«KAN KYRKAN BLI UNG PÅ NYTT?» SAMTAL MED ABBOTEN I MARIAWALD

Transkript

1 Paix Liturgique «KAN KYRKAN BLI UNG PÅ NYTT?» SAMTAL MED ABBOTEN I MARIAWALD Brev 10 I vårt franska nyhetsbrev n:r 162 (26 januari 2009) skrev vi om den traditionella liturgins återkomst till det tyska cisterciensklostret Mariawald i slutet av år 2008, en utveckling som blev möjlig efter motu propriot Summorum Pontificum. Klostret återgick till den äldre romerska riten men återtog även de betydligt strängare klosterbruken från tiden före Hur gick det sedan? Fyra år efter reformen i traditionell riktning sökte vi upp abboten i Mariawald, Dom Josef Vollberg, för en första utvärdering. Följande är en översättning av vårt samtal. Vi avslutar med några reflektioner. I SAMTAL MED DOM JOSEF VOLLBERG, ABBOT I MARIAWALD 1) Skulle fader abbot kortfattat vilja presentera Mariawald och dess historia, samt säga något om klostrets plats i det tysk-katolska landskapet? Dom Josef : Mariawald är beläget alldeles intill Eifels nationalpark, ett femtiotal kilometer sydost om Köln, inte så långt från den belgiska gränsen. Det ligger ödsligt och omges av skogsbeklädda kullar och betesmarker. Dess historia börjar redan i slutet av 1400-talet, då folket i trakten började vörda en ' Pietà ' som någon hade låtit uppföra. År 1486 flyttade cistercienser dit, och 1511 invigde de ett första kapell. Klostret växte. Till dess franska revolutionens oroligheter, senare Bismarcks 'Kulturkampf' och nationalsocialismens påfrestningar nära nog ödela det. Ett tag var det till och med tal om att upplösa klostret, men munkarna och orden lyckades alltid hitta ett sätt att förnya sig. Mariawald är Tysklands enda trappistkloster. På 1600-talet reformerades det franska klostret La Trappe av abbé de Rancé. Denna reform spred sig till allt fler cistercienskloster. Trappisterna är den munkorden som sprang fram ur denna reform. Ordens fullständiga namn är Ordo Cisterciensis Strictoris Observantiae (OCSO), d v s Cisterciensorden av strikt observans. I den tysk-katolska världen intar Mariawald en särskild ställning, inte minst sedan reformen år Med den helige Faderns medgivande firas liturgin i vårt abbotskloster enligt den romerska ritens äldre form, i enlighet med de liturgiska böcker som cistercienserna använde sig av fram till Andra Vatikankonciliet. Mariawald följer Benedictus XVI : s vilja. Redan som prefekt för Troskongregationen hade denne varnat för trons självupplösning till följd av subjektivism och förlusten av våra andliga rötter. Det vi gör här i Mariawald, det gör vi för att tjäna kyrkan

2 och alla kristna runtom i världen. Dessvärre motsvarar katolikernas gensvar endast i liten utsträckning påvens vilja. Alltför ofta avfärdas den reform han förespråkar som reaktionär. Icke desto mindre har det beslut som Mariawald fattat mötts av välvilja och tacksamhet av många, något som det stigande antalet mässbesökare och reträttanter omvittnar. Det bör tilläggas att vi har starka vänskapsband till den gemenskap av troende som förvarar och vördar Mariawalds undergörande Pietà-ikon, vilket vi tyvärr är ensamma om. 2) Skulle du kunna förklara vad det var, år 2008, som fick dig att så helhjärtat ansluta dig till motu propriot Summorum Pontificum och vilja återgå till den traditionella liturgin? Dom Josef : Vid den aktuella tiden fanns det i vår kommunitet inga synliga tecken på att Andra Vatikankonciliets reformer burit frukt. Tvärtom hade antalet munkar sjunkit dramatiskt. Mellan 1965 och 2011 lämnade många munkar klosterlivet, under det endast två kallelser stannade. Vi stod inför ett misslyckande. Stick i stäv med den nya liturgins antropocentriska tendenser längtade vi samtidigt efter att på nytt sätta Gud främst, att göra Gud till mittpunkten för vårt monastiska liv. Liksom ett träd inte kan leva utan kraften den får genom rötterna, behöver munken (ja, även andra) traditionens månghundraåriga visdom för att göra kyrkan ung igen. Liturgin i Mariawald är f ö inte identisk med den romerska riten i sin rena form. Cisterciensernas traditionella liturgi omfattar en del egenheter ifråga om kalendern, mässliturgin och fr a tidegärden. 3) Vilka förändringar har detta inneburit för munklivet? Dom Josef : Sedan reformen är vårt munkliv mera fordrande, hårdare om man så vill. Den traditionella liturgin ställer vissa krav. Att t ex sjunga gregoriansk sång är ett hantverk, en konstart som förutsätter tillbörlig skolning. Latinet i gudstjänsten kräver viljestyrka, härdighet och uppmärksamhet. Tidegärden tar idag längre tid. Att stiga upp kl. 3 varje morgon för att sjunga matutin fordrar verklig vilja till självuppoffring. Vi märker dock att alla dessa mindre umbäranden bär frukt, och belönas med för oss tidigare okända rikedomar. Altartjänsten kräver också den lämplig skolning. De troende måste i sin tur lära sig en del nytt eller om man så vill, gammalt. Liturgin «versus Deum», där prästen tillsammans med de närvarande vänder sig mot Gud och därmed s a s vänder folket ryggen, kräver en annan sorts «participatio actuosa» (aktivt deltagande, övers. anm.) från de troendes sida, vanligtvis en såväl innerligare som mentalt mera närvarande form av deltagande. Och det finns än fler sidor av saken. I förbigående sagt utdelar påven Benedictus XVI själv kommunionen direkt på tungan (och inte i handen). Till den nya riten har han m a o återbördat inslag från den äldre liturgin. På så sätt föregår han med gott exempel ifråga om den «reform av reformen» (en reform av den nya riten i traditionell riktning) som många vill se. 4) Vilken inverkan har reformen haft på kommunitetslivet? Dom Josef : Efter fyrtio år av den nya liturgin är det förstås inte alldeles smärtfritt att byta inriktning, särskilt inte för de äldre bröderna. Men i dag har de spänningar, som kunde visa sig i början, lagt sig. Stämningen är fridfullare. Vår nya öppenhet för kyrkans oavbrutna tradition och ett intensivare andligt liv bär långsamt frukt, just som vi hoppades, inte minst i form av nya kallelser. Samtidigt måste vi vara tålmodiga. En vän till klostret gjorde följande liknelse : att reformera Mariawald är som att radikalt lägga om kursen på ett jättelikt fartyg som redan färdas i full fart, det måste få ta tid. Mariawald behöver tid på sig, men behöver också allas böner... 5) Viket blir då enligt dig bokslutet för reformen? Tidigare antydde du exempelvis att kallelserna påverkats... Dom Josef : På den frågan skulle jag vilja svara följande : «Om jag på nytt ställdes inför detta vägskäl, skulle jag välja samma väg idag som vi valde 2008, och det trots de många och ibland invecklade svårigheter det inneburit.» Det har alltid funnits män som visat intresse för ett inträde vid Mariawald, sedan reformen 2008 mellan 40 och 50.

3 Emellertid stannar de flesta inte, då vår ordensregel, som är tämligen hård, ställer vissa ofrånkomliga krav. Detta speglar ett allmännare och allvarligt fenomen i vår tid, nämligen oförmågan att binda sig långsiktigt. Vi ser det runt omkring oss i dagens samhälle äktenskapet lockar allt färre, samboskapet blir ständigt vanligare, skilsmässorna blir stadigt vanligare. Denna rädsla för att hänge sig åt något känner alla religiösa ordnar av. Den är på intet sätt knuten till den reform vi föresatt oss. År 2008 var vi 12 munkar i klostret. Två av dem har hunnit avlida. I dag är vi således tio stycken, däribland en lekbroder som nyligen avlagt sina eviga löften (h a n är inte rädd för att binda sig!). Vi har också en novis och kommer att ta emot en postulant nästa år. Det finns ytterligare två, tre unga män som visat ett starkt intresse för att utvärdera sin kallelse och som vi bedömer som mycket seriösa. Sedan har vi tre munkar som bor och verkar utanför klostret. 6) Tar ni emot stiftspräster eller ordensmän från andra ordnar och ordenshus för skolning i den äldre liturgin? Dom Josef : Vi får regelbundet förfrågningar från präster som vill lära sig «usus antiquior» (det äldre bruket, d v s den äldre liturgin, övers. anm.) Tyvärr kan vi av praktiska skäl ännu inte erbjuda den sortens utbildning. 7) Som påve har Benedictus XVI visat att han hellre föregår med gott exempel än utfärdar dekret, hellre pekar på möjligheten till något gott än befaller samma goda. Vi har således sett att åtskilliga traditionella element återinförts vid de påvliga ceremonierna : munkommunion, gregoriansk sång, traditionella mässkläder, ett betydligt större mått av latin, krucifixets återfunna centrala plats o s v. Samtidigt tvingas man inse att detta sällan får något genomslag ute i de vanliga församlingarna, annat än långsamt. Har du däremot kunnat se en verkan av Summorum Pontificum bland trappisterna? Dom Josef : Det stämmer, den helige Fadern anmodar oss att återupptäcka kontinuiteten och återta förlorade traditionella element även i den nya liturgin. Tyvärr möts påvens initiativ av alltför få generösa gensvar. Snarare möts den helige Fadern av ständiga ifrågasättanden och en sorts rigid trots. Vad som slår mig är även det utbredda föraktet för det senaste kyrkomötets föreskrifter ifråga om liturgin. Dessa föreskrifter är trots allt tydliga, t ex gällande latinet och den gregorianska sången, men följs så gott som aldrig. Lydnaden och ödmjukheten verkar ha gått förlorade. Jag kan nu inte svara för trappisterna i allmänhet, men inom min egen kommunitet ser jag att den reform vi företagit inte längre röner något motstånd. Inledningsvis älskade kanske inte alla de «nya» traditionerna förbehållslöst, men i dag skulle de flesta av oss inte längre kunna tänka oss munktillvaron utanför trappistlivets nedärvda, d v s traditionella form. II PAIX LITURGIQUES REFLEKTIONER 1) Dom Joseph Vollberg föddes 1963 och trädde in i Mariawald Han läste teologi vid klostret Heiligenkreuz (Österrike) och prästvigdes I november samma år valdes han till abbot. Denna korta tillbakablick minner oss att motu propriot Summorum Pontificum är en gåva riktad till h e l a kyrkan, och inte en eftergift åt jobbiga «traditionalister». Läser man Dom Vollberg med tillbörlig aktsamhet inser man att den unge abboten sin ringa ålder till trots «vet vad han snackar om». När Dom Vollberg redogör för t ex det tålamod som en ordensreform kräver, eller för den uthållighet utan vilken ordenskallelser inte kan slå rot och utvecklas harmoniskt, då lyser abbotens tro, allvar och djup igenom på ett gripande sätt. 2) I likhet med de allra flesta ordenskommuniteterna står de «vanliga» trappisterna ända sedan Andra Vatikankonciliet inför glesnande munkled och sinande kallelser, under det ålderspyramiden ofrånkomligen vänds upp och ned. Undantag finns, men de kan så gott som alltid knytas till återvunna traditionella inslag, som i t ex

4 trappistiska Sept-Fons i det sydfranska stiftet Moulins. Dom Josefs reformbeslut var inte bara en fråga om liturgi och teologi. I själva verket kunde det liknas vid en nygrundning, en omstart fast på traditionens grund hade han härför inte alla munkarnas stöd. Än mindre stöd från ordensledningen. Abbotar är emellertid i hög grad självständiga, varför Dom Josef inte behövde ge upp reformen, i synnerhet som påven gett projektet sitt stöd. När spänningar uppstod inom och omkring kommuniteten vände sig trappisternas ordensgeneral till kardinal Dario Castrillón Hoyos, då ordförande för den påvliga Ecclesia Dei-kommissionen, den romerska myndighet med ansvar för den traditionella frågan. Ordensgeneralen förhörde sig om villkoren för den företagna reformen i Mariawald och försökte av allt att döma få till stånd en återgång till läget före Rom gav i stället Dom Josef sitt stöd och räddade därmed reformen. Det har inte varit lätta år för den företagsamme unge abboten. : «Att reformera Mariawald är som att radikalt lägga om kursen på ett jättelikt fartyg som färdas i full fart». I dag har lugnet återvänt, reformen går framåt och de första solida kallelserna på länge börjar visa sig. Vi kan bara förena oss med munkarnas böner och be att dessa kallelser slår rot. 3) När Dom Josef talar om «ständiga ifrågasättanden av den helige Fadern», anspelar han alldeles uppenbarligen på den tyska kyrkans belägenhet, inte minst dissidentrörelsen «Wir sind Kirche» (Vi är kyrkan). Denna rörelse såg dagen i Österrike, men blev tidigt som störst i just Tyskland. Dess kravlista omfattar i stort sett varje samtida kulturradikala, med katolsk lära oförenliga nyck, från kvinnliga präster till «jämställdhet» för homosexuella. Bland franska katoliker har denna sorts dissidens på senare år blivit avsevärt mindre utbredd. Den tycks ha tiden emot sig. Däremot är Dom Josefs hårda ord gällande det liturgiska tillståndet fullt ut tillämpbara på den franska kyrkan. «Det utbredda föraktet för det senaste kyrkomötets föreskrifter ifråga om liturgin» (latinet, gregoriansk sång...) lever vidare, inte bara i Tyskland och Österrike. Behovet av biskopsutnämningar i harmoni med Summorum Pontificum och kontinuitetens hermeneutik blir på så sätt påtagligt. Liturgin kan inte räddas från den kris den befinner sig i om inte biskoparna vill det. 4) Avslutningsvis framstår det som uppfriskande och uppmuntrade, att Dom Josef förmår redogöra för skälen till reformen i Mariawald utan att tillgripa den sorts intetsägande kyrkliga Pravda-språk som vunnit alltför stor spridning i prästerliga kretsar: a) Vår Herre bjuder oss att döma ett träd efter sina frukter (Matt 7:17-20). Dom Josef ställer därför i all enkelhet frågor om det senaste konciliet: «Det fanns i vår kommunitet inga synliga tecken på att Andra Vatikankonciliets reformer burit frukt. Tvärtom hade antalet munkar sjunkit dramatiskt. Mellan 1965 och 2011 lämnade många munkar klosterlivet, under det endast två kallelser stannade». b) Vidare ställer sig Dom Josef undrande till trädets upphov och tillkomst : «Stick i stäv med den nya liturgins antropocentriska tendenser längtade vi samtidigt efter att på nytt sätta Gud främst, att göra Gud till mittpunkten för vårt monastiska liv. Liksom ett träd inte kan leva utan kraften den får genom rötterna, behöver munken (ja, även andra) traditionens månghundraåriga visdom för att göra kyrkan ung igen». Saken kan knappast uttryckas bättre än så. Den nyfikne vill förstås veta mer och kommer då att besöka Mariawalds hemsida :

5