Åtgärder för bevarandet af militära hemligheter.

Transkript

1 1 Kap. IV. Diverse.

2 2 Åtgärder för bevarandet af militära hemligheter. Det sätt på hvilket japanerna vetat under kriget insvepa alla sina planer och företag i snart sagdt fullständig hemlighetsfullhet är helt enkelt enastående. Ej nog med att de förstodo hindra motståndaren, och den utom-japanska världen i allmänhet, att få inblick i desamma; äfven de som under och före kriget vistades i själfva Japan eller som följde armén i fält utan att tillhöra japanska nationen sväfvade i allmänhet i fullständig okunnighet om hvad som tilldrog sig rundt omkring dem. Själfva möjligheten af att begå indiskretioner var därigenom dem betagen. Preventiva åtgärder. Till ernående af ett dylikt resultat bidrogo, förutom lagbestämmelser och förordningar i direkt prohibitivt syfte, en mångfald gynnsamma och samverkande omständigheter. Bland dessa senare förtjäna att främst framhållas. Japanska nationens patriotism, hvilken under detta krig tagit sig så storartade uttryck. Det var icke en dunkel och famlande patriotism som yttrade sig i stora ord och åthäfvor, utan en om plikt och mål fullt medveten sådan som verkade i det tysta, i stort och smått och för alla samhällsklasser lika, och hvars grundsats var att underordna det enskilda intresset under det allmännas. Det var frukten af en systematisk, målmedveten uppfostran som börjat i hemmet med det späda barnet och sedan fortsatts i undervisningsanstalterna samt inom samfundslifvets alla områden. Med denna patriotism förmälde sig en, efter kriget med Kina blott alltför begriplig ovilja och misstro mot de europeiska nationerna, som gjorde kriget med Ryssland i bästa mening populärt, för att inte säga heligt: det gällde ju att hämnas för den skymf som då tillfogades hela nationen, och att hämnas dem som då till ingen nytta offrat sina lif för fosterlandet. Vid ingen af de ceremonier till de dödas ära, som tidt och ofta afhöllos, försummade man att framhålla, att nu kunde de i nyssnämnda krig stupade hjältarnas andar finna ro, ty de voro hämnade. Att ett folk med dylik uppfattning om plikten mot fosterlandet i allmänhet, och i detta krig i synnerhet, skulle befinnas villiga att sälja eller yppa hemligheter eller förhållanden som kunde skada nationens sak var icke att vänta, och det skedde ej heller. Regering, embetsmän och press sörjde i lika grad för att en hvar fick rätt uppfattning om sin tystnadsplikt; och det var fullkomligt lönlöst för obehöriga att söka locka upplysningar ur infödingarna. Hvad man bjöd på var i bästa fall tomt prat eller osanningar, gifna i det lofvärda syftet att missleda den nyfikne. Pressens hållning var den mest korrekta. Visserligen hade den alltid lagens Damoklessvärd hängande öfver sitt hufvud; men det kan ej förnekas att den medvetet och lojalt iakttog allt hvad af den i allmänhet kunde begäras, ej minst däri att den uppmanade allmänheten till offervillighet och försiktighet i tal och skrift. Regeringen stod i oafbruten förbindelse med densamma till förekommande indiskretioner, af, som det kunde tyckas, den mest oskyldiga art; och i allmänhet publicerade den intet som ej förut underställts vederbörandes godkännande. Till alla redaktioner öfverlämnades en förteckning å förhållanden och fakta som icke finge i tidningarna behandlas; publicerades någon gång artiklar i dylika ämnen

3 3 kunde man vara säker om, att de emanerade från militärmyndigheterna och voro tillkomna i afsikt att främja de militära intressena, utsprida falska nyheter och dylikt. Pressen stod, korteligen, under myndigheternas absoluta kontroll och böjde sig lojalt under densamma. Ur den källan kunde den efter upplysningar törstande intet ösa. Svårigheterna för en icke-japan att erhålla uppgifter af militär art voro synnerligen stora icke minst med hänsyn till det säregna tal- och skriftspråket, framför allt det senare. De få ickejapaner som behärskade dessa, voro i allmänhet fullständigt japaniserade, och i öfrigt från myndigheternas sida underkastade sträng uppsikt, som ej lockade till några försök komma militära hemligheter på spåren. Hvad särskildt vidkommer personalens af armén och flottans ställning till bevarandet af militära hemligheter angår, så lämnade man icke till densammas afgörande hvad som vore af natur att få omtalas eller i allmänhet afhandlas. Redan vid första inträdet i tjänst inskärptes hos densamma att icke med utomstående japaner eller icke-japaner inlåta sig på militära förhållanden af hvad art de vara må. Frågade man en soldat (hvilkens regementsnummer stod att läsa på axelklaffen) hvilket regemente han tillhörde, så antingen svarade han att han icke visste det eller så uppgaf han ett falskt nummer. Som en allmän regel gällde, att militär personal icke fick inlåta sig på samtal med utomstående uti andra ämnen än sådana, som voro af fullt offentlig natur, som t.ex. reglementen och instruktioner m.m.; och med andra militärpersoner i annat än som direkt rörde tjänsten och hvar till tjänsteställning berättigade eller nögade. Det gafs sålunda inga offentliga hemligheter inom armén; om det som låg utom den enskildes tjänst visste man intet, eller därom yttrade man åtminstone sig icke. Osanning tillgreps flitigt för att affärda besvärliga frågare; begärde man upplysning af 10 personer om fältportionens sammansättning fick man 10 falska svar. För öfrigt litade man på ingen, utom en hvar var föremål för ständig uppsikt af sin omgifning. En hvar visste det ock, liksom han visste hvad följden af en oförsiktighet skulle blifva; och detta lockade heller ej någon till lösmynthet. Till de preventiva åtgärderna hörde också den diskretion från militärmyndigheternas sida som fick uttryck i det sätt, på hvilket de officiella rapporterna om krigshändelserna voro affattade. Först och främst offentliggjordes ingenting som var af art gifva den yttre världen och sålunda ock fienden kunskap om krigsrörelser, motgångar eller dylikt, hvilka kunde hafva inverkan på det militära läget i allmänhet, verka nedslående på nationen eller skadligt för landets kredit. Slagskeppet Jashima s undergång i maj 1904 förblef sålunda ett löst, obestyrkt rykte tills herraväldet på hafvet var afgjordt genom sjöslaget vid Tsushima; liksom de oerhörda förlusterna vid stormningarna af Port Artur hösten 1904, och, naturligtvis, allt som hänförde sig till trupptransporter, ständig indelning och dislokation m.m. I de oficiella rapporterna om krigshändelserna talades om flygelarmé, kringångskår, visst regemente å viss plats m.m. sådant; sällan namn och nummer å truppförband. I början var man litet oförsiktig så tillvida som man talade om Osaka fördelningen, generalmajor N.N:s brigad o.s.v. men därmed upphörde man snart. Kartor medelst hvilka någon möjlighet skulle förefunnits tyda dessa dunkla rapporter, fingo ej publiceras eller säljas. Man jämföre härmed de oefterrättliga

4 4 förhållandena å ryska sidan, där, åtminstone under förra hälften af kriget, offentlighet gafs åt nästan allt utom nederlagen. I detta sammanhang må det erkännande ges åt de officiella japanska rapporterna att de, i all sin obegriplighet, åtminstone voro sanna, och att skryt samt öfverdrifter voro dem alldeles främmande. Prohibitiva åtgärder. Dessa som innefattades i direkta förordningar eller lagbestämmelser voro: a) Bestämmelser angående telegrambefordran i krigstid, eller 1. Förbud att afsända chiffertelegram (Bil. 24.). 2. Bestämmelser om afsändande af presstelegram från Japan till utlandet (bil. 25.). 3. Do af telegram från krigsskådeplatsen till Japan eller utlandet (Bil. 26.). b) Bestämmelser om krigskorrespondeters korrespondens (Bil. 27.). c) Bestämmelser om militärattachéers korrespondens (Bil. 28.). d) Tryckfrihetslagen (Bil. 29.). e) Förordningen angående förbud publicera militära hemligheter, trupprörelser m.m. (Bil. 30.). f) Lag angående skydd af militära hemligheter (Bil. 31.). Som af dessa förordningar framgår var den militära sekretessen väl omgärdad och straffen för dess kränkande drakoniska. Hvad särskildt pressen angår var dess yttrandefrihet betänkligt kringskuren. Kontrollerande åtgärder. De legaliserade kontrollerande åtgärderna innefattades uti de censurbestämmelser som i kraft af ofvannämnda förordningar hade att tillämpas på befordrandet af telegrafisk och postal korrespondens. Preventiv tidningscensur förekom ej. Hvad särskildt vidkommer censuren å telegram, afsända från krigsskådeplatsen och som hade att alltid passera kejserliga högkvarteret i Tokio, voro dessa underkastade dubbel censur, först vid vederbörligt stabskvarter och sedan i Japan. Detta var anledningen till att betalningen skulle erläggas först vid telegrafstationen i Japan. Det gafs emellertid andra osynligt verkande kontrollbestämmelser öfver det sätt hvarpå vederbörande förordningar efterlefdes, nämligen breföppnande och spioneri. Båda slagen voro satta i system. Spioneriet som hade till föremål främst utlänningar och deras förhållande, men också japaner som med de förstnämnda stodo i beröring eller i öfrigt ådragit sig misstankar, var ofantligt utgrenadt och väl organiseradt; dess omedelbart fungerande organ voro tjänstepersonalen, portvakter, kuskar tagna å gatan, detektiver o.s.v., som alla hade att till polisen anmäla hvad som kunde förefalla dem misstänkt. I utlandet verkade speciella agenter. Genom dylika

5 5 agenter kom man exempelvis i Paris på spåren det spioneri som af en fransk undersåte utöfvades i Tokio, och som ledde till hans häktning och fällande. Af hvad förenämnda spionerande personal kunnat iakttaga kom man lätt att få klart för sig, om någon sysslade med utspionering i en eller annan form af militärhemligheter. Detta ledde främst till öppnande och undersökning af hans korrespondens. Emellertid lärer dylik undersökning, särskildt under krigets tidigare dagar, ha drabbat nästan alla utlänningars korrespondens, hvad angår så ankommande som afgående bref, hvilket framgick af dels de betydliga förseningar brefvens aflevererande voro underkastade, dels det förstörda skick i hvilket de framkommo. Ofta nog brydde man sig ej om att dölja processen utan skar helt enkelt upp kuverten och aflämnade dem i sådant skick. Utspridande af falska underrättelser. Ett indirekt medel att bevara krigshemligheter var naturligtvis utspridandet af falska underrättelser, vilseledande såväl motståndaren som den stora allmänheten. Det har redan nämdts att pressen i Japan användes för dylika ändamål. Man försmådde ej heller att härför begagna sig af såväl krigskorrespondenterna (japanska och utländska) samt militärattachéer å krigsskådeplatsen, genom att, i en eller annan förförisk form, låta dem få kännedom om någon intressant kombination eller dylikt, samt sedan låta meddelandet därom ograveradt passera censuren. Framför allt fingo engelsmän och amerikanare, de där till det sista läto sig, som allierade, duperas, göra tjänst som nyhetsspridare. Mot fälttågets slut, sedan allmänheten börjatt fatta misstro till från dessa håll emanerande rykten, begagnade man sig af taktiken att lämna sanna uppgifter, dem naturligtvis då ingen trodde. Så talade man t.ex. i stabskvarteren före slaget vid Mukden, vidt och bredt om en tillämnad kringångsrörelse omkring ryska vänstra flygeln (den som också kom att af Jalu-armén utföras). Mot ortsbefolkningen var man också mycket öppenhjärtlig, viss om att ryssarna inom 24 timmar skulle ha kunskap om allt som omtalats. Resultatet af japanernas åtgärder för skyddandet af sina militära hemligheter är väl kändt; världen har faktiskt icke vetat hvarken mer eller mindre än just hvad militärmyndigheterna velat meddela; och betydelsen däraf är här öfverflödigt att påpeka. Emellertid måste vidgås att japanerna haft enastående fördelar på sin sida för nående af detta resultat, främst däri att de behärskat alla nyhetskanalers utlopp till yttre världen. Rasolikheterna ha heller aldrig lämnat en japan i okunnighet om, att han haft framför sig en utlänning, d.v.s. en fiende, för hvilken han bort taga sig i akt. På krigsskådeplatsen funnos inga andra telegrafer än de militära, ingen post, inga järnvägar annat än de militära o.s.v. Att man i ett krig inom Europa aldrig kan komma till ens tillnärmesevis samma resultat är gifvet. Men redan däri, att så stora svårigheter uppresa sig däremot i vår världsdel, ligger den kraftigaste maning att icke försumma att göra hvad som kan göras till bevarande af den militära sekretessen. Åtgärderna härför böra emellertid icke begränsas till den tid under hvilken ett krig pågår, ty fiendens spaning börjar i fredstid och kan bli grundläggande för hans krigiska verksamhet. En af de allra viktigaste åtgärderna är förvisso reglerandet af pressens ställning till militära hemligheterna, i så fred som krig, ty det är ju orimligt att ställa allt på spel för att allmänheten skall få tillfredsställa

6 6 sin nyfikenhet uti detaljer, som ej angå och i grund och botten ej intressera dem. Emellertid, och med tanke på förhållandena i vår armé, synes det ej minst ligga vikt uppå, att arméns personal får rätt uppfattning om sin tystnadsplikt, den där nu allt för ofta åsidosättes; denna bör inläras i rekrytskolan samt sedan framgent oaflåtligt inskärpas. Anställandet vid fälthären af krigskorrespondenter och militärattachéer lär väl vara ett oundvikligt ondt, som det gäller att reducera till ett minimum. De förra äro relativt oskadliga så länge de utgöras af rena tidningsmän (ej f.d. officerare); det visade sig under kriget, att äfven de som bevistat flera fälttåg, fullständigt saknade militärt omdöme, och att deras uppfattning kunde ledas i hvilka spår man behagade. Med god ledning och skarp censur kunna de kanske ock vara till nytta. Militärattachéerna äro besvärliga nog för att deras antal bör begränsas, till det minsta möjliga; deras bättre militära omdöme kan bereda ledningen stora obehag, därest ej särskilda åtgärder vidtages för att göra dem så oskadliga som möjligt. Censur af alla från dem utgående meddelanden bör sålunda vara oeftergiflig. Vidare böra de, liksom ock krigskorrespondenterna, tillförbindas att kvarstanna vid armén till krigets slut, eller till dess militärmyndigheterna finna deras eventuella afresa ej innebära våda för bevarandet af militära hemligheter. Ytterligare torde de ock böra förbinda sig att icke under sin vistelse vid armén afsända några rapporter angående krigshändelserna, till undvikande af de oupphörliga konflikter med censurmyndigheterna som förekommo exempelvis inom japanska armén. Jag har med afsikt skrifvit tillförbinda sig. Japanerna underläto affordra dylik förbindelse, hvilket vållade diplomatiska förvecklingar alldenstund flera beskickningschefer bestämdt påyrkade rätt för sina militärattachéer, i deras egenskap af diplomatiska agenter, att fritt och ocensureradt till och med i chiffer, meddela sig med sina legationer. Allmänt omdöme om de krigförande arméerna. De i det föregående på olika ställen gjorda uttalandena om de krigförande arméerna, deras värde m.m., kunna i korthet sammanfattas sålunda. Japanska armén. Ledningen. Högsta ledningen af operationerna var koncentrerad i kejserliga högkvarteret i Tokio som i sin hand höll desammas alla trådar utan att, som det vill synas, störande inverka på de olika högsta befälhafvarnas handlingsfrihet. I allmänhet utmärkte sig ledningen för en fast organisation, egnad att främja enhetlig samverkan mellan flotta och här och härafdelningarna emellan; målmedvetenhet och planmässighet voro för densamma karaktäriserande. Det vill emellertid synas som kräfde planernas fattande och förberedelserna till deras utförande längre tid än som i allmänhet kan därtill bestås i det rörliga fältkriget; eller med andra ord, som felades hos ledningen förmåga af hastigt initiativ och energiskt genomförande af en gång uppgjord plan. Måhända ansåg man sig ej böra brådska då man hade med ryssarna att göra; långsamhet där sådan ej är nödvändig kan dock hvarken ur militär eller annan synpunkt försvaras.

7 7 Sedan emellertid alla förberedelser för ett företag slutligen träffats, genomfördes planen med hänsynslös kraft, utan tvekan och vacklande, med insättande af de sista resurserna. Den ständiga indelningen af fälthären var ur ledningens synpunkt ändamålsenlig därigenom att antalet operativa enheter (arméer) direkt under högsta ledningen var förhållandevis ringa, arméernas storlek väl afpassad för deras uppgifter, och att ändringar i indelningen lätt och utan störningar kunde vidtagas. Den fria dispositionen af fördelningar och reservtrupper underlättade stridskrafternas gruppering för hvarje särskildt fall. Truppförbandens - de högre som lägre sammansättning och organisation samt utbildning var ändamålsenlig och förträfflig. Hvad vidkommer de olika truppslagens värde stod infanteriet främst och i hvarje afseende höjdt öfver allt beröm. Kavalleriet var, måhända som följd af dåligt hästmaterial, underhaltigt; hos artilleriet, tekniskt förträffligt utbildadt, saknades den rörlighet och hänsynslöshet, som eljes så förträffligt utmärkte japanerna vid genomförande af en stridsuppgift; man fick uppfattningen att det väl förstod sitt vapen, men stod något främmande och osäker inför lösandet af detsamma påliggande taktiska uppgifter. Måhända hade det väntat sig ett annat förlopp af artilleristriden. Vidkommande arméns personal så stod den individuella utbildningen, förmågan af själfverksamhet, mycket högt, ehuruväl densamma, i mån som befälsställningen blef högre och uppgifterna vidare, allt mera fann sin begränsning: japanernas styrka ligger i detaljer. Under medelmåttan kom han dock sällan. I tapperhet, dödsförakt och själfuppoffring, tålmodighet och ihärdighet, har den japanska krigaren, oafsedt grad, icke sin like. I japanska armén funnos inga fuskare, och endast hjältar. Tjänsten i arméns rygg fungerade på det hela väl. Etapptjänstens organisation var fast och säkert verkande; dock lämnade järnvägs- och landsvägstransporttjänsten åtskilligt öfrigt att önska, som skulle kunnat med mer energi afhjälpas. Ifrågasättas kan, om den skulle kunnat under ogynnsamma förhållanden bestå profvet. Arméns operationsförmåga torde ej ha varit synnerligen stor. Ehuru man ej sett, eller ens kunnat se prof på motsatsen, finns dock skäl antaga, det soldatens marschförmåga ej var särdeles framstående. Härtill kom transporttjänstens otillfredsställande skick som sannolikt ej skulle förmått säkerställa förplägnaden, och ersättningen i allmänhet. Till sist förutsätter stor operationsförmåga snabba beslut och kraftigt initiativ, hvilket ej låter sig väl förenas med japanska ledningens behof af på noggrann kännedom om motståndaren baserad grundlig förberedelse. Redan det förhållandet att japanska armén aldrig kunnat genomföra en grundlig förföljning gör det berättigadt taga dess operationsförmåga under debatt. Det ligger intet underkännande af japanska arméns och ledningens stora militära egenskaper däruti, att man till viss grad frånkänner desamma initiativ och handlingskraft. Det vore snarare förvånande att finna dessa egenskaper fullt utvecklade hos en nation som beträffande krigsväsendet för ännu 30 år sedan stod på en fullt medeltida ståndpunkt. Man kan ej annat än skänka sin beundran åt det storartade och samvetsgranna arbete som ligger bakom en sådan omvandling. Man kan vara förvissad om, att japanerna själfva ej blundat för de brister som hos dem kunnat förefinnas, och att ytterligare ett decenniums arbete måhända skall föra deras

8 8 armés utbildning till en sådan höjd, att själfva mästaren skulle betänka sig att då upptaga en tvekamp med sin lärjunge. Ryska armén Ledningen. Högsta ledningen var aldrig enhetlig. Vid krigets början var den tredelad; förutom af högste befälhafvaren utöfvades den af regeringen i St.Petersburg och af ståthållaren Alexejeff. Sedan denne senare i september 1904 återkallats, var den delad mellan general Kuropatkin och regeringen hvilken allt framgent utöfvade ett, af politiska hänsyn dikteradt olycksbringande inflytande på operationerna. I allmänhet karaktäriserades ledningen af bristande fasthet i organisationen, svaghet och osäkerhet; dels på grund af nyssnämnda förhållande, dels emedan klara befälsförhållanden ej skapats (inom Port Artur; mellan här och flotta), dels ock på grund af de högre befälhafvarnas karaktär och dåliga disciplinära förhållanden. Högste befälhafvaren visade ej fasthet mot påtryckningar från regeringen; då initiativ tog sig uttryck härledde det sig från den senare och var ej lämpadt efter förhållandena å krigsskådeplatsen; ett företag, som en gång börjadt, slutfördes ej, ty beslutsamhet och hänsynslöshet saknades, själfförtroende och oräddhet för ansvar, vilja och förmåga af samverkan. Detta kan sägas utmärkte all ledning, den högre och den lägre. Det passiva försvarets anda hade genomsyrat arméns befälspersonal. Den ständiga indelningen var länge olämplig i det högsta befälhafvaren hade under sig direkt ett alltför stort antal operativa enheter. Sedan arméförbanden i september 1904 skapats förbättrades förhållanedena; ifrågasättas kan dock, huruvida icke antalet arméer var allt för litet, eller annorlunda uttryckt, huruvida icke arméerna voro för starka (minst 4 armékårer, fristående afdelningar oräknade) för att besitta erforderlig rörlighet och medgifva stridskrafternas ändamålsenliga gruppering. Mot truppförbandens sammansättning torde intet vara att erindra; organisationen var emellertid vid krigets början betänkligt svag i det skapandet af nya förband skedde dels genom de förut beståendes delning, dels genom nyuppsatta eller nyanlända truppdelars inkorporering med de förra. Dessa truppförbands utbildning kunde alltså icke vara mycket värd; kriget blef deras skola. Öfverhuvudtaget kan trupputbildningen i den ryska armén anses stå högst betydligt mycket lägre än den japanska. Åt hvilket truppslag det högsta värdet skall tillerkännas vågar jag ej uttala ett bestämdt omdöme om. Mig synes infanteriet och artilleriet stå på ungefär samma utbildningshöjd, och något lägre resp. högre än motsvarande truppslag i japanska armén. Hvad kavalleriet angår stod det afgjordt öfver det japanska. Öfver arméns personal kan jag uttala mig, mindre på grund af erfarenhet från kriget än på grund af kännedom i allmänhet därom. Tapperhet, seghet, förnöjsamhet och dödsförakt, som ej stodo alltför långt dessa egenskaper hos japanerna efter, kan icke från erkännas densamma. Men officerskåren är i hög grad heterogen, och en okunnig, ointresserad, obildad och orutinerad majoritet drar dess genomsnittliga värde långt under medelmåttan; den har, som helhet betraktad, icke förtroende för sig själf och saknar soldatens förtroende. Hvad vidkommer manskapet, så är detsamma, redan i sig själft stående på en genomgående låg

9 9 bildningsgrad, icke uppfostradt i hären till själfverksamhet och initiativ: i allmänhet otillfredställande ledt under officersbefäl är det, utan dylikt, af nästan intet värde. Om tjänsten i arméns rygg vågar jag ej yttra mig. Af hvad jag kunnat se, rådde dock långt ifrån brist på det nödvändiga lifsmedel, ammunition och utrustning - ; och transportförhållandena borde icke hafva varit underlägsna dem å japanska sidan, om man frånser den viktiga omständigheten att packdjurstransporter ej funnos organiserade som i japanska armén. Skulle man djärfvas fälla ett omdöme om ryska fältarméns operationsförmåga på grundvalen af det sätt på hvilket i allmänhet återtåget utfördes, skulle detsamma ej utfalla till arméns nackdel, tvärt om. Marschförmågan var helt säkert god. Men i hvad angår ledningen och dess inflytande på arméns operationsförmåga, kan måhända denna senare ej sättas alltför högt Det är frestande att här uppdraga en jämförelse mellan svenska armén och de två arméer om hvilka ofvan varit tal. Att därvid måste frånses sådana omständigheter som falla under krigsförberedelsens område och afse särskildt utrustning m.m. säger sig själft. Jag tänker närmast på vår armés allmänna värde ur operativ- och stridssynpunkt i förhållande till meromnämnda arméer. Den svenska officerskåren är mindre homogen än den japanska och saknar, stabs- som truppofficerare, den rutin som endast gynnsamma tjänstgöringsförhållanden i fredstid kunna skapa och kriget kan utveckla. I afseende på allmän militär bildning, uppfattningsförmåga, initiativ och handlingskraft torde dock den svenske officeren, med den begränsning som i bristande rutin innebäres, icke stå den japanske efter, snarare före. Af den jämförelse som ofvan gjorts mellan japanska och ryska officerskårerna följer alltså, att svenska officeren i genomsnitt står vida öfver den ryska, måhända äfven till trots af den rutin som i kriget af den senare förvärfvats. Personalen af underofficers- och manskaps grad i vår armé kan icke, hvad infanteriet beträffar, mäta sig med den japanska, på grund af den kortare tjänstgöringstiden. Dock är jag öfvertygad om att den japanska infanteristen icke kan, på samma korta tid som den svenska, nå en lika hög grad af utbildning. Detta gäller också om våra värnpliktige af specialtruppslagen. Underofficerare och stammanskap af artilleriet och kavalleriet äro helt visst i värde de japanska motsvarande öfverlägsna i de flesta afseenden. I förhållande till nämnda kategorier inom ryska armén torde underofficerare och manskap hos oss stå på en afgjordt högre ståndpunkt, oafsedt den kortare tjänstgöringen; detta tack vare främst svenskens högre allmänbildning och däraf följande större förmåga af själfständig verksamhet.

10 10 Om trupputbildningens ståndpunkt hos oss, som resultatet af å ena sidan officerens verksamhet, å andra sidan manskapets färdigheter, torde kunna sägas att den är, i förhållande till den japanska, underlägsen för infanteriet, ofverlägsen för kavalleriet och artilleriet; bättre hästmateriel gör sistnämnda öfverlägsenhet ganska utpräglad. I jämförelse med ryska trupputbildningen står den svenska för alla truppslag högre, minst måhända dock i fråga om artilleriet. Truppslagens inbördes värde i förhållande till dem i nämnda arméer blir också enahanda. Att gå längre i jämförelserna torde vara hvarken lämpligt eller möjligt. Det sagda torde vara nog för att (förutsatt att den uttryckta uppfattningen är riktig) ådagalägga den svenska armén, som måhända redan nu kunde med tillförsikt å stridsfältet möta en ej alltför mycket förkrossande rysk öfverlägsenhet, bör, med något utsträckt öfningstid samt under god och handlingskraftig ledning, kunna med lugn se an framtiden och de förvecklingar densamma kan medföra. Ryssarnas rykte för passivitet och förkärlek till defensiven har ej svikit under det gångna kriget; det ligger alltså vikt uppå att däremot ställa en armé med största möjliga operationsförmåga och att uppamma hos dess personal initiativ och offensiv anda. Krigföringen. Hvad som i högre grad än något annat satt sin stämpel på krigföringen är de krigsutbrottet föregående händelserna, eller i allmänhet: Krigsförberedelserna. Från det ögonblick då Japan tvangs att afstå från hvad det med segrarens rätt förvärfvat uti krige med Kina , och större delen af bytet omhändertogs af Ryssland, var kriget med detta land beslutadt. Medvetandet härom genomträngde armén och nationen, och till detta heliga krig beredde man sig på alla händer, tyst, men med en energi och målmedvetenhet som alltid skola stå som en af de största sidorna i detta krigs historia. Under de 9 år, som förflöto från Kina-krigets slut till öppnandet af fientligheterna 1904, undergick japanska armén en genomgripande utveckling på organisationens, utrustningens och utbildningens område. Den blef i fullaste mening en modern armé. Utvandringen af kunskapstörstande officerare till Europa antog större proportioner än någonsin förut; främst var det i Tyskland man sökte intränga i krigskonstens hemligheter. En annan men mer osynlig utvandring ägde också rum, äfven den af kunskapstörstande individer, som hade att på nära håll iakttaga den blifvande motståndaren. Hela Manschuriet, men framför allt Kvantunghalfön och Vladivostok, öfversvämmades af manliga och kvinliga spioner som skenbart utöfvade hvarjehanda obetydliga yrken; äfven till Europeiska Ryssland utsträcktes dylika spioners verksamhet. Under allt detta arbetade politiken, än hotande, än undfallande men alltid sysselsättande den ryska (som för öfrigt härtill inbjöd) med hållande möjligheten af brytning öppen till dess tiden vore mogen, tills krigsförberedelserna voro afslutade. Det vållade då ingen svårighet att framkalla denna brytning på ett sätt som kom den att få utseendet af en från Japans sida nödvändig åtgärd gent emot Rysslands utmanande uppträdande; som kom hela skulden för brytningen i världens ögon att falla på sistnämnda land.

11 11 Politiken hade äfven vetat att, genom afslutande af allians med England, förskaffa sig dess stöd å farvattnen och förekomma såväl en inblandning i det förestående kriget af makterna i allmänhet, och af Rysslands allierade, Frankrike, i synnerhet. Med Nordamerikas förenta stater trädde Japan i det vänskapligaste samförstånd. Troligen tvangs man att afbryta de diplomatiska förhandlingarna tidigare än afsedt var februari var ju ej den bästa månad för operationernas inledande -, alldenstund en rysk eskader som befann sig på väg till Ostasien skulle ha tillfört den där redan befintliga flottafdelningen en så afsevärd förstärkning, att möjligheten för Japan i en nära framtid att tillkämpa sig herraväldet på hafvet skulle satts på spel. Å ryska sidan borde man ha insett att fara var å färde, och tvifvelsutan gåfvos mer än en gång direkta varningar om hvad Japan bure i skölden. I Ryssland gafs emellertid två politiska centra, ett i St. Petersburg och ett i Harbin, och två partier af hvilka det ena ville krig, det andra freden. I Harbin där krigspartiets chef, ståthållaren Alexejeff residerade, vädrade man krigsfaran och gladde sig däråt; ty där som i Petersburg ringaktade man Japan och dess militära duglighet. Till Petersburg, där regeringen ej ville krig, kommo inga alarmerande underrättelser 1, ty den politiska korrespondensen om Ostasien passerade genom Alexejeffs händer. De egentliga krigsförberedelserna å ryska sidan inskränkte sig alltså till afsändandet, under 1903, af tvenne infanteribrigader till Ostasien; det samtidiga anfallet den 8.februari 1904 å ryska flottafdelningarna vid Tjemolpo och vid Port Artur kom därför för ryssarna som en fullständig öfverraskning. Politiken hade endast å ena sidan fyllt sin, under krigsförberdelsens tid mer än annars viktiga roll. Rysslands bristande krigsförberedelse vid fredsbrottet blef direkt bestämmande för krigföringens gång under fälttågets tidigaste skede, och indirekt för hela den tid detsamma varade. Japan hade tillgripit den strategiska offensiven och öfvergaf den aldrig; Ryssland tvangs från början till strategisk defensiv och lyckades aldrig öfvergå till motsatsen. Fälttågsplanerna. Krigets mål för Japan var att vinna supremiatien i Korea samt att tvinga ryssarna att utrymma Manschuriet, hvars stadigvarande annexion uppenbarligen ingick i ryska regeringens afsikter. För det senare ändamålet hade Japan att dels eröfra Rysslands enda fasta punkt i Manschuriet, Port Artur, dels krossa dess i fält stående härafdelningar. Japanska fälttågsplanens närmaste mål blef besittningstagandet af Korea och Jalulinjen. Därigenom fick man en tryggad första operationsbas och en utgångspunkt för framryckning mot hjärtat af Manschuriet, Liaojang, hvarest man kunde förutse att en gång afgörandet skulle falla. För nående af krigsändamålet kunde fälttågsplanen förutsätta: 1 Ryska militärattachén i Tokio hade under flera år skrifvit de mest ringaktande rapporter om det militära Japan. Den sista, ett år före krigsutbrottet förordnade militärattachén, bedömde ställningen riktigt, men hans rapporter gingo öfver Harbin och kommo sannolikt ej inför vederbörandes i Petersburgs ögon.

12 12 Antingen en hufvudoperation mot norr, mot ryska fälthären, omfattande koncentrisk frammarsch af flera arméer från söder längs järnvägen och från sydost i riktning mot Liaojang, och en bioperation i riktning mot PortArtur, afseende endast fästningens cernering; Eller en hufvudoperation, belägring, mot Port Artur, och öfvervägande defensiv mot norr; Eller en hufvudoperation i hvardera af nu nämnda riktningar. I hvarje fall var landsättandet af en armé å södra delen af Liaotung-halfön en nödvändighet, därest man ej föredroge en fotmarsch mot Port Artur från samma halfös norra del. Ryssarna hade fått sin fälttågsplan påtvingad. Tillsvidare och i betraktande af ryska fälttruppernas fåtalighet kunde den ej omfatta annat än Port Arturs hållande och defensiva operationer i manschuriska järnvägens hufvudriktning, ett steg för steg skeende återtåg i riktning mot Liaojang. Att uppgifva Port Artur kunde ej ifrågakomma då ju denna fästning band afsevärda fientliga truppstyrkor, sålunda främjade uppehållande operationer mot de öfriga och beredde tidsvinst för operationshärens samling och förstärkande. Fälttågsplanernas genomförande. Att japanerna af förutnämnda trenne alternativa fälttågsplaner från början afsågo att välja den sistnämnda, gående ut på en samtidig hufvudoperation i riktning mot Port Artur och Liaojang, synes stå utom allt tvifvel. Att taga Port Artur var en nationell hederssak, den krigsledningen af hänsyn till nationen icke vågade åsidosätta; då fästningens motståndsförmåga, som nedan sägs, ej aktades vara stor, kunde en så omfattande mobilisering, som tidigt anbefalldes, ej afse annat än en samtidig och beslutsam operation i båda riktningarna. Utom det att 1.armén fick mobiliseringsorder redan före krigsutbrottet och omedelbart afsändes till Korea, utgick den 22.februari dylik order till trenne (IX, X, XI) fördelningar, och den 7.mars till 2.armén. Mobiliseringsordern af 22.februari återkallades emellertid; 2.armén inskeppades först i slutet af april och Takushan-armén (X.fördelningen) först i medio af maj. Under det 1.armén kämpade vid Jalufluden låg 2.armén förankrad vid Tjinnanpo, beredd sägs det, att bispringa 1.armén i händelse öfvergångsförsöket ej skulle lyckas; afseglade därefter till och landsteg 5.maj vid Pitswo, afskar järnvägsförbindelsen mellan Port Artur och Liaojang, slog den 26. samma månad ryska besättningsarmén vid Nanshan och dref den tillbaka mot Port Artur. Aflöst i början af juni af 3.armén vände sig 2.armåen mot norr, utkämpade 15.juni slaget vid Telitsu, men blef därefter kvarliggande relativt overksam eller rättare anryckte ytterligt långsamt mot norr under det 1.armén i Fenghuantjeng och Takushanarmén i Sinjen intagit flankställningar i förhållande till en rysk framryckning söderut från Laojang. Här framställa sig nu följande frågor: 1:o. Hvad föranledde inställandet af mobiliseringen af 22.februari, och dröjsmålet med afsändandet af den mobiliserade 2.armén? 2:o. Hvad föranledde 2.arméns långsamma framryckning mot norr sedan den aflösts af 3.armén?

13 13 Japanska flottan hade ej lyckats vid öfverfallet den 8.februari krossa den ryska flottan som drog sig in under Port Arturs kanoner, hvarest densamma hölls under mer eller mindre effektiv blockad af japanerna. Absolut herravälde öfver hafvet hade man ej lyckats förskaffa sig; försöken att medelst sänkande af handelsfartyg korka igen inloppet till Port Arturs hamn hade krönts med endast half framgång. I Vladivostok fanns ännu en rysk eskader som gjorde östra Koreas farvatten osäkra och nödgade japanerna afdela krigsfartyg i denna riktning, därmed göra herraväldet öfver hafvet mellan Japan och Manschuriet än ovissare. Var det hänsynen till transporternas trygghet som vållade uppskofvet med operationernas igångsättande, och var det först sedan man öfvertygat sig om ryska flottans passivitet som man vågade försöket? Detta är möjligt. Var det vägarnas dåliga tillstånd på våren som afskräckte? Näppeligen, ty därpå hade man bort tänka före utfärdandet af mobiliseringsordern; och de voro ej värre för japanerna än ryssarna. Möjligen fingo finansiella hänsyn spela in. Det är kändt att japanerna under hela kriget, och i all synnerhet i dess början innan segrarne stärkt krediten, laborerade med dåliga affärer 2. Huru med allt detta må vara, så synes japanerna ha bort taga på sig både den materiella och finansiella risken hellre än att låta ryssarna under 4 hela månader få fritt och obehindrat transportera till krigsskådeplatsen i allmänhet och Port Artur i synnerhet trupper, lifsmedel och ammunition, förbättra fästningsverken och anlägga nya befästningar, ej blott vid Port Artur utan öfverallt å krigsskådeplatsen, hvarest japanerna hade att sedan marschera fram. Dessa 4 månader af tvekan och overksamhet kostade japanerna i penningar och människolif vida mer än hvad ett, om ock allvarligt transportmissöde samt en kraftyttring i mobiliseringsväg skulle ha orsakat. Ja, man kan gå än längre och ifrågasätta, om icke kriget skulle ha varit slutfördt i september 1904 istället för 1905, därest man handlat med raskhet och kraft. Så till den andra frågan, hvarför 2.arméns framryckning mot norr efter slaget vid Telitsu, till förening framför Liaojang med 1. och Takushan-arméerna, försiggick så långsamt. Härpå lärer det vara möjligt gifva ett klarare svar, och det tillika i öfverensstämmelse med förhållandet. Japanska ledningen hade missräknat sig på Port Arturs och dess besättnings motståndskraft. Man hyste den sangviniska förhoppningen kunna lätt öfverkomma besättningens försvar af förterrängen och sedan, på samma sätt som 10 år tidigare, taga fästningen med storm. Sedan detta var gjordt skulle 3.armén förenas med den 2., och en allmän framryckning till det afgörande fältslaget äga rum. Därigenom besparade man sig mobiliseringen af återstående linjeformationer eller åtminstone uppsköt densamma, till dess verkligt behof däraf skulle göra sig gällande. Port Artur visade sig emellertid vara en hård nöt att knäcka; nationen började fordra den sedan månader väntade och utlofvade segern vid Liaojang; och sist men icke minst viktigt, det trängande behofvet af penningar gjorde upptagande af lån i utlandet nödvändigt, och man 2 Som krigskreditiv funnos disponibla endast c:a 40 miljoner kronor. Vid arméernas inmarsch i Manschuriet utgaf japanska regeringen s.k. krigssedlar, med hvilka allt å krigsskådeplatsen betalades och som inlöstes eller skulle inlösas med 90% af partivärdet. Kineserna som äro goda affärsmän betraktade denna operation med berättigadt misstroende, som en maskerad statsbankrutt, och begärde för allting mångdubbla priser; sedlarna sålde de med glädje till 75%. Detta finansiella schackdrag torde kostat japanska staten ett eller annat 10-tal miljoner kronor.

14 14 behöfde en seger för att ej tvingas antaga allt för hårda lånevillkor. Då måste man besluta sig för att leverera batalj med på krigsskådeplatsen befintliga härafdelningar. Ryska härledningen hade ej varit overksam under de 4 månader som motståndaren mot förväntan skänkt dem. Till Port Artur hade pågått oafbrutna och omfattande transporter af trupper, materiel och förnödenheter af alla slag och en stor del af fästningsverkens i Vladivostok bestyckning hade afsänts till förstnämnda ort. De å hela krigsskådeplatsen och i Sibirien kringspridda trupperna samlades till Liaojang med omgifningar, organisation och nyuppsättning af truppförbanden pågick och afslutades delvis, befästningar å viktiga punkter anlades. Den sibiriska banan, på hvars transportförmåga japanerna ej räknat mycket, visade sig mäktig af långt mer än man trott och tillförde fälthären ansenliga förstärkningar. Den långsamhet med hvilken 2.japanska arméns frammarsch bedrefs skänkte ryssarna ytterligare 3 månader för att bereda sig till afgörandet. Vordna öfverlägsna de japanska, i öppna fältet stående stridskrafterna, kunde de till och med utveckla en viss grad af aktivitet som kom till uttryck uti anfallsstötar i rekognoserande syfte mot 1.armén, och i en förskjutning mot söder af ryska hufvudstridskrafterna, så långt som hänsynen till 1. och 4.arméernas flankhot tilläto. Någon offensiv afsikt var ej härmed förenad, knappt nog ens med härafdelningen Stackelbergs detascherande från Tashitjiao (dit Kuropatkin framryckt) mot Port Artur. Styrkan var därtill för ringa, och hela rörelsen får anses som en eftergift åt de styrandes ifver få något gjordt till Port Arturs undsättning. Enda frukten blef nederlaget vid Telitsu, hvilket emellertid lika litet som det vid Jalu, blef af någon större betydelse ur krigföringens synpunkt. Från detta nu stod ryska armén i kontakt med samtliga japanska arméer i Manschuriet. Dess ställning på de inre linjerna i förhållande till de 3 skilda japanska arméerna var strategiskt mycket fördelaktig; omfattande befästningar på olika platser gynnade operationsfriheten och kunde ha beredt en beslutsam ledning med en operationsduglig armé de bästa tillfällen till en framgångsrik offensiv. Något allvarligt försök till dylik eller till att motsätta sig 2.arméns anmarsch gjorde emellertid Kuropatkin ej. Slagen vid Hajtjeng och Tashitjiao får betraktas som uppehållande eller arriärgardesstrider i större skala. Intill denna tid kan ryska krigföringen, med frånseende af episoderna vid Jalu och Telitsu, sägas hafva mönstergillt, konsekvent och planenligt fullföljt den defensiva fälttågsplan, som omständigheterna nödgat att adoptera. I de befästade Liaojanglinjerna, bakom hvilka Kuropatkin drog sig tillbaka, skulle nu afgöras om han visste göra bruk af den gynnsamma situation som för honom skapats genom japanska ledningens underlåtenhetsförsyndelser, hvilka låtit en numeriskt öfverlägsen armé skapas där förut funnes endast spridda hopar, och ett hardt när ointagligt bålverk där en knappt mer än halfpermanent befästning stått. Japanska hären framryckte i 3 skilda grupper till förening å slagfältet vid Liaojang. Sedan förening åstadkommits skiljde man sig åter i 2 grupper hvilka icke ägde förmåga med en enda man understödja hvarandra och af hvilka den ena, 1.armén genom en, lindrigt sagdt oförsiktig kringångsrörelse försatte sig i den taktiskt mest ogynnsamma ställning. Japanska ledningen sökte nu taktiskt som förut strategiskt spela segern öfver i motståndarens händer. Den 31.augusti på aftonen sedan japanska armén i 2 dagar uttömt sina krafter på fruktlösa anfall,

15 15 var den mogen för nådastöten af Kuropatkins starka och samlade reserver. Då beslöt sig denne för återtåg; den defensiva andan hade afgått med seger. För japanerna blef emellertid icke segern hvad den borde ha blifvit, krigets slutakt. Att Port Artur dittills utöfvat ett stort och alls ej gynnsamt inflytande på krigföringen är påtagligt, mindre dock å ryska än på japanska sidan. Man kan tycka att japanerna borde låtit sig angeläget vara att först komma till rätta med ryska fälthären, att mot den samla afgjord öfverlägsenhet med endast nödtorftigt observerande af fästningen, och låta dennas besättning i ro tära av munföråden. Men allmänna meningen i Japan fordrade pockande på fästningens eröfring; och för krigsledningen själf var möjligheten af, att ryska flottan skulle kunna återvinna herraväldet till sjös en aldrig sinande källa till oro. Och dock fanns vid denna tiden ingen utsikt för ryska flottan att få hjälp utifrån; ej heller hade densamma ådagalagt något oroväckande initiativ sedan amiral Makaroffs död i april. Emellertid kunde japanska krigsledningen, genom rätttidig mobilisering och afsändning till krigsskådeplatsen af 2 ännu disponibla fördelningar och af reservtrupper, lätt hafva åvägabragt numerisk öfverlägsenheter till det slag, hvars plats och tid de själfva hade att bestämma. Ryssarna hade felat mot en af krigföringens grundsatser, att vid första lägliga tillfälle öfvergå från strategisk defensiv till offensiv. En månad efter slaget vid Liaojang sökte de reparera detta fel genom en samfälld stor offensiv den enda under kriget -; att denna, anfallet vid Shaho, strandade, ehuru den ej var utan förutsättningar att lyckas, berodde väl i lika hög grad på Ojamas kraftiga motoffensiv som därpå, att ryska härledningen blott allt för fort lät sin defensiva och obeslutsamma natur taga öfverhanden. Japanerna upprepade ej sitt fel vid Liaojang, att anfalla med underlägsna krafter. Till det nästa stora afgörandet beredde de sig omsorgsfullt genom att invänta Port Arturs fall och belägringsarméns uppkomst till krigsorten, samt genom att från hemorten tillföra fälthären allt hvad som mobiliseras kunde. Ryssarna, som endast en gång till uti det med halft hjärta igångsatta partiella anfallet mot japanska vänstra flygeln vid Sandepu, grepo till offensiven, beredde sig på enahanda sätt till detta afgörande. Efter slaget vid Shaho erbjuder krigföringen hufvudsakligen taktiskt intresse: härarna stodo massade på kort afstånd från hvarandra med af natur- och politiska förhållanden begränsad operationsfrihet; styrkeförhållandena växte, fronterna växte och förstärktes; absolut öfverlägsenhet i antal kunde ingendera motståndaren åstadkomma och möjligheterna att skapa en relativ öfverlägsenhet voro ej stora (ehuru detta i viss, dock ej afgörande mån, lyckades japanerna i slaget vid Mukden genom motståndarens vilseledande om anfallspunkten). Att för japanska ledningen genomföra fälttågsplanens ena mål, krossandet af ryska stridskrafterna, och därmed vinna krigsändamålet, var numer knappt möjligt, lika litet som för ryssarna att åvägabringa en bestående öfvergång till strategisk offensiv. Båda hade i eller för slaget vid Liaojang försuttit de stora möjligheter med hvilka de båda sutto inne. Krigets afslutande, såsom längre ändamålslöst, hade redan blifvit en finansiell nödvändighet och blef nu nästan äfven en militär sådan. På något fältherresnille lämnar krigföringen å ingendera sidan prof;

16 16 segern blef den samvetsgranna medelmåttans, dens som genom omsorgsfull krigsförberedelse därtill gjort sig mest värdig.