En översyn av lagstiftningen om bisjukdomar

Transkript

1 En översyn av lagstiftningen om bisjukdomar förslag till hur bekämpningen av bisjukdomar ska bedrivas Rapport 2006:9 Foto: Mats Pettersson

2

3 En översyn av lagstiftningen om bisjukdomar förslag till hur bekämpningen av bisjukdomar ska bedrivas Växtodlingsenheten Referens Kinfe Girma Lena Hult Gunilla Ideström Susanne Liljenström Margareta Tervell Ulla Thofelt Gynne

4

5 Innehåll 1 Sammanfattning Författningsförslag Förslag till lag om ändring i bisjukdomslagen (1974:211) Förslag till förordning om ändring i bisjukdomsförordningen (1974:212) Förslag till ändringar i Jordbruksverkets föreskrifter Inledning Uppdraget Utredningsarbetet En kort historik Sjukdomarna och parasiterna Amerikansk yngelröta Bekämpningshistorik Bekämpningsmetoder Omvärldsanalys Varroakvalster Bekämpningshistorik Bekämpningsmetoder Omvärldsanalys Trakékvalster Bekämpningsmetoder Omvärldsanalys Den lilla kupskalbaggen Omvärldsanalys Tropilaelapskvalster Bekämpningsmetoder Omvärldsanalys Europeisk yngelröta Bekämpningsmetoder Omvärldsanalys Allmänna utgångspunkter Bisjukdomssituationen i Sverige Bisjukdomssituationen i omvärlden Djurhälsokraven i direktiv 92/

6 5.4 Utvärdering av befintlig bisjukdomslagstiftning Allmänna förbättringsförslag Bisjukdomslagstiftningen Förordningen (EG) nr 1774/2002 ABP-förordningen Lagstiftning om införsel av bin Lagstiftning om införsel av produkter av animaliskt ursprung Läkemedelslagstiftningen Den nya EG-lagstiftningen som kontrollerar efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelser om djurhälsa och djurskydd ( kontrollförordningen ) Internationella regelverk Office International des Epizooties (OIE) EG-lagstiftning Andra länders bitillsyn Förslag till ändringar i befintlig administration Bitillsynsadministrationen Bekämpningsreglerna Nuvarande regler Amerikansk yngelröta Varroakvalster Överväganden och förslag till kommande föreskrifter Amerikansk yngelröta Varroakvalstret Ersättningsreglerna Nuvarande regler Ersättning enligt epizootilagstiftningen Överväganden och förslag Konsekvenser av de redovisade förslagen Allmän bakgrund Jordbruksverkets bedömningsgrunder Bakgrund till förslaget Förslag till ändringar i nuvarande lagstiftning Konsekvenser för biodlare Konsekvenser för biinspektörerna Konsekvenser för veterinärerna Konsekvenser för länsstyrelserna

7 8.9 Konsekvenser för Jordbruksverket Kostnadsberäkning Författningskommentarer Förslaget till lag om ändring i bisjukdomslagen (1974:211) Förslaget till förordning om ändring i bisjukdomsförordningen (1974:212)

8

9 1 Sammanfattning Jordbruksverket har av regeringen fått i uppdrag att utreda hur bekämpningen av bisjukdomar ska bedrivas i framtiden och hur bekämpningen ska organiseras, hur införsellagstiftningen för bin ska se ut och hur biodlingen ska kontrolleras enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelser om djurhälsa och djurskydd (den s.k. kontrollförordningen) med hänsyn till utvecklingen i Sverige och i EU. Jordbruksverkets huvudförslag är att göra ändringar i bisjukdomslag (1974:211) och bisjukdomsförordning (1974:212) med verksföreskrifter som i lämpliga delar anpassar den till epizootilagstiftningen, som hanterar övriga djurslags smittsamma sjukdomar. Målet har varit att få en enhetlig hantering av samtliga djurslag. För biodlarna som näringsidkare och för övriga samhället är det av vikt att biodling kan ske utan risk att smittsamma sjukdomar ohämmat får en spridning och att pollinering och honungsproduktion inte påverkas negativt. EU-lagstiftningen jämställer också bin med övriga djurslag, t.ex. har övriga EU-länder tidigare sett biet som ett livsmedelsproducerande djur varför medel som används mot bisjukdomar sedan länge har klassats som läkemedel. I Sverige har vi fram till nu klassat dessa medel som bekämpningsmedel. Att verket inte föreslår att bisjukdomarna helt enkelt lyfts in i epizootilagen beror dels på att de sjukdomar som återfinns där inte ska vara etablerade inom landets gränser, vilket varroakvalstret och amerikansk yngelröta är, dels på att bisjukdomslagen i många avseenden fungerar enklare administrativt. Till exempel är det bitillsynsmannen (beteckningen bitillsynsman föreslås ändras till biinspektör) som både beslutar om och utför bekämpning, och det är länsstyrelsen som beslutar om utbetalning av ersättning för förintat bisamhälle enligt ett fastställt belopp. Veterinärerna kommer inte att spela samma roll för bin som för övriga djur i och med att det är biinspektörerna som undersöker bisamhällen och bekämpar sjukdomar och parasiter enligt lagen. De måste dock i och med ändrade receptförskrivningsregler få utbildning om bin och bisjukdomar och därmed också komma i kontakt med bitillsynen. Också då det gäller flyttning av bin, sperma och ägg inom EU måste en veterinär skriva hälsointyg liksom för övriga djurslag. Kurser för delegerad läkemedelsanvändning för biodlare behöver anordnas. Jordbruksverket föreslår att de sjukdomar och parasiter som ska omfattas av bisjukdomslagen ska utökas med den lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalstret. Däremot föreslås europeisk yngelröta endast vara anmälningspliktig, då den är en anmälningspliktig sjukdom som ska rapporteras till den internationella organisationen OIE, som ansvarar för det internationella standardiseringsarbetet inom djurhälsan. Samtidigt betraktas den inte som en allvarlig bisjukdom i Sverige och behöver följaktligen inte omfattas av ett lagreglerat sjukdomsbekämpningsprogram. De anpassningar till epizootilagen som Jordbruksverket föreslår är att även EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. omfattas, att anmälningsskyldigheten utsträcks till att gälla alla som i sitt yrke kommer i kontakt med bin eller produkter av bin samt den som är ansvarig för laboratorium där sjukdom eller parasit enligt lagen konstateras, 5

10 att Jordbruksverket, länsstyrelserna och biinspektörerna efter vad regeringen bestämmer ska ansvara för offentlig kontroll av efterlevnaden av lagen. Regeringen föreslås i kommande ändringar i förordningen besluta mer i detalj. Eftersom verket inte vill föregripa de ändringar som planeras för epizootiförordningen föreslås ingen skrivning vad gäller denna bit i bisjukdomsförordningen, att ersättning enligt lagen kan jämkas om den ersättningsberättigade själv har medverkat till kostnaden eller förlusten eller om han eller hon vägrar att rätta sig efter föreskrift eller beslut till följd av lagen, att polis i stället för kronofogdemyndighet ska lämna handräckning och då endast om särskilda omständigheter kan befaras eller vid synnerliga skäl, att bin eller varor, eller deras värde, kan förklaras förverkad vid olovlig flyttning, att Jordbruksverket får besluta ersättningsbeloppet för förintat bisamhälle, att om det finns särskilda skäl ska ansökan om ersättning kunna beviljas även om den kommer in efter sex månader. Om dessa anpassningar genomförs kommer verket att föreslå att ersättningsbeloppet per förintat bisamhälle höjs till kr, att de biodlare som inte har anmält innehav av bisamhälle mister sin möjlighet till ersättning för förintat samhälle. Då det gäller införselvillkor för bin till Sverige ansöktes vid EU-inträdet om tilläggsgarantier för biparasiterna varroakvalstret och trakékvalstret. Skulle det visa sig i framtiden att Sverige inte beviljas dessa tilläggsgarantier har dock Jordbruksverket möjligheter att utfärda föreskrifter som hindrar flyttningen av smittade eller misstänkt smittade samhällen inom landet. Det enda som förhindrar flyttning inom unionen idag är förekomst av amerikansk yngelröta, den lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalstret. Vid den planerade omarbetningen av Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1996:24) om införsel av djur, sperma, ägg och embryon ska de svenska kraven för införsel vara samstämmiga med de i direktiv 92/65/EEC. I bisjukdomslagstiftningen regleras även transporter av bikupor och biodlingsredskap. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel, den s.k. ABPförordningen eller biproduktförordningen, anges som biodlingsprodukter endast honung, bivax, drottninggelé, propolis och pollen som används vid biodling. För att reglera införsel av bikupor och biodlingsredskap behöver en ändring göras i Jordbruksverkets föreskrifter om inoch utförsel av produkter av animaliskt ursprung och andra produkter som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur. För att få en effektivare administration föreslår Jordbruksverket att länsstyrelserna uppmuntras till att ta upp bitillsynen som ett samverkansområde samt anordnande av regelbundna utbildningstillfällen för länsstyrelsernas bitillsynspersonal, att länsstyrelserna eftersträvar större tillsynsdistrikt och samtidigt inför ett system med permanenta ersättare för biinspektör (varje biinspektörer är ordinarie för ett distrikt och ersättare för ett eller flera granndistrikt), 6

11 att samlingsprov av vuxna bin för bakteriologisk analys tas upp som en diagnosmöjlighet av amerikansk yngelröta. Detta skulle högst väsentligt underlätta biinspektörernas arbete, att ersättningsbeslut för avdödat bisamhälle får jämkas (se ovan) om inte den aktuelle biodlaren har anmält sina bisamhällen. Detta skulle nämligen med största sannolikhet göra inrapporteringen av uppställningsplatser för bisamhällen mer tillförlitlig och därmed underlätta bitillsynen. 7

12

13 2 Författningsförslag Jordbruksverket föreslår att följande ändringar införs i bisjukdomslag och bisjukdomsförordning: 2.1 Förslag till lag om ändring i bisjukdomslagen (1974:211) Härigenom föreskrivs i fråga om bisjukdomslagen (1974:211) att 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 och 9 ska ha följande lydelse. Vidare att nya paragrafer 1 a, 3 a, 3 b, 4a och 6 a införs. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse I denna lag avses med bisjukdom även biparasit. 1 Bekämpning enligt denna lag får ske i fråga om bisjukdomar som regeringen föreskriver. Sådan föreskrift får meddelas endast beträffande bisjukdomar som sprids genom smitta och som kan allvarligt skada biodling. 1 a Bekämpning enligt denna lag får ske i fråga om bisjukdomar som regeringen föreskriver. Sådan föreskrift får meddelas endast beträffande bisjukdomar som sprids genom smitta och som allvarligt kan skada biodlingen. Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen ska i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses. I fråga om EG-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet beslut som behövs som komplettering av EGbestämmelserna. 9

14 Den som har anledning antaga att bisjukdom, som omfattas av föreskrift enligt 1, angripit bisamhälle som han innehar ska genast anmäla detta. Sådan anmälan göres till tillsynsman eller annan myndighet som regeringen bestämmer. För att bekämpa och hindra spridning av bisjukdom, som omfattas av föreskrift enligt 1, får regeringen eller tillsynsman eller annan myndighet som regeringen bestämmer 1. förelägga innehavare av bisamhälle att vidtaga åtgärd för bekämpning av sjukdom hos bisamhället, 2. förordna om förintande av bisamhälle, 3. föreskriva att bibostäder som ej längre hyser levande bin samt honung, bivax och avfall av honung eller bivax skall förvaras på ett sådant sätt att bin icke kan få tillträde därtill, 4. förbjuda eller föreskriva villkor för införsel, utförsel eller bortförsel av levande bin, vaxkakor och avfall av sådana, begagnade bibostäder och begagnade biodlingsredskap, 5. vidtaga eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egendom som finnes oundgängligen påkallad. Åtgärd som avses i första stycket 2, 3 eller 5 kan verkställas genom bitillsynsmans eller annan myndighets försorg. 2 3 Den som har anledning att anta att bisjukdom, som omfattas av föreskrift enligt 1, angripit bisamhälle som han eller hon innehar ska genast anmäla detta. Även den som i sitt yrke kommer i kontakt med bin eller produkter av bin och som har anledning att misstänka förekomst av bisjukdom som omfattas av föreskrift enligt 1 ska skyndsamt anmäla detta. Anmälningsskyldigheten gäller även den som är ansvarig för ett laboratorium där sådan sjukdom har konstaterats eller där det finns anledning att misstänka fall av sådan sjukdom. Sådan anmälan görs till biinspektör eller annan myndighet som regeringen bestämmer. För att bekämpa och hindra spridning av bisjukdom, som omfattas av föreskrift enligt 1, får regeringen eller biinspektör eller annan myndighet som regeringen bestämmer 1. förelägga innehavare av bisamhälle att vidta åtgärd för bekämpning av bisjukdom hos bisamhället, 2. förordna om förintande av bisamhälle, 3. besluta eller föreskriva att bibostäder som inte längre bebos av levande bin samt honung, bivax och avfall av honung eller bivax skall förvaras på ett sådant sätt att bin inte kan få tillträde därtill, 4. förbjuda eller föreskriva villkor för flyttning av levande bin, vaxkakor och avfall av sådana, begagnade bibostäder och begagnade biodlingsredskap, 5. vidta eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egendom som anses oundgängligen påkallad, Åtgärd som avses i första stycket 2, 3 eller 5 kan verkställas genom biinspektörs eller annan myndighets försorg. 10

15 Innehavare av mark eller byggnad är skyldig att lämna tillträde för undersökning eller åtgärd som behövs för tillämpningen av denna lag. 3 a Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna utövas av Jordbruksverket, länsstyrelserna och biinspektörerna i enlighet med vad regeringen bestämmer. 3 b Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet. Den som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna. 4 En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att 1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och 2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där besiktiga bina, göra undersökningar och ta prover. Det som sägs i första stycket gäller också den som vidtar åtgärder enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna. Bestämmelserna i första stycket gäller också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som har utsetts av institutionerna. 11

16 Underlåter någon att fullgöra skyldighet som ålagts honom med stöd av 3, kan myndigheten låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. Kronofogdemyndigheten ska på begäran av tillsynsman eller annan myndighet som avses i 3 första stycket lämna handräckning när det behövs för kontroll av att lagen eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser efterlevs eller för verkställighet av beslut enligt 5. 4 a Den som är föremål för offentlig kontroll eller annan åtgärd enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna ska tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna ska kunna genomföras. 5 6 a Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EGbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EGbestämmelserna, får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad. Ersättning enligt denna lag kan jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostnaden eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade vägrar att rätta sig efter en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av lagen. 7 Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna. Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. 12

17 Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. underlåter att göra anmälan enligt 2, 2. underlåter att efterkomma föreläggande eller bryter mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 3, 3. åsidosätter skyldighet enligt 4. En tillsynsmans beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos Statens jordbruksverk. Annat beslut av en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut som har meddelats med stöd av 3 eller 5 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 8 Till böter dömes den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. underlåter att göra anmälan enligt 2, 2. underlåter att efterkomma föreläggande eller bryter mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 3, 3. åsidosätter skyldighet enligt 4. Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt denna döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Innefattar ett brott som avses i första stycket 2 olovlig flyttning av bin eller varor kan sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendom kan dess värde förklaras förverkad. Om en gärning som avses i första stycket är att anse som ringa döms inte till ansvar. 9 Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas. 13

18 2.2 Förslag till förordning om ändring i bisjukdomsförordningen (1974:212) Härigenom föreskrivs i fråga om bisjukdomsförordningen (1974:212) att 1, 2, 2a, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 16 och 17 ska ha följande lydelse. Vidare föreslås att 13 a tas bort. Jordbruksverket har inte föreslagit skrivningar hur den offentliga kontrollen ska ske och vem som ska ansvara för den, men förutsätter att bisjukdomsförordningen omarbetas jämsides med epizootiförordningen i detta avseende. Biinspektörerna skulle kunna användas även i detta sammanhang. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 Bekämpning enligt bisjukdomslagen (1974:211) får ske i fråga om amerikansk yngelröta, kvalstersjuka och varroasjuka. Det åligger statens jordbruksverk i fråga om bekämpning av bisjukdom som avses i 2 att 1. med uppmärksamhet följa sjukdomens uppträdande och spridning såväl inom som utom riket samt att särskilt söka utröna sjukdomens spridningsvägar, 2. utfärda föreskrifter om bekämpning av sjukdomen till tillsynsmän som avses i 3 samt meddela anvisningar om bekämpning till ledning för andra myndigheter, 3. till hjälp för biodlare meddela råd och anvisningar för igenkännande och bekämpning av sjukdomen, 4. skyndsamt underrätta chefen för jordbruksdepartementet, då sådan sjukdom utbrutit i landet, samt hålla honom underrättad om sjukdomens vidare utbredning och när den upphört, 5. i övrigt leda bekämpningen av sjukdomen och, när så behövs, genom framställning till regeringen eller vederbörlig myndighet verka för dess bekämpning. Det åligger länsstyrelsen att regionalt biträda jordbruksverket med bekämpning. 2 Bekämpning enligt bisjukdomslagen får ske i fråga om amerikansk yngelröta, den lilla kupskalbaggen, trakékvalster, tropilaelapskvalster och varroakvalster. Det åligger Statens jordbruksverk i fråga om bekämpning av bisjukdom som avses i 1 att 1. med uppmärksamhet följa sjukdomens uppträdande och spridning såväl inom som utom riket samt att särskilt söka utröna dess spridningsvägar, 2. utfärda föreskrifter om bekämpning av sjukdomen till biinspektörer som avses i 3 samt meddela anvisningar om bekämpning till ledning för andra myndigheter, 3. till hjälp för biodlare meddela råd och anvisningar för igenkännande och bekämpning av sjukdomen, 4. skyndsamt underrätta chefen för jordbruksdepartementet, då sådan sjukdom konstaterats i landet, samt hålla honom eller henne underrättad om dess vidare utbredning och när den upphört, 5. i övrigt leda bekämpningen av sjukdomen och, när så behövs, genom framställning till regeringen eller vederbörlig myndighet verka för dess bekämpning. Det åligger länsstyrelsen att regionalt biträda Jordbruksverket med bekämpning. 14

19 Beslut i särskilda fall om åtgärder enligt 3 bisjukdomslagen (1974:211) får meddelas av jordbruksverket. I län, där biodling av någon betydelse bedrives, ska länsstyrelsen efter samråd med styrelserna för större biodlarföreningar inom länet utse erforderligt antal tillsynsmän med uppgift att inom för var och en av dem bestämt tillsynsdistrikt verka för bekämpning av sjukdom som avses i 1. 2 a första stycket Till tillsynsman ska utses en i biskötsel kunnig person som har erforderlig kunskap om smittsamma bisjukdomar och sätten för deras bekämpning och som i övrigt kan anses lämplig för uppdraget. Uppdraget får när som helst återkallas. Länsstyrelsen ska genast till Jordbruksverket sända uppgifter om de personer som utsetts till tillsynsmän och tillsynsdistriktens omfattning samt införa uppgifterna i länets författningssamling. Anmälan enligt 2 bisjukdomslagen (1974:211) göres hos tillsynsman i distriktet eller länsstyrelsen. Har sjukdom som avses i 1 utbrutit eller finnes skälig anledning antaga att sådan sjukdom förekommer, ska jordbruksverket omedelbart förklara område av den storlek, som med hänsyn till omständigheterna anses erforderlig, smittat eller misstänkt för smitta. Från område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta får ej utan särskilt tillstånd av tillsynsmannen bortföras levande bin, utbyggda vaxkakor och avfall av sådana, begagnade bibostäder eller begagnade biodlingsredskap. Under tiden den 1 oktober - den 31 mars får dock vaxkakor och avfall av sådana förflyttas för omsmältning Beslut i särskilda fall om åtgärder enligt 3 bisjukdomslagen får meddelas av Jordbruksverket. I län, där biodling bedrivs, ska länsstyrelsen efter samråd med styrelserna för större biodlarföreningar inom länet utse erforderligt antal biinspektörer med uppgift att inom bestämt tillsynsdistrikt verka för bekämpning av sjukdom som avses i 1. Till biinspektör ska utses en i biskötsel kunnig person som har erforderlig kunskap om smittsamma bisjukdomar och sätten för deras bekämpning och som i övrigt kan anses lämplig för uppdraget. Uppdraget får när som helst återkallas. Länsstyrelsen ska till Jordbruksverket sända uppgifter om de personer som utsetts till biinspektörer och tillsynsdistriktens omfattning samt införa uppgifterna i länets författningssamling. Anmälan enligt 2 bisjukdomslagen görs till biinspektör i distriktet eller till länsstyrelsen. Konstateras sjukdom som avses i 1 eller finns skälig anledning anta att sådan sjukdom förekommer, ska Jordbruksverket snarast förklara område av den storlek, som med hänsyn till omständigheterna anses erforderligt, smittat eller misstänkt för smitta. Från område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta får ej utan särskilt tillstånd av biinspektören flyttas levande honungsbin, utbyggda vaxkakor och avfall av sådana, begagnade bibostäder eller begagnade biodlingsredskap. Under tiden den 1 oktober - den 31 mars får dock vaxkakor och avfall av sådana förflyttas för omsmältning. 15

20 Tillsynsman ska ställa sig till efterrättelse av jordbruksverkets utfärdade föreskrifter om sjukdomsbekämpning. I övrigt är tillsynsman underställd länsstyrelsen. Utbryter smittsam bisjukdom inom tillsynsdistrikt, där förklaring enligt 6 icke gäller, eller finnes skälig anledning antaga att sådan sjukdom förekommer där, ska tillsynsman omedelbart anmäla detta till länsstyrelsen. Har tillsynsman anledning misstänka förekomst av sjukdom som anses i 1, ska han verkställa undersökning för att fastställa sjukdomens art och taga härför erforderliga prov. Sådan undersökning ska också göras på begäran av länsstyrelse. Finner tillsynsman att bisamhället smittats av sjukdom som avses i 1, ska han vidtaga sådana i 3 första stycket bisjukdomslagen (1974:211) angivna åtgärder som är nödvändiga för bekämpning av sjukdomen. Bisamhälle som har tagit bostad i annat föremål än avsedd bibostad och som kan misstänkas vara smittat av sjukdom som avses i 1, får tillsynsman förinta utan föregående undersökning. Om innehavaren av sådant bisamhälle motsätter sig förintandet och den skada som uppkommer genom förintandet ej är ringa, ska jordbruksverkets medgivande dock först inhämtas. Den som innehar bisamhälle eller föremål vari herrelöst bisamhälle tagit bostad ska lämna tillsynsman erforderligt biträde vid undersökning och behandling av bisamhället Biinspektör ska ställa sig till efterrättelse av Jordbruksverkets utfärdade föreskrifter om sjukdomsbekämpning. I övrigt är biinspektör underställd länsstyrelsen. Konstateras bisjukdom som avses i 1 inom tillsynsdistrikt, där förklaring enligt 6 inte gäller, eller finns skälig anledning anta att sådan sjukdom förekommer där, ska biinspektör omedelbart anmäla detta till länsstyrelsen. Har biinspektör anledning misstänka förekomst av sjukdom som avses i 1, ska han eller hon verkställa undersökning för att fastställa sjukdomens art och ta härför erforderliga prov. Sådan undersökning ska också göras på begäran av länsstyrelse. Finner biinspektör att sjukdom som har konstaterats i bisamhället är sådan som avses i 1, ska han eller hon vidta sådana i 3 första stycket bisjukdomslagen angivna åtgärder som är nödvändiga för bekämpning av sjukdomen. Bisamhälle, som tagit bostad i annat föremål än avsedd bibostad och som kan misstänkas vara smittat av sjukdom som avses i 1, får biinspektör förinta utan föregående undersökning. Om innehavaren av sådant bisamhälle motsätter sig förintandet och den skada som uppkommer genom förintandet inte är ringa, ska Jordbruksverkets medgivande dock först inhämtas. Den som innehar bisamhälle eller föremål vari icke odlat honungsbisamhälle tagit bostad ska lämna biinspektör erforderligt biträde vid undersökning och behandling av bisamhället. 16

21 För kostnad eller förlust som har uppkommit genom en tillsynsmans eller annan myndighets beslut om förintande av bisamhälle i bigårdar kan ersättning av statsmedel lämnas med 100 kronor för varje bisamhälle. Ersättning lämnas dock endast om minst fyra bisamhällen har förintats. Från ersättningsbeloppet ska frånräknas en självrisk om 300 kronor. Ersättning av statsmedel kan också lämnas till den som på grund av beslut av en tillsynsman eller annan myndighet får vidkännas kostnad eller förlust genom att vildbisamhälle förintas. Frågor om ersättning prövas av jordbruksverket eller, efter verkets bestämmande, av länsstyrelsen. Anspråk på sådan ersättning ska framställas inom sex månader från det förintande ägde rum. Framställs inte anspråk inom denna tid, är rätten till ersättning förfallen. Undersökning och behandling av bisamhälle utförs av tillsynsman utan kostnad för innehavaren. Ersättning till tillsynsman lämnas av statsmedel enligt en taxa som fastställs av Jordbrukverket efter samråd med Ekonomistyrningsverket. Om förbud mot införsel av levande bin finns bestämmelser i kungörelse (1962:62) angående införsel av levande bin. Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna kungörelse meddelas av jordbrukverket. Förordning (1991:1443) För kostnad eller förlust som har uppkommit genom en biinspektörs eller annan myndighets beslut om förintande av bisamhällen i bigårdar kan ersättning av statsmedel lämnas för varje bisamhälle med det belopp som fastställs av Jordbruksverket. Ersättning av statsmedel kan också lämnas till den som på grund av beslut av en biinspektör eller annan myndighet får vidkännas kostnad eller förlust genom att icke odlat honungsbisamhälle förintas. Frågor om ersättning prövas av Jordbruksverket eller, efter verkets bestämmande, av länsstyrelsen. Anspråk på sådan ersättning ska framställas inom sex månader från det förintandet ägde rum. Görs inte ansökan inom den angivna tiden är rätten till ersättning förlorad, om det inte finns särskilda skäl. Undersökning och behandling av bisamhälle utförs av biinspektör utan kostnad för innehavaren. Ersättning till biinspektör lämnas av statsmedel enligt en taxa som fastställs av Jordbruksverket efter samråd med Ekonomistyrningsverket. Om förbud mot införsel av levande bin finns bestämmelser i förordning (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av Jordbruksverket. 17

22 Vidare föreslår Jordbruksverket att kungörelsen (1962:62) angående införsel av levande bin upphör. Jordbruksverket föreslår också att regeringen ger tillkänna de EG-förordningar som kompletterar bisjukdomslagen. De som kan komma ifråga är Europaparlamentets och rådets förordning nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet Europaparlamentets och rådets förordning nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien Europarlamentets och rådets förordning nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung Europaparlamentets och rådets förordning nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel Europaparlamentets och rådets förordning nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelser om djurhälsa och djurskydd Europaparlamentets och rådets förordning nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien 2.3 Förslag till ändringar i Jordbruksverkets föreskrifter De föreskrifter som kan komma ifråga att omarbeta är: Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1992:38) om bekämpning av amerikansk yngelröta och varroasjuka hos bin Statens jorbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:16) om anmälningspliktiga djursjukdomar Bestämmelser med stöd i provtagningslagen Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2004:19) om in- och utförsel av produkter av animaliskt ursprung och andra produkter som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur Nya föreskrifter med anledning av kontrollförordningen Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2002:57) om veterinärs rätt att förskriva och tillhandahålla läkemedel i anslutning till djursjukvården och djurhälsovården Föreskrift om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1996:24) om införsel av djur, sperma, ägg och embryon Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1998:34) om hantering av djurkadaver och annat animaliskt avfall Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1995:70) om utförsel av djur, sperma, ägg och embryon till länder inom Europeiska unionen (EG) 18

23 3 Inledning Jordbruksverket fick genom ett regeringsbeslut 1999 i uppdrag att redovisa förutsättningarna för biodlingsnäringen i Sverige. I uppgiften den gången ingick att analysera biodlingens tillbakagång, med utgångspunkt i jordbruks- och livsmedelssektorn i sin helhet liksom lönsamhet, konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter. Mål för den av staten finansierade verksamheten skulle anges samt förslag till åtgärder för att effektivisera statens insatser mot de uppsatta målen. Något som denna binäringsutredning 1 pekade på som viktigt att åtgärda var att bitillsynen behöver effektiviseras och lagstiftningen moderniseras. De förslag till ändringar som här framfördes var att församling som område för smittförklaring borde ändras från församling till kommun, att detta borde kunna medföra att antalet bitillsynsmän kunde minskas p.g.a. att färre flyttningstillstånd behöver utfärdas. De kvarvarande bitillsynsmännen kunde då få en högre ersättning för sitt arbete, vilket borde göra det lättare att rekrytera nya bitillsynsmän, att för att kunna ta del av bitillsynens kostnadsfria besiktningar måste biodlarens uppställningsplats för bisamhällena vara anmäld. Detta skulle öka anmälningarna om uppställningsplatser, vilket är en förutsättning för en effektiv bitillsyn, att ersättningsnivån för avdödat samhälle höjs till 900 kronor och att självrisken tas bort. Det är risk att dagens låga ersättningsnivå på 100 kronor med en självrisk på tre samhällen bidrar till en ökad smittspridning eftersom biodlare drar sig för att anmäla utbrott av amerikansk yngelröta, att så länge som zonindelningen för varroa fyller någon funktion bör den finnas kvar. Dessa förslag har i väntan på en större bisjukdomsöversyn inte genomförts. Ytterligare skäl till översyn som nyligen framkommit är att bestämmelserna om bekämpning av bisjukdomar samt om djurhälsokrav vid införsel till Sverige av bin behöver ses över med anledning av utvecklingen inom EU. 3.1 Uppdraget Regeringen har genom beslut den 28 april 2005 gett Jordbruksverket i uppdrag att utreda hur bekämpningen och organisationen för bekämpning av smittsamma bisjukdomar bör bedrivas samt hur lagstiftningen om införsel av bin till Sverige ska vara utformad. I uppdraget ingår att presentera förslag till nödvändiga författningsförändringar. Även formerna för offentlig kontroll av bisjukdomar bör utredas, särskilt mot bakgrund av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelser om djurhälsa och djurskydd. Konsekvensanalyser, kostnadsberäkningar och finansiering ska redovisas för samtliga förslag. Uppdraget ska redovisas senast den 17 mars Biodlingsnäringens förutsättningar, Jordbruksverkets rapport 2001:2 19

24 3.2 Utredningsarbetet Jordbruksverket påbörjade på eget initiativ arbetet med att se över bisjukdomslagstiftningen redan hösten 2001, men kunde tyvärr inte då slutföra översynen. Hösten 2004 återupptog man översynen, men då man fick besked om att ett uppdrag i frågan skulle komma från regeringen lades översynen ner i väntan på uppdraget. Ett stort antal synpunkter i ärendet har under årens lopp inkommit till Jordbruksverket från enskilda biodlare, bitillsynsmän, länsstyrelser, representanter för biodlarorganisationer m.fl. Under hösten 2004 hölls ett förutsättningslöst diskussionsmöte kring arbetet med översynen av bisjukdomslagstiftningen med företrädare för Sveriges Biodlares Riksförbund (SBR), Biodlingsföretagarna (BF), biavdelningen vid SLU samt bisjukdomskonsulenten. Jordbruksverket har informerat om sitt arbete med bisjukdomsöversynen på Bimässa i Örebro den 8 oktober 2005, där drygt 250 biodlare från hela landet hade samlats för olika föredrag och utställningar inom biodlingsområdet samt vid Biodlingsföretagarnas Yrkesbiodlarkonferens i Viebäck den 11 februari Utredningsarbetet inom Jordbruksverket har bedrivits av en arbetsgrupp med representanter för Växt- respektive Djuravdelningen. Bifrågorna kommer från och med den 1 maj 2006 att flyttas från Växtavdelningen till Djuravdelningen. Arbetet har letts av bihandläggare Gunilla Ideström. 3.3 En kort historik År 1946 kom den s.k. bipestförordningen (1946:81) som reglerade de båda bisjukdomarna amerikansk yngelröta och nosemasjuka. Förordningen inskränktes 1962 till att gälla enbart amerikansk yngelröta. Det var länsstyrelsen som förklarade länet smittförklarat och utsåg bitillsyningsmän och tillsyningsdistriktens storlek. Man använde läkemedel (antibiotika) för att bekämpa dessa bisjukdomar. Biinnehavaren var skyldig att ersätta tillsyningsmannen om han eller hon fick sina samhällen behandlade för de reglerade bisjukdomarna. Däremot betalades tillsyningsmannens arbete att förinta herrelösa bisamhällen samt undersöka sjukdomsförekomst i bisamhällena av allmänna medel. På förslag av Lantbruksstyrelsens biutredning 2 som presenterades 1973 beslutades den nuvarande bisjukdomslagstiftningen bestående av bisjukdomslag 1974:211, bisjukdomsförordning 1974:212 och Lantbruksstyrelsens kungörelse (LS 1974:41) med föreskrifter för bitillsyn samt Lantbruksstyrelsens föreskrift (LBS 1975:7) om veterinärs förskrivning av sulfapreparat mot bisjukdom. I den nya lagstiftningen kom Lantbruksstyrelsen och sedermera Jordbruksverket att fatta beslut om smittförklaring, och medicineringen av amerikansk yngelröta med antibiotika inskränktes till användning i undantagsfall och som ett komplement till andra åtgärder. Avdödning av smittat samhälle skulle i första hand tillgripas och fr.o.m (LSFS 1978:11) blev det den enda tillåtna bekämpningsmetoden för amerikansk yngelröta. Lantbruksstyrelsen föreslog vidare i sin biutredning att biodlaren skulle få ersättning med 40 kronor per förintat bisamhälle 3. Det blev också Kungl. Maj:ts beslut, liksom att skärpa års biutredning, Kungl. Lantbruksstyrelsen 3039 L 113/72 3 Från och med 1983 (SFS 1983:215) kom ersättningen av statsmedel per förintat bisamhälle att höjas till 100 kr per samhällen, men med en självrisk på tre samhällen (300 kr). 20

25 lagstiftningen så att beslut fattat av bitillsynsman kunde träda ikraft omedelbart, att innehavare av mark och byggnad kom att bli skyldiga att lämna tillträde för undersökning eller åtgärd som behövdes för tillämpning av bisjukdomslagen, att föreskriven åtgärd kunde få ske på en försumlig biodlares bekostnad samt att kronofogdemyndigheten kunde tillkallas för att vid behov ge handräckning. Straffsanktionen kom fortsatt att bli böter. Benämningen på bitillsyningsman kom att ändras till bitillsynsman. Varför har då inte redan bina inlemmats i lagstiftningen för övriga djur? Anledningen är troligen att man åtminstone under 1900-talet och fram till idag i olika sammanhang har framhävt binas betydelse som pollinatörer av vilda och odlade växter. T.ex. var det Sveriges biodlares riksförbund som tillsammans med Sveriges pomologiska riksförbund, Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund samt Sveriges oljeväxtodlares riksförbund 1945 uppvaktade Kungl. Maj:t för att en utredning om ordnandet av undervisning samt forskningsoch försöksverksamhet på biodlingens område skulle komma till stånd. Uppdraget lades på statens växtskyddsanstalt, som alltsedan 1934 hade haft hand om den statliga verksamheten för bekämpning av smittsamma bisjukdomar. För att begränsa förgiftningen av pollinerande insekter var det också värdefullt att ansvaret för biodlingsfrågorna låg på samma instans som handhade användningen av kemiska bekämpningsmedel. 21

26

27 4 Sjukdomarna och parasiterna I detta avsnitt har de sjukdomar som omfattas av den nuvarande svenska lagstiftningen samt EU-lagstiftningen samt de som är av intresse att rapportera till OIE tagits med. Den svenska lagstiftningen omfattar idag amerikansk yngelröta, varroakvalster och trakékvalster. Amerikansk yngelröta, den lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalstret är anmälningspliktiga inom EU och förekomsten av europeisk yngelröta samt nosema ingår i rapporteringsskyldigheten till OIE. Eftersom nosema betraktas som allmänt spridd inom landet behöver sjukdomen dock inte hållas under allmän uppsikt. Det är endast det första och sista fallet av en sjukdom och om den inte är allmänt spridd som den behöver hållas under observation. 4.1 Amerikansk yngelröta Amerikansk yngelröta, som orsakas av den sporbildande bakterien Paenibacillus larvae, förekommer mer eller mindre allmänt i Götaland och Svealand. I Norrland förekommer den endast lokalt. Den medför betydande förluster inom biodlingen. De senaste sex åren har antal konstaterat smittade 4 samhällen i landet legat på i genomsnitt 299 samhällen per år ( ). För statistik se bilaga Bekämpningshistorik Strategin med att avdöda samhällen som uppvisar kliniska symptom har, i kombination med sanering och förintande av biodlingsutrustning, varit mycket framgångsrik. Antalet bisamhällen som blir sjuka varje år har stadigt minskat från ca % av de undersökta bigårdarna på 1960-talet till nivåer på 2-3 % på 1990-talet. De senaste åren har man dock kunnat se en smärre uppgång till 4-5 % bigårdar med sjuka bin av totalt undersökta bigårdar. I snitt har % av landets uppskattade antal bigårdar undersökts årligen, vilket innebär att bisamhällen i ca 1 % av landets totala bigårdar uppvisar sjukdom årligen Bekämpningsmetoder Sporer av P. larvae är mycket motståndskraftiga. De tål såväl värme som intorkning, och kan vara infektiösa i årtionden. Därför är det mycket viktigt att saneringsarbetet görs omsorgsfullt och noggrant. Kupor som har hyst sjuka samhällen kan sparas om de är i gott skick, men de måste rengöras ordentligt innan de åter tas i bruk. Övriga kuptillbehör och redskap måste också rengöras noga. Dessutom bör alla andra samhällen i bigården invintras på mellanväggar i rengjorda kupor och alla utbyggda vaxkakor smältas om. En sanering av hela bigården leder till minskade mängder av P. larvae-sporer i bigården, vilket leder till minskad risk för återfall. Den avdödning och sanering som bitillsynen utför eller förelägger om medför att koncentrationen av bakteriesporer i angripna bigårdar sänks till en så låg nivå att risken för nya sjukdomsutbrott kraftigt reduceras. Dessutom innebär avdödningen att arvsanlagen för de bin som är mer mottagliga för sjukdomen inte förs vidare. Även eventuellt aggressivare genotyper av sjukdomen oskadliggörs i och med avdödningen av sjuka bin. 4 Smittade samhällen är i detta fall samhällen med kliniska symptom. Antal sporbärande samhällen där sjukdomen inte kommer till uttryck är betydligt större. Det är endast samhällen med kliniska symptom som i nuvarande lagstiftning förintas. 23

28 Amerikansk yngelröta kan också bekämpas med s.k. dubbel omsättning, vilket innebär att man skakar över bisamhället med de kliniska symtomen av sjukdomen till nytt vax, på nya ramar i en ny ren kupa. Detta gör man två gånger. Även användning av antibiotika har använts och används på sina håll världen över mot sjukdomen. Risken är dock med denna bekämpningsmetod att bakterien utbildar resistens mot antibiotikan, som får användas i allt större doser och i nya typer Omvärldsanalys Amerikansk yngelröta återfinns över i stort sett hela världen, dock mer eller mindre spritt i de olika länderna. 4.2 Varroakvalster Varroakvalstret, Varroa destructor, är ett rödbrunt spindeldjur som är ca 1,7 mm brett och 1,3 mm långt. Med sina stickande och sugande mundelar genomborrar kvalstret värddjurets mjukare kitinpartier för att suga den hemolymfa ( blod ), som det livnär sig av. För att producera avkomma måste kvalstret ha tillgång till biyngel. Kvalsterlarverna (nymferna) livnär sig genom att suga hemolymfa ur biynglet, som därigenom skadas. Kvalstren kan också genom sitt sugande av kroppsvätska sprida virusburna sjukdomar mellan bina. Varroa konstaterades första gången i Sverige 1987 på Gotland och därefter 1991 på fastlandet i Malmöregionen. Varroa sprids dels naturligt med bina och dels genom biodlarnas flyttningar av bisamhällen och försändelser av bidrottningar. För att fördröja spridningen har Jordbruksverket med stöd av 6 bisjukdomsförordningen (1974:212) infört zoner som bland annat innebär restriktioner för flyttning av bisamhällen. På fastlandet har zonindelningen ändrats 21 gångar sedan den första indelningen trädde i kraft 1 januari 1992 (SJVFS 1992:86). Zonrestriktionerna, som innebär dels att bin inte får flyttas från zon med lägre siffra till zon med högre siffra eller fri zon och dels att alla flyttningar inom zon 2 och 3 ska föregås av undersökning för varroa, har givetvis bidragit till att fördröja spridningen. Trots detta har varroakvalstret spridit sig till allt fler bigårdar och under hösten 2005, har varroa påträffats i uppskattningsvis bisamhällen. Hela södra Sverige upp till södra Dalarnas och Gästriklands län (utom Visingsö i Jönköpings län) samt hela Haparanda kommun och Svansteins församling i Övertorneå kommun i Norrbottens län ligger sedan våren 2005 inom varroazon Bekämpningshistorik Lantbruksstyrelsen utarbetade år 1987 i samarbete med biodlingsavdelningen på SLU, binämnden, SBR och EKOBI en beredskapsplan mot varroa. När varroa påträffades på Gotland samma år genomfördes undersökningar enligt riktlinjerna i den planen. Då det visade sig att kvalstret var spritt till i stort sett hela ön och därför måste ha funnits där i flera år, bedömdes försöken att utrota kvalstren genom avdödning av bisamhällen som utsiktslöst. När varroa upptäcktes i Malmö år 1991 kom förslag om utrotning av kvalstret åter på tal och ca 280 samhällen förintades då mot ersättning till biodlarna. Det visade sig emellertid snabbt att kvalstret funnits även i detta område under flera år och att varroakvalstret var spritt till ett större område. 24

29 På grund av kvalstrets spridning i Sydsverige bedömdes det vara såväl praktiskt som ekonomiskt omöjligt att utrota kvalstret från landet. Att rensa enstaka bisamhällen från kvalster skulle förmodligen vara genomförbart men inte praktiskt eller ekonomiskt möjligt på nationell nivå. Mot bakgrund av detta samt att det inte ansågs möjligt att förhindra varroans utbredning blev istället åtgärden att med hjälp av bland annat flyttningsrestriktioner och kontroller fördröja kvalstrets spridning Bekämpningsmetoder Om varroakvalstret inte bekämpas kommer bisamhället att dö inom några år. Innan bisamhället bryter samman och dör har det emellertid mycket effektivt lyckats sprida varroakvalstret till kringliggande bigårdar. Det är därför mycket viktigt att biodlare som har varroa i sina bisamhällen effektivt bekämpar parasiten. Det finns ett antal olika metoder och medel för bekämpning av varroakvalster. Dessa medel och metoder kan delas upp i två huvudgrupper: kemiska bekämpningsmedel och ekologiska bekämpningsmetoder Kemiska bekämpningsmedel Från år 1993 har det kemiska bekämpningsmedlet Apistan med tau-fluvalinat som aktiv substans varit registrerat som det enda godkända kemiska bekämpningsmedlet i Sverige. Från och med maj 2005 har ytterligare ett bekämpningsmedel mot varroakvalster godkänts i Sverige. Det är Apiguard med den aktiva substansen tymol. Eftersom det är ett klass 3 preparat får biodlarna använda medlet utan att ha genomgått särskild behörighetsutbildning. När Apistan togs fram visade undersökningar på en mycket hög effektivitet (runt 98-99,5%). Denna höga effektivitet tillsammans med den låga tidsåtgången för användningen gör att medlet är attraktivt för vissa biodlare. Den aktiva substansen tau-fluvalinat, en syntetisk pyretroid, är inbäddad i remsor av plast, varifrån det avsätts på bina som sedan sprider det inom samhället. Vid behandling används 2 remsor per samhälle av normal storlek. Behandling görs efter den sista honungsskörden och pågår i 6 veckor. Remsorna får inte sitta kvar i bikuporna i mer än 8 veckor och får inte återanvändas. Det krävs behörighet för att få använda Apistan som är ett klass 2L-medel. Behörighetskurs anordnas av länsstyrelsen. Användningen av Apistan ger restsubstanser i vaxet men risken är liten för att det ska finnas påvisbara mängder i honungen. Som vid all användning av kemisk bekämpning finns det risk att parasiten utvecklar resistens mot den aktiva substansen Ekologiska bekämpningsmetoder Med ekologiska bekämpningsmetoder avses biotekniska metoder som avlägsnande av drönaryngel och spärrboxmetoden, samt användning av de organiska syrorna myrsyra, mjölksyra och oxalsyra. Vid bekämpning av varroa med ekologiska metoder måste man behandla minst två gånger per säsong samt använda sig av två till tre olika metoder. I ett bekämpningskoncept, som måste anpassas till tillgänglig utrustning, driftsform, drag- och väderförhållanden, ingår dessutom undersökning av varroaangreppets storlek. Det sker genom att antalet döda kvalster som fallit ned till kupans botten räknas minst en gång under bisäsongen Omvärldsanalys Varroakvalstret återfinns över i stort sett hela världen, dock mer eller mindre spritt i de olika länderna t.ex. har ännu inte Australien rapporterat något fynd av kvalstret. 25

30 4.3 Trakékvalster Kvalstersjuka orsakas av ett mikroskopiskt spindeldjur, Acarapis woodi, även kallat trakékvalster, som lever inne i binas andningsrör (trakéerna) i mellankroppen. Trakékvalstret sprids endast med levande bin, alltså inte genom vaxbygget och ynglet. De gör sig i första hand påminda om våren efter rensningsflygningen. Marken framför kuporna kan då vara täckt av krypande och hoppande bin, som saknar flygförmåga. Liknande symtom förekommer emellertid även vid andra bisjukdomar. För att fastställa förekomst av trakékvalster krävs att enskilda bin avdödas och mikroskopisk undersökning görs. Kvalstret har hittills inte observerats i Sverige. Ett av syftena med bestämmelserna för import av levande bin är att förhindra att trakékvalstret kommer in i vårt land Bekämpningsmetoder Det anses att bin efter en tid utbildar en större tolerans gentemot trakékvalster varvid problemen med sjudomen avklingar. Av de kemiska medel som används vid bekämpningen av varroakvalstret är det endast myrsyran som har visat sig ha effekt mot trakékvalstret. I USA använder man mentholkristaller mot trakékvalstret, men dels ger medlet smak åt honungen och dels krävs en lång och varm höst för att framgångsrikt kunna behandla bina. Det har också gjorts försök med extender patties, som består av en deg av socker och margarin. Denna deg ska göra binas hår på kroppen så sega att trakékvalstrets värdväxling omöjliggörs Omvärldsanalys Kvalstret är utbrett över alla kontinenter med undantag av Australien. Sverige är det enda landet i Europa, där det ännu inte har påvisats. I Finland upptäcktes det redan 1991 och där har det ställt till med stora problem. I Danmark förekommer det sedan år 2000, men där har det inte varit till samma problem. I Norge upptäcktes kvalstret i april I Centraleuropa, där kvalstret och honungsbiet har levt sida vid sida under lång tid (det beskrevs första gången 1921 i Storbritannien), anses parasiten inte vara något problem. I Nordamerika däremot dog många bisamhällen efter kvalstrets intåg i mitten på 1980-talet. Orsaken till att trakékvalstret ibland ställer till problem och ibland inte är något större problem för bina anses bero dels på att bin efter en tid utbildar en större tolerans gentemot kvalster och dels på att myrsyra som används mot varroakvalstret även har en bekämpningseffekt mot trakékvalstret. 4.4 Den lilla kupskalbaggen Den lilla kupskalbaggen, Aethina tumida, härstammar ursprungligen från de tropiska och subtropiska områdena av Afrika söder om Sahara, där den utan att ställa till med någon större skada lever i bisamhällen. Den vuxna skalbaggen är 5-7 mm lång och 3-4,5 mm bred, och som nyutkrupen rödbrun men sedan mörkbrun eller svart. Såväl den vuxna kupskalbaggen som dess larver kan orsaka skador i bisamhället, men det är larvstadiet som ställer till med de största skadorna. Larverna gräver sig under sitt födosök (de äter både yngel, pollen och honung) genom cellock, cellväggar och mellanväggar, vilket kan ge stora skador. Exkrementerna som avsätts på honungskakorna leder till att honungen börjar jäsa och rinner ur cellerna. Kakorna blir så motbjudande för bina att drottningen kan sluta lägga ägg eller hela bisamhället kan rymma ifrån kupan. Dessutom åstadkommer larverna stor skada i honungsramarna som står i slungrum och andra förvaringsutrymmen. 26

31 4.4.1 Omvärldsanalys Den lilla kupskalbaggen identifierades första gången i Florida i USA våren Det visade sig då att den även fanns i delstaterna Georgia och South Carolina. Numera är den spridd till 30 av USA:s delstater påvisades den i Kanada och Australien. Dessutom har skalbaggen påvisats i Egypten (år 2000), men det är oklart om den har spritts dit nyligen eller om den har funnits där under längre tid (de afrikanska bina klarar angreppen mycket bättre än europeiska raser). Det enda rapporterade fyndet av denna parasit inom EU hittills är förekomsten av den i en drottningförsändelse till Portugal sommaren Denna försändelse förstördes dock liksom alla bigårdar där drottningar hade hunnits placeras. Skalbaggen sprider sig dels med egen hjälp. Den kan flyga minst 10 km men kanske ända upp till den dubbla sträckan. Den sprids också med hjälp av biodlaren via försändelser av bidrottningar och bisamhällen och vandringsbiodling, men även förflyttningar av bikupor, biodlingsutrustning och vax kan sprida den lilla kupskalbaggen. Fast honungsbin och binas produkter är den föda som skalbaggen föredrar så kan den även leva och utveckla sig på frukt samt på andra biarter som t.ex. humlor, varför den även kan spridas via försändelser av frukt och humlor. Vilka skador som den lilla kupskalbaggen kan orsaka i Europa vet man ännu inte. Men om den orsakar lika stora skador som den har gjort i USA, så kan den bli ett allvarligt problem för europeisk biodling. I Nordamerika har den lilla kupskalbaggen visat sig kunna övervintra (den övervintrar i bisamhällets vinterklot) i områden med vintrar som är en bra bit strängare än en normal svensk vinter. Detta innebär således att den skulle kunna övervintra och bli ett problem även i norra Europa. 4.5 Tropilaelapskvalster Kvalstren Tropilaelaps clareae och Tropilaelaps koenigerum är parasiter på honungsbiyngel, men man har endast påvisat T. clareae som parasit på vårt honungsbi Apis mellifera. En T.clareae hona är ljust rödbrun, avlång och mäter ca 1 x 0,55 mm. Hannen är nästan lika stor som honan och lite mjukare. Tropilaelapskvalstret fortplantar sig liksom varroakvalstret i yngelceller. Den stora skillnaden mellan varroakvalster och tropilaelapskvalster är att de senare inte kan livnära sig på vuxna bin, vilket medför att den foretiska perioden (den period de befinner sig utanför yngelcellerna) är mycket kort. Anledningen till att tropilaelapskvalster inte kan livnära sig på de vuxna bina är att dess mundelar är för svaga för att genomtränga binas hudmembran. Utan tillgång på yngel har kvalstren en mycket kort livstid och de flesta dör inom ett par dygn. Tropilaelaps- och varroakvalster kan föröka sig i yngelceller där båda finns, men reproduktionen av varroa minskar i celler med mer än ett moderkvalster (oberoende av kvalsterart). I starkt angripna samhällen är antalet tropilaelapskvalster mycket högre än antalet varroakvalster. Melliferasamhällen kan bryta samman redan ett år efter att de har angripits av kvalstren och det uppges ofta att tropilaelapskvalstret är ett större problem för biodlingen med A. mellifera i Asien än varroakvalstret är Bekämpningsmetoder Många av de medel och preparat som används mot varroa kan även användas mot tropilaelapskvalstret. Framgångsrik behandling kan dock uppnås helt utan att använda något bekämpningsmedel, nämligen genom att göra samhället yngelfritt under en period. För det ändamålet har flera olika system utvecklats. 27

32 4.5.2 Omvärldsanalys Det finns en rapport om att tropilaelapskvalstret har setts i Kenya, men det fyndet har ännu inte bekräftats så ännu så länge finns antagligen kvalstret enbart i Asien. Förmodligen kommer dock tropilaelapskvalstret liksom varroakvalstret att spridas därifrån till andra kontinenter. Eftersom kvalstret inte kan leva särskilt länge i samhällen utan yngel kommer det dock troligen inte att bli något bekymmer i områden med tempererat klimat. Däremot kan det sannolikt bli ett stort problem i t.ex. länderna kring Medelhavet, där bisamhällen har yngel året om. 4.6 Europeisk yngelröta Sjukdomen orsakas av bakterien Melissococcus plutonius, som angriper de öppna cellernas yngre larver Bekämpningsmetoder Lindriga angrepp av europeisk yngelröta brukar försvinna utan speciella åtgärder. Vid mera svårartade angrepp bör samhället förintas Omvärldsanalys Också europeisk yngelröta är spridd över i stort sett hela världen, dock inte i t.ex. Nya Zeeland. Däremot anses den inte som en lika allvarlig sjukdom som amerikansk yngelröta och även om fall av sjukdomen kan förekomma behöver den långt ifrån vara allmän i de olika länderna. I Sverige rapporteras det sällan fall av sjukdomen. 28

33 5 Allmänna utgångspunkter Man skulle kunna ställa sig frågan om en bisjukdomslagstiftning över huvud taget behövs. Vad händer om vi upphäver lagstiftningen på området och lägger ner administrationen? Skulle inte binäringen själv kunna kontrollera förekomsten av vissa bisjukdomar och via frivilliga överenskommelser hindra smittspridningen av dessa? Förutom att tillkomsten av den nuvarande bisjukdomslagstiftningen har inneburit successiva minskningar av utbrott av amerikansk yngelröta inom landet så medför våra internationella åtaganden att vi dels behöver ha ett fungerande rapporteringssystem som ger besked om var det finns bin i landet och dels har bisjukdomskunniga personer som kan rapportera om sjukdomsläget för vissa bisjukdomar. För handel med bin inom EU ställs krav på hälsointyg med avseende på amerikansk yngelröta och på att den som upptäcker någon av de båda biparasiterna den lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalstret är skyldig att anmäla detta. Det internationella samarbetet har i allt högre utsträckning aktualiserat behovet av att i större utsträckning jämställa bin med övriga djur. Sålunda verkar svaret på den först ställda frågan vara ja. Det behövs en fungerande bisjukdomslagstiftning och bisjukdomsadministration, och för att garantera en god kontinuitet och rättstillämpning bör staten ansvara för den. 5.1 Bisjukdomssituationen i Sverige Jämfört med de flesta länderna i Europa är hälsoläget i svenska biodlingar relativt gott. Amerikansk yngelröta och varroakvalster förekommer endast i en del av landet, och trakékvalster har inte konstaterats alls. När väl varroakvalstret har etablerats inom ett område blir efter några år enbart de biodlare som har infört fungerande rutiner för bekämpning av varroakvalstret kvar. Övriga biodlare har tvingats sluta med sin biodling. Om alla biodlare sköter sin varroabekämpning på ett tillfredsställande sätt förekommer heller inte någon större reinvasion av varroakvalster från bisamhällen som håller på att bryta samman av för mycket kvalster. Man klarar sig därmed med färre bekämpningsinsatser. De kvalster vi har i landet har inte heller hunnit utbilda resistens mot de bekämpningsmedel som står biodlarna till buds. Europeisk yngelröta förekommer nästan inte alls i Sverige medan nosema förekommer tämligen allmänt. 5.2 Bisjukdomssituationen i omvärlden De bisjukdomar som idag ställer till problem i Europa är förutom amerikansk yngelröta (här krävs hälsointyg vid förflyttning av bin inom EU) varroakvalstret och de virus som överförs med varroakvalstret. I övriga Europa (dock inte i Sverige) har man problem med att kvalstret har blivit resistent mot bekämpningsmedel innehållande tau-fluvalinat. Även europeisk yngelröta ställer till problem, speciellt vissa år i en del länder, t.ex. Storbritannien. 5.3 Djurhälsokraven i direktiv 92/65 Handeln med bin inom EU samt import från tredje land till marknaden regleras av Artikel 8 i Rådets direktiv 92/65 / EEG av den 13 juli 1992 om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte faller under de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.I till direktiv 90/425/EEG. Medlemsstaterna ska se till att bin (Apis melifera) får förekomma i handeln endast om de uppfyller följande krav: 29

34 a) De ska komma från ett område som inte är föremål för förbud på grund av amerikansk yngelröta Förbudet ska gälla i minst 30 dagar efter det senast registrerade fallet och den dag då alla kupor inom en radie av tre kilometer har kontrollerats av den behöriga myndigheten och alla smittade kupor har bränts upp eller behandlats och inspekterats till den behöriga myndighetens belåtenhet. I enlighet med förfarandet i Artikel 26 (där står: När hänvisning sker till denna artikel skall Ständiga veterinärkommitten, inrättad genom beslut 68/361 EEG (22), handla enligt de regler som fastställs i artikel 17 i direktiv 89/662/EEG.) och efter samråd med Vetenskapliga veterinärkommitten ska de krav som gäller för bin ( Apis melifera) eller likvärdiga krav också tillämpas på humlor. b) De ska åtföljas av ett hälsointyg enligt förebild fastlagd i bilaga E med en försäkran i vilken den berörda myndigheten intygar att kraven enligt a) är uppfyllda. Vad gäller import till EU från tredje land så regleras denna i kommissionens beslut 2003/881/EG samt kommissionens beslut av den 20 januari 2005 om ändring av beslut 2003/881/EG. Import från tredje land till gemenskapen får ske endast om de kommer från ett land eller region där förekomst av amerikansk yngelröta, tropilaelapskvalster samt Aethina tumida är anmälningspliktiga. Försändelsen ska begränsas till högst 20 arbetsbin per drottning och åtföljas av ett hälsointyg enligt fastställt formulär. 5.4 Utvärdering av befintlig bisjukdomslagstiftning Allmänna förbättringsförslag Rent allmänt behöver en modernisering av språket i lagstiftningen göras. För att få en mer könsneutral benämning på bitillsynsmannen föreslås beteckningen ändras till biinspektör i likhet med växtinspektörerna som utövar tillsyn över växtsjukdomar. Allmänna förbättringsförslag för kommande föreskrifter: Det görs en omdisposition i föreskriften med delvis nya rubriker och ibland flyttning av paragrafer med syfte att göra föreskriften mer lättöverskådlig. Ett enhetligt mer lättförståeligt språk eftersträvas. Föreskrifterna föreslås inledas med en sektion som definierar vissa begrepp. Det talas nu om honungsbiet, för att förtydliga vilken art det rör sig om. Det skiljs inte längre mellan ut- och hembigårdar, eftersom en definition av dessa kategorier är svår och onödig. Det anges hur långt det minst måste vara mellan grupper av bisamhällen för att de ska betraktas som skilda bigårdar. Förslaget är 500 meter. Detta har betydelse då en bigård besätts med flyttningsförbud i minst två månader (eller enligt epizootilagen spärrförklaring) då man har konstaterat kliniska symptom av amerikansk yngelröta i den. I stället för vildbin införs beteckningen icke odlade honungsbisamhällen, eftersom den vedertagna beteckningen vildbin utgörs av andra arter än vårt tambi. 30

35 5.4.2 Bisjukdomslagstiftningen Bisjukdomslagstiftningens tillämpningsområde Enligt bisjukdomslagen får föreskrifter endast omfatta sådana bisjukdomar som sprids genom smitta och som allvarligt kan skada biodlingen. Den svenska bisjukdomslagen omfattar idag bisjukdomen amerikansk yngelröta orsakad av den sporbildande bakterien Paenibacillus larvae samt biparasiterna varroakvalstret Varroa destructor och trakékvalstret Acarapis woodi. Jordbruksverkets föreskrifter omfattar dock endast amerikansk yngelröta och varroasjuka, eftersom det är den enda sjukdomen respektive biparasiten som i dagsläget är konstaterade i Sverige av ovan nämnda. Det är nu enbart tillåtet att importera bidrottningar med följebin (samt humledrottningar med följehumlor ) från tredje land till EU och varje försändelse måste genomgå en rigorös kontroll. Skulle emellertid parasiterna komma in i och etablera sig inom unionen finns det en större risk att de även kan komma till Sverige. Så länge som vi inte har konstaterat trakékvalstret i vårt land och inte har fått avslag på vår ansökan om tilläggsgarantier tillåter vi enbart import av ägg, larver och sperma, vilket ger ett skydd mot dessa nya parasiter om de skulle uppträda i övriga EU. Jordbruksverket föreslår att dessa nya biparasiter införs i bisjukdomsförordningen så att det kan bedrivas tillsyn över deras förekomst och beslutas om åtgärder för deras bekämpande. Då det gäller de sjukdomar som regleras idag i bisjukdomslagstiftningen föreslår Jordbruksverket att bisjukdomslagstiftningen även fortsättningsvis ska omfatta amerikansk yngelröta, varroakvalster och trakékvalster Anmälningsskyldighet I bisjukdomslagens 2 stadgas en anmälningsskyldighet för varje biodlare vad gäller de sjukdomar som omfattas av förordningens 1. Eftersom europeisk yngelröta är anmälningspliktig i OIE-samarbetet (Office International des Epizooties) bör anmälningsskyldigheten även omfatta denna sjukdom. Även nosema omfattas av OIE:s anmälningsskyldighet, men denna sjukdom kan till skillnad från europeisk yngelröta anses som allmänt spridd i landet och behöver därför inte anmälas i varje enskilt fall. Europeisk yngelröta föreslås införas i Jordbruksverkets föreskrifter om anmälningspliktiga sjukdomar. Anmälningsskyldigheten föreslås i linje med epizootilagstiftningen utökas till att gälla alla som i sitt yrke kommer i kontakt med bin och biprodukter samt den som är ansvarig för ett laboratorium där biprover analyseras Smittförklaring Enligt bisjukdomsförordningens 6 ska Jordbruksverket omedelbart förklara område av erforderlig storlek smittat eller misstänkt för smitta om det finns anledning att tro eller det har konstaterats att någon av bisjukdomslagstiftningens sjukdomar eller parasiter har utbrutit i respektive angripet bisamhälle i landet. Eftersom verket smittförklarar genom föreskrifter är det svårt att uppfylla kravet att omedelbart smittförklara, varför lagtexten föreslås ändras till snarast. Nuvarande föreskrifter använder församling eller del av församling som ytenhet för smittförklaring. Den pågående församlingssammanslagningen har härmed varit ett problem, eftersom det inte är allmänt känt var nya församlingsgränser går. Jordbruksverket föreslår att lösa detta problem genom att smittförklara hela landet med anledning av amerikansk 31

36 yngelröta. Alla flyttningar ut ur församling, eller en viss minsta sträcka, kräver då flyttningstillstånd. Man får därmed en mer tillförlitlig överblick av sjukdomstillståndet i hela landet. När det gäller smittförklaring med anledning av varroa är det inte samma problem eftersom smittförklarade områden sammanförs i zoner. Smittförklaring då det gäller nya parasiter kan liksom i epizootilagen lösas genom en smittförklaring inom ett område som utgörs av en viss kilometerradie runt den smittade bigården. När ska ett flyttningstillstånd krävas vid flyttning av bisamhällen? I nuvarande föreskrifter ställs krav på flyttningstillstånd vid flyttning av levande bin och/eller biodlingsmaterial ut ur smittförklarad församling. Det har fått till följd att i vissa fall har man kunnat flytta bina ganska långt utan att behöva tillkalla bitillsynsmannen medan man i andra fall kanske har behövt tillkalla bitillsynsmannen för att flytta bina några hundra meter. I stora delar av Norrland har man inte överhuvudtaget behövt ha flyttningstillstånd, varför man inte heller med säkerhet har kunnat säga något om sjukdomstillståndet i dessa områden. Här föreslås en ändring så att varje transport av bin och/eller biodlingsmaterial över ett större avstånd än fem kilometer fågelvägen betraktas som en flyttning för vilken man måste ha flyttningstillstånd. Fem kilometer har föreslagits eftersom det anses som tillräckligt för att en biodlare ska kunna göra förflyttningar mellan sina stadigvarande uppställningsplatser i hemtrakten utan att behöva söka flyttningstillstånd samtidigt som alla längre flyttningar kräver flyttningstillstånd. Idag kan det vara tillåtet att flytta utan tillstånd en betydligt längre sträcka om man har bina i en vidsträckt församling Rättigheter och skyldigheter för myndighet Enligt bisjukdomslagstiftningens 3 får regeringen, tillsynsman eller annan myndighet som regeringen bestämmer 1. förelägga innehavare av bisamhälle att vidta åtgärd för bekämpning av sjukdom hos bisamhället, 2. förordna om förintande av bisamhälle, 3. föreskriva att tomma bibostäder, honung, bivax och avfall av honung och bivax ska förvaras så att bina inte kommer åt dem/det, 4. förbjuda eller föreskriva villkor för införsel, utförsel eller bortförande av bin, vaxkakor och vaxavfall, begagnade bibostäder och begagnade biodlingsredskap, 5. vidta eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egendom som är oundgängligen påkallad. Innehavare av mark eller byggnad är skyldig att lämna tillträde för undersökning eller åtgärd som behövs för tillämpningen av lagen. I förslaget föreslås att möjligheten att förbjuda eller föreskriva villkor för införsel och utförsel tas bort från bisjukdomslagstiftningen, eftersom detta bemyndigande finns i 3 förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. och bemyndiganden om utförsel finns i 2 förordningen (1994:542) om utförsel av levande djur m.m Bekämpningsåtgärder De bekämpningsåtgärder som tillämpas enligt nu gällande lagstiftning är för amerikansk yngelröta förintande av bisamhälle med kliniska symptom av sjukdomen och sanering eller förintande av bibostaden samt de ytterligare åtgärder som bedöms nödvändiga för bekämpning av sjukdomen (t.ex. omsmältning av vaxförråd och sanering av övrig 32

37 biodlingsutrustning). Bigården beläggs med flyttningsförbud i minst två månader, då tillsynsmannen gör en förnyad besiktning av bisamhällena i bigården. Bitillsynsmannen undersöker även alla bigårdar inom en tre kilometers radie från den smittade bigården. Vildbin inom samma radie förintas. De församlingar där man har konstaterat amerikansk yngelröta smittförklaras och för att få flytta levande bin eller biodlingsutrustning ut ur smittförklarad församling måste en bitillsynsman lämna ett flyttningstillstånd. För att kunna lämna ett flyttningstillstånd måste bitillsynsmannen gå igenom alla bisamhällena i bigården för att se om det finns kliniska symtom av amerikansk yngelröta. För att utröna om det finns varroakvalster i bigården tas ett nedfallsprov med hjälp av gallerförsedda plastbrickor som får ligga underst i bisamhället i minst 14 dagar. Ligger bigården inom varroazon 1 behöver inga nedfallsprov tas. Är han eller hon osäker på diagnostiseringen finns möjlighet att skicka in ett yngelcellsprov till biavdelningen vid SLU. Konstateras bigården fri från sjukdomen och parasiten (utom i varroazon 1) lämnas ett flyttningstillstånd. I bigård där varroakvalster förekommer ska bitillsynsmannen förelägga biinnehavaren att bekämpa varroakvalster i bigårdens samtliga samhällen. Det anges att mekaniska metoder, t.ex. spärrbox, eller sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som får användas mot varroakvalster ska användas enskilt eller i kombination. Valet av bekämpningsmetod ska dock överlåtas på biodlaren. Bitillsynsmannen undersöker även alla bigårdar inom en sju kilometers radie från bigården där hon eller han har konstaterat varroa för första gången. Vildbin inom samma radie förintas. Det har efterfrågats en skärpning i Jordbruksverkets föreskrifter så att det klart och tydligt framgår att varroakvalstret ska bekämpas (inte enbart efter föreläggande). Problemet är dock när eller om man kan säga att fullgod bekämpning har gjorts, eftersom det aldrig går att helt utrota kvalstret i ett bisamhälle. I praktiken har bitillsynsmän gått in och gjort en bekämpning i bisamhällen som varit kraftigt bemängda 5 med varroakvalster och där biodlaren kanske inte vill eller förmår att själv göra en bekämpning. I dessa fall har biodlaren själv erkänt att han eller hon inte har bekämpat, men om enbart misstanke finns att en biodlare inte bekämpar (för att han eller hon vill låta naturen ha sin gång eller för att han eller hon bedriver varroatoleransavel) kan det kanske vara svårt att bevisa att ingen bekämpning har skett. Med anledning av varroaförekomsten respektive misstanke om varroaförekomst beslutar Jordbruksverket om att olika församlingar ska tillhöra olika varroazoner. I varroazon 1 har varroa konstaterats eller finns med största sannolikhet. Varroazon 2 är en övervakningszon med två årliga stickprovstagningar för att utröna eventuell varroaförekomst. Varroazon 3 är en övervakningszon utanför zon 2 där en årlig stickprovstagning med avseende på varroa görs. Från lägre till högre varroazon får endast flyttning av bidrottningar (som kontrolleras vid biavdelningen vid SLU), biägg, bilarver och biredskap göras. Även om varroazonindelningen har fördröjt varroans utbredning i landet så har den initialt ställt till stora problem då biodlares olika bigårdar, vandringlokaler, slungutrymmen m.m. hamnar i olika zoner och han eller hon har hindrats att flytta dem emellan. Det har t.ex. ibland varit omöjligt för biodlare att slunga honung från egna bigårdar i de egna slunglokalerna. Nu är hela södra Sverige upp till södra Dalarnas och Gävleborgs län samt Tornedalen (vilket innebär de flesta biodlarna) i varroazon 1 och inom varroazon 1 föreslås att flyttningsrestriktionerna tas bort (enbart de som gäller amerikansk yngelröta blir kvar). 5 Det har framförts önskemål från bitillsynsmannahåll att det ska anges ett ungefärligt riktmått på högsta antal kvalster i nedfallsprovet per tidsenhet då tillräcklig bekämpning har gjorts. 33

38 Ersättningar Kostnad eller förlust med anledning av beslut enligt bisjukdomslagstiftningen kan ersättas med statsmedel. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer prövar ersättningsfrågan. I nuvarande lagstiftning anges ersättningsnivån i bisjukdomsförordningens 13, vilket innebär att det är regeringen som beslutar om eventuella ändringar. Ett betydligt flexiblare system i linje med epizootilagstiftningen vore att Jordbruksverket hade rätt att fatta beslut om ersättningsnivån. Den nuvarande ersättningen på 100 kr per bisamhälle och med en självrisk på 300 kr för förintade bisamhällen med symptom på amerikansk yngelröta i bigård har inte ändrats sedan Sedan dess har det skett en betydande kostnadsökning varför beloppet bör justeras upp till kr per bisamhälle, vilket mer är i nivå med faktiskt värde på ett bisamhälle idag. Det vore också mer i linje med den ersättning som utbetalas med anledning av epizootilagstiftningen, där man utbetalar ersättning enligt faktiskt värde på avlivat djur. Det föreslås vidare att självrisken avskaffas (det förekommer inte alls i ersättning enligt epizootilagstiftningen). Med nuvarande antal förintade samhällen per år skulle den årliga merkostnaden av denna förändring bli ca kr. Samma belopp bör utgå vid förintande oavsett vilken bisjukdom eller biparasit i 1 bisjukdomsförordningen det gäller. Även kostnader vid förintande av vildbin för att förhindra smittspridning av de lagreglerade bisjukdomarna eller biparasiterna kan ersättas idag med stöd i bisjukdomslagstiftningen. Länsstyrelsen fattar i de flesta fall beslut om ersättning i dessa fall, utom då kostnaderna överstiger kr då Jordbruksverket fattar beslut Tillsyn Den centrala tillsynen utövas idag av Jordbruksverket. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet och bitillsynsmännen utövar tillsynen hos de enskilda biodlarna. Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till bigården, slungrum, förrådsutrymmen för bimaterial m.m. samt även byggnader där vildbin har tagit sin boning för att kunna besiktiga bina, göra undersökningar, ta prover, förinta bin och riva ut vaxbyggen. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden eller förbud som behövs. Om någon inte fullgör sina skyldigheter kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på dennes bekostnad. Kronofogdemyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att lagen ska efterlevas. Enligt epizootilagstiftningen är det polisen och inte kronofogdemyndigheten som kan lämna hjälp. Jordbruksverket föreslår att det blir polisen och inte kronofogdemyndigheten som ska lämna hjälp vid behov. Jordbruksverket föreslår vidare att det i likhet med föreslagna ändringar i epizootilagen i bisjukdomslagen anges vem som ska sköta den offentliga kontrollen av lagstiftningen och de EG-bestämmelser som kompletterar lagen Påföljder Den som underlåter att anmäla de sjukdomar som omfattas av lagen eller den som inte efterkommer förelägganden eller bryter mot föreskrifter eller förbud som meddelats med stöd av lagen kan dömas till böter. Även möjligheten för myndigheten att låta verkställa icke fullgjord skyldighet på den infördes dock en möjlighet till en ersättning på 900 kronor per bisamhälle som förintades för att hindra spridning av varroakvalstret. 34

39 försumliges bekostnad kan ses som en straffpåföljd. Vilka sanktioner ska tillgripas mot biodlare som bryter mot flyttningsbestämmelserna? Samtliga som har haft synpunkter på tillämpningen av den nuvarande bisjukdomslagstiftningen har pekat på att sanktionerna mot de biodlare som bryter mot flyttningsrestriktionerna inte fungerar idag. För att få respekt för lagstiftningen måste effektiva sanktioner sättas in mot dem, som bryter mot speciellt flyttningsbestämmelserna. I nuvarande lagstiftning finns möjlighet att anmäla biodlare som bryter mot flyttningsbestämmelserna till polisen och enligt bisjukdomslagens 8 kan han eller hon dömas till böter. Detta har dock inte fungerat. För det första har det varit oklart vem som ska göra en eventuell anmälan och för det andra har man varit osäker på om polisen kommer att prioritera sådana ärenden. För att göra straffpåföljden omedelbar och kännbar har förslag framförts att bitillsynsmannen direkt skriver ut ett kännbart bötesbelopp (liknande parkeringsvakternas bötesförskrivningar) eller alternativt att de felflyttade bisamhällena bränns upp (eller förverkas) utan att ersättning utbetalas. Kanske kan en klart uttalad praxis för bitillsynsmannen hur han eller hon går tillväga vid anmälan göra en anmälan till polis mindre dramatisk och därmed bli en rutinåtgärd vid brott mot flyttningsbestämmelserna. För en biodlare som oupphörligen bryter mot flyttningsbestämmelser bör möjligen förverkande av bisamhällena eller ett värde motsvarande dessa bisamhällen kunna övervägas. Denna möjlighet finns i epizootilagstiftningen och Jordbruksverket föreslår att detta införs även i bisjukdomslagens 8. I linje med att ge en tydligare påföljdsreglering föreslår verket vidare genom att införa en paragraf 6 a att det ska bli möjligt att jämka ersättning för förintade bisamhällen för dem, som inte följer aktuell lagstiftning eller beslut fattade med stöd i lagstiftningen. Detta är också i överensstämmelse med epizootilagstiftningen Överklagandeordning En bitillsynsmans beslut får överklagas hos Jordbruksverket medan en förvaltningsmyndighets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Jordbruksverket föreslår samma skrivning som i epizootilagen, nämligen att beslut enligt lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletterar lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol Förordningen (EG) nr 1774/2002 ABP-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel definierar i bilaga 1 biodlingsprodukter som honung, bivax, drottninggelé, propolis eller pollen som används vid biodling Krav på biodlingsprodukter som ska användas inom biodlingen I förordningens bilaga VIII anges i kapitel IX vilka krav som ställs på biodlingsprodukter som ska användas inom biodlingen. Följande anges i förordningen om råvara: Biodlingsprodukter som ska användas inom biodlingen 1) får inte komma från ett område för vilket förbud utfärdats till följd av a) amerikansk yngelröta (Paenibacillus larvae larvae), såvida inte den behöriga 35

40 myndigheten har bedömt att risken är försumbar och utfärdat ett särskilt tillstånd som endast kan användas i medlemsstaten i fråga samt vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att se till att sjukdomen inte sprids, b) trakékvalser (Acarapis woodi Rennie), såvida inte den mottagande medlemsstaten har fått ytterligare garantier enligt artikel 14.2 i direktiv 92/65/EEG, c) skalbaggar av typen Aethina tumida, eller d) Tropilaelaps spp och 2) skall uppfylla kraven i artikel 8 a i direktiv 92/65/EEG. Ovan görs det en hänvisning till artikel 14 i Rådets direktiv 92/65/EEG. Där står det följande: 1. Om en medlemsstat direkt eller genom uppfödarna har utarbetat eller utarbetar ett frivilligt eller obligatoriskt program för bekämpning eller övervakning av någon av de sjukdomar som anges i bilaga B, får den presentera programmet för kommissionen och skall därvid särskilt ange - sjukdomens utbredning inom dess territorium, - om det råder anmälningsplikt för sjukdomen, - varför programmet utarbetats, med beaktande av dess lönsamhet och sjukdomens betydelse, - det geografiska område inom vilket programmet skall genomföras, - vilka statusformer som skall gälla för anläggningarna, vilka krav som skall gälla för varje art när den ankommer till en anläggning och vilka testmetoder som skall användas, - hur programmet skall övervakas, inklusive i vilken omfattning uppfödaren skall medverka när bekämpnings- eller övervakningsprogrammet genomförs, - vilka statusformer som skall gälla för anläggningarna, vilka krav som skall gälla för varje art när den ankommer till en anläggning och vilka testmetoder som skall användas, - hur programmet skall övervakas, inklusive i vilken omfattning uppfödaren skall medverka när bekämpnings- eller övervakningsprogrammet genomförs, - vilka åtgärder som skall vidtas om en anläggning av något skäl förlorar sin status, - vilka åtgärder som skall vidtas om testerna enligt programmet ger positiva resultat, - att handeln inom medlemsstaten inte har sådan karaktär att den medför diskriminering av handeln inom gemenskapen. 2. Kommissionen skall granska de av medlemsstaterna framlagda programmen. Dessa får godkännas enligt förfarandet i artikel 26 och i överensstämmelse med de kriterier som fastställs i punkt 1. De ytterligare allmänna eller begränsade garantier som kan krävas i handeln skall enligt samma förfarande bestämmas samtidigt eller senast tre månader efter det att programmen har framlagts. Sådana garantier får inte gå utöver de garantier som medlemsstaten tillämpar nationellt. I artikel 26 anges följande: När hänvisning sker till förfarandet enligt denna artikel skall Ständiga 36

41 veterinärkommittén, inrättad genom beslut 68/361/EEG(22), handla enligt de regler som fastställts i artikel 17 i direktiv 89/662/EEG. Där anges i korthet att beslut kan fattas på kort varsel. Vad det står i artikel 8 som det också hänvisas till ovan (mer bestämt 8 a) hänvisas till kapitel 4.3 i denna rapport Destruktion av bin och biodlingsprodukter I Kommissionens förordning (EG) nr 811/2003 om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 avseende förbud mot återanvändning inom arten för fisk, nedgrävning och förbränning av animaliska biprodukter samt vissa övergångsbestämmelser anges i artikel 8 att bin och biodlingsprodukter som räknas som kategori 2-material enligt artikel 5 Förordningen (EG) nr 1774/2002 kan bortskaffas som avfall genom förbränning eller nedgrävning på platsen efter beslut från den behöriga myndigheten. Förbränning eller nedgrävning får dock bara göras under förutsättning att nödvändiga åtgärder vidtagits för att säkerställa att nedgrävning eller förbränning av bin och biodlingsprodukter inte medför risk för djurs eller människors hälsa samt för miljön, varvid lagstiftning och riktlinjer på miljö- och folkhälsoområdet på gemenskapsnivå och på nationell nivå ska iakttas. Den behöriga myndigheten i detta fall är Jordbruksverket enligt provtagningsförordningen 7. Jordbruksverket får dock enligt samma förordning överlåta till länsstyrelsen att, i den utrstäckning verket bestämmer, fatta beslut i enskilda ärenden. I bisjukdomslagstiftningen är det bitillsynsmannen (eller det föreslagna biinspektören) som beslutar om och utför förbränning och nedgrävning av bin och material från förintat bisamhälle som varit smittat med amerikansk yngelröta. Eftersom länsstyrelsen enligt vårt förslag fortsatt får utse biinspektörer räknas de som en del av länsstyrelsen och får därmed besluta i enskilda ärenden enligt ovan. Biodlare har efter beslut av behörig myndighet (Jordbruksverket) rätt att gräva ned avlivade eller självdöda bin efter samråd med kommunens miljö- och hälsoskyddskontor. Om bina som har avdödats och biodlingsmaterialet i övrigt härrör från samhälle som har haft kliniska symptom på amerikansk yngelröta ska biinspektören, enligt bisjukdomslagstiftningen, se till att avdödning, bränning och nedgrävning sker på rätt sätt. Nedgrävning ska ske på ett sådant sätt att inte miljö eller folkhälsa äventyras. Vid oklarheter på detta område kontaktas berörd kommun Förslag till anpassning av den svenska bisjukdomslagstiftningen så att den anpassas till biproduktförordningen (ABP-förordningen) Enligt provtagningsförordningens 7 sägs att Jordbruksverket kan lämna över beslutanderätten. Jordbruksverket kan alltså lämna över rätten att besluta om nedgrävning och förbränning av riskmaterial till länsstyrelsen. Biinspektörer som uppdragstagare utsedda av länsstyrelsen kan anses som länsstyrelsens förlängda arm, så att det går att utfärda föreskrifter om att det är biinspektörerna som ska besluta om förbränning och nedgrävning av bin, eftersom länsstyrelsen utser inspektörerna. Biodlare bör enligt Jordbruksverket ha rätt att gräva ned avlivade eller självdöda bin efter 7 Animaliska biprodukter planeras att föras över från provtagningslagen till den nya lagen om foder och animaliska biprodukter den 1 juli Jordbruksverkets delegationsmöjlighet kvarstår i denna lag. 37

42 samråd med kommunens miljö- och hälsoskyddskontor. I detta fall är det inte frågan om riskavfall. Om bina som har avdödats och biodlingsmaterialet i övrigt härrör från samhälle som har haft kliniska symptom på amerikansk yngelröta ska biinspektören, enligt bisjukdomslagstiftningen, se till att avdödning, bränning och nedgrävning sker på rätt sätt. Nedgrävning ska ske på ett sådant sätt att inte miljö eller folkhälsa äventyras. Vid oklarheter på detta område kontaktas berörd kommun. Jordbruksverket kommer därför att ändra i sina föreskrifter om hantering av djurkadaver och annat animaliskt avfall (8 ). I bisjukdomslagstiftningen regleras även transporter av bikupor och biodlingsredskap. Enligt ABP-förordningen anges som biodlingsprodukter endast honung, bivax, drottninggelé, propolis och pollen som används vid biodling. En reglering av införsel av bikupor och biodlingsredskap skulle kunna ske via en ändring i Jordbruksverkets föreskrifter om in- och utförsel av produkter av animaliskt ursprung och andra produkter som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur. Bemyndigande finns i 3 förordning (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. ABP-förordningen ger möjlighet för behörig myndighet i enskild medlemsstat att utfärda ett särskilt tillstånd att undanta flyttningar av biodlingsprodukter från områden för vilket förbud utfärdats till följd av amerikansk yngelröta om risken för smittspridning bedöms som försumbar. Detta innebär att Jordbruksverket kan ha fortsatt undantag om att vax får flyttas utan enskilt flyttningstillstånd under tiden 1 oktober till den 31 mars dvs. under den tid på året då bina inte flyger Lagstiftning om införsel av bin Lagstiftning på området är förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. Införsel av bin regleras av Jordbruksverkets föreskrifter om införsel av djur, sperma, ägg och embryon. Vid införsel av bin (Apis melifera) och humlor (Bombus spp) eller deras ägg krävs införseltillstånd. Bin och biägg ska härröra från ett område som inte lyder under restriktioner avseende amerikansk yngelröta, lilla kupskalbaggen (Aetina tumida) eller tropilaelapskvalster (Tropilaelaps spp). Denna skrivning i lagtexten harmoniserar inte med direktiv 92/65/EEC där det skrivs att för handel med bin krävs ett hälsointyg som certifierar att bin kommer från ett område som inte är under restriktioner vad gäller amerikansk yngelröta. Eftersom direktivet är under omarbetning har man avvaktat ändring i de svenska föreskrifterna. Vid den planerade omarbetningen av SJVFS 1996:24 ska de svenska kraven för införsel vara samstämmiga med de i direktiv 92/65/EEC. Vad gäller import till EU från tredje land så regleras denna i kommissionens beslut 2003/881/EG samt kommissionens beslut av den 20 januari 2005 om ändring av beslut 2003/881/EG. Import från tredje land till gemenskapen får ske endast om de kommer från ett land eller region där förekomst av amerikansk yngelröta, tropilaelapskvalster samt Aethina tumida är anmälningspliktiga. Försändelsen ska begränsas till högst 20 arbetsbin per drottning och åtföljas av ett hälsointyg enligt fastställt formulär. Sverige sökte vid sitt EU-inträde tilläggsgarantier för biparasiterna varroakvalster och 38

43 trakékvalster. I väntan på beslut har importrestriktionerna tillämpats. Importärenden har överklagats, men hittills har inte Jordbruksverkets avslag på importansökan av levande bin från andra EU-länder upphävts. Skulle det visa sig i framtiden att Sverige inte beviljas dessa tilläggsgarantier har dock Jordbruksverket möjlighet att utfärda föreskrifter som hindrar flyttningen av smittade eller misstänkt smittade samhällen inom landet Lagstiftning om införsel av produkter av animaliskt ursprung ABP-förordningen reglerar vilka krav som ställs på införsel av animaliska biprodukter. Lagstiftningen kompletteras av förordning (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. samt Statens jordbruksverks föreskrifter om in- och utförsel av produkter av animaliskt ursprung och andra produkter som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur. Det sistnämnda regelverket reglerar, som framgår av titeln, även sådant som inte är av animaliskt ursprung. Följande anges vidare om import i den ovan nämnda EU-förordningen: Eftersom skalbaggar av typen Aethina tumida och kvalster av typen Tropilaelaps spp. inte förekommer i gemenskapen skall följande kompletterande skyddsåtgärder för import av biodlingsprodukter fastställas. Medlemsstaterna skall tillåta import av biodlingsprodukter som är avsedda att användas inom biodling om de 1) kommer från ett tredje land som har upptagits på förteckningen i del XII i bilaga XI, 2) a) är nya och inte har använts tidigare och om de inte har kommit i kontakt med bin eller använda biodlingsprodukter, eller b) har utsatts för en temperatur på 12 o C eller lägre i minst 24 timmar, eller c) när det gäller bivax, om materialet har förädlats eller utsmälts före exporten, 3) åtföljs av ett hälsointyg som är förenligt med förlagan i kapitel 13 i bilaga X Läkemedelslagstiftningen Enligt läkemedelslagen (1992:859) är läkemedel varor som är avsedda att tillföras människor eller djur i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom. Det innebär att avsikten är en grundläggande del av definitionen. Användning och förskrivning av läkemedel till djur är noggrant reglerad. Läkemedelsområdet är i hög grad reglerat på gemenskapsnivå med anledning av läkemedels betydelse för folk- och djurhälsan. Humanläkemedelsdirektivet och det veterinärmedicinska direktivet är implementerat genom läkemedelslagen och läkemedelsförordningen (1992:1752). Förordningen handlar om tillstånd av olika slag för hantering av läkemedel. Det gäller tillstånd för försäljning, klinisk provning, tillverkning och import av läkemedel. Den innehåller också skyddsregler i form av underrättelseplikt när läkemedel befinns skadliga Förskrivning av läkemedel till bin Många läkemedel som används till djur är receptbelagda och måste därmed förskrivas av veterinär. Bestämmelser om receptförskrivning finns i Läkemedelsverkets föreskrifter (1997:10) om förordnande och utlämnande av läkemedel m.m. (receptföreskrifter). Vid förskrivning av läkemedel till livsmedelsproducerande djur ska veterinären ange en karenstid, dvs. den tid som måste förflyta mellan sista behandlingsdag och slakt eller konsumtion av mjölk, ägg eller honung. Detta regleras i Statens livsmedelsverks föreskrifter (SLVFS 1999:34) om karenstider vid hantering av livsmedel från djur som behandlas med läkemedel 39

44 samt Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om karenstider vid hantering av fiskvara från odlad fisk. Jordbruksverket har det centrala tillsynsansvaret för veterinärverksamheten. Bestämmelser om hur veterinär får förskriva och lämna ut läkemedel till djur finns i Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2002:57) om veterinärs rätt att förskriva och tillhandahålla läkemedel i anslutning till djursjukvård och djurhälsovård. För att få sälja ett läkemedel inom EU krävs ett godkännande av ansvarig myndighet inom medlemsstaten. I Sverige är det Läkemedelsverket som granskar dokumentationen för läkemedel inför godkännande och marknadsföring. Läkemedel får i Sverige enbart säljas via apotek. Under en övergångsperiod fram till och med 2008 kommer de nu godkända bekämpningsmedlen för bekämpning av varroakvalstret hos honungsbiet att få användas av biodlare. Ett av dessa medel är ett klass 1L-medel, vilket endast får användas av personer med behörighet. För att få sådan behörighet måste biodlare genomgå en behörighetsutbildning. I denna utbildning får biodlarna lära sig allmänt om bekämpningsmedel, deras hälsorisker respektive risker för miljön samt det praktiska bekämpningsarbetet. Kemikalieinspektionen godkänner, enligt förordning (1998:947) om bekämpningsmedel, medel som används för bekämpning av bisjukdomar MRL- förordningen och karenstid Läkemedel som används till livsmedelsproducerade djur regleras i förordning (EEG) nr 2377/90 av den 26 juni 1990 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa gränsvärden för högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung. Förordningen tillkom för att skydda konsumenterna från läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung. Innan ett veterinärmedicinskt läkemedel till livsmedelsproducerande djur godkänns och marknadsförs måste läkemedlet få ett fastställt MRL-värde. MRL-värde (Maximum Residue Limit) är den högsta tillåtna halt av en restsubstans som får förekomma i djurkroppen eller i mjölk, ägg eller honung. MRL ligger till grund för resthaltskontroll och fastställande av karenstider. Det är förbjudet att administrera veterinärmedicinska läkemedel som innehåller farmakologiskt aktiva substanser som inte är upptagna i någon av bilagorna I-III (som har MRL-värde) till livsmedelsproducerande djur. Inom EU finns det ett antal godkända substanser (Coumafos bilaga 1, Amitraz bilaga I, Flumetrin bilaga II, Taufluvalinate bilaga II, Oxalsyra bilaga II och Tymol bilaga II) som har MRL-värde för honung och som får användas vid behandling av bisjukdomar. Produkter som t.ex. bikuperemsor impregnerade med en pyretroid för behandling av varroakvalster och fumagillin B för bekämpning av nosemakvalster hos bin klassas som läkemedel. De ska alltså förskrivas av en veterinär. Organiska syror som används i biskötsel klassificeras dock inte som läkemedel Delegerad läkemedelsanvändning Av 9 Djurskyddslagen (1988:534) framgår att om ett djur är sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa ska djuret snarast ges nödvändig vård. I 11 anges att veterinär ska anlitas för operativa ingrepp och vid annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen orsakar lidande som inte är obetydligt. Undantag från detta får göras om behandlingen är så brådskande att veterinär inte hinner anlitas. 40

45 Vid användning av läkemedel till livsmedelsproducerande djur får enligt Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2002:57) läkemedelsanvändning delegeras till person som har genomgått kurs i läkemedelsanvändning för det djurslaget som delegeringen avser. Delegering av läkemedel för användning till bin medges inte i de aktuella föreskrifterna. Det bör dock inte finnas något hinder att utöka föreskrifterna så det blir möjligt att delegera läkemedelsanvändning till biodlare som har genomgått föreskriven utbildning Utbildningsbehov för veterinärer Grundläggande kännedom om bins anatomi och fysiologi, deras normala beteende liksom deras sjukdomar och sjukdomssymtom är en förutsättning för en effektiv behandling. Därför bör veterinärer under grundutbildningen ges ökad kunskap om bisjukdomar och behandling av dem. Praktiserande veterinärer bör även erbjudas fortbildning när det gäller bisjukdomar och deras behandling Utbildningsbehov för biodlaren Idag måste biodlare genomgå behörighetskurser för att få använda klass 1Lbekämpningsmedel. En grundläggande förutsättning för att bin ska få behandlas med olika substanser av biodlare är att behandlingsmetoden inte kan förväntas innebära risker från djurskyddssynpunkt eller risk för konsumenterna. Utbildning i bisjukdomar, som avser att ge kunskaper för medicinsk behandling av bin, ska bl.a. innehålla medicinska baskunskaper om bin, djurskydds- och smittskyddslagstiftning, etik och ansvarsfrågor samt folkhälsoproblem. För biodlare som har lång praktisk erfarenhet och/eller har förvärvat kunskap på annat sätt än vad som beskrivs ovan, bör det vara möjligt att genom ett teoretiskt och praktiskt prov avlägga examination som motsvarar ovanstående utbildning om läkemedelshantering Den nya EG-lagstiftningen som kontrollerar efterlevnaden av foderoch livsmedelslagstiftningen samt bestämmelser om djurhälsa och djurskydd ( kontrollförordningen ) Till grund för hygienpaketets fyra rådsförordningar Europaparlamentets och rådets förordning nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelser om djurhälsa och djurskydd, Europaparlamentets och rådets förordning nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien, Europaparlamentets och rådets förordning nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung och Europaparlamentets och rådets förordning nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel ligger Europaparlamentets och rådets förordning nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. Enligt hygienpaketet ska livsmedelssäkerheten garanteras från jord till bord och det redskap som används är ett system med egenkontroll från odlarens och djurhållarens sida. Odlaren och 41

46 djurägaren blir skyldiga att föra journal över alla för livsmedelssäkerheten viktiga åtgärder som utförs i verksamheten. De åtgärder som ska journalföras och hur egenkontrollen ska gå till kommer att konkretiseras i de branschregler som varje bransch ansvarar för att formulera. Jordbruksverket ansvarar för tillsynen av de åtgärder som vidtas fram till skörd (t.ex. när mjölken kommer ur spenen, när honungen slungas ur vaxkakan) och Livsmedelsverket ansvarar för tillsynen av livsmedel. I detta arbete ska det hos Jordbruksverket för varje djurslag finnas en kontrollplan och en beredskapsplan. I kontrollplanen ingår föreskrifter om hur kontrollen ska utföras (t.ex. med vilken provtagningsfrekvens), av vem den ska utföras samt hur återrapportering ska ske. Beredskapsplanen ska innehålla en risk- och sårbarhetsanalys och en plan hur man kan agera i olika krissituationer. Eftersom bin är livsmedelsproducerande djur ska enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 om fastställande av krav för foderhygien (foderhygienförordningen) de honungsproducenter som utfodrar bin vara registrerade i enlighet med förordningen. Honungsproducenten ska vidare följa de krav förordningen ställer på foderhantering och utfodring. Förordningen gäller dock inte de som utfodrar bin i syfte att använda honungen för konsumtion i eget hushåll Hur anpassad är den svenska bisjukdomslagstiftningen till kontrollförordningen? Bisjukdomslagstiftningen berör endast i smärre grad de ovan nämnda frågorna, och då vad gäller djurhälsa och i viss mån djurskydd. Den handlar i stora drag om hur tillsynen av vissa smittsamma bisjukdomar ska gå till och då med utgångspunkt i nyttan för bina och biodlingsnäringen. Man har inte alls tagit hänsyn till hygienens betydelse ur livsmedelssäkerhetssynpunkt även om hygienen regleras. Den regleras enbart för att inte sprida de smittsamma bisjukdomarna. Tillsynen av hanteringen av de bekämpningsmedel 8 som används i bisamhällen sköts som för övriga bekämpningsmedel av kommunerna. Med föreslagna ändringar i bisjukdomslagen (1a, 3a, 3b, 4, 4a, 5, 7 och 9 ) och de ändringar i bisjukdomsförordningen som regeringen finner lämpliga 9 kan dock Jordbruksverket meddela föreskrifter för att uppfylla kontrollförordningens intentioner på biodlingsområdet. Man skulle då kunna välja att använda de i bitillsynen verksamma biinspektörerna för tillsynen även på detta område. Jordbruksverket måste då meddela föreskrifter om hur tillsynen ska utövas. I provtagningslagen framgår kravet på märkning och spårbarhet av djur, vilket Sverige har påtagit sig i internationella överenskommelser. Enligt den gällande bisjukdomsförordningens 15 är biinnehavare skyldiga att till länsstyrelsen anmäla uppställningsplats av bisamhällen, varför denna del kan anses uppfylld med nuvarande lagstiftning. Däremot har inte denna obligatoriska anmälningsskyldighet i praktiken fungerat. Om Jordbruksverket enligt en föreslagen ny paragraf 6 a i bisjukdomslagen får möjlighet att jämka ersättningen för förintat bisamhälle, skulle det kunna vara ett villkor för att få ersättning att man har anmält uppställningsplats. Detta kan ses som en morot att anmäla uppställningsplats. Det behöver också upprättas en kontrollplan och en beredskapsplan på Jordbruksverket för 8 De nu använda bekämpningsmedlen kommer efter en övergångsperiod att hanteras som läkemedel. 9 Epizootiförordningen kommer att ändras under våren med anledning av ändringar nu föreslagna i epizootilagen. Jordbruksverket förutsätter att bisjukdomsförordningen omarbetas jämsides med epizootiförordningen och vill inte föregripa kommande ändringar. 42

47 bin och biodling. De branschregler som biodlingsbranschen bör ta fram ska godkännas av Jordbruksverket, och det kan ske med stöd av lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. och stöd av förordningen (1985:343) om provtagning på djur, m.m. 5.5 Internationella regelverk Office International des Epizooties (OIE) Denna organisation ansvarar för det internationella standardiseringsarbetet inom djurhälsa. Organisationens huvudsakliga uppgift inom SPS (Sanitära och fytosanitära åtgärder) är att säkerställa en effektiv internationell handel genom att ta fram hälsostandarder för handel med djur och djurprodukter. OIE s uppgift är att informera om världshälsoläget. De stater som är medlemmar i OIE är skyldiga att rapportera till OIE om de sjukdomar som står med på OIE s lista och vad gäller bin är det Trakékvalster Amerikansk yngelröta Europeisk yngelröta Nosema Varroakvalster Medlemsstaten är skyldig att meddela OIE - det första fallet i landet av en sjukdom eller parasit på listan - om nya fall uppträder i ett område där bekämpning är utfärdad och området har varit friförklarat - alla förändringar i morbiditet (insjuknande) och mortalitet (dödlighet) som är orsakade av en listad sjukdom. Medlemsstaten är skyldig att genomföra bekämpning enligt OIE s rekommendationer och att hindra smittspridning till andra regioner. All information lämnad till OIE publiceras varje halvår och aktuell information om sjukdomsläget finns tillgänglig på OIE s hemsida Som exempel på ett aktuellt fall från ett medlemsland kan nämnas utbrott av amerikansk yngelröta i Norge 14/ EG-lagstiftning Handeln med bin regleras av det s.k. balais-direktivet, direktiv 92/65/EEC. Se under punkt 4.3 ovan. Det finns inget harmoniserat kontrollprogram för bisjukdomar inom EU Andra länders bitillsyn Vi har i denna rapport inskränkt vår jämförelse till bitillsynen i de nordiska länderna. 43

48 Bitillsynen i Finland I Finland ska veterinär en gång i månaden till Jord- och skogsbruksministeriets veterinäravdelning rapportera förekomsten av amerikansk yngelröta, trakékvalster, nosema, europeisk yngelröta och varrokvalster. Den lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalster ska anmälas omedelbart om de konstateras. Vid misstanke om amerikansk yngelröta är biodlaren skyldig att anmäla det till veterinär, som då ska ta prov på honung och yngel från det misstänkta bisamhället. Om sporer påvisas i honungen ska alla samhällen provtas och det införs omedelbart flyttningsrestriktioner från bigården. Sedan ska det tas prov på sporer i honungen från bigården en gång per år tills det inte påvisas några sporer längre. Då kan flyttningsrestriktionerna upphävas. Om kliniska symtom påvisas måste prov tas i alla bigårdar inom tre kilometers radie, samt i alla bigårdar som tillhör berörd biodlare. Från det berörda området får inga bisamhällen flyttas ut och heller inte flyttas inom området förrän området förklaras fritt från sjukdomen. Det finns för närvarande ca 30 sådana restriktionsområden och årligen tillkommer mellan 1 och 4 sådana (under de senaste 10 åren har endast 2 till 3 områden friförklarats. Det finns varken krav på förintande eller behandling av samhällen, men det rekommenderas att föra över bina på nya vaxmellanväggar och förinta de utbyggda kakorna. Antibiotika har tidigare använts i rätt stor omfattning, men användningen av detta har minskat avsevärt under de senaste åren. Ingen ersättning utgår till biodlaren för förintande av samhällen. I områden som inte har belagts med restriktioner pga. amerikansk yngelröta finns inga krav om vare sig besiktning eller flyttningstillstånd. Fram till för några år sedan fanns det en zonindelning med anledning av varroakvalstret. Den finns inte längre och det finns inte heller restriktioner när det gäller trakékvalster, eftersom man inte ser ett behov av det längre då kvalstren är allmänt spridda Bitillsynen i Norge Fram till för några år sedan var bitillsynen i Norge organiserad på ett liknande sätt som i Sverige. I varje fylke fanns på lantbruksenheten en handläggare som hade ansvar för besiktnings- och bekämpningsarbetet. Själva besiktningen utfördes av hjelpetilsynsmennen, biodlare som fått utbildning inom bisjukdomar. Besiktning var kostnadsfri för biodlaren. Numera är det Mattilsynet (en myndighet under Landbruks- og matdepartementet, Helse- og omsorgsdepartementet och Fiskeri- og kystdepartementet), som ansvarar för bitillsynen. Bitillsynen i Norge utgår från att det enbart är tillåtet att sälja, hyra ut eller ge bort bisamhällen om bina kommer från en stationär bigård som är certifierad. Samma sak gäller för flyttning av bisamhällen till vandringsplatser eller parningsstation samt för flyttning mellan biodlarens egna stationära bigårdar om avståndet mellan dessa är mer än 5 km fågelvägen. Mattilsynet kan mot en avgift, vars storlek är beroende av antal bisamhällen i bigården, certifiera stationära bigårdar. Certifikatet gäller fram till det datum Mattilsynet fastställer, dock inte längre än 2 år. Certifikatet kan återkallas om bigården inte sköts enligt gällande krav eller vid misstanke om eller utbrott av sjukdom i bigården. I Forskrift om tiltak mot sjukdommer på bier anges hur en certifierad bigård ska skötas. Villkor för certifiering är följande: 44

49 1. Minst 20% av bisamhällena i bigården ska besiktigas med avseende på amerikansk yngelröta, europeisk yngelröta och stenyngel. Besiktningen genomförs av Mattilsynet eller av annan person t.ex. hjelpetilsynsman, som genomför sådant för Mattilsynet. 2. Analys av biprov för trakékvalster genomförd på ett offentligt godkänt laboratorium (som för närvarande är Norges Veterinærhøjskole, NVH). Biprovet ska bestå av minst 60 bin som tagits från bigårdens alla samhällen (jämnt fördelade). Biodlaren faktureras för dessa analyser. 3. Undersökning för varroa. Nedfall från samtliga samhällen i bigården ska analyseras på ett offentligt godkänt laboratorium (NVH). Även för dessa analyser får biodlaren betala. Nedfallet ska samlas in enligt anvisningarna (det finns olika alternativ) som finns i föreskrifterna. Mattilsynet upprättar ett centralt bigårdsregister och alla biodlare är skyldiga att anmäla när en stationär bigård upprättas eller upphör. Innan bisamhällen flyttas till vandringsplats ska biodlaren meddela Mattilsynet. Vid misstanke om eller utbrott av B-sjukdom (amerikansk yngelröta, europeisk yngelröta, stenyngel, lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalster) anges i Forskrift om tiltak mot sjukdommer på bier ett antal åtgärder som ska vidtas. Dessa innefattar bland annat att bin inte får föras bort från bigården, att biodlaren ska vidta åtgärder för att hindra smittspridning och bekämpa sjukdomen, och tillträdesförbud för obehöriga. Mattilsynet kan fatta beslut om förintande av samhällena, vilket är den vanligaste bekämpningsåtgärden. Ersättning för förintat bisamhälle utgår (ersättningsbeloppet beror på en lång rad faktorer varför det är svårt att ange ett exakt belopp). Antalet fall av amerikansk yngelröta i Norge är generellt sett mycket lågt. Det finns år då sjukdomen inte påvisas alls. Vid misstanke om eller utbrott av C-sjukdom (nosema, varroa- och trakékvalster) kan Mattilsynet ge ålägganden om restriktioner liknande de som finns för B-sjukdom och även ge ålägganden om åtgärder för bekämpning av sjukdomen. Mattilsynet kan upprätta zoner för att förebygga, begränsa spridningen av eller utrota B-, C- eller D- sjukdom. För att begränsa spridningen av varroakvalster har Norge delats in i ett antal regioner, A, B, C och D, mellan vilka det finns olika restriktioner beträffande flyttning av bin (såväl vuxna som larver), utbyggda vaxkakor och begagnad biutrustning. Det är dessutom förbjudet att flytta vuxna bin från zon B1 (där trakékvalster påvisades 2002) till andra delar av landet. Inte heller begagnad biutrustning och utbyggda vaxkakor som vid försäljning, uthyrning mm flyttas till andras bigårdar får komma ifrån eller varit använt i bigårdar där det finns misstanke om eller förekommer sjukdom som kan överföras med materialet. Materialet ska innan flytten för övrigt vara grundligt rengjort Bitillsynen i Danmark Lagen om biodling administreras av Plantedirektoratet (en myndighet under Ministeriet för Fødervarer, Landbrug og Fiskeri) i samarbete med Danmarks Jordbrugsforskning, Offentlig bisygdomsbekæmpelse. Danmarks Jordbrugsforskning är en forskningsinstitution under Ministeriet for Fødervarer, Landbrug og Fiskeri. Plantedirektoratet ansvarar för registrering av kyndige biavlere, godkännande av parningsstationer och renavelsområden samt lagbrott beträffande biodling. 45

50 Den offentlige bisygdomsbekæmpelse, som finns på Forskningscenter Flakkebjerg, ansvarar bland annat för följande: anställning av bisjukdomsinspektörer och tillsynsmän, ledning av bisjukdomsbekämpning, diagnos, forskning, rådgivning ang. bisjukdomar och utbildning av kyndige biavlere. En kyndig biavler är en biodlare som har befogenhet att besiktiga samhällen med avseende på amerikansk yngelröta och stenyngel. En registrering gäller 5 år i taget och för närvarande finns ca 700 kyndige biavlere. En kyndig biavler får besiktiga sina egna samhällen (jämför med godkänd biodlare i Sverige). Bisjukdomsinspektörerna är kyndige biavlere som ansvarar för bisjukdomsbekämpningen inom ett lokalområde. Landet är indelat i 42 lokalområden. De sjukdomar och parasiter som omfattas av lagstiftningen är amerikansk yngelröta, stenyngel, europeisk yngelröta, varrokvalster, den lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalster. Trakékvalster omfattas inte av lagstiftningen, men ingår i det arbetet som den offentlig bisygdomsbekæmpelse ansvarar för. Bitillsynen i Danmark utgår från att flyttning av bisamhällen eller begagnade bibostäder till annan plats som ligger mer än 1 km från den hittillsvarande platsen enbart får äga rum efter det att en kyndig biavler har besiktigat alla samhällena i bigården tidigast 14 dagar före flyttningen. Besiktningen ska avse amerikansk yngelröta, europeisk yngelröta och stenyngel. Flyttningstillstånd kan utfärdas ifall det inte konstaterats kliniska symptom på amerikansk yngelröta eller stenyngel. Har europeisk yngelröta konstaterats får flyttning ske. Om amerikansk yngelröta konstateras sker behandling/bekämpning under ledning av bisjukdomsinspektören. Bisamhällen får behandlas genom dubbel omsättning, men i vissa fall sker bekämpning även genom avlivning av samhällena. Kupor och material som hyst sjuka samhällen ska rengöras och alla utbyggda vaxkakor från bigården ska smältas om. Från bigård där amerikansk yngelröta konstaterats får inga samhällen flyttas förrän behandlingen avslutats. När amerikansk yngelröta konstaterats i en bigård ska alla andra samhällen som ägs av biodlaren ifråga undersökas och även alla samhällen inom en radie på 2 km från bigården. Antal fall av amerikansk yngelröta i Danmark har minskat de senaste åren (i 86 bigårdar 2004 och fram till oktober 2005 i 57 bigårdar) från att under 1990-talet ha legat på över 100 bigårdar per år. Ersättning för förintat bisamhälle ligger på samma nivå som i Sverige, men nivån kan variera per samhälle beroende på hur många bisamhällen som förintas per år (det finns en fast summa att dela på). Om stenyngel konstateras ska alla samhällen med kliniska symptom avlivas, alla ramar från samhällena eldas upp, alla utbyggda kakor smältas om och all annan utrustning rengöras. Honung från samhällen med kliniska symptom ska förstöras. Bekämpningen sker under ledning av bisjukdomsinspektören. Bigårdar i vilka stenyngel konstaterats är i karantän på samma sätt som vid amerikansk yngelröta. Bisjukdomsinspektören erhåller lön för sitt arbete från det offentliga. Även den kyndige biavler erhåller lön från det offentliga om han/hon vid besiktning konstaterar amerikansk yngelröta eller stenyngel, och även om besiktning sker vid misstanke om amerikansk yngelröta, europeisk yngelröta eller stenyngel. I andra fall utgår ingen lön från det offentliga till den kyndige biavler utan då är det en fråga mellan denna och biodlaren vars samhällen besiktigas. 46

51 5.6 Förslag till ändringar i befintlig administration Bitillsynsadministrationen Jordbruksverket är den centrala myndigheten med det övergripande ansvaret för de bisjukdomar som omfattas av lagstiftningen. Verket ansvarar för att följa spridningen av sjukdomarna, att utfärda föreskrifter om bekämpning av sjukdomen, att meddela råd och anvisningar för igenkännande, att informera regeringen om spridningen och i övrigt leda bekämpningen av bisjukdomen. Länsstyrelserna är den regionala myndigheten som biträder Jordbruksverket i bekämpningen av sjukdomen. Bl.a. utser länsstyrelsen i samråd med större biodlarföreningar i länet erforderligt antal bitillsynsmän, som ansvarar för bisjukdomsbekämpningen i var sitt tillsynsdistrikt. Till tillsynsman utses en biodlingskunnig och i övrigt lämplig person, som har erforderlig kunskap om smittsamma bisjukdomar och hur de bekämpas Länsstyrelserna Bitillsynen på länsstyrelserna sköts av en eller två personer på lantbruksenheten i varje län. Bara en liten del av dessa personers tjänster avsätts för bitillsynsfrågor. Det framgår i bisjukdomsförordningen att det åligger länsstyrelsen att regionalt biträda Jordbruksverket med bekämpning enligt bisjukdomslagstiftningen Det är en allmän uppfattning att det är väldigt olika hur länsstyrelserna hanterar biodlingsfrågorna. Det kan bero på att handläggarna har en hög arbetsbelastning och inte mycket tid för bitillsynen. Bitillsynen kanske inte heller anses som prioriterat område eftersom att det är ett förhållandevis litet område och på att kunskap och/eller intresse saknas i hög grad. Jordbruksverket föreslår att länsstyrelserna uppmuntras till att ta upp bitillsynen som ett samverkansområde. En enskild handläggare som verkligen är kunnig och intresserad inom biområdet skulle då kunna få ägna mer tid till just bitillsynen och därmed bli ännu kunnigare på området och därmed effektivare. Det exempel på samverkan inom bitillsynen som finns idag är Västernorrland och Jämtland som samverkar med en gemensam bihandläggare, vid länsstyrelsen i Östersund. Även storlänen Västra Götaland och Skåne har bihandläggare som får arbeta förhållandevis mycket med bitillsynsfrågan. Jordbruksverket föreslås vidare att anordna regelbundna fortbildningskurser och nationella möten för de bitillsynsansvariga handläggarna. Handläggarna får då träffa sina kollegor från andra län, kan utbyta erfarenheter och åsikter och kan diskutera problem sinsemellan. De får då en insikt om att bitillsynen verkligen utgör en stor helhet och att den tas på allvar i landet som helhet Bitillsynsmännen I landet finns ett 500-tal bitillsynsdistrikt och något färre bitillsynsmän. Det innebär att 3-4 % av landets biodlare är bitillsynsmän. Bitillsynsmännen och distrikten utses av länsstyrelsen. De är inte anställda, utan är uppdragstagare som får timarvode och kostnadsersättning enligt Jordbruksverkets föreskrifter. Varje bitillsynsman ansvarar för sitt distrikt. P.g.a. distriktens stora antal och problem med nyrekrytering finns det ett antal vakanta distrikt. Jordbruksverket har dålig överblick över bitillsynsmännen och deras arbete, dels p.g.a. det stora antalet bitillsynsmän och dels på grund av bristande rapportering från länsstyrelserna. Eftersom det är svårt med nyrekrytering av bitillsynsmän övertalas många av länsstyrelsen att fortsätta som 47

52 tillsynsmän fastän de egentligen vill sluta p.g.a. hög ålder, hög arbetsbelastning eller andra skäl som gör att de är dåligt motiverade att utföra sin syssla som bitillsynsman till belåtenhet. Om inte tillsynsmännen redan är pensionerade, sköter de bitillsynen vid sidan av ett ordinarie arbete. Under biodlingssäsongen kan arbetsbelastningen bli mycket hög (t.ex. vid nyetablering av en sjukdom) och bitillsynen kan bli lidande. Trots en grundkurs samt regelbundna fortbildningskurser där det förutom diagnostisering av bisjukdomar även ingår lagtolkning och administration är efterlevnaden av regler och anvisningar ibland otillfredsställande. Jäv kan ibland vara ett problem. Tankar som har framförts både i binäringsutredningen och från flera andra håll är att göra distrikten färre, men större. Den möjligheten har länsstyrelserna redan idag, men en förutsättning är ju att bitillsynsmännen är villiga att ta ansvar för ett större distrikt. För att inte göra arbetsbelastningen för stor kan två eller flera bitillsynsmän tillsammans ansvara för flera distrikt i en bitillsynsgrupp. Jordbruksverket har fr.o.m stöttat ett projekt i Västra Götalands län Projekt förbättrad tillsynsmannaorganisation, vars syfte är att komma med förslag till lösningar på problem inom befintlig bitillsynsverksamhet. En idé som har framförts under det första försöksåret är just en sådan möjlighet att bilda bitillsynsgrupper. Är det inte möjligt för en bitillsynsman att göra en besiktning/förrättning så kanske någon annan i gruppen kan göra det. Ett annat förslag till lösning som för tillfället tillämpas inom projektet är att varje bitillsynsman får förordnande som ersättare i alla distrikt i den kommun man är verksam i, med huvudansvar bara för sitt eget distrikt, i vilket man är ordinarie. Projektet i Västra Götaland har också visat på behovet av intensifierad utbildning med regelbunden länsvis information (meddelande, möten, kurser) av bitillsynsmännen. Tillsynsmännen är då uppdaterade vad gäller diagnos och bekämpning av bisjukdomar samt lagstiftning och administration. Tillsynsmännen träffar sina kollegor regelbundet och kan diskutera erfarenheter och problem. Jordbruksverket föreslår att länsstyrelserna eftersträvar större distrikt och därmed färre biinspektörer 10 och samtidigt inför ett system med permanenta ersättare för ordinarie biinspektör t.ex. alla biinspektörer ansvarar förutom för sitt eget distrikt för alla distrikt inom samma kommun. Den föreslagna ändringen i bisjukdomsförordningens 3 gör detta möjligt Hur ska man få biodlare att anmäla uppställningsplats av bisamhällen? En förutsättning för en fungerande bisjukdomsadministration är att uppställningsplatserna för bisamhällen är kända av de berörda myndigheterna. Även för uppfyllande av provtagningslagen måste djurhållare och anläggningar för djur registreras. I bisjukdomsförordningens 15 anges att biodlaren har skyldighet att lämna uppgift till länsstyrelsen om stadigvarande uppställningsplats för bina. Även uppgift om tillfällig uppställningsplats ska lämnas på anmaning. I föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1992:38) om bekämpning av amerikansk yngelröta och varrosjuka hos bin 50 anges att biinnehavaren vart tredje år ska lämna uppgift om stadigvarande och tillfällig uppställningsplats. Trots denna rapporteringsskyldighet har inte anmälningarna från biodlarna kommit in i tillfredsställande utsträckning. Som ett led i arbetet att minska den administrativa bördan för småföretagare anser Jordbruksverket att skyldigheten att anmäla innehav av bisamhälle vart tredje år bör 10 Eftersom Jordbruksverket föreslår en namnändring till biinspektör är det den beteckning som används då det gäller förslaget för framtiden. 48

53 avskaffas. Det borde räcka med att enbart anmäla biinnehav då man startar, ändrar eller avvecklar en biodling. Som ett sätt att uppnå en större tillförlitlighet i detta rapporteringssystem föreslår Jordbruksverket att det ges möjlighet efter lagtextändring att jämka ersättning som utbetalas med anledning av avdödat bisamhälle p.g.a. någon av de lagreglerade sjukdomarna eller parasiterna. En orsak som har framförts till att biodlare drar sig för att rapportera in uppställningsplatser är att man är rädda för att uppgifterna sak kunna användas för att stjäla bin, honung och biodlingsmaterial. En möjlighet att minska denna risk vore att sekretessbelägga uppgifterna i dessa register. Det borde gå att använda GPS-systemet för att fastställa och märka ut uppställningsplatserna. Ett arbete för ett sådant system sker redan idag på lokala bitillsynsmäns initiativ i åtminstone ett län. Med stöd i provtagningslagen kan Jordbruksverket utfärda föreskrifter om registrering och märkning för att bl.a. kunna uppfylla kontrollförordningen Hur behöver systemet med godkända biodlare förbättras? En biodlare kan av Jordbruksverket utses som godkänd biodlare. Kraven för att kunna bli utsedd till godkänd biodlare är att han eller hon har genomgått en bisjukdomskurs motsvarande vad som gäller för bitillsynsmannautbildning samt har minst tre års dokumenterad erfarenhet av biodling. Bitillsynsmannen får lämna en godkänd biodlare tillstånd till flera flyttningar av bin och bimaterial under som längst ett år. Den godkända biodlaren ansvarar själv för undersökningen av bisamhällena inför de flyttningar som företas inom den tid som har beviljats av bitillsynsmannen. Kraven för godkännande bör skärpas och förtydligas så att biodlaren som blir utsedd till godkänd biodlare måste ha genomgått bisjukdomskursen nyligen (förslagsvis tidigast fem år före ansökan) och att godkännandet tidsbegränsas. Det föreslås att efter fem år måste en ansökan om förlängning av godkännandet ske och då behöver biodlaren kunna visa att han eller hon har hållit sig informerad om nyheter inom bisjukdomar och lagstiftning på området. Jordbruksverket bör när som helst ha möjlighet att återkalla godkännandet t.ex. om den godkända biodlaren bryter mot rådande lagstiftning på området Förslag till förändringar i lagstiftningen (i kommande föreskrifter) som förbättrar administrationen Flyttningsbestämmelserna inom områden med varroaangrepp föreslås inte förändras i större omfattning, men flyttningsbestämmelserna inom zon 1 tas bort. Alla bigårdar som inte ligger i direkt anslutning till biodlarens bostad måste märkas med biodlarens namn, adress och telefonnummer. Enligt förslag borde väderbeständiga, enhetliga skyltar för biodlarna att märka ut sina bigårdar med tas fram av förslagsvis biodlarorganisationerna. Samlingsprov av vuxna bin för bakteriologisk analys tas upp som en diagnosmöjlighet av amerikansk yngelröta. Först om detta prov blir positivt behöver de berörda bisamhällena systematiskt gås igenom för att spåra förekomst av kliniska symptom. Provtagning av bin som första besiktningsmetod skulle kunna minska antalet förrättningar och/eller förrättningstider. Frigörandet av resurser skulle kunna finansiera en bättre ersättning till bitillsynsmännen och underlätta införandet av större tillsynsdistrikt. 49

54 Samlingsprov av vuxna bin för bakteriologisk analys av amerikansk yngelröta skulle också kunna vara ett sätt för varje biodlare att få en förbättrad kontroll över hälsoläget i de egna bisamhällena så att han eller hon inte sprider smitta genom flyttning av bin och biodlingsmaterial mellan samhällen och bigårdar. Eftersom denna bit inte har med bitillsynen att göra skulle sådana analyser i så fall få bekostas av biodlaren själv eller via biodlarkollektivet. 50

55 6 Bekämpningsreglerna 6.1 Nuvarande regler Amerikansk yngelröta Bisamhällen med konstaterat kliniska symptom på sjukdomen avdödas och eldas upp tillsammans med smittad utrustning som inte kan saneras. Övrig utrustning saneras. Bigården beläggs med flyttningsförbud i två månader då en förnyad undersökning görs för att utröna om ytterligare bisamhällen visar kliniska symptom på sjukdomen. Alla bigårdar inom en tre kilometers radie undersöks och alla vildbisamhällen inom detta område avdödas Varroakvalster I bigård där man har konstaterat varroakvalster förelägger bitillsynsmannen biodlaren att bekämpa kvalstren i samtliga bisamhällen. Biodlaren får fritt välja bekämpningsmetoder själv. Om bigården där tillsynsmannen har hittat varroa befinner sig i varroazon 2, 3 eller icke smittförklarat område beviljas inte flyttningstillstånd av hela samhället (undantag för bidrottning, bimaterial, vax, yngelfria honungskakor och utbyggda vaxkakor med ägg eller larver) förrän zonindelningen har ändrats. Alla bigårdar inom en sju kilometers radie undersöks och alla vildbin inom detta område avdödas. 6.2 Överväganden och förslag till kommande föreskrifter Amerikansk yngelröta När det gäller denna sjukdom har man bl.a. från Biodlingsföretagarnas sida ifrågasatt om det inte skulle vara lika effektivt att bekämpa sjukdomen med s.k. dubbel omsättning i stället för avdödning av bisamhällen med kliniska symptom. Dubbel omsättning är en metod som innebär att man skakar över bisamhället med de kliniska symptomen av amerikansk yngelröta till nytt vax, på nya ramar och i ny ren kupa. Detta gör man två gånger. Metoden tillämpas bl.a. i Danmark. SLU har i ett försök funnit att den dubbla omsättningen fungerar som effektiv bekämpningsmetod mot denna sjukdom. Trots detta finns det flera skäl som ändå talar för att den nuvarande bekämpningsmetoden med avdödning av bisamhällen bör behållas. För det första har man fått en mycket positiv utveckling av sjukdomen, dvs. en minskning, i länder som börjat tillämpa den, t.ex. i Sverige och Nya Zeeland. För det andra får man i bigården ett indirekt urval av mindre virulenta stammar av sjukdomen, medan de känsligaste bina slås ut (indirekt avelsarbete). Sist men inte minst kan man fråga sig om det är ekonomiskt och tidsmässigt försvarbart att utföra den mycket arbetskrävande bekämpningsmetoden dubbel omsättning med byte av allt biodlingsmaterial inklusive vaxet, vilket är viktigt om metoden ska vara effektiv. Amerikansk yngelröta föreslås liksom tidigare att bekämpas med avdödning av samhällen som visar kliniska symtom Varroakvalstret I nuvarande föreskrifter står det att bitillsynsmannen ska förelägga biodlaren i en bigård där man har hittat kvalstret att bekämpa sjukdomen i samtliga samhällen i bigården. Biodlaren själv får välja bekämpningsmetod. Det som har ifrågasatts när det gäller nuvarande formulering är att det inte tillräckligt tydligt framgår att den enskilde biodlaren har 51

56 bekämpningsplikt. Det framgår heller inte hur man ska avgöra om bekämpning har gjorts eller om bekämpningen har varit tillräckligt effektiv och hur man ska bestraffa en biodlare som inte bekämpar. Det har framförts önskemål från bitillsynsmannahåll att det ska anges (t.ex. i Handledning för bitillsynsmän) ett ungefärligt riktmått på högsta antal kvalster i nedfallsprovet per tidsenhet då tillräcklig bekämpning har gjorts. Eftersom det ibland är svårt att avgöra om en tillräckligt effektiv bekämpning har gjorts bör det inte finnas någon påföljd, men däremot bör det tydligt framgå av föreskrifterna att biodlaren har en bekämpningsplikt så att bitillsynsmannen har möjlighet att förelägga en biodlare som vägrar eller underlåter att bekämpa varroa att vidta en effektiv bekämpningsåtgärd. Framhärdar biodlaren i sin vägran har då bitillsynsmannen möjlighet att göra en bekämpning på den försumliges bekostnad. Problemet med biodlare som inte bekämpar varroan i sina bisamhällen och därmed utsätter sina biodlande grannars bin för ett stort invasiontryck av kvalstret är dock ganska snabbt övergående då kvalstret är allmänt spritt i en trakt. De bin som inte behandlas dör liksom vildbin 11. Så även vad gäller vildbin är problemet övergående varför bekämpning av vildbin för att minska spridningen av varroakvalstret i första hand behöver göras då varroa håller på att sprida sig inom ett område. 11 Jordbruksverket föreslår att benämningen vildbin ändras till icke odlade honungsbin. 52

57 7 Ersättningsreglerna 7.1 Nuvarande regler I nuvarande lagstiftning anges ersättningsnivån i bisjukdomsförordningens 13, vilket innebär att det är regeringen som beslutar om eventuella ändringar. Den nuvarande ersättningen vid förintande av bisamhälle p.g.a. amerikansk yngelröta på 100 kr per bisamhälle och med en självrisk på 300 kr har inte ändrats sedan infördes dock en 13 a som gav möjlighet för biodlare, vars bin förintades p.g.a. varroa, att få ersättning med 900 kr per bisamhälle. Ersättning vid förintande av vildbin beslutas av länsstyrelsen eller Jordbruksverket. 7.2 Ersättning enligt epizootilagstiftningen Enligt epizootilagen ersätts djurägaren för dels förlust av husdjur eller andra än vilt levande djur som avlivas eller dör till följd av skyddsympning eller annan behandling, kostnader på grund av saneringsåtgärder, produktionsbortfall och annan inkomstförlust. Full kostnadstäckning ges förutom för produktionsbortfallet där 50% gäller utom för vissa speciellt allvarliga sjukdomar där 100 % ersätts. Ersättningen kan jämkas om den ersättningsberättigade själv har medverkat till kostnaden uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Det gäller också om den ersättningsberättigade vägrar rätta sig efter föreskrift eller beslut med stöd av lagen. Man använder värderingsmän för att bestämma det faktiska värdet av t.ex. djuren men de använder delvis schabloner (t.ex. om högsta belopp). Det finns också en punkt som säger att regeringen eller den ansvariga myndigheten får besluta att inte lämna ersättning för förebyggande åtgärder eller kontrollåtgärder som vidtas enligt lagen, att ett maxvärde kan sättas på djur och att ersättning för kostnad eller förlust för saneringsåtgärder eller produktionsbortfall får lämnas enligt viss angiven schablon. 7.3 Överväganden och förslag Ett betydligt flexiblare system än dagens och i likhet med epizootilagen vore att Jordbruksverket även hade rätt att fatta beslut om ersättningsnivån per förintat bisamhälle. Detta har man när det gäller ersättning vid förintande av vildbisamhällen. Sedan 1983 då det nuvarande ersättningsbeloppet beslutades har det skett en betydande kostnadsökning varför beloppet bör justeras upp till kr per förintat bisamhälle, vilket mer är i nivå med faktiskt värde på ett bisamhälle idag. Självrisken föreslås vidare att avskaffas. Med nuvarande antal förintade samhällen per år skulle den årliga merkostnaden av denna höjning bli ca kr (för mer utförlig beräkning av totalkostnad och ärenden per år hänvisas till kapitel 8.10, kostnadsberäkning). Med en relevant ersättningsnivå och med ett krav på att endast anmälda bigårdar kan erhålla ersättning vid förintande skulle antagligen systemet med anmälningsskyldighet för uppställningsplats av bisamhällen fungera bättre. 53

58

59 8 Konsekvenser av de redovisade förslagen 8.1 Allmän bakgrund Det är en allmän uppfattning, som också enligt olika försök är belagd, att binas stora betydelse ur samhällsekonomiskt perspektiv är som pollinatörer av odlade och vilda grödor. Skörden av många grödor blir större och av bättre kvalitet med fullgod pollination. Speciellt för de yrkesverksamma biodlarna, som för att optimera sin biodling många gånger flyttar sina bisamhällen en eller flera gånger per säsong är det mycket viktigt att besvärliga bisjukdomar hålls under kontroll. Även många s.k. hobbybiodlare har sin biodling som en deltidssyssla och även de är beroende av att inte smitta sprids. I och med att det är av stor betydelse både för biodlarna som näringsidkare och för övriga samhället p.g.a. pollineringstjänsterna och för att upprätthålla en inhemsk honungsproduktion bör vissa av binas sjukdomar kunna jämställas med sjukdomar på andra djur i epizootilagen och annan lagstiftning. Bisjukdomslagstiftningen och dess administration bör finnas kvar eftersom den har visat sig fungera mycket bra, men den behöver anpassas i stora stycken för att få en bättre likahantering av alla djurslag och för anpassning till EU-bestämmelser inom djurområdet. 8.2 Jordbruksverkets bedömningsgrunder Jordbruksverket har i sitt förslag velat jämställa bina med övriga djurslag. I många länder handhar veterinärerna bitillsynen liksom övriga djurslags smittsamma sjukdomar. I Sverige har vi dock ett uppbyggt och i stor utsträckning välfungerande system med bitillsynsmän 12 som sköter bitillsynen, och veterinärerna har inte alls varit inblandade i bitillsynen. Bitillsynsmän är av Jordbruksverket utbildade biodlare som är utsedda av länsstyrelserna att enligt bisjukdomslagstiftningen bekämpa vissa bisjukdomar i definierade distrikt. I och med att mer och mer arbete finner gemensamma lösningar inom EU måste de enskilda ländernas system för att uppfylla lagstiftningen anpassas i viss utsträckning. Inom EU betraktas biet som ett djur och de medel som används för att bota sjukdomar och bekämpa parasiter hos bin betraktas därför som läkemedel. I Sverige har dessa medel fram till nyligen betraktats som bekämpningsmedel. När bekämpningsmedlen blir läkemedel träder veterinärerna in på arenan också när det gäller bin. Eftersom veterinärerna numera ska kunna förskriva läkemedel till bin behöver de också kunskap om bin och bisjukdomar. Kunskap om detta behöver föras in både i veterinärernas grundutbildning och i fortbildningskurser för redan utexaminerade veterinärer. De broschyrer och det utbildningsmaterial som Jordbruksverket ändå framställer till bitillsynsmän och biodlare kan också veterinärerna få ta del av. Också då det gäller införsel- och utförselfrågor inom EU ser man på biet som vilket annat djur som helst och veterinärer skriver ut hälsointyg i datasystemet Traces. Tillsynsmannen kan då assistera veterinären vid hälsoundersökningen inför skrivande av hälsointyget för bin. Den lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalstret som är nya anmälningspliktiga biparasiter inom EU bör också tas upp i den svenska bisjukdomslagstiftningen. 12 Benämningen föreslås ändras till biinspektör. 55

60 Med den låga ersättning för förintat bisamhälle som nu gäller enligt bisjukdomsförordningen finns en risk att inte biodlare anmäler förekomst av sjukdom eller parasit enligt lagen. Ersättningen bör därför höjas och Jordbruksverket ges befogenhet att besluta om detta. Ett sätt att öka anmälningsfrekvensen av biinnehav är också att ge myndighet befogenhet att jämka ersättningsutbetalning om inte anmälan om biinnehav har gjorts. En sådan jämkning får effekt först om ersättningsbeloppet är relevant, vilket det inte är idag. 8.3 Bakgrund till förslaget Sedan Jordbruksverkets rapport 2001:2, Biodlingsnäringens förutsättningar kom, har behovet av en översyn av bisjukdomslagstifningen varit aktuell. Regeringen har i maj 2005 gett Jordbruksverket i uppdrag att utreda hur bekämpningen av bisjukdomar bör bedrivas. Det har varit svårt att se hur bina ska inlemmas i lagstiftning som berör övriga djurslag i och med att vissa smittsamma sjukdomar hos bin har hanterats i en egen lagstiftning, och det har speciellt aktualiserats med EU:s gemensamma grepp i ABPförordningen, kontrollförordningen och djurhälsokraven vid handel med djur. Även det faktum att medel för behandling av sjukdomar hos bin numera betraktas som läkemedel medan de tidigare har hanterats som bekämpningsmedel, har aktualiserat behovet av en helhetssyn. 8.4 Förslag till ändringar i nuvarande lagstiftning Jordbruksverket föreslår att bisjukdomslagstiftning skrivs om så att anmälningsskyldigheten utökas till att gälla var och en som i sitt yrke kommer i kontakt med sjuka bin och bimaterial samt ansvarig för laboratorium där sådan sjukdom konstaterats. Lagstiftningen bör också förutom amerikansk yngelröta, varroakvalster och trakékvalster omfatta den lilla kupskalbaggen och tropilaelapskvalster. Vidare föreslås att ersättning kan jämkas om den ersättningsberättigade bryter mot lagstiftningen eller beslut fattade enligt den och att egendom i vissa fall kan förklaras förverkad. Jordbruksverket föreslås få fatta beslut om ersättningsbelopp för förintat bisamhälle och det beloppet föreslås höjas från 100 kr till kr per bisamhälle. Bisjukdomslagstiftningen föreslås komplettera sådana bestämmelser i EG-förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde (det s.k. hygienpaketet). Det anges hur och av vem offentlig kontroll av efterlevnaden av lagen med beslut och föreskrifter samt de EGbestämmelser som kompletteras av lagen ska göras. Det föreslås också att biinspektörernas tjänster tas i anspråk för tillsyn enligt kontrollförordningen. Föreskrifter om veterinärs rätt att förskriva läkemedel för delegerad läkemedelsanvändning till person som har genomgått kurs i läkemedelsanvändning för det djurslag som delegeringen avser kommer att ändras så att biodlare kan gå dessa kurser. Föreskrifter om in- och utförsel av produkter av animaliskt ursprung och andra produkter som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur kommer att ändras så att även handel med bikupor och biodlingsutrustning kan regleras som ett komplement till ABP-förordningen. Vid den planerade omarbetningen av Jordbruksverkets föreskrifter om införsel av djur, sperma, ägg och embryon ska de svenska kraven för införsel vara samstämmiga med de i Dir 92/65/EEC. 56

61 8.5 Konsekvenser för biodlare De förslag till ändringar som föreslås kommer i ett avseende att innebära ytterligare administrativa pålagor för biodlarna. Anledningen är att tillsyn enligt kontrollförordningen ska ske. Tillsyn ska delvis ske via egenkontroll, där varje djurhållare (t.ex. biodlare) måste föra journal över åtgärder som har betydelse för livsmedelshygien och djurhälsa. Detta blir dock inget unikt för biodlaren och det hade inte kunnat undvikas även utan övriga förslag till lagändringar. Om biinspektörerna används för denna tillsyn räcker det i princip med att en och samma person kan sköta all tillsynsverksamhet hos respektive biodlare, vilket kan ses som en fördel. Redan idag måste biodlaren anmäla uppställningsplats för sina bisamhällen. En ändring i sina föreskrifter som Jordbruksverket planerar är att anmälan endast behöver göras då man påbörjar, på något sätt ändrar eller avslutar biinnehav. Idag föreskriver Jordbruksverket att anmälan ska göras vart tredje år, vilket kan anses vara en större administrativ börda. Även idag föreligger anmälningsplikt för vissa bisjukdomar och parasiter och att utöka anmälningsplikten till fler ökar bördan för den enskilde att hålla sig informerad om de nya parasiterna. Jordbruksverket producerar av den anledningen kontinuerligt informationsmaterial, som är gratis för biodlaren. I vår kommer t.ex. en ny informationsbroschyr om den nya biparasiten den lilla kupskalbaggen. En höjning av ersättningsbeloppet för förintat bisamhälle kommer att gynna biodlare som drabbas av lagreglerade sjukdomar eller parasiter, men även övriga biodlare eftersom kontrollen av sjukdomar och parasiter förutsätts förbättras. Förhoppningsvis kommer efterlevnaden av flyttningsrestriktioner mm att fungera bättre då ersättningsbeloppet höjs och möjligheten att förverka bin och utrustning vid felaktig flyttning införs. Ytterligare en nyhet för biodlaren blir att han eller hon måste vända sig till en veterinär, för att få läkemedel för att behandla bisjukdomar, utskrivna till sina bin. Prissättningen bland veterinärer är i princip fri varför kostnaden för t.ex. receptförskrivning kan variera mellan åtminstone 0 och 100 kronor. Jordbruksverket har dock i sin konsekvensbeskrivning utgått från den prissättning som rekommenderades bland distriktveterinärer under december Då kostade det 86 kronor att ringa in ett recept. Eftersom bina behandlas en gång per år med Apistan blir det då också årskostnaden. Han eller hon måste också för att få medicinera själv genomgå en kurs i läkemedelshantering, men redan idag måste biodlaren genomgå en behörighetskurs för att få använda vissa bekämpningsmedel i bisamhällen. 8.6 Konsekvenser för biinspektörerna Bitillsynsmännen eller biinspektörerna, som Jordbruksverket vill att de ska benämnas, får i mångt och mycket fortsätta sitt arbete som tidigare. Den förebyggande hälsoövervakningen kommer att bli i form av flyttningskontroller som tidigare liksom avlivning av samhällen med kliniska symptom med amerikansk yngelröta och beslutande av flyttningsförbud från aktuell bigård. Biinspektören får samarbeta med veterinär då det gäller utfärdande av hälsointyg för flyttning av bin och deras ägg, larver och sperma inom EU eller till tredje land samt då det gäller förskrivning av läkemedel. Veterinären kan tänkas kontakta biinspektören för att be honom eller henne undersöka hälsostatusen i en aktuell bigård. 57

62 Om det ges möjlighet till bakteriologisk analys av amerikansk yngelröta som ett första steg i hälsoundersökningen av en bigård, i kommande föreskrifter, underlättar det biinspektörens arbete högst väsentligt. Införs även ett system där biinspektörerna är ordinarie i ett distrikt och ersättare i några granndistrikt kan biinspektörerna på ett flexibelt system hjälpa varandra. Om biinspektörerna också kommer att utnyttjas för provtagning enligt kontroll- och foderförordningen utvidgas deras arbetsutgifter och kompetensområde, vilket kan medföra ökad ersättning. 8.7 Konsekvenser för veterinärerna Veterinärerna kan redan idag bli inkopplade i hanteringen av bin, biodling, bisjukdomar och biparasiter i och med att de kan behöva skriva ut läkemedel för behandling av bisjukdomar eller biparasiter. De får dock inte i sin utbildning som den ser ut för tillfället någon kunskap om detta djurslags sjukdomar och parasiter. Eftersom inte bisjukdomarna och biparasiterna har funnits med i den lagstiftning som reglerar övriga djursjukdomar har inte heller veterinärerna idag någon inblick i hur bitillsynen enligt bisjukdomslagstiftningen fungerar. Kunskap om bin och bisjukdomar behöver in både i veterinärernas grundutbildning och i fortbildningskurser. Om veterinärerna får ökad kontakt med bisjukdomarna och biparasiterna dels i sin utbildning och dels genom kontakt med biinspektörer kommer de också att få en ökad kunskap som underlag för sin roll att förskriva läkemedel till bin och sin roll att utfärda hälsointyg vid förflyttning av bin och deras ägg, larver och sperma inom unionen. Veterinären kan kontakta biinspektören för att be honom eller henne att undersöka hälsostatusen i en aktuell bigård. Veterinärerna behöver på detta sätt inte själva hantera bina, vilket kan vara en fördel om man inte är biodlare själv. 8.8 Konsekvenser för länsstyrelserna Länsstyrelserna får i och med förslaget precis som idag spela en roll i den regionala bekämpningen av bisjukdomar och biparasiter. Det blir också som idag länsstyrelsen som får utse biinspektörer att ansvara för hälsoövervakning av vissa bisjukdomar och biparasiter inom ett bestämt område inom länet. Väljer länsstyrelsen att utse varje biinspektör som ordinarie i ett distrikt och som ersättare i flera andra angränsande distrikt erhålls en större flexibilitet både för biinspektörerna, biodlarna och länsstyrelsen. Ersättning till länets bitillsyn får som idag rekvireras från Jordbruksverket. Om länsstyrelserna väljer att ta upp bitillsynen som ett samverkansområde kan man troligtvis göra samverkansvinster. Länsstyrelserna får i och med förslaget ansvar för tillsyn enligt kontroll- och foderförordningen, men kan för denna uppgift använda biinspektörerna, som redan i sin roll inom tillsynen av vissa bisjukdomar och parasiter har kontakt med länets biodlare. 8.9 Konsekvenser för Jordbruksverket Jordbruksverket får med detta förslag en enhetlig hantering av samtliga djurslag, vilket ger en konsekvens i beslutsgången. Bisjukdomslagstiftningens förhållandevis enkla och resurseffektiva administration behålls samtidigt som delar av epizootilagstifningen lyfts in för att få en bättre tillämpning av lagen. Det gör det lättare att motivera myndighetens beslut inför hållare av olika djurslag. Det blir också lättare med det internationella arbetet, eftersom det är i första hand veterinärer som sitter med i olika arbetsgrupper i internationella sammanhang. Om de då själva har kunskap om bisjukdomar och deras bekämpande blir det lättare att komma med förslag och synpunkter inom detta område. 58

63 Om Jordbruksverket får möjlighet att besluta om relevant ersättning för avdödat bisamhälle blir systemet mer flexibelt. Administrationen av ersättningsutbetalning blir i övrigt som idag, eftersom ersättningen föreslås sättas till ett schablonbelopp per bisamhälle precis som idag, men reglerat i föreskrift. Jordbruksverket får ett visst extraarbete jämfört med idag, p.g.a. att fler sjukdomar och parasiter omfattas av lagen och att även offentlig kontroll av lagen och EG-bestämmelser i anslutning till den regleras via lagen. Merarbetet med anledning av kontrollförordningen hade i vilket fall som helst ha behövt lösas även om det inte hade skett via bisjukdomslagstiftningen Kostnadsberäkning Om ersättningen för förintade bin höjs kommer kostnaderna att öka. Dagens ersättning för förintade bisamhällen är i princip lika med noll, då den ligger på endast 100 kronor per bisamhälle och tre bisamhällen i självrisk. Om vi i ett räkneexempel använder lika många samhällen som har avlivats de senaste åren i genomsnitt, dvs. 300 bisamhällen, som utgångspunkt för vår beräkning och vi sätter föreslaget belopp för vad ett samhälle ska ersättas med till kronor kommer den årliga merkostnaden för ersättning för avlivade samhällen att bli kronor. Ersättning för produktionsbortfall som det finns möjlighet till i epizootilagen föreslås inte ska gälla för biodlare. Dels för att ha en fortsatt förenklad hantering av ersättningsfrågorna och dels för att bitillsynen föreslås vara fortsatt kostnadsfri för biodlarna. De senaste åren har kostnaderna för bitillsynen minskat med motsvarande ca kronor per år p.g.a. att varroakvalstret nu är allmänt spritt i södra Sverige. Även om effekterna av en höjning av ersättningsnivån för avlivade bisamhällen till en början skulle innebära att fler anmäler förekomst av bisjukdom skulle med största sannolikhet inte kostnaden för ersättning av förintade bisamhällen överskrida denna summa. Om biinspektörerna också används till att sköta tillsynen enligt kontrollförordningen görs en samordningsvinst, eftersom de ju redan sköter hälsoövervakningen hos biodlarna. Initialt tillkommer ökade kostnader för fortbildning av de praktiserande veterinärerna. Utbildningsmaterial finns redan framtaget för utbildning av biinspektörer även om materialet måste omarbetas vid revidering av lagstiftningen. 59

64

65 9 Författningskommentarer 9.1 Förslaget till lag om ändring i bisjukdomslagen (1974:211) 1 a Jordbruksverket har i sitt lagförslag utgått från ändringen av epizootilagen (i en 1 a ) som föreslås i förslaget till proposition om anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. 2 Paragrafen som anger vem som är skyldig att anmäla förekomst av lagreglerad bisjukdom och hur anmälan ska gå till har ändrats på så sätt att även andra än biodlaren som kommer i kontakt med bin eller biodlingsprodukter samt laboratorium som analyserar prover för undersökning av bisjukdomar är anmälningspliktiga. Epizootilagen har en liknande skrivning och Jordbruksverket anser att det är viktigt att kunna täcka in att alla som kan komma i kontakt med bin och biodlingsprodukter blir anmälningspliktiga. Jordbruksverket föreslår vidare att benämningen på bitillsynsman ändras till den mer könsneutrala beteckningen biinspektör. Beteckningen är också i linje med motsvarande tillsynsmän för växtskadegörare nämligen växtinspektörer. 3 I tredje paragrafen regleras vad regeringen, biinspektör eller annan myndighet får göra. Under punkt 3 har det skrivits dit att myndighet får besluta eller föreskriva om bibostäder m.m. Eftersom biinspektör inte kan tänkas föreskriva men besluta i frågan bör detta skrivas in som en möjlighet. Under punkt 4 föreslås att möjligheten att förbjuda eller föreskriva villkor för införsel och utförsel tas bort, eftersom detta regleras i annan lagstiftning. 3 a Jordbruksverket har i sitt lagförslag utgått från ändringen av epizootilagen (i 11 ) som föreslås i förslaget till proposition Anpassningar till nya EG-bestämmelser som livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. I förslag till ändring av epizootilagen anges att de myndigheter som ska utöva offentlig kontroll av efterlevnaden av lagen och EGbestämmelser m.m. ska vara Jordbruksverket och länsstyrelsen. I förslag till ändring av bisjukdomslagen föreslås att även biinspektörerna ska kunna utnyttjas för offentlig kontroll om regeringen så finner lämpligt. Det skulle vara ett sätt att ytterligare utnyttja den unika kompetens som biinspektörerna innehar och att underlätta för den enskilde biodlaren. 3 b Jordbruksverket har i sitt lagförslag utgått från ändringen av epizootilagen (i 11 a ) som föreslås i förslaget till proposition Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. 4 Jordbruksverket har i sitt lagförslag utgått från ändringen av epizootilagen (i 12 ) som föreslås i förslaget till proposition Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. 61

66 4 a Jordbruksverket har i sitt lagförslag utgått från ändringen av epizootilagen (i 12 a ) som föreslås i förslaget till proposition Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. 5 Jordbruksverket har i sitt lagförslag utgått från ändringen av epizootilagen (i 13 a ) som föreslås i förslaget till proposition Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. 6 a Den nya paragrafen anger att den ersättning som i paragraf 6 anges kan betalas ut för kostnad eller förlust som föranletts enligt lagen kan jämkas om den ersättningsberättigade har medverkat till kostnaden eller förlusten eller vägrar rätta sig efter föreskrift eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Denna möjlighet finns också i epizootilagen (16 ) och anses som ett viktigt instrument för att se till att lagen åtföljs. Bl.a. är det ett problem att biodlare inte anmäler uppställningsplats för bisamhällen. Om endast de som har anmält uppställningsplats kan få ersättning vid ett eventuellt förintande av bin enligt bisjukdomslagen finns ett incitament att anmäla uppställningsplats. 7 Jordbruksverket föreslår att det i likhet med epizootilagen i stället för kronofogdemyndigheten ska vara polismyndigheten som biträder myndighet vid verkställighet av beslut enligt lagen. I övrigt har man utgått från ändringen i epizootilagen (i 14 ) som i förslaget till proposition Anpassning till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. 8 Denna paragraf reglerar påföljderna vid brott mot lagen. En brist med nuvarande lagstiftning, som har påtalats åtskilliga gånger, är att det är liten risk att bli fälld för brott mot lagen och att påföljden i vissa fall är påfallande ringa. Vid brott mot flyttningsbestämmelserna då biodlare flyttar med konstaterat eller med största sannolikhet smittade bisamhällen borde det finnas en möjlighet att förklara egendom eller dess värde förverkad. Epizootilagens 20 som reglerar straff med anledning av den lagen har motsvarande skrivning. 9 Jordbruksverket har i sitt lagförslag utgått från ändringen av epizootilagen (i 21 och 22 ) som föreslås i förslaget till proposition om anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m. 62

67 9.2 Förslaget till förordning om ändring i bisjukdomsförordningen (1974:212) 1 Förordningens första paragraf reglerar vilka bisjukdomar som får bekämpas enligt bisjukdomslagen. Jordbruksverket föreslår att antalet sjukdomar utökas med den lilla kupskalbaggen, och tropilaelapskvalstret med anledning av att dessa biparasiter är anmälningspliktiga inom EU. 3 Jordbruksverket vill öppna för en viss flexibilitet angående tillsynsdistrikten så att flera biinspektörer ska kunna verka i samma distrikt. 6 Paragrafen anger hur Jordbruksverkets smittförklaring ska gå till. Eftersom verket smittförklarar genom föreskrifter är det svårt att uppfylla kravet att omedelbart smittförklara, varför lagtexten föreslås ändras till snarast. 12 Vildbisamhälle föreslås ändras till icke odlat honungsbisamhälle då det finns vilda bin av andra arter än honungsbin. 13 Paragrafen reglerar hur, med hur mycket och vem som beslutar om ersättning för förluster vid förintade bisamhällen. Jordbruksverket föreslår att verket får besluta om storleken på det belopp som lämnas per förintat bisamhälle. Detta i likhet med epizootilagstiftningen och med ersättningen för förlust vid förintat icke odlat bisamhälle. Om det finns särskilda skäl bör det vara möjligt att göra undantag om att anspråk om ersättning ska ansökas inom given tid. 16 Paragrafen anger var införsel av levande bin regleras. Det hänvisas till en kungörelse (1962:62) angående införsel av levande bin, som bör upphöra. I stället bör det hänvisas till förordning (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. som reglerar införseln av alla djur. 63

68 Tabell 1 Bitillsyn 2004 Län Tillsyns- Uppskattat antal Antal undersökta Smittad med amerikansk yngelröta, antal Konstaterad varroa, antal Vildbisamhällen, antal Svärmfångst- förintade samhällen bigårdar bisamhällen förintade samhällen distrikt, antal bigårdar bisamhällen bigårdar bisamhällen bigårdar bisamhällen undersökta smittade förintade kupor, ej kunnat undersök. antal AB C D E F G H I K M N O S T U W X Y, Z AC BD Riket

69 Jordbruksverkets rapporter Bioenergi ny energi för jordbruket 2. Sveriges utrikeshandel med jordbruksvaror och livsmedel Betesmarkerna efter 2003 års jordbruksreform hot och möjligheter 4. Miljöeffekter av träda och olika växtföljder rapport från projektet CAP:s miljöeffekter 5. Översyn av känsliga områden enligt nitratdirektivet 6. Tio år i EU effekter för konsumenterna 7. Returförpackningsutredningen 8. Kostnader för hanteringen av olika EG-stöd finansierade från EG:s jordbruksfond 2005

70 Rapporten kan beställas från Jordbruksverket, Jönköping Tfn (vx) ISSN Fax ISRN SJV-R-06/9-SE E-post: SJV offset, Jönköping, 2006 Internet: RA06:9