Ett och annat -om folkmusiken i sydvästra Finland *).

Transkript

1 Ett och annat -om folkmusiken i sydvästra Finland *). Många grenar av folklivs- och hembygdsforskningen hade redan länge hos oss uppmärksammats, innan folkmusiken förmådde tilldraga sig avsevärt intresse. Det främst genom Porthan till liv väckta arbetet för utbre- *) Ur ett föredrag hållet vid hembygdsdagama i Abo

2 dandet av kännedomen om hembygden _och folklivet riktades främst på de ekonomiska områdena. De från 1771 utgivna Abo tidningar, Porthans organ, lämna därför få eller inga upplysningar angående folkmusiken. 'J a, i de måhga upprop och planer som där publiceras nämnes icke ens med ett ord folkmelodierna. Tidens strävan att utforska land och folk blev dock icke helt och hållet utan inverkan med avseende å folkmusiken. Jakob Tengström, som redan under sin vistelse på Gamlakarleby prestgård hos Anders Chydenius fått sqela med på flöjt traverniere och sedan i Abo var den verksammaste bland stiftarena av det 1790 bildade Abo musikaliska sällskap, höll 1795 sitt inträdestal i Svenska vitterhetsakademin»om de forna finnarnas nöjen och tidsfördriv.)} I detta tal var han i tillfälle att omtala även sången och bifogade t. o. m. prov på runomelodier. - Men dessa små antydningar om folkmusiken föranledde tyvärr icke på länge mera ingående studier på området av vare sig Tengström eller någon annan, ehuru man skulle tycka, att de vittra och lärda Abo-herrama, intresserade för musik lika som för folklivet, icke kunde ha undgått att vid utfärder till landställen och prästgårdar höra en och annan låt även från bondfiolerna, vilka bevisligen redan denna tid allmänt trakterades. Lika förvånande är det, a.tt de gamla folkvisorna, vilka enligt vad man nu vet just i början av 19:de seklet måste ha sjungits mycket allmänt bland landsqefolkningen, icke kommo till intresserades kännedom och uppbevarades. Men förklaringen ligger till. en del däri att man icke heller i moderlandet ännu insåg betydelsen av folkmusikens tillvaratagande. Detta kunde aldrig bliva någon riksangelägenhet. Och då den andliga odlingen ännu så länge var de högre klassernas privilegium, bidrog väl även detta-till förbiseende av konstprodukter, som för sin tillvaro hade att tacka den obildade, landsbefolkningen. Man hade kanske också ett alltför starkt medvetande om att folkmusikee- utgjorde en kvarleva och efterbildning av de högre klassernas musik. Och nu upptogo de högre konststrävandena intressena så starkt, att man ej hade tid övrig för den folkliga konsten. Under början av 19:de århundradet väcktes dock som känt inomdets. k. Götiska förbundet i Stockholm även den svenska folkdikten och musiken till liv. Kända män sådana som Rääf, Afzelius, Geijer m. fl. begynte samla och uppföra alster av svensk folkdiktning. Och det lyckades dem att vinna många beundrare av dessa sköna vildmarksblomster. - Genom dessa män intresserades även ett-antal Abo- studenter, som under nittonde seklets andra decennium vistades i Uppsala och Stockholm; för folkvisorna. Och detta intresse ökades ytterligare efter offentliggörandet av den stora,. 22

3 svenska folkvisesamlingen Dessa känslor för folkvisans innehåll återspeglas så vackert i ett brev från en känd Åbo- bo, professor I mmanuel Ilmoni till 1 anne Pippingsköld från år 1821, skrivet efter studiet av melodierna till Afzelii samling.»det är,» skriver han,»en underbart oskuldsfull värld, som i fin enfald så rik och mångfaldig ur dessa forntidens eko-ljud framskymtar och nästan ~la i det klagande moll; - dock, detta är icke underligt: Musiken är ju en dotter av lidelsen, som söker lugn och jämvikt och uti djupet av nationens bröst liksom klagar dovt geniet vid den dunkla drömmen om en guldålder.» Liknande impulser var det även som manade A. I. Arvidsson att nedskriva ett antal dansmelodier från den tid de utgjorde hans ungdoms förlustelser, melodier som han senare intog i sitt utgivna verk»svenska fornsången). Bland de få personer härifrån som ägde förmåga och intresse att uppteckna folkmelodier bör särskilt den nämnda Pippingsköld ihågkommas. Han har för övrigt i vår musikhistoria skapat sig ett namn såsom stiftare och ledare av vår första manskvartett, som uppstod år 1819 och inom kort räknade över 40 medlemmar. Men särskilt tyckes han ock ha intresserat sig för folkmusiken, att döma av den samling folkmelodier, danser, visor och vallåtar, som finnes bland hans efterlämnade papper. Denna samling upptager visserligen icke flere än 20 nummer, men är icke desto mindre av betydelse, då melådisamlingar av s ~ stort omfång den tiden voro ytterst sällsynta. Men det var den finska folkmusiken likasom den finskspråkiga folkdikten som vid denna tid intresserade våra forskare. Svensk folkdikt och folkmusik skulle samlas i Sverige.. Det räckte ända till medlet av förra seklet, innan man fann folkmusiken i våra svenska trakter värd att tillvaratagas. Och då då var det också Österbotten och Nyland som först erhöllo förmånen att bliva utforskade. I det förra landskapet be~rev lektorn, sedermera professor Rancken flitiga insamlingar och inom det senare området verkade Nyländska avdelningen. Från sydv. Finl. och Åland gjordes större melodiinsamlingar först för något tiotal år tillbaka, och stora områden äro ännu outforskade. Om dansen fordomdags lämnas intressanta meddelanden i en uppsatsserie, som ingick i Åbo tidning för år Därföi-svaras de nyare danserna vals, kadriljm.fl. mot beskyllningen för att sakna uttryck och vara omoraliska. De sägas vara lika goda som polskan och menuetten. Författaren lämnar dessa gammaldags danser åt sitt värde.»de voro goda nog på sin tid», säger han,»och uttryckte icke illa våra fäders tänkesätt och 'bruk. För det gamla förtroliga, otvungna, tokrqliga sätt att umgås, varav man ännu kan finna 23

4 en lämning i något julsällskap på någon avlägsen prästgård i landsbygden, skickade sig visserligen en sådan dans som polskan, där alla gästerna rörde sig utan reglor och etikett, blott efter glädjens takt, och svänga om varannan, såsom bröder och syskon, alla på en gång, utgörande blott en enda dansande famillie.» Menuetten var (icke heller) på sin tid utan mening, säger. samma för~ fattare, i synnerhet då musiken tillika uttryckte dessa då vanliga känslor av hjärtlig tillgivenhet och bly.gsam ömhet. Men andra tider andra seder. En sådan dans vore nu mer löjlig för åskådaren,. för vilken den ingenting sade; och tröttsam för de dansande, som skulle dö av ledsnad över dess enformiga stelhet. Efter den uppfattning, som här gör sig gällande, var det tämligen naturligt, att man icke intresserade sig för dansernas och melodiernas öden, deras variationer, sammanblandningar och efterbildningar, sedan de hamnat i den avlägsna landsbygden. De lämnades åt sitt värde. Men just "dessa danser ha tillfört folkmusiken så stora. möjligheter till utveckling.. Själva formerna voro ju lånade, lika som oftast varit fallet även inom konstmusiken. Gen<;>m sin melodiska byggnad voro polskan och menuetten i hög grad egnade för variering o.ch framlockade även efterbildningar i mängd. OqI man. redan för hundra år sedan kunde säga, att dessa danser tillhörde forna tiders föråldrade seder, så är den livskraft, varmed de höllosig uppe i landsbygden, så mycket anmärkningsvärdare. Och då vi veta, att få melodier, om än direkt lånade från konstmusiken, å~erfinnas i sin ursprungliga gestalt, så kunna vi redan därav förstå betydelsen av de folkliga varianternas tillvaratagande. Och de tallösa efterbildningarna erbjuda självfallet ett ännu rikare fält för studium av allmogemusikernas förmåga att uttrycka sig i toner. Ovanciterade uttalanden om det»nya» och»gamla» för hundra år sedan kompletterar på ett slående sätt de uppgifter, som erhållas ute i bygderna. Där ha nämligen dessa melodier, som redan år 1801 betraktades som föråldrade, nämligen polska och menuett, bibehållits ända till våra dagar och inom flere släkter, där spelmansyrket gått från far till son under många generationer, berättas att just dessa danser vid ingången av nittonde seklet nyttjats som folkdanser i våra bygder. Spelmanssläkterna och spelmännen såsom bärare av de musikaliska traditionerna på landsbygden erbjuda i och för sig ett omfattande och intressant studium. Och man kan svårligen avhandla dan;:; och dansmelodier utan att behan<lla spelmännen, deras släktförhållanden, skicklighet och bedrifter. Ty en dansmelod,i erhåller sin egentliga karaktär av spelman-

5 nen: det finnes knappast två ' som' spela samma melodi på samma slut: Och i olika fall är det olika omstä,ndigheter som spela med såsom: ärvda al.llag, uppfostran, levnadsförhål1anden, grannskap o. d... lnom sydv:ästra Finlands svens~a trakter och Åland har jag lärt känna flere tiotal spelmän, däribland några verkliga yrkesspelmän. Fordomd~gs lades nämligen även på landet stor vikt vid utförandet av musiken. Det dugde ej för vem som helst att taga sig an spelmanssysslan vid de stora bondbröllopen. Spelmannen skulle vara lärd, d. v. s. så lärd som han kunde bliva hos, de vördiga gubbar, som under årtionden åtnjutit äran att vara de flinkaste på orten i hanterandet av violinen. Sedan han s. a. s. fått gesällbrev, var han mogen för att uppträda som yrkesspelman. Av spehnanssläkter vill jag särskilt nämna släkten Bohm i Kimito och Silander i K umlinge. Gubben Bohms - Kimito ungdomsförenings bekante sptlman - far, farfar och farfars far voro spelmän och - sockenskräddare; den äldste och skickligaste föddes Kumlinge-kantorn Silanders far, farfar och farfars far voro spelmän och klockare återigen; den äldste av dem föddes Dessa släkter räkna dessutom vardera ett stort antal medlemmar med utpräglade musikaliska anlag. Dylika släkters betydelse för höjandet av musiksinnet hos allmogen ligger j öppen dag., Med avseende å polskan erhålla vi ur ovan dtenide uppsats i.a. T. för 1801 ännu ett viktigt meddelande. Författaren säger sig nämligen med / polskan mena»i!::~e den rätte folskedansen, som är en heroisk dans,exeqverad såsom qlenuetten endast av tv änne personer och högst målande, utan den gamle svenske ringdansen, den vi allmänt, ehuru orätt, kalla Polska»; Detta utgör ett vägande inl~gg i diskussionen om polskemelodiernas uppkomst. Författarens i A. T. uppgift är så mycket tillförlitligare som den stämmer fullkomligt över.ens med iakttagelser från våra dagar.' J ag har t. ex. i A.,land och sydv. Finland uppteclm~t ett t~otal ringdansmelodier, vilkll i svenska samlingar gå under namn av polska, upptecknade efter fiolspelmän. 0#0 A nc/ersson. >