Rapport 2012:10. Ängssvampar i Dalarna. Naturvårdsenheten

Transkript

1 Rapport 2012:10 Ängssvampar i Dalarna Naturvårdsenheten

2 Omslagsbild: Blårödling, Entoloma madidum. Foto: Uno Skog. Tryck: Länsstyrelsen Dalarnas tryckeri, juni ISSN: Rapporten kan beställas från Länsstyrelsen Dalarna. E-post: Rapporten kan också laddas ned från Länsstyrelsen Dalarnas webbplats: Ingår i serien Rapporter från Länsstyrelsen i Dalarnas län.

3 ÄNGSSVAMPAR I DALARNA Redovisning av inventeringar Anders Janols 1

4 2

5 Förord Under de senaste trettio åren har slåtterängarnas och naturbetesmarkernas ekologi och artrikedom kommit att uppmärksammas inom såväl forskningsvärlden som hos den naturintresserade allmänheten. Omfattande kartläggningar har lett fram till insikten att de sista resterna av dessa unika gamla fodermarker lever ett mycket utsatt liv idag och att kraftåtgärder fordras för att de inte alldeles ska gå förlorade för oss. Genom såväl miljöstödssystemen inom Jordbruksverkets landsbygdsprogram som riktade reservatsskydd och ideella föreningars arbete, har många omistliga blomsterängar kunnat räddas åt eftervärlden och en lång rad örter, gräs, fjärilar och andra organismer har fått möjlighet att fortleva i våra kulturlandskap. En grupp organismer som har gynnats av detta är ängssvamparna. Många värdefulla ängsmarker kan utöver blomsterprakten också uppvisa en rad sällsynta och exklusiva svampar. På grund av deras ofta sporadiska uppträdande och svårförståeliga biologi har dock ängssvamparna av naturvårdare sällan lyfts fram som typiska ängsarter eller kunnat användas som indikatorer på god hävd. Ofta har dessutom de sällsyntaste arterna påträffats i triviala miljöer som gamla gräsmattor eller i slitna torra vägkanter. Först under det senaste decenniet har vår kunskap om ängens svampar och vår förståelse för deras krav ökat så pass, att man har börjat våga formulera rekommendationer för skötsel och skydd av de mest sällsynta arterna. För Sveriges del utmynnade denna utveckling i det 2011 utkomna nationella åtgärdsprogrammet för ängssvampar (Naturvårdsverket 2011). Nationella åtgärdsprogram tas fram av Naturvårdsverket som ett led i ett stort arbete med att samla kunskap om våra mest utsatta och hotade växter och djur och omsätta den i praktiska naturvårdsåtgärder. För arbetet med att genomföra dessa åtgärder ansvarar landets länsstyrelser. Som ett första led i arbetet med det regionala genomförandet av detta åtgärdsprogram har Länsstyrelsen i Dalarna låtit en av landets främsta ängsmykologer, Anders Janols, utföra riktade detaljstudier av ett hundratal av länets värdefullaste gräsmarker under åren 2007 till 2010, samt att genomföra analyser av dessa resultat. Resultatet av arbetet presenteras i denna rapport. Om vår kunskap redan tidigare var bättre än riksgenomsnittet, så har i och med detta arbete en milstolpe rests inom vår kunskap om Dalarnas svampvärld. Nya arter för länet har påträffats och de ekologiska sambanden på olika typer av lokaler har belysts på ett närmast banbrytande sätt. Genom denna inventering har naturvården i Dalarna fått ett referensverk att stöda sig på vid bedömningar av skydd och skötsel av våra sista ängar, fäbodvallar och gräsmarker. Förhoppningen är att detta njutbara verk även ska nå den intresserade och engagerade allmänhet, som våra sista gräsmarker är beroende av för att kunna tjusa framtida generationer. Stig-Åke Svenson Naturvårdsdirektör 3

6 Sammanfattning Åtgärdsprogrammen är viktiga delar i arbetet för att nå miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv och övriga sex ekosystemrelaterade miljömål som beslutats av riksdagen 2004/2005. Åtgärdsprogrammet för svampar i ängs- och betesmarker inriktas främst på de tre arterna blårödling, Entoloma bloxamii, fager vaxskivling, Hygrocybe aurantiosplendens och praktvaxskivling, Hygrocybe splendidissima (fokusarterna). Arbetet leds av Naturvårdsverket och utförs på regional nivå av länsstyrelserna. Ett övergripande mål för projektet är att lära tillräckligt mycket om dessa arters utbredning och miljökrav för att kunna föreslå lämpliga åtgärder syftande till att långsiktigt säkra deras fortbestånd i de av landets regioner som har naturliga förutsättningar att hysa arterna. Skälet till att just dessa arter valts, är att flera vetenskapliga studier i Västeuropa indikerar ett positivt samband mellan frekvensen i landskapet av lokaler som är rika på ängssvampar generellt och förekomsten av de tre fokusarterna. Totalt 100 noggrant utvalda lokaler har studerats i Dalarnas län. 86 av dem beskrevs i ängs- och hagmarksinventeringen (Bratt & Ljung 1993), varför intressanta jämförelser kan göras. Inventeringen i Dalarna har utförts under höstarna Tre av de fyra säsongerna var mycket lämpliga för inventering av ängssvampar, och en stor del av arterna bildade rikligt med fruktkroppar. Kunskapen om fokusarterna i länet har genom projektet ökat betydligt. Före projektet var fyra lokaler kända med fynd av någon av de tre arterna. Efter hösten 2010 hade lokalantalet för fynd av fokusarterna ökat till 16. Noggranna beskrivningar av fyndplatserna på fokusartslokalerna har gjorts och analyserats. Egenskapsprofiler för växtplatserna med blårödling och praktvaxskivling har formulerats med hjälp av bland annat multivariat dataanalys. Även kunskaperna om utbredning och miljökrav för ängssvamparna i allmänhet har genom projektet vuxit i stor utsträckning. Som exempel har antalet fyndplatser för 14 andra av Dalarnas sällsyntaste och mest krävande ängssvampar tredubblats genom ÅGP-inventeringarna. Sådana lokaler är viktiga spridningscentra för fokusarterna. Genom de totalt 208 inventeringsbesöken på de 100 undersökta lokalerna har bedömningar kunnat göras av skötselstatus för detta urval av de biologiskt och kulturellt värdefullaste ängs- och betesmarkerna i länet. En jämförelse med resultatet i Bratt & Ljung (1993) och kompletterande information från bland annat brukare visar att en försämring av hävdstatus skett hos hälften av lokalerna. Tio procent är nu bättre skötta medan ingen förändring skett hos drygt 40 % av objekten. Inom det här projektet har inte ingått uppgiften att systematiskt insamla information för att kunna göra en bedömning av prognos för framtida traditionell hävd av dessa ängs- och betesmarker. Genom de många kontakterna med ägare, brukare, ideella krafter och andra som är engagerade i skötselfrågorna vid de studerade markerna framträder dock en dyster bild. En stor andel av dem som aktivt utför skötseln är i övre medelåldern eller ännu äldre, och i de flesta sådana fall är inte frågorna om fortsatt hävd lösta. Bilden är emellertid inte entydigt negativ. Flera hoppingivande exempel skildras i rapporten. Ett förslag till prioritering av räddningsinsatser redovisas för de objekt som har en ogynnsam utveckling efter att tidigare ha haft höga naturvärden. Praktiska åtgärder och organisationen av dessa diskuteras, liksom behoven av och formerna för inhämtande av nya kunskaper inom och utanför ÅGP-projektets ram. Fynd av ängssvampar på andra platser än traditionellt hävdade naturliga fodermarker redovisas och diskuteras. Inhämtade synpunkter om rovdjurens inverkan på traditionell betesdrift återges i korthet där det bedöms vara relevant för den rådande hävdsituationen. 4

7 Innehåll Förord... Sammanfattning... Kapitel 1. Dalarnas ängssvampar... Andra ängssvampar med färre än tio aktuella förekomster i Dalarna 2007 Ytterligare några ängssvampar som kan påträffas i Dalarnas ängar Kapitel 2. Ängssvamparnas livsmiljöer... Fokusarternas livsmiljöer Kapitel 3. Metodik... Nationellt åtgärdsprogram för svampar i ängsmarker Inventeringsmetodik 2007: Förutsättningar, förberedelser och inventeringar : Förutsättningar, förberedelser och inventeringar Kapitel 4. Resultat... Fokusarterna i Dalarna Resultat av vegetationsanalysen Kännetecken hos lämpliga lokaler för fokusarterna Referenslokalerna Värdefulla svamplokaler utan fokusarter Förändringar av hävdtillstånd och hävdform Artrikedom av ängssvampar och hävdform Naturvärdespyramid för ängssvampar Avvikande ängssvampmiljöer Uppmuntrande exempel Marker med hotade värden Några nyckelfaktorer för fortlevnaden av artrika ängssvampmiljöer Fortsatt arbete för utveckling av de naturliga fodermarkerna i Dalarna Förslag till studier Tack! Referenser Kapitel 5. Områdesbeskrivningar... Förteckning över områdena Karta Avesta kommun Hedemora kommun Smedjebackens kommun Ludvika kommun Vansbro kommun Malungs kommun Gagnefs kommun Borlänge kommun Falu kommun Leksands kommun Rättviks kommun Mora kommun Orsa kommun Älvdalens kommun Ordförklaringar... Bilaga 1. Ängssvampar i Sverige Bilaga 2. Besökta lokaler

8 6

9 Kapitel 1. Dalarnas ängssvampar Nedan presenteras ett urval av de ängssvampar som kan påträffas i Dalarna. Inledningsvis behandlas de tre fokusarterna kring vilka detta inventeringsprojekt kretsar. Dessa tre exklusiva och mycket sällsynta arter presenteras särskilt utförligt. Därefter följer beskrivningar och bildexempel på ytterligare 47 sällsynta och rödlistade ängssvampar. Totalt presenteras omkring hälften av de 107 ängssvampar som har påträffats i Dalarna. Rapporten utgör således ingen fälthandbok eller checklista över alla våra ängssvampar. Här avbildas svamparna ofta med hattundersidan synlig, för att visa på skiljekaraktärer. I fält bör alltid fruktkropparna lämnas ifred. Blårödling (Entoloma bloxamii) Blårödlingen är en stor, musseronliknande och svagt mjöldoftande svamp med länge kvarstående nästan skinande ljust blå färg. Foten har, med undantag av nedre delen, samma blå nyans. Foten tappar dock kulören snabbare än hatten och övergår i ljust brungrå nyanser. Skivorna är gräddvita hos unga fruktkroppar, men får snart en rosa nyans av de mognande sporerna. En mycket ovanlig form, eller möjligen närstående art, som kan förväxlas med blårödling är E. inopiliforme Bon. Detta taxon saknar blå ton även hos unga svampar och färgen på hatt och fot är i stället ljust gråbrun till gulbrun. Den är hittills bara känd från Öland och Gotland. Blårödlingen har under det senaste halvseklet minskat kraftigt i Sverige och har sedan 1990 mindre än 50 aktuella lokaler, varav 3 var kända i Dalarna före Den är rödlistad i kategori VU (sårbar) (Gärdenfors 2010). De flesta fynd av blårödling har gjorts på kalkhaltiga marker, men några växtplatser är belägna på silikatjord i mycket välhävdade och starkt utmagrade naturliga fodermarker. Enstaka fynd har även gjorts i ädellövskog på kalk. Blårödlingen är känd från hela Europa och Nordamerika, men är överallt sällsynt. I Sverige är arten påträffad i södra och mellersta delen upp till Ångermanland och Jämtland. Figur 1. Blårödling (Entoloma bloxamii) på Knutar Einars äng, Orsa 2/ [Herb AJ] 7

10 Fager vaxskivling (Hygrocybe aurantiosplendens) Fager vaxskivling är en medelstor vaxskivling med varma färger. Hatten är oftast gulorange, ganska tunn och med en tydlig puckel. Svampen är hygrofan och färgmättnaden skiljer mycket mellan torr och fuktig hatt. Egenskapen syns tydligt på fruktkroppen t v nedan. Foten är ljusgul och blir i motsats till hatten inte klibbig i väta. Lamellerna är ljust gula och nästan fria från foten. Fager vaxskivling kan genom makroskopiska likheter förväxlas med vissa utseendetyper av spetsvaxskivling, Hygrocybe acutoconica, honungsvaxskivling, H. reidii och H. salicis-herbacea. De båda senare arterna har dessutom mikroskopiska likheter med fager vaxskivling. Lukt- respektive smaklösa former av honungsvaxskivlingen och H. salicis-herbacea kan försvåra bestämningen av dessa arter, särskilt i de fall då puckliga gulaktiga former av honungsvaxskivlingar saknar doft och har urnupna lameller. Fager vaxskivling är rödlistad, NT (nära hotad, Gärdenfors 2010). Arten är inom hela sitt europeiska utbredningsområde sällsynt. Sverige och Norge har vardera knappt 100 kända växtplatser och Danmark endast ett fåtal. Dalarna hade två fyndplatser före denna inventering. Figur 2 ovan. Fager vaxskivling (Hygrocybe cf. aurantiosplendens), Foskvallen, Särna 12/ Herb 08060AJ Figur 3 t. v. Fager vaxskivling (Hygrocybe aurantiosplendens), Gotland, 2004 Foto: Sören Gutén 8

11 Praktvaxskivling (Hygrocybe splendidissima) Arten hör till de mer storvuxna inom släktet. Den mestadels blodröda, rundat koniska hatten kan bli upp till 8 cm i diameter. Foten, som ofta är oregelbunden, tillplattad samt alltid ihålig och skör, är hos utvuxna exemplar upp till 12 cm lång. Dess färg kan vara allt från helröd till helgul, basen är dock oftast gul. De från foten nästan fria lamellerna har ibland en röd ton. Köttet innanför ytskiktet är saffransgult och hos en del kollekter honungsdoftande. Grupper av små, luktlösa fruktkroppar kan till utseendet vara förrädiskt lika blodvaxskivlingar, Hygrocybe coccinea och är bara åtskiljbara på svåridentifierbara mikroskopiska karaktärer. Praktvaxskivlingen har en suboceansk tendens och föredrar humida klimatregioner. I Europa har arten därför en västlig utbredning och de drygt 100 kända svenska växtplatserna är starkt koncentrerade till landets sydvästra del. Dalarna ligger dock helt inom det område som har för arten lämpliga fuktighetsförhållanden. Norge har något färre noteringar och Danmark endast ett fåtal. Före denna inventering hade praktvaxskivlingen inte påträffats i Dalarna. Arten är rödlistad i kategorin NT (Gärdenfors 2010). Figur 4 ovan. Praktvaxskivling (Hygrocybe splendidissima), Risåsens fäbod, Dala Floda 12/ Herb.08101AJ Figur 5 t. h. Praktvaxskivling (Hygrocybe splendidissima), Marken, Hedemora 30/ Herb AJ 9

12 Andra ängssvampar med färre än tio aktuella förekomster i Dalarna 2007 Ljusskivig lerskivling, Camarophyllopsis schulzeri, (NT). Det första fyndet av arten i Dalarna gjordes vid Nedra Oppsveten i Söderbärke 2008 [herb AJ]. Tidigare var den påträffad ett fåtal gånger i Medelpad och Jämtland och var sedan länge känd från Västmanland och söderut. I Artportalen redovisas 120 fyndlokaler i landet. De övriga dalafynden är från Ljusbodarna, Leksand [herb 09084AJ], Källslätten, St Kopparberg och Holmtjärn, St Tuna [herb 10046AJ]. Fruktkropparna är små, ganska ljust rödbruna, har glesa nästan vita skivor och skört kött. Ljusskivig lerskivling anses vara kalkgynnad och fosforkänslig. Fynden från Ljusbodarna, Källslätten och Holmtjärn är dock gjorda på tidigare gödslad mark, i Ljusbodarna och Källslätten har även plöjning skett på de numera utmagrade gamla lindor som hyser växtplatserna. Vid Holmtjärn hittades arten på naturbetesmark som flera gånger påförts konstgödning, senast på 1990-talet. Vridfingersvamp, Clavaria amoenoides, (NT). Det finns ytterligare minst 3 gulaktiga, ogrenade fingersvampar som arten kan förväxlas med, varför uppgifter om förekomsten bör bedömas med försiktighet. Viss vana krävs för att rätt kunna göra bestämning utan hjälp av mikroskop. Om de påträffade svamparna ser ut som på bilden sid 12 är det dock ingen tvekan. Inventeringen tillförde 6 nya lokaler för arten i Dalarna. Totalt är den nu känd från 11 platser i länet. Artportalen har cirka 100 fyndnoteringar från hela landet, utom fjällen, och vridfingersvampen skall enligt ArtDatabanken endast ha påträffats i mager och artrik grässvål på välhävdade naturliga fodermarker. Arten anses möjligen vara kalkgynnad. 6 av de 11 fynden i Dalarna är dock gjorda på annan mark än traditionellt hävdad fodermark och 5 av dem på silikatjord. 3 av växtplatserna är kortklippta gårdstun, 2 av dem är vägkanter med gles grässvål och 1 fynd är gjord på en gammal linda (f d åker). Nyfynd inom ÅGP: Invid Odens bulinda på gårdstun, Risåsa, Dala Floda, Tyrsbergets fäbod, Dala Floda, vägkant, Nysjöns fäbod, Svärdsjö, naturbetesmark, Ljusbodarna, Leksand, gammal linda, Finn Pers backe, Skattlösberg, Grangärde, naturbetesmark, Arvsälens fäbod, Malung, naturbetesmark, Rökfingersvamp, Clavaria fumosa, (NT). Nyuppvuxna och ej uttorkade fruktkroppar liknar den i skog växande purpurfingersvampen. Denna är dock tydligt finhårig i ytan och blir inte vid uttorkning askgrå som rökfingersvampen. Båda de här arterna växer tätt tuvade. En annan möjlig förväxlingsart är brun fingersvamp, men den är mörkare och mera rödaktigt brun. Den kan växa i samlingar, men inte tätt tuvad. Av de nu 15 kända växtplatserna i Dalarna hittades 8 under inventeringen. I ArtPortalen finns knappt 100 fynd rapporterade, 10 av dem från nedre Norrland och övriga från landskapen söder därom. Rökfingersvampen växer till betydande del på marker med annan historia och aktuell användning än vad som är vanligt för de flesta ängssvampar. 6 av dalalokalerna ligger på välhävdad naturlig fodermark, 3 på magra, kortklippta gårdstun, 2 på balkslagen gammal mager linda, 2 på före detta hackslog som slås med olämplig metod och 2 fyndplatser i skog, blandskog respektive granskog på gammal odlingsmark. Nyfynd inom ÅGP: Ljusbodarna södra delen, Leksand, balkslagen fd linda, [herb 09082AJ]. Finn Pers backe, Skattlösberg, Grangärde, naturbetesmark, Oljelunds i Gasenberget, Grangärde, gräsklipparslagen fd hackslog, Bastbergets fäbod, Mockfjärd, efterbetad naturslåttermark, Källslätten, St Kopparberg, efterbetad gammal linda, Arvsälen fäbod, Malung, naturbetesmark, Jönseslinda, Mosselbodarna, 10

13 Dala Floda, snörslagen fd hackslog, [herb 10035AJ]. Janols tomter, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gammal gräsmatta, [herb 10053AJ]. Stråfingersvamp, Clavaria straminea, (VU). En ogrenad, tunn, nästan jämntjock och ibland enkelt böjd fingersvamp som oftast växer några få tillsammans. Den sporbärande övre delen är blekt gul till ljust beige. Ned mot den sterila basen blir den gula kulören bjärtare. I ArtPortalen redovisas 16 fynd i Götaland, 15 i Svealand och ett i Norrbotten. Naturbetesmark dominerar starkt som växtmiljö. Endast 3 gånger har den hittats i slåtteräng och 2 gånger på vägkant. I Dalarna noterades arten på två platser i Ludvika kommun vid början av 1990-talet. Först 2009 påträffades arten ånyo i länet under inventeringen. Nyfynd inom ÅGP: Ljusbodarna, södra delen, Leksand, välhävdad naturslåttermark, [herb 09081AJ. Violett fingersvamp, Clavaria zollingeri, (VU). Genom sin starkt violetta färg och sitt gyttrade växtsätt är svampen uppseendeväckande och lätt att finna. Mörkertalet är sannolikt mindre för den här arten än för de flesta andra fingersvampar i magra gräsmarker. I Sverige saknas art som rimligen kan förväxlas med violett fingersvamp, varför denna är en mycket lämpad indikator för biologiskt rika naturliga fodermarker. Enligt ArtPortalen finns 170 kända lokaler i landet för violett fingersvamp. De nordligaste ligger i Västerbottens inland och fyndfrekvensen ökar mot söder med 80 respektive 75 registrerade fyndplatser i Svealand och Götaland. Efter det första fyndet i Dalarna 1987 har arten hittats på ytterligare 19 lokaler, 11 av dem inom ÅGP-inventeringen. Ungefär en tiondel av de kända svenska växtplatserna ligger i örtrik skog, men i Dalarna saknas sådana lokaler. Däremot är 4 av fynden i vårt län gjorda på gamla kortklippta gårdstun. Övriga fördelas jämnt mellan betes- och slåttermark. Arten saknas helt i Dalarnas kalktrakter. Nyfynd inom ÅGP: Anna Olas, Risåsa fäbod, Dala Floda, kortklippt gårdstun, Markusfallet, Tyfors, naturbetesmark, [herb 08082AJ]. Bastbergets fäbod, Mockfjärd, balkslagen naturmark, [herb 09023AJ]. Hässlen, Garpenberg, balkslagen och efterbetad naturmark, G:la Finntorpet, Grangärde, balkslagen hackslog, Nysjöns fäbod, Svärdsjö, naturbetesmark, Ljusbodarna södra delen, Leksand, balkslagen naturmark, Stockgropens fäbod, Gagnef, balkslaget och efterbetat gårdstun, Oljelunds i Gasenberget, Grangärde, gräsklipparslagen fd hackslog, Finn Pers backe, Skattlösberg, Grangärde, naturbetesmark, Arvsälens fäbod, Malung, naturbetesmark, Entoloma cf. callirhodon. Kunskapsbrist råder om detta taxon, som inledningsvis har tolkats som isabellnopping. Kollekten på bilden kan hänföras till Serrulatum-gruppen, en kritisk grupp inom noppingarna. Den kännetecknas av naggad och mörkfärgad lamellegg. Här ingår flera arter som huvudsakligen åtskiljs genom färgegenskaper. Enligt litteraturen ska dock alla arter inom gruppen ha blåsvart egg, vilket detta fynd inte har. Samma färgvariant hittades vid Häggenäsudden norr om Borlänge [Herb 97090AJ]. Dessa fruktkroppar hade en något mörkare lila färg på lamelleggen, eventuellt en svagt blå ton. I övrigt finns endast ett svenskt fynd från 1985 i en gammal hackslog i Torps socken, Medelpad. Sannolikt hade svamparna därifrån mörkblå lamellegg. Växtplatsen vid Dammsjöbäcken är en glest örtbevuxen kant av en smal körväg på ett några år gammalt hygge. Marken är kalkpåverkad. Svamparna vid Häggenäsudden växte på mjälasediment som betats under mycket lång tid, utan vare sig plöjning eller gödsling. 11

14 Ljusskivig lerskivling, Camarophyllopsis schulzeri, Källslätten, St Kopparberg Vridfingersvamp, Clavaria amoenoides, Finnpers backe, Skattlösberg, Grangärde Rökfingersvamp, Clavaria fumosa, Ljusbodarna södra delen, Leksand Stråfingersvamp, Clavaria straminea, Ljusbodarna S delen, Leksand [Herb 09081AJ]. Violett fingersvamp, Clavaria zollingeri, Vattaå, Malung Entoloma cf. callirhodon, Dammsjöbäcken, Sörvik, Ludvika En sannolikt obeskriven art. 12

15 Klibbjordtunga, Geoglossum difforme. Stora Låsen, Säfsnäs [Herb 10041AJ]. Lila vaxskivling, Hygrocybe flavipes. Risåsa fäbod, Dala Floda [Herb 08075AJ] Musseronvaxskivling, Hygrocybe fornicata, Stockgropens fäbod, Gagnef [Herb 10064AJ]. Rodnande lutvaxskivling, Hygrocybe ingrata. Stockgropens fäbod, Gagnef [Herb 10012AJ]. Grålila vaxskivling, Hygrocybe lacmus. Stockgropens fäbod, Gagnef Sepiavaxskivling, Hygrocybe ovina. Tures äng, Tuna- Hästberg, Borlänge

16 Klibbjordtunga, Geoglossum difforme, (EN). Det finns drygt 10 svarta jordtungor, av vilka de flesta måste studeras i mikroskop för säker bestämning. Den här arten kan möjligen med viss vana kännas igen med god sannolikhet. Tveksamheten beror av att ytterst få personer i Sverige har sett tillräckligt många fruktkroppar av den här och en liknande art. Klibbjordtungan är alltså mycket sällsynt och har högst 10 aktuella växtplatser i landet, alla i Svealand. Namnet antyder en klibbig yta, en egenskap som varit mycket påtaglig hos de totalt fyra kollekterna på de tre fyndplatserna i Dalarna. Mot tungan känns fruktktoppens yta som en gammaldags, mörk läkeroltablett. Alla fynd som registrerats i ArtPortalen härrör från naturbetesmark. Nyfynd inom ÅGP: Nedra Oppsveten, Söderbärke, naturbetesmark med bristfällig hävd, [herb 09047AJ]. Stora Låsen, Säfsnäs, naturbetesmark, [herb 10041AJ]. På den tredje dalalokalen, Fallsbjörkens naturbeten i Leksand, hittades arten 1990 och 2001 [herb 01040AJ]. Lila vaxskivling, Hygrocybe flavipes, (NT). Artbeteckningen flavipes anger att fotens färg är gul (flavus=guldgul och pedis=fot på latin), men det är egentligen endast fotbasen som är mer eller mindre gul. Det är dock ett gott kännemärke, och färgen är nästan alltid väl synlig. Arten kan likna grålila vaxskivling, men har mindre klibbig hattyta, mera bruntonad färg, gul fotbas och avsaknad av rättiksliknande doft. Det finns även några små skillnader som kan ses i mikroskop. I ArtPortalen är drygt 100 fyndlokaler registrerade från Ångermanland och med tilltagande frekvens söderut. Dalarna står för 10 av de 20 fynden i Svealand. I vårt län saknas den helt i kalktrakterna, endast två av lokalerna har inslag av rikmark. Arten saknas på Öland och Gotland, vilket stärker uppfattningen om att den är kalkskyende. De flesta växtplatser är välhävdade traditionella naturliga fodermarker, såväl betes som slåttermarker. I Dalarna gjordes dock två av de tio fynden på gamla lindor och två på gamla kortklippta gårdstun. Nyfynd inom ÅGP: Anna Olas, Risåsa fäbod, Dala Floda, gammal linda, Odens gårdstun, Risåsa fäbod, Dala Floda, [herb 08075AJ]. Tyrsbergets fäbod, Dala Floda, kortklippt gårdstun, [herb 09019AJ]. Stockgropens fäbod, Gaganef, balkslagen och efterbetad naturmark, Ljusbodarna mellandelen, Leksand, slaghackslagen och efterbetad linda, Örskogen, Vansbro, lieslagen och efterbetad naturmark, Fagerbergets fäbod, Dala Floda, balkslagen naturmark, Bastbergets fäbod, Mockfjärd, efterbetad slåtteräng, Källslätten, St Kopparberg, lieslagen naturmark, Musseronvaxskivling, Hygrocybe fornicata, Regional hotart. Den här ganska stora vaxskivlingen har variabel färg på hattens översida. Olika kulör, intensitet och fördelning av bruna och grå nyanser har tidigare varit grund till en uppdelning i tre arter. De mot foten nästan fria lamellerna är genomgående vita, liksom foten, vilken ibland kan ha glesa, svagt färgade trådiga fjäll. Doften är rättikartad, liksom hos rättikmusseronen, vilken kan likna ljusa fruktkroppar av musseronvaxskivling. Lamellerna hos vaxskivlingen är dock glesare och tjockare. Unga exemplar kan ha en tydligt rosa nyans mellan skivorna in mot foten, likt den hos många rödskivlingar. Arten har hittats i hela landet upp till Lycksele lappmark, men den är överallt sällsynt utom möjligen i södra Sverige. Artportalen har 130 noteringar för arten i Götaland. Dalarna har 9 lokaler. Svampen kan växa i både kalkhaltig och kemiskt sur mark och merparten av lokalerna är traditionellt hävdade naturliga fodermarker. Där fosfor- och kvävehalterna är låga kan dock mycelet överleva och sätta fruktkroppar även i andra marktyper. Två av dalafynden är gjorda på kortklippta gräsytor, ett i örtrik blandskog med rikinslag och ett på naturlig ängsmark i kalkområde. 14

17 Nyfynd inom ÅGP: Stortäkten i Larsbo, Söderbärke, naturbetesmark, [herb 08107AJ]. Ljusbodarna S delen, Leksand, snörslagen del av fd hackslog, Ljusbodarna mellandelen, Leksand, kortklippt gårdstun, Jutjärnsängarna, Rättvik, naturlig ängsmark, Ekfännsbergets fd fäbod, Dala Floda, kortklippt gräsyta på gammal linda, Stockgropens fäbod, Gagnef, efterbetad naturslåttermark, [herb 10064AJ]. Rodnande lutvaxskivling, Hygrocybe ingrata, (VU). En medelstor art med rödbrun till valnötsbrun hattyta, nästan vita lameller och gräddvit fot. Utvuxna fruktkroppar mörknar påtagligt. Även foten kan bli mer eller mindre mörkt valnötsbrun. Efter beröring rodnar köttet, lättast synligt på lamellerna, och även foten kan dra i svagt rosa innan den börjar bli brun. Ibland har svampen en tydligt nitrös doft, som av simhallsvatten, men inte lika påtagligt som den mindre sällsynta lutvaxskivlingen. Den senare har mera gråbrun, efterhand fjällig hatt och dess kött rodnar inte. Rodnande lutvaxskivling är mycket sällsynt i Dalarna. Den växer här endast på platser som hyser många andra krävande ängssvampar. Inget fynd har gjorts i länets kalktrakter. Den nationella utbredningen sträcker sig från Nedre Norrland till sydligaste Sverige. Nyfynd inom ÅGP: Vattaå, Malung, hackslåttermark, [herb 08017AJ]. Gamla Finntorpet, Grangärde, hackslåttermark, Stockgropens fäbod, Gagnef, efterbetad naturslåttermark, [herb 10012AJ]. Larsbo Fallet, Söderbärke, naturbetesmark, Oljelunds i Gasenberget, Grangärde, gräsklipparslagen fd hackslog, [10060AJ]. Grålila vaxskivling, Hygrocybe lacmus, (VU). Svampen kan vid vissa betingelser likna lila vaxskivling. Den saknar dock gult på fotbasen, skiftar mera i mörkt gråblå ton och har nästan alltid en tydlig rättikdoft, vilket lila vaxskivling aldrig har. Grålila vaxskivling har påträffats i hela landet, utom i högfjällen. I alla regioner är den dock sällsynt, i Svealand 29 fynd och i Dalarna sex. En av lokalerna i vårt län är en tidigare betad blandskog, tre av växtplatserna är naturbetesmarker och två är naturslåttermarker, en av dem efterbetad. Arten tycks sky de kalkrikaste markerna. Nyfynd inom ÅGP: Spjärsbodarna, Enviken, naturbetesmark, , herb 08088AJ. Stockgropens fäbod, Gagnef, efterbetad naturslåttermark, Finn Pers backe, Skattlösberg, Grangärde, Sepiavaxskivling, Hygrocybe ovina, (VU). Som en av de få, i gängse mening, fula ängssvamparna förbises sepiavaxskivlingen lätt av de människor som saknar kunnighet om svampar, men som älskar ängarnas fägring. Artbeteckningen ovina hänsyftar på att svampen liknar fårspillning. Hattens ovansida är redan hos unga fruktkroppar mörkt brungrå och oregelbundet knölig. Färgen mörknar med åldern och knölarna kan bli till fjäll. Lamellerna förändras från ljust grå till mörkt grå och även hos foten mörknar den murriga färgen. Efter beröring och brytning rodnar köttet tydligt hos friska exemplar. Ibland kan köttet rodna spontant. Doften är i regel svag, men oangenämt nitrös då den förekommer. Utbredningen inom landet är sydlig. Inget fynd i Norrland är känt och i Dalarna är arten hittad på sex platser. Alla lokaler i länet är, eller har fram till nyligen varit väl hävdade naturliga slåtter- eller betesmarker där också många andra sällsynta ängssvampar påträffats. Markerna är i samtliga fall kemiskt neutrala. Sepiavaxskivlingen har dock inte hittats inom Siljansringen. Nyfynd inom ÅGP: Larsbo Fallet, Söderbärke, naturbetesmark, Marken, Hedemora, efterbetad naturslåttermark, Nedra Oppsveten, Söderbärke, efterbetad naturslåttermark,

18 Hygrocybe quieta, Markusfallet, Säfsnäs, naturbetesmark [Herb 08080AJ]. Microglossum atropurpureum, Kvillsälens fäbod, Malung, naturbetesmark Luktvaxskivling, Hygrocybe quieta, Regional hotart. Arten påminner till utseendet om den vackert brandgula honungsvaxskivlingen. Färgerna hos luktvaxskivlingen är dock mindre lysande och har ofta en oliv ton, utom lamellerna som kan dra i svagt orangerött. I torka bleknar hattytans färg, samma förändring sker då fruktkropparna blir äldre. Svampen har fått sitt namn av den obehagliga doft av bärfis som ibland är påtaglig. Den geografiska fördelningen över landet är mycket ojämn för den här arten. I ett band från Västra Götaland upp till Östra Svealand är den inte sällsynt. Halland och Småland har ytterst få noteringar, liksom Värmland, Dalarna och Gävleborg. Från övriga delar av nedre Norrland finns ganska många fynd. Även i övre Norrland har arten hittats på några platser. Luktvaxskivlingen anses vara kalkgynnad, en bedömning som inte bekräftas av de fem dalafynden. Tre av växtplatserna i vårt län tycks helt sakna rikmarkspåverkan. Nyfynd inom ÅGP: Markusfallet, Säfsnäs, naturbetesmark, , herb 08080AJ. Stortäkten i Larsbo, Söderbärke, naturbetesmark, Oljelunds, Gasenberget, Grangärde, gräsklipparslagen före detta hackslog, Purpurbrun jordtunga, Microglossum atropurpureum, (VU). En mycket mörk jordtunga vars fruktkroppar ofta växer tätt tillsammans. Som det vetenskapliga namnet antyder finns ofta en purpurfärg i det svarta. De rödbruna tonerna tilltar i regel ned mot den sterila och något fjälliga foten, vilken är tydligt avgränsad från en bredare, sporbärande övre del. Svampen kan i sällsynta fall sakna lila skiftningar och vara helt svart eller mörkt olivtonad. Liksom hos de flesta jordtungor finns tydliga mikroskopiska karaktärer som ger möjlighet till säker bestämning. Svealand har de klart flesta fyndnoteringarna enligt ArtPortalen, men arten är överallt sällsynt i sitt svenska utbredningsområde från Ångermanland till Skåne. I Dalarna har arten hittats på 13 lokaler, 12 av dem naturliga fodermarker som har eller tills nyligen har haft god hävd. Ett fynd gjordes på kortklippt gårdstun. Markreaktionen varierar från basisk till kemiskt sur. Nyfynd inom ÅGP: Larsbo Fallet, Söderbärke, naturbetesmark, [herb 08078AJ]. Markusfallet, Säfsnäs, naturbetesmark, , herb 08081AJ. Vattaå, Malung, hackslåttermark, [herb 08097AJ]. Stockgropen, Gagnef, efterbetad naturslåttermark, [herb 08100AJ]. Mattsåsens fäbod, Lima, naturbetesmark, [herb 09072AJ och 09077AJ]. Anders Mats, Gasenberget, Grangärde, snörslagen gammal hackslog, [herb 10061AJ och 10062AJ]. Kvillsälens fäbod, Malung, naturbetesmark, Kläbergets fäbod, Dala Floda, kortklippt gårdstun

19 Porpoloma metapodium, Forsbodarna, Lövbergets fäbod, Gagnef [Herb 09021AJ]. Trichoglossum walteri, Fallsbjörken, Leksand, naturbetesmark [Herb 01041AJ]. Svartnande narrmuseron, Porpoloma metapodium, (EN). Många amatörmykologer som finner den här svampen på en äng eller betesmark brukar först se sig omkring för att utröna vilka träd som står inom lagom avstånd för mykorrhizan. Om de påträffade fruktkropparna av narrmusseronen inte har börjat svartna, tas de lätt för att vara någon av de stora och köttiga grå eller ljusbruna musseronerna som lever i symbios med skogsträd, och alltså bildar mykorrhiza (svamprot) med dessa. Sannolikt lever dock den här arten, i likhet med övriga ängssvampar, i symbiotiskt samliv med andra växter än träd genom en annan typ av förening mellan rötter och mycel (svamptrådar). Fruktkropparna är köttiga, från början blågrå i kött, på lameller och på fotyta. Hattens ovansida är hos unga exemplar mörkt grå av de täta små vårtlika fjäll som då sitter tätt. Foten har oftatst glesa, mörka, trådlika fjäll. Under tillväxten ljusnar hatthuden då den expanderar och hela svampen blir mera tonad i ljusbrunt. Det mjöldoftande köttet rodnar ibland i skador hos nyutvecklade fruktkroppar. När svampen vuxit färdig börjar den svartna. Mikroskopiska preparat som behandlas med Melzers reagens ger blåaktiga sporer till skillnad från musseroner med liknande utseende. Arten är rödlistad i den näst högsta hotkategorin. Den förklarades vara starkt hotad (EN) vid den senaste revisionen av rödlistan Under ÅGP-inventeringarna har antalet kända lokaler i Dalarna ökat från 1 till 15. I hela dess svenska utbredningsområde, från Medelpad och söderut, finns 130 fynd noterade i ArtPortalen. I vårt län tycks arten föredra kemiskt sura jordar, 12 av de 15 fyndplatserna har sådant underlag, tre ligger på mark som har viss rikmarkspåverkan och ingen svartnande narrmusseron har hittats på de rika kalklokalerna, vare sig i Bergslagsdelen eller i Siljansringen. Fördelningen på hävdtyperna bete, slåtter och slåtter med efterbete är jämn på naturmark med traditionell skötsel. Två av fyndplatserna är kortklippta gårdstun som slås med trimmersnöre. Nyfynd inom ÅGP: Aspfallet, Grangärde, naturbetesmark [herb 08021AJ]. Forsbodarna, Lövbergets fäbod, Dala Floda, snörslaget gårdstun, räfsat [herb 09021AJ]. Hässlen, Garpenberg, efterbetad naturslåttermark Tyrsbergets fäbod, Dala Floda, snörslaget gårdstun, räfsat Nysjöns fäbod, Svärdsjö, naturbetesmark Ljusbodarna södra delen, Leksand, balkslagen hackslog Hållbergs fäbod, Älvdalen, naturslåttermark Stockgropens fäbod, Gagnef, efterbetad naturslåttermark Bastbergets fäbod, Mockfjärd, efterbetad naturslåttermark Fagerbergets fäbod, Dala Floda, balkslagen hackslog Källslätten, St Kopparberg, efterbetad naturslåttermark Tisjölandet, Lima, naturbetesmark Dullbo, Söderbärke, efterbetad naturslåttermark Kvillsälens fäbod, Malung, efterbetad naturslåttermark , [herb 10021AJ]. 17

20 Knubbig hårjordtunga, Trichoglossum walteri, (VU). Fallsbjörken, Leksand, naturbetesmark [Herb 01041AJ]. I Sverige finns tre arter av hårjordtungor. Alla tre är påträffade i Dalarna. De är små, högst 5 cm höga, svarta, torra och mer eller mindre finhåriga på ytan av den sporbärande övre delen. Lupp krävs i regel för att se behåringen. För säker bestämning krävs en enkel mikroskopisk undersökning. Knubbig hårjordtunga är mycket sällsynt och har endast två kända dalalokaler. Den hittades i vårt län första gången år 2000 på Fallsbjörkens naturbeten. Samtidigt påträffades här den andra sällsynta hårjordtungan, Trichoglossum variabile. Av den tredje, och mera allmäna arten, hårjordtunga, T. hirsutum, finns flera fynd. ArtPortalen har 20 noteringar för den knubbiga hårjordtungan i hela landet, från Medelpad och söderut. Man kan misstänka att mörkertalet är betydande för sådana här arter, dels är de små, och dels bortses ofta från fynd av sådana här svampar som kräver mikroskopisk undersökning de hamnar vid sidan av korgen. Men mycket intressanta jämförelser har gjorts av förekomsten av många arter jordtungor, bland annat hårjordtungor, i områden som inventerades mycket noga på 1960-talet av Nils Hakelier och 25 år senare av Johan Nitare (Nitare 1988). Resultaten visade att endast en liten bråkdel av lokalerna som på 1960-talet hyste jordtungor fortfarande var väl betade eller slagna ett kvartssekel senare. Och de hävdberoende jordtungorna hade följaktligen endast en bråkdel av växtplatserna kvar. Oaktat ett visst mörkertal är knubbig hårjordtunga mycket sällsynt. Den kommer att minska i samma takt som många av artens viktigaste kvarvarande växtplatser upphör att betas eller slås, de gamla välhävdade naturliga fodermarkerna. Nyfynd inom ÅGP: Arvsälens fäbod, Malung, naturbetesmark, [herb 10020AJ]. 18

21 Ytterligare några ängssvampar som kan påträffas i Dalarnas ängar Sammanlagt har under inventeringen 91 ängssvampar påträffats av Dalarnas 107 kända arter. Följande 31 svamparter är med något undantag goda indikatorer på välhävdade gamla slåtter- och betesmarker. Clavaria greletii, regionalt hotad. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun [Herb 09058AJ]. Rosenfingersvamp, Clavaria rosea, NT. Janols tomt, Tuna- Hästberg, St Tuna, kortklippt kant av grusgång Ängsfingersvamp, Clavulinopsis corniculata, regionalt hotad. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun Blek ängsfingersvamp, Clavulinopsis subtilis, NT. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun [Herb 04028AJ]. Doftrödhätting, Entoloma ameides, regionalt hotad. Knutar Einars äng, Orsa, hackslog Backnopping, Entoloma atrocoeruleum, NT. Lundvalls äng, Tuna-Hästberg, St Tuna, hackslog [Herb 93067AJ]. Korpnopping, Entoloma corvinum, NT. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun [Herb 98026AJ]. Stornopping, Entoloma griseocyaneum, NT. Stockgropens fäbod, Gagnef, efterbetad naturslåttermark Grönnopping, Entoloma incanum, regionalt hotad. Bagghyttan, Tuna-Hästberg, Grangärde, gammal gruvbacke

22 Gråblå nopping, Entoloma mougeotii, regionalt hotad. Knutar Einars äng, Orsa, hackslog Entoloma cf nigroviolaceum. Hässlen, Garpenberg, betesmark under hassel [Herb 08051AJ]. Mjölrödskivling, Entoloma prunuloides, NT. Nylanden, By, naturbetesmark Rosennopping, Entoloma roseum, EN. Häggenäsudden, St Tuna, naturbetesmark [Herb 97039AJ]. Lundnopping, Entoloma queletii, NT. Tures äng, Tuna-Hästberg, St Tuna, hackslog [Herb 98041AJ]. Blek stornopping, Entoloma scabropellis, regionalt hotad. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun [Herb 10015AJ]. 20 Hagnopping, Entoloma turci, regional hotart. Bagghyttan, Tuna-Hästberg, Grangärde, gammal gruvbacke Gul vaxskivling, Hygrocybe chlorophana. Stockgropens fäbod, Gagnef, efterbetad naturslåttermark

23 Blodvaxskivling, Hygrocybe coccinea, regionalt hotad. Markusfallet, Säfsnäs [Herb 08087AJ]. Toppvaxskivling, Hygrocybe conica. Janols tomt, Tuna- Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun Denna art kan även påträffas i trivialare marker. Ögonvaxskivling, Hygrocybe fuscescens, NT. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun Vitlöksvaxskivling, Hygrocybe helobia, regionalt hotad. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun [Herb 07003AJ]. Grå vaxskivling, Hygrocybe irrigata, regionalt hotad. Nylanden, By, naturbetesmark Spetsvaxskivling, Hygrocybe persistens. Ekfännsbergets fäbod, Dala Floda, kortklippt vändplan Mörk blodvaxskivling, Hygrocybe phaeococcinea, regionalt hotad. Stockgropens fäbod, Gagnef, efterbetad naturslåttermark Ängsvaxskivling, Hygrocybe pratensis, regionalt hotad. Stockgropens fäbod, Gagnef, efterbetad naturslåttermark

24 Mönjevaxskivling, Hygrocybe miniata, regionalt hotad. Vålbrändans fäbod, Transtrand, naturbetesmark [Herb 08070AJ]. Blek ängsvaxskivling, Hygrocybe pratensis var pallida, Lundvalls äng, Tuna-Hästberg, St Tuna, hackslog [Herb 09023AJ]. T.h. Scharlakansvaxskivling, Hygrocybe punicea, NT. Brindbergs fäbod, Älvdalen, efterbetad naturslåttermark

25 Honungsvaxskivling, Hygrocybe reidii. Foskdalsvallen, Särna, naturbetesmark Mörkfjällig vaxskivling, Hygrocybe turunda, regionalt hotad. Källslätten, St Kopparberg, efterbetad naturslåttermark Plattad jordtunga, Geoglossum cookeianum, regionalt hotad. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun [Herb 06029AJ]. Olivjordtunga, rödbrun variant, Microglossum olivaceum var fuscorubens, NT. Janols tomt, Tuna-Hästberg, St Tuna, kortklippt gårdstun [Herb 98109AJ]. Hårjordtunga, Trichoglossum hirsutum, regionalt hotad. Degernäset, Sörnäs, Lima, naturbetesmark [Herb 08067AJ]. 23

26 Kapitel 2. Ängssvamparnas livsmiljöer Ängssvamparna är ingen systematiskt enhetlig grupp, utan de flesta släkten som ingår skiljer sig mycket åt i fråga om biologisk härstamning. De föredrar dock av olika skäl sådana betingelser som råder i de naturliga fodermarkerna. Där påverkan av gödsling och plöjning saknas eller är svag och där kontinuiteten av traditionell slåtter- och/eller beteshävd är lång och obruten är antalet arter av ängssvampar särskilt stort. De flesta av arterna kan också förekomma i hagmarker och lövängar med spridda träd, eller i ädellöv- och barrskogar på kalkmark. Vissa ängssvampar finns även i rikkärr och i sådana naturliga ängsmarker som exempelvis i fjällen, utefter stränder och i anslutning till hällmarker, där de kan äga mycket långvarigt bestånd. En stor andel av ängssvamparterna kan likaså hittas i av människan skapade miljöer som inte är traditionellt hävdade fodermarker. Kortklippta, sedan länge utmagrade gräsytor på gårdstun, kyrkogårdar och i parker är exempel på sådana växtplatser. Likaså kan partier av vägkanter, gammal industrimark, kraftledningsgator o d som hålls öppna genom olika störningar hysa ängssvampar i betydande mängd. Frågan om samverkan mellan kärlväxter och ängssvampar via rötter och mycel, som en motsvarighet till skogsträdens mykorrhiza, har ännu inte på ett tillfredsställande sätt undersökts vetenskapligt. Det finns dock indikationer om att ängssvampar och växter är associerade så att vatten, näringsämnen och kanske andra substanser kan utväxlas dem emellan genom någon form av mykorrhizasamarbete. (Nitare, 1988 och 2000) Johan Nitare definierade begreppet ängssvampar och publicerade en lista över dem (Nitare 1988). Denna förteckning har vidareutvecklats för det nationella åtgärdsprogrammet. I Bilaga 1 listas de 145 arter som nu bedöms utgöra konstellationen ängssvampar, grundad på Nitare 1988 och Jordal I denna rapport har listan utökats med två för Dalarna nyupptäckta ängsarter samt fyra generalistarter, som här endast påträffats i magra gräsmarker. Det totala antalet är därmed 151. Fokusarternas livsmiljöer De tre arterna blårödling, fager vaxskivling och praktvaxskivling, vilka i denna rapport genomgående benämns som åtgärdsprogrammets fokusarter, förekommer alla på välhävdade, naturliga fodermarker med mycket höga naturvärden. Där de växer är i regel det totala antalet ängssvamparter högt. Ett säkerställande av lämplig hävd på dessa ängar- och betesmarker innebär att också många andra missgynnade och hotade organismer ges goda livsbetingelser. Eftersom fokusarterna som regel indikerar högt artantal av ängssvamp är det angeläget att kunna identifiera lokaler som är potentiella växtplatser för dessa tre arter. Lokaler rika på ängssvampar är att betrakta som de viktigaste potentiella miljöerna för etablering av de tre fokusarterna. I förra kapitlet presenteras viktiga indikatorarter för de tre arternas livsmiljöer, tillsammans med andra ängssvampar. Arter funna i Dalarna är särskilt markerade. Blårödling, fager vaxskivling och praktvaxskivling växer i likhet med de flesta ängssvampar nästan uteslutande på fosfor- och kvävefattig mark, med sedan länge ostörd markprofil. Blårödling och fager vaxskivling tycks föredra kalkrikt eller starkt utmagrat underlag. En liten andel av fynden är gjorda i ädellövskog med neutral till basisk jord, medan de flesta noterade växtplatserna ligger på sedan lång tid välhävdade betes- eller slåttermarker i södra halvan av landet. Praktvaxskivlingen har sin svenska huvudutbredning i sydväst. Oceaniskt präglat klimat och kemiskt sur betesmark med lång hävdkontinuitet karaktäriserar de flesta växtplatserna. Praktvaxskivlingen, hade 2007 inte påträffats i Dalarna. I länets närområde, norra Surahammars kommun, är den sedan år 2000 flera gånger noterad på två skilda platser, en betesmark med två delförekomster och en slåtteräng. Flera vetenskapliga studier indikerar ett positivt samband mellan frekvensen i landskapet av lokaler som är rika på ängssvampar generellt och förekomsten av de tre fokusarterna (Jordal 2009). 24

27 Kapitel 3. Metodik Nationellt åtgärdsprogram för svampar i ängsmarker Eftersom inte någon metodik för inventering av ängssvampar fanns fastlagd då inventeringen startade 2007, kommunicerades metodiken via telefon- och e-post under juli-augusti 2007 med författaren till det nationella åtgärdsprogrammet för ängssvampar, den norske mykologen John Bjarne Jordal. Metodiken har därför i allt väsentligt kunnat utföras enligt rekommendationerna i det nationella åtgärdsprogrammet, trots att detta fastställdes först i december 2011, efter denna rapports avslutande (se vidare Jordahl 2011). Nedan beskrivs i första hand de inslag i metodiken som kompletterar åtgärdsprogrammet. Inventeringsmetodik Det tillämpade arbetssättet bygger på en lätt omarbetning av rekommendationen i förslaget till nationellt åtgärdsprogram. Följande parametrar bedömdes som viktiga att notera eller utföra vid fynd av någon fokusart: Art, antal fruktkroppar, och i relevanta fall utsträckning för varje delförekomst (omslutande rektangel, t ex 2,0 x 3,5 m) Koordinater (GPS-position) på varje delförekomst. Om det inom samma inventeringsobjekt finns flera fyndplatser/delförekomster, tas en ny GPS-position om fynden ligger mer än ca 10 m från varandra. GPS-koordinaterna ska ge en uppskattning av antalet delförekomster Vegetationsbeskrivning (inom en radie på 2 m från växtplatsen), kalkhalt (fattig, medel eller rik), fuktighet (fuktig, frisk, torr) Bottenskikt (saknas, tjocklek, mosstäckning i t ex 10% intervall) Förnaskiktets tjocklek Hävd/grad av igenväxning (gärna 3-gradig skala). Uppgifter om jordart och markförhållanden (t.ex. ler, sand, grus, stenrikt etc) Andra rödlistade arter på lokalen, samt alla ängssvampar Åtgärdsbehov, grad av angelägenhet samt typ av åtgärder. Bedöm de långsiktiga förutsättningarna för arterna på lokalen. Information om hävdhistorien Foto av växtplatsen och svampkollekterna Insamling av svampexemplar för eventuell senare kontroll och som belägg (obligatoriskt för varje delförekomst av fokusarter) Värderingsmall för ängssvampförekomst svamppoäng För att hitta ett bättre sätt att använda mykotan som underlag för att värdera naturliga fodermarker än att enbart räkna ängssvamparter, utarbetades ett poängsystem som en regional anpassning av Nitare Goda indikatorarter ges härigenom större vikt än mindre goda. Fokusarterna ges indikatorvärdet 5,0 poäng. Övriga i länet mycket sällsynta arter (högst 10 fynd) eller VU eller EN i rödlistan 2,0 poäng I länet sällsynta arter (11-20 fynd) och eller rödlistekategori NT 1,0 poäng Allmänna arter i hävdade naturliga fodermarker 0,5 poäng. (Se Bilaga 1) En naturvärdespyramid över ängssvamparnas indikatorvärden, grundad på erfarenheter från Dalarna, finns framställd på sidan

28 Värderingsskala för kärlväxter I ängs- och hagmarksinventeringen (Bratt & Ljung 1993) har ett brett urval kärlväxter tilldelats indikatorvärden för bedömning av kulturskapade ängsmarkers hävdstatus. På en sjugradig skala anges här arternas indikatorvärde utifrån deras tolerans mot kväve och fosfor, där de mest näringstoleranta arterna får det lägsta indikatorvärdet. Fältgentiana och slåttergubbe betecknas sålunda +3, de något mindre känsliga jungfrulin, låsbräken och kattfot +2 o s v, medan brännässla och ogräsmaskrosor får -3 och gårdsskräppa -2. Däremellan ligger arter som varken indikerar långvarig utmagrande hävd eller tydlig gödningspåverkan. Vitsippa, rödklöver och kråkvicker erhåller t ex värdet 0 (noll). Nämnas bör att de flesta av listans (och dalaängarnas) arter placerar sig mellan +1 och -1. Värdeklassning av lokaler Hos Bratt & Ljung (1993) värdeklassas de studerade markerna enligt en fyragradig skala (I Högsta värde, II Mycket högt värde, III Högt värde samt IV Vissa värden). I föreliggande inventering gjordes försök till bedömningar enligt Bratt & Ljungs kriterier endast för de lokaler som studerats i båda inventeringarna. Även vad gäller definitionerna av värdefulla områdestyper, valdes de kategorier som Naturvårdsverket föreslagit för den nationella ängs- och hagmarksinventeringen (Naturvårdsverket 1987). De här formulerade utslagskriterierna är: Välhävdade områden som utgör för regionen goda exempel på slåtter- eller betesmarker med lång hävdkontinuitet Områden som efter restaurering eller intensifierad hävd kan utgöra exempel enligt ovan Områden med för regionen hotade naturtyper, biotoper, vegetationstyper eller arter Områden med mycket rik flora och/eller fauna Områden av mycket säregen och märklig beskaffenhet Ett antal stödkriterier tillämpades också vid bedömningarna, nämligen hävdkontinuitet, mångformighet, geografisk representativitet, typrepresentativitet, raritet, storlek, särprägel, ingrepppåverkan, nuvarande hävd samt ålderdomlighet hos jordbrukslandskapet. Kriterier med något lägre vikt var: forskningsintresse, skönhet, symbol- och identitetsvärde samt värde för friluftslivet. Referensytor för bedömning av andel funna arter Tre slåtterängar i Tuna-Hästberg, vilka ingick i denna inventering, har studerats noggrant i många år av inventeraren. Det rör sig om: Tures äng (48A), inventerad sedan 1990 ca en gång per vecka vid god svampsäsong Lundvalls äng (48B), inventerad sedan 1994 ca en gång per vecka vid god säsong Janols tomter med hackslog (48C), inventerad sedan ggr per vecka vid god säsong (Janols 2009) De tre slåtterängarna ligger alla på mestadels kalkpåverkad mark, men de skiljer sig mycket i storlek, fuktighetsförhållanden och i flera andra avseenden. De är alla till stor del välhävdade och hyser en artrik kärlväxtflora. Lundvalls äng, den minsta till arealen (0,08 ha) är till stor del torrbacke. Tures äng är den fuktigaste av de tre och har största arealen (0,3 ha). Janols tomter är mycket heterogena i hävdtillstånd och marktyp (mager gräsmark 0,2 ha). Dessa tre små ängar utvaldes till referensängar inom detta projekt pga deras långa historia som studieobjekt och den unika kunskap som därmed samlats om deras artinnehåll, se vidare sid