbilden, ställer om bakgrundsfärgen i CdC till röd och klickar på blinkfunktionen. Då ser man att varje stjärna får en röd punkt över sig, vilket betyder att det är redan kända stjärnor (en bra exempelbild på detta finns på länken sabbe.fragzone.se/kpo/grb htm, översta bilden). Skulle fortfarande någon stjärna på bilden blinka bara i vitt så är det bara att ladda in fler stjärnkataloger, till exempel Usno. Har du nu fortfarande någon stjärna som inte täcks av någon röd punkt får man gå till andra källor och ladda ner bilder för jämförelse. Det var precis vad som hände i det här fallet. Jag kunde inte hitta några källor som visade en stjärna i den position som blinkade fram på min bild. Man blir egentligen inte särskilt upphetsad över detta, för det finns så många felkällor som måste elimineras innan man är säker på att ett nytt objekt har upptäckts. Dels kan brus i bilden uppträda som enstaka stjärnliknande vita punkter. Jag har som rutin att förskjuta bildcentrum något mellan varje exponering så kan sådana felkällor lätt avslöjas. DET ÅT ER S TOD AT T kolla om eventuella asteroider eller kometer fanns vid positionen vid den här tidpunkten. Några kända fall kunde jag inte hitta. Den här bildundersökningen är ganska tidsödande så tre dagar efter det bilden togs sände jag ett meddelande till SAAF, CV-Net och Baav-alert om ett misstänkt objekt i M27 och hänvisade till en länk till min bild. Jag var då ganska säker på att det var en Nova. T VÅ T I M M A R EF T ER mitt meddelande dök ett privat mejl från Tyskland upp i min brevlåda. Där stod det bland annat att jag minsann inte var först om att upptäcka objektet, utan det hade gjorts av en tysk på bilder tagna några timmar före mig. Vad svarar man på sådant? Mitt svar var ganska givet och löd som följer: Jag bryr mig inte ett dyft om vem som upptäckte den först, det viktiga nu är att så många som möjligt får information och kan sätta igång med observerandet. S T R A X EF T ER DÖK den tyska observationen upp på olika variabelforum man hade då reviderat tillbaks observationen 24 timmar. Senare meddelades mig att man från den tyska upptäckarens sida ville hemlighålla upptäckten tills en rapport hade sänts in till IAU (International Astronomical Union). Skälen till detta är för mig en gåta då det är ytterst viktigt att observationer sätts in så snabbt som möjligt av så många som möjligt. Kvällen den 21 augusti gjorde jag min andra observation av objektet och det fanns där klart och tydligt vid en magnitud av ungefär 15,9CV. På upptäcktsbilden från den 18 augusti var magnituden 15,27CV. Jag hade nu gått ut med en vädjan att få mig bilder tillsända av observatörer i SAAF och QCUIAG-gruppen, och bilder strömmade in. Bland annat fick jag in en bild från Göran Thisell,SAAF, den 21 augusti med objektet väl synligt. EF T ER SOM M27 Ä R ett ofta avbildat objekt så kunde snart utbrottet ringas in till tiden runt den 15 augusti. Eftersökningar på äldre bilder har inte kunnat avslöja något tidigare utbrott. Med tanke på stjärnans magnitudstegring på c:a 8 9 magnituder tycks det vara en dvärgnova av typen UGSU/WZSGE. Den nyfunna dvärgnova på upptäcktsbilden av Hans-Göran Lindberg, tagen den 18 augusti 2005 med ett 254 mm f/4 Schmidt-Newtonteleskop och en Starlight Xpress HX516 CCD-kamera, 30 sekunders exponeringstid. Källa: H-G Lindbergs hemsida. 10 Telescopium, nr

7 Stjärnhimlen Gunnar Carlin, UAA/SAAF Månen, planeterna och stjärnhimlen april, maj och juni 2006 Redaktör: Gunnar Carlin, UAA, Uppsala. Stjärnkartor: Anders Wettergren. Å R ETS FÖR MÖR K EL SER I N- T R Ä FFA R i mars och september, så det blir inga under perioden. M ER K U R I US K A N OBSERV ER A S en kort tid dagarna runt 8 juni, då den står c:a 6 grader över horisonten 45 minuter efter solens nedgång, i alla fall i den del av landet där solen går ned. Ja, Merkurius själv är uppe hela dygnet från en ännu större del av landet än vad solen är, eftersom deklinationen är något mer än 25 grader den dagen. V ENUS Ä R MORG ONS T JÄ R NA under perioden. Planeten är inte speciellt gynnsamt placerad för observationer annat än möjligen i början av april då den går upp någon timme före solen, sedan stör gryningsljuset för mycket. M A R S FÖR S V I N NER M ER och mer, storleken är inte mycket att hurra för längre. Den minskar från 6 till 4 bågsekunder under perioden, så några detaljer på ytan kan knappast observeras. Som jämförelse kan nämnas att Jupiters skiva är över 40 bågsekunder stor. Även Mars har extremt nordlig deklination, 25 grader i april, och kan observeras så länge skymningen tillåter. Den är uppe hela dygnet sett från norra Sverige. I övriga landet går den upp på morgonen och ned några timmar efter midnatt. Planeten rör sig från Oxen in i Tvillingarna under april. JUPI T ER BEFINNER SIG i Vågens stjärnbild, och är hyfsat bra placerad för observationer. Deklinationen är 15 grader sydlig, så den kommer inte så högt över horisonten. Jupiter går upp vid 23-tiden i början av april och sedan allt tidigare. S AT U R N US BEFINNER SIG i Kräftan, och är perfekt placerad under april och maj. Den går upp på förmiddagen (eller strax efter middag i sydligaste Sverige i början av perioden) och är uppe till långt efter midnatt. Natthimlen börjar se ljuset i tunneln. Här kommer några bra tips från NAK, Norrköpings Astronomiska Klubb, innan nätterna blir allt för ljusa på vårkanten. Till höger ses tre utvalda stjärnfält med djuprymdsobjekt att observera under våren. Vi tittar speciellt nära på tre galaxer i stjärnbilden Lejonet den här gången. M65, M66 och NGC 3628 tillhör en liten grupp av galaxer i stjärnbilden Leo (Lejonet) som ofta kallas Leo-tripletten. M65 och M66 är av magnitud 9 medan NGC 3628 är något ljussvagare på magnitud 11. Gruppen är en av de mest kända på vårhimlen, dels pga att galaxerna är relativt ljusstarka och eftersom de ligger så pass nära varandra. Därför är de också vanliga fotograferingsobjekt. Galaxgruppen ligger på ett avstånd av 35 miljoner ljusår. Det gör att den antagligen har någon fysisk koppling till M96-gruppen som är en annan galaxgrupp i Leo (som består av M95, M96, M105 och ett antal ljussvagare galaxer). Galaxerna i Leo-tripletten är lätta att hitta i ett teleskop och får plats i ett vidvinkelokular vid låg förstoring. K äll a w w w. n ak. s e Kalendariet Jan Persson, GAK/SAAF 2006 M 13 och M92 är alltid lätta att hitta och fina att se på. Leo-tripletten i Lejonet. I området kring Berenikes hår finns många fina galaxer. Leo-tripletten fotograferad av Robert Wahlström, Alingsås. 2006, 15 April, kl Planeterna och månen är utmärkta på kartan för tidpunkten. Första kvarteret Fullmåne 5 april 13 april Planeternas bilder är simulationer för 15 april 2006, kl Vinkeldiametern anges i bågsekunder. Slottskogsobservatoriets vänner, (SV) Göteborg. Kontaktperson: Erik Andersson, Göteborgs Astronomiska Klubb (GAK). Kontaktperson: Christian Vestergaard, Stockholms AmatörAstronomer (STAR), Tel Sagittarius Öland. Kontaktperson: Jörgen Danielsson, Sista kvarteret Nymåne Första kvarteret Fullmåne 21 april 27 april 5 maj 13 maj Merkurius: 7 Venus 20 07/05 30/04 23/04 02/04 Söndag 2 april 2006 Söndag 23 april 2006 Söndag 30 april 2006 Söndag 7 maj /04 14/04 21/05 Söndag 9 april GAK: Föredrag av Anders Nyholm. Söndag 14 maj GAK: Föredrag av Martin Cederwall. Söndag 21 maj GAK: Föredrag av Claes Göran Carlsson. 24/04 10/04 03/04 Måndag 3 april STAR: Observationskväll. Stockholm Måndag 10 april STAR: Föredrag av Staffan Karlshede. Stockholm Måndag 24 april STAR: Öppet hus. Stockholm 29/06 28/06 27/06 26/06 Onsdag 26 juli Torsdag 27 juli Fredag 28 juli Lördag 29 juli Sista kvarteret Nymåne Första kvarteret Fullmåne 20 maj 27 maj 4 juni 11 juni Mars: 5,3 (karta) Jupiter: 44 (karta) 28/05 25/05 20/05 13/05 Lördag 13 maj 2006 Lördag 20 maj 2006 Torsdag 25 maj 2006 Söndag 28 maj GAK: Föredrag av Michael Olberg. 22/05 15/05 08/05 Måndag 8 maj STAR: Astrofotokväll. Stockholm Måndag 15 maj STAR: Öppet hus. Stockholm Måndag 22 maj STAR: Vårfest. Stockholm 30/06 Söndag 30 juli Sista kvarteret 18 juni Nymåne 25 juni Saturnus: 19 (karta) 12 Telescopium, nr

8 Observationsdagboken Anders Wettergren, NAK/SAAF Anders Wettergren började med amatörastronomi på allvar först för 15 år sedan. Han är en driven observatör med konstnärliga talanger som tillbringar dagarna på SMHI och som gärna ser att Sverige helst inte har väder alls på nätterna.

9 Jan Sandström Deep Sky-sektionen/SAAF Jan Sandström är en av Telescopiums mesta skribenter med ett brinnande intresse för djuprymdsobservationer och astronomisk litteratur. I många år har han organiserat SAAFs vinterträff Värmland Star Party i Lysvik och är ledare för föreningens Deep Skysektion. Observerar gör han helst med sin 45 cm Dobson, en blyertspenna och ett anteckningsblock. Mångalen i djuprymd Skribent: Jan Sandström. Parkgatan 29 C, Arvika, Illustrationer: Anders Wettergren. Ni kanske tror att jag har blivit mångalen eller något sånt, som skriver om objekt i Cygnus och Cepheus så här mitt i vintern. Så icke. Anledningen är att när objekten står som högst på himlen för oss (i meridianen) så är det sensommar och förhöst och således ganska ljusa nätter. PÅ SENSOM M A R EN OCH hösten står objekt i Cygnus och Cepheus i zenit här i Sverige, vilket gör att man måste vara något av en akrobat för att kunna se i okular. Det är också mycket svårt och krävande att orientera sig med hjälp av stjärnkartor med objekten i zenit. Nu står de båda konstellationerna ganska högt i nordväst tidigt på kvällen. Så nu är Variabla stjärnor är stjärnor som ändrar ljusstyrka. Ändringen kan vara allt från några tusendelar av en magnitud upp till tiotals magnituder och perioden från bråkdelar av en sekund till flera år. Ändringen i ljusstyrka kan bero på flera saker, t.ex. att stjärnan förmörkas av en ljussvag följeslagare eller att stjärnan sväller och krymper på grund av krafter i dess inre. det rätt läge att försöka sig på dem. L ÅT OSS FÖR S T titta på en stjärna som faktiskt syns med blotta ögat. Det är den mycket röda stjärnan Mu Cephei, också känd som William Herschels Granatstjärna, efter den röda färgen. Mu är en verklig jätte. Satte man den på solens plats skulle den omsluta Jupiters bana i sin yttre atmosfär. Ända tills nyligen var Mu Cephei den största stjärna man kände till. Den är en halvregelbunden variabel som varierar i ljusstyrka mellan 3,4 och 5,1 magnituder. Det verkar som om den har två pulsationsperioder som överlappar varandra. Den ena på 850 dygn, den andra på hela 4400 dygn. Hur som helst är stjärnan i slutet av sitt liv. Kom ihåg att när ni tittar på röda stjärnor och ska försöka skatta magnituden är det viktigt att bara kasta ett snabbt ögonkast. Annars råkar ni ut för Purkinje-effekten vilket Objekt RA (2000.0) Dekl. Magn. Storlek Stjärnbild Typ Mu Cephei 21h43,5m ,4 5,1 Cep Halvregelbunden variabel NGC h34,7m ,9 11*10 Cyg Spiralgalax, typ Sc I NGC h31,5m ,8 8 Cep Öppen stjärnhop NGC h06,3m ,9 29*13 Cyg Planetarisk nebulosa NGC h14,3m ,1 62*60 Cyg Planetarisk nebulosa innebär att riktigt röda stjärnor förefaller ljusare än de egentligen är. Mu Cephei befinner sig ungefär i Cepheus nedre del. NÄ R N I Ä R i gränszonen mellan Cepheus och Cygnus ska ni absolut inte missa tillfället att få två djuprymdsobjekt till priset av ett. I tämligen låg förstoring får ni dels in face-on spiralgalaxen NGC 6946 och den öppna stjärnhopen NGC Galaxen är stor, hela 11*10 bågminuter, vilket gör att dess ytmagnitud är låg. Den ligger på ett avstånd av bara miljoner ljusår. Det är en Sc I-galax. Ni som observerar med åtminstone ett 20 cm teleskop, vänta till en riktig mörk natt och ge galaxen den högsta förstoring som den tål. Se om ni kan urskilja någon av spiralarmarna. Det vore intressant att höra från någon som har försökt att urskilja armarna med hjälp av ett UHC- eller O III-filter. Hur som helst, i teleskop i alla storlekar utgör galaxen och stjärnhopen ett mycket vackert par i låg förstoring. NG C 6939 I N NEH Å L L ER ungefär 80 stjärnor, där den ljusaste har magnitud 11,1 och är av spektralklass B8. Att hopen innehåller stjärnor av spektralklass B indikerar att den är ung. Avståndet är 4000 ljusår, vilket innebär att ljuset började sin färd mot oss ungefär när kung Hammurabis lät hugga ut sin berömda stele i Babylon. Använd medelhög förstoring så att ni får lite rymd runt hopen. Då blir den ännu vackrare. FÖR DEN SOM vill pröva sina vingar på två planetariska nebulosor som definitivt inte tillhör de mest observerade, så låt mig då fresta med NGC 7026 och NGC Bägge är belägna i nordöstra delen av Cygnus. NG C H A R en visuell magnitud av 10,9, men då magnituderna som anges för planetariska nebulosor är notoriskt opålitliga, oftast i positiv riktning för oss som vill observera dem (det vill säga ljusare) så ska den magnitudangivelsen, liksom den för NGC 7048 (mag. 12,1), tas med en nypa salt. Storleken på 7026 ligger på 29*13, vilket gör den rätt distinkt. Pröva med en relativt hög förstoring och gärna med UHC- eller O III-filter. NG C Å andra sidan är större, i runda tal en bågminut i diameter. Enligt Sue French i Sky & Telescope är dess storlek som Jupiters i ett medelstort instrument. Pröva samma observationstrick som med föregående. Kom ihåg att mörkertillvänja ögonen riktigt. När det gäller de här två nebulosorna kan du hålla ögonen öppna för någon antydan till färg. Notera också form, mörkare och ljusare partier, diffusa ytterområden osv. Ta dig verkligen tid att observera, inte bara titta. Det är en högst väsentlig skillnad vilket du kommer att upptäcka. CL E A R SK I E S. Jan Sandström Galaxen på bilden är M101 och ligger i stjärnbilden Stora Björnen. Fotograf: Bengt Svensson. 16 Telescopium, nr

10 Rapport från ESA ESA Smart satellit har motsvarat förväntningarna Text & bild: ESA Den svenskbyggda satelliten SMART-1 närmar sig bokstavligen slutet av sin bana. Intresset har varit stort kring den endast 367 kilo tunga tekniktestaren. Slutet kommer om ett halvår och blir spektakulärt eftersom satelliten kommer att sluta sin karriär med en krasch på månen. Hur har det då gått för SMART-1? SM A RT-1 S TÅ R FÖR Small Missions for Advanced Research in Technology, och det är precis vad den är en liten satellit för att prova ut ny teknik. I SMART:s fall var det huvudsakligen motorn som skulle testas. MOTOR N SOM DR I V ER SMART har nästan ingen likhet med en vanlig raketmotor. Det är en så kallad elektrisk jonmotor. Den fungerar på så sätt att den joniserar xenongas och sedan accelererar xenonjonerna i ett starkt elektromagnetiskt fält och kastar ut xenonet baktill på samma sätt som en vanlig raket kastar ut raketavgaserna. Medan en vanlig kemisk raketmotor förbränner bränsle och använder energin i förbränningen till att kasta ut reaktionsmassan det förbrända bränslet så får en jonmotor sin energi från annat håll, i SMART:s fall från solpaneler. SM A RT-1 VA R den första europeiska provflygningen med en jonmotor i vetenskapligt syfte i Europa, säger Peter Rathsman, projektledare för det svenska Rymdbolaget, som är SMART:s huvudleverantör. Han säger att ESA ville prova ut att köra motorn på en försökssatellit innan de kör den i full skala på stora missioner. En av de missioner som ska använda en elektrisk jonmotor är BepiColombo, som ESA hoppas kunna skicka upp BepiColombo består av två satelliter och ska studera Merkurius genom att kartlägga ytan och studera magnetosfären. Bland annat ska BepiColombo söka efter is vid Merkurius poler. Projektet är också ESA:s första samarbete med Japan. Komplicerad bana EN KONSEK V ENS AV jonmotorns konstruktion är att den förbrukar mycket mindre bränsle eftersom den hastighet som motorn kastar ut sin reaktionsmassa (xenonjonerna) är mycket högre än hos en kemisk raket. En annan konsekvens är att dragkraften blir mycket lägre, eftersom det inte går att matcha en vanlig raketmotors bokstavligen explosiva kraft. Jonmotorn kompenserar dock detta genom att den på grund av att den förbrukar lite xenon och tar sin energi från solen kan köra hela tiden och under lång tid. PETER R AT HSM A N PÅ PEK A R att ESA inte är först med att använda en jonmotor på en civil satellit. Ovan: Ariane 5G, flight 162, 27 september 2003, från Guiana Space Centre, Kourou, French Guiana, lyfter med SMART-1. Till höger: Datorillustration av den smarta jon-motorn på SMART-1. US A H A R använt en jonmotor tidigare, men de följde en mindre komplicerad bana. Och just detta med SMART:s bana var också en viktig del av uppdraget. Satelliten sköts upp den 27 september 2003 ungefär som en kommunikationssatellit, till en bana som i och för sig var hög, men ändå låg djupt inne i jordens gravitationsfält. Där satte man på jonmotorn och SMART spiralade långsamt ut från jorden. SM A RT FÖLJDE A L LTS Å en långsamt vidgande spiralbana ut från jorden, och när satelliten kom tillräckligt nära månen använde man månens gravitation för att knuffa in SMART i en bana runt månen istället för runt jorden. Denna månbana nådde SMART i mitten av november Den blev därmed Europas första besökare till månen. DEN BA NA SMART följde är den mest komplicerade i rymdforskningssammanhang, säger Peter Rathsman. Som smort SM A RT VA R SOM sagt ett tekniktest, och som sådant har det fungerat felfritt. Satelliten kom fram två månader tidigare än beräknat och jonmotorn har gått för fullt hela tiden. M A N H A R OCK S Å mätt hur motorn påverkat andra system. När motorn joniserar xenongas drar den bort elektroner från gasmolekylerna och skickar iväg dessa positiva joner. Det betyder att det på satelliten blir kvar en kraftig negativ laddning, som kan ge upphov till problem. N U S ÄT T ER vi i och för sig tillbaka elektroner till xenonjonerna när strålen lämnar motorn, säger Peter Rathsman, men det går givetvis inte att nå en effektivitet på exakt hundra procent. Så en del negativ laddning blir kvar. Men det har visat sig fungera tillräckligt bra. Vi har inte kunnat mäta någon nettouppladdning ombord. Motorn är säker och fungerar så bra som man hade hoppas på. Duktiga på små satelliter AT T JUS T RY M DBOL AGET fick kontraktet för SMART beror bland annat på att vi visat att vi är duktiga på att bygga små satelliter, säger Peter Rathsman. Vi kan bygga små satelliter kostnadseffektivt. Någon direkt svensk uppföljare till SMART blir det inte, men Rymdbolaget har gjort ett antal studier där man sett att SMART-plattformen har många fördelar för andra applikationer. Bland annat studerar man ett projekt för att knuffa en tänkt asteroid som potentiellt kan träffa jorden ur sin bana. ESA Överst: Bilden är tagen med AMIE-kameran på SMART-1 på 5500 km höjd nära månens nordpol och visar verkligen kamerans kapacitet vid ljussvaga förhållanden. Bilder som denna används för att bestämma markdata kring polerna för framtida utforskning. Rymdbolaget bildades år 1972 av den svenska regeringen och ägs av staten och Näringsdepartementet. Bolaget har som uppgift att tillhandahålla den tekniska expertis som krävs för att samordna, implementera och genomföra både svenska och internationella rymdprojekt, huvudsakligen på uppdrag av Rymdstyrelsen och det europeiska rymdorganet European Space Agency (ESA). Vid Rymdbolagets tekniska centrum i Solna utvecklas satelliter, delsystem och experiment för sondraketer samt flygburna system för havsövervakning. Vid Esrange utanför Kiruna gör man uppskjutningar av sondraketer och sänder upp höghöjdsballonger. 18 Telescopium, nr

11 Bokrecensioner Din guide i astronomibokhyllan Annual Review of Earth and Planetary Science, volume 33 Raymond Jeanloz, Arden L. Albee, Kevin C. Burke, 2005, 710 sidor, inbunden, Annual Reviews Inc., 4139 El Camino Way, Palo Alto, Calif , USA, ISBN NOR M A LT Ä R I N T E ett astronomiskt magasin rätta stället att omnämna en volym av det här slaget, även om den är minst sagt matig, och därtill välskriven. Men av de 21 artiklarna av olika forskare har faktiskt många av dem direkt relevans för astronomi, till exempel The Interiors of Giant Planets: Models and Outstanding Questions, Planetary Seismology och The Early History of Atmospheric Oxygen. Därtill innehåller boken flera kapitel om vulkanism och jordbävningar som i viss mån kan tillämpas på andra planeters geologiska verksamhet. BOK EN Ä R SOM vanligt skriven på ett tekniskt språk, men innehåller ingen matematik som behöver skrämma P R I VATA N N O N S : någon. Den innehåller många illustrationer, diagram och även färgfoton. Inget för den ordinäre amatörastronomen, men för den mycket seriöse planetutforskaren därhemma i läsfåtöljen är boken en höjdare. Jan Sandström Superstrings and Other Things Carlos I Calle, 2001, 647 sidor, mjuk rygg, pris: 14,99, Institute of Physics Publishing, Dirac House Temple Back, Bristol BS1 6BE, England, ISBN C A R L OS I C A L L E är verksam som fysiker på NASA Kennedy Space Center. Här har han skrivit en bok om grundläggande fysik som på samma gång är relativt djupgående, men ändå enkel att ta till sig. Allt i boken är dock inte av direkt astronomiskt intresse, men i synnerhet kapitlen The structure of matter, Thermodynamics och Modern physics, vilket behandlar relativitetsteorierna, kvantfysik, olika former av superkrafter, GUT:s, supersträngar, universums skapande m. m, är mycket relevanta. Bokens fräschör, heltäckning och låga pris gör den till ett bra köp. Jan Sandström Minding the Heavens Leila Belkora, 2003, 406 sidor, mjuk rygg, pris: 14,99, Institute of Physics Publishing, Dirac House Temple Back, Bristol BS1 6BE, England, ISBN T ILL ÅT M IG H Ä R att presentera en mycket välsmakande anrättning som presenterar hur vi har lärt oss förstå vår kosmiska omgivning och en del av de människor som spelat en avgörande roll. Författare är den amerikanska astrofysikern och vetenskapsskribenten Leila Belkora. BOK ENS H U V U DDEL Ä R uppdelad i sju kapitel, vilka i kronologisk ordning centreras kring varsin gigant inom området. De sju är Thomas Wricht, som i mitten av talet spekulerade om andra vintergator; William Herschel, som upptäckte Uranus och mer än 2500 deep sky-objekt; parallaxernas mästare Wilhelm Stora teleskop till salu. Norrköpings Astronomiska Klubb säljer sina två stora teleskop: Meade DS-16, Newton-teleskop, tillverkat öppning 406 mm och brännvidd 1830 mm. Ekvatoriell tysk montering på pelarstativ. Motordrivning, 220 V, 50 Hz, AC. Omvandlare från 12 V, DC, till 220 V, AC. Maksutov-Cassegrain-teleskop, ( se bild) byggt av Sven Rehnlund i slutet av 80- talet. öppning 275 mm och brännvidd omkring 4200 mm. Ekvatoriell gaffelmontering och stativ. Motordrivning, 220 V, 50 Hz, AC. Säljes till högstbjudande. Närmare information på NAK:s hemsida ( Struve; William Huggins, den tillämpade spektroskopins fader; Jacobus Kapteyn, som runt förra sekelskiftet försökte bygga ett universum enbart av vår vintergata; Harlow Shapley, mannen som bestämde läget för vintergatans centrum; samt naturligtvis giganten av dem alla: Edwin Hubble, som 1923 fann Cepheidvariabler i NGC 6822 och tillsammans med Milton Humason 1929 upptäckte att universum expanderar. Belkora avslutar sedan med att berätta om hur vi uppfattar vår vintergata idag, vilket hon gör på ett spännande och förnämligt sätt. Tack vare bokens storlek kan hon också gå in i detalj i frågorna. H Ä R F I N NS I NGEN skrämmande matematik och boken är väl illustrerad. Tillsammans med det faktum att den är rykande färsk och bara kostar ett par hundralappar gör detta boken till ett formidabelt köp för den som vill delta i en svindlande odyssé i tid och rum. Jan Sandström Vill du recensera böcker i Telescopium? Vi söker fler recensenter. De böcker du recenserar får du behålla. Hör av dig till telescopium@swipnet.se. Sky Vistas Craig Crossen, Gerald Rhemann, 2004, 281 sidor, inbunden, pris: 50, Springer-Verlag GmbH & Co. KG, Book Review Dept., Tiergartenstrasse 17, D Heidelberg, Germany, ISBN DET TA Ä R EN fin och påkostad bok för deep sky-observatören där den erfarne observatören Craig Crossen står för texten och Gerald Rhemann tagit fotona, mest svartvita, även om boken också innehåller tre färgsektioner. Herrarna förklarar i förordet att boken är avsedd både för den observerande amatören och för fåtöljastronomen. Jag har dock svårt att förstå hur den sistnämnda kategorin ska få ut något. Boken ger en introduktion till de olika objekttyperna, vilken inte går av för hackor. Här förklaras de astrofysikaliska principerna som verkar i stjärnor, stjärnhopar, nebulosor och galaxer. Sedan gås öppna stjärnhopar igenom mycket noggrant, liksom nebulosor, galaxer och galaxgrupper. Märkligt nog får dock planetariska nebulosor och klotformiga stjärnhopar inte mycket utrymme. Och även om Crossen ibland beskriver vad som kan ses med vanliga teleskop, så är det nästan uteslutande vad man ser med olika typer av fältkikare och rich field - teleskop som gäller. Här finns i stort sett inget obejkt som ligger längre söderut än deklination -40 grader, så boken har bra användningsområde för oss nordbor. Den är seriös och välskriven, och innehåller i stort sett allt man behöver veta som observatör, även om det bör poängteras att boken inte innehåller några sökkartor. Jan Sandström Simply Einstein Richard Wolfson, 2003, 261 sidor, mjuk rygg, pris: 9,99, W.W. Norton & Company Ltd, 10 Coptic Street, London WC1A 1PU, England, ISBN R ICH A R D WOL FSON Ä R professor i fysik vid Middlebury College. Den här introduktionsboken ägnar han åt att för nybörjaren förklara relativitetsteorierna, och då framförallt den speciella relativitetsteorin, på ett huvudsakligt matematikfritt sätt. Wolfson är noga med de ord han använder, och råder oss att se upp med hur uttryck och ord används i litteratur som beskriver relativitetsteorierna. Han beskriver noga hur vår kunskap byggts upp och förändrats, via Galileo, Newton, Faraday, Michelson & Morley, fram till Einsteins båda teorier 1905 och WOL FSON LYCK A S PÅ det hela taget förklara teorierna och deras implikationer. Dock finns det svagare och starkare partier. Allra bäst är han när han förklarar rumtidsdiagram, och när han beskriver rumtidskrökning. Däremot kan jag bli irriterad på mer än en fysikprofessor som slarvar när det gäller astronomiska data; avståndet till t. ex. Messier 31 är inte ungefär 2 milj. ljusår, utan drygt 2,5 miljoner ljusår. Men boken är trots några mindre lyckade beskrivningar klart läsvärd och därtill billig, cirka 130 svenska kronor. Jan Sandström

12 Denna sida överst från vänster. Månen i halv skrud fotograferad i Säffle. Afokalt fotograferad med Canon IXUSi genom Megrez 80 II APO med Nagler, type 4, 12mm. Fotograf: Fredrik Silow. M51, Malströmsgalaxen i stjärnbilden Jakthundarna, fångad från Alingsås genom en TMB 100 f/8 med Starlight Xpress SXV-H9. Fotograf: Robert Wahlström. M45, även känd som Plejaderna. Bilden är tagen med ett Takahashi FS-60C och Starlight Xpress genom astronomik RGB-filter och IR-filter. Totala exponeringstiden 1,5 timmar. Fotograf: Robert Wahlström. Hjärtnebulosan, IC 1805, fotograferad genom ett Televue Pronto med en SXV-H9. Filter som användes var H- alfa och RGB. Exponeringstiden är totalt 3t05m och observationsplatsen var Örkelljunga. Fotograf: Bengt Svensson. Uppsalagängets egenbyggda och välberesta Dobson poserar mot västra himmelsduken i Lysvik på VSP, Värmlands StarParty i år. Fotograf: Daniel Söderström. Månen i närbild. Denna bild är tagen med Toucam kameran via 4 Takahshi Fs st bilder är stackade. 2 st 2x barlow användes tillsammans med ir + fringekillerfilter. Fotograf: Bengt Svensson. NGC minuters manuell guidning med en Pentax Takumar piggyback på en NexStar 11 resulterade i denna bild. Filmen i kameran var Kodak Elite Chrome 200. Norrtälje. Fotograf: Per-Magnus Hedén. Baksidan: Den klotformiga stjärnhopen M , Tid(UT): ca 2:00. Kamera SXV-H9 Teleskop : Takahashi FS 102 Exponerings tid 2x 5 min + 3x5 i RGB= 25min tot. Fotograf: Bengt Svensson.

13 B S V E R I G E P O R T O B E TA LT Avsändare: SAAF, c/o Daniel Söderström, Götgatan 4, 3tr Uppsala Begränsad eftersändning. Vid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med nya adressen på baksidan.