En vikingatida Forsaring är en kejsare utan kläder.

Transkript

1 1(6) En vikingatida Forsaring är en kejsare utan kläder. Underlag för microseminarium den 24 september 2009 om en kommande artikel i Fornvännen: Forsaringen är medeltida och gamle Bugge hade nog rätt. Forsaringen är en runristad järnring med en diameter av ca 42 cm och den har ca 250 tecken i kortkvistrunor, utan uppdelning i ord och samma runa skrivs inte två gånger i följd. Det finns därför flera tolkningar. Den nämns första gången omkring år 1600 och den satt då på dörren ut till vapenhuset i Forsa kyrka i Hälsingland. Filologen Sophus Bugge tolkade år 1877 inskriften som medeltida, men år 1979 läste runologen Aslak Liestøl om en bokstav och företog en annan uppdelning i ord och fann sedan att ringen var från vikingatiden. Rättsfilologen Bo Ruthström utvidgade spekulationen och ansåg att texten ingått i en förkristen vi- balk för Sunded och att den skulle avse vidmakthållandet av ett hedniskt vi, dvs. en kultplats. Ringens datering till vikingatid har därefter varit den rådande, exempelvis av Stefan Brink. Jag hävdar att Bugges tolkning är den riktiga. Textens språkbruk och begrepp är kända från medeltiden, men knappast från vikingatid. Ringens text förutsätter bl.a. enskild äganderätt, individuella skyldigheter och stegrat straff vid upprepad förseelse, men sådana påföljder är inte kända förrän i medeltida lagar. Forsaringen har också flera ord som finns i lagarna men som inte finns på andra runinskrifter. Straffbötesskalan är tydligt angiven i örar och oxar, skalan saknar känd motsvarighet under vikingatiden men är väl belagd i lagarna. Den förment samtida Rökstenen innehåller endast gåtor och dunkla hågkomster. Omkring år 1200 återanvände man förkristen ornamentik, bl.a. på smiden på kyrkdörrar. Runskrift var vanlig på kyrkliga föremål såsom dopfuntar och kyrkklockor. Både den danske ärkebiskopen Absalons (d. 1201) gravvård och en version av Skånelagen - Codex Runicus (ca 1300) är utförda i runskrift. Saxo Grammaticus och Snorre Sturlusson skrev omkring år 1200 sina historier om forntiden. Ringen passar väl in i denna tidsanda av medveten arkaisering. Dateringen till vikingatid beror helt på att texten är skriven i kortkvistrunor. Ingen har, så vitt jag vet, tidigare diskuterat om texten är förenlig med vikingatida samhällsförhållanden. Det är lätt att imitera ett gammalt alfabet, men ännu otänkta tankar kan inte fästas i skrift. En enig forskarvärld har inte låtsats om att en vikingatida Forsaring är en kejsare utan kläder! Carl Löfving

2 2(6) Forsaringen är medeltida och gamle Bugge hade nog rätt Carl Löfving SEMINARIEUPPLAGA I denna artikel hävdar jag att Sophus Bugges tolkning år 1877 av Forsaringens inskrift som medeltida är den riktiga. Textens språkbruk och begrepp samt den stegrande bötesskalan är kända från medeltiden, men knappast från vikingatid, varför den nu vanliga dateringen dit är osannolik. Forsaringen är av järn med en diameter av ca 42 cm och har ca 250 tecken i kortkvistrunor, som var vanliga under vikingatiden, utan uppdelning i ord och samma runa skrivs inte två gånger i följd. Detta innebär att det finns flera tolkningar. Ringen är dekorerad med två spiraler och ett kors / torshammare eller lilja. Den nämns redan omkring år 1600 och satt då på dörren ut till vapenhuset i Forsa gamla kyrka i Hälsingland, dit den kan ha flyttats från grannkyrkan i Hög då Forsa blev patronatskyrka på talet. Den svenske runologen Sven BF Jansson och rättshistorikern Gerhard Hafström m.fl. godtog den medeltida dateringen. Jag tolkar inte själv inskriftens tecken, men visar hur den ser ut och några tolkningar. Inledningen till texten på Forsaringen. Från Bugge 1877 :III:u k s a t u i s k i l a n a u k a u r a t u a s t a f a t f u r s t a l a k i : Upplösning i ord enligt Bugge : III: uksa tuis kilan auk aura tu A staf at fursta laki : uksa tu A auk aura fiura at aþru laki : : in at þriþia laki uksa fiura auk aura ata staf: auk alt aiku i uarr if an hafsk aki rit furir: suaþ lirþir aku at liuþriti sua uas in fur auk halkat: in þar kirþu sik þita anunr A tarstaþum : auk ufakr A hiurtstaþum: in uibiurn faþi: Tolkning i anslutning till Bugge / Hafström En tvegill oxe och två örar till stav för första gången: två oxar fyra örar för andra gången: men för tredje gången fyra oxar och åtta örar till stav: och all egendom i kvarstad om han icke gör rätt för sig: det som de lärde tillkommer enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadfäst: men de gjorde sig detta; Anund i Tåsta: och Ofeg i Hjortsta: menvibjörn ristade: År 1979 omtolkade den norske runologen Aslak Liestøl runtecknet för r i ordet lirþir (r. 5) (de lärde, prästerna) till u så att läsningen blev liuþir (folket, män av folket, allmogemän). Han företog också en annan uppdelning i ord och ansåg på runologiska, språkliga och arkeologiska grunder att ringen var från vikingatiden. Liestøl hade dock ingen bestämd uppfattning om vad som avsågs. Rättsfilologen Bo Ruthström anslöt sig till denna datering och ansåg att texten ingått i en förkristen vi- balk för Sunded och skulle avse vidmakthållandet av ett hedniskt vi, dvs. kultplats. Han såg likheter med bestämmelser om

3 3(6) kyrkogårdshägnader i Västgötalagens Kyrkobalk och förefaller att ha utgått från att samma bötesskala, som i en hednisk vi-balk, skulle ha använts av kristna lagstiftare 400 år senare. Ringens datering till vikingatid har därefter varit den rådande, exempelvis Stefan Brink. Ringen var sommaren 2005 utställd på Hälsinglands museum där jag höll ett föredrag Forsaringen åter till medeltiden i och ifrågasatte den vikingatida dateringen. Jag utgick från den tolkning av runraden och uppdelning av ord som förekom i museikatalogen för utställningen, men hävdade att texten lika väl kan avse underhåll av en hägnad runt en kyrkogård. Brink utvecklade senare sin uppfattning om datering till vikingatid. Serien diskuterades i Hudiksvalls tidning och Jan Olof Nyström ansåg då att min kritik... är anslående, svagheten är detta med kortkvistrunor, men runor har även senare använts i fel tid....brinks tanke har fortfarande fördelen av att vara elegant, avrundad och möjlig att pröva... Dock lider den av besvärande luckor och bygger, liksom de eventuella alternativen (och kritiken) på ett mycket bristfälligt fundament, eller en enda pelare. Ruckar man dem faller hela bygget.... Alla som diskuterat texten är överens om att den innehåller en stegrad bötesskala i oxar och örar för en förseelse av något slag. Bugge föreslog obetalda tionden. Ruthströms läsning av inledningen till första stycket är: uksa (a)t uis (s)kilan auk aura tuą...:, vilket uttolkas en oxe och två örar för (s)kil-ande av vi. Det är alltså här ett vikingatida vi kommer in i tolkningarna. I museikatalogen tolkas första raden: En oxe och två öre (i böter) till stav för att återställa vi i gillt skick första gången. Det av Liestøl omtolkade ordet lirþir > liuþir är markerat i 5:e raden som i katalogen tolkas: Det som folket äger att kräva enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadfäst. I övrigt ger katalogen samma tolkning som Bugge. Enligt Ruthsröm ( 1990) är ordet liuþir inte påträffat någon annan stans och det är tveksamt om folket som begrepp förekom under vikingatiden. De fem runtexter med orden ting och tingsplats som finns, är från talet och talar bl.a. om hövdingen Jarlabanke som ensam ägde (atti) detta hundare och som hade flyttat den tingsplats som inrättats för Ulf en generation tidigare (U 212 och U 225). Enligt den uppfattning som jag sedan länge framfört fanns det under vikingatiden inget överordnat samhällssystem. Det var istället ett antal likvärdiga enheter, hövdingadömen liknande Ulfs och Jarlabankes, som i skiftande allianser kämpade om herraväldet heterarki. Vid kristnandet började en hierarkisk kyrklig organisation, innefattande även omdefinierad äganderätt grundad på Romersk kyrkorätt, att införas. Landskapslagarna är ett led i de medeltida kungarnas strävan att skapa och vidmakthålla en ny maktstruktur. Någon samhällsmakt som verkställde domslut grundade på lagtext skymtar inte i det obetydliga källmaterial som finns bevarat från vikingatiden. Hövdingar/kungar kunde då genomdriva sin vilja, och även näpsa ogärningsmän, men det var med utnyttjande av sin makt baserad på våldsresurser och inte tillämpning av lagbestämmelser. Många författare, som inte är jurister, utgår från att lag och rätt kräver lagtext. Så är inte fallet. Redan aposteln Paulus skriver om hedningarna som icke hava lagen men som ändå gör vad lagen innehåller. I det tidigmedeltida samhället var lag lika med sedvanerätt dvs.

4 4(6) rättsfall, gammal sed och förmodligen edsformulär. De isländska sagorna, exempelvis Njals saga, är förvisso stor litteratur men där ingår också många detaljerade skildringar av rättsfall med sammansvärjning, dråp, blodshämnd, tingsförhandlingar, eder, svek, mansbot och försoning samt processuella finesser. Ett syfte kan vara att skildra gällande sedvanerätt. Även Eddadikterna har sådana element. Muntlig tradering av fasta formulerade lagtexter är knappast känd överhuvudtaget ii. Att recitera sagor bör ha lockat fler lyssnare än att rabbla lagbestämmelser. Böter i form av mansbot, privat bot avsåg endast att kompensera den skada som vållats. På landskapslagarnas tid, och så långt vi vet även i förkristen tid, var det inte gärningsmannen utan hans släktgrupp som blev ekonomiskt ansvarig vid gärningar som dråp och vållande till kroppsskada s.k. ättebot. Släkten hade också det avgörande inflytandet över ärvd jord (odal). Blodshämnd var en rättighet, men inom lokalsamhället eftersträvades försoning. Man sökte uppnå förlikning så att mansbot kunde erläggas till den drabbades släkt för att slippa fortsatt fejd. Straff, utöver fredlöshet och efterföljande dråp, förekom knappast gentemot fria män. Lagarna innehåller taxor för olika skador och ätteboten avskaffades först år 1335 genom Skara stadga. Kristenrätterna anger däremot att gärningsmannen, som straff för sina gärningar och underlåtelser, skall betala böter till biskop, kung och tingssamfund offentlig bot. Detta var en nyhet som förutsätter både att var och en har ansvaret för sina gärningar och att det finns en samhällsmakt som kan säkerställa äganderätt och verkställa rättsliga avgöranden. Orden aura = örar och uksa, oxi = oxe är enligt Svenskt runordsregister unika för Forsaringen. Någon myntenhet med öre fanns inte i Skandinavien under vikingatiden. Det finns fynd av viktlod och vågar från handelsplatser men det är obestyrkt att en fast räkning med denna värdeenhet förekom. Registret har även ord som bara finns på Forsaringen och i medeltida texter: lærðr = de lärde, prästerna och tvisgildr = tvegill (Bugge); resp. liuðr = folket (Liestöl); liuðrettr = folkets rätt; væria = värja, förlora. Ruthström (2003) visar hur termerna för egendom började ändras efter år 1000 i Danmark/Norge. Från ursprungliga fe för all egendom och land för odlad mark började tvåspråkliga klerker att använda den Romerska rättens begrepp i Skandinavien. De skapade en skriftlig norrön terminologi genom att omdefiniera gamla begrepp i syfte att möjliggöra donationer till kyrkan (s. 136f). Bl.a. översattes latinets possessio med eighn - jordegendom (s. 147) (jfr. ringens aiku, registrets æiga - egendom resp. aku, æigu - äga ). Registret har för æigu ett belägg utöver Forsaringens medan ātti har ca tjugo. En förverkandeformel vid urbotamål introducerades vid mitten av talet då även ett likvidationsförfarande tillkom där hustruns giftorätt och arvingars del beaktas (ex i ä Vgl Slagsm. 7). Gulatingslagen, som gällde i SV Norge, gör åtskillnad på Olavstext, som uppges härröra från vad Olav Haraldsson och biskop Grimkel stadgade i samband med kristnandet på talet och Magnustext som är från mitten av talet (Kung Magnus Erlingsson och ärkebiskop Øystein Erlendsson). I första balken Kap. 8 sägs att Magnus allena mälte detta.

5 5(6) Texten handlar om biskopens plikter samt om allmogens skyldighet att betala tionde. Detta skall skiftas i fjärdedelar mellan biskopen, de fattiga, kyrkan och prästen. Man kan notera att läsningen liuþir på Forsaringen även kan avse män av folket, allmogemän. Det har till och med ansetts att tiondet ibland kunde användas som något slags sockenkassa. Sista stycket handlar om tionden och lyder i min försvenskning. Om en man under 12 månader inte givit tionde, skall han gälda 3 marker till biskopen. Om han under 2 tolvmånader inte gäldat tionde skall han gälda 6 marker till biskopen. Om det inträffar att han att han under tre vintrar inte gäldar tionde, då har han förbrutit var penning av godset sitt, både i land och lösöre, och av det äger kungen hälften, men biskopen hälften. iii Detta avsnitt är infört i Norge vid mitten av talet och det är en straffbot som fördubblas vid upprepad förseelse och det slutar med förverkande av den felandes hela egendom. Liknande system förekommer på flera ställen i Gulatingslagen iv, i andra medeltida skandinaviska lagar och på Forsaringen. Den felande är ansvarig, vilket är en nyhet som infördes genom kristendomens lära om synd, straff och botgörelse och förutsätter enskild äganderätt. Tiondet och andra kyrkliga pålagor som Peterspenning mötte protester vid införandet. Det finns påvebrev redan från 1080 (DS 25) om skyldigheten av att betala tionde. Rörande Hälsingarna finns ett sådant från 1232 (DS I nr 268) och från 1297 finns brev från ärkebiskop Nicolaus och från marsken Thorgils Knutsson om denna skyldighet (DS II 1202 och 1205). Insidan av dörren till kyrkorummet var en lämplig plats för erinran om denna medeltida kristna plikt medan skyldigheter om hägnad runt ett hedniskt vi knappast hör hemma där. Vid mitten av talet var Trondheim, med Olav Haraldssons reliker, en viktig vallfartsort som blivit biskopssäte ca 1075 och ärkesäte år Biskopssätet i Uppsala inrättades på talet och blev ärkesäte år Tidigare fanns ärkebiskopen i Lund. Den hierarkiska organisation som den katolska kyrkan skapat gjorde att påbud från påven via ärkebiskopen, biskopen, prosten och sockenprästen nådde ut till församlingarna. En pilgrimsled gick från nuvarande Hudiksvall förbi Forsa och vidare till Jämtland och Trondheim. Kunskap om nyheter inom kyrkorätten kunde lätt spridas därifrån. De svenska landskapslagarna är från sent 1200-tal, men kyrkan ansåg att dess rättigheter gällde oberoende av om de var upptecknade på detta sätt. De tre lodräta strecken i inledningen bör ha en betydelse likvärdig texten eftersom de avdelas på samma sätt som de olika avsnitten. Min gissning är att de symboliserar treenigheten som ibland avbildas som tre stående personer. Inledningen skulle då kunna tolkas: I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn gäller... Slutligen bör Gunnar Nordanskogs undersökning om bl.a. smiden på tidigmedeltida kyrkportar uppmärksammas v. Han ger exempel på motiv som kan ha varit ett medvetet val att återgå till äldre former för att söka legitimitet i det förflutna men ifrågasätter inte den vikingatida dateringen av Forsaringen. Sammanfattning

6 6(6) Omdateringen beror på omläsning av ett otydligt tecken men ingenting säger att läsningen liuðir. = folket skulle ha använts endast under vikingatiden, det finns inte ens belägg från denna tid. Enskild äganderätt, individuella skyldigheter, stegrat straff vid upprepad förseelse samt kvarstad är heller inte kända förrän under medeltiden. Ringens text har paralleller i medeltida lagtexter där bl.a. ordet æigu ( egendom, äga) används, ordet finns inte i annan runinskrift än Forsaringen och runstenarna använder atti och liknande. Ringens straffbötesskala är tydligt angiven i örar och oxar, den saknar känd motsvarighet under vikingatiden, men är väl belagd i lagarna. Nämnda värdeenheter saknar belägg på svenska runstenar. Den förment samtida Rökstenen innehåller endast gåtor och dunkla hågkomster. Omkring år 1200 återanvände man förkristen ornamentik, bl.a. på smiden på kyrkdörrar. Runskrift var vanlig på kyrkliga föremål såsom dopfuntar och kyrkklockor. Både den danske ärkebiskopen Absalons (d. 1201) gravvård och en version av Skånelagen - Codex Runicus (ca 1300) är utförda i runskrift. Saxo Grammaticus och Snorre Sturlusson skrev sina historier om forntiden. Ringen passar väl in i denna tidsanda av medveten arkaisering och den är anskaffad av två bönder vid sidan av det kyrkorättsliga systemet. Vad som avses är oklart men ovanstående argumentation visar, enligt min uppfattning, att det gäller ett avsteg från kristna regler, troligen plikten att ge tionde. Eftersom man drar vittgående slutsatser av en datering till 800- talet bör en tvärvetenskaplig diskussion tas upp vi. Nämnda datering beror på att texten är skriven i kortkvistrunor. Ingen har, så vitt jag vet, tidigare diskuterat textens förenlighet med vikingatida samhällsförhållanden. Det är lätt att imitera ett gammalt alfabet, men ännu otänkta tankar kan inte fästas i skrift. Forsaringen är medeltida. i Hälsingerunor2005 För referenser se denna och Löfving 2007 Vid Nordliga leden. Västsverige för 100 år sedan s. 125ff. För samhällsförhållanden se Löfving 2001 Gothia som dansk / engelskt skattland. Ett exempel på heterarki omkring år ii Sem. 31 oktober 2006 vid Gbg. univ. What is Oral Tradition? From the Ancient to the Modern World med prof. John Miles Foley, University of Missouri-Columbia, iii Utgångspunkten är Gulatingslovi översättning av Knut Robberstad, Tredje upplagan, Oslo iv Ex. i Gulatingslagen Kristendomsbalken: Underlåtenhet att reparera kyrka och kyrkogård; 15 Biskopen ger fel uppgifter om fastedagar och helgdagar; 16 Sabbatsbrott; 20 Ätande av kött på fredagar. v Nordanskog, G Förställd hedendom. Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning och historia. vi Sem. 14 november 2008 vid Gbg. univ. Litterære vikinger en contradictio in adjecto (selvmotsigelse)? Terje Spurkland, univ. i Oslo.