Om ekinventeringarna i Kronoberg 1821 och

Transkript

1 Om ekinventeringarna i Kronoberg 1821 och Bakgrund Regalrätten till bok upphävdes genom 1793 års skogsordning medan den för ek fortfarande fanns kvar. Efter 1790-talets inventeringar avstannade processen och i 1805 års skogsordning behöll kronan dispositionsrätten till ek på skattejord. En ersättning till de skattebönder som hade ek som kronan avverkade - stubbelön - infördes emellertid. Från 1809 års riksdag kom emellertid krav på ekens frisläppande som sedan upprepades på flera riksdagar i följd. Både riksdagarna 1812 och 1815 överlämnade till Kungl Maj:t anhållan om Allmän reglering af ekeskogarna. En flottkommitté gjorde 1816 framställning om att överstelöjtnant Kihlgren vid Flottans Constructionscorps (sedermera adlad af Borneman och befordrad till överste) skulle undersöka och lämna förslag rörande ekeskogarne i riket och deras vård. Detta förslag inkom 1817 och kommittén avlämnade 1819 ett betänkande som gick ut på att regleringarna skulle behållas men att bönderna skulle uppmuntras till att sköta ekarna med premier och ersättningar för gott skeppsvirke. Dessutom skulle ekplanteringar anläggas i flottans regi. För att undersöka möjligheterna till ekplanteringar och Ekskogarnes närvarande skick i allmänhet företogs en besiktning av överste af Borneman med början Till sin hjälp hade han två konstruktionsofficerare, två underofficerare och en timmerman. Den verkställdes mellan 1819 och 1823 i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Kalmar, Ölands, Kronobergs, Linköpings, Nyköpings, Västerås och Örebro län. För varje län upprättades en Journal över ekskogens beskaffenhet på varje skattehemman och boställe, samt i vissa län även kronojord liksom, där besiktning av ekarna tillåtits, även på frälsejord. Det är värt att observera att detta till sin omfattning var den mest fullständiga ekbesiktning som genomförts. I december 1822 avlämnade af Borneman ett betänkande som tog avstånd från flottkommitténs förslag och istället förutom ekplanteringar och premier för rarare ekpiecer också förordade ekens frisläppande på skattejord efter lösen. Betänkandet remitterades till riksdagen vars statsutskott instämde i förslaget och ansåg att af Bornemans undersökning kunde ligga till grund för en inlösen av ekskogen. Den princip som af Borneman förordade var att de ekar som kunde växa upp i framtiden generellt skulle lösas med 24 skilling per mantal och de befintliga ekarna lösas efter klassifikation i 12 klasser efter deras antal på varje hemman med en klumpsumma för varje klass. De journaler som af Borneman uppgjort skulle ligga till grund för en kollektiv lösensumma på socknens ekar som sedan skulle fördelas inbördes i förhållande till ekarnas godhet och hemmanets belägenhet av en kommitté bestående av sockenbor. Riksdagen anhöll 1823 hos Kungl Maj:t om att af Bornemans förslag skulle genomföras i de landskap där besiktningen ägt rum och de träd som kronan kunde använda stämplats. Dessutom skulle besiktningen fortsätta i Stockholms, Skaraborgs, Älvsborgs, Bohus, Hallands, och Gotlands län och förändringen genomföras även där. Resultatet blev en kunglig förordning 31 januari 1826 där förberedelser för inrättande av ekplanteringar anbefalldes och premier för särskilt gott ekvirke fastställdes. Dessutom upphävdes ett temporärt förbud mot vrakekutstämpling som införts 1819 i samband med att ekbesiktningen skulle genomföras.

2 I propositionen 1828 om ekskogarna anslöt sig Kung Maj:t till tanken på fri dispositionsrätt av eken på skattejord men föreslog att det skulle genomföras utan lösen vilket riksdagen inte kunde gå med på. Det förslag som af Borneman framlagt och som godkänts av 1823 års riksdag förordades istället av det sammansatta utskottet och antogs av riksdagen. Detta riksdagsbeslut utfärdades som kunglig förordning 28 oktober 1830 och innehöll förutom af Bornemans klassifikation och föreslagna inlösningssummor även bestämmelser om en ny och dubbel ekbesiktning i samband med inlösningen. Med utdrag ur af Bornemans journaler till grund skulle först en ny räkning av ekarna på varje skattehemman i socknen göras. af Bornemans journaler hade inte ursprungligen några summor för antalet ekar på olika områden angivna men kategoriserade dem med kvalitativa begrepp som en hop, en hel hop etc.. Utskottet på 1828 års riksdag menade därför att det var möjligt att använda af Bornemans inventeringar som en ungefärlig uppskattning av ekantalet inför ekarnas sockenvisa inlösen. Detta eftersom af Borneman lemnat Utskottet den upplysning, att de i Journalen förekommande allmänna uttryck betyda, nemligen: några få eller några stycken från och med 6 till och med 15 Ekar, några från 15 till och med 30, En hop från 30 till och med 60, en hel hop 60 till och med 150, en mängd från 150 till och med 600, och således, med ledning af berörde Journaler, ungefärliga antalet Eketräd på hvarje hemman kan inhemtas. Dessa uppgifter kan därför användas för att kvantifiera ekarna på olika områden i af Bornemans journal 1821, som här finns presenterad, på ett ungefär. Efter att, med af Bornemans inventering som kontroll, ha genomfört den första sockenvisa inventeringen skulle en kollektiv lösesumma för hela socknen fastställas utifrån klassifikationen. Denna lösesumma fick sedan inte ändras utan skulle fördelas på hemmanen i förhållande till ekarnas värde. Därvid skulle inte bara hänsyn tas till deras beskaffenhet utan också närheten till hamn, skeppsvarv eller stad. För att genomföra detta skulle en sockenkommitté med tre jordägare och ett kronoombud tillsättas. Överklaganden kunde ske till landshövdingen. De för kronans räkning stämplade ekarna fick inte lösas och undantogs skattebondens dispositionsrätt. Ett år senare, i september 1831, kom tillämpningsföreskrifter från förvaltningen för sjöärendena och kammarkollegium. Där preciserades tillvägagångssättet och betonades att de två besiktningarna hade olika karaktär: den första gällde socknens kollektiva lösenbelopp och den andra de enskilda hemmanens lösningsbelopp efter ekarnas värde. Dessa två besiktningar finns i samma sockenprotokoll och presenteras här som ekinventeringarna Exemplet Stenbrohult För att se det typiska förfarandet 1832 kan inventeringen i Stenbrohults socken användas som exempel. Denna handling som också förvaras i Kronobergs landskanslis arkiv har titeln Protokoll hållet vid den i Stenbrohults Sockn af Allbo härad till underdånig följd af Kongl Maj.ts Nådiga Förordning den 28 October 1830 werkställda besigtning å Ekeskogen. Handlingen är helt handskriven och uppställd i tabellform. Den är indelad i två delar. Först en del där varje gård på skattejord i socknen upptas och ekarnas antal införs, med angivande av klass och lösningsbelopp för att sedan summeras till en för socknen gemensam inlösningssumma på 165 riksdaler exklusive de gårdar som inte ville lösa sina ekar. Räknas dessa med skulle lösningssumman vara 233 riksdaler. Den andra delen är en fördelning av denna kollektiva lösningssumma på de olika gårdarna i anseende till Ekarnes mer eller mindre wärde. De gårdar som anses ha särskilt goda ekar tilldelas ett övervärde. Enligt förordningen skulle även hemmanets belägenhet intill hamn, skeppsvarv och stad spela in i bestämningen av värdet. Det har knappast varit aktuellt för Stenbrohult. Vissa gårdar har tilldelats övervärde medan andra inte har fått något, trots att de ligger i samma by.

3 Besiktningen har genomförts av fyra jordägare från Bölsnäs, Stubbinge, Taxås och Sånnaböke tillsammans med kronolänsman Bergholtz som av allt att döma även fungerat som sekreterare. Bergholtz var också kronoombud. Den första delen, där den kollektiva lösensumman fastställs, är daterad till 19 september 1832 och den senare, där varje brukares lösensumma fastställs, intygas 30 september som uppläst och gillad på sockenstämma i Stenbrohults socken. Denna handling måste tillmätas ett högt källvärde för bestämmande av antalet ekar och värdet på dessa. Omständigheterna kring dess tillkomst med af Bornemans besiktning som grund, användandet av den lokala sakkunskapen, rättvisekravet vid fördelningen av den kollektiva lösningssumman och det omständliga förfarandet ger den stor tyngd. Ekarnas beskrivning i inventeringarna Ett övergripande problem som berör både besiktningarna 1821 och är ekarnas utseende och dimensioner. Kan de jämföras med varandra? Vilka dimensioner krävdes för ekar till flottan i början av 1800-talet? Enligt 1805 års skogsordning utgick stubbelön till den skattebonde som fick ek avverkad till kronan på sin mark. Stubbelönstaxan börjar på en diameter på 18 tum (45 cm) tagen inom barken Tre alnar ofwan stubben vilket antyder ett minimimått. Lars Kardell kan dock visa från en undersökning av ekavverkningarna på Gotland under 1800-talets början att en mindre del ekar var så små som 9-15 (22,5-37,5 cm) tum. Den stora mängden ligger dock mellan 16 och 20 tum med en dominans för 18. Därefter ökade rötskadorna snabbt. Sven Björnsson redovisar ett sammandrag från af Bornemans besiktning i Blekinge 1819 och där varierar det genomsnittliga kubikinnehållet för de antagna ekarna mellan 19,6 och 16,1 kubikfot. Den minsta av de ekar som antogs i Stenbrohult höll 16 kubikfots volym. En kubikfot är ca 0,027 kubikmeter varför 16 kubikfot motsvarar 0,43 kubikmeter. Här gäller behugget mått vilket omräknat för t ex rättimmer, som var det vanligaste sortimentet i besiktningen på 1790-talet, ger en fyrkanthuggen stock på 4,8 meters längd med 30 cm sidor. På en relativt kortstammig ek skulle det kunna kräva en diameter på omkring 45 centimeter under bark vid stubben och liten avsmalning. Men problemet för flottans virkesanskaffare var inte endast dimensionerna utan lika mycket virkets kvalitet. Som redan nämnts var den stora svårigheten rötan som gjorde att skeppsvirket kontinuerligt måste förnyas på fartygen. Det virke som redan från början var rötskadat var sämre och mindre användbart även om det inte var helt odugligt. Det är därför anteckningarna ofta gäller att träden är fornde och mosslupne. Det var tecken på att virket var olämpligt, inte för den klena dimensionen utan p g a rötan. Det går inte att ange några fasta minimimått för de träd som flottan ansåg användbara i en viss socken Det var en avvägning mellan trädets dimension, växtsätt och kondition som bara kunde avgöras genom sakkunskap på platsen. De siffror som angetts ovan pekar dock på att för kronan intressanta ekar borde ha en diameter minst runt 40 centimeter även om mindre också kunde användas. Detta innebär att felfria ekar med den dimensionen eller större var mycket sällsynta vid början av 1800-talet. Det behöver inte innebära att äldre ekar saknades. Det vanligt förekommande ordet fornade pekar på att murkna träd fanns i inägomarken. Hur såg då de ekar ut som på grund av växtsättet inte dög till skeppsvirke? Var det unga och späda träd eller buskar?

4 I Statsutskottets betänkande 1823 godkänns den klassificering som af Borneman gjort hvarvid anmärkes att mindre Ekplantor, hvaraf på längre tid någon nytta icke kan förväntas och hvilka icke äro uti Journalerne upptagne ej heller böra vid classificeringen komma i beräkning. Vid af Bornemans ekbesiktningar upptogs inte mindre ekplantor som inte kunde förväntas komma till nyttta på längre tid. Men genom den uppskattning i allmänna begrepp som gjordes vid besiktningen kan man nog inte räkna med att varje ek definierades särskilt noggrannt. Uppgiften visar dock att det fanns en undre gräns för vilken ek som skulle besiktigas och att den sattes av ålder och användbarhet. I tillämpningsföreskrifterna 1831 utgår man från samma princip. Denna gräns sätts emellertid tydligare när det sägs vad sockenkommittén åligger: 1:o. Att hwarken plantor eller buskar, eller fullkomligt ruttna och uttorkade, samt således endast till wedbrand tjenliga träd böra i räkning ingå. Detta gör att risekar - i den mån de är buskar - inte räknades med Trots - eller kanske tack vare - detta visar de båda besiktningarna god överensstämmelse. Bestämmelsen visar också att gamla och murkna träd som inte dög till vedbrand skulle räknas bort vilket möjligen kan gälla en del av de ekar som 1821 uppgetts som fornade och mosslupne. Ekens minskning Förhållandena pekar mot en snabb och omfattande ekavverkning under 1800-talet första decennier. Vilka var orsakerna till det? Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet sker en snabb prisökning i Kronobergs län bl a på virke som Lennart Jörbergs prisstatistik visar. Enligt Jan Glete börjar en kraftig prisstegring på ekvirke redan under 1700-talets sista decennier för att kulminera under de första åren på 1800-talen. Orsaken var den snabba ökningen av handelsflottorna och örlogsflottorna i Europa. Det förklarar varför kronans intresse för att frisläppa eken minskade under 1790-talet och varför den såg dig tvingad att införa den s k stubbelönen för kronans träd. Men den vanligaste användningen av ek var säkert ändå som bränsle. De mycket stora ekutstämplingar som Kardell redovisar från Gotland under tidigt 1800-tal ( ekar under perioden ) gjordes med standardfrasen Ängen till mehn, Bränsle. Det behöver emellertid inte utesluta att veden sedan såldes eftersom priserna på bränsle var höga. Det politiska trycket för att släppa eken fri på skattejord och den tvekan och osäkerhet som kronan visade i ekfrågan bidrog antagligen till att luckra upp respekten för regalrätten. De ökade priserna, ekutstämplingarna som betraktades som en rättighet och kronans vacklande hållning ökar säkert även de olaga avverkningarna. Samtidigt fanns det stora problem med ekföryngringen. I statsutskottets principiellt viktiga betänkande vid 1823 års riksdag sägs att genom nu gällande Skogsförfattningar är skattemannen emot sin vilja, nästan tvungen att vara Eketrädets hatare. Detta var orsaken till ekskogarnas dåliga tillstånd som inte kunde ändras utan att eken blev fri på skattejord ty om man än vill antaga, att en skärpt Lag med nit af vederbörande tillämpad, skulle afhålla Jordegarne från att olofligen hugga, och på hittills vanliga sätt förstöra eller skada de redan befintliga fridlyste Träden, skall det ändock blifva omöjligt att, genom lagens band, hindra honom ifrån att upprycka, afhugga eller nedtrampa den unga plantan, den han anser uppväxa till sitt förfång. Detta är antagligen en riktig beskrivning av de problem som mötte ekföryngringen på inägomark. På utmarken var säkerligen betet det största problemet. I en förteckning över häradsallmänningarna i Kronobergs län från 1812 i Värends revirs arkiv i Vadstena landsarkiv redovisas de olika träden för att reglera den årliga utsyningen av virke och ved till häradet.

5 På Norrvidinge häradsallmänning Allgummen fanns 16 friska (som fridlystes) och 16 förtorkade ekar, på Allbo häradsallmänningar Ideberg och Horjemo inga och på Kinnevalds häradsallmänningar Hössön och Möcklehult inte heller några. Däremot redovisas tusentals bokar. Förhållandet på dessa allmänningar, som brukades som hela häradets utmark med bete och virkesfångst, visar med all önskvärd tydlighet att eken var mycket sällsynt på utmarken vid talets början. Sammanfattningsvis kan man säga att en rad ekonomiska, politiska och ekologiska faktorer bidrog till att eken i början av 1800-talet var hårt tillbakaträngd. Per Eliasson Referenser: Svensk Författnings Samling Årstrycket Riksdagstrycket Kardell, L. 1991: Var 1800-talet ett kritiskt århundrade för Gotlands skogar? // Bebyggelsehistorisk tidskrift nr Glete, J 1993: Beredskap och vidmakthållande. Varvet och linjeflottan // Karlskronavarvets historia del 1 - Karlskrona Jörberg, L. 1972: A history of prices in Sweden Lund Kongl. svenska mätare och vräkareordningen af år Carlshamn Eliasson, P. 2002: Skog, makt och människor. En miljöhistoria om svensk skog. KSLA. - Stockholm.