Allmänt om komplettering av MKB

Transkript

1 Strålsäkerhetsmyndigheten Att: Ansi Gerhardsson Stockholm DokumentID Ärende Handläggare Helene Åhsberg Er referens SSM /SSM Kvalitetssäkrad av Saida Engström Olle Olsson Godkänd av Anders Ström Kommentar Sida 1(46) Datum Ert datum Kvalitetssäkrad datum Godkänd datum Svar på SSM:s begäran om komplettering - Miljökonsekvensbeskrivning Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, har i sin skrivelse till, SKB daterad begärt kompletteringar rörande Miljökonsekvensbeskrivning. I detta dokument bemöter SKB SSM:s begäranden om kompletteringar som framförs i skrivelsen Begäran om komplettering av ansökan om slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall Miljökonsekvensbeskrivningen, diarienr SSM /SSM Allmänt om komplettering av MKB I enlighet med praxis vid hantering av miljökonsekvensbeskrivningar (MKB 2011) enligt miljöbalken (MB) avser inte SKB att upprätta en ny version av MKB:n utan SKB kompletterar ansökningar om slutförvar och inkapslingsanläggning samt MKB med vad som anförs i denna skrift. SSM har i sin begäran anfört att SKB i MKB:n ska redovisa underlag som SKB redan tillställt SSM som underlag till ansökningarna om uppförande av ett slutförvar för använt kärnbränsle respektive en inkapslingsanläggning. Enligt gängse praxis ska en MKB så långt möjligt redovisa en saklig och objektiv bedömning av verksamhetens konsekvenser för människor och miljö. Syftet med en MKB är att informera om förväntade miljöeffekter för en planerad verksamhet (se exempelvis Hedlund och Kjellander 2007). MKB Introduktion till miljökonsekvensbeskrivning). SKB har därmed konsekvent hållit fast vid principen att inte argumentera i MKB:n och den argumentation som exempelvis efterfrågas avseende val av plats och metod redovisas i särskilda bilagor till slutförvarsansökan (se bilaga PV, Platsval lokalisering av slutförvaret för använt kärnbränsle och bilaga MV, Metodval utvärdering av strategier och system för att ta hand om använt kärnbränsle). Bakgrunden till SKB:s motiv för val av plats och metod redovisas dock översiktligt i MKB:n. SKB har i avsnitt 1.3 i MKB:n redogjort för syftet med en miljökonsekvensbeskrivning och kortfattat beskrivit innehållet i den MKB som ingår i ansökningarna. Box 250, Stockholm Besöksadress Blekholmstorget 30 Telefon Fax Säte Stockholm

2 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) SKB har bl a anfört: I MKB-dokumentet beskrivs planerade verksamheter, med utgångspunkt från vad som är relevant för att miljöpåverkan ska kunna bedömas, samt förutsättningarna på de aktuella platserna. Utifrån en sammanvägning av platsernas egenskaper och planerade verksamheters miljöpåverkan görs en bedömning av vilka effekter och konsekvenser som kan uppstå för miljön och människors hälsa. I de fall det bedöms vara motiverat beskrivs även åtgärder för att förebygga, avhjälpa eller minska de konsekvenser som kan uppstå. Bestämmelser om vad en MKB ska innehålla finns i 6 kap. 3 och 7 MB. I 6 kap. 3 MB anges att syftet med en MKB är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som den planerade verksamheten eller åtgärden kan medföra på bl a människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö. 6 kap. 7 MB innehåller närmare uppgifter om vad en MKB ska innehålla för att uppfylla syftet. Ett grundläggande krav på en MKB är följaktligen att den innehåller de uppgifter som behövs för att identifiera och beskriva verksamhetens direkta och indirekta miljö- och hälsoeffekter (prop. 1997/98:45, del 2, s. 62). Enligt prop. 1997/98:45, del 2, s. 63 överensstämmer kraven på en MKB i 6 kap. 7 MB med kraven i det så kallade MKBdirektivet (direktivet antogs först den 27 juni 1985, men återfinns numera i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata objekt). Gemensamt för kraven på innehållet i en MKB är att den utgår från den verksamhet som är föremål för prövning (den sökta verksamheten). Det är den sökta verksamheten som ska beskrivas och konsekvensbedömas. SKB noterar att vissa remissinstanser önskar att MKB:n även ska innehålla beskrivningar och konsekvensbedömningar av annat än vad ansökan avser, exempelvis slutförvaring i djupa borrhål. Djupa borrhål bygger på ett helt annat strålsäkerhetskoncept än det som SKB förklarat sig berett att ta ansvar för som anläggningsinnehavare och verksamhetsutövare. Förutom att det varken utgör ett utprovat eller i dag tillgängligt tekniskt system, ger det inte heller möjlighet till den kvalitetskontroll och verifiering av varje led i hanteringen av den använda kärnbränslet som den valda KBS- 3-metoden ger. Till stöd för att MKB:n ska beskriva och konsekvensbedöma metoden djupa borrhål har SSM åberopat uttalanden i förarbetena till MB om skyldighet för sökanden att i MKB:n redovisa alternativa sätt att uppnå samma syfte som den sökta verksamheten. För det första gäller sådan skyldighet endast om berörd länsstyrelse under samrådet i ett särskilt beslut ställt krav på sådan redovisning, se 6 kap. 7 3 st. MB. Länsstyrelsen i Uppsala län har i beslut (Dnr , sid. 5) ansett det inte föreligga skäl att kräva en sådan redovisning. För det andra bör de åberopade förarbetsuttalandena ses i sitt sammanhang. I förarbetena ges som exempel på ett alternativt sätt att uppnå syftet med den sökta verksamheten att välja en annan typ av kommunikationsmedel, t ex en utbyggd järnväg för höghastighetståg i stället för en flygplats för inrikesflyg (prop. 1997/98:45, del 2, s. 64). Regeringen uttalade att ett sådant alternativt kommunikationssätt ska kunna bedömas och prövas jämställt med sökandens huvudförslag. Miljökonsekvenserna ska därför vara så utredda att det ska vara möjligt för prövningsmyndigheten att ge tillstånd även till den verksamhet som det alternativa kommunikationssättet innebär. Regeringen tillade att av avgörande betydelse då givetvis är att sökanden är beredd att acceptera ett

3 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) tillstånd till en alternativ verksamhet eller anläggning (prop. 1997/98:45, del 1, s. 292.). Tillägget förtydligar att redovisning av miljökonsekvenserna för det alternativa kommunikationssättet förutsätter att även det sättet att resa utgör en del av den sökta verksamheten. Det är alltså den sökta verksamheten som styr innehållet i MKB:n. Eftersom slutförvaring i djupa borrhål inte utgör del av den sökta verksamheten föreligger ingen skyldighet för SKB att komplettera MKB:n med uppgifter om djupa borrhål. SKB anför vidare att de kompletteringar som efterfrågas rörande långsiktig säkerhet, metodval samt strålsäkerhetsrelaterad organisation, ledning och styrning ligger vid sidan av vad en MKB ska innehålla enligt 6 kap. 7 miljöbalken. Alternativa metoder/utformningar 1. SSM anser att SKB inom ramen för MKB:n behöver redovisa en fördjupad utvärdering av hur olika metoder för slutligt omhändertagande av det använda kärnbränslet kan förväntas uppfylla strålsäkerhetslagstiftningens och miljöbalkens krav i relation till de av SKB definierade utgångspunkterna för den sökta verksamheten. Av redovisningen bör framgå hur de allmänna hänsynsreglerna har beaktats vid val av metod/utformning och hur lagkrav och utgångspunkter har viktats mot varandra vid utvärderingen av olika alternativ. Inom ramen för utvärderingen ovan behöver SKB komplettera MKB:n med en fördjupad redovisning av kunskapsläget kring de system som skulle behövas för att utifrån ett hushållningsperspektiv återanvända kärnbränslet som en energiråvara. SKB behöver uppdatera redovisningen av ett borrhålsförvar och klargöra hur senare års teknik- och kunskapsutveckling har omhändertagits samt fördjupa resonemangen rörande de olika barriärsfunktionerna för ett borrhålsförvar. Utifrån ett sådant uppdaterat underlag bör SKB även uppdatera den jämförande bedömningen mellan KBS-3 och djupa borrhål. SKB:s komplettering: Allmänt om andra metoder Erforderligt underlag för SKB:s val av slutförvaringsmetod finns redovisat i ansökan och MKB samt i detta kompletterande underlag. En redovisning av hur de allmänna hänsynsreglerna har beaktats vid val av metod/utformning ges i bilaga AH Verksamheten och de allmänna hänsynsreglerna samt i det förtydligande som ges i kompletteringen till fråga 3 i SSM:s kompletteringsbegäran. Nedan ges fördjupad information rörande andra metoder för hantering av använt kärnbränsle. SKB vill i sammanhanget framföra att en central aspekt gäller innebörden av ansvaret för att lösa slutförvarsfrågan på ett säkert sätt. Med ansvaret måste följa såväl skyldigheten att ta fram ett förslag i en ansökan och rättigheten att få just det förslaget prövat mot gällande miljö- och säkerhetskrav. Vidare är det viktigt att det är tydligt vad som krävs för att, när slutförvaringsarbetet genomförts, ansvaret kan anses vara fullt ut uppfyllt. På den punkten följer, enligt SKB, av internationella överenskommelser och standards och svenska myndighetsföreskrifter att det färdiga förslutna slutförvaret ska vara passivt säkert, det vill

4 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) säga det ska inte för sin säkerhet vara beroende av aktivt underhåll, monitering eller övervakning. Utgångspunkterna för SKB:s val av sätt för att slutförvara kärnavfallet framgår av kapitel 2 i MKB:n (Ändamålet med slutförvarssystemet) med hänvisningar till de lagar och konventioner som ligger till grund för inom vilka ramar och med uppfyllande av vilka krav valet av strategi och metod måste ske. SKB har inledningsvis i detta dokument redovisat sin syn på MKB:ns omfattning och innehåll. SKB uppfattar att de kompletteringar som efterfrågas rörande metodval i huvudsak ligger vid sidan av vad en MKB ska innehålla enligt 6 kap. 7 miljöbalken. Hushållningsperspektivet Återvinning av uran och plutonium i det använda kärnbränslet En aspekt som tas upp är miljöbalkens krav på att återanvändning, återvinning och annan hushållning med material, energi och andra resurser ska främjas. Synpunkterna kopplar framför allt till möjligheterna för och innebörden av upparbetning och återcykling av plutonium och uran i så kallat MOX-bränsle för utnyttjande i befintliga reaktorer eller på längre sikt eventuellt i nya så kallade snabba reaktorer. En annan fråga som tas upp är möjligheten att genom transmutation reducera mängden långlivade radionuklider, framför allt aktinider, som måste slutförvaras. Använt kärnbränsle innehåller cirka 95 procent uran och cirka en procent plutonium. Genom upparbetning av det använda bränslet kan uran och plutonium separeras och återanvändas i dagens lättvattenreaktorer. Plutoniet återanvänds i så kallat MOX-bränsle (MOX = Mixed oxide, det vill säga uran- och plutoniumoxid, där Pu -239 och U-235 ger det fissila innehållet) och uran återanvänds i speciella bränsleelement med upparbetat uran. Härigenom kan en del av det teoretiska energiinnehållet i använt bränsle tas tillvara. Detta skulle reducera behovet av natururan med cirka 20 procent. För att få en avsevärt bättre utnyttjning ( gånger) krävs att uran och plutonium återcyklas i så kallade snabba reaktorer (generation IV, Gen IV), vilka ännu inte är kommersiellt tillgängliga. Återvinning genom återcykling i befintliga svenska reaktorer Upparbetning och återcykling i lättvattenreaktorer tillämpas eller planeras i vissa länders kärnkraftsprogram. Totalt har cirka 15 procent av det genererade använda kärnbränslet i världen upparbetats. Tekniken är som mest utvecklad i Frankrike, som upparbetat cirka två tredjedelar av sitt använda bränsle i nuvarande kärnkraftsprogram. Upparbetning var även aktuellt i början av det svenska kärnkraftsprogrammet, men övergavs redan i början av 1980-talet av flera skäl. Upparbetning ger en mera komplex bränslecykel med flera anläggningar, mera omfattande transporter och ökade utsläpp och hanteringsrisker. Mängden använt kärnbränsle att slutförvara minskar, men å andra sidan tillkommer använt MOX-bränsle med högre utbränning och starkare värmeutveckling liksom nya avfallskategorier som förglasat högaktivt avfall och långlivat medelaktivt avfall från upparbetningsanläggningen. En viktig politisk invändning mot upparbetning i den svenska diskussionen har också varit ökade risker för spridning av kärnvapenmaterial genom att plutonium separeras vid upparbetningsanläggningen och hanteras vid transporter och i anläggningar för bränsletillverkning. Enligt de flesta bedömningar är också kostnaderna för upparbetning högre än för det av SKB valda alternativet med direktdeponering av det

5 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) använda kärnbränslet. Att nu gå över till upparbetning av det använda kärnbränslet skulle innebära långtgående åtaganden (inklusive mellanstatliga avtal) om upparbetning utanför Sverige, tillverkning av MOX-bränsle och tillhörande transporter. Något som, om det överhuvudtaget är möjligt att realisera, knappast kan införas förrän i slutet av driftperioden för befintliga reaktorer. SKB anser det därför inte rimligt att göra någon ytterligare redovisning av ett alternativ som innebär radikala förändringar av hela systemet för elproduktion med kärnkraft i Sverige. Återvinning i nya reaktorer Sedan början av kärnkraftepoken har man studerat hur man ska kunna utnyttja energiråvaran, uran, så effektivt som möjligt. I dagens lättvattenreaktorer används endast cirka en procent av uranets potential för energialstring väsentligen motsvarande innehållet av klyvbara nuklider. För att få ett bättre utnyttjande krävs andra typer av reaktorer, i första hand så kallade snabba reaktorer som skapar nya klyvbara nuklider. Med snabba reaktorer kan man teoretiskt få ut gånger mer energi ur uranet. Det kräver dock att bränslet upparbetas och återcyklas flera gånger. Utveckling av snabba reaktorer har pågått sedan slutet av 1940-talet och så sent som under 1970-talet planerades att ett stort antal snabba reaktorer och deras tillhörande bränslecykel skulle vara i drift år Utvecklingen har dock av olika skäl gått betydligt långsammare än planerat. Den allmänna bedömningen är i dag att snabba reaktorer knappast kommer att ge ett omfattande bidrag till energiproduktionen förrän någon gång efter Kärnkraftproduktionen har i stället dominerats av lättvattenreaktorer av samma typer som de som används i Sverige. Lättvattenreaktorernas dominans beräknas fortsätta under de närmaste decennierna. För att starta ett system som bygger på snabba reaktorer behövs plutonium eller höganrikat uran (cirka 20 procent anrikning). Det använda bränslet från lättvattenreaktorer innehåller sådant plutonium. En fråga man då kan ställa är, om man bör spara det använda bränslet så att man kan utnyttja dess potential som energiråvara i framtiden i stället för att deponera det som avfall. Svaret blir beroende dels av när materialet blir användbart, det vill säga när snabba reaktorer har introducerats i större skala, dels av efterfrågan på materialet vid denna tidpunkt, det vill säga kommer plutonium att vara en bristvara eller en överskottsvara vid denna tidpunkt och därefter. Till bilden hör också att de snabba reaktorerna, när de väl startats, kommer att generera sitt eget plutonium, de är så kallade bridreaktorer. Plutonium från andra reaktorer behövs endast för de första årens drift. Snabba reaktorer kräver vidare en väl utvecklad bränslecykel med upparbetning och bränsletillverkning. Denna utveckling bedöms också ta tid. Upparbetning av lättvattenreaktorbränsle sker i dag rutinmässigt, men upparbetning av snabbreaktorbränsle ställer högre krav. Utvecklingsarbete pågår dels av den konventionella PUREX-processen och varianter av denna, dels av så kallad torr elektrokemisk upparbetning (pyroprocessing). Mindre mängder snabbreaktorbränsle kan upparbetas i befintliga anläggningar, men en introduktion av snabba reaktorer i större skala kommer att kräva nya upparbetningsanläggningar. Även vad gäller bränsleutformning och val av kapslingsmaterial samt bränsletillverkning krävs ytterligare utveckling. Bränslet ska klara stora påfrestningar med höga utbränningar (250 GWd/kgU, mot dagens cirka 60 GWd/kgU). Det ska dessutom innehålla cirka 25 procent plutonium. För de tidigaste snabba reaktorerna kommer oxidbränsle med en blandning av uran och plutonium (så kallat MOX-bränsle) att användas. Här kan man dra nytta av erfarenheterna från tillverkning och användning av MOX-bränsle i lättvattenreaktorer. På längre sikt studeras

6 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) även användning av metalliskt bränsle och bränsle med U/Pu-nitrid och U/Pu-karbid. Även om vissa tester gjorts med dessa typer av bränsle är erfarenheterna mycket begränsade. Sammanfattningsvis kan man konstatera att utvecklingsarbete på snabba reaktorer och deras bränslecykel pågår intensivt i några länder i världen. Den optimistiska bedömningen i dessa program är att snabba reaktorer kan få en betydelse för kärnkraftprogrammen och urananvändningen i dessa länder omkring år För resten av världen torde en sådan utveckling ligga åtminstone ytterligare något tiotal år bort. En förutsättning för att dessa prognoser ska slå in är att man kan visa på en god säkerhet och ekonomi för snabba reaktorer. Ekonomin är kopplad till det framtida uranpriset, men också till bygg- och driftkostnaden för reaktorsystemen och reaktorernas tillgänglighet. Hur påverkas hanteringen av svenskt använt bränsle av denna utveckling? Vid en första anblick kan det tyckas naturligt att fortsätta lagra bränslet för att senare kunna upparbeta det och tillgodogöra sig uran och plutonium i bränslet. I realiteten innebär det att Sverige måste planera för en långsiktig användning av kärnkraften med en introduktion av snabba reaktorer en bit in på 2050-talet som kan använda uranet och plutoniet. Det kommer knappast finnas en världsmarknad för försäljning av dessa material. De länder som satsar på en utbyggnad av snabba reaktorer kommer att ha genererat tillräckligt med plutonium i sina egna reaktorer för att starta sina snabba reaktorer. För de första årens drift av en snabb reaktor krävs en plutoniummängd motsvarande vad som genererats under 50 års drift av en lättvattenreaktor. Därefter kan reaktorn drivas med självgenererat plutonium och utarmat uran från anrikningsprocessen, som finns i stora kvantiteter i dessa länder. En introduktion av snabba reaktorer i Sverige skulle optimistiskt räknat kunna tänkas ske successivt från år Med ett fortsatt kärnkraftsystem på dagens nivå, cirka 10 GW e, skulle vid denna tidpunkt cirka ton använt bränsle från cirka 80 års drift av tio reaktorer på MW e ha genererats. Plutoniet i det skulle räcka till att starta cirka 15 snabba reaktorer på en gång. För varje ytterligare tioårsperiod bildas plutonium som räcker till att starta två nya snabba reaktorer. Ett scenario med en så snabb introduktion av snabba reaktorer i Sverige är inte realistisk då de kommer att introduceras i konkurrens med etablerade lättvattenreaktorer. Det kommer därför att finnas ett överflöd av använt bränsle som kommer att behöva slutförvaras. I ett skede då Sverige skulle ha en omfattande andel av snabba reaktorer skulle det även bli aktuellt att bygga en upparbetningsanläggning och en anläggning för tillverkning av snabbreaktorbränsle i Sverige. För en effektiv användning av snabba reaktorer krävs att omloppstiden utanför reaktorn begränsas till några år. Mängden transporter av material som är känsligt ur vapenspridningssynpunkt skulle därigenom också kunna hållas nere. Alternativt skulle Sverige bli beroende av upparbetning och bränsletillverkning i ett annat land, vilket förutsätter att en marknad kommer att finnas. Detta är troligt om snabba reaktorer används i stor omfattning i världen, men knappast i ett övergångsskede. Med detta scenario skulle två parallella spår utvecklas i Sverige, lagring av en del använt bränsle för senare användning i snabba reaktorer och deponering av resterande mängd använt bränsle som avfall i ett slutförvar. Detta skulle ha fördelen att arbetet med slutförvaring av använt bränsle har påbörjats och tekniken finns tillgänglig, även för det fall att snabba reaktorer inte utvecklas i förväntad takt och allt använt bränsle därmed behöver deponeras. Hur mycket bränsle som ska sparas behöver inte bestämmas förrän ganska sent med hänsyn till att plutoniet i tillkommande använt bränsle från tio reaktorer

7 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) under en tioårsperiod räcker för att starta två nya snabba reaktorer. Det råder således stora osäkerheter, även i de mest avancerade ländernas program och ännu mera så för Sverige, om och i så fall när snabba reaktorer kommer att spela en roll för energiförsörjningen och hushållningen med uranråvaran. Vid ett eventuellt framtida beslut om en långsiktig satsning i Sverige på avancerad kärnkraft kommer det att finnas ett överskott av plutonium för att starta nya reaktorer i befintligt använt bränsle. En stor del av det använda bränslet kommer därför även fortsättningsvis att ses som ett avfall som behöver slutförvaras. Utvecklingen av snabba reaktorer är därför ingen orsak till att fördröja arbetet med slutförvaring av svenskt använt bränsle. Reducering av avfallsmängderna genom transmutation Transmutation innebär att långlivade radionuklider i det använda bränslet, främst americium och curium, separeras i en upparbetningsanläggning för tillverkning av nytt bränsle som återförs i reaktorer där nukliderna klyvs ( förbränns ) till mer kortlivade fissionsprodukter. Teoretiskt skulle detta kunna leda till en radikal minskning av det återstående avfallets långlivade radiotoxicitet samt dess värmeutveckling. En förutsättning för transmutation är tillgång till avancerade upparbetningsanläggningar och snabba reaktorer. Transmutationstekniken befinner sig ännu på forsknings- och utvecklingsstadiet. Det bör också noteras att de ämnen som kan transmuteras inte ger upphov till nämnvärda doser i säkerhetsanalysen för ett slutförvar, trots att de har högst radiotoxicitet. Detta beror på att de har mycket låg löslighet och rörlighet i djupa grundvatten. En ny generation kärnkraft byggd på de avancerade system som studeras ger delvis en annan uppsättning avfallstyper vad gäller nuklidinnehåll, termisk utveckling och radiotoxicitet, men behovet av långsiktigt säker geologisk slutförvaring kvarstår. Använt bränsle från dessa reaktorer är minst lika långlivat som bränslet från dagens reaktorer så för att, om möjligt, komma ned i mängden långlivade radionuklider och därmed kraven på förvaringstider måste allt bränsle upparbetas och de långlivade elementen återföras i nytt bränsle i led efter led. Det ställer stora krav på minimering av förlusterna av långlivade nuklider till sekundärt medelaktivt avfall i varje steg i bränslecykeln. Återcykling av plutonium i flera steg och separation av aktiniderna återstår att visa i teknisk och industriell skala. En allmän bedömning är att i synnerhet separation och efterföljande hantering av curium innebär så besvärliga strålskyddsproblem på grund av höga nivåer av bland annat neutronstrålning att det inte är realistiskt att genomföra i större skala. Ytterligare en aspekt är att vid en avveckling av ett sådant avancerat reaktorsystem måste det bränsle som finns i sluthärdarna antingen slutförvaras i befintligt skick eller så måste man bygga särskilda förbränningsreaktorer som på sikt till en del kan minska mängden långlivade element som blir kvar för slutförvaring. Allt detta innebär att den reduktion av avfallsmängder och förvaringstider som det i praktiken skulle gå att uppnå, ligger långt under den teoretiskt beräknade. Vidare är införande av ett sådant system en lång och komplex process som tidigast kan ske i de mest avancerade länderna något decennium efter det att de snabba reaktorerna tagits i drift. Därefter tar det år innan systemet i praktiken kommer i jämvikt och ytterligare samma tidsrymd vid en eventuell avveckling av ett sådant system, om man inte vill direktdeponera bränslet i reaktorernas sluthärdar. Det innebär att en satsning på transmutation av använt kärnbränsle kräver en mycket långsiktig och uthållig satsning på avancerad kärnkraft i sekelskala.

8 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) Djupa borrhål SSM har anfört att SKB ska närmare redovisa, ytterligare utreda eller till och med utveckla alternativet djupa borrhål. SKB:s ståndpunkt är att ansökan innehåller det underlag som krävs i denna fråga. SKB har inledningsvis i detta dokument klargjort att prövningen endast omfattar den sökta verksamheten. Deponering i djupa borrhål bygger på ett helt annat strålsäkerhetskoncept än det som SKB förklarat sig berett att ta ansvar för och som omfattas av ansökan. SKB har däremot ett ansvar kopplat till bestämmelserna i kärntekniklagen 12 att studera och följa utvecklingen av andra metoder än KBS-3-metoden inklusive djupa borrhål, och redovisar detta arbete i Fud-programmen. SKB har vid några tillfällen dessutom jämfört andra metoder med KBS-3-metoden. Dessa jämförelser har visat att ingen av de andra metoderna inklusive djupa borrhål, skulle vara mer lämplig än KBS-3-metoden. Jämfört med KBS-3 är djupa borrhål ett helt annat koncept för att åstadkomma geologisk förvaring. Därmed är inte djupa borrhål någon alternativ utformning till den sökta metoden, KBS-3. SKB har valt att i föreliggande ansökan redovisa det underlag och de överväganden som lett fram till beslutet att förorda och gå vidare med ett slutförvarssystem enligt KBS-3-metoden. Ansökansbilagan MV Metodval utvärdering av strategier och system för att ta hand om använt kärnbränsle (SKB 2010a), ger en samlad och utförlig redovisning i ämnet. I denna konstateras bland annat att ett slutförvar enligt KBS-3- metoden kan, till skillnad mot alternativet djupa borrhål, uppföras, drivas och förslutas på ett i alla led kontrollerat och verifierbart sätt. Vidare noteras att konceptet djupa borrhål inte är tillgängligt som ett tekniskt utvecklat system. Sedan tillståndsansökningarna lämnades in i mars 2011 har rapporter från studier av förutsättningarna för slutförvaring i djupa borrhål i olika avseenden, framförallt från USA, publicerats. De innehåller dock inget som i ett helhetsperspektiv på något avgörande sätt förändrar synen på förutsättningarna eller SKB:s bedömning. SKB har för avsikt att inom ramen för Fud-programmen även fortsättningsvis publicera kompletterande underlag kring djupa borrhål samt referenser till utredningar och rapporter av relevans som genomförts och publicerats av andra aktörer. Anpassning till senare års teknik- och kunskapsutveckling Synpunkter har framförts att SKB:s redovisning förefaller bygga på kunskap och teknik som var tillgänglig vid tidigare sammanställningar och att jämförelsen mellan KBS-3- metoden och deponering i djupa borrhål därför behöver uppdateras mot bakgrund av senare års teknik- och kunskapsutveckling. SKB har under lång tid engagerat sig i studier av alternativa metoder för slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle. Denna process beskrivs i avsnitt 2.3 i Principer, strategier och system för slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle (SKB 2010b) som är en referens till bilaga MV. Där beskrivs även hanteringen av metodvalsfrågan i de olika Fud-programmen. När arbetet med att ta fram rapporten Jämförelse mellan KBS-3- metoden och deponering i djupa borrhål för slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle (SKB 2010c) som också är en referens till bilaga MV initierades var den utformning av deponering i djupa borrhål som togs fram i PASS-projektet (SKB 1993) den enda tillgängliga utformningen som var tillräckligt genomarbetad för att kunna utgöra

9 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) underlag för en metodjämförelse. SKB är medvetet om att Sandia National Laboratories (SNL), i kölvattnet av att Yucca Mountain projektet avbröts, engagerat sig i en utveckling av koncept för deponering i djupa borrhål (se till exempel Brandy et al. 2009, Arnold et al. 2011). Eftersom SNL:s utveckling då fortfarande befann sig på ett tidigt stadium, såg SKB ingen anledning att byta inriktning på den metodjämförelse som redan hade påbörjats. SNL:s koncept bygger på deponering i smalare kapslar än SKB:s tidigare koncept. Det föreslagna deponeringsdjupet är större (3 5 kilometer) än vad SKB tidigare antagit. I SNL:s koncept antas vidare att 40 kapslar kopplas ihop till cirka 200 meter långa kapseltåg som sänks ner i borrhålet. Mellan dessa kapseltåg gjuts betongpluggar som är avsedda att bära lasten av ovanliggande kapslar. De smalare kapslarna rymmer färre bränsleelement (två BWR alternativt ett PWR-element) än de kapslar som togs fram i PASS-projektet (fyra BWR alternativt ett PWR-element). Genom ihopkopplingen av kapseltågen kan 400 kapslar deponeras i en två kilometer lång deponeringszon istället för de 300 kapslar som ryms i hål av SKB:s skisserade tidigare utformning. Sammantaget innebär detta att det krävs cirka 80 deponeringshål för att rymma det använda bränslet från det svenska kärnkraftsprogrammet med SNL:s anläggningsutformning mot cirka 60 hål med utformningen från PASS-projektet. Då det förefaller finnas en samsyn om att borrning i kristallint berg ner till 4 5 kilometer bör kunna genomföras med standarddimensionen (Beswick 2008) 44,5 centimeter (17,5 ), medan den i PASS-studien föreslagna borrhålsdimensionen (80 centimeter) förefaller mindre realistisk, har SKB beslutat att basera sina analyser på det av SNL föreslagna konceptet. SKB vill dock framhålla att det av SNL beskrivna konceptet är just ett koncept och att mycket utvecklings- och analysarbete kvarstår innan man kan avgöra hur applicerbart konceptet skulle vara i praktiken. Optimering av anläggningsutformning SSM har anfört att SKB:s redovisning av deponering i djupa borrhål brister vad avser optimeringen av anläggningsutformningen, till exempel med avseende på kapselutformning, deponeringsdjup och minimiavstånd mellan borrhålen. SKB:s syn på dessa frågeställningar redovisas nedan. Kapselutformning I frågan om jämförelse mellan KBS-3-metoden och deponering i djupa borrhål för slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle (SKB 2010c) har den allmänna synpunkten framförts att den aggressiva miljön på de djup som är aktuella gör det osäkert om det skulle gå att hitta kapselmaterial som skulle kunna ge långa inneslutningstider. Bakgrunden till detta är att på det aktuella djupet råder en förhöjd temperatur (50 80 º C), ett förhöjt tryck (hydrostatiskt tryck MPa) och en hög salthalt (>100 gram per liter). SSM har angett att man anser att denna slutsats behöver underbyggas bättre. Vid utformningen av en kapsel för slutförvaring av använt kärnbränsle är givetvis kapselmaterialets korrosionsbeständighet av central betydelse. Andra faktorer av central betydelse är kapselmaterialets bearbetbarhet liksom kapselns förmåga att motstå mekaniska krafter i samband med hantering och deponering samt förmågan att motstå det externa hydrostatiska trycket efter deponering. I det av SNL föreslagna konceptet

10 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) begränsar borrhålets dimension korrosionsbarriärens dimensioner och den mekaniska hållfastheten. Den kapsel som avses komma till användning i ett KBS-3-förvar har utvecklats under flera decennier i internationellt samarbete och ett särskilt kapsellaboratorium har byggts upp för att testa tillverkningsmetoder. Kapseln bedöms förbli tät under mycket lång tid (storleksordningen en miljon år) efter att den har deponerats. Vid deponering i djupa borrhål är den kemiska och fysikaliska miljön mer aggressiv än i ett KBS-3-förvar. Vidare kan kapseln förväntas vara sämre skyddad av närzonen än i ett KBS-3-förvar, varför kapseln måste antas bli exponerad för den aggressiva miljön. Som redovisas i SKB R (SKB 2010c avsnitt 2.2) har ett flertal kapselutformningar diskuterats i tidigare studier. I SNL:s arbeten har kapseln antagits konstrueras av standardfoderrör i kolstål. Inom det brittiska programmet har en jämförelse av korrosionsegenskaperna hos kolstål, koppar, rostfritt stål, titanlegeringar och nickellegeringar för några olika slutförvarsmiljöer med olika salthalter och buffertmaterial gjorts (King och Watson 2010, King och Padovani 2011). Man konstaterar att samtliga material har för- och nackdelar i de olika miljöerna. Mikrobiell aktivitet anses vara till nackdel för korrosionsmotståndet hos kapslar av koppar och kolstål och kopparkapslar bör inte användas om sulfid förekommer. Man har inte identifierat några särskilda kritiska faktorer för titan- och nickellegeringar men konstaterar att det finns kvarstående frågeställningar om korrosionsbeständigheten hos legeringar vars korrosionsmotstånd är beroende av passivering. SKB vidhåller mot denna bakgrund att det förefaller svårt att hitta ett kapselmaterial som med säkerhet kan förväntas ha en livslängd i den miljö som kan förväntas råda vid deponering i djupa borrhål som är i samma storleksordning som den livslängd som förväntas för en KBS-3-kapsel i ett KBS-3-förvar. Deponeringsdjup SKB har i tidigare studier utgått från det koncept som togs fram inom PASS-studien (SKB 1993). När PASS-studien togs fram fanns det endast mycket begränsade data om grundvattenkemin på större djup. De indikationer man hade tydde på att ett deponeringsdjup på två kilometer skulle innebära att grundvattenrörelserna runt det deponerade bränslet skulle vara mycket långsamma och att därför isoleringseffekten skulle vara tillräcklig. Det fanns vid tidpunkten för PASS-studien en medvetenhet om att borrningen av hål med 80 centimeters diameter ner till fyra kilometers djup skulle innebära väsentliga tekniska utmaningar. Större djup bedömdes knappast ligga inom rimligheternas ram ens med omfattande teknikutveckling. De erfarenheter som då fanns tydde också på att det var svårt att bibehålla rakheten på borrhål med större djup än några km. Det senare är väsentligt då det är SKB:s bestämda uppfattning att borrhål som ska användas för deponering av använt kärnbränsle, för att i görligaste mån undvika komplikationer vid anläggande, deponering och förslutning, måste vara vertikala och raka med endast små avvikelser. SKB är väl medvetet om att det i dagsläget betraktas som rimligt att kunna borra sådana raka och vertikala hål ner till fem kilometer djup i kristallint berg (Beswick 2008) om håldiametern är mindre än cirka en halvmeter. Då en ökning av det minsta deponeringsdjupet från två till tre kilometer rimligen ökar säkerhetsmarginalen mot störningar från framtida nedisningar och andra ytligare processer har SKB beslutat att

11 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) basera sina analyser på SNL:s koncept även vad beträffar deponeringsdjupen, det vill säga med en deponeringszon mellan tre och fem kilometers djup. Minimiavstånd mellan borrhålen Som nämnts ovan visade erfarenheterna från djupa borrhål vid tiden för PASS-studien att man vid flera kilometers borrdjup riskerade väsentliga avvikelser från lodlinjen. För att skapa en säkerhetsmarginal mot att de deponerade kapslarna skulle hamna alltför nära varandra antog man då ett minimiavstånd mellan borrhålen på 500 meter. Under den tid när jämförelsen mellan KBS-3-metoden och deponering i djupa borrhål pågick blev det alltmer tydligt att borrningsbranschen ansåg sig kunna styra borrningen så att avvikelserna från lodlinjen blev mycket små. SKB ansåg då inte att det vid den tidpunkten var befogat att göra om genomförda beräkningar och analyser utan insatsen begränsades till att kommentera frågan i SKB R (SKB 2010c). SKB har initierat nya modellberäkningar av termiskt drivet grundvattenflöde vid deponering i djupa borrhål. Denna studie bygger i sin helhet på den förvarsutformning som SNL har föreslagit. SKB har dock inte anammat SNL:s idé att konsolidera bränslet och förvara bränslestavarna tätpackat i kapslarna. SKB anser att demontering av cirka bränsleelement (i storleksordningen tre miljoner bränslestavar) skulle medföra alltför stora risker för missöden och personalexponering för att kunna motiveras. Således antas kapslarna innehålla två BWR-element alternativt ett PWR-element. Avståndet mellan borrhålen har varierats ner till 50 meter. Preliminära resultat tyder på att temperaturpåverkan på berget mellan borrhålen kan förväntas bli marginell om hålens inbördes avstånd är 100 meter eller mer. Karakterisering av berggrund och grundvatten och förutsägelser av utvecklingen på stora djup De studier som ligger till grund för beskrivningen av deponering i djupa borrhål i ansökningshandlingarna bygger på sammanställningar av geovetenskapliga data som initierats av SKB (SKB 1998, 2004). Vid uppdateringen av R (SKB 2004) var det känt att ett borrhål var borrat ner till cirka meters djup i närheten av Outokumpu i östra Finland. Data därifrån kunde dock av tidsskäl inte tas med i rapporten. SKB har nu påbörjat en sammanställning av information som tillkommit efter publiceringen av den senaste rapporten. Denna sammanställning kommer att omfatta information från hålet i Outokumpu samt från flera hål som borrats för anläggning av geotermiska energianläggningar i kristallint berg i Sverige (Lund), Frankrike (Soultz) och Schweiz (Basel). I Tyskland finns därutöver ett antal geotermiska anläggningar med djupa borrhål. Dessa är dock borrade i sedimentära bergarter och är därför av begränsad relevans för utvärdering av förutsättningar för deponering i djupa borrhål i Sverige. Om Sverige skulle utveckla ett slutförvarskoncept för deponering av använt kärnbränsle i djupa borrhål så utgör den Fennoskandiska urbergsskölden den enda troliga berggrunden för en förläggningsplats. Det kan noteras att mängden tillgänglig geovetenskaplig information från djupt liggande kristallint berg är mycket begränsad och att de konceptuella modeller för berget och grundvattnet som använts i samband med tidigare studier alla har byggt på observationer i ett fåtal borrhål med stor geografisk spridning. Flera av dessa borrhål, till exempel de i Schweiz och Frankrike, är borrade i berggrund

12 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) som torde vara opåverkad av de klimatförhållanden med bland annat återkommande nedisningar som historiskt har förekommit inom det Fennoskandiska området. I den påbörjade sammanställningen av geovetenskaplig information ingår ett svenskt och ett finskt borrhål som inte tidigare har utvärderats, ett geotermiskt borrhål vid Lund och ett geovetenskapligt borrhål vid Outokumpu i Finland. Lundahålet är inte beläget inom den Fennoskandiska urbergsskölden och det kristallina berget överlagras av närmare två kilometer sedimentära bergarter. Större delen av Outokumpuhålet är borrat genom glimmerskiffer som är en metamorfiserad sedimentbergart som sannolikt är äldre den Fennoskandiska urbergsskölden. Kunskapen om bergrund och grundvatten på flera kilometers djup baseras således på data från ett fåtal borrhål och de konceptuella modeller som tagits fram måste anses vara behäftade med stora osäkerheter. Slutsatsen av detta är att de i tidigare studier antagna konceptuella beskrivningarna av berg och grundvatten på stora djup i aktuella geologiska omgivningar bygger på information vars relevans för utvärderingen av förutsättningar för deponering i djupa borrhål i dag är okänd. Eftersom kapseln och dess närzon kan förväntas lämna endast ett mycket begränsat skydd är bergets och grundvattnets egenskaper helt centrala för den långsiktiga säkerheten vid deponering i djupa borrhål. SKB ser inte att motiv finns för att genomföra de undersökningar av förhållandena på stora djup i relevant geologi som skulle behövas som underlag för att göra fördjupade analyser av deponering i djupa borrhål meningsfyllda. Barriärer och barriärfunktioner samt förutsättningar för radionuklidtransport SSM har anfört att det i en jämförande utvärdering mellan KBS-3-metoden och deponering i djupa borrhål behöver ingå en fördjupad analys av barriärer och barriärfunktioner för respektive slutförvarsmetod samt en bedömning av det funktionsmässiga oberoendet mellan barriärfunktionerna. SSM har vidare anfört att SKB behöver redovisa förutsättningarna för radionuklidtransport från stora djup till markytan med beaktande av densitetsskillnader för grundvatten på olika djup, framtida glaciationer och jordskalv. SKB tolkar SSM:s ståndpunkt så att en konceptuell modell för barriärfunktioner och spridningsförlopp efterfrågas för de båda slutförvarstyperna. Sådana beskrivningar framgår av kapitel 6 i SKB R (SKB 2010c). Som ovan nämnts har SKB därutöver påbörjat en aktualisering av det geovetenskapliga underlaget för stora djup i kristallint berg, kompletterande beräkningar av termiskt driven grundvattenströmning och framtagning av en konceptuell modell för gasbildning och gastransport vid deponering i djupa borrhål. Fysiskt skydd, kärnämneskontroll och framtida markanvändningsrestriktioner Fysiskt skydd vid kärntekniska anläggningar styrs av SSM:s föreskrift om fysiskt skydd (SSMFS 2008:12). Enligt dessa föreskrifter ska kärnämne eller kärnavfall hanteras, bearbetas lagras eller slutförvaras inom skyddat område. Kärnämne som enligt konventionen om fysiskt skydd av kärnämne (SÖ 1985:24) hänförs till skyddsklass två eller tre får under vissa förutsättningar temporärt lagras inom bevakat område. Med skyddat område avses de byggnader eller delar av byggnader som innehåller utrustning för anläggningens säkra drift eller i vilka kärnämne eller kärnavfall hanteras bearbetas, lagras eller slutförvaras medan det med bevakat område avses det område som omger en anläggning och avgränsas av ett områdesskydd. Det är SKB:s uppfattning att ett slutförvar enligt KBS-3-metoden enligt detta regelverk kan utgöra en sammanhållen kärnteknisk

13 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) anläggning med ett bevakat område, och att byggnader inom detta område inklusive undermarksdelen där kärnavfall hanteras och lagras kan utgöra skyddat område. Vid deponering i djupa borrhål kommer den kärntekniska verksamheten att vara utspridd på ett flertal deponeringsplatser som var och en kommer att betraktas som en kärnteknisk anläggning. Det uppstår då ett behov att enligt gällande regelverk upprätta såväl ett bevakat område som ett skyddat område. Antalet sådana kärntekniska anläggningar blir beroende av hur många deponeringshål som kan anläggas inom varje bevakat område. Genom att Sverige har skrivit under icke-spridningsavtalet och är medlem av Europeiska Unionen har Sverige godtagit att svenskt kärnämne får inspekteras av IAEA och av Euratom. En expertgrupp inom IAEA kallad ASTOR (Application of Safeguards to Repositories) arbetar sedan år 2005 med att stödja utvecklingen av ett system för kärnämneskontroll för slutförvar och tillämpningen av system på specifika anläggningar (IAEA 2010 och SSM 2011:02). SKB deltar i arbetet inom ASTOR-gruppen. SKB ser svårigheter att i dag definiera skillnader mellan de olika metoderna vad avser förutsättningarna för kärnämneskontroll. SKB anser att det finns förutsättningar att bygga slutförvar enligt båda koncepten utan väsentliga restriktioner på den framtida markanvändningen. 2. SKB behöver förtydliga vilka delar av bilagorna (R och R-10-13) till metodvalsrapporten som redovisar SKB:s syn på dessa frågor. SKB:s komplettering: Eftersom rapporterna är drygt två år gamla kan dessa inte helt återspegla förslag och diskussioner som framförts i dokument som publicerats efter ansökan. Olika utredningar har fortsatt att diskutera tänkbara deponeringsdjup, borrhålsdiameter och avstånd mellan borrhål. Den övergripande bedömningen av konceptet djupa borrhål är dock fortfarande densamma. Status av referenserna R och R Referenserna Principer, strategier och system för slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle (SKB 2010b) och Jämförelse mellan KBS-3-metoden och deponering i djupa borrhål för slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle (SKB 2010c) till metodvalsrapporten är framtagna av en av SKB:s konsulter. Det framgår av gällande branschavtal att en konsult alltid är ansvarig för den rådgivning han ger. SKB har som policy att alltid införa en disclaimer i konsultrapporter för att betona att rapporten beskriver konsultens slutsatser och rådgivning. SKB har sedan för ansökan sammanfattat de huvudsakliga slutsatserna i den metodvalsrapport som ingår i ansökningshandlingarna och till vilken rapporterna SKB R (SKB 2010b) och SKB R (SKB 2010c) utgör referenser. I det aktuella fallet har inte SKB tagit avstånd från några specifika slutsatser i de aktuella rapporterna. Rapporten SKB R (SKB 2010c) togs fram år En övergripande slutsats i rapporten är att det inte finns något som pekar på att deponering i djupa borrhål skulle leda till en säkrare slutförvaring av det använda kärnbränslet än vad KBS-3-metoden ger. Vidare konstateras att KBS-3-metoden ger ett slutligt omhändertagande av det använda kärnbränslet som är i alla led kontrollerbart och verifierbart, medan denna kontrollerbarhet

14 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) och verifierbarhet i flera avseenden saknas vid deponering i djupa borrhål. SKB gör fortfarande denna bedömning. 3. SSM anser att SKB behöver komplettera redovisningen i MKB:n med en mer utförlig beskrivning och motivering av hur detaljutformningen och tillvägagångssättet för uppförande av slutförvarsanläggningen enligt KBS-3-metoden har optimerats med avseende på den långsiktiga strålsäkerheten. SKB:s komplettering: SSM har efterfrågat komplettering av MKB:n med mer utförlig beskrivning av tillvägagångssättet för val av system för uppförandet av slutförvarsanläggningen för att säkerställa den långsiktiga strålsäkerheten. Det underlag som SSM efterfrågat har enligt SKB redan getts in respektive kommer ges in till SSM inom ramen för den stegvisa prövningen enligt kärntekniklagen. SKB anser inte att 6 kap. 7 MB ger stöd för att kräva att detta underlag även redovisas i MKB:n. Utvärdering av olika tekniska lösningar har genomförts successivt vid utveckling av KBS- 3-systemet och framtagningen av den platsanpassade utformningen av slutförvarsanläggningen i Forsmark. Den valda utformningen finns redovisad i MKB:n, kapitel 10, Slutförvar för använt kärnbränsle. Mer detaljer om utformningen och de överväganden som gjorts vid utformningen av systemets framgår av underlaget till ansökan och/eller dess referenser. SKB har sedan drygt ett decennium utvecklat ett system för systematisk kravhantering. Det finns närmare beskrivet i Systematisk kravhantering för KBS-3-systemet (SKB 2007). Systemet har en hierarkisk uppbyggnad där de övergripande kraven utgår från samhällets krav, ofta uttryckta i form av lagstiftning. Övergripande krav på slutförvarsanläggningen är att den ska ge säker hantering och slutförvaring av det använda kärnbränslet samt rymma det använda bränslet från dagens svenska kärnkraftsreaktorer. De övergripande kraven bryts sedan ned på system- och delsystemnivå. För varje system eller delsystem finns ett syfte och systemet har en funktion att fylla. Grundläggande är att teknisk lösning eller utformning uppfyller syftet samt att den lösningen eller utformningen är möjlig att realisera. Vid värdering av de olika kraven har SKB lagt störst vikt vid kravet på långsiktig säkerhet eftersom det är ändamålet med slutförvarsanläggningen. Kraven på långsiktig säkerhet finns redovisade i Design premises for a KBS-3V repository based on results from the safety assessment SR-Can and some subsequent analyses (SKB 2009a). Vid utvärdering av system och/eller tekniska lösningar utvärderas följande: Kärnsäkerhet under drift och efter förslutning, strålskydd. Miljöpåverkan. Arbetarskydd och övrig säkerhet (egendomsskydd, brand, med mera). Kvalitet, flexibilitet och kostnadseffektivitet. Konsekvenser för andra system och anläggningar. Eventuella övriga förutsättningar.

15 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) Som framgår av avsnitt 5.2 i SR-Site bidrar bergutrymmena i sig inte till slutförvarets strålsäkerhet och har inga barriärfunktioner. Placeringen av deponeringsområdena och deponeringshålen med avseende på bergets termiska, hydrologiska, mekaniska och kemiska egenskaper är emellertid viktig för att kunna utnyttja berget som en barriär, och således även för förvarets strålsäkerhet. Dessutom kan eventuella skadade zoner (Excavation Damaged Zone, EDZ), samt konstruktionsmaterial och andra kvarlämnade material som finns i berget, påverka bergets och/eller de tekniska barriärernas barriärfunktion. Dessa måste därför vara kända vid utvärderingen av förvarets säkerhet. Referensutformningen beskrivs i kapitel 4 i Berglinjerapporten (SKB 2010d). Strålsäkerhetskraven har sammanvägts med platsspecifik geoteknisk information som har tolkats och utvärderats för att ge riktlinjer för utformning av slutförvarsanläggningen och dess deponeringsområden. Detta redovisas i en teknisk platsrapport (SKB 2008a) som bygger på de omfattande platsundersökningar samt den utvärdering och modellering av förvarsberget som presenteras i Platsbeskrivning Forsmark (SKB 2008b). Exempel på platsanpassningar av förvarets utformning för att optimera strålsäkerheten är angivandet av respektavstånd till vissa deformationszoner, orientering av deponeringstunnlar parallellt med största huvudspänningsriktningen, angivande av minsta tillåtna avstånd mellan deponeringshål samt angivande av inom vilket djupintervall förvaret får placeras. Som en del av slutsatserna i SR-Site utvärderas också om förvaret är optimalt med avseende på strålsäkerheten. I avsnitt , Optimering och bästa möjliga teknik, BAT, konstateras att det finns aspekter av utformningen, där man realistiskt sett inte kan uppnå någon minskning av risk eller osäkerhet i uppfyllandet av säkerhetsfunktioner. Det gäller till exempel kapselns utformning och det valda förvarsdjupet, medan andra aspekter fortfarande skulle kunna förbättras ytterligare. SKB kommer att fortsätta den tekniska utvecklingen av flera aspekter på utformningen för att på så vis förenkla byggande och genomförande, men kommer bara att använda dessa lösningar om de leder till en risk som är jämförbar med eller lägre än den som redovisats i SR-Site. Val av plats för slutförvaret 4. SSM anser att SKB bör förtydliga redovisningen i MKB:n så att den ger en tydligare beskrivning av hur strålsäkerhetsfrågorna har hanterats under platsvalsprocessen. SKB:s komplettering: Redovisningen av lokaliseringsarbetet I MKB:n redovisas lokaliseringsprocessen och de avvägningar och prioriteringar som gjordes i dess olika skeden i avsnitt 3.7 och 3.8, Bakgrund Lokaliseringsarbetet respektive Platsundersökningarna. Motiven för att i slutskedet av processen välja Forsmark framför Laxemar sammanfattas i avsnitt 5.2.3, Sökt verksamhet och alternativ Motiv till sökt lokalisering. Bedömningar av miljökonsekvenserna för den valda lokaliseringen Forsmark och det övervägda alternativet i Laxemar presenteras i avsnitt 10.1 respektive 10.2.

16 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) SKB har konsekvent hållit fast vid principen att inte argumentera i MKB:n. Enligt gängse praxis ska en MKB så långt möjligt redovisa en saklig och objektiv bedömning av verksamhetens konsekvenser för människor och miljö. Syftet med en MKB är att informera om förväntade miljöeffekter för en planerad verksamhet (se exempelvis Hedlund och Kjellander 2007). Den argumentation som efterfrågas avseende valet av Forsmark framför Laxemar för lokalisering av slutförvaret för använt kärnbränsle redovisas i detalj i bilaga PV Platsval lokalisering av slutförvaret för använt kärnbränsle, SKB R (SKB 2010e). Motivet för att tillägna lokaliseringen en särskild bilaga är den stora omfattningen på det arbete och underlag som SKB ansett relevant att redovisa. Bilaga PV ger en utförlig beskrivning av arbetsgången, de principer och faktorer som styrt lokaliseringsarbetet, hur dessa tillämpats i olika skeden, och argumenten för de prioriteringar och val som gjorts. Det främsta syftet med bilaga PV är att visa att lokaliseringsregeln i 2 kap. 6 miljöbalken är tillgodosedd. Givet den ingående behandlingen i bilaga PV har redovisningen av lokaliseringen i bilaga AH Allmänna hänsynsreglerna hållits summarisk. Förstudieskedet, inklusive valet av platser för platsundersökningar, redovisas i bilaga PV, kapitel 4. De värderingar av lokaliseringsalternativen som gjordes med avseende på olika faktorer beskrivs där särskilt utförligt. Faktorer och metodik som i nästa skede, efter avslutade platsundersökningar, låg till grund för jämförelsen mellan Laxemar och Forsmark redovisas i bilaga PV, kapitel 6. Tillämpningen av dessa, det vill säga själva jämförelsen och även motiven för att välja Forsmark, presenteras sedan i kapitel 7. Jämförande analyser av säkerhetsrelaterade platsegenskaper redovisas dessutom mera ingående i en referens till bilaga PV, Comparative analysis of safety related site characteristics (SKB 2010). Sammantaget anser SKB att platsvalsprocessen för slutförvaret är utförligt och tydligt redovisad. Fördelningen av underlaget mellan de nämnda dokumenten innebär att den fullständiga argumentationen för platsvalet återfinns i bilaga PV, medan strävan med redovisningen i MKB:n enligt gängse praxis varit att objektivt beskriva processen och bedömningarna av verksamhetens konsekvenser för människor och miljö. Beträffande den specifika frågan om avvägningar mellan olika platsvalsfaktorer, särskilt hur strålsäkerhetsrelaterade faktorer har viktats mot industriella och samhällsrelaterade faktorer som opinionsläge och lokal acceptans, ges kompletterande kommentarer nedan. Vidare kommenteras de synpunkter som SSM för fram beträffande värderingen av det lokaliseringsalternativ som under förstudieskedet identifierades i Hultsfreds kommun. Slutligen ges några förtydliganden med anledning av SSM:s kommentarer rörande den valda lokaliseringens (Forsmarks) lämplighet i förhållande till andra platser. Avvägningar mellan olika lokaliseringsfaktorer Vilka faktorer som beaktats i platsvalsprocessens olika skeden och hur dessa har tillämpats redovisas ingående i bilaga PV. En vägledande princip har varit att den plats som väljs ska ge goda förutsättningar för att på ett robust sätt åstadkomma ett slutförvar som uppfyller kraven på strålsäkerhet. Detta är ett absolut grundkrav som måste vara uppfyllt för att slutförvaringen ska komma till stånd. Ett annat grundkrav är att det finns en politisk och allmän acceptans för etableringen i den berörda kommunen och bland närboende, eftersom projektet annars inte kan genomföras i praktiken. Dessa båda grundkrav måste alltså var för sig vara uppfyllda, och kan inte bli föremål för någon inbördes viktning. Detsamma gäller vissa industriella faktorer, om man däri inkluderar exempelvis möjligheter att

17 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) överhuvudtaget få tillträde till den aktuella platsen. I övrigt är de industriella förutsättningarna mera av karaktären för- och nackdelar som kan beaktas först om grundkraven bedöms uppfyllda. De platsberoende lokaliseringsfaktorer som påverkar strålsäkerheten är i huvudsak kopplade till förhållanden i berggrunden som har avgörande betydelse för att uppnå säkerhet på lång sikt, efter förslutning av förvaret. Värderingar av i vilken utsträckning studerade lokaliseringsalternativ uppfyller de krav och önskemål som gäller för dessa faktorer har gjorts i lokaliseringsprocessens olika skeden. Inför valet av platser för platsundersökningar identifierade SKB totalt åtta lokaliseringsalternativ, däribland ett område i Hultsfreds kommun, som alla bedömdes ha goda förutsättningar att uppfylla kraven för ett slutförvar (se bilaga PV, kapitel 4). De bedömningar som i det skedet kunde göras av faktorer kopplade till bergets egenskaper var preliminära, eftersom det med få undantag inte hade gjorts några borrhålsundersökningar på de aktuella platserna och data från förvarsdjup således saknades. De kvarstående osäkerheterna beträffande bergförhållandena var huvudskälet till att SKB:s förslag till program för fortsatta studier (inklusive platsundersökningar) innefattade alternativ som bidrog till att behålla en god bredd med avseende på de geologiska miljöer som urvalsunderlaget representerade. Faktorer och metodik som i nästa skede, efter avslutade platsundersökningar, låg till grund för jämförelsen mellan Laxemar och Forsmark redovisas i bilaga PV, kapitel 6. I detta läge hade fullständiga platsundersökningar genomförts på båda platserna, så att jämförelsen kunde baseras på och ett gediget och allsidigt underlag (se MKB:n kapitel 7 och 10). Jämförelsen mellan Forsmark och Laxemar, valet av Forsmark Jämförelsen mellan Forsmark och Laxemar och motiven för att välja Forsmark redovisas i bilaga PV, kapitel 7. De jämförande analyser av säkerhetsrelaterade platsegenskaper som gjordes redovisas dessutom mera ingående i en referens Comparative analysis of safety related site characteristics (SKB 2010). Den strategi som SKB lade fast för valet formulerades i följande två punkter (se bilaga PV sidan 4): 1. Den plats väljs som ger bäst förutsättningar för att säkerhet på lång sikt ska uppnås i praktiken. 2. Om det inte går att se någon avgörande skillnad i förutsättningarna för att uppnå långsiktig säkerhet så väljs den plats som ur övriga aspekter är mest lämplig för att genomföra slutförvarsprojektet. Denna strategi tillämpades, varvid den första punkten fällde avgörandet till Forsmarks fördel. Valet innebär inte att Laxemar bedömts vara en olämplig lokalisering, men väl att Forsmark bedömts ge klart bättre förutsättningar att uppnå säkerhet på lång sikt än Laxemar. Forsmark som plats för ett slutförvar och jämförelse med andra platser SKB har kunnat visa att Forsmark är en lämplig plats med hänsyn till ändamålet med slutförvaret, det vill säga en långsiktigt säker slutförvaring av använt kärnbränsle, och att detta ändamål kan uppnås med mycket begränsade intrång och olägenheter. I kravet på minsta intrång och olägenhet ligger också att det inte ska finnas någon annan plats som vid jämförelse ger uppenbart bättre förutsättningar, som är tillgänglig och som kan tas i anspråk med rimliga insatser. SKB noterar SSM:s resonemang om valet av Forsmark i relation till miljöbalkens lokaliseringsprincip. Vidare har SSM kommenterat SKB:s

18 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) slutsats (bilaga PV, sidorna ) att det inte finns någon uppenbart bättre plats (än den valda) som är tillgänglig med insatser som är skäliga i förhållande till vad som skulle kunna uppnås. Kommentaren gäller att SKB:s slutsats inte kvantifieras. I bilaga PV kapitel 8, och mera utförligt i referensen Säkerhetsrelaterade platsegenskaper - en relativ jämförelse av Forsmark med referensområden (SKB 2010f), redovisas en jämförelse av säkerhetsrelaterade platsegenskaper mellan Forsmark och andra platser som undersökts av SKB (referensområden). Analysen av den långsiktiga säkerheten visar att bergets vattengenomsläpplighet (få vattenförande sprickor) är en av de viktigaste egenskaperna och av avgörande betydelse för den radiologiska risken. I figur 8-4 i bilaga PV presenteras en kvantitativ jämförelse av vattengenomsläpplighetens fördelning på de undersökta platserna. Forsmark visar i denna jämförelse mycket goda säkerhetsmässiga egenskaper, samtidigt som det finns områden med likartade hydrauliska egenskaper. Forsmark ger därutöver mycket gynnsamma lokaliseringsförutsättningar ur en rad andra aspekter. Detta gäller även i relation till andra platser med vilka jämförelser har kunnat göras under lokaliseringsprocessens gång. Vidare framgår av redovisningen i bilaga PV att SKB inte utesluter att det kan finnas platser som totalt sett ger jämförbara förutsättningar för långsiktigt säker förvaring, som den valda. Det är dock enligt SKB:s uppfattning tveksamt om det skulle gå att identifiera någon plats med tydligt verifierbara fördelar (relativt den valda) ens om sökandet kunde bedrivas utan ekonomiska eller politiska begränsningar. Det är därför inte heller möjligt att närmare kvantifiera de insatser som skulle krävas. Vad som dock kan sägas är att ett program ägnat att söka en sådan plats, i den mån det vore politiskt realiserbart, skulle försena det svenska kärnbränsleprogrammet med flera decennier och kräva mycket stora resurser. Dessa insatser kan enligt SKB:s mening inte motiveras i relation till vad som eventuellt skulle kunna uppnås. Lokaliseringsalternativ i Hultsfred och andra inlandslägen Möjligheten att platser i inlandslägen skulle kunna ge säkerhetsmässiga fördelar i relation till kustnära lägen har återkommande diskuterats i samband med lokaliseringen av slutförvaret. Mer specifikt har diskussionen gällt huruvida ett förvarsläge i inlandet kan resultera i långa strömningsvägar/tider för grundvatten (regional grundvattenströmning) med åtföljande säkerhetsmässiga fördelar i form av bättre förutsättningar för fördröjning av radionuklider. Vidare finns det anledning att förvänta sig låga salthalter hos grundvattnet (sött grundvatten) i inlandslägen. Den fråga som har ställts är om detta kan ge fördelar i form av undanröjda risker för salthalter höga nog att påverka de tekniska barriärerna negativt. SKB:s program för platsundersökningsskedet presenterades år 2000 i kompletteringen till Fud-program 1998 (den så kallade Fud-K-rapporten). I sitt yttrande till regeringen över programmet framförde dåvarande SKI bland annat bedömningarna att det av SKB framtagna urvalsunderlaget var tillräckligt, att de platser som valts för platsundersökningar hade förutsättningar att uppfylla kraven samt att SKB inte bör utesluta Hultsfred från platsvalet förrän frågor rörande inströmning/utströmning och djup till salt grundvatten utretts vidare (SKI 01:20). Dessa bedömningar refererades senare i regeringens beslut avseende Fud-kompletteringen. De strömningsrelaterade frågor som avsågs gällde i huvudsak huruvida platsens läge i inlandet kunde resultera i långa strömningsvägar/tider för grundvatten (regional grundvattenströmning) med åtföljande säkerhetsmässiga fördelar (relativt kustnära lägen) i

19 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) form av bättre förutsättningar för fördröjning av radionuklider. Vidare fanns det anledning att förvänta sig låga salthalter hos grundvattnet (sött grundvatten) eftersom platsen är belägen ovanför högsta kustlinjen. SKB utredde dessa frågor inför valet av platser för platsundersökningar, med slutsatsen att platsers lämplighet avgjordes av lokala förhållanden, inte av läget relativt kusten. Såväl Strålsäkerhetsmyndigheten som andra intressenter har framfört synpunkter på detta och efterfrågat tydligare underlag för SKB:s slutsatser. Under och efter platsundersökningsskedet har SKB därför gjort omfattande modellanalyser för att studera frågorna mera ingående. Referenser till dessa arbeten, sammanfattande resultat, samt synpunkter från de granskningar som i olika skeden redovisats av myndigheterna, sammanfattas i bilaga PV sidorna De slutsatser om strömningsförhållanden för grundvatten som SKB har dragit av de arbeten som gjorts redovisas på sidan 97, och formuleras där som följer: SKB:s samlade slutsats är att det inte går att påvisa någon systematisk skillnad mellan kust- respektive inlandslägen vad gäller förekomsten av gynnsamma strömningsförhållanden. De kompletterande analyser som redovisats [...] har inte ändrat på denna uppfattning. Huvudskälet är att undersökningar och analyser har visat att lokala förhållanden, främst berggrundens vattengenomsläpplighet, är avgörande för om en plats är lämplig för ett slutförvar, med avseende på grundvattenströmning. Platsundersökningarna i Laxemar och Forsmark har befäst denna uppfattning. Detta hindrar inte att grundvattenströmningen från ett förvarsläge kan innefatta regionala komponenter som kännetecknas av långa och långsamma strömningsvägar. Det bedöms dock inte vara möjligt att med rimliga insatser verifiera sådana förhållanden, med tillräcklig tillförlitlighet för att de ska kunna tillskrivas någon säkerhetsfunktion för ett slutförvar. Beträffande grundvattnets salthalt är SKB:s uppfattning att de salthalter som konstaterats i kustnära lägen, inklusive Laxemar och Forsmark, inte är så höga att funktionen hos de tekniska barriärerna riskerar att påverkas negativt. De frågetecken som kan finnas gäller snarare om halterna i andra geografiska lägen kan bli för låga med avseende på potentialen för bufferterosion. I bilaga PV, sidan 98 värderas vidare betydelsen av grundvattnets salthalt och övriga kemiska sammansättning: Salthalterna i Forsmark, liksom på övriga kustnära platser, bedöms vara tillräckligt höga för att undvika bufferterosion. Områden i inlandet har väsentligt lägre salthalter och där kan det finnas platser där salthalten redan idag är för låg för att säkerställa buffertens stabilitet. För övriga grundvattenkemiska förhållanden av betydelse, som sulfidhalt, ph eller buffertkapacitet, saknas tillförlitliga data från andra platser än Forsmark och Laxemar för att kunna göra meningsfulla jämförelser. Den sammantagna slutsatsen är därmed att det inte finns någon undersökt plats som i något avseende som kan kontrolleras uppvisar en avgjort mera gynnsam situation än Forsmark vad avser grundvattenkemiska förhållanden. Sammantaget kan SKB inte se att det framkommit något som tyder på att inlandslägen, inklusive det diskuterade området i Hultsfred, skulle ge några verifierbara fördelar i förhållande till kustnära lägen.

20 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) Inkapslingsanläggningen 5. SSM anser att SKB behöver komplettera MKB:n med en fördjupad jämförande utvärdering av en inkapslingsanläggning vid Simpevarp respektive Forsmark. SSM anser att för- och nackdelar med de olika alternativen bör belysas mer utförligt när det gäller förväntade utsläpp av radioaktiva ämnen, risker för missöden och risk för påverkan på den långsiktiga strålsäkerheten. SKB behöver bättre redovisa motiven för vald utformning för respektive lokalisering. SKB:s komplettering: Lokalisering av Clink SKB:s motiv för sökt lokalisering och utformning av inkapslingsanläggningen redovisas i MKB:n, avsnitt Det valda alternativet, det vill säga en inkapslingsanläggning vid Simpevarp, integrerad med Clab och benämnd Clink, presenteras i MKB:n, avsnitt 9.1. Det övervägda alternativet, en fristående inkapslingsanläggning i Forsmark benämnd Frink, redovisas i MKB:n avsnitt 9.2. En sammanfattande jämförelse av alternativen med avseende på effekter och konsekvenser ges i avsnitt 9.3 och tabell 9.9. Viktiga slutsatser vad gäller strålning och utsläpp av radioaktiva ämnen är att gränsvärden för doser underskrids med bred marginal och att de aktivitetsnivåer som inkapslingsanläggningen bidrar med till omgivningen är närmast försumbara. Detta gäller både det valda alternativet Clink och det övervägda alternativet Frink. I det följande rekapituleras huvuddragen i lokaliseringsprocessen för inkapslingsanläggningen. Vidare jämförs och kommenteras hanteringsgången för använt kärnbränsle, transportaspekter, och konsekvenserna för Clab, för de två lokaliseringsalternativen Clink och Frink. Lokaliseringsprocessen för inkapslingsanläggningen Miljöbalkens lokaliseringsprincip (2 kap. 6 ) anger att för en verksamhet som tar i anspråk mark- eller vattenområde ska en plats väljas som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Kraven på minsta intrång och olägenhet kan enligt andra bestämmelser i miljöbalken jämkas om det är orimligt att uppfylla dem. Lagkonstruktionen kan beskrivas som ett långtgående allmänt krav balanserat av en regel som öppnar för skälighetsbedömning från fall till fall. Vid bedömningen av om en plats är lämplig ska 3 och 4 kapitlen i miljöbalken tillämpas. Dessa kapitel behandlar grundläggande och särskilda bestämmelser om hushållning med mark- och vattenområden. En konsekvens av bestämmelserna är att riksintressen ska vägas mot varandra i varje enskilt fall samt att en lokalisering inte får innebära att ett riksintresse skadas allvarligt. En annan konsekvens är att längs stora delar av landets kuststräcka får lokaliseringar av den typ som inkapslingsanläggningen utgör bara komma till stånd på platser som redan är föremål för omfattande industriverksamhet. Till det yttre ställer inkapslingsanläggningen inga långtgående krav på de allmänna förutsättningarna på den plats där anläggningen lokaliseras. Markbehovet inklusive kringytor är begränsat till cirka tre hektar. Den konventionella infrastruktur som krävs är jämförbar med vad som behövs för annan industriverksamhet av motsvarande omfattning.

21 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) Förutsatt att industrimark och infrastruktur inklusive hamn finns att tillgå kan anläggningen etableras och drivas utan omfattande exploatering och med begränsade miljökonsekvenser. Ur dessa aspekter finns det därmed många platser som skulle ge goda förutsättningar för att etablera och driva inkapslingsanläggningen så att kraven på begränsade intrång och olägenheter kan uppfyllas. Beaktas den verksamhet som ska bedrivas i inkapslingsanläggningen är det uppenbart att en lokalisering till en plats med befintlig kärnteknisk verksamhet ger väsentliga fördelar. Det ger tillgång till kärnteknisk kompetens och infrastruktur som på många sätt underlättar både etablering och drift. Vidare utgör inkapslingen en länk i hanteringskedjan för använt kärnbränsle, från mellanlagringen i Clab till den slutliga deponeringen i ett slutförvar. Denna hanteringskedja förenklas om inkapslingen kan ske antingen i anslutning till mellanlagret eller i anslutning till slutförvaret. I jämförelse med dessa två alternativ ger varje annan plats klara nackdelar i form av tillkommande transporter och hanteringssteg. Det skulle också kräva att SKB etablerar en kvalificerad kärnteknisk verksamhet på denna plats, med åtföljande behov av stödfunktioner och service. Mot denna bakgrund drog SKB på ett tidigt stadium slutsatsen att de alternativ som var aktuella för lokalisering av inkapslingen var i anslutning till Clab eller i anslutning till ett framtida slutförvar, se Jämförelse av alternativa lokaliseringar för inkapslingsanläggningen (SKB 2000). En lokalisering vid Clab skulle då innebära att Clab och inkapslingsanläggningen tekniskt integreras till en gemensam anläggning (benämnd Clink). En lokalisering vid slutförvaret skulle däremot innebära att en fristående inkapslingsanläggning (benämnd Frink) etableras. Nästa steg var en jämförelse och prioritering mellan dessa båda huvudalternativ. Jämförelsen gjordes innan platsen för slutförvaret hade valts, och resulterade i slutsatsen att en lokalisering vid Clab (alternativet Clink) var att föredra, oavsett var slutförvaret skulle komma att placeras (se SKB 2000). Ett huvudmotiv för detta ställningstagande var möjligheten att ta tillvara erfarenhet och kompetens av bränslehantering som finns vid Clab. Man såg också fördelar med en integrerad anläggning som möjliggör samnyttjande av olika tekniska system och av organisationen. Ytterligare en fördel med alternativet Clink bör nämnas, nämligen att hanteringen av använt bränsle totalt sett blir mer begränsad, sker på en plats istället för två, och berör färre personer. (Värdet av detta berörs i avsnitt 5 i SKB 2000). Med valet av Forsmark som plats för slutförvaret för använt kärnbränsle blev en fristående inkapslingsanläggning (Frink) i Forsmark det givna alternativet för jämförelse med den valda lokaliseringen, i enlighet med miljöbalkens krav på alternativredovisning. En förstudie för en inkapslingsanläggning i Forsmark hade tidigare genomförts och redovisats i Inkapslingsanläggning i Forsmark (SKB 2005a). Denna förstudie låg till grund för alternativredovisningen i MKB:n (avsnitt 9.2). Den enda förändringen relativt förstudien är att anläggningens tänkta placering på industriområdet i Forsmark har ändrats till följd av förändrade förutsättningar för disponeringen av industrimark i Forsmark.

22 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) Hanteringsgång för använt bränsle Hanteringsgången för det använda kärnbränslet i inkapslingsskedet, från mellanlagring till slutförvar, är till betydande delar oberoende av inkapslingsanläggningens lokalisering, men det finns också några väsentliga skillnader. De mest uppenbara skillnaderna gäller transportkedjorna för oinkapslat bränsle in till anläggningen, respektive kapslar ut från anläggningen. Dessa skillnader diskuteras närmare i de avsnitt som följer. Figur 5-1 illustrerar schematiskt hanteringsgången för bränsle, för fallen Clink respektive Frink, i jämförande format. Startpunkten är i båda fallen att bränslet finns i Clabs förvaringsbassäng, och slutpunkten är leverans av kapslar till slutförvaret för använt kärnbränsle. Clink Hanteringsgången för bränsle i fallet Clink (figur 5-1) i MKB:n, avsnitt 9.1, Clink Sökt verksamhet, Simpevarp. Från Clabs befintliga förvaringsbassäng flyttas bränsle till inkapslingsbyggnadens hanteringsbassäng, via en bränslehiss och en förbindelsebassäng. I hanteringsbassängen sker sortering och verifierande gammamätningar på bränsleelementen. De bränsleelement som ska placeras i en viss kapsel förs över till en särskild transportkassett. Så långt har all hantering skett under vatten (våt hantering). Övergången till torr hantering sker när transportkassetten med bränsleelementen lyfts upp ur bassängen och placeras i ett torkutrymme. Efter torkningen som normalt pågår över natten startar själva inkapslingsprocessen med att de valda bränsleelementen överförs till kapselns gjutjärnsinsats. Via ett antal arbetsstationer monteras sedan ett lock på kapselinsatsen, kapseln försluts med ett kopparlock som svetsas fast, kontroller (oförstörande provning) av svetsen görs, kapseln maskinbearbetas för att ta bort ytojämnheter, och ytterligare kontroller av svetsen genomförs. Efter kontroll av ytkontaminering och eventuell rengöring samt kontroll av eventuella ytdefekter är kapseln klar att placeras i transportbehållare. Transportbehållaren med kapsel läggs på en lastbärare och körs till en närbelägen terminalbyggnad, i avvaktan på transport till Forsmark och slutförvaret. Frink Hanteringsgången för bränsle i fallet Frink beskrivs översiktligt i MKB:n, avsnitt 9.2 Frink Övervägt alternativ, Forsmark och mer fullständigt i SKB R (SKB 2005a). De inledande hanteringsstegen (se figur 5-1) utförs vid Clab. Fördelningen av arbetsmoment mellan Clab och Frink styrs av att behållarna för transporter mellan anläggningarna är avsedda för torrt bränsle. Hanteringsstegen till och med torkning utförs därför vid Clab. Bränslet förs med bränslehiss från Clabs förvaringsbassäng till komponentbassängen, där sortering och mätning sker. Bränslet placeras sedan i en kassett som förflyttas till en servicebassäng. Där överförs bränsleelementen till en transportbehållare. Dränering och torkning sker sedan med bränsleelementen placerade i transportbehållaren. Efter torkning, kontroller och förslutning är transportbehållaren klar för transport från Clab till Frink i Forsmark. Vid Frink sker all hantering torrt. Valet av uteslutande torr hantering är givet eftersom bränslet är torrt redan när det anländer. Avsaknaden av bassänger och våt bränslehantering är den största utformningsmässiga skillnaden relativt Clink.

23 Svar till SSM på begäran om komplettering rörande MKB (46) För att optimera processen vid Frink har även sortering och verifierande gammamätning utförts redan vid Clab. Efter ankomsten till Frink slussas transportbehållaren in till en prepareringscell, där förberedelser görs för att senare kunna docka behållaren med anläggningens hanteringscell. I hanteringscellen sker sedan överföringen av bränsleelement, antingen direkt till en kapsel eller till ett buffertutrymme för bränsleelement som finns i anslutning till hanteringscellen (utformningen med buffertutrymme i anslutning till hanteringscellen utgör ytterligare en skillnad mot Clink, där bassängdelen av anläggningen ger den buffertkapacitet som behövs). Den efterföljande proceduren för inkapsling, kontroller och överföring av den färdiga kapseln till transportbehållare är identisk med den som beskrivits för fallet Clink. Figur 5-1. Schematisk illustration av hanteringskedjan för inkapsling av använt kärnbränsle, för alternativen Clink respektive Frink.