Rättsväsendets ansvar för brottsoffer

Transkript

1 UMEÅ UNIVERSITET Juridiska institutionen Examensarbete 20p Therese Enarsson, Termin 9 Handledare: Ruth Mannelqvist Rättsväsendets ansvar för brottsoffer - Information, bemötande och samordning

2 Tack! Inledningsvis vill jag ge ett stort tack till min handledare Ruth för ovärderligt stöd och hjälp under arbetets gång. Hennes konstruktiva feedback och vägledande råd har underlättat processen väsentligt. Dessutom vill jag tacka min familj och mina vänner för stöd och förståelse för den bubbla som jag har befunnit mig i under flera månaders tid av skrivande, vilken har gjort mig tankspridd i det sociala livet. Ett särskilt tack till min sambo Jens och min käre vän Markus, som alltid finns där och lyssnar till mina funderingar och tålmodigt kommer med råd. Utan dem hade bubblan dessutom blivit alltför ensam. Tack!

3 Innehållsförteckning 1 Rättsväsendet och brottsoffret Syfte och frågeställningar Avgränsningar Definition av brottsoffer Metod och material Brottsoffer som utgångspunkt Disposition 14 2 Grundläggande lagstiftning och internationella riktlinjer 15 3 Polis Lagstiftningens krav Polisens riktlinjer Rikspolisstyrelsens handledning Ökad fokus på brottsoffer Ideala brottsoffer och mänskliga rättigheter Kooperativ för brottsoffer Polisens hemsida 30 4 Åklagare Åklagarens ansvar enligt lag Åklagarens brottsofferarbete Objektivitet Brottsofferperspektivet Samverkan och utbildning Åklagarmyndighetens hemsida 39 5 Domstol Utgångspunkter i lagen Information från domstolen Opartisk och neural Brottsoffers välbefinnande som kvalitétssäkring Domstolsverkets hemsida 46

4 6 Brottsofferperspektiv och rättskedjan Information Bemötande Samordning 53 7 Efterlevnadskrav och framtiden Internationell fokus och utbildning för förändring? Slutord 59 Källförteckning 61

5 Information, bemötande och samordning - Rättsväsendets ansvar för brottsoffer 1 Rättsväsendet och brottsoffret Ungefär en tredjedel av den svenska befolkningen upplevde under år 2006 en stor tillit till att rättsväsendet bemöter brottsoffer på ett bra sätt. Lika många uppgav däremot tvärtom och menade att de hade ett litet förtroende för hur rättsväsendet behandlar de som har utsatts för brott. 1 Att en så stor del av befolkningen inte kände förtroende för det svenska rättssystemet är beklagansvärt och förtjänar att belysas. Rättsväsendets kontakter med samhället, särskilt en grupp som i många avseenden är beroende av rättsväsendets stöd och hjälp, nämligen brottsoffren, är därför ett högaktuellt ämne som i min mening behöver lyftas fram mer. Inte minst i juridiska sammanhang. Enligt undersökningar genomförda mellan åren 1993 och 2003 upplever brottsoffren själva generellt sett kontakten med rättsväsendet som positiv. 2 Däremot så kan upplevelsen variera av olika anledningar - som skillnader i enskilda aktörers agerande, lokala förutsättningar och vilket brott personen blivit utsatt för. Bland annat upplevde misshandelsoffer kontakten med polisen som betydligt mer negativ än offer för inbrott eller rån. Klagomål framkom också på att åklagaren i vissa fall var svår att få kontakt med och ibland inte ens hälsade på brottsoffret innan huvudförhandlingen. Domstolen kritiserades bland annat på punkten att information om särskilda väntrum för brottsoffer inte nådde fram, vilket gjorde att offret istället delade väntrum med det tilltalade. Hur brottsoffren själva upplever kontakten med rättsväsendet och myndigheter har dock inte utretts i någon hög utsträckning i vare sig Sverige eller övriga världen. 3 Det kan tänkas bero på att även brottsoffer som begrepp är tämligen nytt, och att det endast har existerat under en kort period i vår historia. Redan år 1948 kunde emellertid brottsoffer få viss ekonomisk ersättning om den som utsatt dem för brott rymde från en 1 Brå Rapport 2007:9, 2006, s Undersökningarna genomfördes av Magnus Lindgren och återges i hans avhandling. Se Lindgren, 2004, se bland annat s Lindgren, 2004, s

6 anstalt, 4 men brottsofferfrågan aktualiserades främst under 1970-talet inom politik och media och även inom rättsväsendet talet förde med sig en rad straffskärpningar gällande bland annat sexualbrott och besöksförbud. Våld mot kvinnor aktualiserades också i högre utsträckning, och med bakgrund i debatten om kvinnomisshandel placerades misshandelsbrottet under allmänt åtal. 6 Under 80-talet ökade alltså fokus på brottsoffer successivt, och olika former av ideella jourer för brottsoffer inrättades, som exempelvis Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ). Under 1990-talet markerade även staten vikten av brottsofferfrågor och därmed grundandes bland annat Brottsoffermyndigheten (BrOM). 7 Under detta årtionde utvecklades lagstiftningen ytterligare för att stärka brottsoffrens ställning, och kvinnofridspropositionen lades bland annat fram. 8 Nu började också rättsväsendets arbete med brottsoffer uppmärksammas, och bemötande- och informationsfrågor hamnade i fokus. Lagstiftning för att förbättra situationen för brottsoffer och tillförsäkra dem mer information om den juridiska processen utvecklades därför. Brottsofferfonden, som bland annat ger stöd till forskning och håller utbildning ibrottsofferfrågor, inrättades också, och till den ska alla som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan betala 500 kronor för att finansiera arbetet. 9 I en BrOM-rapport från år 2007 tydliggjordes det att rättskedjan domineras av ett gärningsmannaperspektiv och inte ett brottsofferperspektiv. Fokus ligger alltså främst på att förebygga och avhjälpa att brott begås - och i de fall brott ändå begås - straffa den eller de skyldiga. I rapporten framkommer det att de båda perspektiven borde väga lika tungt, och det krävs ett fortsatt arbete och fortsatta prioriteringar för brottsoffer om rättsväsendet ska kunna behålla sitt förtroende i samhället. 10 Efter att en människa har utsatts för brott möter ett flertal av dem en eller flera aktörer inom rättsväsendet, främst då polis, åklagare och domare. Dessa yrkesutövare är många gånger samhällets ansikte utåt i arbetet när brottsoffer söker någon 4 Sarnecki, 2003, s. 397, och Persson, 2004, s Lindgren, 2004, s , och Persson, 2004, s. 217 ff 6 Tham, 2001, s Lindgren, 2004, s Prop.1997/98:55 behandlar frågan om grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning. Enligt propositionen ska bland annat mer hänsyn börja tas till upprepade kränkningar av brottsoffret. 9 Persson, 2004, s Se också FUK och prop. 1993/94 s. 47 ff angående utvidgande i målsägandens rätt till information. Se också samma proposition s. 20 ff för inrättande av brottsofferfond. 10 Hjerppe, 2007, s

7 form av hjälp. Min allmänna uppfattning är att det, precis som exempelvis både BrOMrapporten, statistiken och även brottsofferforskning 11 visar, finns brister i rättsväsendets hantering av brottsoffer, vilket också påverkar förtroendet för instanserna. Detta är ytterst beklagligt för de som har blivit utsatta för brott, och även för hela samhället. Brottsoffer fyller nämligen uppgiften att anmäla förbrytare och lämna vittnesmål som i bästa fall kan leda till fällande dom. Rättssystemet och samhället är på det sättet beroende av ett samspel med brottsoffer. 12 Givetvis är brottsoffers egna uppfattningar om rättsväsendets arbete och hur de tillgodoser brottsoffers behov viktiga, men det är också viktigt att se vilka skyldigheter rättsväsendet faktiskt har utifrån gällande lagstiftning, och vilka riktlinjer de har att följa inom de olika myndigheterna. 1.1 Syfte och frågeställningar Mitt övergripande syfte är att granska och analysera vilka rättsregler och riktlinjer som reglerar ansvaret som polis, åklagare och domare har gentemot brottsoffer. De frågor jag valt att särskilt granska är bemötande, information och samordning. Det rättsliga och vägledande materialet granskas och analyseras därefter på ett generellt och nationellt plan. Detta för att få en bild av vad rättsväsendet har att följa i sitt arbete med brottsoffer, och hur lagstiftningen och dess intentioner har implementerats i de olika verksamheterna. Jag har valt att anlägga ett brottsofferperspektiv vid analysen i uppsatsen. 1.2 Avgränsningar Jag har i uppsatsen valt att endast beröra punkterna information, bemötande och samordning ur ett brottsofferperspektiv. Min strävan har varit att ge en övergripande och allmän bild och jag avgränsar mig därför till att använda nationella handlingsplaner som riktar sig till brottsoffer generellt, och inte eventuella dokument som riktar sig till utvalda brottsoffergrupper. Myndigheters faktiska tillämpning av lagar och handlingsplaner hade också varit intressanta frågor att analysera, men lämnas utanför min framställning på grund 11 Se bland annat Lindgren, 2004, s. 233 ff, 369 ff och Granström (red.), Nilsson, 2003, Brottsoffer., s

8 av utrymmesbrist. Även de rättsliga aktörerna som berörs i uppsatsen har begränsats. På Sveriges Domstolars hemsida 13 definieras rättsväsendet och dess aktörer : Med rättsväsendet menar man Polisen, Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården, Sveriges Domstolar och Brottsförebyggande rådet och Brottsoffermyndigheten. Justitiedepartementet ansvarar för rättsväsendets myndigheter. 14 Jag har dock valt att inte beröra rättsväsendets alla aktörer, utan har fokuserat på de tre största - polis, åklagare och domare. Det hade varit intressant att följa och analysera samtliga aktörers arbete med brottsoffer, men även här begränsades jag av uppsatsens omfång. När termen rättsväsendet används i texten åsyftas därför också främst dessa tre aktörer. 1.3 Definition av brottsoffer För att uppsatsen ska kunna förstås på bästa sätt och för att undvika onödiga missförstånd följer nedan en beskrivning av begreppen som används i arbetet. Detta förtydligande rör huvudsakligen användningen av begreppen brottsoffer och målsägande. Det finns olika definitioner på brottsofferområdet som omfattar olika grupper av brottsoffer, och vissa definitioner är mer vida än andra. 15 I Förenta nationernas deklaration för brottsoffer (i originalspråk victims ) nämns följande definition: "Victims" means persons who, individually or collectively, have suffered harm, including physical or mental injury, emotional suffering, economic loss or substantial impairment of their fundamental rights, through acts or omissions that are in violation of criminal laws operative within Member States, including those laws proscribing criminal abuse of power. 16 Emellertid är det en betydligt vidare avgränsning än inom den svenska rätten. I lagtext används termen målsägande, och denna term regleras i rättegångsbalken (RB) där det stadgas att [m]ålsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit 13 Domstolsverket är ansvarig för Sverige Domstolars hemsida aspx 15 Lindgren, 2004, s General Assembly A/RES/40/34 - Declaration of Basic Principles of Justice for Victims of Crime and Abuse of Power,

9 förnärmad eller lidit skada.. 17 Målsäganden behöver alltså inte enligt RB vara fysiska personer, utan kan även vara exempelvis företag. Även om det inte finns någon legaldefinition av brottsoffer, så är den vedertagna definitionen att ett brottsoffer är en enskild person som, på grund av ett brott, lidit fysisk personskada, sakskada eller som fått utstå psykiskt lidande. På den punkten är målsägandebegreppet därför vidare än det brottsofferbegrepp som används. 18 Målsägandebegreppet kan däremot även vara mer begränsade än brottsofferbegreppet, då inte alla som drabbas av, exempelvis psykiskt lidande, med anledning av en brottslig handling kan vara målsägande, men de kan mycket väl vara brottsoffer. 19 Ett exempel på det är att barn som bevittnat våld mellan närstående är att betrakta som brottsoffer, trots att de inte anses ha blivit utsatta för brott. Men de tillskrivs för den sakens skull inte målsägandestatus. 20 I lagstiftningen som behandlas används alltså termen målsägande, och även i de fall där förarbeten använder sig av brottsofferbegreppet så räknas inte alla brottsoffergrupper, som barn som bevittnat våld, in i den definitionen juridiskt. Målsäganden, alltså fysiska personer som direkt blivit utsatta för ett brott och lidit person- eller sakskada eller fått utstå psykiskt lidande, är den grupp som faktiskt räknas in. I handlingsplanerna som analyseras i uppsatsen används både brottsoffer och målsägande som benämningar av fysiska personer som har utsatts för brott och därmed inkluderas enligt handlingsplanernas definition. Detta kommer att diskuteras ytterligare i anknytning till de olika handlingsplanerna. I denna uppsats används både begreppet brottsoffer och begreppet målsägande, men den senare används dock endast när lagtext och handlingsplaner (som själva använder termen målsägande) behandlas, eller när resonemanget rör något där enbart målsäganden berörs. I övriga fall används brottsoffer som den generella termen. Med brottsoffer menas här enskilda fysiska personer som blivit utsatta för brott enligt svensk lag. 17 Rättegångsbalken 20 kap. 8 4 st 18 Bring och Diesen, 2005, s. 87, Diesen, 1995, s. 29 ff För denna definition se även Persson, 2004, s Bring, Diesen, 2005, s Forsman, 2005, sid 27 ff För liknande resonemang se även Brottsofferjourernas riksförbund: barn_som_brottsoffer_2006 och barnombudsmannen: 9

10 1.4 Metod och material Brottsoffers behov av stöd, skydd och upprättelse är en viktig utgångspunkt i det samhälleliga brottsofferarbetet. I arbetet med uppsatsen har jag valt att anlägga ett problemorienterat synsätt, då intresset är att utreda och studera rättsliga lösningar på ett aktuellt problem i samhället. Hur rätten ska tolkas och förstås är därför inte utgångspunkten, utan utgångspunkten tas istället i en brottsofferkontext där avsikten är att belysa och diskutera rätten i en vid rättsvetenskaplig mening. På det sättet kan den nya infallsvinkeln, alltså min problemformulering, också leda till att rätten kan förstås på ett nytt sätt. 21 Mot bakgrund av detta synsätt har jag utgått ifrån en traditionell rättsvetenskaplig metod för att utreda gällande rätt på området. Vanligtvis används då lagtext, förarbeten, doktrin och praxis. Praxis behandlas dock inte i uppsatsen på grund av att det inte varit relevant för att uppfylla mitt syfte. Däremot är materialet kompletterat med handlingsplaner från de rättsliga aktörerna, för att ge en mer heltäckande och rättvisande bild av området, och för att se hur lagarna och lagstiftarens intentioner tagits tillvara av de olika aktörerna. För att försäkra mig om att det material som hittats från aktörerna är komplett har jag via e- post tagit kontakt med Rikspolisstyrelsen, åklagarmyndigheter och Domstolsverket. Av svaren att döma är de behandlade handlingsplanerna och dylikt det som finns på området. 22 På grund av syftets natur och det valda brottsofferperspektivet har jag även använt mig till viss del av kompletterande material från andra vetenskaper, och då främst litteratur av viktimologiskt slag. Viktimologin är en förgrening av kriminologin som även baseras på kunskaper från många andra vetenskaper, som sociologi, medicin, rättsvetenskap och psykologi. Viktimologin fokuserar främst på psykiska, fysiska och ekonomiska konsekvenser för människor som har utsatts för brott, och därför fungerar litteraturen som ett bra komplement i min uppsats Westberg, 1992, s. 436 ff 22 E-post från Domstolsverket, måndag 22 okt 2007 E-post från Åklagarmyndigheten, tisdag 23 okt 2007 E-post från Rikspolisstyrelsen, fredag 2 nov Granström och Mannelqvist, 2007, s

11 Internet är idag en vanlig kommunikationsmöjlighet, och ett stort antal människor vänder sig dit för att få information. Av den anledningen har jag valt att även granska dels informationen till offer på aktörernas hemsidor och dels hur enkelt det varit att hitta information och handlingsplaner där. Denna granskning är dock mycket överskådlig och enbart till för att få en bild av hur lättillgänglig informationen är och vad som finns att hitta för brottsoffer på respektive hemsida. 1.5 Brottsoffer som utgångspunkt Utgångspunkten för uppsatsen är att brottsoffer har vissa identifierbara gemensamma behov, som stöd, skydd och upprättelse från sin omgivning. Även om mängden av insatser och typen av behov kan variera på individ- och gruppnivå är utgångspunkten att brottsoffer generellt sett behöver detta. 24 Läran om brottsoffer, viktimologi, har haft som främsta uppgift att granska de samhällsproblem som kriminologin belyser, fast ur ett offerperspektiv istället för kriminologins gärningsmannaperspektiv. Läran syftar, som jag kort har nämnt, till att undersöka vilka konsekvenser brott har för brottsoffer - såväl psykiskt och fysiskt som ekonomiskt eller socialt. Detta för att ta fram åtgärder för att underlätta för brottsoffret och de instanser i samhället som möter brottsoffer. Inledningsvis låg viktimologins fokus på särskilt utsatta brottsoffer, då främst kvinnor och barn, men på senare år har fokus övergått till brottsoffer som generell grupp och det som förenar deras behov av stöd och hjälp. 25 Uppsatsen präglas också av samma fokus. Att anlägga ett brottsofferperspektiv vid granskning av rättsvetenskapligt material kan medföra att punkter och problem belyses som inte skulle komma fram lika väl utan det anlagda perspektivet: Med ett brottsofferperspektiv på rätten kan både luckor, anomaliteter eller inkonsekvenser och behov av förändringar inom olika regelsystem tydliggöras För resonemang om brottsoffers behov, se bland annat Karmen, 2000, s. 142 ff Se även Brottsförebyggande rådet: Granström och Mannelqvist, 2007, sid Se också Karmen, 2000, s Granström och Mannelqvist, 2007, sid 41 11

12 På så vis kan analysen i detta arbete förhoppningsvis bli djupare än utan det anlagda perspektivet. Då kan det tilltala inte bara rättsvetenskapen, utan också andra vetenskaper som intresserar sig för brottsoffer. Eftersom lagarna och handlingsplanerna som behandlas här inriktar sig särskilt på arbetet med brottsoffer och syftar till att uppmärksamma och beakta deras behov granskas de med utgångspunkt i vilka konsekvenser de kan få för just brottsoffren själva. Viktimologin har nämligen redan bringat ljus i frågor om rättsvetenskapens påverkan på brottsoffer. Till exempel har vikten av ett gott bemötande och bra information framkommit genom forskning. 27 Anledningen till det valda brottsofferperspektivet bottnar i att jag som (blivande) jurist känner en skyldighet att utreda vilket ansvar vi som rättsaktörer har för brottsoffren i samhället. Jag menar nämligen att polis, åklagare och domare kan bidra till att välbefinnandet ökar hos människor som har utsatts för brott. Även lagstiftningen har som utgångsläge att rättsväsendet har ett ansvar i brottsofferfrågor, och genom att anlägga ett brottsofferperspektiv på rätten framgår det tydligare om och isåfall hur ett sådant ansvar har formulerats och implementerats av aktörerna. 28 När någon blir utsatt för brott kan den personen drabbas på en rad olika sätt, och hur mycket någon påverkas är bland annat beroende av personliga egenskaper hos offret, brottets karaktär och det sociala nätverket kring offret. Allmängiltiga reaktioner hos många brottsoffer är likväl rädsla och otrygghet, svårigheter att ta in information, overklighetskänsla och sämre självkänsla. För att inte öka obehaget för brottsoffret utan istället verka för att minska det finns det vissa behov som de bör få tillgodosedda. Till exempel är det väldigt viktigt att offret känner att de blir trodda när de lämnar sin redogörelse och att de blir tagna på allvar. Det är också viktigt att de får trygghet, respekt och anpassad och lämplig information. 29 Rättsaktörernas informationsskyldighet och underrättelseplikt är alltså viktig för brottsoffers känsla av trygghet och kontroll över den uppkomna situationen. När någon blivit utsatt för ett brott kan dock personen ha svårt att ta till sig informationen, såväl i det akuta skedet som senare. Så anpassad och lämplig information, gärna muntlig, skriftlig och löpande är att 27 Granström och Mannelqvist, 2007, sid Se bland annat SOU 1998:40, SOU 2007:6, prop. 1997/98:55 och prop. 2000/2001: Se också SOU 1998:40, s

13 föredra. 30 Vikten av att dessa punkter uppfylls för brottsoffers välbefinnande är anledningen till att jag valt att behandla just frågorna om information och även bemötande. Bemötandet av brottsoffer är en väsentlig fråga, bland annat för att motverka sekundär viktimisering av brottsoffret. Sekundär viktimisering innebär att offret, till exempel genom att bli illa behandlad eller illa bemött av enskilda personer eller myndigheter, återigen upplever en kränkning och en utsatthet i anknytning till brottet. För att undvika det ska brottsoffret få tröst och stöd, och varken bli ytterligare uppskrämd eller nonchalerad. Det är också viktigt att de som möter brottsoffret inte lägger skuld eller förebrår denna för det som har hänt. 31 Rörande offer för sexualbrott kan det vara ett särskilt stort problem med tanke på brottets känsliga natur, men det kan också drabba andra brottsoffergrupper. Det kan leda till en otrygghet i rättsprocessen och en känsla av att bli ytterligare förödmjukad, vilket kan göra att brottsoffer till exempel drar tillbaka sina anmälningar. 32 Det drabbar då inte bara offret själv utan även samhället i stort om det försvårar att gärningspersonen kan ställas till svars för brottet. För att på bästa sätt kunna tillhandahålla information och ett genomgående bra bemötande krävs det att arbetet samordnas mellan myndigheterna. Det är en viktig fråga såväl för att kunna tillgodose de behov som finns, som för att se till att nivån är jämn, och förhoppningsvis hög, runt om i landet. Dessutom kan det leda till att bra metoder sprids, och mindre bra metoder slopas. Det är viktigt för både brottsoffer och aktörer, då brottsoffret förhoppningsvis blir mer nöjda med processen och aktörerna till exempel kan undvika dubbelarbete. 33 Utgångspunkten i uppsatsen är därför brottsofferperspektivet på dessa lagar och handlingsplaner - med särskilt inriktning mot att information, bemötande och samordning är väldigt viktiga delar för att tillgodose brottsoffrets behov av stöd, skydd och upprättelse i rättsprocessen. 30 Se bland annat SOU 1998:40, s. 96, och prop. 2000/2001:79, s SOU 1998:40, s Goodey, 2005, s Hjerppe,

14 1.6 Disposition Uppsatsen inleds med en mycket kortfattad genomgång av vissa internationella dokument på brottsofferområdet i kapitel två. På det sättet går uppsatsen från ett övergripande och generellt plan, till att sedan övergå till den nationella nivån med aktuell lagstiftning, och slutligen ner på en mer detaljerad policynivå. Varje aktör med dess lagstiftning och styrdokument behandlas för sig - polis, åklagare och domare - i kapitel tre, fyra och fem. Uppsatsen övergår därefter till att analysera och diskutera om information, bemötande och samordning kan anses tillfredsställande ur ett brottsofferperspektiv. Detta görs i kapitel sex. I uppsatsens sista och sjunde kapitel diskuteras vilka krav det finns på efterlevnad av lagstiftning och riktlinjer. Allmänna och avslutande reflektioner ges även i det kapitlet. Allmänna kommentarer lämnas även löpande genom uppsatsen. 14

15 2 Grundläggande lagstiftning och internationella riktlinjer De senaste två decennierna har brottsoffer som grupp och dess rättigheter uppmärksammats i större utsträckning internationellt än tidigare, och ett flertal dokument på området har tagit form. Dessa dokument är sällan juridiskt bindande utan är främst riktlinjer och vägledning för staterna. Förenta Nationerna (FN) och Europarådet har gett frågan mest uppmärksamhet och har därefter också utvecklat de vägledande dokumenten till stor del. 34 FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna lägger grunden för dessa genom att den fastslår de mest grundläggande rättigheterna för oss människor - som exempelvis frihet och rättvisa. År 1979 antogs kvinnokonventionen, och tio år senare antogs barnkonventionen, vilket är väsentligt då de ska tillförsäkra kvinnor och barn som är brottsoffer samma rättigheter som män. 35 År 1985 gav FN ut en brottsofferdeklaration vilken hjälpte till att framhäva frågorna, och har därmed lett till att många andra dokument med fokus på brottsoffer - både inom FN och inom andra internationella organ - har växt fram. 36 Brottsofferdeklarationen tar fasta på att brottsoffer har rätt till information om det egna ärendet, och rätt till insyn i och alltigenom den egna rättsprocessen. Brottsoffren ska också mötas med respekt och ska inte kränkas. Det ska gälla oberoende av faktorer som kön, religion och nationalitet. Staterna ska också, genom statliga aktörer eller frivilliga sådana, bistå med olika typer av hjälp till brottsoffer. 37 För att hjälpa medlemsstaterna och de olika aktörerna i dessa länder att ta till sig deklarationen togs också en handbok fram av FN. 38 På senare år har deklarationen följts upp av olika förtydligande riktlinjer, bland annat riktade till professionella och ideella aktörer som arbetar med barn som brottsoffer eller vittnen SOU 2007:6, s Lindgren, 2004, s SOU 2007:6, s General Assembly A/RES/40/34 - Declaration of Basic Principles of Justice for Victims of Crime and Abuse of Power, UN, United Nations Office for Drug Control and Crime Prevention, Handbook on justice for victims, UN, The Economic and Social Council, Guidelines on Justice for Child victims and witnesses of crime, 2004/27 15

16 För närvarande pågår ett internationellt arbete med att ta fram en brottsofferkonvention vilken har sin grund i brottsofferdeklarationen från I utkastet till den kommande konventionen ges vägledning kring vem som räknas som brottsoffer - en eller flera enskilda människor som lidit fysisk, psykisk, ekonomisk eller känslomässig skada på grund av att de har utsatts för brott enligt medlemslandets lagar, maktmissbruk eller terrorism. Det sägs också att medlemsstaterna bland annat ska tillförsäkra brottsoffer rättvisa och stöd, information om det egna ärendet och vägar till ekonomisk ersättning. De som kommer i kontakt med brottsoffer ska också möta dessa med medkänsla och respekt för deras rättigheter och värdighet. Medlemsstaterna uppmuntras även till att se över samordningen på området för att förenkla att insatserna kan läggas där och när de behövs. 41 Även Europarådet har utvecklat liknande riktlinjer på området, bland annat kom en rekommendation till medlemsländerna år Enligt denna ska polisen möta brottsoffer med sympati och söka inge tillförsikt och trygghet hos brottsoffret. De ska även ge ut nödvändig information om ärendet. Genom rättsprocessen ska de rättsliga aktörerna till exempel ge brottsoffret information om tillvägagångssättet i en rättssal och om möjligheter till ekonomiskt kompensation. 42 Den Europeiska Unionen (EU) har också tagit fram liknande riktlinjer för de rättsliga aktörerna i medlemsländerna att följa. Under år 2001 antog EU ett rambeslut om brottsoffers rättigheter i rättsprocessen. Enligt rambeslutet ska medlemsstaterna se till att brottsofferfrågorna samordnas på ett bra sätt, för att försäkra sig om att hanteringen sker så effektivt och tillfredsställande som möjligt. Dessutom ska brottsoffret i sitt möte med rättsväsendet få den information som denna kan behöva. Bemötandet av brottsoffer ska vara respektfullt och offret ska få sina rättigheter tillgodosedda i det straffrättsliga förfarandet Arbetet är ett samarbete mellan Intervict, som är ett holländskt institut, och the World society of Victimology. För information om arbetet och samarbetsparterna se: UN Convention on Justice and Support for Victims of Crime and Abuse of Powe, se särskilt art. 1, 2, 3, 7 och 8 42 Council of Europe, Comittee of Ministers, Recommendation No. R (85) Rambeslut 2001/220/RIF. Rambeslutet diskuteras vidare i Mannelqvist, 2007, s. 261 ff 16

17 I svensk lagstiftning regleras och tillvaratas de mänskliga rättigheterna genom grundlagarna, främst regeringsformen, där det bland annat framgår att den offentliga makten ska respektera alla människors lika värde och likhet inför lagen. Trots att denna reglering riktar sig till lagstiftaren i första hand, kan det enligt min mening, indirekt sägas att den reglera även polis, åklagare och domares bemötande av, bland annat, brottsoffer på en grundläggande nivå. I och med detta ska de också i sitt arbete arbeta för att motverka olika former av diskriminering, på grund av exempelvis, kön, etnicitet eller sexuell läggning. De måste även respektera alla individers frihet och värdighet, och även vara sakliga och opartiska i sitt arbete. 44 Rättsaktörernas är också skyldiga att ge service, information och råd till allmänheten enligt förvaltningslagen. Dessa råd ska anpassas såväl efter frågans art och den enskildas behov av råd och upplysningar som av myndighetens verksamhetsområde. 45 Det finns alltså generell lagstiftning och vägledning i dessa frågor på både internationell och nationell nivå som definierar vad ett brottsoffer är och reglerar allmänna punkter kring information, bemötande och samordning. Åtgärderna för dessa frågor har också reglerats ytterligare i nationell lagstiftning och i handlingsplaner riktade särskilt till polis, åklagare och domare. Det fokus som präglat svensk lagstiftning kring brottsofferfrågor är att de bör få mer genomslag även fortsättningsvis: Det är viktigt att det arbete som nu pågår med brottsofferfrågor får ett ordentligt genomslag och att det verkligen genomsyrar arbetet på lokal nivå. 46 Lagstiftaren trycker alltså i motiven på vikten av att brottsofferfrågor kommer fram ordentligt i de olika verksamheterna, och att detta fokus ska prägla arbetet på de olika myndigheterna runt om i landet Regeringsformen (1974:152) 1 kap. 2, 9. Trots att första kapitlet riktar sig i första hand till lagstiftaren anser jag att såväl 2 som 9 indirekt också reglerar vad dessa rättsaktörer får och inte får göra i sin yrkesroll. 45 Förvaltningslagen (1986:223) 4 46 Prop. 2000/01:79, s Prop. 2000/01:79. Även bland andra prop. 2002/03:70 och prop. 2006/07:38 poängterar vikten av en fokus på brottsofferfrågor. 17

18 3 Polis I Sverige utgör varje enskilt län också ett polisdistrikt. Varje polisdistrikt har i sin tur en polismyndighet som har ansvar för polisarbetet i just det distriktet. Varje polismyndighet leds av en polisstyrelse, vars medverkande bland annat utgörs av distriktets polischef. Denna polisstyrelse kan även utse en eller flera polisnämnder som kan leda polismyndigheternas arbete i olika frågor. 48 Rikspolisstyrelsen är den centrala myndigheten i landet som har tillsyn över hela polisväsendet. De ska samordna och rationalisera arbetet inom polisen. 49 På grund av polisväsendets uppbyggnad, där mycket utvecklas på regional- och lokal nivå, har jag främst utgått ifrån Rikspolisstyrelsen allmänna och nationella föreskrifter på området. Detta för att kunna redogöra för de rikstäckande riktlinjer som finns, och inte eventuella lokala sådana. Det kan nämligen förekomma skillnader hos olika lokala myndigheter, och för att inte ge en missvisande bild granskas därför enbart de nationella. 3.1 Lagstiftningens krav Polisens arbete styrs främst av polislagen (PL), polisförordningen (PF) och förundersökningskungörelsen (FUK). I PL:s första paragraf framgår det att polisen ska arbeta för och främja trygghet och rättvisa. De ska även upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och ge allmänheten skydd och hjälp. Det stadgas även i PL att de ska ge ut upplysningar till allmänheten, vilket då även innefattar brottsoffer. 50 I fråga om information specifikt till brottsoffer styrs polisens arbete dock i större utsträckning av PF och FUK. Det står uttryckligen i PF att poliser bör sträva efter att ge råd och stöd till samtliga medborgare, men att de också ska ge särskild information till de människor som blivit utsatta för brott och som behöver information i anknytning till brottet. 51 På polismyndighetens hemsida kan man utläsa att polisen har en utbredd informationsskyldighet gentemot den som har utsatts för brott Polislagen (1984:387) 4-5 a 49 Polislagen 7 50 Polislagen 2 4p 51 Polisförordningen (1998:1558) 1 kap

19 Denna informationsskyldighet regleras, förutom i PF också mer utförligt i FUK, där ett flertal punkter uttryckligen ska informeras målsäganden. Målsäganden har bland annat rätt att bli informerad om att åklagaren i vissa fall kan föra talan om enskilt anspråk, och de ska även få ta del av information kring möjligheterna till ersättning enligt brottsskadelagen. I samband med det ska målsäganden få reda på tillvägagångssättet för handläggning av den typen av anspråk. Målsäganden ska också, vid brott av en viss karaktär, bli informerad om att det kan bli fråga om en ansökan om målsägandebiträde och meddelande av besöksförbud. 53 På senare tid har det framkommit kritik mot reglerna, och i en utredning från år 2007 föreslogs ett förtydligande av reglerna kring informationen om målsägandebiträde. Utredningen menar att de ska förtydligas och inte bara lämnas vid en viss typ av brott, utan vid alla brott där fängelse ingår i straffskalan. Detta om det inte är uppenbart onödigt. Detta för att informationen om målsägandebiträde i nuläget inte framkommer tydligt nog till brottsoffren enligt utredningen. Det ska även underlätta för aktörerna som ska ge ut informationen om de helt enkelt alltid ska göra det. Utredningen föreslår också en skärpning av lagen på så sätt att polis och också åklagare om denna leder förundersökningen, ska bli skyldiga att ta reda på hur målsäganden ställer sig till frågan om ett målsägandebiträde. Förutom att enbart informera om möjligheterna till ett förordnande av biträde ska de alltså även aktivt ta reda på målsägandens inställning. 54 Att ytterligare förtydliga och utveckla informationskyligheten på det sättet anser jag kan vara fördelaktigt för brottsoffer då de förhoppningsvis i större utsträckning får information om möjligheten till ett målsägandebiträde som stöd och hjälp. Om polis och åklagare dessutom måste försäkra sig om hur målsäganden ställer sig i frågan så uppkommer en diskussion som kanske ytterligare får målsägande att förstå vilka möjligheter som faktiskt finns till ett biträde. Ur ett brottsofferperspektiv torde det därför vara en positiv förändring som beskrivs. För polis och åklagare, och även domstolen som då kanske får ta emot fler ansökningar kan det däremot bli en ökad arbetsbelastning, vilket kan vara påfrestande för enskilda tjänstemän. Fördelar kan däremot vara att reglerna spås bli tydligare, vilket säkert gynnar aktörerna som då har tydligare linjer att följa, och det gynnar också brottsoffren. Polis och åklagare kan då slippa gränsdragningsproblematiken om de bara ska utelämna informationen i rent uppenbara fall. 53 Förundersökningskungörelsen (1947:948) 13 a. Se också lagen om målsägandebiträde (1988:609) och lagen om besöksförbud (1988:688) 54 SOU 2007:6, s

20 Överlag anser jag därför att det förslaget, främst ur ett brottsofferperspektiv, kan leda till en positiv förändring. Jag tror även att ett förtydligande skulle kunna minska risken för skillnader i tolkningen, och det skulle ge en mer enhetlig efterlevnad av lagen. Polisen är vidare skyldig att ge information om reglerna i rättegångsbalken gällande stödpersoner, och även om rättshjälp och rådgivning. 55 De är också skyldiga att hjälpa brottsoffer att hitta andra myndigheter och organisationer som kan bidra med ytterligare stöd eller hjälp i olika frågor. Om det är förenat med betydande svårighet för polisen eller om det är uppenbart att det inte är nödvändigt, behövs informationen om stöd och hjälp däremot inte lämnas ut. Genomgången av information kring ersättningsfrågor behövs i de fallen inte heller ges ut. 56 Lagändringar i FUK år 1994 föregicks av en utredning, vid vilken det framgick att det är viktigt att brottsoffer får information om sina möjligheter till ersättning och även vilken hjälp som finns att få juridisk och på annan väg. Enligt den utredningen skulle informationen ges vid det tillfälle som ger mest nytta för brottsoffret. Att ge information var enligt utredningen inte ett absolut krav, utan skulle avgöras i det enskilda fallet. 57 I motiven till den nuvarande lydelsen av lagen understryks det dock tydligare att information om vilket stöd som finns att få för målsäganden inte tidigare kommit fram till brottsoffer i önskvärd utsträckning. Denna behöver därför lämnas ut oftare och mer utförligt än vad den gjorde. Men även enligt den nuvarande lydelsen är informationsplikten alltså inte absolut, utan kan utelämnas i de fall där det uppenbarligen inte behövs. Rör det sig däremot om integritetskränkande brott ska informationen alltid lämnas. 58 Utvecklingen på området har följaktligen gått mot att ytterligare stärka informationsskyldigheten och därmed tillförsäkra målsäganden information i fler fall än tidigare. En sådan utveckling ser jag som positiv när undersökningarna visade att informationen inte gick fram som den skulle tidigare. Mer specifik lagstiftning kan då vara ett steg i rätt riktning, förutsatt att den efterlevs av aktörerna som ska tillämpa lagarna. 55 Polisen ska informera om rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) 56 FUK 13 a 57 Ds 1993:29 s Prop. 2000/01:79, s. 27. Informationen kan också utelämnas när det i praktiken är mycket svårt att nå alla målsäganden. Enligt Ds 1993:29 s. 39 kan det röra sig om de tillfällen då kretsen målsäganden är väldigt stor. 20

21 En målsägande ska också enligt FUK bli tillfrågad om denne vill ha information fortlöpande om det egna ärendet, till exempel rörande frågor som att en förundersökning inte ska påbörjas eller om att den ska läggas ner. Om det senare blir aktuellt ska målsäganden informeras om beslut om att åtal inte ska väckas, tidpunkt för huvudförhandling och även om domen i målet. I FUK framgår det också att målsäganden, om det behövs, ska underrättas om en gripen, häktad eller anhållen person avviker. 59 Det har inte ansetts nödvändigt att lagstifta om att målsäganden alltid ska informeras i dessa fall. Det ska istället vara upp till polisen att avgöra om det kan vara aktuellt och nödvändigt att informera om det. 60 Enligt lagmotiven ansågs det tillräckligt att de målsäganden som själva ber om att alltid informeras också är de som alltid får tillgång till informationen. Regeln är alltså inte absolut. Samtidigt hänvisas det till undersökningar som säger att de målsäganden som är missnöjda med den givna informationen till stor del är missnöjda just med informationen om utvecklingen i det egna ärendet. 61 Detta blir för mig ett underligt sätt att resonera. Då undersökningarna uppenbarligen visar på att det finns målsäganden som inte ansett sig få tillräckligt med information i sitt ärende, så kan inte bestämmelsen fungera som den är tänkt att fungera. Att då påstå att det är tillräckligt att målsäganden som själva önskar sig den informationen i förväg får den, blir inte hållbart sett ur ett brottsofferperspektiv. Om inte polis och åklagare ger ut information om att det går att få mer löpande uppdateringar om ärendet är det säkerligen ett stort antal målsäganden som själva inte vet om att de har den möjligheten, och blir då utan information. För polis och åklagare kan det dock underlätta att ha en mindre mängd information att ge ut - men det förändrar inte det faktum att målsäganden varit negativt inställda till mängden information. Viktigt att påpeka i sammanhanget är att alla brottsoffer inte vill få fortlöpande information under ärendets gång. Det kan istället upplevas som onödigt eller ytterligare påfrestande att påminnas om brottet, men genomförda undersökningar tyder på att majoriteten föredrar information även om det kan leda till att traumatiska minnen väcks till liv. 62 Att det finns en valmöjlighet för målsäganden är därför en bra metod. Men det måste då garanteras att målsäganden verkligen får möjlighet att göra det valet. 59 FUK 13 b - 13 c 60 SOU 1998:40, s Prop. 2000/01:79, s. 27. Liknande resultat återges också i Lindgren, 2004, se bland annat 191 ff och 257 ff 62 Lindgren, 2004, s

22 Viss löpande information ska dock lämnas ut till målsäganden även om denna inte har bett om det. Exempelvis så ska målsäganden bli underrättad så snart åtal har väckts. Den målsägande som angett brottet eller som har anmält enskilt anspråk i anknytning till ett brott ska också informeras om att en förundersökning inte ska inledas, om att en förundersökning ska läggas ner eller om att åtal inte ska väckas. Om utredningen däremot aldrig har lett fram till att någon varit skäligen misstänkt för brottet behövs inte denna information ges ut, om inte målsäganden uttryckligen har begärt att få det. 63 Det finns även en skyldighet för polisen att anteckna de underrättelser och den information som getts till målsäganden, och även eventuella önskemål från målsäganden om att bli underrättad enligt 13 b ska nedtecknas. En statlig utredning menar att det finns brister i hur detta sköts, och att det därför krävs bättre rutiner på den punkten. 64 Givetvis är det av yttersta vikt att eventuella önskemål från målsäganden antecknas så att det kan föras vidare till åklagare och domare. Om det inte efterlevs av polistjänstemän så bör det åtgärdas. Lagtexten är dock i mina ögon klar och tydlig i sin reglering, så problemet kan möjligen grunda sig i okunskap om regeln, problem i arbetsrutiner eller andra orsaker. Bestämmelsen i sig torde därför gynna brottsoffrens välbefinnande i rättsprocessen, så länge som den följs av aktörerna. Generellt gällande polisens information till brottsoffer betonas i motiven vikten av bra upplysningar till brottsoffer i de fall där de möjligen kan behövas. Informationsskyldigheten som polisen nu har anses vara tillräcklig när den fullföljs på ett tillfredsställande sätt. Det framkommer också att Rikspolisstyrelsen och många polismyndigheter arbetade fortlöpande med att förbättra processen för brottsoffer, och Rikspolisstyrelsen arbetade då på en handledning på området Polisens riktlinjer Hos polisen har det utarbetats riktlinjer på flera nivåer, och jag kommer att redogöra för dels en handledning för det lokala polisarbetet, och dels för en nationell handlingsplan. 63 FUK 13 d SOU 2007:6, s Utredningen trycker där på vikten av att uppfylla kraven i 21a FUK. 65 Prop. 2000/01:79, s

23 3.2.1 Rikspolisstyrelsens handledning Rikspolisstyrelsen lade, som propositionen från samma år påpekade, under år 2001 fram en rapport som skulle fungera som en handledning för de lokala polismyndigheterna. [Denna handledning] vänder sig i första hand till myndighetsföreträdare. Även poliser och civilanställda som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer kan emellertid ha utbyte av innehållet. Genom denna handledning får polismyndigheterna ett bra hjälpmedel för att flytta fram positionerna ytterligare på brottsofferområdet. 66 Detta tyder på att rapporten mer är ett grundmaterial till de ansvariga för organisationsstrukturering av polisarbetet än en handledning till alla de poliser som möter brottsoffer. Vad som i handledningen definieras som brottsoffer är fysiska personer som har utsatts för brott, men även indirekta drabbade - som anhöriga till brottsoffer, vittnen och vissa juridiska personer kan inräknas i vissa fall. Vilka fall det är står dock inte uttryckligen. I de fall där handledningen direkt återspeglar lagstiftning används målsägandebegreppet. 67 Handledningen lyfter fram vikten av att polischeferna går i bräschen för utvecklingen på området, och att de ser till att olika typer av handlingsdokument tas fram och även tillämpas i praktiken. Svårigheter kring att få genomslag i det praktiska arbetet poängteras nämligen, och förklaras med att brottsofferfrågor ofta ses som mjuka frågor som inte har med riktigt polisarbete att göra. I handledningen efterlystes därför attitydförändringar på den fronten. 68 Samordning inom polismyndigheten och även mellan och med andra myndigheter ses också som väldigt viktigt för att utvecklingen ska gå framåt på området. Bristen på samordning mellan olika aktörer har enligt rapporten lett till att polisen har fått kritik för sitt agerande gentemot vissa brottsoffer - särskilt gällande misshandlande kvinnor - då enskilda polismän och deras befäl gjort vad som tett sig bäst för stunden. Samordning uppges därför vara av största vikt för att undvika sådan kritik: För framtiden är det därför avgörande för Polisen att man ser till helheten, både internt och i det lokalsamhälle man är satt att verka i, om man ska undgå att få kritik för sitt agerande RPS Rapport 2001:1, s RPS Rapport 2001:1, s RPS Rapport 2001:1, s RPS Rapport 2001:1, s

24 Att genomdriva förbättringar för brottsoffer med motiveringen att det ska förhindra kritik mot verksamheten visar på att handledningen, åtminstone i de delarna, inte har ett brottsofferperspektiv. Stundtals i dokumentet talas det mer om att leva upp till ställda krav utifrån än att faktiskt värna om brottsoffren för brottsoffrens egen skull. Även om detta är en handledning till organisatörer av polisarbetet i första hand, anser jag att ett ökat brottsofferperspektiv hade kunnat komplettera och belysa frågorna ytterligare och lyfta fram det viktiga med exempelvis samordning sett ur brottsoffers synvinkel. Fördelarna för brottsoffer, tillsammans med fördelarna för polismyndigheterna själva, tror jag skulle kunna leda till större motivation att följa de riktlinjer som har ställts upp. Polisens anställda uppmanas dock i handledningen att underlätta för brottsoffer genom att uppfylla sin del av det brottsofferstödjande arbetet på bästa sätt. [Det är] endast fantasin som sätter gränser för vad enskilda anställda redan i dagsläget - och utan att egentligen ändra sitt nuvarande sätt att arbeta - kan göra för att underlätta för brottsoffer. 70 Förutom rent fysiskt och psykiskt akut skydd och stöd nämns information till brottsoffer som en viktig uppgift i arbetet med brottsoffer. Denna ska gärna ges både muntligen och skriftligen, och vara begriplig för det enskilda offret. Dessutom ska polisens bemötande alltid vara korrekt, och det mest eftersträvansvärda är att polisens bemötande bidrar till att brottsoffret vill fortsätta medverka i rättsprocessen. Poliser ska däremot inte vara alltför empatiska då det kan leda till att enskilda poliser lovar brottsoffret mer än de sedan kan hålla. 71 På detta sätt förstärks mitt intryck av ett bristande brottsofferperspektiv då polisens egen vinning lyfts fram, förvisso tillsammans med åtgärder för att hjälpa brottsoffer. Att polisens anställda också får instruktioner om att de, utan att egentligen ändra sitt sätt att arbeta, kan göra mycket för brottsoffer tyder på ett något lättvindigt sätt att se på problemen. Intrycket blir att dessa åtgärder inte ska behöva störa i polisarbetet, och att polisen motiveras att arbeta efter handledningen för att det gynnar polisens eget arbete. Möjligen kan det vara avsiktligt då man varit medveten om ett bristande intresse för brottsofferfrågor inom polisen och därför fokuserat på dessa fördelar. 70 RPS Rapport 2001:1, s RPS Rapport 2001:1, s (särskilt s. 16, 28, 31, 38) 24

25 En annan förklaring kan vara att detta trots allt är en handledning i första hand till myndighetsföreträdare, och att fokus därför inte ligger på att instruera övriga i brottsofferarbetet särskilt ingående. Med detta är det dock inte sagt att handledningen helt saknar ett brottsofferperspektiv. Handledningen lyfter fram vikten av ett ökat arbete med brottsofferfrågor och visar bland annat på hur en ökat helhetssyn inom verksamheten kan leda till att detta fokus genomsyrar polisarbetet i framtiden. Utbildning för att komma tillrätta med eventuella attitydproblem inom poliskåren gentemot brottsofferfrågor betonas också Ökad fokus på brottsoffer År 2003 utvecklades polisens riktlinjer i brottsofferfrågor ytterligare, då det också utkom en handlingsplan i brottsofferfrågor från Rikspolisstyrelsen. Denna nationella handlingsplan, Brottsofferarbetet inom polisen, syftade till att uppmärksamma de föregående årens utvecklingar på brottsofferområdet. Utifrån de förändringarna skulle insatserna för brottsoffer förbättras och frågorna skulle få genomslag i praktiken. Handlingsplanen riktar sig till landets lokala polismyndigheter och lyfter fram ett flertal punkter gällande polisens bemötande av brottsoffer, vikten av information och samordning mellan myndigheter. 73 Överlag så samstämmer informationen i den handlingsplanen med handledningen till myndigheterna från år Anledningen till att jag valt att i större utsträckning beröra den nationella handlingsplanen är att den visserligen tar upp i princip samma punkter, men är mer utförlig och nyare och därmed kanske även mer aktuell. Dessutom är det just en nationell handlingsplan som ska styra polisarbetet inom brottsofferområdet, vilket jag anser ger en mer heltäckande bild av praktiska åtgärder än en handledning som främst riktar sig till företrädarna på de olika polismyndigheterna. I handlingsplanen avses med begreppet brottsoffer fysiska personer som har blivit utsatta för brott. Även indirekta offer, som till exempel barn som bevittnat våld, vittnen och vissa juridiska personer kan inkluderas. I likhet med handledningen så används termen målsägande i de fall där handlingsplanen berör något strikt juridiskt. 74 Detta är alltså samma definition av brottsoffer som polisen använde sig av i handledningen två år tidigare. För många brottsoffer 72 RPS Rapport 2001:1, s. 20, En nationell handlingsplan - Brottsofferarbetet inom polisen 74 En nationell handlingsplan - Brottsofferarbetet inom polisen, s