NORDINGRÅ ett tidigt samiskt intresseområde

Transkript

1 NORDINGRÅ ett tidigt samiskt intresseområde En solig och skön högsommardag i juli 2006 besökte jag Storsand den fina badstranden intill Norrfällsviken. Jag satte mig en liten stund bland de röda granitklipporna på udden och beundrade bygden kring den mäktiga, stålblå Ullångsfjärden. I den svaga vinden gled några segelbåtar sakta förbi Marviksgrunnan. Likt en hägring kom plötsligt några renar springande från golfbanan, passerade mig på några meters avstånd och fortsatte in i tallskogen på andra sidan stranden. Så vitt jag kan förstå är dessa renar utbrytare från vintervisten i norra Ångermanland men de verkade ha funnit sin plats i livet intill Norrfällsviken. De såg faktiskt ut att trivas utmärkt med golfspelarna och badgästerna. Det var en riktigt festlig upplevelse! Rubriken får säkert en och annan Nordingråbo att minst sagt höja på ögonbrynen. Kan samerna verkligen ha haft något intresse av detta lilla geografiska område långt ute vid kustbandet inklämt som det är mellan branta berg och djupa vikar? Jo, så är det! Under flera sekler, sannolikt redan från 1600-talet, har samer varit stadigvarande bosatta eller på återkommande besök i Nordingrå. De var därmed tidsparallella med Gävlefiskarna och kom också att ha affärer med dem. I byar och samhällen i Nordingrå finns idag samiska ättlingar. Samerna ser sig som en egen etnisk folkgrupp med eget språk, egna sedvänjor och ett eget landområde där de vistats sedan urminnes tid. De kallar detta område för Sapmi, Samernas land, och det sträcker sig från norra Dalarna och Sörtröndelag i Norge upp till norska Finnmarken, norra Finland och fram till Vita havet i nordvästliga Ryssland. Benämningen Finn har i norra Skandinavien under lång tid avsett just samer men vi känner samerna främst genom benämningen Lapp som i sin tur gett flera platser i Nordingrå sina namn. I slutet av 1960-talet pressade unga samer på för att folkgruppen skulle få ett samiskt namn. De menade att lapp hade trampats på genom århundraden och folkgruppen skulle må bra av att få ett nytt, samiskt namn. Det blev same förkortning av samiska sameh. Från 1970-talet är det benämningen same som gäller. Sapmi delas in i nio områden. Av de samer som genom tiderna vistats i Ångermanland och ute vid kustbandet har huvuddelen kommit från det sydsamiska området (1). Även om Nordingrå på kartan placerats utanför Sapmi så påstår jag att området under sekler har tillhört Sapmi och fortfarande gör det. Vilhelmina södra sameby har exempelvis renbetesrätt i Nordingrå! Kartan borde ritas om och inkludera kustbandet från trakten av Söderhamn upp till Luleå. Bild: Wikipedia

2 Den möjligen första i skrift dokumenterade samiska närvaron, redan 1273, i nuvarande landskapsområdet Ångermanland handlar om den mycket sägenomspunna kvinnan Gunnil Snälla ( Snälla efter fornsvenskans Snieller som betydde rask och klok). Gunnil skall ha varit boende i Solotonum (nuvarande Sollefteå) och gift med Blåfinn (den mörke samen). Dokument från Nordmaling, daterat 1480, påvisar samisk närvaro med renskötsel där och det torde ha handlat om skogssamer som levde på fiske, begränsad tamrenskötsel samt jakt på vildren, älg och annat villebråd. Skogssamerna i Ångermanland fanns främst i norra- och västra landskapet men även sydligare trakter som Multrå, Boteå, Styrnäs, Ytterlännes, Bjärtrå och Skog blev också attraktiva bosättningsplatser genom sin närhet till befolkningstätare områden (marknaden). Skogssamerna var de som först dök upp ute vid kustbandet bl.a. i Nordingrå. De hade, liksom fjällsamer på vinterviste i området, från mitten av 1700-talet affärer med sörkörarna från Nolaskogs. När dessa vintertid med häst och släde drog iväg till de stora marknaderna i Uppsala och Stockholm fanns åtskilliga sameproducerade varor på slädarna. En del skogssamer sökte sig med tiden, när utrymmet för skogssamisk verksamhet på 1800-talet började krympa, till den fjällsamiska gruppen, några blev nybyggare och andra tog sig ut till kustområdet, bl.a. Nordingrå, och blev kustsamer. När skogen blev till guld i slutet av 1800-talet övergick några skogssamer till att bli skogsarbetare, flottningsarbetare, arbetare vid sågverk, massafabriker och övrig industriell verksamhet. De blev en Svensson! Fjällsamerna då? Under 1600-talet växlade de över till stordrift kraftigt ökat antal renar per renägare och behov av längre flyttningar för bete och avsalu. Renarna förflyttades under året i etapper mellan kalfjället (högsommaren) och skogslandet (vintern). Det är från detta nya flyttningsmönster som begreppet De åtta årstidernas folk har hämtats. Vid sekelskiftet 1600/1700 började fjällsamer att för vinterviste allt oftare söka sig ned till norra och västra Ångermanland, in på skogssamiska områden, några ibland ända ut till det ångermanländska kustbandet noteras exempelvis att Barbro Christoffersdotter hade fötts ute på Åbordsön och att hennes föräldrar var samer, skrivna vår till höst i Ströms socken i norra Jämtland, alltså fjällsamer. Från samma tid har noterats samisk närvaro i Mjösjö och Barsta. De stora renhjordarna var till största delen dött kapital så länge man inte kunde sälja kött, hudar och andra renbaserade produkter. Därför blev de relativt sett befolkningstäta ångermanländska kustområdet och Ådalen tidigt skogs- och fjällsamiskt intresseområde och motiverade de, särskilt för fjällsamerna, långa och ytterst påfrestande vintervistesrajderna. Renen (Rangir tarandus) har en dominerande plats i den samiska historien. Vildrenar fanns faktiskt i Ångermanland, ända ned till linjen Sollefteå och Björna, så sent som på 1850-talet och dessa renar drog sig vintertid ibland ända ut till havsbandet. De skogs- och fjällsamiska vintertida flyttningarna var, om vi frånser avsaluskälen, en anpassning till renens nedärvda flyttningsmönster. Foto: Wikipedia. Fjällsamer som genom tiderna vintertid besökt Ångermanland har främst kommit från norra Jämtland och Vilhelminaområdet. Eftersom de oftast följde några rätt fasta flyttleder så lärde

3 man känna bönder och torpare utefter lederna och hyrde in sig hos dem över natten. Där detta inte gick hade man med sig portabla kåtor som kunde resas och rivas snabbt. Framme vid vintervistesområdena delade samebyarna oftast upp sig i mindre enheter, kåtalag (sijther), för att främst fördela betestrycket och inte trampa på varandras fötter. Nordingrå har varit ett intresseområde för flera samebyar. Under vintervistet i Nordingrå skickades drängar och pigor till Ådalen och Härnösand för försäljning. I handlingar från 1912 noteras exempelvis att en familj från Vilhelmina södra, som vistades på Nordingrålandet, gick över isen med renarna till Mjältön för fortsatt vinterviste där. Därifrån gjorde några i familjen försäljningsresor med tamrenar och slädar till Härnösand och Gudmundrå (Kramfors). Att förflytta sig flera gånger under vintervistet var vanligt. Vilka vägar tog fjällsamerna ned till Nordingrå? Frostvikensamerna kom oftast via Ströms vattudal, Flåsjön, Tåsjön eller Ormsjön ned till norra- och nordvästra Ångermanland och strategiska vintervistesplatser som Graninge, Ramsele, Backe, Rossön och Junsele. Därifrån gjordes ytterligare flyttningar ut till kustbandet och bl.a. Nordingrå. Vilhelminasamerna följde ofta Ångermanälvens dalgång och vidare till sina vintervisten kring Myckelgensjö, Kubbe, Bredbyn, Mellansel, Gottne, Skorped, Björna, Locksta, Mellansel och Trehörningsjö. Några kåtalag drog sig ytterligare österut nära Domsjö, Örnsköldsvik, Husum och Nordmaling. För flera samebyar har Ångermanälvens södra dalgång varit en viktig förflyttningsled. De som valde älvens norra sida sökte sig först till Boteå, Styrnäs, Bjärtrå och Skog och därifrån ibland vidare till bl.a. Nordingrå. De som nyttjade älvens västra sida passerade Torsåker, Gistgårdsön (där flygplatsen nu ligger), Hammar, Nyland, Kramfors ned till Ramvik, Hemsön, Åbordsön, Härnön, Säbrå och Häggdånger. Fjällsamerna utnyttjade gärna sjö- och älvsystemen och påbörjade därför vinterflyttningen först när isar och myrar frusit till och snön lagt sig. Samerna har genom tiderna använt sig av många olika bostadsformer. Den pyramidformade kåtan är den mest omtalade. Man hade bl.a. stationära kåtor, till vänster, och portabla som de klykstångskåtorna som ses till höger. De portabla kunde lätt sättas upp och plockas ned och användes vid vistesflyttningar exempelvis av fjällsamer vid flyttningar till Ångermanlands kust. Bilder: Wikipedia. Från ett lappfogdeprotokoll har jag hämtat följande berättelse om en fjällsamisk vinterrajd till Nordingrå. Sigrid Lena Larsdotter, född 1869, från Frostviken i norra Jämtland, berättade: I slutet av oktober började vi flyttningen. Vi kom från fjällområdet via Saxvattnet till Ormsjön och nådde Betarsjön intill Junsele, följde oftast Björkån ned till Björkå kyrka och ut på Ångermanälven. Om isen bar utnyttjade vi denna. Första större anhalt var Nyland. Vi fortsatt oftast förbi Kramfors ned till Ramsjö, Ramvik och Bölen där vi slog upp vårt vinterviste. Ibland valde vi att gå norra sidan om Ångermanälven ned till Nora. Några gånger slog vi vinterläger i Anundsjö, andra gånger ute på Rävsön eller Ulvöarna. Förhållandena fick avgöra var vi slog oss ned. I andra protokoll har jag noterat att fjällsamer besökte Lungön,

4 Åbordsön, Hemsön, Storön, Furan, Navarn, Höglossmen, Bönhamn, Ulvöarna, Mjältön, Strängöarna, Grisslan, Ällön och ytterligare några småöar upp mot Skags udde. Samebyarna delade som sagts upp sig i kåtalag och de tog lite olika vägar in i Nordingrå. Några kåtalag kom från Nora via Gaviksfjärden, andra genom Skog eller Ullånger och några genom Röksta och Salsåker. Från exempelvis Hyndtjärn berättas att när samer med sina renar dök upp i byn stannade skolarbetet av för att barnen skulle få träffa samerna och titta på renarna. Några renar slaktades och kött, hudar och ett och annat hantverk såldes innan samerna drog vidare. Det var rätt vanligt att lokala slaktare köpte upp ett antal renar som de senare själva slaktade och avyttrade kött och hudar. Fjällsamernas totala vintervistestid i landskapet var cirka tre månader. Följande formulering återkommer ofta i hembygdsskrifter om fjällsamerna: De kom strax före jul och vände åter mot fjällen i slutet av mars eller början av april. Det stämmer helt med de besöktstider jag fått fram från lappfogdeprotokoll. I slutet av april måste renarna vara på plats på de fjällnära kalvningsplatserna. Runt 15 maj sker nämligen kalvningen. Sigrid Lena Larsdotter (se ovan) berättade vidare att de 1914 slutade med sina vintervistesbesök ute i de yttersta kustbandet. De stannade i fortsättningen i norra eller nordvästra Ångermanland. En annan fjällsame, Torkel Larsson, berättade att de kom rätt regelbundet med sina renar till Valtobyarna och Rävsön fram till några få år in på 1900-talet. Men vi vet att några kåtalag dök upp i Nordingrå så sent som i slutet av 1920-talet. Det sista registrerade fjällsamiska vintervistesbesöket i Nordingrå kan vara 1926 då fjällsamen Sivertsson i slutet av mars drog hem med sina renar från Bönhamns omgivningar för att aldrig mer återkomma var det sista året man såg renhjordar på Åbordsön och Hemsön. Det fanns inte längre förutsättningar för rationell renskötsel i kustbandet. Området hade blivit för hårt exploaterat med växande samhällen och trafikleder. Det blev för trångt! Likt skogssamerna sökte sig många fjällsamer från slutet av 1800-talet i allt större utsträckning från renskötseln över till ett Svenssonliv. Samer vid torghandeln i Härnösand och året är Produkterna bestod främst av renkött, renhudar, knivar, läderhandskar och läderväskor. Fotograf: Viktor Lundgren. Bildägare: Länsmuséet, Härnösand. En intressant samiskt grupp var sockensamerna (sockenlapparna). De etablerades på talet och avvecklades kring 1850-talet. De var fastboende och städslades (anställdes) av socknen som garanterade dem bostad och mark. Sockensamerna hade oftast ett litet antal renar, sysslade med korgmakeri, tillverkning av fiskeredskap, skinnhantering och var mycket anlitade för slaktuppgifter. Flera sockensamer fanns i Nordingrå. Jag nämner Henrik Jonsson, född 1752, som kom till Körning 1794 efter det att han gift sig med Carin Olsdotter från

5 Selånger. De bosatte sig på Lappudden. En annan sockensame var Sven Norman (tidigare Clementsson) som gifte sig med Magdalena Henriksdotter och bosatte sig i Nordingrå. Kustsamerna (kustlappar/fiskelappar) är en tämligen okänd samisk grupp. De levde främst i älvdalarna eller kustnära. Särskilt många var bosatta i Ådalens nedre del. Andra fanns i och kring fiskelägen samt ute på några större öar. Förutom fiske sysslade de med hantverk och de var också särskilt framgångsrika i tillverkning av fiskeredskap Sommartid kom en del kustsamer tämligen regelbundet ut till fiskelägena med sina båtar. De slog upp sina kåtor i ytterkanten av fiskeläget, fiskade och gjorde affärer med befolkningen. Kustsamerna var i övrigt i stort sett integrerade i storsamhället. Flera kustsamer bodde i Nordingrå. Längst fanns de kvar ute på Lungön där de noterades så sent som på 1930-talet. I Nordingrå träffar vi på by- och områdesnamn som direkt påminner oss om tidigare samisk närvaro och jag nämner några: Lappkojmon, Lapptoberget, Lappholmen, Lappkåtaberget, Lappudden, Lappstugumon och Lappmyran. I Nordingrå har under flera sekler skogs- och fjällsamer haft vintervisten och slaktplatser men här har också socken- och kustsamer bott och verkat. Man kan påvisa tidigare samisk närvaro i byar som Öden, Fucked, Övereda, Röksta, Västervallto, Östervallto, Mjällom, Måviken, Näsänget, Norrfällsviken, Rävsön, Mjösjö, Bönhamn, Barsta, Sörleviken och Fällsvik. När du läsare nästa gång besöker Rotsidan med dess fantastiska diabashällar så betänk att där har två fjällsamebyar haft återkommande vintervistesplatser. Samer har alltså funnits över hela Nordingrå! De har haft olika överlevnadsstrategier därav de olika benämningarna. När vi skriver Nordingrås historia får vi inte glömma bort det samiska folket. Avsikten med den här artikeln är att ge mitt bidrag till att sprida ljus över deras tidigare närvaro i vår del av Ångermanland. För att bevaka samiska intressen i Västernorrlands län finns sedan 31 år tillbaka en samisk förening med cirka 160 medlemmar. Föreningen har ett samiskt namn, Noerhte Naestie, och dess ordförande är Sonia Larsson, Köpmanholmen. Mats Lundin