Morups kyrkogård Kulturhistorisk dokumentation

Transkript

1 Morups kyrkogård Kulturhistorisk dokumentation Eva Gustafsson BEVARANDEPLAN Morups kyrkogård, Morups socken, Falkenbergs kommun 2012:05

2 Omslagsbild: Foto: Morups kyrkogård, Eva Gustafsson, Kulturmiljö Halland Text: Eva Gustafsson/Britt-Marie Winberg Dnr-nr:

3 Förord Våra kyrkogårdar bär på ett rikt kulturarv från gångna sekler och skyddas därför genom kulturminneslagen. Samtidigt är de i bruk och används för begravningar och besöks av anhöriga som vårdar de näras och käras minne. Ibland kan det uppstå motstridiga intressen mellan brukandet och bevarandet. Kyrkogårdsförvaltningarnas begränsade ekonomi ger också ofta upphov till rationaliseringar av skötseln. Det är därför angeläget att man upprättar bevarandeplaner för kyrkogårdarna i länet. Som grund för en bevarandeplan måste en inventering göras för att identifiera de kulturhistoriska värdena. Den ligger sedan till grund för de riktlinjer som bevarandeplanen ger om kyrkogårdens användning och skötsel. Det är nödvändigt att bevarandeplanen är förankrad i församlingen och den organisation som förvaltar kyrkogården, för att den skall kunna bli ett viktigt underlag i den fortsatta hanteringen av kyrkogården. Det är också angeläget att bevarandeplanens riktlinjer formuleras i en lättillgänglig folder som var och en kan ta del av. Vi vill tacka Laholms kyrkliga samfällighet för det goda samarbetet och den hjälp vi fått vid utarbetandet av bevarandeplanen för Morups kyrkogård. KULTURMILJÖ HALLAND Christer Gustafsson Landsantikvarie Eva Gustafsson Antikvarie 1

4 2

5 Morups kyrkogård Kulturhistorisk dokumentation och bevarandeplan Eva Gustafsson KULTURMILJÖ HALLAND 3

6 4

7 Innehåll Inledning Metod Inventeringen Selektiv inventering Kulturhistoriskt värde Återanvändning Fotografering Källor och litteratur Allmän kyrkogårdshistorik 11 De första kyrkogårdarna 11 Skillnad mellan landskapets norra och södra delar 11 Gravarnas placering på de medeltida kyrkogårdarna 12 Vegetationens renande betydelse 13 Förnyelse av kyrkogårdarna i slutet av 1800-talet talet mot en förenkling 14 Trender i det sena 1900-talet 14 Gravvårdarnas utveckling 16 De äldsta gravvårdarna talet 17 Tidigt 1900-tal talet protester mot förflackning 18 Modernismen på kyrkogården 19 Trender i dagens gravvårdsutveckling 19 Historik 20 Laholmstrakten och kyrkans plats i landskapet 20 Morups kyrkogård Utvidgning 1832, 1848, 1876, 1902, 1978 Morups kyrka Granithällar inuti kyrkan Gravplatser inuti kyrkan Arkeologi Beskrivning av dagens kyrkogård 29 Placering och omgivningar 29 Omgärdning 29 Entréer 30 Planform och gångvägssystem 31 Vegetation 32 Byggnader Prästgården Kyrkstugan Ekonomibyggnad med kompostupplag Församlingshem 36 Teknikbyggnad

8 Gravkvarterens karaktär Minneslund Gravvårdstyper Inskriptioner Material Skador Gravvårdar i klass 1, 2 och 3 Övrigt Belysning Serviceplatser Parksoffor Sammanfattande karaktäristik 61 Kulturhistorisk bedömning och bevarandeförslag 62 Lagstiftning 62 Kulturminneslagen 62 Begravningslagen 63 Plan- och bygglagen 63 Miljöbalken och förordning om områdesskydd enligt miljöbalken 63 Bevarandeförslag 63 Generella riktlinjer för Morups kyrkogård 64 Generella riktlinjer för gravvårdarna 65 Riktlinjer för kvarteren 68 Skötselråd 71 Rengöring 71 Korroderande förankringsjärn 71 Justeringar av gravanordningar 72 Lagningar 72 Konsolidering 72 Imålning 72 Gjutjärn 72 Allmänna vårdåtgärder 72 Källor 73 Negativ 75 Bilagor 1. Inventeringsblanketter a. kyrkogården b. kvarter c. gravvårdar 2. Klassificering av inventerade gravvårdar på Morups kyrkogård, gravkarta 3. Klassificering av inventerade gravvårdar på Morups kyrkogård, tabell 6

9 Inledning Kyrkogårdar och begravningsplatser kan ge en rik information om hur vårt samhälle sett ut i förfluten tid. Kyrkomiljön är ofta bygdens äldsta kulturmiljö. Den representerar ett religiöst och kulturellt arv men har även en stor miljöskapande betydelse för den omgivande bygden. Kulturminneslagen påbjuder att kyrkogårdar skall bevaras och vårdas så att deras kulturhistoriska värde inte förvanskas eller förändras. Regelsystemet lägger idag ett stort ansvar hos förvaltarna för att detta skall efterlevas. En inventering och dokumentation av kyrkogården ger möjlighet till kunskap och inblick i kyrkogårdsmiljön, dess historia och värden. Inventeringen kan verka som underlag för pastoratets eget arbete samt vara till hjälp i kontakten med allmänhet och myndigheter. Rapportens syfte är att precisera kulturhistoriska värden och utarbeta bevarandeförslag för Morups kyrkogård och därmed verka som vägledning för framtida skötsel och planering av kyrkogården. Inventeringen och rapporten är utförd av Kulturmiljö Halland, Hallands länsmuseer på uppdrag av Morups församling. Fältarbetet och arbetet med analys och rapport utfördes under våren/sommaren 2012 av antikvarie Eva Gustafsson i samråd med Ingmar Rolandsson, Morups församling. Metod Sedan början av 1990-talet har en kulturhistorisk inventering genomförts av Göteborgs, enligt kulturminneslagen skyddade kyrkogårdar, initierad av Göteborgs kyrkogårdsförvaltning i samarbete med Göteborgs stadsmuseum. Metoder, inventeringsblanketter samt diskussioner kring bevarandefrågor och åtgärdsförslag som togs fram i Göteborg har verkat som ett viktigt underlag för Kulturmiljö Halland där vi har utarbetat en metod för Halland. Tidigare kyrkogårdsinventeringar från Kulturmiljö Halland har varit underlag för fältarbetet och rapporten om Morups kyrkogård. Inventeringen Inventeringen och medföljande dokumentation är viktiga delar i arbetet med att få kunskap om kyrkogården och därmed möjligheten att bilda en uppfattning om dess karaktär. Med ledning av inventeringen görs en samlad bedömning av det kulturhistoriska värdet hos kyrkogården som helhet och av dess olika delar i bevarandeplanen. Inventeringen har bedrivits på tre nivåer, se inventeringsblanketter i bilaga 1. Kyrkogården som helhet har inventerats genom en blankett som beskriver anläggningsår, utvidgningar och andra förändringar samt byggnader, gångsystem, vegetation och gravkvarter. De olika beståndsdelarna beskrivs i text på inventeringsblanketter samt i bild genom fotografering. Därefter har de olika kvarteren inventerats och slutligen har en selektiv inventering av enskilda gravvårdar bedrivits. Kvartersinventering Kvartersinventeringen syftar till att ge en översiktlig beskrivning av samtliga delar av kyrkogården. Varje kvarter har inventerats och beskrivits på en förtryckt blankett. Genom kvartersinventeringen skall ett mycket stort antal gravar av varierad ålder och karaktär kunna fångas in. Kyrkogården är indelad i 2 delar samt en minneslund. Vid denna inventering har följande egenskaper tagits med vid beskrivningen: omgivning, omgärdning, ingångar, vegetation, planform, gångsystem, nutida prägel, gravvårdstyper, material, byggnader och eventuella fornlämningar. 7

10 Vid beskrivning av omgärdning och gångsystem samlas information om kvarterets gränser och inre struktur. Beskrivningen om vegetation ger information om vilka träd och busksorter som förekommer. Genom att beskriva de gravvårdstyper som förekommer inom kvarteret kan det sättas in i ett tidsmässigt sammanhang. Gravvårdarnas ålder och arkitektoniska utformning ger kunskap om hur kvarteret anlagts och förnyats. Sist görs en helhetsbedömning av kvarterets kulturhistoriska värde för att sätta kvarteret i relation till andra gravkvarter. Selektiv gravinventering Den selektiva inventeringen är en fördjupning av kvartersinventeringen. Utvalda enskilda gravvårdar beskrivs genom tillkomstår, känt eller uppskattat, material, utformning och eventuella skador på en förtryckt blankett, som kompletteras med foto och ev. skiss. Syftet med gravvårdsinventeringen är dels att ge ökad kunskap om intressanta vårdar, dels att öka förståelsen och kunskapen om olika exempel på vanliga och ovanliga gravvårdar som finns representerade på kyrkogården. Urvalet av gravvårdar i den selektiva inventeringen har gjorts med utgångspunkt i den klassificering som Centrala Gravvårdskommittén, CGK, presenterat i skriften Gravvårdar Allmänna råd för bevarande och återanvändning, 1998; Handbok för kulturhistorisk inventering, bevarande och återanvändning av gravanordningar, Klass 1 utgörs av gravvårdar med stort kulturhistoriskt värde som inte får återanvändas och bör bevaras på ursprunglig plats i ursprungligt skick. Dessa gravvårdar uppfyller kriterierna för att bli upptagna på förteckningen över kyrkliga inventarier enligt Kulturminneslagen. I huvudsak kommer gravvårdar fram till 1800-talets mitt ifråga för denna klass. Senare tillkomna vårdar kan ev. komma ifråga om de representerar en person av historisk betydelse, ett sällsynt eller historiskt yrke, skildrar en händelse eller sentens eller är tillverkat i ett unikt material. Klass 2 utgörs av gravvårdar med kulturhistoriskt värde som är värda att bevara med hänsyn till kulturmiljön i kvarteret, en speciell tidszon på kyrkogården eller för hela begravningsplatsen. Denna klass berör främst vårdar från senare delen av 1800-talet fram till mitten av 1950-talet. De är konsthistoriskt eller stilhistoriskt värdefulla, tidstypiska, hantverksmässigt eller tekniskt värdefulla. Dessa vårdar skall bevaras på ursprunglig plats och kan återupplåtas. Klass 3 utgörs av övriga gravvårdar. I denna klass ingår ofta vårdar från de senaste 40 åren, då det är svårt att anlägga ett kulturhistoriskt perspektiv på dessa. De är ännu rikt representerade och har ofta gravrättsinnehavare. Dessa vårdar kan återupplåtas och kan i vissa fall tas bort eller flyttas. Kulturhistoriskt värde Det kan vara svårt att bedöma i vilken grad objekt från vår egen tid uppbär ett kulturhistoriskt värde. Ingen enskild gravvård framställd efter 1960 har i denna dokumentation hänförts till klass 1 eller 2. Dessa är ännu rikt representerade på kyrkogården och det krävs oftast en tidsperiod på mellan 30 och 50 år för att kunna anlägga ett kulturhistoriskt perspektiv på objektet. Däremot har kvarter som härrör från senare tid bedömts uppbära ett kulturhistoriskt värde som helhet. Kriterier för kulturhistoriskt värde som använts har främst hämtats från CGK:s Gravvårdar Allmänna råd för bevarande och återanvändning, 1998 och utgörs av: - alla gravvårdar tillkomna före 1850 vilka är hantverksprodukter från tiden före den industriella revolutionen - unika gravvårdar 8

11 - gravvårdar som är representativa för sin tid (fram till 1940-talet) - gravvårdar som ingår i arkitektoniskt uppbyggd kyrkogårdsdel - alla kors, kedjor och staket av gjutjärn då de är en försvinnande liten rest av unik konstruktionsperiod inom byggnadssektorn - gravvårdar utförda i lokalt material, tillverkningssätt eller som på annat sätt är unika för bygden t ex visar ålderdomliga yrken, utgör unika konstverk, speglar olika samhällsklasser, har unika och rika inskrifter eller har ett speciellt yrkesskickligt utförande gravplatser med unikt utförande eller skötselstandard t ex ovanliga gravramar, buxbomshäckar 1 Återanvändning Varje gravvård bär på sin egen historia knuten till en tidsepok, till tidens stilideal, materialtillgång, bygdens näringar och till de personer över vilka vården är rest. På många håll i landet är det tradition att återanvända stenar, medan det på andra platser är helt främmande. För att bevara de kulturhistoriska värdena men ändå tillåta förändring och utveckling av kyrkogårdarna inom dess nuvarande gränser kan det vara en framkomlig metod att återanvända befintliga gravvårdar. När gravrättstiden gått ut och efterlevande saknas kan det bli kostsamt och tidskrävande för kyrkogårdsförvaltningen att fortsätta bedriva skötsel av vårdarna. Vid sådana tillfällen kan det vara lämpligt att återupplåta gravplatsen och gravvård till en ny gravrättsinnehavare. Återanvändning är även förenligt med kretsloppstänkandet och sparandet av jordens naturresurser för att skapa en hållbar utveckling av vår miljö. Det är viktigt att omarbetning sker på ett för gravvården tidstypiskt sätt i fråga om bearbetning, utformning och utförande i övrigt. Den befintliga texten kan täckas över med en metallplatta med nya inskriptioner. I vissa fall kan det vara lämpligt att vända på vården och omarbeta baksidan till en ny framsida. Det är främst gravvårdar tillverkade av kristallina bergarter som granit, diabas, gnejs, labrador, porfyr och kvartsiter som är möjliga att omarbeta. Sedimentära bergarter som sandsten, kalksten, skiffer och marmor är olämpliga material att omarbeta och metoder för att omarbeta gjutjärn saknas. För att nå ett fullvärdigt resultat vid omarbetning krävs en högre grad av hantverksskicklighet och stenkunskap än vid nytillverkning. 1 Fotografering Fotograferingen har använts i dokumenterande och upplevelsemässigt syfte. Kyrkogården har som helhet dokumenterats i översiktsbilder av gångstråk, vegetation och karaktär m m samt genom detaljfotografering av bl a omgärdning, entréer och byggnader. Varje enskilt gravkvarter har fotograferats översiktligt i anslutning till kvartersinventeringen för att gestalta kvarterets karaktärsdrag. Varje selektiv gravinventeringsblankett har kompletterats med ett eller flera fotografier. Fotograferingen har skett med färgfilm och fotomaterialet är arkiverat hos Kulturmiljö Halland på Bastionsgatan 3, Halmstad. 1 Gravvårdar, CGK, s

12 Källor och litteratur Kring kyrkogårdar i allmänhet finns inte mycket undersökt eller beskrivet. Tidigare riktades intresset i första hand mot kyrkobyggnaden och dess historia och först i andra hand mot gravmonumenten utkom Kyrkogårdskonst av kulturhistorikerna Ambrosiani och Wadsjö som vetenskapligt och metodiskt belyste kyrkogårdens kulturella arv. På senare år har det riktats ett större intresse mot våra kyrkogårdar och det finns idag flera exempel på kyrkogårdslitteratur. För kunskapen om kyrkogårdarnas allmänna historiska utveckling finns bl a artiklar i tidskriften Kulturmiljövård nr 6/1989 på temat kyrkogårdar. Movium, sekretariatet för den yttre miljön, vid Sveriges lantbruksuniversitet, har gett ut böckerna Kyrkogårdens gröna kulturarv, 1992, som bl a beskriver kyrkogårdarnas historia fram till 1940-talet och Mellan trädkrans och minneslund, 2001, som behandlar tiden därefter fram till idag. Om de halländska kyrkogårdarna finns ytterst lite skrivet. Den nedan sammanställda historiken bygger därför främst på utvecklingen ur ett riksperspektiv. Kulturmiljö Halland håller på att dokumentera ett flertal kyrkogårdar där Onsala kyrkogård (rapport 1996), Kapellkyrkogården i Falkenberg samt Vallda och Släps kyrkogårdar var de första att dokumenteras. Förhoppningsvis kan information fyllas på efter hand som övriga halländska kyrkogårdar dokumenteras. Uppgifter om de halländska kyrkobyggnaderna finns samlat i Riksantikvarieämbetes rapport Halland Landskapets kyrkor från Information om Morups kyrka har hämtats ur C M Anderssons Morups kyrka från Bygd att vårda Program för kulturminnesvård, Falkenbergs kommun från 1991, utgiven av Falkenbergs kommun och Hallands länsmuseer har bidragit med fakta om Morups socken. Fakta om kyrkogården samt de i trakten befintliga fornminnena är mestadels hämtat från Kulturmiljö Hallands arkiv. Övrigt arkivmaterial kommer framför allt från Morups församling men även Maj-Britt Bennheden, Morup har bidragit med värdefull information. Kartmaterial har delvis tagits från Lantmäterimyndigheten i Hallands län. 10

13 Allmän kyrkogårdshistorik Varje tid lämnar sina spår likt årsringar på kyrkogården. De viktigaste faktorerna som styrt kyrkogårdarnas utveckling är tidens syn på hälsa och hygien, park- och trädgårdsideal, kyrkans liv och lära, myndighetsförordningar, funktionalitet och ekonomi. 2 Därutöver har varje landsdels speciella förutsättningar i natur, klimat och kultur skapat regionala särdrag. Det finns dock vissa gemensamma drag för kyrkogårdarna i landet, bl a kransen av träd. 3 Genom den knappa kunskapen om de halländska kyrkogårdarna bygger den nedan sammanställda historiken främst på utvecklingen ur ett riksperspektiv. De första kyrkogårdarna Med kristendomen infördes nya gravritualer och seder i landet, även om de under en övergångsperiod blandades med de gamla hedniska traditionerna. 4 I stort sett har alla de halländska församlingarna funnits sedan medeltiden. Det finns skriftliga belägg för kyrkoetableringar på och början av 1300-talet, men de flesta sockenkyrkorna etablerades troligen redan under 1100-talet. 5 Området närmast kyrkobyggnaden inhägnades av en stenmur, en timrad hägnad eller ett dike som markerade var den vigda jorden tog vid. Detta inhägnade område blev även de dödas viloplats. Planterad eller planerad vegetation saknades och gravmonument av olika slag stod oregelbundet utplacerade på en vildvuxen ängsliknande gräsmatta. Varje produktiv bit jord togs tillvara i det gamla bondesamhället och kyrkogården användes länge som bete för djur. I klockarnas löneförmåner ingick gräsbete för kreatur på kyrkogården ända fram till I Släps församling i Halland utgjorde det slagna gräset på kyrkogården en förmån för kyrkogårdsarbetaren ännu på 1930-talet. 7 På eller i anslutning till kyrkogården byggdes ofta klockstaplar, tiondelador där skatten från bönderna, tiondet, förvarades samt benhus där ben förvarades som kommit i dagen vid omgrävningar på kyrkogården. Dessa byggnader anslöt oftast till lokal byggnadstradition. 8 Skillnad mellan landskapets norra och södra delar Halland framstod som perifert beläget i riket både under danskt och svenskt styre. Fram till 1800-talet var St. Nikolai i Halmstad den enda riktigt stora och påkostade kyrkan i länet. 9 Landskapet i övrigt präglades länge av knappa förhållanden och kyrkorna var i allmänhet ganska små och enkla. 10 Det är därför troligt att även kyrkogårdarna länge varit mycket enkla och sett ungefär likadana ut från medeltid fram till tidigt 1900-tal. Norra Hallands kyrkor influerades av de västsvenska landskapen med enkla gråstenskyrkor. 11 Även kyrkogårdarna var i allmänhet mycket enkla och så sent som i början av 1920-talet var det ännu bara Fjärås socken som hade en kyrkogård med mer planlagd karaktär. Kyrkogårdarna var tämligen ovårdade och planer med kvartersindelning, gångar eller gravplacering fö- 2 Bucht m. fl., s 12 3 Bucht m. fl., s 97 4 Bucht m. fl. s 12 5 Halland, landskapets kyrkor, s 22 6 Bucht m. fl., s Vallda- och Släps församlingsarkiv, Släp O I a: Onsala kyrkogård, s 11 9 Halland, landskapets kyrkor, s Halland, landskapets kyrkor, s Raä, Halland, landskapets kyrkor, s

14 rekom sällan. De enda gångarna som fanns var de som ledde från kyrkogårdens entréer fram till kyrkan, runt själva kyrkobyggnaden och eventuellt till någon skräpbod. Ibland uppstod situationer där delar av kyrkogården plötsligt blev avstängda av nya gravar. Följden blev att gångstigar uppstod tvärs över gravarna. 12 Vallda kyrkogård i Kungsbacka kommun är ett exempel på en kyrkogård där gravarna ännu står i oregelbundna rader och gräskvarteren delades in av gångar från stigportar i muren fram till kyrkobyggnaden. Olof Eneroth gjorde 1858 en skriftlig beskrivning av landets sockenkyrkogårdar vilken kan stämma väl överens med hur de nordhalländska kyrkogårdarna såg ut. Kyrkan står der skinande hvit i den fugtiga med malört och bolmört och andra skräpbackvexter bevuxna graföken. De små svarta trädkorsen äro det enda, som erinrar om, att man för de aflidnas minne har någon aktning, och mellan dessa är det i det anseende till trängseln temligen svårt att komma fram. 13 Vallda kyrkogård, kvarter 1 A ( ) Skummeslövs kyrkogård Södra Hallands influenser kom från de gammaldanska landskapen i söder. Liksom i Skåne fick kyrkorna västtorn och senmedeltida valv. 14 Kyrkogårdarna hade krattat grus och gravplatserna inhägnades av låga klippta buxbomshäckar. 15 De klippta häckarna är en kvarleva från renässansens högreståndsträdgårdar som på detta sätt överlevt i folklig form. Typiskt skånskt är även att det inte förekom några enskilda gravar utan kyrkogården delades upp i kvarter där varje hemman i byn tilldelades en plats. 16 Exempel på kyrkogårdar med skånska influenser är Skummeslöv och Våxtorps kyrkogårdar i Laholms kommun. Gravarnas placering på de medeltida kyrkogårdarna Under vissa tider begravdes de döda i varv, d v s man började i en ände av kyrkogården och fyllde på i tur och ordning med avlidna tills kyrkogården var fullbelagd. Därefter började man om igen på plats ett. Gravarna markerades i allmänhet inte eller ev. med ett enkelt träkors. Samhällets övre skikt krönte sina gravar med stenmonument i form av sarkofager, tumbor, hällar eller stenkors. Under senmedeltiden uppstod även en sed att rika familjer köpte gravplats inne i kyrkorna. 17 De riktigt förmögna och betydelsefulla familjerna kunde också bygga speciella gravkor i eller i anslutning till kyrkorna. I Halland har adeln aldrig haft samma dominerande ställning som i Skåne och det finns heller inte många gravkor. Mest känt är det Gathenhielmska gravkoret i 12 Berglund, s Hammarsköld m.fl., s Raä, Halland, landskapets kyrkor, s Wadsjö, Ambrosiani, s Bucht m.fl., s Bucht m. fl., s

15 Onsala kyrka från tidigt 1700-tal. I Våxtorp byggdes ett gravkor 1601 över godsägaren på Vallen och 1670 uppfördes ett gravkor i Abilds kyrka för den förste svenske landshövdingen Liliehök. 18 Det finns även ett gravkor i Tölö kyrka i Kungsbacka kommun. Sambandet mellan smittospridning vid epidemier och begravningar inne kyrkorna blev klarlagt under 1700-talet och försäljning av gravrätter inne i kyrkorna förbjöds Vegetationens renande betydelse 1815 beslöt riksdagen att begravningar på kyrkogårdar inne i städer och byar måste upphöra p g a att de kunde sprida smitta och ohälsa. Nya kyrkogårdar skulle anläggas utanför bebyggda områden och förses med stängsel och trädkrans. Under upplysningstiden på 1700-talet ansågs det vetenskapligt belagt att träd hade en renande effekt på luften och skulle kunna hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Vid denna tid kom även en lag om att kyrkogårdarna skola väl hållas för deras skull som där vila. 20 I Halland låg redan många kyrkor enskilt eller i utkant av bebyggelse och genom skiftena under 1800-talet spreds dessutom bebyggelsen ut i landskapet, varför lagen från 1815 troligen inte fick något omedelbart genomslag. Trädkransen fick dock visst genomslag, oftast av ask eller pil, även om växtligheten på kyrkogårdarna i Halland även fortsättningsvis länge förblev ytterst sparsam. Detta berodde delvis på det karga och blåsiga klimatet men planteringar kunde också anses som misshushållning med marken och togs ofta bort. Allan Berglund nämner i sin artikel om de nordhalländska kyrkogårdarna från 1922 att: Det är förvånande att iakttaga hur ringa betydelse växtlighetens skönhetsvärde ha för en del personer, som satts att ha hand om våra kyrkogårdar. 21 Förnyelse av kyrkogårdarna i slutet av 1800-talet Under 1800-talet genomfördes många förbättringar beträffande jordbruket och befolkningen ökade och kunde också höja sin levnadsstandard. De medeltida kyrkorna blev för små trots att de under årens lopp byggts till. Under slutet av 1800-talet uppfördes därför många helt nya kyrkor i länet. I några fall utnyttjades den äldre kyrkans murar, men flera socknar valde helt nya platser för kyrkobyggnaderna med mer iögonenfallande placering i landskapet. Bl a byggdes nya kyrkor i Falkenberg, Gödestad, Hanhals, Släp, Stafsinge, Vinberg och Ölmevalla. 22 De gamla övergivna kyrkogårdar som ännu finns kvar i en del socknar speglar hur de halländska kyrkogårdarna kan ha sett ut i hundratals år hade länsstyrelserna blivit handläggare för ärenden enligt Begravningskungörelsen och skulle godkänna ritningar av planer för kyrkogårdar. Nya kyrkogårdar planlades i allmänhet med stora kvarter med ett symmetriskt nät av vägar och gångar men omgavs ännu av en mur och en trädkrans. Gravarna var i enskild ägo och fick en individuell utformning och placerades längs rätlinjiga gångar. 23 Befintliga kyrkogårdar påverkades troligen först vid utvidgning, som i de flesta socknar blev nödvändig genom befolkningsökningen under seklet. Senare under 1800-talet uppstod en annan typ av kyrkogård som hade sina rötter i den mer naturliknande engelska landskapsparken. 24 Här introducerades många nya arter enligt tidens romantiska anda bl a hängande träd- och buskarter, s.k. sorgträd och sorgbuskar som hagtorn, 18 Raä, Halland, landskapets kyrkor, s Bucht m. fl., s Bucht m. fl., s Berglund, s Raä, Halland, landskapets kyrkor, s Bucht m. fl., s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s 8 13

16 gullregn, rödbok, ask, poppel, pil, amerikansk lind. 25 Även städsegröna buskar fick genomslag på kyrkogårdarna så som tuja och cypress. 26 Landskapskyrkogården vidareutvecklades så småningom till s.k. skogskyrkogårdar. De var i första hand influerade av de tyska parkkyrkogårdarna och antog en friare och mer oregelbunden karaktär. 27 S:t Jörgens kyrkogård i Varberg är ett tidigt exempel i länet på skogskyrkogård. Det engelska landskapsidealet fick ett större genomslag på kyrkogårdar i anslutning till städerna medan den symmetriska rätlinjiga stilen ofta levde kvar på landsbygdens sockenkyrkogårdar talet mot en förenkling Efter andra världskriget inträdde en accelererande massproduktion av stenvårdar och strängare utformningsbestämmelser ledde till minskad variationsrikedom. För att skapa en rationell skötsel av kyrkogårdarna förenklades planteringar till sammanhängande gräsmattor utan genomskärande grusgångar. 29 Även ramar, staket, buxbomshäckar och kedjor som inhägnat de enskilda gravplatserna togs bort och ersattes med gräs. Gamla gravvårdar utan gravrättsinnehavare förflyttades från ursprungsplatsen och staplades vid murkanter eller särskilda uppställningsplatser. Förändringarna har ofta skett etappvis med små åtgärder åt gången. Det samlade resultatet innebär dock en betydande åverkan på kyrkogårdens kulturhistoriska värde. 30 Träden är det formelement som levt kvar men på nya kyrkogårdar, anlagda efter 1970, har trädkransen ofta bytts mot träd i dungar eller solitärträd. 31 Trender i det sena 1900-talet I Sverige legaliserades eldbegängelse 1888 och det första krematoriet byggdes vid samma tid, men det verkliga genomslaget för denna metod kom först på 1930-talet. 32 Kremering och gravsättning i urnor istället för kistor har medfört att gravplatserna blivit betydligt mindre liksom gravvårdarna. 33 Vård med foto, Karlsrodelen, Västra Kyrkogården, Halmstad kommun (K ) En individuellt utformad urngrav, Västra kyrkogården, Halmstad kommun (K ) Den första minneslunden i Sverige anlades i Malmö 1959, men gravskicket blev allmänt förekommande runt om i landet först på 1970-talet. 34 Idag gravsätts ca 1/3 av alla döda i minneslund. Detta gravskick har upplevts av många som allt för anonymt, vilket medfört nya former av gemensamhetsgravplatser där gravarna markeras, t ex med små metallplaketter i s.k. ask- 25 Bucht m. fl., s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s 4 27 Bucht m.fl., s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s 8 29 Bucht m. fl., s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s 4 31 Bucht m. fl., s Klintborg Ahlklo, s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Klintborg Ahlklo, s

17 lundar eller andra typer av gemensamma monument som block, murar och skulpturer. Det ser även ut som att det kan bli en renässans för familjegravplatsen genom återanvändning av gamla familjevårdar som omarbetas och kompletteras med nya uppgifter, se avsnitt om återanvändning. 35 Idag är det brukligt att sätta gravrättstiden till 25 år vilket kan skapa en snabbt föränderlig kyrkogård. Därutöver ger den nya begravningslagen större frihet och möjlighet till gravrättsinnehavarna att utforma gravplats och gravvårdar individuellt. 36 Det mångkulturella Sverige börjar också sätta sin prägel på kyrkogårdarna t ex har foton på gravvårdar blivit vanligare liksom rikare utsmyckning och bearbetning av stenarna. 37 Den muslimska begravningsplatsen i Karlsrodelen, Västra kyrkogården, Halmstad (K ) 35 Aronson, s Aronson, s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s 11 15

18 Gravvårdarnas utveckling I tusentals år har vårdar rests över döda av nära anhöriga som velat visa sin aktning och skapa en plats för att bearbeta sorg och saknad eller för att markera platser där viktiga händelser inträffat. Vårdarnas storlek och utformning har präglats av tidens tekniska och ekonomiska förutsättningar. 38 Illustrationerna är hämtade från Lundby kyrkogårdar, kulturhistorisk inventering av Göteborgs kyrkogårdar, Rapport Aronson, s 27 16

19 De äldsta gravvårdarna (1) De äldsta typerna av kristna stengravvårdar är liggande hällar eller stenkistor, s.k. Eskilstunakistor. Dessa typer av vårdar levde kvar i olika former fram till 1800-talet. På 1600-talet var vårdarna rikt ornamenterade eller framställdes som porträtt. Under 1800-talet fick stenkistorna eller tumborna en mer sparsam dekor, oftast med en låghuggen fris runt den något förhöjda inskriptionsytan. 39 De flesta människor hade inte råd att låta tillverka monument i sten. Vanligast var troligen att graven inte markerades överhuvudtaget men det kunde också förekomma träkors, vilket var det absolut vanligaste gravmonumentet fram till mitten av 1800-talet. Dessa är sedan länge förmultnade och har inte lämnat några spår på våra kyrkogårdar. 40 (2) Förutom träkors förekom det även s.k. dödsbrädor, som härrör från tiden innan kistor började användas. Den döde bars på en bräda till kyrkogården och brädan fick följa med ned i graven. Under 1600-talet kom skicket att ställa upp brädan på graven med den dödes initialer inristade i träet. Så småningom började dödsbrädorna tillverkas i sten i form av stående tunna och sparsamt dekorerade kalkstensvårdar. 41 (3) Det förekom även enstaka stenvårdar som tillverkats hantverksmässigt av stenhuggare i mjuka bergarter som kalksten och sandsten, ofta från lokala stenbrott. 42 Exempel på detta är de små stenvårdar som står lutade mot kyrkans norra vägg i Släp talet Under slutet av 1800-talet när den industriella utvecklingen möjliggjorde brytning och bearbetning av sten i större skala blev granit det vanligaste materialet för gravvårdar. 43 Framför allt blev polerad svart granit populärt. Stora gravmonument var en statussymbol och stenstorleken ökade med familjernas förmögenhet. Släktgravar fick ofta påkostade inhägnader i form av stenstaket eller stenstolpar med kättingar. 44 (7, 8) Under talen möjliggjorde den industriella tekniken gjutning av järn istället för smide och gravvårdar av gjutjärn fick en glansperiod. 45 Vårdarna fick oftast formen av ett kors eller staket som målades svart, grönt eller grått med försilvring eller förgyllning av vissa partier. 46 Sedan slutet av 1700-talet hade gravvårdarna präglats av nyklassicismens stränga stramhet. 47 (5) Senare under 1800-talet blev obeliskformade gravvårdar på massiv sockel en vanlig typ samt höga gravstenar med grovhuggna sidor och polerad framsida. Stenfirmor gav ut gravvårdskataloger som spreds över landet vilket minskade de lokala traditionerna som dittills funnits. 48 (4) Andra ex. på gravvårdar från denna tid är marmorkors på postament av granit eller sandsten, samt obearbetade stenar med infälld marmorplatta Kapellkyrkogården, s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s 4 41 Wadsjö/Ambrosiani, s Raä, Vård av gravstenar, s 4 43 Raä, Vård av gravstenar, s 4 44 Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Hammarsköld m.fl., s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Hammarsköld m.fl., s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Lundby kyrkogårdar, s 13 17

20 (6) Romantiken fick också ett visst genomslag och i slutet av 1800-talet kom nationalromantiken och skandinavismen, som visade sina fornnordiska rötter genom resta bautastenar med imiterande runskrift och grovhuggna ytor oftast av natursten. Jugendstilen medförde gravvårdar formade bl a som stubbar med slingrande blomrankor. 50 Vid slutet av seklet blev det vanligare med individuella gravar istället för familjegravar. Den döde fick en egen personlig gravvård som pryddes med namn, yrkestitel, födelse- och dödsdag och kanske även ett bibel- eller psalmcitat. 51 Det fanns en rik ikonografi för dekoren av gravvårdarna. Några exempel är: Korset = Kristi uppståndelse Lagerkransen = evigt liv, odödlighet Eken = materialet i Kristi kors, helig enligt gammal keltisk tro Palmkvisten = martyrernas seger över döden Rosen = den kristna kärleken som är osjälvisk, återhållsam och mild 52 Tidigt 1900-tal (9) Stilidealen från 1800-talet levde kvar in på 1900-talet. Några nyheter fick dock genomslag som råhuggen granit där en sköld eller platta slipades fram för inskriptioner. I slutet av talet hade det blivit modernt med exklusiva och ovanliga stenarter med polerad yta. Dessa stenarter och stenfirmornas kataloger medförde att det redan i början av 1900-talet blivit ovanligt med stenar av lokal karaktär. På 1910-talet kom en helt ny typ av stenar som var lägre, kraftigare och bredare och som bearbetades till en enhet med stenramen. Vanliga dekorer var stenkulor och urnor för blommor. 53 Vid den här tiden blev det vanligt att gamla gravstenar fördes bort när kyrkogården var fullbelagd. 54 Många av de traditioner kring vårdandet av gravar som finns idag har sina rötter i sent tal, bl a seden att sätta levande blommor på gravarna. Till att börja med gällde det främst barns och ungdomars gravar. Kring sekelskiftet blev det även vanligt att lägga kransar på gravarna. Tända ljus på gravarna hade länge varit brukligt vid jultid men sedan 1930-talet har det även förekommit allmänt på allhelgonahelgen och idag brukas traditionen året runt talet protester mot förflackning Många ansåg att industrialismen medfört sämre smak och sänkt nivå av den goda gravvårdskulturen utkom Kyrkogårdskonst av Harald Wadsjö, en inventering av gamla kyrkogårdar och gravvårdar i Sverige, där författaren propagerade för en god gravvårdskultur. Samfundet för Hembygdsvård engagerade sig också och ordnade en utställning på Skansen 1928 med gravvårdar tillverkade av landets ledande stenfirmor och ritade av konstnärer och dåtidens stora arkitekter som Markelius, Asplund och Lewerentz. (10) Stockholmsutställningen 1930 innebar genombrottet för funktionalismen och i utställningen fanns även en särskild gravvårdsavdelning. Den nya typen av gravvårdar fick en klassiserande prägel men med ett striktare formspråk. Enkla former, släta ytor, stående kvadratiska eller rektangulära stenar ev. med dekor av bladrankor, facklor, urnor Hammarsköld m.fl., s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s 5 52 Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Hammarsköld m.fl., s Berglund, s Hammarsköld m.fl., s 497, Raä, Kulturmiljövård 6:89, s

21 Modernismen på kyrkogården (11) Goda utsikter uppstod därmed för en utveckling av framtidens gravvårdskultur. Depressionen under mellankrigstiden och det därpå följande andra världskriget stoppade utvecklingen och fick också långtgående konsekvenser för stenindustrin vilket medförde begränsat utrymme för konstnärlig utveckling. Efter andra världskriget fattade många kyrkogårdsnämnder beslut om att införa maximihöjd på gravvårdar vilket skapade en ny stil på gravvårdarna med låga, breda, ytterst homogena stenar. Denna typ av gravvård levde sedan kvar i flera årtionden. Kataloger med stentyper spreds vilket gav samma långa likformiga rader av stenar på kyrkogårdar över hela landet. 57 Kremering och gravsättning i urnor istället för kistor medförde mindre gravplatser och därmed även mindre vårdar. Höjder på cm blev inte ovanligt vilket begränsade möjligheter till inskriptioner på stenen. Idag finns därför ytterst sällan titel eller annat som berättar något om den döde. Under mellankrigstiden hade diabas återigen blivit en populär sten till gravvårdar. 58 Under talen blev granit i alla färger populärt och typografin förenklades ytterligare. 59 Många ansåg att efterkrigstidens utveckling innebar en utarmning och förflackning av god gravvårdskultur varför tävlingar och utställningar genomfördes för att höja kvaliteten på gravvårdskulturen och ta fram nya gravvårdar former i nya material och former. 60 Trender i dagens gravvårdsutveckling Efterkrigstidens strama enkla gravvårdsideal levde kvar fram till talen, men vid denna tid inträdde en förändring i utvecklingen som fortsatt in på 2000-talet. (12) Några utmärkande drag för senare tiders utveckling är: Asymmetriska fria former på stenarna. Natursten, gärna råhuggna och oregelbundna med karaktär så nära det naturliga som möjligt. Kristna symboler har ersatts av symboler som ofta saknar någon egentlig betydelse som blommor, gärna rosor eller liljekonvaljer, fåglar, landskap t ex solnedgångar eller träd. 61 Granit är den absolut vanligaste stensorten. 62 Även gnejs och diabas är vanligt förekommande. Något ovanligare är marmor, skiffer och täljsten. Stenen kommer sällan från lokala stenbrott. 63 Sverige är idag på väg mot ett mångkulturellt samhälle vilket även ger avtryck på våra kyrkogårdar i form av andra religioners ikonografi, foton och rikare färgstarkare smyckning. 57 Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Raä, Vård av gravstenar, s 4 59 Säve och Rödbo kyrkogårdar, s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Raä, Kulturmiljövård 6:89, s Raä, Vård av gravstenar, s 4 19

22 Historik Morup. Karta hämtad från Sevärt i Halland, Hallands länsmuseer, Morupstrakten och kyrkans plats i landskapet Socknen består till övervägande delen av öppen odlingsmark i anslutning till havsbandet. Närmast kusten finns strandängar och kusthedar. På slättbygderna har det tidigare funnits vidsträckta fuktängar. Växtgeografiskt tillhör Falkenbergs kommun den södra lövskogsregionen men människans kulturpåverkan gjorde att skogarna glesades ut och ljunghedar bredde ut sig allt mer. Socknarna bildades troligen under äldre medeltid ( ). De minsta socknarna är centralbygder med höga befolkningstal och de ligger längs Hallandskusten. Befolkningen har ökat mest vid kusten under och 1900-talet och särskilt tydligt är detta i städerna. Ett fåtal kyrkor på den halländska landsbygden är byggda i tegel och de är Ysby, Torpa, Morup och delvis Tjärby. 64 Vid försvenskningen av Halland under 1600-talet satte man upp milstolpar längs allmänna vägar. Milstolparna var tillverkade av sten eller gjutjärn och de äldsta är från 1600-talet. Många av 1600-talsstolparna finns längs kustvägen från Falkenberg, via Stafsinge och Morup. Som en del av upprustningen av de allmänna vägarna byggde man gästgiverier där man vilade hästarna och fick mat och logi. Vid Morup fanns vid 1700-talets mitt ett gästgiveri enligt vägkarteboken Gods och större gårdar och säterier var föregångare inom jordbruksområdet och införde nya jordbruksmetoder inom utdiknings- och jordförbättringsområdet vilka kom att spridas över Hallands slättbygd under 1800-talet. 65 I Falkenbergsområdet fanns följande större gårdar och 64 Nilsson, Ing-Marie, Medeltidens kyrkor. Riksantikvarieämbetet, red. Dahlberg, Markus, Halland Landskapets kyrkor, s 22, Bygd att vårda, program för kultumiljövård, s

23 säterier: Långås, Lindhult, Hällerup, Bjerrome, Hjuleberg, Sannarp och Knobesholm. Det finns få bevarade kringbyggda gårdar i Halland men flera bevarade kringbyggda gårdar inom Morups och Stafsinge socknar. Kring sekelskiftet 1900 började man bygga större bostadshus i 1 1/2 våning med dubbel rumsbredd i planlösningen. Ett exempel på detta är arrendatorställets manshus i Morup, f d prästbostället. Väderkvarnar blev vanligt förekommande under talet och det finns många bevarade i Morups socken. Morups kyrka är en av få medeltida tegelkyrkor som uppförts i närheten av ett kloster, troligen av danska cisterciensermunkar från Esrom på Själland. I närheten av Morups kyrka låg cistercienserklostret Munkagård (angivet som Mothorp1177), varifrån man även hämtade teglet till kyrkobyggnaden. Morups kyrka uppfördes troligen på eller 1300-talet och har därefter byggts till i omgångar. Tegelkyrkan var under den danska tiden känd som sjömärke, den röde Kirke. Detta var innan Morups fyr uppfördes. Det finns endast tre medeltida landsortskyrkor som är byggda i tegel: Ysby, Morup och Torpa. Hallands församlingskyrkor, äldre än 1950 är i huvudsak från medeltiden vilka har blivit ombyggda eller ersatta med nya kyrkor. Sockenkyrkorna präglas idag av stenkyrkor. 66 Under 1500-talet pågick flera krig mellan Sverige och Danmark blev Halland slutligen svenskt och kyrkan fick en stor roll i försvenskningen. 67 Morups kyrkogård. Karta: Raä, Fornsök Morup benämns bl a som Mothorp 1307, Moörpa by 1444 och Mororp Förleden Mohärrör från ordet mo vilket betyder sandjord eller sandslätt. Slutledet -rup härleds till torp och nybygge. 68 Morups kyrkogård Morups kyrkogård tillhör Morups församling och ligger i Faurås härad. Kyrkan och kyrkogården ligger i norra delen av Morups by och den gamla kustvägen (Askhultsvägen) löper direkt utanför kyrkogårdens västra sida. Den välbevarade miljön kring kyrkan med prästgård, prästboställe, skolan och kyrkstugan är ett exempel på ett avgränsat sockencentrum. Frånsett nytillkommen villabebyggelse söder om kyrkan har kyrkomiljön inte förändrats mycket sen se- 66 Risberg, Gunnar, Franzén, Kristina, Kyrkan i landskapet. Riksantikvarieämbetet, red. Dahlberg, Markus, Halland Landskapets kyrkor, s Halmstadbygd att bevara. Del 1. s 71, Ortnamn i Hallands län, del 2 21

24 kelskiftet. Kyrkogården har fastighetsnummer Morup 11:13 (nya delen, del 2-3), 11:14 (del 1, kyrkogården kring kyrkan). Kyrkogården beskrivs av C. M. Andersson 1816 enligt följande: Omkring kyrkogården är en vacker mur, 3 alnar hög, grundmurad och kalkslagen på södra och västra sidorna, på östra och norra sidorna dubbel och fast stenmur. Ingången på kyrkogården är genom trenne luckor eller portar, vilka äro nya, grönmålade och på varje sida fyrkantiga pelare, vilka äro täckta med järnplåtar, brunmålade att de liknar koppar och överst äro påsatt 6 stora järnkulor, en på varje pelare. 69 Kyrkogården från norr. ( ) Kyrkogården 1933, taget från norr. Foto: Fritz Hallbergs samling 69 C M Andersson, Morups kyrka, s

25 Vykort från Maj-Britt Bennhedens samlingar. Vägkorsningen utanför kyrkan har inte sett ut som den gör idag. Se Maj-Britt Bennhedens vykortsfoto ovan. Anholtsborna skall ha haft sina ättehagar söder om kyrkan, utmed muren, men av dem finns inga spår kvar. I kv E-I har det funnits fler stenramsomgärdade gravar yttäckta med singel. De har tagits bort efter 1970-talet och senare. Utvidgning 1832 I början av 1800-talet diskuterade sockenmännen om man skulle frångå det ålderdomliga sättet att begrava sina släktingar i s k ättehagar och istället anlägga gravar bredvid varandra. Först 1832 tog man beslut om utvidgning söder om kyrkan med ca 30 alnar. Det nya området anlades i kvarter med sandgångar emellan och gravplatser enligt det nya sättet. Utvidgning 1848 Man utvidgade kyrkogården norr om kyrkan. Utvidgning 1876 Man utvidgade kyrkogården med området som ligger väster om kustvägen och en bred sandväg anlades från kyrkoporten i öster till västra sidan av den nya delen. Utvidgning var det dags att utvidga den västra kyrkogårdsdelen ytterligare västerut. Området som togs i bruk var kvarteren som ligger väster om kv E och A d v s kv B, C, D, F, G, H och I. Utvidgning invigde man ytterligare ett område i den västra kyrkogårdsdelen, här benämns som del 3, kvarter 1-4. Minneslunden anlades i ett senare skede, kring slutet 1980-talet C M Andersson, Morups kyrka, s

26 Flygfoto över Morups kyrkby. Foto: AB Flygtrafik, Dals Långed Kyrkogården från väster med nya kyrkogårdsdelen. Foto: Församlingens arkiv 24

27 Nya kyrkogårdsdelen med idag borttagna flisgravar och stenramar. Foto: Församlingens arkiv Morups kyrka Den i tegel och gråsten murade kyrkan är uppfört som ett rektangulärt långhus med en tresidig koravslutning i öster. I väster finns ett torn och på korets norra sida ligger en under 1850-talet vidbyggd sakristia. Det finns kvar mursträckningar av en medeltida tegelkyrka i dagens kyrka. Omkring halva långhuset närmast tornet tillhör den medeltida kyrkan. Den medeltida kyrkan hade ursprungligen romansk planform med smalare kor men man vet inte med exakthet hur den östra avslutningen såg ut. I söder fanns ett vapenhus. Åren revs koret och vapenhuset och kyrkan förlängdes österut gjordes omfattande förändringar då västtornet uppfördes och kyrkans fasad och tak omformades enligt samtida ideal. Omkring 1812 ersattes ett äldre separat stående trätorn med ett kyrktorn i sten. Ända sedan 1800-talet har rörelser förekommit i tornet och murarna och under åren förstärktes tornet med stödmurar. Exteriören har idag en 1800-talsprägel formad av de stora om- och tillbyggnaderna under denna tid. De vitputsade murarna har stora, rundbågeformade fönsteröppningar och långhusets sydportal betonas med en fronton. Långhuset täcks av ett sadeltak som är valmat över östpartiet, och det kraftiga västtornet har en karnissvängd huv som kröns av en liten lanternin. Kyrkans huvudingång var fram till början av 1900-talet på tornets södra sida, men den flyttades då till tornets västsida. Samtidigt upptogs ytterligare en ingång på långhusets södra sida talets förändringar har även satt sin prägel på interiören. Kyrkorummet är ljust med vitputsade väggar och inredning som till större delen härstammar från andra hälften av talet. Inredningen är färgsatt i vitt, rosa och guld och har en enhetlig klassicistisk prägel, med undantag för bänkinredningen (1909) vilken har goticerande drag. Läktarbröstningens dekor tillkom 1938, skuren i trä av skulptören Axel Andersson. Taket består av ett tunnvalv i trä med en markerad taklist. Predikstol och altaruppsats är från 1856 respektive 1863, utformade i nyklassicistisk stil. Ett fåtal äldre inventarier finns bevarade. Bl a finns dopfunten vilken be- 25

28 står av fotplattan till en medeltida kalkstensfunt, som används tillsammans med skaft och cuppa i granit, enligt inskrift från Det finns även ett triumfkrucifix från 1500-talet. Kyrkan har renoverats flera gånger under årens lopp. Bl a utfördes fasadrenovering på kyrkan 1997 och åtgärdades samtidigt de östra portstolparna vid kyrkogårdsmuren. De var missfärgade och behandlades med Boracol samt avfärgades på samma sätt som kyrkofasaderna. Kyrkogården från söder. Området utanför muren är idag en skolgård. Foto: Församlingens arkiv Kyrkogårdsmuren från söder. ( ) 26

29 Kyrkogårdsmuren från öster. ( ) Hushållningssällskapets karta, från Granithällar inuti kyrkan Två granithällar är fästa på väggen inuti kyrkans entré. På södra väggens häll står det med handinhuggen text: GUSTAF IV ADOLF ÅR ÄR DENNA KÜRKA FÖRLÄNGD 25 ALNAR. På norra väggens hälls står det med handinhuggen text: S K...RSUM COR. MEUM. Ett hjärta, en cirkel och ett kors omringar texten. 27

30 Gravplatser inuti kyrkan Enligt projekt Runeberg 71 och Maj-Britt Bennheden ska det finnas en ej synlig gravplats under nuvarande mittgång inuti kyrkan. Där ska landscammereraren (landssekreterare) Lars Giliusson Lars Lindeflygt (* ) ligga begraven med fru Engela von Groth. Arkeologi Vid arkeologisk undersökning i samband med VA-installationer i kyrkan 1972 tog man upp ett schakt längs kyrkans södra långhusvägg. Man fick då fram ett rött tegelgolv vilket låg under markytan och som verkade sträcka sig söder om kyrkan. En grundmur i skalmursteknik hittades i öster. Detta var rester av ett medeltida vapenhus. Under tegellagret fanns ett sandigt myllager med inslag av träkol och där hittade man spridda skelettdelar av en vuxen individ. Vid uppgrävningen av schaktet hittades även en käke av ett barn utfördes nya schaktningar i samband med en ny vattenledning längs långhusets södra yttersida. Man stötte på stora grundmurstenar utmed långhusets tillbyggda del. I matjorden påträffades sten, tegel, murbruk och ben av människa utfördes ytterligare en arkeologisk förundersökning då dagvattenledningar skulle anläggas. Inget av antikvariskt intresse framkom i schakten. 73 Fornminnesregistret. Riksantikvarieämbetet Riksantikvarieämbetet, ATA, 12/ Schaktningar för bergvärme vid Morups kyrka, Kulturmiljö Halland, Antikvarisk kontroll Arkeologisk undersökning, Kulturmiljö Halland, dnr

31 Beskrivning av dagens kyrkogård Placering och omgivningar Kyrkogården ligger i norra utkanten av Morups samhälle med prästgården strax norr om kyrkan och en bakomliggande prästboställe med lantbruksbyggnader. Sydöst om kyrkan finns en mindre park med träd och gångsystem (fastighetsnummer Morup 11:11) vilken tillhör församlingen. Det har tidigare funnits två runda dammar i parken vilka försvann på 1970-talet. En stig slingrar sig genom parken fram till prästgårdens trädgård. Mot sydöst löper även en stenbelagd gång som leder ner till församlingshemmet. Sydväst om kyrkogården ligger en asfalterad parkeringsplats med kyrkstugan och ekonomibyggnad vilka tillhör församlingen. I söder ligger en skola med en stor skolgård varifrån man kan komma in genom kyrkogårdens södra ingång. I väster ligger kustvägen direkt utanför kyrkoporten och väster om vägen ligger den yngre kyrkogårdsdelen. Kyrkan ligger bredvid en vägkorsning där Askhultsvägen och Långåsvägen möts. Direkt nordväst om kyrkogården ligger en träddunge vilken tillhör församlingen (fastighetsnummer Morup 11:11). Där finns bl a en grillplats och en äldre öppen brunn som nu är staketomgärdad. Jordbrukslandskap med lantbruksfastigheter breder ut sig väster, öster och norr om kyrkbyn. Omgärdning Kyrkogården äldsta del (kv J-N, del 1) omgärdas av en kallmurad skalmur. Enligt Falkenbergs tidning vidgades 1910 entrén till kyrkogården och en del av muren revs. Man uppförde vidare nya partier av gråsten, täckta med handslaget tegelbruk. Mellan "plintarna" gjordes trägrindar. Östra och norra sidan i gamla kyrkogårdsdelen består mestadels av kallmurad natursten (fältsten). En mindre del av stenen är fogad med murbruk. Södra och västra sidan består mestadels av sprängsten med inslag av natursten och överdelen är rak. Många stora stenblock ligger i botten och stenarna är fogade med murbruk. Unga träd står längs kyrkogårdsmurens västra sida i del 1. Längs muren i söder växer en syrénhäck och vid östra muren i kv N har man anlagt ett buskage. Vid skolan, utanför kyrkogårdsmuren och vid prästgården växer höga träd liksom utanför östra muren i kv K. Den senast anlagda delen (del 2 och 3), väster om landsvägen omgärdas av ett svartmålat smidesstaket med välvda stänger i överdelen. Smidesstaketet sträcker sig längs hela södra sidan och längs östra sidan i kv E. Längs övriga östra sidan (kv A) och norra sidan av kv A löper en låg kallmurad skalmur med en blandning av natursten och sprängsten. Övriga sträckan av norra sidan omgärdas av ett omålat trästaket som är i behov av en översyn. Kring hela området i del 2 och 3 växer äldre träd längs murarna/staketen. Närmast kyrkan växer höga almar. Längst bort i väster omgärdar dels naturträd och tätt satta björkträd samt en idegranshäck. I nordvästra delen i kv 1-4 växer även där en häck bredvid trädstaketet. Kyrkogårdsmuren från söder. ( ) Murarna längs kustvägen. ( ) 29

32 Utsidan av östra muren, del 1. ( ) Smidesstaket i del 2. ( ) Entréer Enligt sockenstämmoprotokoll från 1862 påtalas att de gamla stigluckorna var i dåligt skick och därför skulle de rivas och ersättas med järngrindar. 74 Järngrindarna är smidda av en lokal smed, Karl-Gustav Lindkvist som hade en smedja i Morup. Enligt Falkenbergs tidning flyttade man 1910 grindar kring omgärdningen och byggde nya, men vilka ingångar i del 1 det rörde sig om står inte angivet. Under 2011 genomfördes fasadrenovering på kyrkan. De östra portstolparna var missfärgade och därför behandlades de med Boracol samt avfärgades på samma sätt som kyrkofasaderna. Totalt finns 11 entréer till kyrkogården förutom kyrkoentrén i väster vilken ligger i direkt anslutning till vägen utanför. I väster, söder och i norr står likadana grindar. De består av svartmålade, dubbelsidiga smidesgrindar med rik utsmyckning i över- och nederdelarna samt välvda överdelar. Grindstolparna är av granit. Södra grindarna har årtalet 1863 inlagt i dekoren. I väster finns ytterligare en dubbelsidig smidesgrind i kv M vilken är mindre i storlek. Grinden är svartmålad med raka stänger och har en rak överdel med cirkeldekor. Grindarna är fästa i smala, kvadratiska granitgrindstolpar med pyramidformade överdelar. Den ena grindstolpen har spruckit. I öster finns ytterligare en dubbelsidig, hög smidesgrind med raka stänger och dekorerad med kors på varje grind. Grindstolparna är spritputsade och täckta av pyramidformad kopparplåt. I del 2 och 3 finns 4 ingångar längs södra sidan. Mellan kv E och F finns en dubbelsidig svartmålad smidesgrind vilken är något högre än staketet. Grindarna har raka stänger och rak överdel. I mitten av södra sidan finns en svartmålad, enkelsidig smidesgrind med samma form och höjd som smidesstaketet, d v s med raka stänger och välvda överdelar. I västra delen i kv I finns en låg, enkelsidig, svartmålad smidesgrind med raka stänger och ett kors i mitten. Bredvid är en bred ingång där de dubbelsidiga grindarna är borttagna. Nära entrén finns en liten öppning i väster med en trappa som leder ner till en å. Från kustvägen i öster finns en äldre ingång där grindstolparna i granit är kvar. Innanför denna har man anlagt en ingång med grindstolpar av betong. De dubbelsidiga grindarna är svartmålade med raka stänger och rak överdel. Vid norra kyrkogårdsmuren i kv A finns en öppning som leder in till skogsdungen där församlingen bl a har en container för växtavfall. 74 C M Andersson, Morups kyrka, s 37 30

33 Ingången i söder. ( ) Ingången i öster. ( ) Planform och gångvägssystem Kyrkogården består av tre större områden med olika karaktärer. Närmast kyrkan i söder och i norr ligger de äldsta delarna här benämnd som del 1. I väster på andra sidan landsvägen ligger nya kyrkogården, vilken började användas 1876 och har utvidgats flera gånger. Den vid kustvägen liggande delen (del 2) kallas mellandelen och den senast anlagda delen (del 3) ligger längst bort i väster. Kyrkogårdens äldsta del, del 1, kring kyrkan har en rak, rektangulär planform som är något mindre bred i norra delen, mot prästgården. Det finns fem grästäckta kvarter vilka alla ligger kring kyrkan. Markytan är plan och jämn i alla kvarter. I del 1 leder gångar fram till och runt kyrkan. Grusade gångar med rött/svart grus leder in från entréerna i norr, nordväst och söder. Vid östra sidan av kyrkan har dock mycket grus försvunnit. En skifferbelagd gång, fogad med murbruk, löper från sydvästra kyrkogårdsingången längs kyrkan och ut genom sydöstra kyrkogårdsingången. Där fortsätter gången med en av betongplattor lagd gång vilken leder fram till församlingshemmet. Gången är lätt att ta sig fram på om man är i behov av handikappanpassning. En handikappanpassad kyrkoingång finns också vid södra ingången där skifferplattorna ligger i samma nivå som porten. En metallplatta som ger en plan övergång in till kyrkan ligger närmast porten. Grus är lagd omkring kyrkan och på norra sidan har man nyligen lagt nytt grus, större i storlek än det befintliga. Väster om landsvägen ligger den nya kyrkogården (del 2 och 3), som togs i bruk 1876 och har utvidgats flera gånger. Del 2 och 3 har också en plan yta med mestadels grästäckta kvarter. 2 kvarter är grusbelagda (C och I). I del 2 leder en rak huvudaxel med en asfalterad gång från gamla kyrkogårdens nordvästra ingång, fram till del 3 i väster med minneslund och urngravar. Raka grusgångar löper mellan kvarteren och längs kyrkogårdsmuren. Oregelbundna och cirklande, asfalterade gångar löper omkring och igenom senast anlagda området, kv 1-4 och minneslunden (del 3). Gravkvarteren i utkanterna, i norra och södra delen är oregelbundet formade. Huvuddelen av gravkvarteren består av en halvcirkelformation med böjda gravlängder och rygghäckar emellan. Minneslunden har en cirkelformad plats och en oregelbundet formad gräsyta bredvid. I nordväst finns ett ett grästäckt område som ännu inte är anlagt med några gravplatser. I del 1 (kring kyrkan) är de flesta vårdarna vända mot väster eller öster och de yngre vårdarna i söder i kv M och N är vända mot norr. Vårdarna längs norra kyrkogårdsmuren är vända mot söder. I nya delen, del 2, är vårdarna mestadels vända åt öster i de kvarter med en majoritet av äldre vårdar nämligen kv B-C, E-I. I kv A och D står vårdarna vända både åt öster och väster. I de flesta kvarter står också vårdar vid muren, vända inåt mot kyrkogården. I del 3 har kvarteren oregelbundet lagda gravlängder i kv 1 och svängda gravlängder kv 2-4. Gravvårdarna är vända åt alla väderstreck. 31

34 Västra sidan, del 2-3. ( ) Vegetation När man tittar på flygfoton ser man att det tidigare har funnits fler träd i del 1, särskilt i söder och i norr. Kyrkogården har en trädvårdsplan, upprättad av Lincona Byggkonsult i Uddevalla. Trädkransen var 2004 i mycket dåligt skick då många träd var ålderdomliga och för stora samt träden stod för nära varandra. Man har således gjort en föryngring och tagit bort många träd samt planterat nya. I norra delen av gamla kyrkgårdsdelen (del 1) har man tagit bort skogsalm, lind och oxelträd längs västra sidan av kyrkogårdsmuren. Man har istället planterat smalkronig skogslind (Tilia cordata "Rancho") längs kv J och L och Avenbok (Carpinus Betulus L.) längs kv M. I kv M och N togs oxelträden bort längs södra kyrkogårdsmuren och man lät det befintliga syrénbuskaget vara kvar i kv M. Två oxlar längs mittgången fick också stå kvar. En skogsalm togs bort i kv N längs östra kyrkogårdsmuren och man har planterat ett buskage med barrbuskar på platsen. Två nya avenboksträd (Carpinus Betulus L.) har planterats vid kyrkogårdsingången mellan kvarter M och N. En kort buxbomshäck pryder sydvästra kyrkogårdsingången. Svampsjukdom har drabbat buxbom runt om i landet men har ännu inte kommit till Morups kyrkogård. Församlingen har dock vidtagit åtgärder för att förhindra eventuellt angrepp vilket gör att man inte kommer att plantera nya buxbomsbuskar. I kv J och K togs lind- och oxelträd bort längs grusgången i mitten. Av de äldre träden vid grusgången bevarade man sykomorlönn (Acer pseudoplatanus), skogsalm och lind. Två nya bergkörsbärsträd planterades längs gången. Längs östra kyrkogårdsmuren växer inga träd innanför muren förutom en lind i hörnet mot prästgården. Istället står höga träd står tätt utanför muren i parken. För övrigt är vegetationen sparsam och det finns inga enstaka träd inuti kvarteren. Vegetationen vid gravarna är också sparsam. De äldre gravarna har inga blomsterplanteringar vid gravarna men de yngre har sommarblommor och perenner men inga buskar vid gravplatserna. Del 2 har en varierad trädkrans liksom del 1 eftersom det minskar riskerna för skadeangrepp. Del 2 hade 2002 problem med svampangrepp av honungsskivling på oxlarna. Därför tog man bort många av dem och gav plats för sykomorlönnarna att växa mer fritt, eftersom de stod för tätt. I trädvårdsplanen betonade man särskilt att trädföryngring behövdes längs kustvägen ef- 32

35 tersom de är en säkerhetsrisk. Eftersom det var glest med träd i de centrala delarna föreslogs också nyplantering av enstaka träd. Närmast kyrkan i kv A och E behöll man de flesta höga skogsalm- skogslönnträden. Askträden togs bort pga sjukdomsangrepp. Inuti kvarteren i F och G står solitärträd i form av ullungrönn (Sorbus Dodong). Enstaka träd togs bort och man återplanterade med smalkronig skogslind (Tilia cordata "Rancho"). Norra sidan av kv A saknar trädkrans men höga träd växer bakom muren i träddungen. Längs norra sidan av kyrkogården togs oxlarna bort och sykomorlönnen fick stå kvar. Längs västra sidan av kv D och I växer mest oxel men där finns också två pelarbokträd (Fagus Sylvatica Fastigiata). Längs södra sidan växer en blandning av oxel och sykomorlönn. Man tog bort en del oxelträd och planterade istället fröplantor av sykomorlönn (Acer pseudoplatanus). Av oxlarna (och ett tulpanträd) längs gången som skiljer kv A, E och B, F åt samt de som står längs gången i kv E blev de flesta kvar. En måbärshäck växer längs staketet i kv D. Kv A har thujahäckar som rygghäckar vid gravlängderna. I kv D består rygghäckarna av avenbokshäckar (Carpinus betulus). Övriga kvarter i del 2 har höga buskar (bl a rhododendron, buxbom, ädelbarrträd, sockertoppsgran, tuja, idegran) både formklippta eller fritt växande vilka står mellan gravplatserna. Enstaka solitärträd står inuti gravkvarteren A-C, E-I. Enligt trädvårdsplanen föreslog man plantering av enstaka träd i E, F, H och I med sykomorlönn och prakthäggmispel. Vegetationen vid gravarna är sparsam i de kvarter som har mycket äldre gravplatser som kv E-I och B-C. Övriga kvarter som har yngre gravvårdar har rikligt med perenner, sommarblommor och mindre buskar vid gravplatserna. Västra delen (del 3) har rätt trädavstånd bland träden och är inte i behov av omplantering. Det står en enhetlig oxelträdrad längs norra kyrkogårdsstaketet. Innanför staketet växer en hög oxelhäck. Närmast trädraden som avgränsar mot del 2 växer en hög idegranshäck. Längs sydvästra sidan växer björkträd, en idegranshäck och en lång rabatt med marktäckande näva. Amerikansk rönn och oxel står som enstaka solitärträd inuti kvarteren och minneslunden. Flera amerikanska rönnar och ett silverpäronträd har dött-. Bakom och omkring minneslunden växer en rik variation av höga blad- och barrbuskar. Olika sorters rygghäckar av cotoneaster med olika höjd är planterade längs kistgravarna i kv 1-4. I mitten är en cirkelformation bestående av formklippta idegransbuskar som är uppdelat i två delar och marktäckande näva växer emellan. I nordväst finns en stor rabatt med bl a mycket lågväxande buskar. Ädelgranshäckar, buxbomshäckar och måbärshäckar delar upp gräsytorna. Längst bort i nordväst, utanför kyrkogården, växer en liten träddunge. Minneslunden och rabatterna i del 3 har ett rikligt utbud av perenner, sommarblommor och buskar. I rabatterna växer bl a prydnadsgräs, rhododendron, azaleor, hostor, astilbe, clematis, iris, akleja, näva, buskros, lejonhjärta, getrams, ormbunke, daggkåpa, hasselört och gullvivor. Byggnader Prästgården Prästgården har fastighetsnummer Morup 11:11. Byggnaden kom till 1846 och förste präst att flyttade in var Edgren. Den stora byggnaden består av ett tvåplanshus med en tillbyggnad i ett plan på södra sidan vilken utgör församlingsexpedition. Expeditionen innehåller arbetsrum för kyrkoherde, kamrer, diakon och kantor samt ett litet sammanträdes- och personalrum. Byggnaden har en vitmålad locklistpanel och taket är klätt med röda tvåkupiga takpannor. Byggnaden har sex fönsteraxlar och en portaxel. Tre takkupor finns centralt placerade på taket och mot trädgården finns en bred takkupa. Den inredda vindsvåningen har lunettfönster på långsidorna i väster. 33

36 De höga fönstren består av tvåluftsfönster med hög tvärpost och har blåmålade foder samt vitmålade fönsterlister. Byggnaden står på en hög stensockel. Huvudingången i mitten på västra sidan och består av en trappa med en gråmålad trädörr och en fronton ovanför. En handikappsanpassad ramp och en vanlig trappa finns vid ingången till församlingsexpeditionen. Den tidigare prästgården låg vid platsen där nuvarande friskolan ligger. Prästgården skall ha varit kringbyggd med tillhörande tiondelador. Skolhuset brann ner 1911 och ett nytt hus byggdes sedan upp. Prästgården från väster. ( ) Prästgården från öster. ( ) 34

37 Uthus i anslutning till prästgården. ( ) Kyrkstugan Fastigheterna kyrkstugan och ekonomibyggnaden har benämningen Morup 11:12. Byggnaderna ligger söder om kyrkogårdsdel 1-2. Kyrkstugan byggdes 1857 och är flyttad till sin nuvarande plats. Den har tidigare varit placerad längs Askhultsvägen, ett 10-tal meter från befintligt läge. Byggnaden har bl a använts som kommunalhus och barnmorskehus. Idag bedrivs här barnverksamhet i församlingens regi. Byggnaden består av en 1 ½-planshus med en träpanel i ljust gulmålad locklist. Sadeltaket har röda, tvåkupiga takpannor. Det finns både två- och treluftsfönster vilka har vitmålade foder och lister. Huvudingången är handikappanpassad med en granitramp där gångytan är klädd med granitplattor. Ett svartmålad smidesstaket finns längs rampen. Kyrkstugan innehåller ett större rum samt ett mindre rum, kök, och expedition för fritidsledarna. Kyrkstugan. ( ) Ekonomibyggnad med kompostupplag Bredvid kyrkstugan ligger en ekonomibyggnad. Den ursprungliga byggnaden var från början ett kyrkstall. Byggnaden är senast ombyggt 1992 och består av två huskroppar som ligger i 35

38 vinkel mot varandra. Den ursprungliga byggnaden är en 1 1/2 enplanslänga och tillbyggnaden ligger i väster och har samma höjd som det ursprungliga huset. Träpanelen är i ljust blåmålad locklist och sadeltaket klätt med röda, tvåkupiga takpannor. Fönsterfoder och fönsterspröjs är vitmålade och trädörrarna är blåmålade. Tillbyggnaden har stora plåtportar. Huvudbyggnaden innehåller personalutrymmen och vaktmästerilokaler. Tillbyggnaden utgör lokaler för maskiner. Området kring byggnaden är asfalterat. Bakom ekonomibyggnaden finns träfack för avfall, kompostering m m. Ekonomibyggnad. ( ) Ekonomibyggnad med kompostupplag. ( ) Församlingshem Församlingshemmet ligger öster om kyrkan, längs vägen mot Långås. Församlingshemmet byggdes 1962 i funktionalistisk stil. Renovering och utbyggnad igångsattes på 1980-talet. Byggnaden består av en enplansbyggnad med huvudingång från vägen. Sadeltaket är klätt med papptak. Huslängan har en vitputsad väggyta. Det finns ett treluftsfönster och ett större kvadratiskt fönster i 9 delar på västra sidan. Där finns ytterligare två ingångar. Dörrar, fönsterlister och fönsterfoder är vitmålade i samma vita kulör som väggarna. I norr finns ytterligare 36

39 ett stort kvadratiskt fönster i 9 delar samt ett större glasparti som sträcker sig från taknocken ner till marken. Byggnaden innehåller en stor sal, ett litet studierum, stort kök samt foajé och tre toaletter. En asfalterad parkering omgärdar huset i väster och söder. Byggnaden ligger i anslutning till parken bredvid utan någon synlig gräns. Fastighetsbeteckningen är Morup 11:10. Församlingshemmet från söder, med park i bakgrunden. ( ) Församlingshemmet från nordöst. ( ) Teknikbyggnad En teknikbyggnad byggdes direkt utanför kyrkogårdsmuren 2006, vid kyrkans östra del i området med fastighetsnummer Morup 11:11. Enplansbyggnaden är putsad exteriört i en ljusgrå kulör och pulpettaket är klätt med papp. En dubbelsidig dörr på östra sidan består av aluminium. Ett högt trästaket av tryckimpregnerat trä inramar/döljer en luftvärmepump på norra sidan. Byggnaden är ritad av Öhman & Öhman, Varberg. Byggnaden har väggbelysning på östra och södra sidan. Markytan närmast byggnaden är klädd med kvadratiska betongplattor. 37

40 Teknikbyggnad. ( ) 38

41 Gravkvarterens karaktär Del 1: Kvarter J, K, L, N och M Kvarter J-L från norr. ( ) Kvarter K från norr. ( ) Kvarteren i del 1 tillhör de ursprungliga kyrkogårdsdelarna och inramas av murar i alla väderstreck. En skola med skolgård angränsar i söder, parkområde ligger i öster och Askhultsvägen ligger i väster med bakomliggande nya kyrkogårdsdelen och ekonomibyggnader i sydväst. I norr ligger prästgården med f d prästbostället. 39

42 Kvarter J. ( ) Kvarter L. ( ) Gångar avgränsar alla kvarter. Norr om kyrkan är kvarteren oregelbundna och i söder är de nästan rektangulära. Alla kvarter innehåller få gravplatser och kvarteren domineras av stora gräsytor. De gravar som finns ligger längs murarna och några enstaka gravar står inuti kvarteren (kv N och K). Kvarteren J, K innehåller mestadels ålderdomliga vårdar med inslag av yngre vårdar. Kv L har bara tre ålderdomliga gravplatser. Alla kvarter (J, K, L) har få gravplatser. Gravarna härrör från början av 1800-talet (1805) till 2000-talet. De äldsta vårdarna ligger i kv K. Särskilt många vårdar är från början av 1900-talet. Det finns mestadels höga/smala vårdar bland de äldre och de yngre är låga/breda. Några monumentala gravplatser med höga bautastenar utmärker sig i kv K där också den äldsta kalkstenshällen från 1805 och en gnejshäll från 1830 ligger. Av de ålderdomliga stilarna finns bautastenar, gjutjärnskors, korsformade, pelarformer, 40

43 urnformer och obeliskformade vårdar. Många gravplatser är stenomgärdade. Av de yngre vårdarna representerar klassicistiska, modernistiska och individuella stilar vilka oftast är låga och breda. Någon enstaka vård har extra breda sidostycken vid mittvården. Fyra fragment av ålderdomliga stenvårdar är uppställda längs östra kyrkogårdsmuren varav en är från De är hittade av kyrkovaktmästaren vid kyrkogårdsmurens södra sida. De liggande stenhällarna har tidigare stått lutade mot kyrkväggen och man vet inte var de ursprungligen har legat. Ett rostigt gjutjärnskors står uppställt längs västra kyrkogårdsmuren i kv L. Kv L domineras av ett cirkelformat område med högre gräs och ängsväxter. Gravstensmaterialet i kv J-L består av gnejs, grå, röd granit, diabas, sandsten, grå kalksten och vit marmor. Inga gravplatser har buskar vid gravarna. De flesta ålderdomliga gravplatserna har inga blommor vid gravarna men någon enstaka har perenner. De yngre vårdarna har sommarblommor men inga perenner. Kvarter N. ( ) Kvarteren N och M innehåller en blandning av yngre och ålderdomliga vårdar. Kvarter N har ett litet antal gravar och kv M har flest antal ålderdomliga gravar. Gravarna härrör från 1827 till Antingen är vårdarna riktigt gamla eller så är de ganska nyanlagda. Av de yngre vårdarna finns klassicistiska, individuellt utformade och modernistiska stilar som är låga och breda och två gravstenar är liggande. Särskilt den av konstnären Axel Anderssons själv tillverkade gravsten utmärker sig vilken är smal och hög, föreställande en bedjande kvinna. Av de ålderdomliga stilarna är alla obeliskformade vårdar vilka är smala, höga och tunna. Särskilt utmärker sig den stora kalkstenshällen från Det finns en yngre stenram och några blomsterstenramar kring de yngre vårdarna. Gravstensmaterialet i kv M-N består mestadels av gnejs men även grå, röd granit, diabas och sandsten förekommer. Inga gravplatser har buskar vid gravarna. De ålderdomliga gravplatserna har inga blommor vid gravarna men någon enstaka har perenner. De yngre vårdarna har sommarblommor men inga perenner. 41

44 Kvarter M. ( ) Del 2-3 Kvarter A-I ligger i en rak förlängning västerut från del 1. I öster ligger Askhultvägen med gamla kyrkogårdsdelen och kyrkan. I söder ligger ekonomibyggnaden och Kyrkstugan samt en asfalterad parkering. Norra sidan har en träddunge och jordbruksmark utanför kyrkomuren/staketet. Hela området omgärdas av murar och staket förutom i väster där del 3 tar vid. Träd och buskar avgränsar mot del 3. Innanför murarna/staketen löper en trädkrans kring både del 2 och 3. Del 2 har 7 olika stora, områden där 6 av dem har grästäckta ytor och kv B är grusbelagt samt kv I är delvis grusbelagt. Kv F, G, H och I har inga synliga avgränsningar medan övriga kvarter är omgärdade av gångar. Kv E, F, G, H och B innehåller raka gravlängder med gravplatser i olika storlek. Kvarteren innehåller en homogen blandning av ålderdomliga vårdar vilka står i gräset. Kv I har dock mestadels stenomgärdade gravplatser fyllda med grus. De äldsta gravarna härrör från talet och de står närmast kyrkan. Gradvis blir vårdarna yngre och lägre ju mer västerut man går och de yngsta i kv I är från 1960-talet. Enstaka vårdar från talet står insprängda bland de ålderdomliga vårdarna. En dominans av äldre höga, smala obeliskformade vårdar råder särskilt i kv E, F, G. Andra stilar som är representerade är korsformer i sten. Även låga, breda och liggande små rektangulära vårdar finns över alla kvarteren. Ett mindre antal bautastenar och vitmålade träkors förekommer men det finns rikligt med gjutjärnskors, särskilt i kv E. Det finns några enstaka buxbomsomgärdningar, inga gjutjärnsstaket och någon länkomgärdning. 42

45 Kvarter E, F, G, H. ( ) Kvarter B. ( ) 43

46 Kvarter E ( ) Del 2, kvarter B, E, F, G, H, I Kvarter G, F, E. ( ) 44

47 Kvarter H, I. ( ) Ju längre västerut man går ju lägre och bredare blir vårdarna. Kv I domineras helt av stenramsomgärdade gravplatser fyllda med grus och kv H har en blandning av detsamma och "vanliga" ålderdomliga vårdar, utan stenram. Här finns också många vårdar med sidostycken som är integrerade i stenramarna. Stilarna domineras i kv H och I av klassicistiska och modernistiska vårdar men de finns också överallt i kvarteren E, F, G och B. Kv B har många barngravar och deras gravstenar är också mindre i storlek. Flera barngravar är omgärdade med små stenramar. Generellt är vårdarna i kv B enklare i sin form och stil. Någon enstaka individuellt utformad vård finns. Gravplatser finns längs murarna och staketomgärdningarna. Gravstensmaterialet består av grå, röd granit, gnejs diabas, marmor, gjutjärn, kalksten, trä och labrador. De flesta ålderdomliga gravplatserna har inga perenner eller buskar vid gravplatserna men i kv H och I är det en del perenner och buskar. De yngre vårdarna har lite perenner och buskar vid gravarna men mestadels sommarblommor. Del 2, kvarter A, C och D Kvarter A är ett omgjort kvarter sedan talet där det numera finns raka gravlängder med rygghäckar och låga, breda, stående vårdar från 1970-talet till 2000-talet. Man har bl a tagit bort länkomgärdade gravplatser. Stilarna är modernistiska, klassicistiska och individuellt utformade. Många äldre vårdar är bevarade och de står i samma gravlängder, tillsammans med de yngre gravvårdarna. Gravlängder finns även längs norra och östra muren. Flera bevarade gjutjärnskors (26 st) står längs östra och norra muren i kv A. 45

48 Kvarter A. ( ) Kvarter C innehåller till mesta delen enhetliga stenramsgravar vilka är singelfyllda och står längs raka gravlängder. Det har tidigare funnits fler singelkvarter men kv C är det enda bevarade kvarteret med singel numera. En del gravplatser är också omgärdade av formklippta buskar. Vårdarna härrör från 1930 till 2000-talet med betoning kring talet. Vårdarna är stående, låga och breda och många har sidostycken och några är byggda som en enhet med stenramen. Det flesta vårdar har klassicistiska stilar men även modernistiska vårdar och enstaka individuellt utformade vårdar förekommer. Kvarterets ytskikt är till största delen täckt med grus. Kvarter D:s yta är grästäckt och de raka gravlängderna har rygghäckar i avenbok. De låga, breda gravvårdarna är homogena med raka, välvda eller brutna överdelar och tidsmässigt härrör de från 1960 till 2000-talet. Vårdarna härrör stilmässigt från klassicismen, modernismen och den individuella stilen. Gravstensmaterialet består av grå, röd granit, diabas, labrador, gjutjärn och gnejs. Vegetationen vid gravarna i kv A består av sommarblommor vid de yngre gravarna och de ålderdomliga gravplatserna har oftast inga blommor. I kv C förekommer både perenner, låga buskar och sommarblommor och i kv D finns endast sommarblommor. Inga blomsterstenramar förekommer i något av dessa kvarter. 46

49 Kvarter C. ( ) Kvarter D. ( ) Del 3, kvarter 1-4 Kvarter 1-4 är ett till ytan grästäckt och formad som en halvcirkel där gravlängderna står i böjda gravlängder (kv 2-4). Böjda, brutna rygghäckar skapar inramningar till gravlängderna. I mitten finns en cirkelformad yta som är marktäckt med näva och två halvcirkelformade, höga formklippta thujahäckar står mittmot varandra. Några högre träd står i kanten mot minneslunden. Vårdarna består av dels låga, stående, breda gravstenar med raka, brutna eller svängda 47

50 överdelsformer, eller liggande vårdar som är naturstensformade, brutna eller rakt formade. Stilar som förekommer är mestadels individuellt utformade, men enstaka klassicistiska och modernistiskt utformade vårdar finns också. Kvarter 1 ligger längs östra sidan med oregelbundna, grästäckta kvarter och innehåller liggande vårdar som är naturstensformade, brutna eller rakt formade. Vårdarna i alla kvarter härrör från 1970-talet fram till 2000-talet. Gravarna i kv 2-4 är kistgravar och i kv 1 ligger urngravar. Ett lusthus är under uppbyggnads som ska bli en vilo-/mötesplats för besökare. Gravstensmaterialet består av gnejs, grå, röd granit, diabas, labrador och trä. Vegetationen vid gravarna består av sommarblommor och enstaka låga buskar. Enstaka blomsterstenramar omgärdar gravarna men majoriteten av gravplatserna är utan. Kvarter 1-4. ( ) Minneslund samt tom anlagd gräsyta i väster Minneslunden ligger i del 3, i närheten av kv 4 och består till ytan av en oregelbunden form med en svängd gång som löper längs ytterkanten. Bredvid, i nordväst, ligger en stor gräsyta. Häckar i både raka och svängda former bruter av de stora gräsytorna. Mindre träd står vid häckarna och i gräsmattan. Stora rabatter löper längs västra ytterkanten som består av en vall med en bakomliggande å. Rabatterna innehåller en rik variation av perenner, sommarblommor och buskar. På toppen av vallen står ett träkors. Den centrala platsen för minneslunden har en cirkelformad yta, belagd med betongstenar. I mitten finns en cirkelformad yta för medhavda blommor. Östra kanten har en, svängd mur med en stentäckt yta. En större natursten ligger i västra kanten försedd med en porlande vattenfontän. Stenen är hämtad från kusten, vid Stranninge. Olika buskar i olika former och storlekar omgärdar minneslunden i västra delen. Två brunlaserade Byarumsoffor med grönmålade gjutjärnsdelar står vid muren. En ljuspollare står vid vattenfontänen. 48

51 Minneslunden. ( ) Minneslunden med bakomliggande tom gräsyta. ( ) Gravvårdstyper De olika gravvårdstyperna på kyrkogården följer i huvudsak de nationella strömningarna, se tidigare avsnitt. En av de vanligaste ålderdomliga stilarna är stående, höga obeliskformade vårdar från 1840-talet fram till tidigt 1900-tal som är helt eller delvis polerade. På Morups kyrkogård finns det ovanligt många i den här stilen och särskilt i kv E-H. Överdelarna är bl a sadeltaks-, pyramidformade eller välvda och de är tillverkade i diabas, grå eller röd granit. De flesta inskriptioner är utan färg men några är förgyllda. Några av dem har inlagda textplattor i 49

52 marmor. De obeliskformade vårdarna står direkt i gräset eller inuti stenramar. Ålderdomliga vårdar finns i del 1 och del 2, kv A-B, E-I. De äldsta vårdarna består av fragment av stenvårdar med handinhuggen text. En av gravdelarna har 1606 inhugget. De har legat i södra kyrkogårdsmuren och är nu uppställda längs kyrkogårdsmuren i kv K. De näst äldsta vårdarna är de två liggande granithällarna i kv K från 1805 och Stenhällar är bland de äldst bevarade gravstilarna och ofta har de legat inuti kyrkan. Kalkstenshällen i kv M, nr 3 tillhörande Carl Gustaf Meuller (* ) med makan Susanna Dragstedt (+1827) tillhör också de äldsta gravvårdarna. Enstaka monumentala gravplatser finns i kv K och F-I. Andra ålderdomliga former är bautastenar. De representerar nationalromantiken som kom i slutet av 1800-talet. Den knöt an till de fornnordiska rötterna med runskrift och grovhuggna ytor. Det finns några enstaka obelisker vilket är en klassicistisk form och symbol för ära, redlighet och ståndaktighet. Under slutet av 1800-talet var storleken på gravstenen en statussymbol och stenstorleken ökade med familjens förmögenhet. Korsvård i kv K. ( ) Monumental gravplats i kv I, nr 57. ( ) En vård från 1852 tillhörande B Hansson, kv N, nr 1 (vid södra kyrkogårdsingången) är en handhuggen granitvård tillverkad i ett stycke med handinhuggen text. Det finns gott om gravstenar tillverkade i ett stycke vilket tyder på att den är gammal. Några av dessa gravstenar är skrivna med skrivstil och dekorerade med solar. Det finns delar av ett bevarat gjutjärnsstaket och ett staket med gjutjärnsrör (kv K) samt två länkomgärdningar. Det finns ca 53 gjutjärnskors bevarade vilket är ovanligt många. Gjutjärnsprydnader hade sin glansperiod under talen och de få bevarade gjutjärnskorsen är av stort konstnärligt värde. En annan ålderdomlig form är den låga, enkla vården med en grovhuggen baksida. Det finns vårdar med korsform och vårdar prydda med urnor överst. En enstaka vård med murgrönedekor finns i kv E vilken annars är vanligt förekommande på andra kyrkogårdar. Någon enstaka marmorvård finns också. Efterkrigstidens gravvårdar med en strikt klassicistisk prägel finns rikligt representerad i alla 50

53 kvarter i del 2. De karaktäriseras av enkla former, släta ytor, stående, låga kvadratiska eller rektangulära stenar med kolonner, pilastrar, voluter, stenkulor eller friser på vårdarna. Dekoren har ofta bladrankor, facklor och urnor. Stenramar utformade till en enhet med låga, kraftiga och breda gravstenar förekommer särskilt mycket i kv C, E-I. Stilen kom runt 1910-talet och ofta har vårdarna en välarbetad stenram och klassicistisk ornamentik med kannelyrer, voluter, kolonner samt stenkulor och urnor. Klassicistisk vård i kv B. ( ) Bred vård i kv I. ( ) Många urngravar finns i del 3. Många urngravar ligger också i familjegravarna. Kremering och gravsättning i urnor i stället för kistor har medfört mindre gravplatser och därmed mindre gravvårdar. Urnvårdarna är liggande eller stående. Ålderdomlig stil. ( ) Vårdar tillverkade i ett stycke. ( ) Yngre vårdar finns i alla kvarter men de dominerar förstås i del 3 och i kv D, del 2. Modernistiskt, likformigt utformade vårdar kom i början på 1930-talet och utmärks av låga, homogena, rektangulära, raka och strama vårdar. Kv A och D del 2 präglas särskilt av dem. Yngre individuellt präglade vårdar präglar del 3. Formerna är varierande med t ex välvda, sadeltaksformade, brutna överdelar och oregelbundna, naturstensformade vårdar. I slutet av 70-talet blev granit i alla färger populärt. Typografin förenklades ytterligare och det blev vanligt att sätta metallbokstäver på stenen i stället för gravering. Titlar är ofta borta. Det blev också vanligt med gravinnehavarens namnunderskrift för att ge en personlig prägel på stenen. Dekoren utgörs ofta av kors, blomslingor och naturmotiv. Andra dekorer är symboler för intressen eller yrken som fiskebåtar och en hammare. 51

54 Bautasten och ett vitt träkors. ( ) Obeliskformad vård. ( ) Obelisk, kv F. Murgrönedekor, kv E. Fint hantverk, kv B. ( ) ( ) ( ) Inskriptioner Inskriptionerna på vårdarna består oftast av titel, namn, födelse- och dödsdatum samt ibland gårdsnamn eller ortnamn och en hänvisning till en psalmvers eller bibeltext. Många gravar är familjegravar. Den graverade texten är oftast utan färg eller förgylld och ibland svartfärgad. Texten är försänkt eller upphöjd och metallbokstäver finns ibland på yngre vårdar. Kors och stjärnor är en vanlig dekor överst på stenen. Få titlar finns på de yngre vårdarna. Yrken som har präglat Morupstrakten är övervägande relaterade till lantbruk som t ex lantbrukare, torpare, hemmansägare och åboen. Lantbrukare och hemmansägare dominerar bland titlar. Särskilt många åbor är också representerade liksom fiskare och sjömän. Med den ålderdomliga titeln åboen menades en person som brukade någon annans jord med en ärftlig besittningsrätt s k åborätt. Detta var en ärftlig besittningsrätt för kronolandbor, d v s landbor på kronojord. Denna rättighet infördes i slutet på 1700-talet och innebar att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. En landbo är en bonde som brukade jord utan att äga den. Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo. 52

55 Följande titlar har också nedtecknats från vårdarna: Fiskaren, muraren, murarmästaren, mejeristen, kustuppsyningsman, f d båtsmannen, sjömän, kustroddaren, kustvakten, f d hemmansägaren, hemmadotern, hemmasonen, undantagsmannen, f d åboen, åbon, åbosonen, åbodotteren, gossen, lantbrukare, torparen, enkan, smedmästare, smeden, postföraren, lantbrevbäraren, vagnmakare, skräddaren, åkeriägaren, byggmästare, sömmerskan, skräddarmästare, målare, målaremästare, skomakare, kontraktsprosten, kyrkoherde, prosten, organisten, klockaren, kyrkovärden, kyrkväktare, kyrkokassör, häradsdomaren, nämndeman, kronolänsman, trävaruhandlare, folkskolläraren, rektor, affärschefen, stationsmästaren, stationskarlen, banvakt, kvarnägaren, kvarnbyggmästare, trädgårdsmästare, magasinsförman, chauffören, hamnmästaren, f d amerikanaren, mor, far, handlare. Länge omtalades kvinnorna som Dess maka, Första maka, Hans maka eller Hustru men de nämndes inte vid namn p g a att ogifta kvinnor var omyndigförklarade till 1884 och gifta fram till Om en kvinna blev änka fick hon en egen titel som t ex husbondeenkan som syftar på makens titel. Sen kommer en tid av ogifta yrkeskvinnor med titlar som t ex lärarinnan. Det var vanligt att sonen eller dottern bodde kvar på familjens gård hela livet eller att flera syskon blev kvar på gården för att sen vila under samma sten. Barngravar var mindre och enkla i sin utformning och ofta har man bara skrivit ut förnamnet på gravstenen. Vanligt förekommande var att barnen begravdes med sin mor, då de ofta dog i samma sjukdom. Längre inskriptioner är inte vanligt förekommande. Oftast refererar man till en psalmvers men det finns ett antal inskriptioner som "Vilja glädje", "Se jag dem och Gud skall kalla...", "Saliga äro de döda...", "Störst av allt är kärleken", "Tillsammans i livet, I döden evinnerligen", "Jag är uppståndelsen och lifvet", "Åt en älskad moder", "Genom ett åskslag". Material Det vanligaste materialet på vårdarna är granit av olika slag men diabas, gnejs, marmor, kalksten, sandsten förekommer liksom gjut- och smidesjärn, koppar och labrador. Bland äldre vårdar är stenen ofta slät med helt eller delvis polerad framsida och på yngre vårdar är stenen ofta blank-, mattpolerad, råslammad eller obearbetad. Idag sker utvinning av grå granit till stor del i Bohuslän och Skåne. Rödgrå och blåbrun granit bryts i Bohuslän och Småland. Röd granit kommer i huvudsak från Bohuslän, Skåne och Småland men även från Uppland och Västergötland. Diabas (svart granit) bryts till största delen i norra Skåne och södra Småland. Stenindustrins framväxt i södra Sverige gagnades av den rika tillgången på material samt goda sjötransport- och lastplatser längs kusten. Den svarta och gröna graniten betingade högst priser och fanns främst i Skåne, Blekinge och Småland. Stenen användes främst till byggnadssten, monument och gravvårdar. Halmstad kom att bli Hallands största stenhuggardistrikt och kring 1860-talet började man bryta sten vid stenbrottet i Söndrum. 75 Halmstads Stenhuggeri AB skapades 1876 och kom kring 1890-talet att överlåtas på en tysk ägare. Mycket export gick nu till Tyskland och England. I början av 1900-talet flyttades stenindustrins tyngdpunkt till Lysekilstrakten i Bohuslän. Det största Bohusländska bolaget C.A. Kullgren startade 1842 och hade filialer i bl a Halland bildades ett nytt bolag Skandinaviska Granitaktiebolaget då det gamla bolaget gick i konkurs. Kring talet blomstrade stenbrottsverksamheten och har därefter minskat. Efter 1960-talet har sporadisk blockstensbrytning ägt rum. 76 Skador Den vanligaste skadan är lavar på gravstenarna. Alger förekommer i mindre grad. Gjut- 75 Nordiska museet, Stenhuggarminnen, s Söndrum bygd i förvandling, s Söndrums hembygdsförening , s

56 järnskors/staket som är rostiga bör åtgärdas (t ex i kv K och L). Flera gjutjärnskors i kv A är avbrutna. Generellt är de liggande äldre hällarna i kv K och M svårlästa p g a erodering. Gravvårdar i klass 1, 2 och 3 Det är främst vårdar i klass 1 och 2 som har inventerats. Klass-1 vårdar finns i alla kvarter i gamla delen (del 1). De flesta ålderdomliga vårdar tillhör klass 2 och yngre vårdar hamnar oftast i klass 3. I klass 3 har endast ett fåtal gravvårdar dokumenterats, vilka kan ses som representativa typexempel för tiden efter 1950-talet. Totalt har 107 gravar inventerats. 71 av kyrkogårdens gravvårdar har tillförts klass 1, se bilaga 2 och 3. Det innebär att de har ett så stort kulturhistoriskt värde att de inte får återanvändas och bör bevaras på ursprunglig plats i ursprungligt skick. De uppfyller kriterierna för att bli upptagna på förteckningen över kyrkliga inventarier enligt Kulturminneslagen. Klass 1: De två gravhällarna i Kv K, vilka ligger bredvid nr 5 har legat som delar av en bro vid Wettermans väg i byn. De hittades kring 1930-talet och flyttades tillbaka till kyrkogården. Av stort kulturhistoriskt värde är gravhällen vilken tillhör Madame Karin Molin, *15/4 1766, +22/ Inskriften är svårläst p g a erodering men där står bl a: "Härunder vilar... Hon kämpade en god kamp, segrade och vandt kronan". Stenhällen i granit/gnejs vilken ligger bredvid tillhör Carin Stenberg Född Nilsdotter, * Av stort kulturhistoriskt värde är gravvården tillhörande kontraktsprosten och kyrkoherden P G Petersson, * , kv K, nr 3. De delar som finns kvar är ett gjutjärnsstaket med meanderdekor och namnskyltar. Av kulturhistoriskt och konstnärligt värde är Axel Anderssons gravsten vilken är skapad av honom själv (*1890, +1956), kv M, nr 1. Han var skulptör och började sin yrkesbana med att tälja gubbar i trä och bestämde sig sedan för att bli bildhuggare. Han utbildade sig då vid Tekniska slöjdskolan i Göteborg. Axel kom att kallas "AXA" och kom till Morup när han gifte sig med sin Gerda där han verkade resten av sitt liv. Hans hem "Gamlestugan" ägs numera av Hembygdsföreningen i Morup (sedan 1972). Byggnaden var den första fasta småskolan och lärarbostad i bygden i slutet av 1800-talet. Axel Andersson har skapat mycket inom den kyrkliga skulpturkonsten. I Göteborg gjorde han tidigt dekor till "Göteborgsutställningen" Han verkade mycket kring Göteborgstrakten och ett av hans första större arbeten var utformningen av skulpturer till altartavlan i Vetlanda kyrka. Andra kyrkor där hans verk finns representerade är Helsingborgs kyrka, Tvååkers kyrka, Ås kyrka och Ljungby kyrka. I Bohuslän, Dalsland, Skåne och Västergötland har han också smyckat kyrkor utsmyckade han läktarbarriären i Morups kyrka vilken består av de tolv apostlarna skurna i päronträ där trädet är hämtat från Långåstrakten. Verket sattes upp Han arbetade även i keramik, skrev böcker och kåserier i Aftonbladet. Hans egen gravsten var ursprungligen beställd för leverans till USA men pryder nu istället Morups kyrkogård. Flera gravvårdar på kyrkogården är skapade av honom vilka också tillhör klass 1, t ex Anders Petter Johanssons grav, kv K, nr 7 och hans föräldrars gravplats, smeden Anders Johansson (* ) i kv I, nr 183 med en triangulär gravsten. Fr. August Lönndahls gravplats i kv E, nr 513 (* ) är också skapad av Axel Andersson. Prosten C.W. Medin ligger i kv K, nr 10 och hans gravsten består av en hög bautasten, den högsta på kyrkogården. Axel Andersson har utformat hans gravsten som har en vacker rosdekor. Av stort kulturhistoriskt värde är gravvården tillhörande Johan Persson +1851, kv M, nr 7. Han härstammade från Bryntebol-gården liksom gravvårdarna bredvid. 54

57 Av stort kulturhistoriskt värde är är hällen där prosten Meuller ligger, kv M, nr 3. Hällen är en av de äldsta på kyrkogården, från Gjutjärnsstaket, länkar och gjutjärnskors har monterats bort i alltför stor omfattning, är idag unika och skall bevaras. På kyrkogården finns det ovanligt många bevarade gjutjärnskors nämligen 51 stycken (kv A - 28 st, kv E - 16 st, kv L - 2 st, kv K - 2 st, kv H - 1 st, kv F - 1 st. I kv E har korsen följande nummer: 551, 397, 343, 281, 325, 97, 99, 198, 200, 255, 68, 121, 269, 228, 132, 131. I kv L har det ena korset nummer 3, det andra har inget nummer. I kv K har korsen nummer 1 och 2. I kv H har korset nummer 57. I kv F har korset nummer ) Det finns även gjutjärns- och smidesstaket eller länkomgärdningar (kv K, nr 3, 7, 13, kv A, nr 52-53, kv G - nr 141) i klass 1. En vanligt förekommande stil på gjutjärnskorsen är klöverformade korsarmar. Två kors har dekorer med bl a, solstålar varav det ena korset har en dekor i botten med en ängel. De 26 gjutjärnskorsen i kv A, längs östra och norra kyrkogårdsmuren står ej på sin ursprungliga plats och är utan gravplats. De flyttades när kvarteret gjordes om. Även ett kors i kv L är också utan gravplats. Av konstnärligt och kulturhistoriskt värde är gravplatsen tillhörande fru Luise Caroline Vilhelmine Edgren och dottern Cecilia, kv K, nr 12. Enligt uppgift ska dottern ligga där men det finns ingen text om henne på gravstenen. Tunn vård från 1852, kv M. ( ) Kolonn och urna i marmor, kv K, nr 12, korset, nr 13. Båda gravstenarna tillhör prästfamiljen Edgren. ( ) I kv H ligger en grav med fem förolyckade fiskare från 1930, nr 164. Fiskarna var på väg ut till fiskebåten "Delfin vid Hallarna" när deras eka kantrade. De var ej simkunniga och fiskekläderna var tunga så de hade ingen chans att klara sig. Tragedin var ett faktum och väckte på sin tid stor uppmärksamhet i tidningar. Folk reste långväga för att deltaga vid begravningen i kyrkan. Drottning Victoria (hustru till Gustaf V) skänkte pengar till de drabbade familjerna och den halländske författaren Gustaf Ullman skrev en dikt till minne av fiskarna. Socialhistorisk viktig händelse där havet och fisket har präglat Morupstrakten och dess befolkning Sjömäns- och fiskehistorierna berättade av Maj-Britt Bennheden. 55

58 Axel Anderssons gravsten, kv M. ( ) Gravsten av Axel Andersson, kv I. ( ) Rest av gjutjärnsstaket från 1890, kv K, n 3. ( ) Rosdekor av Axel Andersson. ( ) Gravsten av Axel Andersson i kv E. ( ) 56

59 Anders Peter Johanssons bautasten, kv K, nr 7. ( ) K A Hallberg, kv F, nr ( ) Alfred Leonard och Anna Wettermans gravvård består av en gjutjärnsurna vilket är ett unikt material som skall bevaras. (Kv K, nr 6, * , , * ). Han var skollärare, kantor och klockare och flera i hans släkt valde samma yrkesbana. Andra vårdar med stort kulturhistoriskt värde är de som tillhör de äldsta vårdarna på kyrkogården. De består av en enkla granit- eller gnejsvårdar huggna i ett stycke med handinhuggen, text. Kv L nr 1, kv N nr 1. Gravstensdelarna i kv K är från tidigt 1800-tal och en del är från 1600-talet vilket gör att de också hamnar i klass 1. Gravstensdelar från tidigt och 1600-tal. Fem drunknade fiskare från 1930 ligger i kv H, nr 164. ( ) ( ) 57

60 Gjutjärnsvårdar vilka är flyttade till muren i kv A. ( ) Lena Arwidsson, kv F. ( ) Gjutjärnsurna, kv K. ( ) Stenhällar från tidigt 1800-tal, kv K. ( ) Kalkstenshäll, 1828, kv M. ( ) Klass 2: Ett större antal vårdar tillhör klass 2 vilka härrör från 1860 fram till Även dessa vårdar uppbär ett stort kulturhistoriskt värde, men genom att de kan återanvändas kommer vårdarna att bevaras och hela kyrkogården kan användas. Här finns representanter från både enkla och 58

61 mer exklusiva vårdar samt från olika tidsperioder vilka är typiska för sina respektive kvarter. En vacker dekor med murgrönor har diabasvården tillhörande Karl Johan Bengtsson +1912, kv G. En monumental gravplats som innehåller en hög granitvård med antika förebilder som kolonner, tillhör landtbrukaren Gustav Albin Svensson, kv I, nr 57 (+1918). De ålderdomliga vårdarna i kv N, nr 4-5 tillhör ett barn och en 20-åring vilka dog De kom från Galtås. Det finns många barngravplatser bevarade på kyrkogården. Trakten är präglad av havet och många människor har dött i stormar ute vid kusten. Av historiskt värde är de vita träkorsen där sjömän ligger begravda. 10 september 1903 var det en svår storm där flera båtar gick på grund vid kusten. Bl a gick den norska båten "Teis Lundegård av Norge" på grund vid Bergsrevet. 8 norska sjömän dog (Kv F, nr 21) och 1 person överlevde. Männen hade gått i en livbåt men kunde sen inte hitta kusten i den svåra stormen. Samma natt gick den svenska båten "Hugo av Kalmar" på grund och tre svenska sjömän dog varav två ligger i kv F, nr 60. De unga männen var 20 respektive 17 år. Den tredje personen fördes hem och begravdes i sin hemort kring Kalmar (Ålem). En matros vid namn Götherström klarade sig och tog sig iland. I kv B, nr 125 ligger två tyska sjömän som drunknade utanför kusten. De var 14 resp. 19 år gamla. De arbetade på båten "Herman" som var på väg till Norge, lastad med potatis, när båten gick på grund på Koggarevet, utanför Lynga. Två män lyckades ta sig iland, räddade av folk på land. I norra delen av kv J och K ligger många präster/prostar begravda. Här finns bl a prosten J.F. Edgren, kv K, nr 12. Prosten Carl Edvard Paulsson ligger i kv K, nr 9. Om honom berättas att han ofta satt och läste i parken bredvid, vid ett stenröse som gick under smeknamnet "prostastolen". Egon Carlsson ligger i kv J, nr 19, och hans gravvård är tillverkad i diabas. (* ). Kyrkoherde Karl Birger Wikren, kv K nr 14, har en grå granitsten som gravvård, * Övrigt Belysning Belysningen i gamla kyrkogårdsdelen, del 1, består av 2 st. fasadbelysningarvilka lyser upp det västra tornet. På östra kyrkogårdsgrindarna finns belysning och längs stigen mot församlingshemmet finns belysningspollare. Längs Askhultsvägen finns höga belysningsstolpar vilket ger viss belysning också till kyrkogården. Ovanför kyrktornets ingång sitter ett lykthus i äldre stil med glashus och metallkåpa överst på lyktan. Belysningen i del 2-3 består dels av svartmålade belysningsstolpar med genomskinliga runda glaskupor med luftbubblor. Belysningen sträcker sig längs södra sida av del 2 och ger sken även till den utanför liggande parkeringen. Längs mittgången i del 2 vilken löper i öst/västlig riktning står omålade belysningsstolpar i metall med cylinderformade, genomskinliga glaskupor och en metallkåpa överst samt runt glaskupan. Kvarter 1-4 och minneslunden har samma typ av belysning och en ljuspollare står vid cirkelformationen i minneslunden. 59

62 Bevarad vattenpump. ( ) Belysning i del 2. ( ) Serviceplatser Det finns nio serviceplatser på kyrkogården vilket är fullt tillräckligt. I del 1 finns en plats vilken räcker gott och väl till de få gravplatserna. I del 2-3 finns de övriga åtta serviceplserviceatserna samt några separata vattenkranar. De flesta serviceplatserna har ett litet skjul och ett träplank i tryckimpregnerat trä som är väl integrerat med kyrkogården. Där finns bl a två platssoptunnor, krattställ, aluminiumställ för vattenkannor, en vattenkran och ett vasställ. Gammal brunn nordväst om kyrkogården. ( ) Servicebod. ( ) Parksoffor Det finns sex parksoffor. Fler skulle behövas, dels i kv J-L och i del 2 och 3. De flesta sofforna består av s.k. Byarumssoffor vilka är träsoffor med horisontella, tätt sittande, smala ryggoch sittribbor i brunlaserat trä och svartmålade (eller grönmålade), sirliga gjutjärnsunderreden. Sedan finns det en variant med en enklare parksoffa som har bredare och färre horisontella, rygg- och sittribbor i brunlaserat trä och tunna, raka, svartmålade gjutjärnsunderreden. 60

63 Byarumssoffa. ( ) Enkel soffa. ( ) Sammanfattande karaktäristik Kyrkan tillsammans med prästbostället, prästgården, kyrkstugan och skolan utgör en särskilt betydelsefull kyrkomiljö. Morups kyrkogård ligger på en medeltida kyrkplats med bevarade mursträckningar av en medeltida tegelkyrka som endast finns vid tre landsortskyrkor i Halland. Kyrkan präglas både exteriört och interiört av 1800-talets om- och tillbyggnader. Muromgärdningarna i gamla delen med entréer med gjutjärnsgrindar och granitklot på grindstolparna samt gångsystemet i både den gamla och nya delen är viktiga för helhetskaraktären. Kyrkogården har tre delar med olika tidskaraktärer. Den äldsta delen av kyrkogården (del 1) ligger kring kyrkan med kvarter som är gräsbevuxna. Ålderdomliga stengravvårdar dominerar i alla kvarter även om de är få till antalet. Gravstenshällarna från tidigt 1800-tal vilka är kyrkogårdens äldsta har ett stort kulturhistoriskt värde (Kv K, Stenberg och Molins hällar. Kv M, nr 3). Särskilt betydelsefulla är även den rikliga mängd av gjutjärnskors (både del 1 och 2). Även de ålderdomliga gravstenarna i del 1 vilka är tillverkade i ett stycke, liksom Axel Anderssons egenhändigt skulpturerade gravsten i kv M (nr 1) är betydelsefulla. Gravvårdarna i del 1 härrör från 1805 till 2000-talet. Vårdarna har en blandning av smala, höga ålderdomliga stilar som bl a består av bautastenar och obelisk-, eller korsformer, en urnform, liggande hällar och granit eller gnejsvårdar med handinhuggen text. Där finns stenramsomgärdade gravvårdar men endast några få gravplatser i kv K är gjutjärnsomgärdade med staket eller länkar. Låga och breda vårdar som utgör en enhet med stenramen är representerade i kv K. Det finns varken höga buskar vid gravplatserna eller några solitärträd i gamla delen. Några delar av äldre gravstenar utan gravplats, ligger i kv K. De härrör troligen från 1600 till tidigt 1800-tal. I del 2, väster om vägen ger trädkransen, gångarna och mur-/staketomgärdningarna ett strukturerat intryck. Helhetskaraktären är mycket välbevarad i kv B, E-I och mängden av ålderdomliga höga, smala gravvårdar på stora gräsytor är ovanligt sammanhängande. Några kvarter har mestadels stenramsomgärdningar vilka är yttäckta med grus (kv C och I). Alla kvarter och gångar är raka med raka gravlängder. Vårdarna härrör talet. Några yngre anlagda kvarter har rygghäckar längs låga gravlängder med homogena, låga och breda vårdar som är klassicistiskt, modernistiskt och individuellt utformade (Kv A och D). Senast anlagda delen, del 3 ligger längs bort i väster med både kistgravar och urngravar planerade efter en halvcirkelform. Gravvårdarna härrör från 1970 till 2000-talet med mestadels individuellt utformade gravvårdar vilka är låga/stående eller liggande. Minneslunden som ligger väster om kv 2-4 utgör en vacker meditationsplats med rabatter, minnessten med porlande vatten och parksoffor. Ett stort träkors på en höjd i väster är blickfånget för hela del 3. Vegetationen är riklig med träd, olika sorters gravhäckar och stora rabatter med perenner, sommarblommor och buskar. 61

64 Kulturhistorisk bedömning och bevarandeförslag Lagstiftning Idag ansvarar oftast de enskilda pastoraten eller församlingarna för kyrkogårdarna. De sköter planeringen av kyrkogårdarna och måste därför vara medvetna om de kulturhistoriska värdena, vilka enligt lag skall beaktas och förvaltas. Vissa åtgärder kräver tillstånd från länsstyrelsen som är den myndighet som ansvarar för kulturmiljövårdens intressen enligt Kulturminneslagen. Det är gravrättsinnehavaren som äger gravplatsen så länge gravrätten löper vilket medför långtgående rättigheter över gravanordningens utformning. Gravanordning som ännu är i privat ägo kan klassas som kulturhistoriskt värdefull, men beslutanderätten finns ändå kvar hos gravrättsinnehavaren. Det ligger därmed till stor del hos gravrättsinnehavaren hur anpassning till kyrkogårdens karaktär och kulturhistoriska värde sker. Först när gravrätten upphört tillfaller gravplatsen upplåtaren som måste beakta de regler som finns till skydd för kulturmiljön. I kulturminneslagens första kapitels inledande bestämmelser framhålls det dock att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och ansvaret vilar på oss alla. Nedan följer en sammanfattning av de lagar och förordningar som berör vården av våra begravningsplatser och dess kulturhistoriska värden samt kommentarer till lagstiftningen. Kulturminneslagen (SFS 1988:950) Skyddet av vårt kulturarv regleras framför allt av kulturminneslagen som innehåller generella bevaranderegler för kyrkogårdar, begravningsplatser och kyrkliga inventarier. Fornminnen är skyddade enligt Kulturminneslagen. Fasta fornlämningar är lämningar efter historisk verksamhet som är varaktigt övergivna. På en äldre kyrkogård kan rester finnas av byggnader, murar, anläggningar, gravar och dylikt, vilka kan beröras av markarbete t ex i gångar och under kyrkgolv. Samråd skall därför alltid ske med länsstyrelsen när det gäller arbetsföretag på äldre kyrkogårdar, där det är ytterst sannolikt att äldre kulturlager och fasta fornlämningar finns. (KML, 2 kapitlet, 1, 10 ) Kyrkotomter och begravningsplatser skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskar och deras karaktär inte förvanskas. I vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. Tillstånd behövs av länsstyrelsen för kyrkogårdar anlagda före 1940 för att utvidga eller väsentligt förändra begravningsplatsen samt för att uppföra, riva eller väsentligt förändra byggnad, murar, portaler eller andra fasta anordningar. Även nyare kyrkogårdar kan komma ifråga efter särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. (KML, 4 kap, 2, 11, 13 ) Vid ändring av en begravningsplats skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Skyldigheten att vårda och inte förvanska begravningsplatsens kulturhistoriska värde innebär att eventuella förändringar skall ske varsamt och med största hänsyn till de kulturhistoriska värdena. Åtgärder som till stor del förändrar och kan skada en begravningsplats är bl.a. upprepad borttagning av växtlighet och förändringar av ytmaterialet eller omgärdningen på en gravplats. Ytterligare en åtgärd som man bör uppmärksamma är borttagande av återlämnade gravanordningar. Även ändring av ytmaterial på gångstråk och att anlägga eller ändra elektrisk belysning på begravningsplatsen räknas som väsentlig förändring. Gravvårdar kan klassas som inventarier av kulturhistoriskt värde och får då ett särskilt skydd enligt KML, vilket innebär att de skall förvaras och vårdas väl. För avyttring, reparation, ändring, flytting m m av sådana inventarier behövs länsstyrelsens tillstånd. (KML, 4 kap, 6 ) För gravvårdar som är upptagna på kyrkans inventarieförteckning finns möjlighet att erhålla s.k. 62

65 kyrkoantikvarisk ersättning för vårdåtgärder förutsatt att de finns med i en vård- och underhållsplan. Begravningslagen (SFS 1990:1144) I Begravningslagen finns regler för hur myndigheten skall uppträda mot gravrättsinnehavare och vad som gäller för gravvårdar som av kulturhistoriska skäl bör bevaras för framtiden. Gravrättsinnehavaren har enligt begravningslagen rätt att bestämma gravanordningens utformning, utsmyckning och ordnande i övrigt. Upplåtaren får dock besluta de begränsningar i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose god gravkultur. Det innebär att på den del av kyrkogården som bedöms som kulturhistoriskt värdefull, kan upplåtaren ha föreskrifter rörande nya gravanordningars utformning för dess anpassning till helhetsmiljön. Upplåtaren skall pröva om gravanordningar kan tillåtas och kan vägra åtgärder som strider mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen där gravplatsen är belägen. (Begravningslagen, 7 kap, ) Om en gravanordning tillfallit upplåtaren och är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt låta den stå kvar på ursprunglig plats. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Ytterligare föreskrifter om hänsynen till kulturminnesvårdens intressen finns i lagen (1988:950) om kulturminnen m m (Begravningslagen, 7 kap, 37 ) Plan- och bygglagen (1987:10) Det krävs även bygglov hos kommunens byggnadsnämnd för att anordna eller väsentligt förändra begravningsplats. Bygglovsplikten gäller framför allt nyanläggningar och utvidgningar av begravningsplatser, men tillstånd krävs även för byggnader, upplag, murar, plank och parkeringsplatser. Bygglovsansökan till byggnadsnämnden kan även behöva genomgå länsstyrelsens prövning, om begravningsplatsen är anlagd före 1940, eller för de begravningsplatser anlagda efter 1939 vilka besitter stort kulturhistoriskt värde. (PBL, 8 kap, 2 ) Miljöbalken (1998:808) och förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken Alléer och därmed även trädkransar runt kyrkogårdar skyddas i förordning (1998:1252) om skydd enligt miljöbalken 7 kap., genom biotopskyddet. Länsstyrelsen ansvarar för att biotopskyddet följs och kan ge dispens om det finns förutsättningar. 78 Bevarandeförslag Ur historisk synpunkt är en kyrkogård av betydelse för förståelsen av trakten omkring. Detta gäller naturligtvis även för Morups kyrkogård. Gravanordningar från olika tidsepoker kan visa olika tiders skiftningar i stilideal och olika typer av tillverkningsmetoder och vad det är för personer och yrkeskategorier som förekommit i bygden under de perioder som kyrkogården använts. Det är därför av största vikt att de få äldre gravar som finns bevarade också i fortsättningen omhändertas för att ge en så bred förståelse som möjligt av kyrkogården och trakten. Morups kyrka har ett medeltida ursprung och det har även den äldsta delen av kyrkogården (del 1). Vegetation, kvartersbildning samt enskilda gravvårdar ger uttryck för kyrkogårdens ursprung och utvidgningar. Bevarandeförslagen syftar till att skydda och bevara de idag fortfarande synliga tidsperiodernas olika utformning och karaktär. De skyddade delarna och ob- 78 Bräkne-Hoby kyrkogård,

66 jekten på kyrkogården kan därmed visa på såväl den allmänna kyrkogårdsutvecklingen som på Morups historia. De enskilda gravanordningarna har undersökts och klassificerats efter olika kriterier talets alla decennier är ännu rikt representerade, varför det främst är viktigt att slå vakt om och 1800-talets gravvårdar. Likaså skyddas de vårdar med specifik gestaltning, konstnärligt och arkitektoniska värden, de med ålderdomligt formspråk eller gravvårdar av personhistoriskt intresse. De få äldre vårdar som representerar ett enklare gravskick bör bevaras. Bevarandeprogrammet för Morups kyrkogård är utformat så att det omfattar kyrkogårdens övergripande karaktär med planform, gångsystem, omgärdning och vegetation samt de olika gravanordningarna. De olika faktorerna ska tillsammans spegla kyrkogårdens framväxt från medeltiden fram till idag. Generella riktlinjer för Morups kyrkogård Kvarterens planform skall bevaras och som en följd av detta även gångsystemet, så att de olika utvidgningsfaserna blir synliga. Huvudaxlarna och dess gångar bör ligga som utgångspunkt för framtida planering. De ursprungliga ritningarna, där sådana finns, bör stå som utgångspunkt vid förändringar och vård. De gångar som har kvar sin grusbeläggning bör behållas. Vid ev. handikappanpassning bör val av material noggrant prövas för att inte skada kyrkogårdens kulturhistoriska värde. Se boken Tillgängliga gångar på kyrkogårdar, i parker och bostadsgårdar för mer information om vilka gångar som passar på en kyrkogård. 79 Kyrkogårdens omgärdning i form av en kallmurad stenmur med natursten i del 1 (kv J-N) där vissa delar består av sprängsten fogade med murbruk, skall bevaras. Vid ev. utvidgning av kyrkogården i väster (del 3) bör man anpassa stilen till de befintliga häckarna, staketen och murarna. Kyrkogårdens entréer i form av smidesgrindar skall bevaras och underhållas med traditionella metoder och material. Vegetationen är en viktig del av kyrkogårdens karaktär. Kyrkogårdens trädkrans är extra viktig eftersom den skapar en enhetlig inramning och präglar kyrkogården. Södra och norra delen av del 1 (gamla delen) saknar helt eller delvis träd. Nyplantering skulle skapa mer enhetlighet, särskilt längs södra kyrkogårdsmuren. Den enhetliga trädkransen i del 2 bör bevaras. Borttagna träd bör ersättas med lämpligt träd med tanke på jordmån, klimat och kulturhistoria. Även trädavstånd och täthet bör ingå i planeringen. Vid förändring/borttagande av träd krävs tillstånd från Länsstyrelsen. Alléer och träd utanför kyrkogården kan omfattas av miljöbalkens biotopskydd och ev. förändring av dessa handläggs av miljövårdsenheten på länsstyrelsen. Den sparsamma vegetationen vid de äldre gravarna i del 1 (kv J-N) är ett karaktärsdrag som bör bevaras. Kvarterens mark bör förbli täckt av gräsmatta. Buskar av varierande sort vid gravarna skapar karaktär till kvarteren i del 2 och 3 och bör bevaras. Vid nyplantering av växter på gravplatsen bör man plantera högväxande buskar vid sidorna och inte framför vården. Nyplantering av fler större buskar i del 2, kv F-I, i samma stil som kv E, skulle skapa mer rumslighet. 79 Pål Reijer och Ann-Britt Sörensen, Tillgängliga gångar på kyrkogårdar, i parker och bostadsgårdar, Stad & Land 170:2007. Movium- centrum för stadens utemiljö SLU, Alnarp. ISBN:

67 Kyrkogårdsförvaltningen avgör själva om de vill ta bort växter och buskar vid de enskilda gravarna. Andra inslag på kyrkogården i form av soffor, belysning, papperskorgar och servicestationer bör hålla hög kvalitet beträffande material och utformning, men vara neutrala och inte stjäla för stor uppmärksamhet från de gamla kulturhistoriska miljöerna. Pastischer bör undvikas. Material bör ligga nära de naturliga material som finns i trakten. Belysning av kyrkan bör inte tändas förrän det blivit mörkt så att en naturlig skymning får sänka sig över kyrkogården. Den befintliga belysningen på kyrkogården passar väl in i miljön. Belysning saknas i kv J, K och L och där skulle man kunna tänka sig belysning längs mittgången eller någon form av effektbelysning i de höga träden. De befintliga gjutjärnssofforna passar väl in i alla kvarter men det skulle behövas fler soffor i kv J, K, L och i del 2-3. Vid nyanskaffning av parksoffor är det passande att hålla en enhetlig stil. Generella riktlinjer för gravvårdarna Kyrkogårdens gravanordningar ska spegla olika formvariationer och stilideal samt berätta om olika personer och yrkeskategorier som förekommit i trakten. Ovanliga/ålderdomliga titlar på gravstenar bör bevaras. Gravvårdar i klass 1 bör upptas på kyrkans inventarieförteckning enligt kulturminneslagen. Alla gravanordningar i klass 1 skall bevaras och vårdas på plats d v s skadade vårdar skall lagas och konservator skall upprätta program för att på lämpligt sätt åtgärda skadade äldre gravanordningar. Återlämnade gravanordningar med stort kulturhistoriskt värde, klass 1, skall ej återupplåtas. Det är angeläget att tillkommande gravvårdar i anslutning till vårdar i denna klass utformas och placeras på ett varsamt sätt så att kvarterets karaktär bevaras och inte förvanskas. Nya gravvårdar bör underordnas helheten. Alla kvarvarande stenramar bör bevaras. Återlämnade gravramar utan vård skall bevaras och kan återupplåtas. Alla gjutjärns-, smideskors och gjutjärnsplattor skall bevaras och vårdas och underhållas med traditionella metoder. Alla ovanliga omgärdningar som gjutjärns-, smidesjärns-, och buxbomsomgärdningar skall bevaras och vårdas och underhållas med traditionella metoder. Gravdekorationer i form av t ex stora granitklot eller urnkärl bör bevaras. När en befintlig gravplats i klass 1 eller 2 skall kompletteras med nya vårdar som t ex placeras i en stenram, bör den nya vården anpassas till den äldre vården genom liknande material, bearbetningssätt, typsnitt och formspråk. Nytillskott av gravanordningar bör ske på befintliga tomma gravplatser och med hänsyn till de äldre omkringliggande gravanordningarnas placering och utformning. Gravsättning bör följa de upprättade gravkartor som finns och urnsättning kan tillåtas även i äldre kvarter om gravplatsen få samma storlek som en kistgrav. Urnsättning på äldre gravar i form av liggande gravplattor i stenramar förekommer över hela kyrkogården och är ett bra exempel på nytillskott. Det är mycket viktigt att den nya vården anpassas till den äldre vården genom liknande material, bearbetningssätt, typsnitt och formspråk. Gravvårdar i klass 2 kan ev. återanvändas om inte omarbetningen minskar eller förvanskar det kulturhistoriska värdet. Omarbetning bör ske på ett för gravvården tidstypiskt sätt i fråga om bearbetning och utformning. Vårdarna bör bevaras på ursprunglig plats, men i speciella fall kan det vara motiverat att de flyttas inom sin 65

68 tidszon om det inte stör helhetsintrycket på kyrkogården eller del av kyrkogården. Gravvårdar i klass 3 kan av kretsloppsskäl eller andra skäl återanvändas. Även omarbetning av dessa vårdar bör ske på ett för gravvården tidstypiskt sätt i fråga om bearbetning och utformning. Om skäl för bevarande saknas kan gravvårdarna bortföras. Gränsen för vad som betraktas som kulturhistoriskt värdefullt flyttas ständigt framåt och inom ett tiotal år kan talens gravvårdar betraktas som spår av äldre tiders gravvårdskultur som hotas av utplåning. Det är därför önskvärt att man så långt det är möjligt bevarar alla gravvårdar på sin ursprungliga plats. Vid förflyttning och omarbetning av en vård i klass 3 rekommenderas dokumentation genom fotografering. Genom fotona skall framgå stenens helhetsutseende, detaljer och text, samt vårdens placering på kyrkogården. Fotona bör sedan arkiveras då detta är av stort värde för den fortsatta samhällsforskningen och för enskilda släktforskare. Morups kyrkogård, del 1, kv J-N. Karta: Morups församling 66

69 Morups kyrkogård, del 2, kv A-I. Karta: Morups församling Morups kyrkogård, del 3, kv 1-4 och minneslund. Karta: Morups församling 67

70 Riktlinjer för kvarteren Gamla kyrkogårdsdelen, del 1: Kvarter J,K Utöver de generella reglerna gäller följande: Bevara karaktären med mestadels ålderdomliga vårdar som ofta är höga/smala, samt stora gräsytor med sparsam vegetation vid gravarna. De monumentala gravplatserna med höga bautastenar i kv K utmärker sig särskilt och de äldsta vårdarna ligger i samma kvarter. Bevara alla stenramsgravar. Återlämnade gravramar utan vård skall bevaras och kan återupplåtas. Nytillskott av stenramsgravar kan tillåtas där det saknas stenram. Dessa vårdar tillhör klass 2. Alla gravplatser bör bevaras och inga nytillskott på befintligt tomma platser är tilllåtna längs de befintliga gravplatserna längs kyrkogårdsmurarna i kv J och K förutom i norra delen som innehåller många prästgravar. Återanvändning av ålderdomliga gravvårdar fram till 1954 bör ske på ursprungsplats och underordnas de äldre gravarna i stil/höjd och material. Vårdarna skall mestadels vändas mot väster eller öster förutom de som ligger vid norra muren. Dessa vårdar tillhör klass 2. Nr 1, 2-3, 6-7, 10, 13 Stenbergs och Molins stenhällar samt 4 delar av gravstenar i kv K tillhör klass 1, är av stort kulturhistoriskt värde och ska bevaras i sitt ursprungliga skick på sin ursprungliga plats. De får inte återanvändas. Se bilaga 2 och 3. Yngre liggande naturstenar bör inte läggas i ålderdomliga stenramsgravar eller ligga separat då de bryter mot den ålderdomliga karaktären. Av tradition har man anlagt gravplatser för präster i norra delen av kv J och K och där bör man även i framtiden kunna anlägga nya prästgravar. För att få en långsiktig och övergripande helhetsbild bör man dock ta fram en plan och förslag på nya gravplatser för kv. J och K eftersom befintlig gravkarta endast innehåller ett fåtal gravplatser. De nya gravplatserna bör underordnas de äldre gravarnas karaktär. Naturstensformade liggande vårdar bör inte användas då de bryter mot den ålderdomliga karaktären. Stenramsgravar är tillåtna. Andra förslag för kv J och K, är att man i framtiden kan anlägga en askgravlund eller liggande urngravar i kv J, närmast mittgången. Samma tomma ytor längs mittgången i kv K skulle kunna användas för nyanläggning av liggande urngravar om det skulle uppstå platsbrist i framtiden. Man bör dock vara aktsam om den ålderdomliga karaktären. De nya vårdarna bör ligga i raka gravlängder och vara vända mot väster/öster. Vårdarna bör inte ha några stenramar. Naturstensformade liggande vårdar bör inte användas då de bryter mot den ålderdomliga karaktären. Detta är dock en väsenlig förändring av kvarterets karaktär vilket kräver Länsstyrelsens godkännande. Gamla kyrkogårdsdelen, del 1: Kvarter L Utöver de generella reglerna gäller följande: Bevara karaktären med tre ålderdomliga vårdar, vända mot öster/väster, stora gräsytor och sparsam vegetation vid gravarna. Alla gravplatser bör bevaras och inga nytillskott på befintligt tomma platser är tilllåtna. Återanvändning av ålderdomliga gravvårdar fram till 1954 bör ske på ursprungsplats och underordnas de äldre gravarna i stil/höjd och material. Vårdarna skall vändas mot öster eller väster. Dessa vårdar tillhör klass 2. Nr 1, 3 och ett löst stående gjutjärnskors tillhör klass 1, är av stort kulturhistoriskt värde och ska bevaras i sitt ursprungliga skick på sin ursprungliga plats. De får inte 68

71 återanvändas. Se bilaga 2 och 3. Yngre liggande naturstenar bör inte läggas i kvarteret då de bryter mot den ålderdomliga karaktären. Gamla kyrkogårdsdelen, del 1: Kvarter M, N Utöver de generella reglerna gäller följande: Bevara karaktären med ålderdomliga vårdar, vända mot öster/väster, stora gräsytor och sparsam vegetation vid gravarna. Bevara särskilt vårdarna huggna i ett stycke med handinhuggen text samt den liggande stenhällen i kv M. Alla gravplatser bör bevaras och inga nytillskott på befintligt tomma platser är tilllåtna. Återanvändning av ålderdomliga gravvårdar fram till 1954 bör ske på ursprungsplats och underordnas de äldre gravarna i stil/höjd och material. Vårdarna skall vändas mot öster eller väster, förutom de vårdar som står längs södra kyrkogårdsmuren. Dessa vårdar tillhör klass 2. Nr 1 och7 i kv M och nr 1 i kv N tillhör klass 1, är av stort kulturhistoriskt värde och ska bevaras i sitt ursprungliga skick på sin ursprungliga plats. De får inte återanvändas. Nr 3 i kv M tillhör klass 1, är av stort kulturhistoriskt värde och ska bevaras i sitt ursprungliga skick. Den får inte återanvändas. Hällen är av kalksten och har vittringsskador. Man bör därför upprätta en vårdplan för skötsel och underhåll av hällen. Kontakta en konservator och länsstyrelsen för råd. Utred om hällen ligger på ursprunglig plats. Eventuellt kanske man kan flytta hällen till lämplig plats i kvarter K där även två andra hällar ligger och bygga någon form av takskydd för samtliga hällar. Det skulle störa helhetsintrycket att bygga takskydd på den plats där hällen ligger nu eftersom Kv M och N är de äldsta kvarteren. Yngre liggande naturstenar bör inte läggas i kvarteret då de bryter mot den ålderdomliga karaktären. Inga nytillskott av stenramar är tillåten. Nya kyrkogårdsdelen, del 2: kvarter B, E, F, G, H, I Utöver de generella reglerna gäller följande: Bevara karaktären med en homogen blandning av ålderdomliga vårdar vilka står i gräset i kv B, E, F, G, H samt karaktären i kv I med mestadels stenomgärdade gravplatser fyllda med grus och låga, breda gravstenar. Bevara dominansen av höga, smala obeliskformade vårdar särskilt i kv E, F, G. De vitmålade träkorsen är mindre vanligt förekommande idag och den stora mängden med gjutjärnskors, särskilt i kv E är också ovanligt i Halland. Bevara enkelheten i kv B med många små vårdar. Alla gravplatser bör bevaras och inga nytillskott på befintligt tomma platser är tilllåtna i kv E. Bevara alla stenramsgravar, och särskilt i kv I som har sammanhängande stenramsgravlängder. Återlämnade gravramar utan vård skall bevaras och kan återupplåtas. Nytillskott av stenramsgravar kan tillåtas där det saknas stenram i kv F-I. Dessa vårdar tillhör klass 2. Nr 513 och 16 gjutjärnskors i kv E, gjutjärnskorsen nr i kv F, nr 141 i kv G, nr 57, 164 i kv H och nr 183 i kv I tillhör klass 1, är av stort kulturhistoriskt värde och ska bevaras i sitt ursprungliga skick på sin ursprungliga plats. De får inte återanvändas. Återanvändning av ålderdomliga gravvårdar fram till 1954 bör ske på ursprungsplats och underordnas de äldre gravarna i stil och material i kv B, F, G, H, I. Dessa 69

72 vårdar tillhör klass 2. Nytillskott är tillåten på befintligt tomma platser och bland gravvårdarna från talet i kv F, G, H, och I. De bör underordnas den övergripande karaktären i respektive kvarter genom sin höjd och stil och gravarna bör ha kistgravmått. Gravarna bör vara vända mot öster eller väster förutom de som ligger längs kyrkogårdsmurarna. Blomsterstenramarna bör ha samma mått. I övrigt är valfritt material tillåten. Dessa vårdar tillhör klass 3. Nya kyrkogårdsdelen, Del 2, kvarter A, C och D Utöver de generella reglerna gäller följande: Bevara karaktären med en blandning av ålderdomliga och yngre vårdar i kv A vilka står längs rygghäckar. Buskarna/växterna bör ej vara högre än rygghäckarna. Bevara karaktären i kv C med stenramsgravar vilka är singelfyllda och står längs raka gravlängder. Vårdarna är låga och breda och består av en blandning av yngre och äldre vårdar. Bevara karaktären i kv D med raka gravlängder där låga, breda och homogena, yngre gravvårdar står längs rygghäckar. Bevara alla stenramsgravar, särskilt i kv C som har sammanhängande stenramsgravlängder. Återlämnade gravramar utan vård skall bevaras och kan återupplåtas. Nytillskott av stenramsgravar kan tillåtas där det saknas stenram i kv C. Dessa vårdar tillhör klass 2. Nr 52-53, nr med två gjutjärnskors i kv A tillhör klass 1, är av stort kulturhistoriskt värde och ska bevaras i sitt ursprungliga skick på sin ursprungliga plats. De får inte återanvändas. De 26 gjutjärnskorsen längs murarna i kv A tillhör också klass 1 och skall bevaras i sitt ursprungliga skick och får ej återanvändas. De är dock flyttade från sin ursprungliga plats. Återanvändning av ålderdomliga gravvårdar fram till 1954 bör ske på ursprungsplats och underordnas de äldre gravarnas karaktär i respektive kvarter. Dessa vårdar tillhör klass 2. Nytillskott är tillåten på befintligt tomma platser och bland gravvårdarna från talet och de bör underordnas den övergripande karaktären i kvarteren genom sin höjd. Blomsterstenramarna bör ha samma mått. I övrigt är valfritt material tillåten. Dessa vårdar tillhör klass 3. Nya kyrkogårdsdelen, Del 3, kvarter 1-4, minneslunden samt tom anlagd yta i väster Bevara den halvcirkulära planformen och i övrigt oregelbundna kvarter. Bevara den varierade och rikliga vegetationen och olika häckar i varierande längder. Bevara den övergripande karaktären med liggande urngravar eller stående låga/breda vårdar inom respektive kvarter. De stående vårdarna bör ha en maxhöjd i områden med varierande höjd. Vegetationen i urngravskvarteren bör vara låg eftersom gravvårdarna där är små. Minneslunden bör bevaras i sitt nuvarande tillstånd. Nytillskott är tillåten bland de yngre gravvårdarna från talet. De bör underordnas den övergripande karaktären i respektive kvarter samt hålla samma höjd. Blomsterstenramarna bör ha samma mått. I övrigt är fri utformning och valfritt material tillåten. Dessa vårdar tillhör klass 3. Området längs bort i väster har ännu inte tagits i bruk. Någon del kan man använda för nytillskott av gravvårdar med nya gravvårdstraditioner av varierande karaktär och inriktning. De nytillkomna gravvårdarna kan ha en friare utformning. 70

73 Skötselråd Följande råd är främst hämtade från Kulturhistorisk inventering av Göteborgs kyrkogårdar, rapport 7 Stampens kyrkogård av Göteborgs kyrkogårdsförvaltning och Göteborgs stadsmuseum, framarbetade av konservator Ylva Berglund När det gäller vården av den enskilda gravvården finns det vissa huvudregler för hur man bör befara. De skötselråd som sammanställs i det följande avsnittet kan ge en viss vägledning men gäller endast för sten som inte är allvarligt skadad. Den viktigaste grunden för alla åtgärder är att inte skada gravvården och att de skall förlänga gravvårdens livslängd. En äldre gravvård kan och skall inte se ut som om den var ny efter åtgärden. Riksantikvarieämbetet kan ge råd i dessa frågor och anordna s.k. pastoratskurser i vårdfrågor. I vissa fall kan det vara lämpligt att anlita en konservator för rådgivning och upprättande av vårdplan. Rengöring Att rengöra en vård för att den skall bli vackrare har inte första prioritet om objektet klassats som kulturhistoriskt intressant. Det är viktigt att rengöringen inte tar bort vårdens patina, de spår som tiden lämnat, genom att gravvården stått utsatt för väder och vind under lång tid. De färgförändringar som åren lämnat bör visas respekt. Rengöring är ingen reversibel behandling, den kan inte göras ogjord. Om rengöringen däremot handlar om att kunna avläsa en inskription och skulptural relief är det kanske nödvändigt för att man ska kunna skapa en förståelse för objektet. Rengöring är också självklart om smutsen på något sätt skadar gravvården. Vid rengöring gäller att ju mildare ingredienser och ju mindre mängd rengöringsvätska som används desto bättre. Rengöringsmetoden är beroende av vad som skapat smutsen. Jord och sand som ligger löst kan borstas eller eventuellt dammsugas bort. Varmt vatten och mjuka borstar ska användas för att undvika skador på stenen. Vissa lavar kan även bryta ned stenens ytskikt samt bidra till frostsprängning. Stenarna bör därför regelbundet borstas rena från skräp och nedfallande löv samt mossor och gräs bör avlägsnas. Träd och buskar som skuggar bör hållas efter, men även sav och socker som droppar från vissa träd utgör en gynnsam miljö för mikroorganismer. Åtgärden utföres lämpligen under tidig vår och sen höst. 80 Biologisk påväxt som lavar mjukas upp med vatten. Man kan börja med att väta hällen och därefter lägga en inpackning av cellstoff eller hushållspapper och vanligt vatten. Inpackningen täcks in med plastfolie av typen Gladpack för att förhindra avdunstning. Skölj väl och lämna inga synliga rester av lavkroppar kvar eftersom de kan utgöra en grogrund för en ny återkolonisation. Om vattnet inte mjukar upp den biologiska påväxten kan man försöka att blanda en 5 % ammoniaklösning i vattnet. Skölj därefter mycket noga. Vill man absolut använda ett rengöringsmedel skall det vara neutralt, d v s ph 7. Traditionella tvättmedel bör undvikas då de ofta innehåller ämnen som bildar skadliga salter. Rengöring med vatten får aldrig utföras om det finns risk för frost. Korroderande förankringsjärn En av de största och viktigaste arbetsuppgifterna som bör utföras på gravanordningar handlar om att byta eller rostskyddsbehandla de korroderande förankringsjärn. Stora skador kan orsakas på stenmaterialet på grund av järnkramlornas expansion. Att byta dessa förankringsjärn mot rostfritt stål betyder mycket för de äldre gravvårdarnas fortlevnad som kulturobjekt. Vid byte är det viktigt att ta hänsyn till hur förankringsjärnen är fästade och formade. Det är intressant inte minst ur teknikhistorisk synvinkel. 80 Vård av gravstenar, s 6, Raä 71

74 Justering av gravanordningar Sättningar på kisthällar kan orsaka sprickbildningar och materialbortfall. Vid en stabilisering och upprättning av själva hällkonstruktionen borde en diskussion tas om huruvida en fuktspärr skall placeras under de vittrade sidohällarna. Att kapillärt avskilja stenen från markfukten kommer i sin förlängning visa sig klokt ur bevarandesynpunkt, även om initialkostnaden kan vara stor. En tät bergart fungerar utmärkt som sockel. Man kan även använda någon typ av byggmaterial som fuktspärr. Det är också viktigt att ha en fungerande dränering i marken kring stenen där en makadambädd är ett bra alternativ. Lagningar Mindre delar av hörn och flisor som spruckit loss från gravvårdarna kan fästas direkt genom punktlimning med epoxy. Det är mycket viktigt att stenytorna är rena när man limmar samt att ingen frostrisk förekommer. När större stenfragment skall fästas, som vid söndersprängda kistlock måste delarna tappas samman med rostfri ståldubb för att ge tillräcklig hållfasthet. Lagningar bör utföras med lagningsbruk från AB Stenteknik i Stegesund som erbjuder noga avpassade bruk för olika stenmaterial. Gör generellt lagningen några millimeter större än originalytan, men se till att inte sprida bruket på ett större område än vad som krävs. När bruket torkat kan ytan slipas ned till önskad nivå. Undvik dock att slipa på själva stenen. Konsolidering Konsolidering med kiselsyrarester skall ej utföras av icke fackutbildad konserveringspersonal. Imålning Gravvårdar som tidigare haft imålade inskriptioner kan förnyas försiktigt med lackfärg som kan lösas upp med Bums färgborttagningsmedel. Förgyllning med bladguld är ett noggrant och tålamodskrävande arbete som bör lämnas till fackman. Enklare varianter med guldbronsfärg bör undvikas eftersom de kan ge upphov till kopparutfällningar. Gjutjärn Många äldre gjutjärnsvårdar är i stort behov av renovering. Det är viktigt att rusta upp, måla och underhålla dessa för att undvika att detta kulturarv går förlorat. Gjutjärn befrias från rostangrepp med stålborste. Därefter grundas järnet med järnmönja eller rostskyddsprimer och slutstrykes med linoljefärg. Allmänna vårdåtgärder Mycket av det viktiga arbetet med gravvårdarna ligger i den allmänna tillsynen t ex att vara försiktig när större fordon skall manövreras så att inte vårdarna tar skada. Att markera gångvägar tydligt så att inte besökare i onödan kliver på hällar är enkla och odramatiska åtgärder som betyder mycket för gravvårdarnas bevarande. 72

75 Källor Tryckta källor och litteratur Andersson, C M, Morups kyrka, Ur årsboken Halland, Halmstad, 1978 Aronson, Roland, Kyrkogårdens estetik och minnesmärken, Forntid-Nutid-Framtid, i Sten nr 3/2000, s Bloom, Adrian, Trädgårdens barrväxter, Stockholm, 1976 Bucht, Eivor m.fl., Kyrkogårdens gröna kulturarv, Stad & Land, Movium/inst. för landskapsplanering, nr 103/1992, 1992 CGK, Centrala Gravvårdskommittén, Gravvårdar, Allmänna råd för bevarande och återanvändning, Stockholm, 1998 CGK, Centrala Gravvårdskommittén, Handbok för kulturhistorisk inventering, bevarande och återanvändning av gravanordningar, Västerås, Falkenberg Skrea Kyrkogårdar, Gravskötsel, Falkenberg Skrea Kyrkogårdars tjänster, Falkenberg Gréen, Sven, Det Bästas Stora Trädgårdslexikon, Stockholm, 1984 Gréen, Sven, Kiaer, Eigil, Vintergröna buskar och träd i färg, Stockholm, 1974 Göteborgs Kyrkogårdsförvaltning i samarbete med Göteborgs Stadsmuseum, Kulturhistorisk inventering av Göteborgs kyrkogårdar, Rapport 14, Styrsö, Donsö, Brännö och Vrångö kyrkogårdar, Göteborg, 1999 Göteborgs Kyrkogårdsförvaltning i samarbete med Göteborgs Stadsmuseum, Kulturhistorisk inventering av Göteborgs kyrkogårdar, Rapport 4, Västra kyrkogården, Göteborg Göteborgs Kyrkogårdsförvaltning i samarbete med Göteborgs Stadsmuseum, Kulturhistorisk inventering av Göteborgs kyrkogårdar, Rapport 12, Säve och Rödbo kyrkogårdar, Göteborg, 1999 Göteborgs kyrkogårdsförvaltning och Göteborgs stadsmuseum, Lundby kyrkogårdar, Kulturhistorisk inventering av Göteborgs kyrkogårdar, Rapport 9, Göteborg, 1997 Hammarsköld, Hans, Theorell, Anita, Wästberg, Per, Minnets stigar, en resa bland svenska kyrkogårdar, Bokförlaget Max Ström, 2001 Klintborg Ahlklo, Åsa, Mellan trädkrans och minneslund svensk kyrkogårdsarkitektur i utveckling , Stad & Land nr 167, Movium, sekretariatet för den yttre miljön vid Sveriges lantbruksuniversitet, 2001 Kulturmiljö Halland, Hallands länsmuseer, Släps kyrkogård, Kulturhistorisk dokumentation, Förslag till bevarandeplan, 2003, Halmstad Kulturmiljö Halland, Hallands länsmuseer, Kapellkyrkogården, Kulturhistorisk dokumentation med bevarandeplan, 2004, Halmstad Kulturmiljö Halland, Hallands länsmuseer, Vallda kyrkogård, Kulturhistorisk dokumentation, Förslag till bevarandeplan, 2003, Halmstad Kulturmiljö Halland, Hallands länsmuseer, Kulturhistorisk inventering av Onsala kyrkogård, Förslag till bevarandeplan, 1996 Kulturmiljö Halland, Hallands länsmuseer, Falkenbergs kommun, Bygd att vårda. Program för kulturmiljövård, juni 1991, Falkenberg Kungliga ortnamnskommissionen, Jöran Sahlgren, Ortnamnen i Hallands län, del 2. Carl Bloms Boktryckeri AB, Lund, Länsstyrelsen i Blekinge, Bräkne-Hoby kyrkogård, Bräkne-Hoby pastorat, Lunds stift, en kulturhistorisk dokumentation, 2002 Nilsson, Ing-Marie, Sockenbildningen i Höks härad i södra Halland, Arkeologiska Institutionen, Lunds Universitet, VT 1994 Nordiska museet, Svenskt liv och arbete nr 31, red. Mats Rehnberg, Stenhuggarminnen, Malugn, 1973 Riksantikvarieämbetet, Vård av gravstenar, Växjö, 2002 Riksantikvarieämbetet, Kulturmiljövård, nr 6:89, Tema kyrkogårdar, information utgiven av 73

76 Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1989 Riksantikvarieämbetet, Halland Landskapets kyrkor, red. Markus Dahlberg, Sockenkyrkorna, Kulturarv och bebyggelsehistoria, universiteten i Stockholm, Umeå och Uppsala samt Riksantikvarieämbetet med stöd av Riksbankens Jubileumsfond, Riksantikvarieämbetets förlag, 2002 Wadsjö, Ambrosiani, Kyrkogårdskonst- Avbildningar från äldre svenska kyrkogårdar, AB Svenska Teknologföreningens Förlag, Stockholm, 1919 Arkiv Morups församling Gravkarta över Morups kyrkogård, digitaliserad. s 24 Kyrkogården, nya delen. Morups församlings arkiv s 25 Kyrkogården, nya delen, borttagna flisgravar. Morups församlings arkiv s 26 Kyrkogården från söder. Morups församlings arkiv Information lämnad av vaktmästare Ingmar Rolandsson i Morups församling. Maj-Britt Bennheden Maj-Britt Bennheden, Morup har också bidragit med värdefull information. Vykortsfotot på sidan 23 kommer från hennes samlingar. Kulturmiljö Halland, Hallands länsmuseer Fornminnesregistret, Hallands län, Morups socken: Ekonomisk karta: 5148, Historiskt kartöverlägg 5B4i s 27 Staten och Hallands läns hushållningssällskap, karta över Långås, 1925 Diariet, HMAK-registret Lantmäteriet i Halmstad Följande karta och akt är hämtad från Lantmäterimyndigheten i Hallands län, Ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriet. Ärendenr MS2006/ Kopior ur ATA, Riksantikvarieämbetet s 22 Kyrkogården 1933, taget från norr. Foto: Fritz Hallbergs samling, nr 1143 s 24 Flygfoto över Morups kyrkby. Foto: AB Flygtrafik, Dals Långed Fornminnesregistret s 21 och 28 Kartor från Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 74

77 Negativ Negativen till fotografierna förvaras i arkivet hos Kulturmiljö Halland, Hallands länsmuseer, Bastionsgatan 3 i Halmstad. Följande film i arkivet innehåller fotografier som visar Morups kyrkogård tagna mars-juli Film nr Datum Fotograf (1-248) Eva Gustafsson 75

78 Bilaga 1a Kulturhistorisk kyrkogårdsinventering Inventerat av: Datum: Län: Kommun Kommun: Fastighet: Stift: Församling: Kyrkogård: Övrigt: HISTORIK Anläggningar: Utvidgningsår: Förändringar: Fornlämningar: Byggnader: Övrigt: KÄLLOR Kartor: Litteratur: Arkiv: BESKRIVNING Omgivning: Omgärdning: Ingångar: Vegetation: Planform: Gångsystem: Nutida prägel: Byggnader: Fornlämningar: Kulturhistorisk bedömning: Foto: Originalmaterial:

79 Bilaga 1b Kvartersinventering Inventerat av: Datum: Kyrkogård: Kvarter: Foto: Originalmaterial: BESKRIVNING Omgivning: Omgärdning: Ingångar: - Vegetation: Planform: Gångsystem: NUTIDA PRÄGEL: GRAVVÅRDSTYPER: GENOMGÅENDE MATERIAL: BYGGNADER: FORNLÄMNINGAR: ÖVRIGT: KULTURHISTORISK BEDÖMNING:

80 Bilaga 1c Gravanordningar Inventerat av: Datum: Kyrkogård: Kvarter: Gravplatsnummer: Foto: Originalmaterial: Tidsperiod: OMGÄRDNING: YTA: STÅENDE GRAVVÅRD: VÅRDEN VÄND MOT: STENRAM FLIS STEN ÖSTER STAKET SAND JÄRN VÄSTER KEDJOR GRÄS TRÄ NORR HÄCK HÄLL INSKR. PLATTA JÄRN SÖDER BLOMSTERRAM LOCK LIGGANDE GRAVVÅRD: MÅTT: ANNAT KULLE STEN GRAVVÅRD GRUS JÄRN STENRAM PLATTOR TRÄ LIST VÅRDEN: VÅRDEN: FÖRSÄNKT TEXT GROVT HUGGEN BAKSIDA/SIDOR UPPHÖJD TEXT POLERAD FRAMSIDA FASETTHUGGEN TEXT HALVPOLERAD FRAMSIDA FLER PERSONER PÅ STENEN SLÄT VÅRD BESKRIVNING: SKADOR: SÄTTNING MOSSA LAV ROST VITTRING FLAGNING SPRICKOR ANNAT: SKISS: KULTURHISTORISK BEDÖMNING I FÄLT: Klass

81

82

83

84 Bilaga 3 Totalt: 107 st Klassificering av inventerade gravvårdar på Morups kyrkogård klass 1 (71 st) klass 2 (27 st) klass 3 (2 st) Kv A, gjutjärnskors 26 st Kv A, nr Kv 1, nr 103 Kv A, nr Kv A, nr 19 Kv D, nr 5 Kv A, gjutjärnskors 2 st Kv B, nr 69 Kv E, gjutjärnskors 16 st Kv B, nr 117 Kv E, nr 513 Kv B, nr 125 Kv F, gjutjärnskors nr Kv C, nr 1 Kv G, nr 141 Kv C, nr 4 Kv H, nr 164 Kv E, nr 136 Kv H, gjutjärnskors nr 57 Kv E, nr 155 Kv I, nr 183 Kv E, nr 276 Kv K, nr 13 Kv F, nr 21 Kv K, nr 10 Kv F, nr 31 Kv K, nr 6 Kv F, nr 60 Kv K, nr 7 Kv G, nr 75 Kv K, gjutjärnskors nr 2 Kv I, nr 57 Kv K, nr 3 Kv I, nr 193 Kv K, delar av gravstenar 4 st Kv J, nr 7 Kv K, gjutjärnskors nr 1 Kv J, nr Kv K, stenhäll Stenberg Kv K, nr 9 Kv K, stenhäll Molin Kv K, nr 12 Kv L, gjutjärnskors Anders Hansson Kv L, nr 2 Kv L, gjutjärnskors Thomas Kv M, nr 2 Kv L, nr 1 Kv M, nr 6 Kv M, nr 1 Kv M, nr 9 Kv M, nr 3 Kv N, nr 2 Kv M, nr 7 Kv N, nr 4-5 Kv N, nr 1 Kv N, nr 6