Matteus 23 V (Matt 23:23-36)

Transkript

1 Matteus 23 V (Matt 23:23-36) Sammanhanget Jesus är inne i en undervisning till sina lärjungar angående fariseerna och de skriftlärde. Del 1 Porträtt av skriftlärde och fariséer (v.1-7) Del 2 Tre uppmaningar till Jesu lärjungar (v.8-12) Del 3 Sju verop över skriftlärde & fariseer (13-33) Hela kapitlet handlar om vilken inställning en Jesu lärjunge ska ha till de skriftlärdes undervisning. Jesus kritiserar inte judisk tro eller judiska bruk. Han ställer sig inte vid sida om och attackerar omgivningen utan framför en internkritik. Jesus uppträder själv som skriftlärd och uppfattas som en sådan av omgivningen. Han är väl insatt i den samtida teologin och kulturen och han har här inget behov av att distansera sig annat än från missbruk. I den rabbinska skriften Mishna som sammanställdes i skrift omkring år 200 e Kr, förekommer polemik mellan fariséer och saddukeer i traktaten Yedaiom (4:7). Prof. David Flusser berättar att esseerna kunde kalla fariséerna för de vitkalkade. Jesu uttryckssätt och tonläge känns alltså igen från samtiden. Det visar att Jesu dramatiska språk är mer lågmält i sitt kulturella sammanhang än vad man annars skulle tro. Verop nr IV v Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. 24 Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! I Tiondegivande går tillbaka på 5 Mos 14:22-23, 4 Mos 18:12, 3 Mos 27:30 Tillämpning av tiondet I Bibeln föreskrivs bara tionde för säd, vin och olja. Men rabbinerna inkluderade även grönsaker och annan gröda. Den kända rabbinen Eliezer som var verksam under slutet av första kristna århundradet och början av andra, fäste stort avseende vid tiondegivande av dill. Möjligen omtalas mynta i Mishna (m Shab 7,1. m Maas 4.5. m Dem 2.1). Men mynta omtalas inte i rabbinska källor i fråga om tionde. Fariséerna var intresserade av tionde och noga med det. En av de saker som påstås ha gjort fariséerna exklusiva och avskärmat dem från andra judar, är just synen på tiondegivandet. Men de var mindre stränga i tillämpningen än prästerskapet. Prästerna hade krav på bönderna att ge 14 tionden (20 %) över en sjuårsperiod, medan fariséerna förväntade 12 tionden (17 %) under samma period. Av dessa 12 var fyra (ca 6 %) "andra tiondet", pengar som familjen spenderade i Jerusalem i samband med vallfärden dit. Med andra ord reskostnader.

2 Två (ca 3 %) var allmosor. Sex (8 %) till prästerna, tio (1,5 %) till leviterna. Dessutom skulle de täcka utgifter som smågåvor, viftoffer och förstlingsoffer. Bibeln föreskriver inte att den som köper en vara som det inte getts tionde på, ska betala tionde för den. Bibelns föreskrift är att bonden ska ge tionde på produktionen, eller köpa loss den med värdet plus 20 procent till templet. (3 Mos 27:30f) Att fariséerna var noga med tiondet kan illustreras med att det kunde hända att fariseer betalade tionde på varor de köpte, nämligen om de var i tvivelsmål huruvida detta försummats i tidigare köpled. Här förekom en intern diskussion bland fariséerna. Hillels och Shammais skolor var inte överens. Shammai ville organisera välgörenhet så att man kunde vara säker på att tionde erlagts på alla varor i alla försäljningsled. Detta menade Hillels skola att man skulle överlåta till individen att avgöra. Jesu kritik Jesus är inte emot tiondegivandet. Han sätter inte Moses ur spel. Men han uppmanar till ett sinne av proportioner. Han sätter örter i kontrast till dygder. Inte för att spela ut varandra utan för att ge perspektiv. Hans poäng är inte att fariséernas regel för livsföring (halakha ) är felaktiga utan att det väsentligaste försummas. Jesus kontrasterar den minutiösa noggrannheten med detaljer med det centrala i med Torahn; rättfärdighet, nåden och tron - rättvisa, barmhärtighet, trohet. - Finns det orsak att tro att detta fenomen förekommer också i kristna sammanhang i vår tid? Med uttrycket det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet syftar Jesus antagligen på Mika 6:8. Jfr Matt 19:24 - rättvisa, krisis - mishpat - barmhärtighet, eleos - chesed - trohet. pistis - tro eller trohet och kanske torahtrohet. II Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. 24 Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! Jesus kritiserar de skriftlärde med en ordlek sila knott men svälja kamel. På hebreiska heter kamel (gamla) och mygga (kamla). Både kamel och mygg är orena djur och kan inte ätas! (3 Mos 11:4) Kontrasten gäller storleken. Däri består blindheten att vara så upptagen med detaljer att man förlorar helheten. Vinet filtrerades genom tyg eller en korg för att renas bl a från insekter. Amos 6:6. Mishna Avoth och m Shabb 20,2.

3 Tyngre och lättare bud Rabbinerna diskuterade det centrala och perifera i Torahn. Man sökte den sammanhängande principen (klal gadol) som höll samman buden. (Jesus talar om de minsta av buden i Bergspredikan Matt 5:19.) Jesus ger stöd åt en internkritik som fanns inom fariseismen. Nästankärleken var grundläggande och kom högt hos exempelvis Rabbi Aqiva (död 135 e Kr) VEROP V v.25 Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. 26 Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren. Rabbi Elieser (ca e Kr) tar för givet att utsidan av en kopp måste göras rituellt ren. Mishna Toh. 8:7. Rituell orenhet har ingenting med smuts att göra. Det är regler som gällde för heligheten i templet. Fariséerna tillämpade renhetsreglerna för prästerskapet för hela folket. Orenheten smittar. Död, vissa hudsjukdomar (spetälska) är exempel på sådant som orenar. Jesus för över renhetsreglerna som gäller för husgeråd och tillämpar dem på människans inre och yttre. Han gör en metaforisk tolkning: den inre människan i kontrast till den som ses av omgivningen. Det inre och yttre människan ska överensstämma. I samtalet med farisén Nikodemus framhåller Jesus behovet av att födas på nytt. Människans innersida är i behov av mer än en rengöring. Hon behöver en ny natur. VEROP VI v.27 Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. Jesus illustrerar samma tema (hyckleriet) med en ny metafor. Fariséerna liknas vid gravar. För alla betraktade gravar som orena. Hes 13:10-16; 22:28. Poängen är tydlig. Det är inte det yttre skalet som omgivningen ser som räknas. Det avgörande är det inre livet. Det är först när det inre överensstämmer med det yttre som fromheten är genuin och äkta. Om fromheten är skal och polerad yta kring den naturliga människan håller hon inte måttet inför Gud än om hon aldrig kommer att avslöjas av människor. Jesus såg igenom skalet. Det handlar om mer än falskspel. Det handlar också om självbedrägeri. För Jesus räcker det inte med att människan är ärlig och uppriktig. Hon måste bli ny inifrån. Till det krävs inget mindre än ett gudomligt ingripande att bli född på nytt ovanifrån. (Joh 3:1-12)

4 Tidigare i Bergspredikan förklarade Jesus det äkta sambandet mellan yttre och inre: På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? 17 Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. 18 Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. 19 Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. 20 På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Matt 7: Men vilken är illustrationen som Jesus tar? Uppenbarligen förstod åhörarna omedelbart illustrationen med vitkalkade gravar. Men vad var det Jesus relaterade till? Frasen rymmer en rad frågeställningar. - Vad menar Jesus med vitkalkade gravar? 1. Ordet för grav (tafos) kan betyda a) grav, gravkammare men också troligen också b) begravningsurna. Sådana gravurnor var typiska för Jesu tid.. De kallas oussarier och var en stenurna där benen förvarades efter att kroppen förmultnat. - Vad menar Jesus med vitkalkade gravar Textutläggare som följer den första möjliga innebörd av grav (tafos), nämligen grav, har gissat på att Jesus syftar på de relativt nya gravarna i Kidrondalen. Där finns exempelvis den så kallade Absalons grav som fortfarande är synlig. Men vad är innebörden av vitkalkning (kekonimeno) av graven? I Somliga bibelforskare menar att syftar Jesus på bruket att på våren stryka klippgravar med vit (släkt) kalk. Det är Studiebibelns förklaring. Det är också den tolkning som styrt Bibelkommissionen i Bibel Det som talar mot att Jesus tänker på vitkalkning, är att den inte uppfattades av människor som vacker. Poängen i v. 28 är att ytbehandlingen skulle göra graven vacker och tilltalande. Talmud berättar att den hade den motsatta effekten. Vitkalkning ger en benlik färg com som inte är vacker. Vitkalkning är ingen försköning av ytan. Dessutom heller inte vitkalkning någon bra bild på hyckleri. I stället för att kamouflera insidan, berättar vitkalkningen att insidan inte motsvarar utsidan, eftersom alla ser att ytan målats. Så även om vitkalkning förekom, passar inte uttrycket i sammanhanget och följaktligen är vitkalkning ingen bar översättning av kekonimeno. II

5 Ett annat förslag till tolkning är att klippgravar skulle ha varit utsmyckade med vita gipsornament. Men dels finns det inga belägg för gipsornament i gravar, dels får man inte kontrasten mellan in- och utsida som Jesus är ute efter. III Somliga textutläggare menar att Jesu ord om vitkalkning (kekonimeno) har missförståtts och att han egentligen syftar på magnifika gravar som de i Kidrondalen. I så fall är det den vackra påkostade gravens utsida som kontrasteras mot det alla vet finns därinne orena ben. Men denna tolkning ger inte rättvisa år sammanhanget där Jesus det inte är det storslagna som kontrasteras mot det lilla utan snarare bristen på att vara genuin. Det finns dock en bra förklaring. IV Ordet som översatts med vitkalka (kekonimeno) kommer av konia som betyder damm, puder. Det var vanligt att blanda pulveriserad marmor med kalk och vatten. Detta ströks, eller snarare spacklades på kalkstensytan. Syftet var inte bara att förstärka utan att fylla ut skavanker i ytan. Det gav föremålet ett intryck av glans och lyx. Den så att säga förädlades. Detta bruk att spackla en stenyta, sammantaget med den andra möjliga innebörden av grav (tafos ), nämligen gravurna (ossarium) ger en bra förklaring till illustrationen som Jesus tar. Arkeologer har konstaterat att majoriteten ossarier från Jesu tid var gjorda av kalksten. Sammanfattning Jesus talar alltå om gravurnor som förskönats genom att spacklas med spackel som dolde repor och ojämnheter i ytan. Spacklet kunde också innehålla marmor som gjorde att urnan gav intryck av att bestå av ett annat materiel än det i verkligheten var av. Under den förfinade ytan låg benen som orsakade rituell orenhet som exempelvis omöjliggjorde besök i templet. v.28 På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet. Jesus kritiserar ytlighet som förekom och ansluter sig till den självkritik som fariseerna själva hade. Fromheten får inte bara vara yta och ett sken utan måste vara genuin. Renhet var viktigt för fariséerna och de skriftlärda. I alla fall delar av den fariseiska rörelsen tillämpade de renhetskrav som prästerna hade för sin tjänst i templet. Motiveringen var att hela folket var ett prästerskap. Följaktligen skulle man leva som präst i vardagen även om man inte var av prästsläkt (aronit). Talmud har en slående illustration till Jesus undervisning: Gamaliel II föreskrev för akademin i Yavne omkring år 80 e Kr. att en lärjunge vars karaktär inte överensstämmer med hans yttre liv när insidan inte motsvarar utsida - inte ska antas vid bibelskolan (akademin).

6 För denna uppfattning avsattes han som rektor från akademin av övriga rabbinerna. Efter att Gamaliel var borta som rektor införde kollegiet regeln att alla som ville skulle antas.. Talmud berättar att nya bänkplatser måste skapas efter beslutet. Gamaliels fundering efter detta var: Kanske undanhöll jag Torahn från Israel. I en dröm såg han urnor med aska. Hans tolkning av drömmen var att han handlat rätt. (Talmud Bavli Ber 28a) VEROP VII v Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar 30 och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod. 31 Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna. 32 Fortsätt som era fäder tills måttet är rågat. 33 Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet? (Avsnittet har stor likhet med Luk 11:47-8. Detta är sista gången i Matteusevangeliet som fariseerna omtalas med undantag för 27:62.) Tre ting som fariseerna gör: a) monument över profeterna b) smyckar de rättfärdigas gravstenar och c) och säger: Om vi hade levt... Jesus själv begravdes enkelhet. Visserligen i en rikemansgrav, men som inte var hans egen. Han uppmanade inte till gravkult. Är drastisk i uppmaningen att döda ska begrava döda. Matt 8:22. 1Mack 13:27-30 berättar om gravmonument. I Kidrondalen finns en grav som tillskrivs Sakaia. Den höggs ut omkring år 50 f Kr. Fariséerna beskrev dem som dödade profeterna som sina fäder (på våra fäders tid). Men de förnekade att de själva hade haft del i förföljelse av profeter om de levt då. Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna Jesus utnyttjar dubbelbetydelsen i ordet son : Att vara son till någon innebär att vara efterföljare till denne. Men det kan också avse familjeband - släktskap. Genom att hedra de mördade lägger man en skugga över mördarna, dvs i detta fall över sina egna fäder. De är söner till dem som dödade profeterna i den meningen att de utför samma handlingar - förföljer profeterna. Jesus syftar här på sig själv. Och enl v.34 skulle lärjungarna (de judekristna) få samma behandling. Det bekräftas av Apostlagärningarna. I den meningen för de skriftlärde fädernas arv vidare, de skriftlärde tar inte emot Jesu undervisning. Att fylla fädernas mått är att vara fyllda av samma ondska som dem. 1 Mos 15:16

7 v.32 Samma sak upprepades med Jesus och i den första församlingen. Apostlagärningarna återger några tillfällen då församlingen förföljdes. Apg 4:1-22, 5:17-42, 8:1 12:1-19. Men det handlar inte om en systematisk förföljelse. Inte heller om judendomens reaktion mot den kristna rörelsen. Varje tillfälle hade sin orsak enligt Lukas beskrivning. Man bör lägga märke till att Jesus här riktar sig till en kategori av ledarskapet i Israel. Det är också (andra) ledare som ligger bakom avrättningen av Jesus. Jesus ger inte folket kollektiv skuld. Detsamma gäller det Paulus skriver till tessalonikerna. 1 Tess 2:15-16 omkring år 50. Begreppet judar som Paulus använder är inte klart i sammanhanget. Handlar det om invånarna i Judéen i så fall kan han syfta på samma förföljelser som Lukas skildrar (se referenserna ovan) och som han själv var en av ledarna för. Menar Paulus judarnas ledarskap så som judar ofta används i Johannesevangeliet? Eller beskriver han sin egen erfarenhet när han ofta blev utvisad från synagogorna? Man ska minnas att Paulus skriver första brevet till Tessalonikerna omkring år v.33 Det är en ofördelaktig beskrivning av motståndarna Jesus ger: ormyngel...''! Johannes Döparen använde samma uttryck. Tydligen förekom metaforen i samtiden. Ingen kan undgå Guds dom. Upp 6:15-17 Dömas till Gehenna (Gehinnom) är ett rabbinskt uttryck Innebörden är en dom vars utslag är Gehenna (helvetet). Gehenna är den dal som omger Jerusalem västerut. Den blev en bild på den eviga förtappelsen. SAMMANFATTNING Matteus skildrar hur Jesus ängar sig åt internkritik. Han framför kritik i egenskap av jude till samtida judar. När hednakristna läser Jesu ord som om det handlade om "Kristen kritik av judisk tro missar man alltså poängen. Jesu uttryckssätt och tonläge känns igen från samtiden. Jesus talar inte i ilska. Han förtalar inte sin judiska omgivning. Insatt i sitt kulturella sammanhang är hans mustiga uttryckssätt betydligt mindre dramatiskt än man först får intryck av. Det går en skärningslinje mellan Jesu undervisning och omgivningen. Människans innersida är i behov av mer än en rengöring. Hon behöver en ny natur bli född på nytt. Göran Lennartsson