Betong, Isolering och Tätskikt GRÖNATAKHANDBOKEN

Transkript

1 Betong, Isolering och Tätskikt GRÖNATAKHANDBOKEN

2 Betong, Isolering och Tätskikt MEDVERKANDE Publikationsdatum: Grafisk form: Patrik Granqvist, Yellon Hans Månsson (projektledare), Icopal AB Henrik Radomski, Buildsmart Pia Olenfalk, Buildsmart Jan Trädgårdh, CBI Betonginstitutet Ylva Edwards, CBI Betonginstitutet Dennis Lundgren, CBI Betonginstitutet Nikolaj Mansfeldt, DAB/GAFS Mikael Kinnmark, DAB/GAFS Alexander Nilsson, Duoasfalt/GAFS Elisabeth Norderup Michelson, Elmico Mikael Jutewik, Foamglas Peter Hellqvist, Foamglas Anders Bylin, GW-asfalt/GAFS Åsa Ullsten, Icopal AB Magnus Wallin, Kingspan Hans Samuelsson, NCC-Binab/GAFS Catharina Svenningsson, Nordic Waterproofing Per Gustavsson, Paroc Mikael Olofsson, Paroc Ulf Antonsson, SP Sveriges tekniska forskningsinstitut Jörgen Skärin, Sealeco Sebastian Lejonmark, Sika Sverige

3 FÖRORD Denna rapport utgörs av en Arbetsbeskrivning som har tagits fram som delaktivitet inom Vinnovaprojektet Kvalitetssäkrade systemlösningar för gröna anläggningar/tak betongbjälklag med nolltolerans mot läckage. Vinnovaprojektet tillhör utlysningen och programmet Hållbara Attraktiva Städer UDI-Steg 2 (Utmaningsdriven innovation) och har pågått under perioden Avsikten med arbetsbeskrivningen är att underlätta för beställare och utförare vid val av tätskiktssystem och isolering till gröna anläggningar på betongbjälklag. Med rätt materialval och uppbyggnad under växtbädd och vegetation erhålls en långsiktigt fungerande och tät installation. Denna vägledning är ett delresultat av Vinnovaprojektet Kvalitetssäkrade systemlösningar för gröna anläggningar/tak på betongbjälklag med nolltolerans mot läckage. Vinnovaprojektet tillhör utlysningen och programmet Hållbara Attraktiva Städer. Projektet har tagit fram följande publikationer: Grönatakhandboken Vägledning Grönatakhandboken - Betong, Isolering och Tätskikt Grönatakhandboken Växtbädd och Vegetation Rapport Arbetsprocessen Tack till alla som medverkat i arbetet! Malmö Hans Månsson i samverkan med projektgruppen Takterass på Friedensreich Hundertwasser Haus som byggdes 1985, Wien.

4 INNEHÅLL 1 Inledning 6 2 Generell beskrivning av gröna tak 7 3 Projekteringsanvisningar Bjälklag och lutningar Taktyper Normaltak (tätskikt ovanpå isolering) Inverterat/omvänt tak (tätskikt under isolering) Duotak (isolering över och under tätskikt) Avvattning och avvattningsanordningar Generellt Hinder i vattenvägar Brunnar i områden med vegetation i områden utan vegetation Körbara brunnar (Brunnar som tål fordonstrafik) Traditionella brunnar/bräddavlopp Brunnar/bräddavlopp med sidoutlopp för avvattning via sarg UV-system/fullflödessystem Ränndalar Skyddsanordningar Solcellsanläggningar Plåt Brandkrav för grön överbyggnad och installationer 16 4 Material och materialegenskaper Miljökrav för material REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals) BASTA- och BETA registret CLP Livslängd och krav på material Tätskiktsmaterial Checklista för egenskapskrav Vattentät betong Bitumentätskikt Gjutasfalt och Asfaltmastix Syntetiska tätskikt förtillverkade dukar Syntetiska tätskikt Flytapplicerat Förbehandling - Primer Rotskydd Mekaniska barriärer för rötter Kemiska skydd Läcksökningssystem Permanent installation Vid eventuell läcka Efter avslutad tätskiktsinstallation Isolering Produktegenskaper Mineralullsisolering Cellglas Cellplast Dräneringsskikt Geotextilier Skyddslager olika typer Skyddsbetong Gjutasfalt 28 5 Förberedande arbeten Material Brandskydd Heta arbete Platsgjutna betongkonstruktioner Utförandekrav Toleranser Prefabricerade betongkonstruktioner (monteringsfärdiga betongelement) Utförandekrav Toleranser Renovering Utförandekrav Toleranser Detaljutformning Brunnar Stosar vid genomföringar Dilatationsfogar Kontroll av betongunderlag Allmänt Krav inför en tätskiktsinstallation Blästring Primerbehandling Falluppbyggnad 31 6 Avslutande arbete vid installation av vattentätande skikt 33 Provtryckningsprotokoll se nedan under kapitel 8 för exempel Tillsyns- och underhållsåtgärder Drift- och underhållsanvisning för inbyggda tätskikt (dolda) Kontroll och rengöring Åtgärder vid kompletteringar 33 8 Dokumentation Entreprenad 33 Egenkontroll 33 Provtryckningsprotokoll Se nedan för bilaga. 33 Byggvarudeklarationer 33 Säkerhetsdatablad 33 CE-dokument (Prestandadeklarationer) 38 Garantier 33 Broschyrer och monteringsanvisningar 33 9 Referenser Bilagor Kritiska konstruktionsdetaljer 36 Takyta på Malmö Live, Malmö

5 Figur 1. Sedumtak samt biotoptak med strandängskaraktär på fastigheten Koggen 1, i Malmö. 1 INLEDNING Att bygga gröna takanläggningar blir mer och mer nödvändigt för en hållbar samhällsutveckling i staden där ekosystemtjänster får en allt viktigare roll i stadsplaneringen. Det är inte ovanligt att man idag t o m ställer krav på hela miljöstadsdelar med gröna lösningar. Att läckage inte uppstår under anläggningens livstid är otroligt viktigt. En grön takanläggning som läcker kan bli mycket dyr att reparera vilket vi vill undvika. Avsikten med denna rapport är att visa på vissa grundförutsättningar och krav beträffande projektering, materialval och utförande för den del av den gröna anläggningen som ligger under växtbädd och vegetation, d v s betong, tätskiktssystem och isolering. Arbetsbeskrivningen innehåller produktvalsguide för val av produkter/system, detaljskisser för kritiska detaljer, kravnivåer för material samt checklistor för installation och täthetskontroll liksom rekommendationer för hur man ska skydda tätskikt under byggtiden. Som bas för innehållet ligger valda delar ur den tyska FLL Richtlinie für die Planung, Ausführung und Pflege von Dachbegrünungen Dachbegrünungsrichtlinie, relevanta avsnitt enligt AMA Hus och AMA Anläggning samt branschens samlade erfarenheter inom området, kombinerat med specialistkompetens inom de olika ingående delområdena. FLL-riktlinjen används i många länder och utgör som regel bas för egna nationella riktlinjer, där dessa förekommer. FLL-riktlinjen är kopplad till i huvudsak DIN-standarder samt till en rad andra tyska byggnads- och konstruktionsstandarder. Den är avsedd tjäna som basverktyg när det gäller planering, utförande och underhåll av gröna anläggningar/tak. Denna arbetsbeskrivning behandlar endast de delar av ett grönt tak som har med betong, tätskikt och isolering att göra. Här ingår även t ex rotskydd, skyddslager och detaljer av olika slag. Beskrivningen tar däremot inte upp betongkonstruktionens bärighet utan fokuserar endast på ytstruktur och en förbehandling som leder fram till bästa möjliga underlag för det material som ska appliceras på betongen. Ofta är detta primer kombinerat med tätskikt. Beskrivningen riktar sig framförallt till beställare, konstruktörer och utförare av gröna anläggningar/tak på betongbjälklag. När benämningen gröna tak används i texten avses inte bara lätta växtbäddar med sedum eller sedum-örtvegetion på hustak utan också andra typer av mäktiga/tyngre överbyggnader på betongbjälklag, såsom innergårdar, parker och torg. 2 GENERELL BESKRIVNING AV GRÖNA TAK Ett grönt tak på en byggnad eller konstruktion måste byggas upp från grunden och vara fullständigt säkert mot läckage. Ovanpå bjälklaget ligger därför som regel ett tätskiktssystem som ska skydda den underliggande byggnaden från just fukt och vatteninträngning. Här ingår som regel även en rotspärr för att förhindra rotgenomträngning. Värmeisolering installeras i kombination med detta och därefter kommer trädgårdens överbyggnad, bestående av dräneringslager och jord/växtsubstrat, ofta med en geotextil emellan. Traditionellt indelas gröna tak i extensiva, intensiva och semi-intensiva överbyggnader när man avser skötselnivåer. När vi pratar om gröna tak behöver vi således ta hänsyn till samtliga system som efterfrågas på den svenska gröna takmarknaden, allt från sedumtak till parkanläggningar på bjälklag av betong. Olika typer av överbyggnader beskrivs mer detaljerat i den handbok om växtbädd och vegetation som också tagits fram inom det aktuella Vinnovaprojektet. Olika typer av överbyggnader påverkar utformningen av bjälklag och tätskikt främst beroende på den belastning överbyggnaden utgör på den bärande konstruktionen samt på tätskikt och isolering. Både substratlast, last från dräneringssystem och vattenhållande lager samt vegetationslast måste inkluderas vid dimensionering. I jordlasten ingår det vatten som maximalt kan hållas av substratet. Rotskydd behöver installeras och typ av rotskydd väljas beroende på vegetationstypen

6 En schematisk bild över olika överbyggnader visas i figur 2. I tabell 1 finns förslag på möjliga val av tätskikt, isolering och skyddsbeläggning för olika typer av överbyggnad. Mindre träd Tabell 1. Möjliga val för olika typer av överbyggnad. Vegetation (typ) Jord Djup (mm) Jord Last (kg/kvm) Vegetationslast (kg/kvm) Rotskydd Tätskikt (typ) Isolering (typ) Skydds-lager⁵ Betong / Asfaltmastix / Gjutasfalt Sedum/mossa X¹ 2² Alla Sedum/ört Mekaniskt / kemiskt 2 Alla Skyddslager⁵ Gräsmatta, äng, perenner Mekaniskt / kemiskt 3³ 6⁶ Skyddslager Större buskar Mindre buskar och perenner Stora buskar och mindre träd Mekaniskt / kemiskt Mekanisk t/ kemiskt 3 6 Skyddslager 4⁴ Cellglas 7 ⁷ Skyddslager Sedum Min. 30 mm Extensivt ört-grästak Min. 100 mm växtjord 50 kg per m² Perenner och mindre buskar Växtjord LASTER Växtjord Växtjord Undre växtjord > 2 ton per m² Större träd Mekaniskt / kemiskt 1 Vid jorddjup under 50 mm används inte rotskydd enligt svensk praxis. Vid val av rotskydd kan man välja mellan kemiskt eller mekaniskt rotskydd. a. Exempel på mekaniskt rotskydd är, tjockare folie av polyeten, gjutasfalt, TPO-duk. b. Kemiskt rotskydd fungerar men urlakas över tid samt den aktiva substansen är tveksam ur miljösynpunkt vilket bör beaktas vid val av lösning. 2 Alla normalt förekommande tätskikt för tak. Se AMA Hus tabell JSE.1/3 samt JSE. 1/4 för krav för bitumentätskikt. Se tabell JSE. 4/1 och JSE. 4/2 syntetiska dukar tex PVC, TPO eller EPDM. Dukarna ska ha en minsta tjocklek på 1,5 mm. Om produkten ej fullsvetsas/klistras mot betongbjälklagret ska en vindlastberäkning utföras för korrekt infästning av produkt. 3 Minst ett lager helsvetsad bitumenmatta 5 mm (YEP 6500), alternativt kan 2x10 mm asfaltmastix på ett skikt av YAM 2000 (gasutjämnandeskikt) ersätta ovanstående lösning. a. som extra förstärkningslagerlager kan man använda ytterligare bitumenmatta, mm gjutasfalt, 10 mm asfaltmastix eller flytapplicerbart härdplastsystem. 4 Cellglas 7 Skyddslager eller asfaltmastix är det nödvändigt att också göra en bedömning vad gäller temperatur och materialkompatibilitet. a. Vid pågjutning av betong mot tätskikt ska alltid ett glidskikt installeras. Här används normalt två lager av polyetenfilm i tjockleken 0,2 mm. 6 Var noga med att kontrollera vilken typ av isolering som kan användas avseende tryckhållfasthet. Om omvändtak eller duotak används beakta isoleringens fuktupptagning och säkerställ att det finns ett dränerande skikt mellan isolering och tätskikt. Se kapitel för inverterat och duo-tak 7 Annan isolering kan användas i kombination med skyddslager av betong som fördelar lasten. Även här är det viktigt att montera ett dräneringskikt under isolering för att förhindra att vatten blir stående mellan betong och tätskikt. 4 Minst ett lager hel svetsad bitumenmatta 5 mm (YEP 6500). Som extra lager kan man använda bitumenmatta, gjutasfalt, asfaltmastix se nedan för alternativ. a. Två lager av bitumenmatta 5mm. Används vid större belastning av ytan innan överbyggnad kan ske. b. Ett lager av bitumenmatta 5mm + 10mm asfaltmastix. Används tex då man skall utföra markarbeten på ytan. c. Ett lager av bitumenmatta 5mm mm gjutasfalt. Bra alternativet om ytan skall användas som upplag eller utsättas för byggtrafik. Figur 2. Olika vegetationstyper kräver olika installationsdjup som i sin tur belastar betongbjälklaget olika mycket. 5 Skyddslager är lämpligt att använda när arbeten ska utföras på ytan där tätskikt är monterat för att skydda detsamma tex vid markarbeten eller byggtrafik. Vid användning av skyddslager av betong, gjutasfalt eller asfaltmastix blir det nödvändigt att beräkna den extra belastningen detta medför. För gjutasfalt 08-09

7 3 PROJEKTERINGSANVISNINGAR Detta kapitel innehåller information och anvisningar som i huvudsak berör lutningar, taktyper, avvattning, skyddsanordningar, solcellsanläggningar och brandskydd. 3.1 BJÄLKLAG OCH LUTNINGAR Bjälklaget ska alltid utformas med tillräckligt bra lutning. Detta kan åstadkommas direkt vid en platsgjutning eller genom att betongelement monteras med lutning. Ett annat alternativ är att bygga fall med isolering eller att genom justering med betong eller gjutasfalt skapa fall. God vattenavrinning får man säkrast med ett fall på minst 1: TAKTYPER Byggfysikaliskt skiljer man mellan följande tre konstruktioner: Konstruktion med tätskikt som ligger ovanpå en utvändig värmeisolering (normaltak) Konstruktion med tätskikt som ligger under en utvändig värmeisolering (inverterat/omvänt tak) eller som ligger delvis under värmeisoleringen (duotak). Vad som gäller för isolering till normaltak, inverterat tak och duotak beskrivs kortfattat i avsnitten nedan. Därefter beskrivs isoleringsmaterialen mineralull, cellplast och cellglas i kaptitel 5 nedan Normaltak (tätskikt ovanpå isolering) Här avses främst lättare konstruktioner med tyngder upp till ca 500 kg/kvm (undantaget cellglasisolering som även tål tyngre installationer). Exempeluppbyggnad för normaltak nedifrån och upp se bild: Ångspärr som förhindrar fukt att komma upp i konstruktionen. Ångspärr kan vara av Polyeten, bitumen eller aluminium. Observera att produkt ska vara alkalibeständig Isolering, (bild visar mineralull) kan vara andra typer av isolering. Tätskikt Rotskikt Överbyggnad (växtbädd och vegetationsskikt ) Värmeisoleringen väljs så att den kan motstå den tryckpåkänning som förväntas förekomma på bjälklaget utan att skadas till följd av deformationer. Cellplast EPS (expanderad polystyren) finns med olika mekanisk motståndsförmåga (tryckhållfasthet). Tätskiktsmatta får inte klistras mot cellplasten, utan att det i så fall läggs en mineralullsmatta emellan. Cellglas kan användas i kombination med gjutasfalt och asfaltbetong. Ett annat alternativ är att använda PIR (polyuretan)-isolering som klistras med varmasfalt (kvalitetsklass 95/35) och beläggs med bitumentätskikt. En ångspärr ska läggas under värmeisoleringen. Ingen särskild ångspärr behövs under cellglas som läggs i asfalt. Definitionen för ett kompakt: Ett tak/bjälklag där alla isoleringsskivor klistras så att de skapar ett fullständigt sammanklistrat tak med tätskikt. Detta gör att vatten inte kan ta sig genom konstruktionen Ett terrasstak blir i regel mer lufttätt än motsvarande andra tak och har vanligen få genomföringar vilket gör att risken för fuktkonvektion är mindre. Värmeisolering och tätskikt måste dock väljas med hänsyn till den större mekaniska påfrestning som användningen av ett terrasstak innebär. Råd som kan ges för isolering i normaltak: En ångspärr ska läggas ovanpå betongen vid isolering med cellplast eller mineralull. Värmeisoleringen ska skyddas mot fukt under byggtiden. Noggrann tätning krävs vid alla genomföringar. Värmeisolering väljs med hänsyn till förekommande trafiklast. Tätskiktet ska dras upp 300 mm över färdig projekterad växtbäddsyta. Tätskiktet ska skyddas från skador under byggtiden. Figur 3. Ängstak vid Novo Nordisk takpark, Köpenhamn. (Foto: SGRI) NORMALTAK Överbyggnad 2 Tätskikt i två lager (första lager mekaniskt infäst) 3 Mineralulls isolering 4 Ångspärr 10-11

8 3.2.2 Inverterat/omvänt tak (tätskikt under isolering) I det inverterade/omvända taket är tätskiktet placerat under värmeisoleringen, vilket är omvänt jämfört med det normala taket. Isoleringen kommer därmed att utsättas för vatten och materialet måste väljas med hänsyn till det. En fördel med det inverterade taket är att tätskiktet får ett visst skydd och kan installeras på ett fast och säkert underlag och att eventuella läckage begränsas om produkten helklistras/svetsas mot underlaget. Som värmeisolering rekommenderas strängsprutad (extruderad) cellplast av polystyren (XPS), med ythud och med falsade kanter. Sådan cellplast har liten vattenabsorption. Vid större isolertjocklekar kan cellplasten läggas i två lager. Detta kan dock medföra större fuktackumulering. Man kan emellertid kombinera dränerande skivor av cellplast (EPS) med XPS, men då måste de dränerande skivorna placeras i understa skiktet. På värmeisoleringen läggs en ånggenomsläpplig fiberduk för att förhindra singel, sand eller betong att tränga ner i fogarna. Skyddsbeläggning väljs med hänsyn till förväntad belastning. Konstruktionen anpassas till dimensionerade vindlaster. Eftersom tätskiktet ligger på värmeisoleringens varma sida kan det samtidigt betraktas som en ångspärr. Det finns därmed ingen risk för kondensation på grund av diffusion eller fuktkonvektion. Även regn och snö stoppas av tätskiktet. Krönmurar och genomföringar måste utföras så att ytkondensation på förekommande köldbryggor inte förekommer. Byggfukt i betongen torkar ut nedåt. Värmeförlust förekommer beroende på hur mycket vatten som når tätskiktet och detta i sin tur beror på hur konstruktionen är utförd och på regnets intensitet. Ju intensivare regnet är desto större andel av vattnet avleds ovanpå isoleringen. Man ska inte hindra vatten från att tränga ner till tätskiktet genom att lägga en ångtät folie ovanpå värmeisoleringen. Det vatten som ändå tränger igenom blir då instängt och kan diffundera in i cellplasten, med försämrad värmeisolering som följd. En viss försämring av u-värdet (värmegenomgångskoefficienten) kan man räkna med. Regler för vilka påslag som ska användas för u-värden och lambda-värden (värmeledningsförmåga) finns i Boverkets rapport Värmeisolering. Råd som kan ges för isolering i inverterat tak: Under isoleringen bör ett dränerande lager av knoppmatta eller liknade läggas för att isoleringen ska ligga torrt En dränerande matta ska läggas ovan isoleringen så att avvattning av ytan kan ske på ett bra sätt Duotak (isolering över och under tätskikt) I Duotak är tätskiktet placerat mellan två värmeisoleringsskikt. Duotaket är en kombination av två principiellt olika takuppbyggnader; det traditionella taket och det omvända taket. Kombinationen innebär att man utnyttjar fördelarna i de båda taktyperna och undviker en del nackdelar. Duotaket används i otrafikerade tak med singeltäckning och i terrasstak med olika typer av ytskikt. Duotaket består av: Betongbjälklag Ångspärr av alkaliebeständig polyetenfolie. Ett undre isoleringsskikt av antingen: Mineralull Läggs ofta i två skikt med det övre av en hårdare mineralullsmatta. Expanderad polystyrencellplast, EPS Täcks av en mineralullsmatta eller liknande om tätskiktet ska klistras. PIR eller cellglas som klistras i varmasfalt Tätskiktet består av antingen: En klistrad tvålagstäckning Enskiktstäckning Ett övre isoleringsskikt av extruderad polystyrencellplast, XPS. Ovanpå det övre isoleringsskiktet läggs en fiberduk och singel. Singelskiktet måste vara så tjockt att vinkrafterna övervinns. Därmed krävs ingen mekanisk fastsättning. Eftersom tätskiktet ligger varmare än i de två tidigare beskrivna konstruktionerna minskar risken för kondens till följd av byggfukt, diffusion eller konvektion. Värmeisoleringen bör därmed bli torrare. Samtidigt minskar möjligheten att torka ut fukt, som ändå kommit in mellan ångspärr och tätskikt, eftersom man inte får någon hjälp av solstrålningen. Det är därför extra viktigt att vatten inte kommer in i isoleringen under byggtiden. Råd som kan ges för isolering i duotak: Säkerställ att vatten inte kommer in i det undre isoleringsskiktet under byggtiden. Ångspärr av alkalibeständig polyetenfilm eller en bitumenångspärr ska läggas ovanpå betongen med förseglade skarvar. Värmeisoleringen ska skyddas mot fukt under byggtiden. Noggrann tätning krävs vid alla genomföringar. En ånggenomsläpplig fiberduk ska läggas ovanpå isoleringen. OMVÄNT TAK DUOTAK Överbyggnad 2 Dräneringslager 3 XPS isolering 4 Dränerande cellplast 5 Dräneringslager 6 Rotskydd 7 Helsvetsat tätskikt 8 Primer 1 Överbyggnad 2 Dräneringslager 3 XPS isolering 4 Dräneringslager 5 Rotskydd 6 Tätskiktsmatta löstutlagd och skarvsvetsad 7 XPS isolering 8 Ångspärr (alkalibeständig PE-folie) 12-13

9 Figur 4. Körbar brunn för fordonstrafik. Icopal TG 3.3 AVVATTNING OCH AVVATTNINGSANORDNINGAR Generellt För varje objekt bör en plan som visar avvattningsanordningar för taket/bjälklaget upprättas. Avvattningsplanen ska visa taklutning och vattengångar, placering av brunnar och eventuella bräddavlopp samt övriga avvattningsdetaljer. Ränndalar ska utformas så att om stopp uppstår i en brunn ska vattnet kunna rinna till nästa brunn utan att stora vattensamlingar kan skapas på bjälklaget. Bjälklagsavvattningen ska placeras i de verkliga lågpunkterna (med hänsyn till eventuella nedböjningar) och minst 500 mm från vertikala ytor. Varje yta bör alltid ha minst två avvattningsanordningar. Om ytan ska utsättas för fordonstrafik måste brunnnarna vara tillräckligt starka för att klara denna belastning, d v s klara belastningen från ett fordon. Avloppen måste kunna samla in och föra bort både överskottsvatten från dräneringslagret och ytvatten från vegetationsskiktet. Vatten från angränsande fasader och ytbelagda områden måste dräneras på ett sådant sätt att funktionen hos vegetationsskikt och struktur inte förvanskas. Brunnar och bräddavlopp får inte bli täckta med grönska eller löst material, t ex grus. Brunnarna måste vara konstruerade på ett sätt som gör att de ständigt är tillgängliga. Växter får inte tillåtas växa in i takrännor, brunnar och därigenom hindra dem från att fungera på rätt sätt. Från tak med lutning dräneras vatten med hjälp av grusdräneringskanaler, med eller utan inbäddade dräneringsrör, eller med hjälp av hängrännor i kombination med stuprör Hinder i vattenvägar Vid hinder bredare än 1,2 m, t ex takljus, ska falluppbyggnad anordnas så att vatten kan passera hindret. En falluppbyggnad kan utföras med isoleringskilar av t ex stenull, PIR (polyuretanisolering) eller cellglas, eller kan skapas direkt på bjälklaget med betong. För att undvika falluppbyggnad kan hindret placeras i 45 graders vinkel. Ett hinder får aldrig placeras i takets/bjälklagets lågpunkt eller i ränndal. 3.4 BRUNNAR I områden med vegetation Brunnar som är placerade inom vegetationsytor behöver kunna inspekteras. Dessa takbrunnar kan skyddas och/eller omgärdas med stenkant eller grus för att skapa en bra möjlighet för dränering av dagvatten från takytan I områden utan vegetation Takbrunnar som är lokaliserade utanför vegetationsytor kan placeras fritt i en remsa av grus och i bjälklagets lågpunkt. Brunnarna bör vara försedda med en filtrerande geotextil som passar för kornstorleken hos det omgivande gruset. Om brunnen ligger i en stenlagd yta med fritt tillträde ska den förses med ett brunnslock som ligger i jämnhöjd med den övre kanten av stenbeläggningen. Trafikerade belagda ytor kan förekomma på ett grönt tak. Med trafikerade ytor avses som regel gångvägar eller vägar avsedda för gummihjulsförsedda fordon. Beläggningen kan bestå av betongeller stensplattor som läggs ut i fint stenmaterial. Den trafikerade ytan kan också vara asfalterad Körbara brunnar (Brunnar som tål fordonstrafik) För brunnar med utlopp på 110 mm gäller att dessa inte bör avvattna mer än 250 m² och att brunnarna bör placeras med ett c-avstånd på högst m. Se AMA HUS JSE Traditionella brunnar/bräddavlopp Takbrunnar och bräddavlopp ska vara tillverkade av minst 0,7 mm tjock rostfri stålplåt enligt EN och SS-EN :2009. Alla skarvar ska vara svetsade. Brunnsflänsar ska vara perforerade. Detta gäller dock inte syntetiska produkter av typ PVC (polyvinylklorid) eller FPO (flexibel polyolefin) där brunnen ska vara försedd med en förmonterad duk av motsvarande material som används på takytan. Intäckningskrage av kompatibel produkt (liknande material som ska appliceras som ytskikt) ska appliceras mellan underlaget och brunnsflänsen. Alternativt får brunnsflänsen vara utförd med prefabricerad krage av kvalitet som motsvarar ytbeläggningen. Tappstycken till takbrunnar och bräddavlopp ska ha sådan längd att anslutningar till stuprör kan utföras/hamnar under tak- eller bjälklagskonstruktionen. För brunnar med utlopp på 110 mm gäller att dessa inte bör avvattna mer än 500 m² och att brunnnarna bör placeras med ett c-avstånd på högst m Brunnar/bräddavlopp med sidoutlopp för avvattning via sarg Takbrunnar och bräddavlopp ska vara tillverkade av minst 0,7 mm tjock rostfri stålplåt enligt EN och SS-EN :2009. Alla skarvar ska vara svetsade. Brunnsflänsar ska vara perforerade. Takbrunnar/bräddavlopp med sidoutlopp, utkastare och sargbräddavlopp ska utföras med tappstycke i lutning på minst 1:40. Tappstycken genom takkrön/ sarg ska isoleras (t ex med kondensupptagende underlagspapp) för att förhindra kondensutfällning i takkrön/sarg. Tappstycket ska sådan längd att det avslutas minst 100 mm utanför fasaden. Insticksbrunnar ska vara försedda med tätningsring, eller liknande, som tätar mot befintlig takbrunn. Flänsar till takbrunnar får inte vikas eller klippas för att t ex användas som utkastare eller sargbräddavlopp genom takkrön. Istället ska prefabricerade utkastare användas. För brunnar med utlopp på 110 mm gäller att dessa inte bör avvattna mer än 500 m² och att brunnarna bör placeras med ett c-avstånd på högst m. Denna lösning avråds från att användas då det förekommer mycket problem med skador och läckage UV-system/fullflödessystem Brunnar och bräddavlopp ska vara tillverkade av minst 0,7 mm tjock rostfri stålplåt enligt EN och SS-EN :2009. Alla skarvar ska vara svetsade. Brunnsflänsar ska vara perforerade. Vid användande av UV-system placeras brunnarna enligt leverantörens anvisningar. Systemet kan endast användas till sedumtak men ej till mäktigare växtbäddar, då brunnarnas funktion bygger på att man låter vattnet stiga på takytan för att få full effekt för brunnens avvattning av takytan. UV-system bygger normalt på att man har en liten brunnsöppning vilket gör att risken för igensättning också ökar Ränndalar Ränndalar ska utföras med horisontell botten, d v s utan uppbyggda fall mellan brunnarna. Anledningen till detta är att om stopp inträffar i en brunn måste vattnet stiga över falluppbyggnaden innan det kan dränereras bort, vilket i sin tur medför stora belastningar på bjälklagskonstruktionen. Genomföringar, såsom ventilationsrör, rör för luftningar, stödben, takljus, kyl-ventilationsanläggningar och liknande får inte placeras i takets vattengångar eller så nära att tätskiktets anslutning till takbrunnar försvåras

10 3.5 SKYDDSANORDNINGAR Texten gäller endast bjälklag/tak som inte befinner sig i markplan. Se även BBR 8:24 för mer information. För varje anläggningsobjekt bör en takplan över skyddsanordningar på taket upprättas. I takplanen ska typ och placering av skyddsanordningar för arbete på tak, snörasskydd, m m redovisas. Olycksförebyggande åtgärder vad gäller hälsa och säkerhet ska beaktas vid byggnation-, planering- och anbudsstadierna. Åtgärderna ska genomföras för att förhindra fall under utförande, underhåll och drift av byggnader samt för att förebygga fall genom byggnadselement såsom takfönster. Under byggtiden är det som regel nödvändigt med fallskyddssystem i form av räcke eller fasadställning. Särskilt viktigt är det att stämma av med andra yrkesgrupper så att tillfälliga säkerhetsanordningar endast avlägsnas efter det att det gröna taket är färdigställt. För underhåll och servicearbeten är det vanligtvis tillräckligt att använda linor med förinstallerade ankare. Vid eftermontering av förankringar på ett redan färdigställt tätskikt på taket rekommenderas att detta görs utan att tränga in i taktäckningen, t ex genom infästning i ett speciellt konstruktionselement som är utformat för ändamålet. Skydd för tätskiktet i form av gångstråk, bryggor etc. ska användas när arbeten på taket bedöms förekomma efter färdigställande av tätskiktet. Skyddet monteras enligt leverantörens anvisningar. 3.6 SOLCELLSANLÄGGNINGAR I det fall man önskar montera solceller på ett grönt tak, och det inte är möjligt att använda en ballasterad anläggning, (se Grönatakhandboken Växtbädd & Vegetation) ska anläggningen monteras ned i underliggande konstruktion. Detta är aktuellt främst på lätta överbyggnader av typ moss- och sedum. Till detta rekommenderas att man använder infästningsplattor med infästningsfläns som är avsedd att fästa in i underliggande konstruktion och tätskikt. För bitumentätskikt gäller att man använder en perforerad fläns i rostfritt alternativt galvad/varmförzinkad stål. Observera att en vindlastberäkning ska utföras enlig gällande Eurokod SS-EN så att man säkerställer att sollcellsinstallationen inte blåser bort. Man ska även ta hänsyn till eventuella punktlaster som kan påverka tätskiktet och isoleringen. Observera att dessa kan komma att öka om solcellsanläggningen blir snöbelagd därför ska dimensionering av dessa ske enligt Eurokod SS-EN PLÅT All inbyggd plåt ska vara perforerad, rostfri och syrafast. Skyddsplåt kan vara av aluminium eller lackerad stålplåt. Skyddsplåt används endast vid synliga intäckningsdetaljer som är lätt utbytbara utan att påverka konstruktionen och dess funktion. Vid traditionell takavvattning ska takavslut på sedum utföras med rostfri plåt och plåten ska vara perforerad för att få bästa möjliga vidhäftning mellan plåt och bitumentätskikt se AMA Hus 14 JT Maximal längd för den rostfria plåten är 1500 mm på grund av rörelser. Vid användning av PVC-takduk ska rostfri fotplåt belagd med PVC-beläggning användas. Beläggningen ska ha en tjocklek på minst 170 my och vara kompatibel med produkt som används på ytan. Vid användning av EPDM-takduk ska rostfri plåt användas. Här ska leverantörens anvisningar följas för att ett säkert montage ska kunna åstadkommas. 3.8 BRANDKRAV FÖR GRÖN ÖVERBYGGNAD OCH INSTALLATIONER Med installationer avses exempelvis klätterställningar, gungor e t c av brännbart material. Ett tätskiktsmaterial som byggs in behöver inte testas enligt Broof(t2). I en grön anläggning är det med andra ord den gröna överbyggnaden ovanpå tätskiktet som ska vara brandbeständig. Se nedan för förtydligande. Generellt gäller följande för gröna anläggningars brandsäkerhet: Enligt BBR 5:62 ska taktäckningen på byggnader utformas så att antändning försvåras och brandspridning begränsas. Taktäckningen ska endast kunna ge ett begränsat bidrag till en eventuell brand. Brandkrav för traditionella tak samt moss- sedum regleras av klassifikationsstandarden EN Fire classification of construction products and building elements - Part 5: Classification using data from external fire exposure to roofs tests. De tillhörande brandprovningsmetoderna anges i ENV 1187 Test methods for external fire exposure to roofs. För brandklass Broof(t2) gäller i Norden ENV 1187 test 2. Testet i laboratoriet är utformat som en mindre brand och innebär att en tändkälla läggs på ett lutande provtak som är under vindpåverkan. Provningen simulerar det fall där en flygbrand från en brinnande byggnad kan antända en annan byggnad. Principen för att klara testet är att det inte sker någon fortgående brandspridning i taktäckningen eller i dess underlag. Lätta konstruktioner som t ex moss/sedumtak går bra att testa enligt ENV 1187 test 2 och här ska man välja en produkt som kan uppvisa godkänt testresultat. Sedum/mossa anses tillräckligt motståndskraftigt mot gnistor och utstrålande värme när följande kan påvisas: Materialet har genomgått godkänd test enligt Broof(t2) metod ENV Normalt krävs att växtbädden har en specifik mineralsammansättning och är mindre än 3 cm djup för att klara Broof(t2). Övriga gröna överbyggnader och installationer Om det inte går att testa en installation t e x gungställning ska det utföra en analytisk dimensionering av material och dess brandegenskaper. Överbyggnader som bevattnas och underhålls regelbundet, och har ett mäktigt substratskikt, anses ge ett bra skydd mot flygbrand. Brandsäkerheten kan ökas ytterligare om: det finns en avståndsremsa av småsten eller stenbeläggning som gör att det blir minst 50 cm mellan vegetationsområdet och eventuella öppningar i taket (takfönster, fönster) eller vertikala element såsom en vägg med fönster; taksargen/ballustraden ligger lägre än 80 cm över vegetationsbäddens nivå; det för varje 40 m finns en 30 cm hög barriär konstruerad av icke brännbart material eller en 1 m bred remsa av småsten eller plattor; 4 MATERIAL OCH MATERIALEGENSKAPER Här beskrivs förutsättningar för olika material avseende miljökrav, Boverkets beständighetskrav, olika typer av tätskiktsmaterial, förbehandlingar av betongyta, rotskydd mot växtrötter, isoleringsmaterial, dräneringsmattor samt geotextil. 4.1 MILJÖKRAV FÖR MATERIAL Material som används ska uppfylla kraven från REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals). Material som är registrerade i BASTA bör därför användas i första hand. I andra hand material som uppfyller kraven i BETA-registret. Vid bedömning av material ska byggvarudeklaration begäras in. Om det är en kemisk produkt som är märkningspliktig ska också ett säkerhetsdatablad finnas tillgängligt. Om inte denna information finns ska annat material väljas REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals) REACH är en förordning som trädde i kraft den 1 juni 2007 och som gäller inom hela EU. Syftet med REACH är att förbättra skyddet av människors hälsa och miljön mot påverkan och risker som kan förorsakas av kemikalier. REACH kan också sägas öka konkurrenskraften inom EU:s kemikalieindustri och främjar även utvecklingen av alternativa metoder för farlighetsbedömning av ämnen, vilket i sin tur kan bidra till färre antal djurförsök. I princip gäller REACH för alla kemiska ämnen och inte enbart de som används inom byggindustrin. Ämnen som används dagligen, till exempel i rengöringsprodukter och målarfärger samt i varor som kläder, möbler och hushållsapparater måste också uppfylla kraven enligt REACH. Förordningen inverkar därför på de flesta företag och människor inom EU. REACH lägger bevisbördan på tillverkare och importörer genom att dessa företag måste identifiera och hantera riskerna som är kopplade till de ämnen man tillverkar och saluför inom EU. Här ingår exempelvis att uppvisa för den Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) hur ämnet kan användas säkert och att Figur 5. Olika taklösningar på Augustenborgs Botaniska Takträdgård. (Foto: SGRI) informera användarna om lämpliga riskhanteringsåtgärder. Om riskerna inte bedöms som hanterbara kan Echa begränsa användningen av ämnena på olika sätt. På lång sikt bör de flesta farliga ämnen ersättas med mindre farliga alternativ. I allmänhet kan företag ha en eller flera av följande roller enligt REACH: Tillverkare: Den som tillverkar kemikalier, antingen för egen användning eller för leverans till andra personer (även om det är för export), har förmodligen vissa viktiga förpliktelser enligt REACH. Importör: Den som köper något utanför EU/EES-området har troligen vissa förpliktelser enligt REACH. Det kan gälla enskilda kemikalier, beredningar för vidare försäljning eller slutprodukter, som kläder, möbler eller plastvaror. Nedströmsanvändare: De företag som använder kemikalier omfattas av bestämmelserna enligt REACH i egenskap av s k Nedströmsmanvändare. Som nedströmsanvändare av kemiska produkter eller kemiska ämnen bör man därför kontrollera vilka förpliktelser enligt REACH som kan vara aktuella. REACH upprättar förfaranden för insamling och utvärdering av information om ämnenas egenskaper och farlighet. Företag måste registrera sina ämnen, och ska göra detta tillsammans med andra företag som registrerar samma ämne. Echa kontrollerar att dessa registreringar uppfyller kraven, och EU:s medlemsstater utvärderar utvalda ämnen för att förtydliga eventuella betänkligheter vad gäller människors hälsa eller miljön. Myndigheternas och Echas vetenskapliga kommittéer bedömer huruvida riskerna med ämnena kan hanteras. Myndigheter kan förbjuda farliga ämnen om riskerna med dem inte går att hantera. De kan även besluta att begränsa eller kräva ett förhandstillstånd för användningen. När ett ämne identifieras som ett ämne som inger mycket stora betänkligheter (SVHC-ämne) och tas upp på den s k kandidatförteckningen innebär det att importörer, producenter och leverantörer av en vara som innehåller ett sådant ämne får vissa rättsliga skyldigheter

11 4.1.2 BASTA- och BETA registret BASTA är branschens enda oberoende miljöbedömningssystem för bygg- och anläggningsprodukter. Syftet med BASTA är att fasa ut ämnen med farliga kemiska egenskaper från bygg- och anläggningsprodukter och därmed bidra till att Sveriges nationella miljökvalitetsmål (Giftfri miljö) uppnås samt att visionen om det hållbara byggandet också ska kunna uppnås. I BASTA systemet ingår de bygg- och anläggningsprodukter som klarar BASTA:s krav vad gäller kemiskt innehåll. Databasen är gratis och öppen för alla. Systemet innehåller även BETA-registret, med produkter som uppfyller systemets grundkrav, men inte riktigt når upp till BASTA:s något skarpare krav. REACH utgör kärnan i BASTA:s krav på kemiskt innehåll CLP Alla kemiska produkter som säljs ska vara klassificerade med avseende på sina fysikaliska faror, hälsofaror och miljöfaror. Information om produkternas farliga egenskaper och hur man ska skydda sig själv och miljön ska lämnas i form av märkning på förpackningen. Regler om klassificering, märkning och förpackning av kemiska ämnen och blandningar finns i den nya CLP-förordningen (EG) nr 1272/2008, som gäller i hela EU från och med 1 juni CLP-förordningen ersatte äldre regler om klassificering och märkning som tidigare fanns i Kemikalieinspektionens föreskrifter. 4.2 LIVSLÄNGD OCH KRAV PÅ MATERIAL Enligt BBR (Boverkets ByggRegler) ska alla material som byggs in i konstruktioner ha en livslängd på minst 50 år. Byggproduktförordningen implementerades 1 juli 2013 och ersatte då det tidigare byggproduktdirektivet. I Sverige blev den största förändringen att CE-märkning av byggprodukter är obligatorisk. Byggproduktförordningen kallas ofta CPR, efter den engelska titeln Construction Products Regulation. Innebörden är att alla produkter som har en harmoniserad standard måste CE-märkas, det måste dessutom finnas en prestandadeklaration (DoP) på materialets tekniska data. 4.3 TÄTSKIKTSMATERIAL På marknaden finns en rad olika typer av tätskikt som är avsedda för gröna tak/anläggningar på betongbjälklag. Dessa förekommer i rullform matta/duk eller som flytande material. Hur kraftigt tätskiktet måste vara beror på vilken typ av överbyggnad som väljs samt om trafik planeras förekomma på tätskiktet innan övertäckning sker. Tätskiktet behöver också kunna stå emot påfrestningar från t ex rörelser som uppstår i konstruktionen och från den miljö som överbyggnaden utgör. I avsnittet nedan listas egenskaper för vilka man eventuellt kan överväga att ställa mer specifika krav i en framtida nationell riktlinje för tätskiktssystem till gröna tak. I de därefter följande avsnitten beskrivs olika typer av tätskikt och material som ingår i dessa Checklista för egenskapskrav Egenskaper som bör beaktas vid val av tätskiktsmaterial i en konstruktion återfinns i produktens prestandadeklaration, för material som ingår i byggproduktförordningen och är CE-märkt. Annars återfinns data i produktens produktdatablad. Följande listade parametrar är saker som kan påverka ett tätskikts funktion för att över tid vara ett fullgott skydd mot att vatten tränger in i konstruktionen Se lista. Observera att ett tätskikt ska fungera tillsammans med övriga material och ska vara kompatibelt med dessa. Lista: Systemaspekter Vattentäthet (skarvar, genomföringar och brunnar) Vattentäthet (rörelser i underlag) Vattentäthet (anlutningar t ex vid avlutning mot takfot och vägg) Materialkrav Vattentäthet Elasticitet vid låga temperaturer eller ispåkänning Punkteringsbeständighet Skarvhållfasthet Rotbeständighet (om tätskiktet ska fungera som rotspärr) Frostbeständighet Åldringsbeständighet Motstånd mot brand Motstånd mot vindlast UV-beständighet (om tätskiktet ska exponeras för solljus) Vidhäftning till underlaget Figur 6. Sedumtak i Stockholm. (Foto: Urbio) Figur 7. Orkidé på över 100 år gammalt tak i Wollishofen, Zurich. (Foto: Jonatan Malmberg) Vattentät betong Erfarenheter från gamla projekt visar att det inte går att förlita sig på att betongbjälklaget är vattentätt. En betong ska inte betraktas som vattentät och kan inte heller förväntas fungera som ett rotskydd. En skyddsbetong kan ge ett skydd mot nötning av rötter men hindrar inte rötter att på sikt tränga igenom och eventuellt skada underliggande tätskikt Bitumentätskikt Tätskiktsmatta av bitumen För bitumenbaserade tätskiktmattor avsedda för tak gäller följande harmoniserade standarder: SS-EN 13707:2013 Flexibla tätskikt Förstärkta bitumenbaserade tätskikt för tak Definitioner och karaktäriserande egenskaper SS-EN 13969:2004/A1:2006 Flexibla tätskikt Bitumenbaserade fuktspärrar inklusive grundmursskydd Definitioner och karaktäriserande egenskaper En typisk tätskiktmatta är uppbyggd kring en stomme av i huvudsak polyester. Polyestern kan kombinars med glas för att få bättre stabillitet. Stommen impregneras med en impregneringsbitumen för att motverka fuktupptagning. Stommen beläggs med en beläggningsbitumen för att skapa ett vattentätande skikt. Undersidan beläggs av en svetsasfalt för att möjliggöra svetsning av produkt mot underlaget. Materialen tillverkas normalt i tjocklekar om 3-5 mm beroende på vad de är avsedda att användas till. Se även AMA Hus Kapitel JSE och följande kravtabeller JSE.1/3 och JSE.1/4 för produkter till yttertak samt JSE. 1/1 och JSE. 1/2 för inbyggda tätskikt. Här finns kravnivåer för produkter som är inbyggda Gjutasfalt och Asfaltmastix Gjutasfalt behöver inte packas, till skillnad från konventionell asfaltbetong, utan sprids helt enkelt ut till täta skikt i form av t ex beläggningar på golv, tak, broar och parkeringsdäck. Asfaltmastix kräver inte heller någon komprimering eller vältning i samband med utläggningen, utan är efter avkylning färdig att användas. Produkten är vanligt förekommande som tätskikt på betongbjälklag och broar i kombination med bitumenmattan och/eller gjutasfalt. Polymermodifierad gjutasfalt (PGJA) innehåller polymerbitumen, kalk, naturfiller, sand och makadam av gradering 4-8 mm. Konsistensen liknar betong, och materialet läggs ut vid cirka 220 C. Asfaltmastix innehåller idag som regel också polymerbitumen samt kalk, naturfiller och sand. Konsistensen liknar flytspackel, och mastixen läggs ut vid cirka C. Mastix med polymerbitumen har bättre stabilitet vid höga temperaturer än asfaltmastix utan polymer samt högre brotthållfasthet vid låga temperaturer. I både gjutasfalt / asfaltmastix kan vax ingå som flyttillsatsmedel. Tillverkningen sker i speciella gjutasfaltverk och massorna transporteras i transportkokare där de hålls varma under omrörning och kontrollerad uppvärmning fram till utläggningsplatsen. Exempel på tätskiktssystem: Helklistrad 5 mm tjock polymerbitumenmatta kombinerat med ett lager (10-12 mm) polymerasfaltmastix, alternativt mm polymergjutasfalt (PGJA), beroende på hur ytan ska användas under byggtiden. Asfaltmastix kan endast användas om överbyggnaden kommer på i direkt anslutning till tätskiktsinstallationen. Material- och varukrav: Delmaterial till asfaltmastix och eventuellt gasavledande skikt ska vara av den kvalitet som anges i aktuell AMA Hus & AMA Anläggning med tillhörande dokument från Trafikverket. För gjutasfalt och asfaltmastix gäller följande standarder: SS-EN 12970:2001 Gjutasfalt och asfalt mastix Definitioner, krav och provningsmetoder SS-EN :2006 Vägmaterial Asfaltmassor Materialspecifikationer Del 6: Gjutasfalt (GJA) SS-EN :2006/AC:2009 Vägmaterial Asfaltmassor Materialspecifikationer Del 6: Gjutasfalt (GJA) Utförandekrav: Arbetet utförs enligt AMA Hus JSE.2, med tillhörande detaljer, med två lager 10 mm asfaltmastix eller med ett lager tätskiktsmatta i kombination med ett lager asfaltmastix. Bitumen - generellt Bitumen är det svarta bindemedel som håller ihop asfaltbeläggningar till t ex vägar och flygfält. Bitumen används också för andra applikationer såsom tätskikt, golv och fogmassor. Nästan all bitumen framställs ur råolja. Beroende på ålder och betingelser vid råoljans bildning kan den emellertid ha varierande sammansättning, och långt ifrån alla råoljor lämpar sig för bitumentillverkning. Ur kemisk synvinkel består bitumen i huvudsak av kol och väte (90-95 %). Resterande 5-10 % utgörs av heteroatomer (kväve, syre och svavel). Spår av metaller (som vanadin, nickel, järn, magnesium och kalcium) förekommer dessutom i form av t ex oorganiska salter och oxider. Bitumen reagerar inte kemiskt med vatten vid rumstemperatur, däremot absorberar bitumen mycket små mängder vatten (0,001-0,01 vikt %). Vanligt bitumen är vidare resistent mot milda kemikalier men reagerar med aggressiva kemikalier såsom koncentrerad svavelsyra, salpetersyra och saltsyra. Utspädda syror kan ibland orsaka en viss förhårdning. Bitumen är fullständigt löslig i en del aromatiska och klorerade lösningsmedel som t ex toluen och metylenklorid. Det vanligaste är dock att bitumenet är endast delvis lösligt vilket är fallet med de flesta organiska lösningsmedel. Bitumen är olösligt i vatten, formamid, glycerin och dietylenglykol. Känsligheten för organiska lösningsmedel får stor praktisk betydelse i de fall bitumen utsätts för t ex spill av bränsle eller olja från fordon eller flygplan. Bitumen brukar ibland anses som det äldsta kända byggmaterialet och har använts för sina vattentätande egenskaper och goda beständighet. Bitumen används idag både som lim/tätningsmedel och som komponent i tätskiktsmattor i konstruktioner och på tak i gröna konstruktioner. Polymerer som vanligtvis används i bitumenbaserade tätskiktsmattor är SBS och APP. Dessa beskrivs nedan. SBS SBS är en styren-butadien blocksampolymer. SBS-elastomerer består väsentligen av polybutadienblock som är förbundna i alla ändar med polystyrenblock. Detta tredimensionella nätverk kan, till skillnad från nätverket i vulkaniserat gummi, upplösas genom uppvärmning till temperaturer över polystyrens glastemperatur eller genom tillsats av lämpligt lösningsmedel. SBS-bitumen tillverkas genom inblandning av SBS-polymer (cirka % för polymerbitumenmattor) i ett med polymeren kompatibelt bitumen. När polymeren blandas med bitumen vid 18-19

12 förhöjd temperatur smälter polystyrenblocken medan polybutadienblocken sväller genom interaktion med kompatibla bitumenoljor. Blandningen består således av en polymerrik fas och en asfaltenrik fas där egenskaperna domineras av den kontinuerliga polymerfasen. I Norden används framför allt bitumenbaserade tätskiktsmattor som är SBS-modifierade, för att få ett material som är elastiskt också vid låga temperaturer. En annan fördel med SBS modifierade tätskiktsmattor är att de kan svetsappliceras till underlaget, och att de är relativt lätta att svetsa samman med gasol eller varmluft. Skarvarna blir hållbara och åldringsbeständiga. Vidare passar de bra i gröna konstruktioner eftersom materialen åldras mycket långsamt om de inte utsätts för solljus eller värme, vilket i sin tur bidrar till lång livslängd för konstruktionen. SBS-bitumen är relativt mjukt och ett SBS-modifierat bitumentätskikt är därför inte resistent mot rötter utan kräver ett mekaniskt skydd, t ex i form av hopsvetsad plastfilm eller gjutasfalt. APP APP står för ataktiskt polypropen, en amorf, icke-kristallin form av polypropen. APP erhålles som biprodukt vid polypropenpolymerisation, d v s framställning av IPP (isotaktiskt polypropen), som har en kristallin form. Normalt erhålles vid IPP-tillverkning cirka 95 % IPP och 5 % APP. Andelen APP minskar emellertid i takt med att tekniken vid IPP-framställning förbättras. Tillgången på APP blir härigenom allt mindre, vilket kan bli ett problem för tillverkare av APP-bitumenprodukter. Speciell APP-tillverkning är ett mer kostbart alternativ. Flera firmor har dock tillverkning och försäljning av specificerad APP. APP är en plastisk produkt. Vid tillverkning av APP-bitumen för isoleringsmattor inblandas vanligtvis cirka 30 % APP (20-30 % krävs för att ett kontinuerligt nätverk ska bildas). APP sväller i bitumens maltenfas. Den kontinuerliga APP-fasen utgör sålunda ett i maltenfasen stabiliserande nätverk vari asfaltenerna är dispergerade. Figur 8. Montering av PVC-duk med hjälp av varmluftsvetsning. APP-tillsatsen kan bestå av APP-homopolymerer, APP-copolymerer och IPP i varierande mängder. Dessa blandas antingen i samband med själva tillverkningsprocessen eller föreligger som färdigblandad s k APP-cocktail på marknaden. Val av recept beror på tillgängliga APP-produkter. Receptet justeras dessutom med hänsyn till aktuell bitumen. Denna balansgång när det gäller ingående produkter och val av recept kräver ytterst noggrann kontroll av bitumen och APP-produkter liksom av färdig slutprodukt. Denna typ av produkter har normalt bra högtemperaturegenskaper och är lite känsligare på den kalla sidan. Precis som med andra bitumentätskikt använder man stommar av glas eller polyester eller kombinationer av dessa för att få bra slutegenskaper på produkten. APP-produkter kan normalt vara utan beströningsmaterial och klarar UV-belastningen Syntetiska tätskikt förtillverkade dukar För dessa material gäller den harmoniserade standarden SS-EN Flexibla tätskikt Plast och gummibaserade tätskikt för tak. De vanligast förekommande typerna av syntetisk takduk är tillverkade av PVC (Polyvinylklorid), TPO/FPO (termoplastisk eller flexibel polyolefin) eller EPDM (gummipolymer). Materialen beskrivs kortfattat nedan. PVC (Polyvinylklorid) PVC är den för närvarande vanligaste polymeren i takdukar. Råvarorna är vanligtvis koksalt och råolja ur vilka utgångsmaterialen klor respektive eten utvinns. Vid produktion av takduken tillsätts mjukgörare, fyllmedel, stabilisatorer, färgpigment m m. Tillverkningen kan ske antingen med extrudering, kalander (valsmaskin) eller bestrykning. Materialen tillverkas normalt i tjocklekar mellan 1,2 till 2 mm. Gemensamt för dessa termoplaster är att de varmluftsvetsas ihop och att man därmed får en homogen övergång vid skarvar, uppvik och genomföringar. Detaljer görs med samma material och oftast med förtillverkade detaljlösningar såsom stosar, takbrunnar och hörn. TPO/FPO (Flexibla polyolefiner) TPO/FPO (termoplastisk eller flexibel polyolefin) är en polymer som under senare tid introducerats för takdukar. Råvaran kan vara PP (polypropen) eller PE (polyeten) med UV-stabilisatorer, fyllmedel, färgpigment och brandhämmare som tillsatser. Materialen tillverkas normalt i tjocklekar mellan 1,5 till 2 mm. Gummidukar EPDM är en gummipolymer/elastomer med elastiska egenskaper inom ett brett temperaturanvändningsområde, och används bland annat i spillvattenbassänger och deponier samt som tätskikt till tak. EPDM står för ethylene propylene diene monomer, där dienerna tillför polymeren dubbelbindning, vilket i sin tur ger beständighet mot ozon, syror och alkalier. Vulkning är den kemiska process där gummit överförs från plastisk formbar till ett elastiskt formstabilt tillstånd, genom att tvärbindningar införs mellan molekylkedjorna och bildar ett nätverk. Vanligen används svavel som vulkmedel. EPDM har goda elastiska/dynamiska egenskaper på grund av det nätverk som bildas vid vulkning. En gummiduk är kemiskt stabil och innehåller ingen mjukgörare eller tungmetaller som frigörs vid exponering, förbränning eller deponering. Prefabricerade takpaneler av EPDM-gummi som tillverkas i fabrik utifrån uppmätning eller byggritning ger ett snabbt och säkert montage Syntetiska tätskikt Flytapplicerat Flytapplicerade tätskiktsmaterial som kan fungera väl på betongbjälklag till gröna tak är plastmaterial baserade på akrylat, epoxi, polyuretan och polyurea, eller hybrider av dessa. Andra produkter som ibland också nämns som tätskikt på betong är fenolbaserade produkter, polyester och djupimpregnering med silikat. Flytande tätskikt används mer sällan i Norden. Speciellt gäller detta produkter som har begränsat temperaturanvändningsområde i samband med applicering. Den största fördelen med ett flytapplicerat system är att det är skarvlöst och därmed lätt kan påföras områden med många detaljer. Andra fördelar kan vara god vidhäftning, spricköverbryggande förmåga och snabb härdning. Med ett inlägg av glasfiber eller flis kan ett starkt och tåligt membranliknande system byggas upp. Flytapplicerade tätskiktssystem kan CE-märkas enligt ETAG 005 och behöver då t ex klara mekanisk belastning enligt kategori P4 i specifikationen, om anläggningen ska trafikeras. För flytapplicerade tätskikt avsedda för tak gäller följande standarder: ETAG 005 Liquid Applied Roof Waterproofing Kits Part 1: General Part 2: Specific stipulations for Kits bases on Polymer Modified Bitumen Part 3: Specific stipulations for Kits based on Glass Reinforced Resilient Unsaturated Polyester Resin Part 4: Specific stipulations for Kits on Flexible Unsaturated Polyester Part 5: Specific stipulations for Kits based on Hot Applied Polymer Modified Bitumen Part 6: Specific stipulations for Kits based on Polyurethane Part 7: Specific stipulations for Kits based on Bitumen Emulsions and Solutions Part 8: Specific stipulations for Kits based on Water Dispersable Polymers Akrylat, epoxi, polyuretan och polyurea beskrivs i korthet nedan. PMMA Polymetylmetakrylat, som beläggningsmaterial, består som regel av två eller tre komponenter som blandas på plats. De båda reaktiva komponenterna är akrylharts som blandas med ett vitt härdarpulver av peroxid. (Jämför avsnitt Syntetisk primer MMA.) Produkten har stark lukt som kan vara mycket irriterande för ögon, näsa och hals. PMMA kan, liksom andra flytapplicerade tätskiktsmaterial, användas tillsammans med en armering av glasfiber eller polyesterfiber. PMMA har god motståndskraft mot mekanisk påverkan, UV-ljus och olika typer av kemikalier. Produkten kan också skydd mot rotgenomträngning detta ska dock vara dockumenterat med test. Epoxi Epoxiharts framställs ur epiklorhydrin och bisfenol A, och hartsets molekylvikt beror av förhållandet mellan dessa båda komponenter. Det är främst molekylvikten som avgör vad epoxiharts kan användas till. För att omvandla epoxiharts till epoxiplast tillsätts en härdare, som aminer. Reaktionen mellan epoxiharts och härdare är en exoterm irreversibel polyaddition, och typen av härdare är avgörande för reaktionshastigheten eller produktens så kallade potlife. Som tumregel gäller att epoxi som härdar vid rumstemperatur behöver cirka 7 dygn vid +20 C för att uppnå maximala slutegenskaper. Epoxiplaster kan modifieras med hjälp av spädmedel (för lägre viskositet), högmolekylära isocyanater, pigment (metalloxider) och fyllnadsmedel. Epoxi utmärks kanske främst av sin förmåga att verka som ett mycket starkt lim mot olika typer av underlag. Epoxi är starkt allergiframkallande varför hudkontakt ska undvikas och skydd för hän der, ögon etc användas vid hantering. Epoxi fungerar endast om det inte finns någon risk alls för rörelser eller sättningar i konstruktionen. Den spricköverbryggande förmågan är som regel liten och brukar tas upp som en svag sida hos epoxi. Polyuretan och Polyurea Uretan kan, beroende på typ av isocyanatreaktion, kemiskt indelas i tre kategorier; polyuretan (PU), polyurea (PUA) samt blandningskombinationer av dessa (PU-PUA hybrider). För samtliga system gäller att de kan vara alifatiska, aromatiska eller både alifatiska och aromatiska. Pigment, filler, lösningsmedel och/eller additiv kan tillsättas. Polyuretaner fås genom polyaddition av di- eller polyisocyanater med en di- eller polyfunktionell alkohol (polyol). De flesta polyuretaner är gjorda från tre startmaterial; långkedjiga polyoler, diisocyanat och en kedjeförlängare. Polyurea, däremot, fås när isocyanat reagerar med polyamin. Isocyanaten kan vara monomerbaserad, utgöras av en prepolymer, en polymer eller en blandning av dessa. Prepolymeren kan innehålla både amin och/eller hydroxylgrupper, medan den andra komponenten (polyamin) bara får innehålla amingrupper. A-komponenten är den del som innehåller isocyanat, och B-komponenten den aminbaserade delen. Specialutbildad personal iförd adekvat skyddsutrustning är ett måste i sammanhanget. Vid sprutapplicering utsätts utföraren för isocyanatångor eller aerosol. Polyuretan finns både som en- och tvåkomponentsprodukt. Rekommenderad yttemperatur för underlaget är +5 C C. Produkten kan vara antingen diffusionsöppen eller tät. Det finns vattenbaserade system och det finns lösningsmedelsbaserade system. Produkter som används som tätskikt eller beläggning är ofta 100 %-iga och helt utan lösningsmedel. Det finns vidare färgstabila produkter och system som inte är färgstabila. UV stabiliteten varierar med olika recept, liksom de mekaniska egenskaperna såsom hårdhet och elasticitet. Man kan få mycket elastiska system som kan förstärkas med ett inlägg av t ex glasfiberväv vid brunnnar, uppkanter, mellan tak eller mot uppstickande rör. Polyuretan har begränsad användning som tätskikt på grund av produktens fuktkänslighet. Polurea som sprutapplicerat tätskikt utgörs av två komponenter, ofta med blandningsförhållandet 1:1. Produkten påförs med hjälp av en tvåkomponents maskin under högt tryck och vid hög blandningstemperatur. Reaktionstiden är som regel 3-20 sekunder och det går lätt att applicera till önskad tjocklek på både horisontal och vertikal yta. Stora ytor kan appliceras på kort tid. Som för polyuretan finns det finns mer eller mindre färgstabila, UV-stabila och elastiska system på marknaden. Polyurea skiljer sig från polyuretan genom att hög styrka kan kombineras med hög elasticitet (ofta vid temperaturer ner till -30 C). Slitstyrkan på produkten är också mycket hög. Polyurea reagerar inte med fukt, men underlaget måste vara torrt vid beläggningstillfället för att god vidhäftning ska kunna erhållas till underlaget. Standardprodukter av polyurea är således generellt uttryckt hårda och flexibla, har hög smältpunkt och är som regel resistenta mot nedbrytning av olika slag, kemisk attack och oxidation. Pro dukten härdar snabbt, även vid mycket låga temperaturer, och är inte fuktkänslig. Isocyanat som ingår både i polyuretan och polyurea, är en molekyl utrustad med en reaktiv grupp bestående av kväve, kol och syre (NCO). Denna reagerar gärna med andra molekyler såsom aminer, vatten, hydroxyl- och karboxylgrupper. Isocyana

13 ten föreligger vanligtvis i delvis förreagerad form. Aromatiska isocyanater är i allmänhet billigare och mer mångsidiga. Alifatiska isocyanater används om UV-stabilitet krävs, men är dyrare, reagerar långsammare och är potentiellt mer giftiga än aromatiska isocyanater. Den mest vanliga isocyanaten är MDI (difenylmetan diisocyanat) som är aromatisk och används i standardprodukter av polyurea. Halten NCO varierar beroende på önskade egenskaper hos slutprodukten (som t ex viskositet). Isocyanat av typ TDI (toluen diisocyanat) är också aromatisk, medan HDI (hexametylen diisocyanate) och IPDI (isoforon diisocyanat) är alifatiska. Beträffande olika typer av aminkomponent används t ex alifatisk polyeteramin för mer mjuka och töjbara material, och sekundära aminer för lite längre gelningstider, bättre vidhäftning och utflytning. Som kedjeförlängare i aromatisk polyurea till sprayprodukter används ofta DETDA (dietyl-toluendiamin). Kedjeförlängaren bidrar till polyureans styvhet. Diisocyanater är enligt Arbetsmiljöverket mycket farliga beroende på att de påverkar luftvägar, lungor och hud. Om det finns en mindre farlig produkt som kan ersätta något som innehåller diisocyanater, ska den användas istället, skriver man i en broschyr från 2006 [ADI 200 Arbetsmiljöverket]. Hybrider MS-polymer eller hybrider är nya material som bvörjat förkomma på marknaden. Dessa är dock så pass nya att vi valt att inte beskriva dem i denna arbetsbeskrivning. tet, slitstyrka och snabb härdningstid är av stor betydelse. MMA kan tillverkas ur t ex metylpropionat och formaldehyd eller ur etylen, metanol och koloxid. Största användningen är ändå till polymetylmetakrylat (PMMA, produktnamn Plexiglas). MMA är en färglös, flyktig och lättantändlig vätska med stark lukt som kan vara mycket irriterande för ögon, näsa och hals. Till produktens starka sidor räknas: hög rephållfasthet och slitstyrka, snabb härdningstid samt mycket god färgstabilitet. Till produktens svagare sidor brukar räknas: stark lukt, känslighet för höga temperaturer och fukt samt risken för krympspänningar. MMA-produkten härdar genom tillsats av en peroxid som sätter igång en så kallad radikalreaktion. I ren form utvecklar akrylaten då endast koldioxid och vatten. Elastiska akrylater kan ha tillsats av polyuretan. Härdningstiden är kort men reaktionen kan inhiberas av fukt och luft. Eftersom flampunkten är låg (under 23 C) betraktas produkten som brandfarlig i samband med applicering. Uppvärmning och kontakt med öppen eld ska således undvikas helt. Lämplig primerprodukt till akrylatbaserad beläggning är som regel MMA. MMA kan även användas tillsammans med andra härdplastprodukter och med bitumenbaserade tätskiktsmattor. Rekommenderad utläggningstemperatur kan variera mellan 0 och 50 C. Syntetisk primer Epoxi Epoxiharts framställs ur epiklorhydrin och bisfenol A, och hartsets molekylvikt beror av förhållandet mellan dessa båda komponenter. Det är för övrigt främst molekylvikten som avgör vad epoxiharts kan användas till. Lågmolekylära hartser kan hanteras utan tillsats av lösningsmedel, och används i första hand till gjutningar och tjocka beläggningar. De högmolekylära hartserna, däremot, löses som regel i organiskt lösningsmedel, och används till färg och lack. För att omvandla epoxiharts till epoxiplast tillsätts en härdare. Det finns ett antal sådana, men för härdning kring rumstemperatur används som regel aminer (mest di- och polyaminer) eller amider (polyaminoamider). Reaktionen mellan epoxiharts och härdare är en exoterm irreversibel polyaddition, där typen av härdare är avgörande för reaktionshastigheten och produktens så kallade potlife. Som tumregel gäller att epoxi som härdar vid rumstemperatur behöver cirka 7 dygn vid +20 C för att uppnå maximala egenskaper. Det finns ett femtiotal epoxihartser och hundratals olika härdare som i olika kombination kan resultera i ett mycket stort antal epoxiplastprodukter med varierande egenskaper. Epoxiplaster kan därtill modifieras med hjälp av spädmedel (för lägre viskositet). Även t ex högmolekylära isocyanater används för modifiering av epoxiplast, liksom pigment (metalloxider) och fyllnadsmedel. Epoxi utmärks kanske främst av sin förmåga att verka som ett mycket starkt lim mot olika typer av underlag. Andra positiva egenskaper är vattentäthet, kemikalieresistens och mycket goda vidhäftningsegenskaper. Den spricköverbryggande förmågan är däremot som regel liten och brukar tas upp som en svag sida hos epoxi. Epoxi är starkt allergiframkallande varför hudkontakt ska undvikas och skydd för händer, ögon etc användas vid hantering. Epoxi används ofta som beläggning på betonggolv i avsikt att skydda mot smuts och kemikalier, och för att göra golvet mer lättarbetat vad gäller renhållning. Den enklaste skyddsbehandlingen utgörs av impregnering eller försegling, och utförs med lågviskösa epoxisystem. Tunnskiktsbeläggningar innehåller som regel fyllmedel, för högre slitstyrka, och kan variera i tjocklek. Det finns även självutjämnande beläggningar, epoxibetong, betongisolering, epoxiprodukter för limning av ny betong mot gammal betong, lagningsepoxi och epoxi för injektering i betongsprickor. Epoxiprimer kan användas tillsammans med flytapplicerade härdplastprodukter och med bitumenbaserade tätskiktsmattor. Figur 9. Installation av tätskiktsmatta på primat underlag av betong. Renovering av perkeringsplatser med underliggande garage Förbehandling - Primer En primer ska vara anpassad och kompatibel med de produkter som den ska användas tillsammans med. Det finns olika typer av primerprodukter som kan användas för att förbehandla ytor innan tätskiktet appliceras. Primer används främst för att öka vidhäftningen mot underlaget. Primer behövs normalt till alla material som ska appliceras på ett sugande underlag. I avsnitten nedan beskrivs olika typer av primerprodukter som används tillsammans med tätskikt på betongbjälklag. Bitumenlösning Bitumenlösning består som regel av destillerat bitumen (med eventuell polymertillsats), lösningsmedel och amin. Bitumenlösning klassas som brandfarlig och hälsoskadlig vid inandning och hudkontakt. För bitumentätskikt används i huvudsak bitumenlösning eller bitumenemulsion som primer. Bitumenlösning har ett större temperaturanvändningsområde än bitumenemulsion som fungerar endast när goda möjligheter till att torka bort vattnet finns. Man bör beakta produkternas miljöprestanda och välja produkt därefter. Bitumenemulsion En emulsion består av bitumendroppar som är finfördelade i vatten. Vid tillverkningen av emulsioner används emulgator, vatten, syra och bitumen. Emulgatorn ger bitumendropparna en laddning som hindrar att de slås samman. Det finns tyvärr inga riktigt bra emulsioner som fungerar sent på hösten och tidigt på våren då det är relativt kallt och fuktigt då dessa förutsätter +grader samt en relativ fuktighet som medger torkning av emulsionen. Bitumenemulsion används tillsammans med bitumenbaserad tätskiktsmatta. Syntetisk primer MMA Ett användningsområde för metylmetakrylat (MMA) är inom ytbehandling och impregnering av olika slag där t ex färgstabili

14 4.4 ROTSKYDD Växtrötter söker sig naturligt till tillgängligt vatten, och många misslyckanden när det gäller gröna tak har berott på att rötter punkterat tätskiktet och trängt igenom detta i skarvar, kanter och/ eller anslutningar. Rotskydd krävs därför i de flesta anläggningar. (Jämför tabell Y i kapitel 2 Generell beskrivning av gröna tak.) Ett rotskydd eller en rotbarriär kan ingå i dräneringsskiktet eller i tätskiktet. Det kan ibland utgöra ett eget lager ovanpå tätskiktet. Det finns en rad olika typer av mekaniskt/fysiskt rotskydd av metall, plast eller folie som lamineras till tätskiktsmembranet. Tätskiktet som sådant kan även fungera som rotskydd. Ett rotskydd är inte permeabelt och ska därför inte anläggas ovanför en dräneringsmatta eller ett dränerande lager. Rotskyddet kan i vissa fall vara kemiskt och giftigt för växternas rötter. Exempel på kemiskt additiv som kan ingå i ett rotskyddsmembran. Avsikten med att använda växtgift är således att hindra rötterna från att tränga igenom tätskiktet, framförallt i skarvar. Rötter som kommer i kontakt med det kemiskt aktiva rotskyddet absorberar ämnet i små mängder vilket i sin tur stoppar rötternas tillväxt. Mikroorganismer angriper för övrigt oljebaserade organiska materialkomponenter, vilket i sin tur medverkar till rotgenomträngning av membranet. I den mån det är möjligt bör man alltid välja alternativa lösningar till växtgifter. Kemikalierna kan brytas ner och bli mindre effektiva med tiden och de kan följa med ut i vattenledningssystemet. Motstånd mot rotgenomträngning provas enligt: SS-EN 13948:2007 Flexibla tätskikt Bitumen-, plast- och gummibaserade tätskikt för tak Bestämning av motstånd mot genomgång av rötter Eldtorn används som provplanta i SS-EN och provningen tar lång tid. Godkänt resultat enligt testet garanterar emellertid inte att rotskyddet också är rhizomsäkert. För att prova rhizomsäkerhet rekommenderas i FLL att denna utförs enligt: FBB, 2012, Wurzelfeste Produkte Bahnen, Abdichtungen u.a. mit Prüfungen nach dem FLL-Verfahren sowie nach DIN EN Rhizomer är inte rötter utan mer aggressiva underjordiska stammar som t ex inte påverkas av kemiskt rotskydd på samma sätt som rötter. Exempel på växter med rhizomer är bambu och kvickrot. För att få tillgång till en lista över växter som går under kategorin rhizom hänvisas till i den handbok om växtbädd och vegetation som också tagits fram inom det aktuella Vinnovaprojektet. FBB (Fachvereinigung Bauwerksberünung) har en motsvarande lista. Växterna på dessa listor är således inte lämpliga för gröna tak. Några olika typer av rotskydd beskrivs nedan. Rotskydd i form av folier, kemiska skydd, gjutasfalt och skyddsbetong tas upp Mekaniska barriärer för rötter Folier av olika polymerer En plastfolie av PE på cirka 0,75 mm kan också användas som rotskydd om skarvarna svetsas samman, alternativt läggs med överlapp om 1,5-2 m på tak med tunna växtbäddar utan vedartad vegetation. Folieprodukten ska alltid testas enligt ovan nämnda standard, SS-EN i gröna takinstallationer i kombination med bitumentätskikt. Tätskiktet kan ta upp eventuella rörelser i betongunderlaget och fungerar därmed som en spricköverbryggande förstärkning till gjutasfalten. PGJA tål dessutom trafik och kan tjäna som upplag för material under byggtiden. Skyddsbetong Betong ska inte betraktas som vattentät och inte heller som ett rotskydd i gröna takinstallationer. Betong ger visserligen skydd mot nötning från rötter men hindrar inte rötter från att på sikt tränga igenom och eventuellt skada underliggande tätskikt Kemiska skydd Preventol B 5, Tolytriazole Cas nr , är framställt för att kunna blandas i bitumenmassa i samband med tillverkning av bitumenbaserade tätskiktsmattor, d v s Preventol är lättlösligt i bitumen och stabilt vid höga temperaturer. Produkten består av cirka 94 % 2-(4-Chloro-2-methylphenoxy)-propionic acid octyl ester, enligt produktdatablad från tillverkaren. Preventol B 2 är en liknande produkt som består av minst 99 % 2-(4-chloro-2-methylphenoxy)-propionic acid polyglycolester). Inblandningsmängden ligger som regel mellan 0,5 och 1 % relativt bitumenets vikt i bitumenmassan. Det finns också bitumenmattor och andra bitumenbaserade produkter som är behandlade med Herbitect (jämförbart med Preventol). Produkten består, enligt tillverkarens uppgift, av brun oljeliknande vätska med speciell lukt. Den är löslig i bitumen och många andra oljeprodukter. Produkten är hydrofob, d v s skyr vatten, och skulle därmed vara extra hårt bunden till bitumenet som den är löst. I Europa pågår diskussioner kring användandet av kemiska rotskydd då man sett att dessa kan lakas ur. Av denna anledning avråds användning av kemiska rotskydd om inte det finns verifierade och dokumenterade egenskaper som visar på motsatsen. 4.5 LÄCKSÖKNINGSSYSTEM Permanent installation Att hitta läckor i tak är komplicerat, inte minst i en befintlig grön takinstallation. Det finns en rad mer eller mindre traditionella och komplexa testmetoder för att verifiera att tätskiktet på ett tak är tätt i samband med installation, eller för att hitta läckage på ett redan installerat tak. Det finns läcksökningssystem på marknaden som kan installeras i samband med att tätskiktet installeras. Installationen kan innebära att man lägger in ett nät av ledande material som kopplas till en ledning ovan mark. Till denna kan sedan kopplas en läcksökningsutrustning för att lokalisera eventuella läckor. Tätskiktet ska ha full vidhäftning mot underlaget Vid eventuell läcka Det finns enligt uppgift även en rad alternativa icke förstörande metoder. Dessa innefattar i fallet gröna tak eventuellt detektering med hjälp av t ex IR eller EFVM (Electrical Field Vector Mapping) Efter avslutad tätskiktsinstallation Vanligast är att läcksökning genomförs i samband med tätskiktets installation. Se kapitel Avslutande arbete. Figur 10. Vid Novo Nordisk takpark i Köpenhamn är stora delar av parken utanför fastigheten på betongbjälklag. (Foto: SGRI) Gjutasfalt Gjutasfalt (PGJA) är provat enligt FLL och är ett rotsäkert skikt enligt SS-EN Gjutsasfalt kan användas som rotskydd 24-25

15 4.6 ISOLERING Den kompletta uppbyggnaden av det gröna taket bör ses också ur ett energiperspektiv mot bakgrund av vårt svenska klimat. Isoleringsförmåga, avkylande effekt m m bör beaktas för den gröna överbyggnaden men det är isoleringen som bidrar till den huvudsakliga isoleringseffekten. Vid installation av t ex ett duo-tak eller inverterat tak måste man säkerställa att den valda isoleringen klarar fukt. Det är dessutom viktigt med god vattenavrinning så att isolerskivorna inte står i vatten. Ett dränerande skikt av t ex en knoppmatta med geotextil närmast tätskiktets ovansida och under isoleringen kan rekommenderas. Produktegenskaper ska deklareras enligt standard för CE-märkning Produktegenskaper PRODUKT Egenskap Enligt Brandklassificering, Euroclass EN 13162:2012 (EN ) Värmekonduktivitet λ D EN 13162:2012 (EN 13162) Vattenabsorption, korttid WS, Wp EN 13162:2012 (EN 1609) Vattenabsorption, långtid WL(P), Wlp EN 13162:2012 (EN 12087) Ånggenomgångsmotstånd MU, µ EN 13162:2012 (EN 12086) Tryckspänning 10% CS(10), σ 10 EN 13162:2012 (EN 826) Punktlast PL(5) EN 13162:2012 (EN 12430) Figur 11. Utförande av ett kompakttak. Installation av cellglasisolering med hjälp av varmasfalt Mineralullsisolering Råd som kan ges för isolering med mineralull: Isoleringsuppbyggnaden består av underskivor och board. Totalvikten på överbyggnad påverkar produktvalet. Konstruktionen förutsätter en överbyggnad som medför normal trafik och små långtidspunktlaster. Ångspärr ska alltid placeras närmast betongytan för att undvika emissioner och fuktproblem. Mineralullslösningar rekommenderas för de olika typerna av överbyggnad med totalvikter från kg. Stenull Stenull består till % av sten som smälts och sedan spinns till fiber. Denna process resulterar i hållbar stenull som är både värme-, brand- och ljudisolerande. Stenull är ett effektivt brandisolerande material som tål temperaturer över 1000 C utan att smälta. Stenull är klassificerad i Euroklass A1, obrännbart material, vilket är den högsta klassen för byggmaterials brandegenskaper. Stenull ger endast ifrån sig obetydlig mängd rök och gaser vid brand. Oavsett kraftiga förändringar i temperatur eller relativ fuktighet förändras inte stenullen i form eller egenskaper. Detta betyder att konstruktioner behåller samma goda egenskaper gällande värme- och brandisolering. Stenull kan inte absorbera eller lagra fukt i normaltak utan endast transportera denna mot den kallaste sidan. Takisolering av stenull är elastisk och lättformad vilket ger god utfyllnad i skarvar samt minimerar risken för genomgående springor och spalter i isolerskiktet. Produkter med tryckhållfastheter på upp till 100 kpa är tillgängliga på marknaden. Glasull Smält glas matas i en spinnare som roterar med hög hastighet. Den nedre kanten av spinnaren har många små hål. När spinnaren roterar, pressas det smälta glaset ut genom hålen för att sedan snabbt kylas ned vid kontakt med luften. De nedkylda trådarna samlas ihop till en stor luftig ullmatta. Två faktorer är särskilt viktiga för en framgångsrik tillverkning av glasull. Först måste det smälta glaset matas in i rätt hastighet i den roterande spinnaren. För det andra, måste det smälta glaset hålla rätt temperatur konstant. Oönskade temperaturvariationer kan resultera i försämrade fibrer, vilket i sin tur påverkar kvaliteten på slutproduktens isoleregenskaper. Att upprätthålla en stabil temperatur är dock en svår utmaning, särskilt vid en temperatur av ca 1400 C som är typisk för tillverkning av glasull Cellglas Cellglas består av kol och krossat glas, som tillsammans bildar ett ämne med slutna glasceller innehållande inert gas, vilket ger en värmeisolerande förmåga. Produkten har hög densitet för god isolering mot luftburet ljud. Produkten är vattentät och har högt ånggenomgångsmotstånd samt icke brännbart. Cellglas är oorganiskt och påverkas inte av mikrobiell påväxt, skadedjur eller kemikalier etc. Cellglas har hög tryckhållfasthet ( kpa långtidslast) och kan därmed användas även för körbara ytor. Cellglas framställs av återvunnet glas samt fältspat. Natriumkarbonat, järnoxid, manganoxid, natriumsulfat, natriumnitrat tillsätts. Råvarorna smälts vid en temperatur på 1250 C. Glaset transporteras nerkylt vidare till en kulkvarn. I kvarnen krossas glaset tillsammans med ett kolpulver. Den malda produkten släpps ned i gjutformar, passerar en ugn där de värms till 850 C och får därmed sin cellstruktur. Blocken kyls och kapas till avsett format. Isoleringsskivor klistras så att de skapar ett fullständigt sammanklistrat tak med tätskikt. (Kompakttak) Detta gör att vatten inte kan ta sig genom konstruktionen Cellplast Generellt gäller att produkter producerade av cellplastmaterial har sämre brandmotstånd jämfört med mineralbaserade alternativ. Detta bör beaktas vi användning av produkten samt vid lagring av sådant material på arbetsplatsen. PIR/PUR Isoleringsplattor av fast polyuretanskum (PUR/PIR) med olika typer av beklädnad tillverkas i en kontinuerlig process med lamineringsmaskin. Under denna tillverkningsprocess, hälls reaktionsblandningen genom ett blandarhuvud till den lägre beklädnaden som är tillverkad av ett material som dras till lamineringsmaskinen. Beklädanden kan bestå av aluminium, glasflis, bitumenfilt med mera. Blandningen expanderar och binds sedan samman under tryck i lamineringsmaskinen till den övre beklädnaden som matas in ovanifrån. Laminatet härdas efter att ha passerat lamineringsmaskinen så att det kan skäras i önskade storlekar. Plattorna kan tillverkas i olika tjocklekar upp till 200 mm. Isoleringen läggs med förskjutna skarvar på underlagstäckningen. Isoleringsskivorna klistras med varmasfalt av bitumenkvalitet 95/30. Säkerställ att alla ytor och kanter klistras för att få ett helt kompakt tak. Glipor kan fyllas med den aktuella asfalten eller tillskuren PIR-isolering. Isoleringen kapas med vass kniv, handsåg eller sticksåg. Förslagsvis läggs ett snitt med kniv på båda sidor innan skivan bryts. EPS/XPS Produkter av cellplast är hållbara över tid och okänsliga mot fukt vilket innebär att de också är resistenta mot mögel. Observera dock att cellplast som under längre tid blir utsatt för stående vatten kommer att ta upp fukt med reducerat isolervärde som följd. Densiteten är låg och cellplastskivorna är därför enkla att hantera; lyfta, kapa och montera. Hård cellplast framställs från polystyren enligt två olika tillverkningsmetoder: EPS (Expanderad PolyStyren) tillverkas genom att små granulat av polystyren med tillsats av pentan expanderas med hjälp av värme (vattenånga). Pentanet fungerar som en katalysator i processen. Granulatet expanderar till en kula som består av cirka 98 % isolerande luft. Kulorna smälts eller limmas samman till skivor. EPS bör inte användas i miljöer med hög fuktbelastning med fritt vatten. XPS (Extruderad PolyStyren) tillverkas genom att polystyren smälts och koldioxid tillsätts under tryck. När trycket sänks expanderar smältan och mängder av små hål bildas, vilket ger produkten värmeisolerande egenskaper. XPS-skivor har högre hållfasthet än EPS-skivor och används därmed i mer krävande tillämpningar med t ex stor belastning under lång tid samt i fuktiga miljöer under mark. XPS är betydligt tätare än EPS och lämpar sig bättre i omvända tak och duo tak där det finns en god dräneringsmöjlighet för vatten

16 4.7 DRÄNERINGSSKIKT För att skapa ett dräneringsskikt mellan isoleringsmaterial och tätskikt kan olika typer av material installeras. Vanligt förekommande är att man använder distansmaterial av polyamid belagd av geotextil på båda sidor. Allternativt finns knoppmattor med distanser som är belagda med geotextil. Dessa ska vara testade enligt SS-EN Flexibla tätskikt Plast- och gummibaserade fuktspärrar inklusive grundmursskydd. Viktigt är att man säkerställer kompressionshållfasthet och dräneringsförmåga även vid höga belastningar. Isoleringsmaterial kan vara dränerande exempelvis EPS-isolering med dränerande förmåga Geotextilier Geotextil är i huvudsak vävda dukar av polyester alternativt polypropen. Geotextiler används vid vägbyggen och anläggningsarbeten för att skilja olika ballastmaterial ifrån varandra. Man använder även geotextilier för att förhindra finmaterial från att blockera underliggande dränering. För geotextilier gäller krav enligt: SS-EN Geotextilier och geotextilliknande produkter Egenskapskrav för användning i markarbeten samt grund- och stödkonstruktioner SS-EN Geotextilier och geotextilliknande produkter Egenskapskrav för användning i dräneringssystem Se tabell AMA Anläggning 13 Tabell DBB.31/1 krav på egenskaper hos Geotextil för olika bruksklasser. Lämplig nivå för en geotextil är N2 alternativt N3 om man har högre belastning i konstruktionen. 4.8 SKYDDSLAGER OLIKA TYPER Skyddslager kan utföras i betong eller gjutasfalt. Syftet med att använda ett skyddslager för tätskikt och underliggande konstruktion är att: Skydda underliggande tätskikt under byggtiden Sprida ut laster på underliggandeytor (endast skyddslager av betong) Skydda vid eventuella framtida grävningsarbeten Skydda mot mekanisk nötning (från växtrötter vid inverkan av vindlaster) Förankra vissa fundament och infästningar (endast skyddslager av betong) Korrosion orsakad av andra klorider än från havsvatten (XD) Korrosion orsakad av klorider behöver generellt inte beaktas för gröna tak. Halterna klorider kan jämföras med gränsvärdena för svenskt dricksvatten. Finns risk för att tösalter används på t.ex. gångar måste det beaktas. Angrepp av frysning/upptining med eller utan klorider (XF) Risk för frostangrepp är stor på gröna tak. Substratskiktet är ofta relativt tunt i jämförelse med marken och får ett djupare frostskikt. Framförallt med dagens välisolerade byggnader sker mycket lite uppvärmning underifrån. Kemiskt angrepp (XA) Kemisk angrepp från lakvatten är generellt inget problem för skyddsbetongen. Dock kan lakvatten vara något surt, dels regnvatten i sig men även eventuell urlakning från substrat med lägre ph. För ett normalt grönt tak utan tillförda salter från avisningsmedel bör skyddsbetongen dimensioneras med exponeringsklasserna XC4, XF3 och XA1. Med en dimensionerad livslängd på L100 resulterar det i exempelvis: Vct 0,5 Hållfasthetsklass C30/37 Täckskikt 30 mm inklusive utförandetolerans (beräknat på XC4 och XA1 med vct 0,5). Täckande betongskikt med hänsyn till kemiskt angrepp ska fastställas i varje enskilt fall. Utförande Skyddsbetongen ska läggas med fall mot avloppsbrunn på minst 1:50. Toleranser enligt AMA Anläggning EBE.116 gäller. Vatten får inte bli stående på betongytor. Stöd av betong för avdragsbanor och dylikt samt avdragsbanor av betong som gjuts in i betongen ska ha minst samma kvalitet som golvbetongen. Detta gäller även distanser. Underlag av material som kan suga vatten från färsk betong ska vara täckt med skyddsskikt före pågjutning. Uttorkning av betongen efter fukthärdning ska, med hänsyn till risken för sprickbildning och kantresning, ske långsamt Gjutasfalt Gjutasfalt (PGJA) kan användas som skyddslager i samma syfte som skyddsbetong, utom i de fall där ett behov av att sprida ut laster föreligger Skyddsbetong En skyddsbetong väljs oftast i grövre konstruktioner där större träd och växter finns. Skyddsbetong ska inte betraktas som ett rotskydd. Normalt monteras inte förankringspunkter i skyddsbetongen för träd. Krav Skyddsbetong ska armeras med slakarmering och ska om möjligt utföras utan rörelsefogar. Betongplattan ska dimensioneras med hänsyn till sprickbegränsning, utan inverkan av friktion till underlaget. Skyddsbetongen dimensioneras efter önskad livslängd (100 år). Vid dimensionering ska aktuella exponeringsklasser beaktas. För gröna tak ska följande beaktas för skyddsbetongen: Korrosion föranledd av karbonatisering (XC) Korrosion föranledd av karbonatisering är inget stort problem för skyddsbetongens miljö. Figur 12. Renovering av gårdsbjälklag, Jönköping. Bild 1: installation av tätskiktsmatta. Bild 2: Färdig innergård

17 5 FÖRBEREDANDE ARBETEN 5.1 MATERIAL Levererat material ska kontrolleras avseende märkning och kvalitet. Allt material som är fuktkänsligt ska skyddas mot nederbörd och i övrigt hanteras enligt anvisningar på förpackningarna eller aktuellt produktdatablad. 5.2 BRANDSKYDD HETA ARBETE Observera att det finns regler för installation av produkter som kräver hög värme och t ex svetsningsutrustning som drivs av gasol. Det är fastighetsägarens ansvar, gentemot sitt försäkringsbolag, att säkerställa att entreprenören som anlitas har den utbildning som krävs, vad gäller regler för att utföra Heta arbeten, och att dessa regler följs. Att entreprenören har genomgått utbildningen ska vara dokumenterat. Entreprenören som utför installationsarbetet ska alltid göra en riskbedömning innan svetsningsarbetet påbörjas. Riskbedömningen ska dokumenteras. 5.3 PLATSGJUTNA BETONGKONSTRUKTIONER Utförandekrav Föreskriven lutning på färdig beläggning ska utföras i betongkonstruktionen eller falluppbyggnaden. Efterbearbetning ska utföras i samband med gjutningen så att underlaget får en ytjämnhet motsvarande brädriven betong. Membranhärdare får inte användas på ytor som senare ska förses med tätskikt. Slamskikt och svaga ytskikt av cementpasta ska avlägsnas på ytor som ska beläggas med tätskikt där vidhäftning krävs till underlaget. Det sker med mekanisk bearbetning såsom blästring, slipning eller lättfräsning Toleranser Betongytan ska luta minst 1:50 till avvattningsanordning i de fall tätskiktet läggs direkt på konstruktionen. Betongytan får inte ha större ojämnheter än 1,5 mm. Större ojämnheter än ovan utjämnas med betong, cement- eller bitumenbaserade produkter beroende på nivåskillnadens storlek. Flytspackel ska inte användas i kombination med bitumenbaserade tätskiktsprodukter. 5.4 PREFABRICERADE BETONGKONSTRUKTIONER (MONTERINGSFÄRDIGA BETONGELEMENT) Utförandekrav Föreskriven lutning på färdig beläggning ska utföras vid montering av betongelementen eller i falluppbyggnaden. Efterbearbetning av betongelement eller fallbetong ska utföras i samband med gjutningen så att underlaget får en ytjämnhet motsvarande brädriven betong. Membranhärdare får inte användas på ytor som senare ska förses med tätskikt. Slamskikt och svaga ytskikt av cementpasta ska avlägsnas på ytor som ska beläggas med tätskikt där vidhäftning krävs till underlaget. Detta utförs med hjälp av mekanisk bearbetning såsom blästring, slipning eller lättfräsning Toleranser Betongytan ska luta minst 1: 50 till avvattningsanordning i de fall tätskiktet läggs direkt på konstruktionen. Betongytans ytråhet får inte ha större ojämnheter än 1,5 mm. Nivåskillnader större än 1,5 mm i elementfogar ska utjämnas så att jämn övergång erhålls. Utjämningen utförs med betong, cement- eller bitumenbaserade produkter beroende på nivåskillnadens storlek. Flytspackel ska inte användas i kombination med bitumenbaserade tätskiktsprodukter. 5.5 RENOVERING Utförandekrav Avrivning och borttagning av befintlig överbyggnad inklusive tätskikt ska göras varsamt och hänsyn ska tas till aktuella belastningar på bjälklaget. Underlaget ska göras fritt från gamla isoleringsrester så att nytt tätskikt eller falluppbyggnad får erforderlig vidhäftning. Om inte föreskriven lutning på befintlig betongkonstruktion finns ska fall utföras till aktuellt avvattningsställe. Efterbearbetning ska utföras i samband med gjutningen så att underlaget får en ytjämnhet motsvarande brädriven betong. Slamskikt och svaga ytskikt av cementpasta ska avlägsnas på ytor som ska beläggas med tätskikt där vidhäftning krävs till underlaget. Det sker med hjälp av mekanisk bearbetning såsom blästring, slipning eller lättfräsning Toleranser Betongytan ska luta minst 1:50 till avvattningsanordning i de fall tätskiktet läggs direkt på konstruktionen. Betongytans ytråhet får inte ha större ojämnheter än 1,5 mm. Större ojämnheter än ovan utjämnas med betong, cement- eller bitumenbaserade produkter beroende på nivåskillnadens storlek. Flytspackel ska inte användas i kombination med bitumenbaserade tätskiktsprodukter. 5.6 DETALJUTFORMNING Detaljer, och hur dessa monteras på en takyta, har extremt stor betydelse för ett lyckat slutresultat och konstruktionens livslängd. Detaljer ska väljas, monteras och underhållas så att läckage i anslutning till dessa inte kan uppstå under konstruktionens livstid. Fuktskador till följd av läckage som uppstår i gröna anläggningar har oftast någon av följande orsaker: Tätskiktet dras sönder på grund av rörelser i skyddsbetongen. Tätskiktet skjuvas av på grund av deformationer i värmeisoleringen vid belastning av fordon på skyddsbetongens kant. Tätskiktet har skadats vid uppdragningen mot invidliggande väggar, där det ofta dessutom förekommer en dilatationsfog. Olämpligt utförda dilatationsfogar. Alltför låg uppdragning av tätskiktet, särskilt vid dörrar mot terrasstaket eller när tätskiktet ligger ovanpå värmeisoleringen. Olämpligt utförda anslutningar och genomföringar. Skador under byggnadstiden, särskilt vid tätskikt på mjuk isolering Brunnar Brunnar och avvattningsrännor ska monteras så att utloppets nivå inte ligger högre än omgivande tätskikt. Brunnar och genomföringar ska minst placeras 500 mm från eventuella hinder eller vertikaler för att säkra en korrekt genomföring i tätskiktet Stosar vid genomföringar Genomföringar ska utföras i högpunkt där detta är möjligt. Stosar vid genomföringar ska monteras enligt leverantörens anvisningar och minst 200 mm från vägg. Stosar av gummi eller dylikt ska endast användas vid lätta konstruktioner. Vid tunga överbyggnader ska rostfria rör användas med förmonterad rostfri perforerad fläns Dilatationsfogar Fogbryggor, fogband m m ska monteras och vara anpassade efter fogens rörelse. Se bilagor för exempel på rörelsefog. 5.7 KONTROLL AV BETONGUNDERLAG Allmänt I detta kapitel behandlas de krav och toleranser som gäller beträffande bearbetning av betongytan vid och efter gjutning Krav inför en tätskiktsinstallation Betongunderlaget ska vara rent och fritt från vatten, snö och is inför utläggningen av ett tätskikt. Kontrollera att ytstruktur och jämnhet ligger inom angivna toleranser. Innan ett beläggningsarbete på betong påbörjas ska en noggrann utredning av konstruktionens tillstånd och underlagets beskaffenhet ha genomförts. Underlaget ska vara utfört på ett sätt som gör att genomtrampning inte kan ske. Nivåskillnader på mer än 10 mm i t ex elementskarvar ska vara utjämnade med bruk i lutning 1:15. Fogbredder får inte överstiga 12 mm. Underlag som ska förses med tätskikt ska ha en ytjämnhet motsvarande brädriven betong. Vid renovering/omläggning ska det gamla tätskiktet tas bort innan nytt tätskikt monteras. Detta gäller såväl på takytan som vid uppdragningar. Torktiden för nygjuten fallbetong ska minst vara 7 dagar och betongen ska inte ändra färg vid värmetillförsel. Betongunderlaget måste vara fritt från skador och ha en kvalité som möjliggör god vidhäftning till det tätskikt eller den beläggning som ska påföras. I förarbetet ingår rengöring. Alla föroreningar (som damm, olja, fett och kemikalier) måste avlägsnas från betongen liksom eventuell betonghud och betonghärdare. Detta kan genomföras med hjälp av slipning, fräsning och/eller blästring. Dammsugning eller vattenspolning kan även vara nödvändigt. Innan beläggningsarbetet startar ska underlaget ruggas upp för att få en struktur som möjliggör god vidhäftning till beläggningen. Betongytan måste vara stark nog för tätskiktet eller beläggningen så att inte eventuella spänningar som kan uppstå i gränsskiktet till betongen ger upphov till vidhäftningsförlust som kan medföra att beläggningen lossnar. Detta gäller endast i de fall fullklistrade/svetsade system används. Fall mot brunnar måste konstrueras innan beläggningen påförs. Det är också mycket viktigt att valet av beläggning och beläggningens utformning är anpassade till underlaget. Beläggningar på ett betongbjälklag uteklimat kommer att utsättas för temperaturrörelser i bjälklaget och om inte beläggningen kan följa underlaget finns risk för att beläggningen spricker och börjar lossna. Termiska eller dynamiska rörelser i underlaget kan reflektera upp genom beläggningen om inte denna har den flexibilitet som krävs för att dynamiskt överbrygga sprickan. Man bör således planera beläggningens utformning så att en dynamiskt sprickupptagande funktion uppnås. I fallet bitumenbaserat tätskikts- och beläggningssystem är vidhäftningen som regel lägre än för härdplastsystem och mer temperaturberoende. Förbehandling av ytor Ytor som ska förses med fullklistrade/svetsade tätskikt ska blästras, fräsas eller slipas innan det aktuella arbetet kan påbörjas. Betongytor ska bearbetas så att gjuthuden avlägsnas och en ren och yta som har tätt förekommande ojämnheter erhålls Blästring Betongytor ska bearbetas så att gjuthuden avlägsnas och en ren och yta som har tätt förekommande ojämnheter erhålls. Detta kan åstadkommas med hjälp av t ex blästring Primerbehandling Betongunderlaget ska vara yttorrt och förbehandlat med primer inför svetsappliceringen av ett prefabricerat tätskikt, alternativt inför appliceringen av ett flytande tätskikt. Primern ska säkerställa god vidhäftning. Primer är inte aktuellt i de fall man vill ha ett löst liggande tätskikt eller om en produkt monteras på isolering där full- klistring/svetsning inte är möjlig. Yttemperatur och fuktförhållanden är andra viktiga faktorer att ta hänsyn till för att uppnå ett bra beläggningsresultat. Beträffande appliceringen av primerprodukt i det aktuella sammanhanget är epoxi vanligtvis mest temperaturkänsligt och akrylprimer minst känsligt. För att inte riskera att fukt bildas på en betongyta under utläggningsarbetes gång bör yttemperaturen ligga minst 3 C över daggpunkten (den temperatur vid vilken luften är fuktmättnad och fukten därmed kondenserar som vatten). Om en beläggning är fuktkänslig under läggning ska den relativa fuktigheten (RF) initialt kontrolleras i både underlag och luft. (Normalt ska RF inte överstiga 93 % i underlaget och 80 % i luften.) Vissa primerprodukter är visserligen utformade för att klara en hög fukthalt i underlaget men detta förutsätter ändå yttorrhet. Det vatten som avgår från nygjuten och ung betong för med sig alkali till betongytan. Eftersom t ex en härdplastbeläggning kan vara känslig mot alkali bör man som regel inte lägga ut en sådan på ett nygjutet eller ungt betongunderlag. Temperaturen i både luft och underlag har stor betydelse för beläggningsresultatet. Speciellt gäller detta för många härdplastsystem. Utläggning vid låga temperaturer (under 10 C) är normalt olämpligt eftersom detta gör materialet svårbearbetat och retarderar härdningsprocessen. Rekommenderade temperaturer vid utläggning ligger normalt mellan 15 och 25 C. För bitumenbaserade system rekommenderas utläggningstemperaturer på minst +5 C. Vid höga temperaturer, upp mot 30 C, kan å andra sidan härdningsprocessen hos härdplastbaserade system accelereras vilket kan resultera i härdningsstörningar och försvårat utläggningsarbete Falluppbyggnad Fall säkerställs genom att ytan spacklas med gjutasfalt, alternativt att fall byggs upp med kilar av isoleringsmaterial för att säkra bra avvattning av ytan. Minst ett fall på 1:60 rekommenderas

18 6 AVSLUTANDE ARBETE VID INSTALLATION AV VATTENTÄTANDE SKIKT Utrustning och överblivet material ska avlägsnas från takytan. Städa och avsyna takytan och åtgärda eventuella brister. Vattentrycksprovning av tätskikt ska alltid utföras. Vid taklutningar där det ej är möjligt med vattentrycksprovning kan följande åtgärder användas: Remsning av tvärskarvar Extra lager tätskikt installeras Tätskiktsleverantörens ansvar sträcker sig ända tills tätskiktet har avslutats. Leverantören tar ansvar för uppvik och övriga tätskiktsdetaljer men inte utanför entreprenadgräns. Därför bör ytan provtryckas före slutbesiktning. Intyg för genomförd provtryckning (installationskontroll) ska arkiveras (se bilaga 3). Provtryckning ska föregås av okulär kontroll. Provtryckning ska utföras med tätade brunnar (uppblåsbar boll appliceras i brunn som tätning), ytan invallad och ställd under minst 60 mm vatten i 3 dygn. Bjälklaget respektive taket ska sedan observeras under minst 6 dygn. 8 DOKUMENTATION ENTREPRENAD Efter avslutad entreprenad ska följande dokumentation finnas tillgänglig och överlämans till beställaren. Före entreprenadstart Byggvarudeklarationer Säkerhetsdatablad CE-dokument (Prestandadeklarationer) Efter entreprenadens slutförande Garantier Broschyrer och monteringsanvisningar Egenkontroll Provtryckningsprotokoll Se nedan för bilaga. (se AMA Hus YSC.1132) Observera att man ska tömma ytan från vatten med försiktighet så inte skador uppstår. Provtryckningsprotokoll se nedan under kapitel 8 för exempel. 7 TILLSYNS- OCH UNDERHÅLLSÅTGÄRDER 7.1 DRIFT- OCH UNDERHÅLLSANVISNING FÖR INBYGGDA TÄTSKIKT (DOLDA) Med regelbundet underhåll ökar tätskiktets livslängd och säkerheten mot läckage. Denna anvisning är tillämplig för bitumentätskikt Kontroll och rengöring 1 Kontrollera om möjligt konstruktionen underifrån för att notera eventuella läckage. 2 Kontrollera och rengör brunnar och ev. hängrännor minst två gånger per år, lämpligen vår och höst. Det är mycket viktigt att brunnar och ev. hängrännor hålls rena från löv och skräp så att avvattning fungerar. Löv och annat skräp får inte sopas ner i brunnarna/avvattningssystemet. 3 Avlägsna oönskad växtlighet vars rötter kan komma att skada tätskiktet. 4 Kontrollera plåtdetaljer (och fogningar) i anslutning till väggar, sargar, takkrön etc. Vid tveksamhet bör plåtslagare kontaktas. Figur 13. Provtryckning av tätskikt innan installation av överbyggnad Åtgärder vid kompletteringar 5 Vid reparationer eller kompletteringar (t ex i samband med installationer eller håltagning) ska tätskikt som är angivet på relationshandlingarna. Undvika att byta produkt till annan om möjligt. 6 Om vattenavledningen från takytorna försämras på grund av t ex sättningar och belastningar så att kvarstående vattensamlingar med större djup än 30 mm förekommer, bör åtgärder i form av fallbyggnader eller installation av takbrunnar vidtas. Detta bör göras i samråd med fackman

19 9 REFERENSER FLL Richtlinie für die Planung, Ausführung und Pflege von Dachbegrünungen Dacbegrünungsrichtlinie, 2008 SS-EN 206-1, Betong Del 1: Fordringar, egenskaper, tillverkning och överensstämamelse, SS Betong - Användning av EN i Sverige, AB Svensk Byggtjänst, Betonghandbok Material, utgåva 2, AB Svensk Byggtjänst, The influence of extensive vegetated roofs on runoff water quality, J C Berndtsson, T Emilsson, Lars Bengtsson, daterad Chemistry of growth medium an leachate from green roof systems in south-central Texas, B D Dvorak, A Volder m.fl. daterad Fukthandbok Praktik och teori. Utgåva 3 (2006), AB Svensk Byggtjänst Byggnaders klimatskärm (2009), Studentliteratur Tillämpad byggnadsfysik (2009), Studentliteratur 10 BILAGOR Takentreprenör: Arbetsordernummer: Arbetsplats / objektnamn: Adress och ort: Takyta, m²: Underlag / bärande konstruktion: Ev. isolering under tätskikt: AMA HUS 2014, AB Svensk Byggtjänst AMA Anläggning 2013, AB Svensk Byggtjänst Överbyggnad: Tätskiktsgarantiers riktlinjer 2016, AB Tätskiktsgarantier i Norden Referenser till standarder Swedish standards institute (SIS) Vattenprovning av tätskikt Provtryckning ska föregås av okulär kontroll Provtryckning ska ske med tätade brunnar, ytan invallad och ställd under minst 60 mm vatten i 3 dygn. Bjälklaget repsektive taket ska sedan observeras under ytterliggare minst 3 dygn (totalt 6 dygn). Takyta / Etapp Påfyllning av vatten Avtappning av vatten Godkänd datum Kommentarer / Signatur Underskrift takentreprenör / datum Underskrift beställare / datum 34-35

20 10.1 KRITISKA KONSTRUKTIONSDETALJER Nedan finns listat detaljer som gruppen anser vara kritiska detaljer som bör beskrivas tydligt för att undvika framtida läckageproblem. UPPDRAGNING AV SARG GENOMFÖRINGAR Bild på genomföring av tex stuprör. Bild visar rostfrittrör svetsat fast i en peroforerad rostfri fläns Överbyggnad 2 Dräneringsskikt 3 XPS isolering 4 Dräneringsskikt 5 Gjutasfalt/rotskydd 6 Två lager tätskiktsmatta 7 Primer 1 Överbyggnad 2 Dräneringsskikt 3 XPS isolering 4 Dräneringsskikt 5 Rotskydd av gjutasfalt kan ersättas av PE-film. Observera dock att gjutasfalt skapar en yta där arbete kan fortgå utan att tätskiktat skadas. 6 Tätskiktsmatta 7 Primer BRUNN Exempel på montering av körbar brunn. Brunn på bilden Icopal TG-brunn med sandfång. UPPDRAGNING PÅ VÄGG MED AVSLUT AV PLÅT RÖRELSEFOG MOT VÄGG Överbyggnad 2 Fiberduk 3 Dränerande isoleringskiva EPS 4 Dräneringsskikt 5 Rotskydd av PE-film kan ersättas med Gjutasfalt 6 Tätskiktsmatta 7 Primer Tätskikt ska alltid fästas mekaniskt i ovankant och dras upp minst 300 mm över färdig växtbädd. Som skydd för tätskikt monteras rostfri plåt. Plåtavslut monteras i en fräst "ränna" i betongväggen. Observera att tätskikt ska alltid dras minst 300 mm över färdig växtbädd. Uppdragning mot väg görs mot byggplywoodskiva som isoleras mot betong ytan med mineralulls isolering. Skyddsplåt av rostfri plåt monteras för att man ska undvika skador på uppdraget tätskikt

21 UPPDRAGNING KRÖN KANTAVSLUT Avslut mot fotplåt. Kantavslut. Exempellösning på krönmursövertäckning. Tätskikt ska alltid dras över krön och därefter täckas med plåtintäckning. Vid avslut mot fotplåt ska alltid en kappa monteras under fotplåt. Fotplåt ska vara av rostfritt stål och perforerad för bästa möjliga vidhäftning mellan materialen. Tätskikt ska aldrig dras direkt över kan utan alltid delas. Täck alltid in vägg och därefter ytan. Bild visar lösning med Tätskiktsmatta och gjutasfalt. DÖRR FUNDAMENT / INFÄSTNING Exempellösning för tröskel med förslag på plattläggning. Framför dörr ska alltid en dräneringsränna läggas som kan transportera bort vatten från dörröppning. Exempel på intäckning av fundament. Hela fundamentet ska täckas in av tätskiktmatta innan man klär in med rostfri plåt. Tätskiktsinklädnaden ska alltid gå upp minst 300 mm över färdig växtbädd