Goda Råd. Pensionärs Råds Handboken. Gunnar Degerman

Transkript

1 Goda Råd Pensionärs Råds Handboken Gunnar Degerman Andra upplagan SPF, Sveriges Pensionärsförbund

2 Copyrightsida Andra upplagan, april ISBN

3 FÖRORD Den första upplagan av Goda Råd behöver ersättas av en ny. Böckerna som trycktes 2008 har tagit slut, medan efterfrågan från tidigare och nytillkomna KPR-ledamöter består. Boken har dessutom under tiden som gått uppmärksammats av många utöver SPF:s ledamöter i pensionärsråd. Det är uppenbart att det finns ett ganska allmänt behov av en fyllig beskrivning av pensionärsråden och deras arbetsfält. Men dessutom har naturligtvis utvecklingen gått vidare sedan den första upplagan skrevs. Vid manusstopp den gången, maj 2008, kunde visserligen redan åtskilligt som nu är beslutat och i gång beskrivas. Men nu, när propositioner är behandlade och lagtexter i kraft, kan i varje fall tempus ändras här och var i bokens text. Och naturligtvis finns det på flera andra ställen, t.ex. vid statistiska uppgifter, skäl att ändra bokens beskrivning för att göra den mera upto-date, ibland också mera korrekt. Det finns ställen där man inte kunde vara helt nöjd med texten, och det finns andra passager som krävt lite tillägg. Bokens layout har lättats upp lite. Den rikliga uppsättningen av fotnoter med källreferenser i första upplagan har rensats och moderniserats. Nu presenteras referenserna i stället samlat i slutet av varje kapitel, medan de inne i texten numreras löpande inom parentes. Och hela referenslistan finns dessutom som särskild fil på SPF:s hemsida, och i den filen är samtliga hänvisningar klickbara. Om man hämtar den filen till sin dator och klickar på den referens man vill titta mera på, får man upp den eller åtminstone en annan sida varifrån man kan hämta publikationen på datorskärmen. Boken är liksom tidigare tänkt som en källa för kunskap i de avseenden, och när, den behövs. Den ska vara en handbok och en uppslagsbok. Därför är den ganska omfångsrik och därför är just alla dessa referenser (över 100 till antalet) en väsentlig del. Man ska alltid kunna gå vidare och tränga djupare in i data och resonemang om man behöver. Men den innehåller också rena anvisningar för arbetet i KPR. Man kan ta fasta på en av textrutorna och göra innehållet till grund för ett helt projekt. Från början var inte Goda Råd avsedd att läsas från början till slut. Men just därför är det så mycket mera uppmuntrande, när det har sagts att många har funnit mödan värd att läsa Goda Råd från pärm till pärm. Ibland sker detta i studiecirkelns form. Stockholm, april 2010 Gunnar Degerman 3

4 Innehåll Förord I II III IV Delaktighet Inflytande - Makt Hur vi påverkar. Det civila samhället. Pensionärsråden i kommun och landsting. 1 Inledning 2 Makt att påverka 3 Kommunen 4 Landstinget 5 Pensionärsråden 6 Äldreombudsman 7 Andra vägar att påverka Hjälpande händer Hemtjänst, anhöriga, väntjänst och annan omsorg om äldre 1 Inledning 2 Från hjälp dig själv till rätt till hjälp 3 Den nära omsorgen 4 Den offentliga omsorgen 5 Privata tjänster och omsorg 6 Lagar och förordningar Äldre som vårdas Vården i landstinget, kommunen och hemma 1 Inledning 2 Normalt åldrande och geriatrik 3 Folkhälsa 4 Vårdapparaten 5 Öppenvård 6 Sluten vård 7 Vårdboende 8 Vård hemma 9 Personal 10 Vård vid livets slutskede 11 Tandvård 12 Läkemedel 13 Lagstiftning 14 Rättigheter, klagomål Seniorers bostäder Från egnahemmet till lägenhet med service 1 Inledning 2 Äldreboendedelegationen 3 Bostadsplanering i förändring 4 Tillgänglighet för alla 5 Ansvar 6 Många begrepp 4

5 7 Miljön och tekniken 8 Bostadsanpassning 9 Service och hjälp 10 Seniorbostäder 5

6 DELAKTIGHET INFLYTANDE - MAKT Hur vi påverkar. Det civila samhället. Pensionärsråden i kommun och landsting. INNEHÅLL 1 Inledning 2 Makt att påverka Individen Det civila samhället Politiken 3 Kommunen Lagstiftning Kommunallagen (KL) Lagen om offentlig upphandling (LOU) Lagen om valfrihetssystem (LOV) Arbetssätt Medborgarförslag och frågor 4 Landstinget Allmänt Lagstiftning 5 Pensionärsråden Allmänt KPR LPR Regeringens pensionärskommitté I väntan på lagen Reglemente Val av representanter 6 Äldreombudsman En väg för individen 7 Andra vägar att påverka Media Offentliga möten Hemsida 6

7 1 INLEDNING All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så lyder första meningen i den mest grundläggande av våra grundlagar, Regeringsformen. Vi utser en mängd makthavare som vi vill ska representera oss i det praktiska arbetet att leda landet regering och riksdag, landstingsoch kommunfullmäktige men det är faktiskt vi själva, folket, som har makten. Självfallet måste vi då vara aktiva. Vi ska efter bästa förmåga sätta oss in i sakernas tillstånd och möjligheternas realism. Och vi måste tala om hur vi vill ha det. Förutom voice möjligheten att tala om hur vi vill ha det, när så behövs protestera har vi alternativet exit möjligheten att välja bort. Om inte annat kan vi alltid hota med att politikerna inte blir omvalda nästa gång, om de inte gör som vi säger. I vårt land har vi både deltagardemokrati och väljardemokrati. Den här handboken för arbete i pensionärsråd handlar om deltagande om voice. Den handlar om den makt som det innebär att ha inflytande. Men i vilket fall som helst måste vi visa att vi betyder många. Det är därför som en folkrörelse har en reell makt i förhållande till sitt medlemstal. De platser, där makten utövas, varierar efter vad det är frågan om. Inom det som kallas äldrepolitiken har vi pensioner och andra ekonomiska förhållanden, vilka efter regeringens propositioner beslutas av riksdagen. Många gånger fokuseras nästan allt publikt intresse inom äldrepolitiken på detta delområde. Det är där medlemmarna i pensionärsrörelsen har förväntningar på kraftfulla aktiviteter från sin ledning, och det är för bättre pensioner som det ordnas landsomfattande manifestationer med stor uppslutning. Det är ur den synpunkten som pensionärsrörelsen mest liknar en fackförening. Men vi ska komma ihåg att den i särklass ekonomiskt tyngsta, och på det personliga planet mest ingripande, delen av äldrepolitiken handlar om omsorg och vård. Dessa två poster omsorgen om de äldre och vården av de sjuka över 65 år kostade samhällsekonomin 175 miljarder kronor år 2007, varav hälften föll på kommunernas äldreomsorg och hälften på landstingens vård av patienter som är 65 år och äldre. Vi kan jämföra detta belopp med statens utgiftspost för garantipensionerna och andra delar av det statliga försäkringssystemet för äldres ekonomiska trygghet, som det året var 44 miljarder kronor. Om vi lägger ihop dessa offentliga kostnader för de äldre kommer vi alltså upp till storleksordningen 220 miljarder kronor, av vilket den ekonomiska delen inte utgör mer än ca 20 procent medan välfärdstjänsterna omfattar 80 procent. 7

8 Och då har man i de 175 vård- och omsorgsmiljarderna ändå inte kunnat räkna med värdet av allt det obetalda arbete som görs av anhöriga och andra frivilliga. Räknat i antal insatser eller i arbetstimmar för omsorg är detta mycket mera än de professionella delarna. Socialstyrelsen har i något sammanhang beräknat värdet av anhörig- och frivilliginsatserna i äldreomsorgen och funnit att de motsvarar en kostnad på mer än 40 miljarder per år om de skulle ha gjorts av den avlönade personalen. Detta motsvarar alltså de sammanlagda kostnaderna idag för garantipensioner, bostadstillägg och liknande ekonomiska hjälpinsatser inom äldrepolitiken. Man ska observera att vården och omsorgen av de äldre mycket lite är ett ansvar för regering och riksdag; detta är landstingens (i huvudsak vården) och kommunernas (omsorgen) domäner. Och den politiken ska, som man också kan läsa i Regeringsformens första paragraf, förverkligas genom kommunal självstyrelse. Vill man påverka huvuddelen av äldrepolitiken måste man alltså först och främst vara aktiv gentemot landstingens och kommunernas politiker och tjänstemän. I praktiken är det hos fullmäktigeförsamlingarna och deras nämnder som den mesta makten över äldrepolitiken finns. Och det är på den nivån som den folkliga makten kan göra skillnad. Pensionärsrörelsens lokala föreningar har grupper av aktiva medlemmar i de kommunala pensionärsråden (KPR), och deras distriktsorganisationer har medlemmar i landstingens pensionärsråd (LPR). Dessa är de stora utkrävarna av inflytande, och det är bland dem som vi finner de verkliga hjältarna när det gäller att göra avtryck i äldrepolitiken. 8

9 2 MAKT ATT PÅVERKA Individen Som exempel på individens grundläggande maktställning i vår lagstiftning kan nämnas att man i Regeringsformen finner formuleringen: Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Ytterligare exempel kan hämtas från Socialtjänstlagen: Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas aktiva deltagande i samhällslivet. Delaktighet och deltagande är grundbegrepp. Individens rätt till självbestämmande, respekt och delaktighet i samhällslivet genomsyrar således lagstiftningen. Ännu oftare finns denna grundtanke med i den politiska retoriken. Ett konkret exempel är ett av de ett hundra förslagen från Äldreberedningen SENIOR 2005: Frågor om äldre människors inflytande och delaktighet måste bli självklara delar av det statliga arbetet med att utveckla medborgarnas inflytande och delaktighet i kulturliv och social ekonomi. Som ett aktuellt exempel bland uttrycken för statens intresse av individens delaktighet, och därmed hennes makt i samhället, kan nämnas kommittédirektivet till utredningen Fritt val inom äldre- och handkappomsorgen (Dir. 2007:38), där regeringen, apropå det tänkta systemet för fritt val inom äldreomsorgen, skriver: Makt flyttas från politiker till medborgare och de enskildas önskemål kommer i fokus. Ett genomgående tema i de förändringar på både vård- och omsorgsområdena som genomförts under de senaste åren har faktiskt varit just ökad patient- och medborgarmakt. Man kan säga att individens makt i samhället är en grundbult i den svenska demokratin. Men vi är trots allt detta vana vid att makt över oss utövas av politiker på olika nivåer och deras tjänstemän. Det naturliga komplementet, eller kanske motvikten, till denna politiska makt mobiliseras genom våra frivilligorganisationer med demokratisk bas fackföreningar, lokala partigrupper, intressegrupper, patientföreningar, pensionärsföreningar. Detta är det så kallade civila samhället. Men till detta, och verkligen som en röd tråd i hela det marknadsekonomiska samhällsmaskineriet, kommer den enskildes makt genom hennes olika val: på marknaden, i samhällslivet, i politiken. Frågan är hur detta inflytande ska kunna utövas, hur exempelvis intelligenta och medvetna val ska träffas. Många gånger känner sig den enskilde överbelastad med valsituationer; uppgiften att ständigt bestämma sig blir ibland övermäktig. 9

10 Det måste alltid finnas ett ickeval-alternativ som man kan lita på och som känns bra och tryggt nog. Och för många måste det finnas råd och hjälp att hämta från nära och kära, från föreningen man är med i, och från rådgivare som är satta att hjälpa. I synnerhet många äldre, som känner sig vilse i det brusande och tekniska informationssamhället, blir frustrerade i en värld där man i bästa välmening erbjuder allt till eget val, val som förutsätter att man kan söka upp och ta till sig information. Många som redan hör till dem som kallas de utsatta känner sig ännu mera utsatta när de blir tillsagda att vara aktiva och välja. Det civila samhället Man har under många år oroats av vad som ser ut som en tillbakagång för det civila samhället 1, och man talar bland sociologer om ett krympande socialt kapital. Föreningarna, från de små intresseföreningarna till de stora folkrörelserna, har svårt att locka till sig nya medlemmar och medlemsantalen minskar. Detta gäller de flesta organisationer: intresseföreningar, fackföreningar, nykterhetsföreningar, kulturella organisationer. Ur demokratisk synpunkt särskilt illavarslande anses det vara att de politiska partiorganisationerna förlorar medlemmar 2, och i synnerhet gäller detta den naturliga rekryteringsbasen, ungdomsförbunden. Orsakerna till denna utveckling är många, men i synnerhet pekar man på att livet i det moderna samhället innehåller både krav och utbud som konkurrerar. Man har helt enkelt inte tid att engagera sig. Men när man ändå går med i en organisation, gör man det i ökande grad stödjande men passivt; man betalar sin medlemsavgift för att stödja föreningens idéer och vill på det sättet hjälpa till så att experter kan anställas för att kämpa för organisationens och min egen sak. Men själv hinner man inte engagera sig så mycket. Å andra sidan ska man inte bortse från att det också har tillkommit nya sätt att umgås och sluta sig samman. Tekniker för kommunikation människor emellan har introducerats och anammats. Som alltid när en utveckling är starkt teknikdriven var de yngre snabbast med att börja utnyttja de nya möjligheterna; först efter större eller mindre tvekan har de äldre kommit med på tåget. Men nu är också de flesta av dessa där 3, av önskan eller tvång. Digital och 1 Civilsamhället är ett begrepp som börjat användas i svenskan efter mönster från det engelska civil society. 2 Ett exempel; under tiden från 1991 till 2008 halverades medlemsantalet i de politiska partierna; antalet registrerade partimedlemmar i Sverige hade vid början av 2010 sjunkit till 259 tusen, d.v.s. de politiska partierna tillsammans hade inte ens lika många medlemmar som SPF (1). 3 SCB undersöker varje år datortillgången i hemmen och Internetanvändning bland ett stort antal svenskar. År 2009 hade 61 % bland dem som var år dator hemma. I hela befolkningen är andelen med hemmadator 90 %, och de äldre knappar snabbt in på skillnaden mot de yngre årgångarna (2). 10

11 virtuell samvaro har vuxit till en våg som ibland tycks ha en tendens att skölja bort de fysiska kontakterna människor emellan. Men risken för detta är egentligen obefintlig. I själva verket är det antagligen tvärtom. Gemenskap är ett av de basala mänskliga behoven, och när kontaktytorna ökar och de praktiska trösklarna för att nå varandra sjunker, ökar också samspelet. Numera är det inte nödvändigt med en samlingslokal med en grupp åhörare och en talarstol med agitatorer för att budskap ska föras ut. Man kan koppla upp sig, delta i elektroniska nätverk, gratis, obundet i alla avseenden och anonymt om man så vill. Nackdelar med det sättet finns förvisso, men fördelar också, liksom det finns både nackdelar och fördelar med det gamla sättet att vara organiserad och närvarande. Men vi kan inte längre bortse från människors behov av både flyktiga men mångsidiga och stabila och fokuserade kontakter. Det civila samhället idag är inte vad det var igår. Framför allt har det blivit mycket mera rörligt, både innehållsligt och geografiskt. Och den utvecklingen har gått rasande snabbt. I många avseenden gäller dessa tendenser för det civila samhället också Sverige. Men vi har starka traditioner av att organisera oss, och tillbakagången av det gamla civila samhället går långsammare här än i många andra länder. Och det finns undantag. Ett mycket tydligt sådant är pensionärsrörelsen. Sedan pensionärsrörelsens tillkomst i slutet av 1930-talet har den haft en stadig och kraftig tillväxt, och denna fortsätter även nu. Med en förväntad nettoökning av medlemsantalet i pensionärsföreningarna på demografisk grund under de närmaste decennierna är dessa inte bara kamratföreningar i stor omfattning, utan också en verklig maktfaktor i det civila samhället med ökande inflytande inom sin specifika del av samhällslivet och politiken. Politiken Om civil i det civila samhället betyder den vanliga människan betecknar politik (från det grekiska ordet pólis stadsstat) det som rör staten eller det offentliga. Det finns många definitioner på ordet politik, men en minsta gemensam nämnare är att begreppet alltid syftar på offentlig maktutövning och att det avspeglar en maktkamp mellan olika (politiska) ideologier. En pensionärsrörelse inom det civila samhället är, bl.a. genom uttrycklig formulering i sina stadgar, partipolitiskt obunden. Men den är för den skull inte politiskt passiv. Tvärtom är den i högsta grad aktiv genom att se till att vara en väsentlig aktör vid utformningen och genomförandet av äldrepolitiken. 11

12 3 KOMMUNEN Lagstiftning Som nämndes i förra avsnittet stipulerar vår grundlag att en högst väsentlig del av äldrepolitiken ska förverkligas genom kommunal självstyrelse. Hur detta går till regleras av kommunallagen (ofta förkortat KL), som omfattar både de så kallade primärkommunerna (i dagligt tal kommunerna), och sekundärkommunerna (i dagligt tal landstingen). Utöver KL finns en lång rad andra lagar som griper in i kommunernas verksamhet. Inom de äldres intresseområden gäller detta framför allt Socialtjänstlagen (SoL), Plan- och Bygglagen (PBL), och Hälso- och Sjukvårdslagen (HSL). Ytterligare två lagar som har betydelse i kommunens verksamheter är Lagen om offentlig upphandling (LOU, med ny utformning från den 1 januari 2008) och Lagen om valfrihetssystem (LOV). I de flesta kommuner med KPR finns i reglementet inskrivet att ledamöterna har rätt till utbildning. Kommunallagen, liksom också Socialtjänstlagen, är självklara teman för sådan insats, kanske under en hel utbildningsdag. Kommunallagen (KL) Kommunallagen, 1991:900 (3), har ändrats åtskilliga gånger sedan den första versionen Det är en ganska omfattande och ordrik text (den tyckta versionen av lagen upptar 40 sidor), men det är givetvis bara en mindre del som har direkt betydelse för KPRledamöterna. Kapitel 1 4 behandlar allmänna frågor och definitioner, och där får man t.ex. veta att KL omfattar både kommuner och landsting. Dessa får inte utan synnerliga skäl fatta beslut med tillbakaverkande effekt på medlemmarna (= medborgarna). Kommunfullmäktige ska tillsätta en kommunstyrelse, landstingsfullmäktige en landstingsstyrelse. Dessutom ska fullmäktige tillsätta de nämnder som behövs för att bl.a. fullgöra uppgifter enligt särskilda 12

13 författningar 4. Begreppet förtroendevalda definieras som sådana som valts som ledamöter eller ersättare i beslutande församlingar 5. Kapitel 5 (om fullmäktige): I detta kapitel finner man bland annat att ärenden kan väckas utöver av fullmäktigeledamöter och nämnder av enskilda medborgare, förutsatt att fullmäktige fattat beslut om att godkänna så kallade medborgarförslag (23 ). En motion eller ett medborgarförslag ska beredas så att fullmäktige kan fatta beslut inom ett år (33 ), och bordläggning eller återremittering kan ske redan med en tredjedel av rösterna bakom sig 6. Fullmäktiges sammanträden är i princip offentliga (38 ). Interpellationer är en typ av ärenden som brukar utformas som skriftliga synpunkter med frågor till fullmäktige, viss nämnd(ordförande) eller viss ledamot; de måste vara motiverade, av allmänt intresse och får inte avse myndighetsutövning mot någon enskild (49 51 ). Dessutom kan en fullmäktigeledamot muntligen ställa så kallad fråga till viss annan ledamot (eller närvarande representant för nämnd) (54 56 ). Det förekommer också att fullmäktige beslutar om att närvarande medborgare får ställa frågor under fullmäktigesammanträden. Detta sker i så fall inom en särskild punkt på dagordningen som brukar kallas allmänhetens frågor eller liknande, och denna passas då oftast in vid början eller slutet av dagordningen för respektive sammanträde. Kapitel 6 (allmänt om styrelse och nämnder): I detta kapitel finns en föreskrift av stor betydelse för pensionärsråden, nämligen 8 : Nämnderna ska verka för att samråd sker med dem som utnyttjar deras tjänster. Detta är sannolikt det närmaste vi ännu så länge kommer mot en lagregel om att KPR ska finnas. Paragrafen här är dock alltför tunn för att bli tvingande för kommunen. Där står visserligen skall (vilket naturligtvis är bättre än bör ) men orden därefter är det ganska flummiga verka för. 4 Det står således inte i KL att en socialnämnd (eller motsvarande) ska finnas. Däremot finns i Socialtjänstlagen stadgat att Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer. Detta kan uppfattas som liktydigt med att kommunfullmäktige, enligt KL, har att utse minst en sådan nämnd (hur den än benämns i det enskilda fallet). 5 Ledamöter i råd som utses av kommunfullmäktige, exempelvis KPR, ingår således inte i KL:s formella begrepp förtroendevalda, eftersom råden aldrig är beslutande. Självfallet är dock pensionärsrepresentanterna i råden förtroendevalda i sina föreningar. 6 Första gången; upprepade bordläggningar kräver vanlig majoritet. 13

14 Kapitel 7 handlar om så kallade partssammansatta organ, d.v.s. relationen med kommunen i dess egenskap av arbetsgivare och kommunens arbetstagare. Kapitel 8 (om ekonomisk förvaltning): Här finner man bland annat att man, när betalning för tjänster och nyttigheter ska ske, inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot självkostnaden (3 c ). Kommunen ska, före oktober månads utgång, upprätta årlig budget, där som princip gäller att intäkterna ska vara större än kostnaderna. Budgeten ska dessutom innehålla ekonomisk plan för en period av tre år, där budgetåret utgör det första. Den ska fastställas senast före utgången av november (4 9 ). Kapitel 9 avhandlar hur revision inom kommunen ska gå till. Kapitel 10: Här avhandlas hur man kan överklaga beslut inom kommunen och hur laglighetsprövning av beslut görs. Lagen om offentlig upphandling (LOU) Lagen om offentlig upphandling är omarbetad på flera punkter, framför allt för att införa anpassningar till EG-direktiv, och den föreligger nu i form av SFS 2007:1091 med verkan fr.o.m. 1 januari 2008 (4). Det är en mycket omfattande och krånglig lagtext (52 sidor i den tryckta versionen), men det finns till all lycka knappast någon anledning för ledamöter i KPR att sätta sig in i den. Man bör dock vara medveten om att lagen ställer tämligen detaljerade krav på hur kommunens upphandling av varor och tjänster ska gå till. I KPR:s fall rör det sig främst om dels när ny- eller ombyggnationer av seniorboenden, vårdboenden, o.s.v. ska upphandlas dels om upphandling av vård- och omsorgstjänster. Bland de viktigare stegen i processen mot en fullbordad upphandling har man det allra första momentet, nämligen att kommunen ska ta fram ett så kallat förfrågningsunderlag. Det är i det skedet som KPR kan komma in i bilden, nämligen för att lämna synpunkter omkring kravspecifikationer och planeringen av det som ska upphandlas 7. 7 LOU, 6. Kap., 1 : Tekniska specifikationer skall ingå i annonsen om upphandling, förfrågningsunderlaget eller de kompletterade handlingarna. Specifikationerna skall vara utformade på något av de sätt som anges i 2 och 3. När det är möjligt bör specifikationerna bestämmas med hänsyn till kriterier avseende tillgänglighet för personer med funktionshinder eller utformning med tanke på samtliga användares behov. Lägg märke till den sista meningen. 14

15 KPR kan med utgångspunkt i ett eller annat konkret upphandlingsärende, exempelvis gällande vård- och omsorgsboende ta upp en diskussion omkring hur rådet, såsom representant för användarna i LOU:s mening, i framtiden bör och kan inbegripas i förberedelserna vid upphandlingar inom äldrevården och omsorgen. Lagen om valfrihetssystem (LOV) Denna lag (2008:962) (5) trädde i kraft den 1 januari Begreppet valfrihetssystem innebär här att myndigheten, d.v.s. kommunen eller landstinget, godkänner utförare av vissa tjänster enligt regler och villkor som myndigheten själv bestämmer. Gången är alltså att kommunen först bestämmer om och, för vilka tjänster, där man över huvud taget vill tillämpa valfrihetssystem. I ett så kallat förfrågningsunderlag ska myndigheten offentliggöra villkoren (prissättning, önskad kvalitet, o.s.v.). Därefter kan vem som helst (fysisk eller juridisk person) ansöka om godkännande som leverantör. Det kan således bli flera utförare utöver kommunen själv för de tjänster det är frågan om, och kommunen (landstinget) måste godkänna samtliga som uppfyller villkoren. Det är bara för vissa upphandlingar som LOV kan tillämpas, nämligen vid hälso- och sjukvård och tillhörande socialtjänster (1 kap., 1 ). Om kommunen avstår från att besluta om att tillämpa LOV för de nämnda lagstiftade tjänsterna, är alternativen antingen att kommunen (landstinget) utför dem helt i egen regi, eller att man gör en upphandling i enlighet med LOU. I båda fallen erbjuds då medborgarna endast en utförare, och när upphandling sker ska den kontrakterade utföraren utväljas enligt de regler som gäller för LOU, exempelvis billigaste pris. Om LOV däremot tillämpas, är priset och andra förhållanden fastlagda redan från början och således lika för alla. Det som sedan avgör vem den enskilde använder sig av, avgörs därmed genom vanlig konkurrens, exempelvis avseende kvalitet. Lagen stipulerar informationsplikt till de enskilda om samtliga utförare av de aktuella tjänsterna (9 kap., 1 ) samt att myndigheten ska tillhandahålla ett ickevalsalternativ för den enskilde som inte väljer leverantör av tjänsten (9 kap., 2 ). Genom ändring i Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, 5 ) blev landstingen från och med den 1 januari tvingade att införa valfrihetssystem enligt LOV för primärvården (vårdcentralerna). Någon sådan tvingande reglering av valfrihetssystem för kommunernas äldreomsorg finns inte. Däremot har regeringen velat stimulera till en sådan förändring. Bland annat infördes under perioden januari 2009 till halvårsskiftet 2010 möjligheter för 15

16 kommunerna att utnyttja särskilda stimulansmedel för att förbereda och införa valfrihetssystem enligt LOV. Upp till 2 milj. kr. kunde sökas per kommun, och totalt avsatte regeringen 280 milj. kr. för ändamålet. Vid ansökningstidens utgång i oktober 2008 hade 117 kommuner ansökt om (och därmed 142 kommuner avstått från) sådana stimulansmedel. Vilka kommuner som sökte, respektive inte sökte, bidraget framgår av en presentation på regeringens hemsida (6). Ta reda på om den egna kommunen ansökte om stimulansbidrag för förberedelser inför valfrihetssystem eller ej. I det senare fallet är det angeläget att KPR ser till att ta upp en inträngande diskussion omkring skälen till att denna möjlighet inte togs tillvara. Om bidrag däremot söktes blir det givetvis en intressant fråga hur pengarna användes och vad man kom fram till. Diskutera inom KPR även allmänt för och emot valfrihet i äldreomsorgen. Arbetssätt Praktiskt taget alla politiska beslut i en kommun eller ett landsting fattas i grunden i förväg av en politisk beredningsgrupp med de ledande personerna inom rådande majoritet, respektive oppositionen. Dessförinnan beslutar i allmänhet de olika partiernas ledningsgrupper var för sig om hur de ska ställa sig i olika frågor och hur de vill agera inom sin grupp i majoriteten respektive oppositionen. Sådana genomgångar arrangeras inte sällan som medlemsmöten för respektive parti. Detta sker inför varje sammanträde i kommunstyrelsen, men i allmänhet ser partierna till att man kommer överens även inför de olika nämndsammanträdena, i varje fall när viktiga frågor kommer upp på dagordningarna. Men det är i kommunstyrelsen som de flesta övergripande besluten i praktiken avgörs, och då i form av förslag till fullmäktige att besluta på visst sätt. Kommunstyrelsens sammanträden sker oftast bakom stängda dörrar, varför den öppna diskussionen måste anstå till fullmäktigesammanträdet, där allmänheten och lokalpressen kan närvara och även ofta delta inom ramen för beslutad arbetsordning. Genom styrelsens avgörande funktion i denna process kan man som medborgare anse att allt redan är klart inför fullmäktigesammanträdet och att det inte har någon betydelse vad man då tycker från åhörarbänken. Detta kan nog stämma i stor utsträckning. Men å andra sidan leder just detta till att stora och viktiga frågor (i vårt fall för pensionärerna i kommunen) i god tid måste förberedas med opinionsbildning och information via många olika kanaler, inklusive genom direkt kontakt med utvalda politiker. Det förekommer faktiskt också att det går att få en vändning till stånd så sent i beslutsprocessen som vid fullmäktigesammanträdet, men det är undantag. Det som har i varje fall viss chans att få framgång är när 16

17 man agerar med målet att få ärendet bordlagt med hänsyn till nya uppgifter eller insikter 8. Ett bordlagt ärende ska därefter återupptas vid nästa sammanträde. Ta reda på om det bland dem som valts till arbete i pensionärsråden (eller i övrigt bland pensionärsföreningens medlemmar) finns personer som är aktiva i något politiskt parti och genom medlemskap i detta har möjlighet att i förekommande fall påverka i pensionärsrådsfrågor genom aktioner vid partiinterna möten. Vill pensionärsföreningen påverka ett kommande beslut i en viss riktning är det helt avgörande att man håller sig informerad om hur långt beredningen har kommit. Målet är att man vid lämplig tidpunkt, som i varje fall innebär i god tid, ska kunna ta kontakt med dem av de förtroendevalda som man känner, gärna på ett personligt plan, eller har särskild anledning att försöka påverka. Kontakten bör helst leda till ett personligt sammanträffande med samtal om hur man som representant för pensionärsgruppen menar att beslutet bör utfalla. Vid det tillfället kan man, om man lyckas arrangera en träff i god atmosfär, både peka på problem och lösningar som beslutsfattarna inte har tänkt på och få tillfälle att servera goda argument och faktaunderlag. Men också mera offentliga sätt för att ha inflytande på den kommunala beslutsprocessen finns. Rätten att vara med vid kommunens fullmäktigesammanträden 9 är en sådan påverkansmöjlighet, som används alltför lite. I många kommuner får allmänheten väcka ärenden i fullmäktige medborgarförslag och även ställa frågor till nämndordförandena, och det finns många tillfällen när detta har effekt. Men utöver detta kan det innebära en påtryckning (eller kanske demonstration) redan att det sitter pensionärer på åhörarbänkarna när ärenden behandlas som direkt berör de äldre. Att någon eller några från pensionärsföreningarna finns med vid mötet ger också möjligheten att, t.ex. under en paus i förhandlingarna, komma till tals med de politiker vi valt och att då till och med nämna förslag som pensionärerna anser att man borde motionera om. Dessutom och inte minst ger vår närvaro vid fullmäktigesammanträdena en vink till närvarande journalister från lokalpressen, som dessa gärna brukar ta vara på, i synnerhet om det är ett kontroversiellt ärende på dagordningen. 8 Observera att bordläggning eller återremiss kan framtvingas med endast en tredjedel av rösterna. 9 Sammanträdena är enligt KL offentliga, och kallelser och dagordningar ska alltid kungöras enligt särskilda bestämmelser, både genom anslag och genom annons i lokalpressen (KL, 5 Kap ) 17

18 Medborgarförslag och frågor Som nämndes i avsnittet ovan om Kommunallagens femte kapitel, kan fullmäktige besluta dels att så kallade medborgarförslag får lämnas, dels att närvarande personer bland åhörarna vid fullmäktigesammanträden får ställa frågor. Den första delen finns uttryckligen nämnd i KL, medan frågemöjligheten inte gör detta utan förutsätter en uttalad vilja att ha med sådan kontakt med medborgarna i fullmäktiges arbetsformer. Detta förfaringssätt med medborgarinflytande direkt vid fullmäktigesammanträdena är numera vanligt bland landets kommuner, och oftast gäller att om man tagit beslut (enligt KL Kap. 5, 23 om medborgarförslag) så har man också varit välvillig till allmänhetens frågor. Dock brukar kommunernas fullmäktigeförsamlingar vara lite mera restriktiva när det gäller att släppa fram frågorna, eftersom de ibland riskerar att kräva alltför mycket tid under sammanträdena. Fullmäktige beslutar generellt om dessa saker vid början av varje ny mandatperiod och det beslutet gäller sedan under hela tiden fram till ny fullmäktigeförsamling träder i tjänst efter nästa val. Ordföranden brukar dock känna sig fri att av tidsskäl tillfälligt frångå en regel om allmänhetens frågor, när han förbereder ett sammanträde som kan förväntas bli långt, t.ex. det sammanträde när nästa års budget ska beslutas. Fundera tillsammans med föreningsstyrelsen (eller en samverkansgrupp inom kommunen) om det finns något som skulle lämpa sig som medborgarförslag och lägg upp en strategi för detta. Man ska tänka på att båda åtgärderna, medborgarförslag och frågor, alltid är formellt bundna till viss medborgare 10. Det är således en individ som undertecknar och pläderar för ett förslag, respektive en viss person (som själv är med på fullmäktigesammanträdet) som får ställa fråga. Det är således inte korrekt och många fullmäktigeordföranden sätter en ära i att vara ytterst formella på den punkten att utforma ett förslag eller en fråga som något som en viss organisation vill föra fram. Även om det kan bära emot bör man försöka hålla sig till jag-formen. Medborgarförslaget skickas till kommunen på undertecknat papper adresserat till kommunfullmäktiges ordförande eller i vissa fall kommundirektören. Detta bör ske i god tid före det sammanträde när 10 KL, 5 Kap., 23 : Ärenden i fullmäktige får väckas av 5) den som är folkbokförd i kommunen eller i en kommun inom landstinget, om fullmäktige har beslutat om det (medborgarförslag) 18

19 man vill att förslaget ska bli godtaget såsom ett väckt ärende, vilket ofta innebär minst en månad innan det åstundade sammanträdet. När det så kommer upp på fullmäktiges dagordning bör undertecknaren vara närvarande för att personligen plädera för sitt förslag. Efter denna händelse följer en beredning av vad som föreslagits, vilket i allmänhet sker genom att ärendet lämnas vidare till den nämnd som det berör. Och så småningom kommer ärendet tillbaka till fullmäktige tillsammans med nämndens yttrande och kommunstyrelsens förslag till beslut. Även när det gäller frågor är det en viss person, som är närvarande vid sammanträdet, som får ställa frågan. Detta sker muntligen, och frågan ska riktas uttryckligen till ordförande i viss nämnd, till ordförande i styrelsen eller till någon annan namngiven ledamot i fullmäktige. Även om det hela utspelas muntligen, skadar det aldrig att frågan finns formulerad på papper som kan lämnas över till fullmäktiges ordförande och/eller den man ställer frågan till, och i förekommande fall till närvarande journalister. Den som vill ställa en sådan fråga i fullmäktige bör vara ordentligt förberedd och tänka på att: frågan inte får urarta till ett anförande, den ska ha ett bestämt och tydligt avgränsat innehåll, den ska vara försedd med en kort förklaring, den ska beröra angelägenhet av större intresse för kommunen eller landstinget (50 ) och den ska rikta sig till viss person. Det är dessutom klart olämpligt att redan från början ladda upp med en serie alternativ- eller följdfrågor. Man ska begränsa sig till en enda fråga som ställs så konkret att frågan faktiskt kan besvaras med ett kort svar. Oftast är ordföranden positivt inställd till ett replikskifte efter frågan, och om detta skulle inträffa måste man komma ihåg att hålla sig mycket kort (ett replikinlägg ska inte ta längre tid än en minut). Miljön med många åhörare, och att man ska tala i mikrofon från en talarstol (i vissa kommuner sänds också sammanträdena i lokalradio eller till och med TV), kan kännas ovant, och det är säkerligen för de flesta en god idé att öva i förväg inför goda vänner i föreningen, av vilka en får agera den person som man ställer frågan till. Man bör vara klar över att det finns en statusskillnad mellan en fråga vid ett fullmäktigesammanträde och en interpellation. Den senare, som normalt är skriftlig och bara kan ställas av en fullmäktigeledamot, meddelas i förväg, i varje fall till den person som ärendet riktar sig till, och ska helst finnas framlagd som underlag vid sammanträdet. Den tilltalade i ärendet kan därför förbereda sitt svar, ta reda på fakta, o.s.v. 19

20 Det finns således inom fullmäktiges ram flera olika vägar med stigande dignitet för att påverka beslut: o o o o o fråga från åhörare vid fullmäktigesammanträde fråga från en fullmäktigeledamot till en annan interpellation medborgarförslag motion Det är bara de två senare som innehåller det konkreta förslaget. De tre första kan ses som mer eller mindre umbärliga steg på väg mot ett förslag. En värdefull övning i rollspelsform kan bestå i att bygga upp kampen med metoder och kanaler, likaväl som argumenteringen för att inrätta ett kommunalt pensionärsråd i en tänkt kommun som saknar sådant råd. Alternativ kan man öva försvar av det befintliga rådet i ett läge när kommunens politiska majoritet är inne på att avskaffa detta. Bilda två grupper, den ena pensionärsgruppen för och den andra politikergruppen emot. 20

21 4 LANDSTINGET Allmänt Sekundärkommunen (landstinget) har hand om den kommunala självstyrelsen i ett län. Landets indelning i som det nu är 21 län (och därmed också landsting) har förändrats över tiden. Ännu flera förändringar är på gång efter ett antal utredningar, senast den så kallade Ansvarskommitténs slutbetänkande från den 27 februari 2007, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10) 11 (7). Redan från början av den indelning av landet som gäller idag ingick i Jämtlands län även landskapen Härjedalen och delar av Hälsingland (andra delar av Hälsingland ingår i Gävleborgs län och Västernorrlands län). Skåne län sammanfaller sedan den 1 januari 1997 i stort sett med landskapet Skåne (med de tidigare delarna Malmöhus och Kristianstads län). Västra Götalands län bildades den 1 januari 1999 genom sammanslagning av Göteborg och Bohus, Skaraborgs och Älvsborgs län 12. En av de huvudfrågor som Ansvarskommittén hade att arbeta med var landstingens starkt varierande storlek (geografiskt, finansiellt) och olikheterna i struktur mellan landsdelarna (stad/landsbygd, näringsliv, kultur och traditioner). Det minsta landstinget är Gotland med sina 57 tusen invånare och det största är Stockholm som har 1,85 miljoner invånare. En ansats i utredningen för att åstadkomma större jämlikhet över landet var att föreslå regional sammanslagning av flera län till ett mindre antal nya. Även om flera scenarios för detta hade tagits fram inom kommittén, vilka pekar på att en optimal struktur för landets indelning kunde ligga på mellan 6 och 9 landsting, bygger förslaget på att förändringarna skulle ske efter landsdelarnas egna önskningar och efter förhandlingar dem emellan, en process som antas ta åtskilliga år. Vi ska, med tanke på den diskussion som fortfarande pågår omkring en eventuell ny indelning av landet i större landstingskommuner, lägga märke till att det, när det gäller hälso- och sjukvården, redan 1984 inrättades en särskild regional indelning i sex hälso- och sjukvårdsregioner. Regionsjukvården bygger på ett samarbete mellan landstingen/motsvarande inom varje region. I dessa tas bl.a. ansvar för sjukvård i medicinska specialiteter som kräver större 11 Tidigare hade ett par stora utredningar berört ungefär samma område: , ordförande Olof Petersson: Maktutredningens slutrapport Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990: 44) , ordförande Bent Göransson: Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati. Politik för folkstyrelse på 2000-talet (SOU 2000:1). 12 Vid tillkomsten av Västra Götalands län övergick Habo och Mullsjö kommuner till Jönköpings län. 21

22 patientunderlag än ett enda län, man driver regionsjukhus, man har hand om viss del av tillsynen och statistikinsamlingen, o.s.v. Regionsjukhusen är också universitetssjukhus. De sex sjukvårdsområdena är: län invånare 13 1 Stockholmsregionen A, B, I 1, 9 (2,2) 2 Sydöstra sjukvårdsregionen E, F, H 1,0 (1,0) 3 Södra sjukvårdsregionen G, K, Skåne, del 1,6 (1,8) av N 4 Västsvenska del av N, Västra 1,7 (1,9) sjukvårdsregionen Götaland 5 Uppsala-Örebroregionen C, D, S, T, U, W, 1,9 (2,0) X 6 Norra sjukvårdsregionen Y, Z, AC, BD 0,9 (0,8) Landstingen har kommunal beskattningsrätt och ansvarar för vissa samhällsuppgifter, i första hand hälso- och sjukvården men också kultur, trafiken i länet och regionplanering. Landstingens verksamhet finansieras till största delen via landstingsskatten. Därutöver får landstingen inkomster från patientavgifter och försäljning av tjänster. Staten bidrar med generella och riktade statsbidrag. Den största delen av landstingens budget går till hälso- och sjukvård samt tandvård. Lagstiftning Som tidigare nämnts regleras både landstingen och primärkommunerna av Kommunallagen (1991:900), se vidare ovan under avsnitt 3. Kommunen. Landstingens och kommunernas ansvar inom hälso- och sjukvården regleras i hälso- och sjukvårdslagen (HSL, se vidare under avsnittet om lagstiftning i kapitlet Äldre som Vårdas ). 13 miljoner invånare 2005 (prognos 2030) 22

23 5 PENSIONÄRSRÅDEN Allmänt Det var i början av 1970-talet som pensionärsorganisationerna tog initiativ till att bilda lokala pensionärsråd i kommunerna, bl.a. med motivet att äldre som grupp var dåligt representerade i de politiska församlingarna. Också behovet av samordning mellan olika politikområden och mellan olika organisatoriska enheter och nivåer fanns med som motiv. Ett kraftfullt argument för pensionärsråden var att den nyligen genomförda kommunsammanslagningen hade medfört att pensionärernas möjligheter till kontakt med och inflytande på den lokala politiken hade försvårats avsevärt. Efter de första försöken, som skedde med uttalat stöd från politiker på alla nivåer, har förekomsten av pensionärsråd i kommunerna och landstingen runt om i landet utvecklats kraftigt. Idag finns ett sådant råd i praktiskt taget alla landsting och kommuner och även i en hel del kommundelar och stadsdelar med egen förvaltning, liksom i sjukvårdsdistrikt inom sådana landsting som har bildats genom regionsammanslagning av tidigare län och landsting. Utöver förkortningarna KPR för Kommunalt PensionärsRåd och LPR för Landstingets PensionärsRåd förekommer också exempelvis SPR (StadsdelsPensionärsRåd) och RPR (Regionalt PensionärsRåd). I den här handboken används endast KPR och LPR, och eftersom mycket är likartat för alla pensionärsråden betyder beteckningen KPR även alla de andra formerna, om det inte är tydligt att endast det kommunala pensionärsrådet avses. Mindre än en handfull av landets 290 kommuner saknar fortfarande KPR, och på sina håll har det också förekommit förslag om att avveckla befintliga pensionärsråd. I allmänhet har dessa förslag inte antagits när protesterna från pensionärerna blivit alltför starka, men det finns dock exempel där råden verkligen har försvunnit. I ett par fall har flera tidigare kommundelsråd i en kommun slagits samman till ett gemensamt KPR. Under de dryga trettio år som pensionärsråd har funnits har de diskuterats och utvärderats åtskilliga gånger i undersökningar, i rapporter och statliga utredningar med tillhörande betänkanden, och de har berörts i flera sammanhang i propositioner och riksdagsdebatter. Ett antal akademiska uppsatser har också redovisat undersökningar av pensionärsråden. Sammanlagt kan man, med början i en undersökning från1983, nu räkna ihop till hela 14 sådana referenser med upplysningar om pensionärsråden. En sammanfattande redovisning av vad som har presenterats ges i en rapport 2007 från Stiftelsen Stockholms Läns Äldrecentrum (8). Den mest omfattande undersökningen har varit en kartläggning 1997 genom Socialstyrelsen, vilken gjordes på uppdrag från regeringens 23

24 pensionärskommitté. I betänkandet från äldreberedningen SENIOR 2005 diskuteras pensionärsråden på sid 253 ff. Ingen av dessa undersökningar har haft ett ifrågasättande angreppssätt, utan man har i samtliga fall utgått från att pensionärsråden är av nytta och konstituerar ett demokratiskt behov på alla nivåer. Det som kommit till diskussion är i stället huruvida pensionärsråden i praktiken fungerar som det var tänkt och man har försökt identifiera förbättringsmöjligheter. Under 2007 genomfördes ett stort antal träffar med KPR-ledamöter från SPF 14 vid seminarier och kurser. Mot bakgrund av det som då kom fram, tillsammans med den rika informationsbank som den ovan nämnda skriftliga dokumentationen utgör, kan erfarenheterna sammanfattas på följande sätt: o o o o Uppfattningarna om hur det egna pensionärsrådet fungerar i praktiken varierar stort. Ofta är man mycket nöjd och ser KPR (numera) som en utomordentlig plattform för lokal äldrepolitisk påverkan. Men ofta är man också missnöjd, och ibland anser man till och med att rådet inte alls fungerar. Från undersökningarnas enkäter framgick att ungefär hälften av pensionärsrepresentanterna i KPR anser att rådet fungerar bra eller utmärkt, hälften har mer eller mindre kritiska synpunkter. Tidigare var det allra vanligaste att rådet sorterade under socialnämnden, omsorgsnämnden eller motsvarande nämnd, men det förefaller numera som att KPR allt oftare förs över till kommunstyrelsen. I och med att KPR numera ofta lyder under kommunstyrelsen är också i allmänhet någon därifrån ordförande i KPR; i andra fall är en ledamot från socialnämnden (motsvarande) KPR:s ordförande. Vice ordförande är nästan alltid en pensionärsrepresentant. Många varianter förekommer dock. Tidigare rapporterades ofta att rådet inte hade något fastställt reglemente eller motsvarande arbetsordning. Dock ser det numera ut som att de allra flesta KPR faktiskt har reglemente 15, vilket oftast är fastställt av respektive kommunfullmäktige. De allra flesta av dessa förefaller bra och tydliga. De kritiska synpunkter som fortfarande framförs mot hur KPR fungerar antyder då framför allt att man på många håll inte följer den fastställda arbetsordningen. De vanligaste kritiska synpunkterna är: o I många fall upplever pensionärsrepresentanterna att ordföranden och de övriga politiska representanterna saknar 14 Sammantaget har cirka 300 ledamöter på detta sätt haft tillfälle att muntligen redovisa erfarenheter och framföra synpunkter 15 Då man söker på nätet efter reglemente för kommunala pensionärsrådet får man nästan träffar, av vilka åtskilliga leder till fullt publicerade dokument. 24

25 o o o o o o o intresse för rådet; ibland menar man till och med att politikerna demonstrerar att rådets sammanträden ordnas mera av plikt än av en önskan att få till stånd en diskussion och samverkan med pensionärsgruppen. Det blir alltför mycket en enkelriktad information om beslut som redan är fattade. Kallelser och dagordning med tillhörande underlag skickas ut alltför sent för att ge möjlighet till diskussion och påverkan från pensionärsleden. Protokollen från sammanträdena distribueras inte på ett sätt som gynnar samverkan mellan KPR och politikerna och förvaltningarna; det är sällsynt att utdrag ur protokollen senare dyker upp som del av olika beslutsunderlag. Dagordningen bestäms ofta av ordföranden ensam (eller kanske en tjänsteman). Man matas full med omfattande underlag omkring oväsentliga ärenden (typ bygglovsansökningar) så att viktiga saker kommer i skymundan eller inte hinns med. Det finns ingen övergripande planering, t.ex. på årsbasis, som kunde medverka till att strategiskt viktiga ärendetyper får tillräcklig fokus. Kommunen erbjuder alltför sällan åtgärder som utvecklar ledamöternas kompetens och engagemang (utbildning, studiebesök o.s.v.). I äldreberedningens SENIOR 2005 betänkande, görs det sammanfattande påpekandet att kvaliteten i KPR-arbetet är starkt avhängigt av a) att kommunens ledamöter (fr.a. politikerna) är allmänt positivt inställda till rådet och lyhörda för pensionärsgruppens synpunkter och b) att de äldre har kunskap och förmåga att framföra de äldres synpunkter. KPR Som nämndes ovan framgår det av en rad undersökningar att den allmänna uppfattningen om KPR varierar. Knappt hälften av företrädarna från pensionärsleden menar att de fungerar ganska bra, medan drygt hälften har i större eller mindre grad kritiska synpunkter. Detta är naturligtvis inte alls tillfredsställande. Om man dock utgår från de nuvarande reglementen för KPR som finns tillgängliga på nätet (se nedan under avsnittet Reglemente ) får man en betydligt ljusare bild än den som de tidigare undersökningarna med enkäter bland ledamöterna tycks ge. Det förefaller som att pensionärsråden under de senaste åren generellt både har förbättrat sin ställning i kommunerna och alltmera håller på att hitta bättre arbetsformer samtidigt som alltså en hel del återstår att göra. Framför allt gäller detta i vad mån som politiker i allmänhet 25

26 (och tjänstemännen) tar KPR på verkligt allvar och även ser rådet som en positiv komponent i demokratiarbetet. Ambitionsnivå och legitimitet Det räcker givetvis inte med information absolut inte om den uppfattas mest som envägskommunikation från kommunen till pensionärerna. Till detta hör att det uttryckligen skrivs in i arbetsordningen att KPR ska vara remissorgan i alla kommunala frågor som berör äldre och att KPR har överläggningsrätt i frågor av större betydelse. Det senare innebär att rådets ledamöter måste få underlag till planerade beslut i tid för att kunna svara på remissen och i förekommande fall kunna ta initiativ till överläggning med berörda nämndpolitiker eller tjänstemän. Utfallet av en sådan överläggning ska därefter redovisas i de underlag som så småningom går till beslut i nämnden, kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige. Det är betydelsefullt att rådets legitimitet görs tydlig. Politiker och tjänstemän måste uppfatta att pensionärsledamöterna representerar hela pensionärskollektivet, och inte bara sig själva, sin förening eller liknande. Ledamöterna är ju vanligtvis inte själva brukare av exempelvis äldreomsorg, men de representerar dem som är det. Initiativ Men det finns ytterligare ett steg mot optimalt och demokratiskt fungerande KPR: rådet ska ha möjlighet att ta initiativ. Detta innebär att rådet inte enbart ska styras av de ärenden som politikerna och tjänstemännen kommer med, utan man ska även vid behov kunna föreslå en åtgärd (t.ex. en utredning, förslag om en förändring, o.s.v.), och detta förslag ska ledas vidare in i det politiska systemet. Det kan också innebära att ledamöter från KPR ges tillfälle att delta i de av kommunens planerings- eller arbetsgrupper, där frågor av betydelse för de äldre behandlas, och där ledamöternas kompetens och synpunkter tas till vara. Ganska ofta visar det sig, när förslag om sådant deltagande framförs, att politikerna inte har något emot detta utan välkomnar initiativet; man har bara glömt bort KPR. Kommunens villkor Det är dock alltid viktigt att komma ihåg att råden finns och fungerar på politikernas (i slutänden kommunfullmäktiges) villkor. Det är ett referensorgan och kan inte uppträda som en nämnd. I råden fattas således inte några verkställighetsbeslut, och råden har ingen laglig rätt att utifrån sin position väcka förslag hos exempelvis fullmäktige. En konsekvens av kommunens ledarställning i förhållande till KPR är att man från det hållet i princip ser de anmälda ledamöterna som personer som ska representera pensionärerna under hela mandatperioden på fyra år. Pensionärsföreningarna själva agerar dock på årsbasis och utser ledamöter vid sina årsmöten. Men det är viktigt att observera kommunens utgångspunkt, vilken innebär att det 26