Skånska fåglar i Natura 2000

Transkript

1 Skånska fåglar i Natura 2000 Natur och kultur Göran Mattiasson

2 Titel: Skånska fåglar i Natura 2000 Utgiven av: Författare: Beställningsadress: Länsstyrelsen i Skåne Län Göran Mattiasson Länsstyrelsen i Skåne Län Miljöenheten MALMÖ Tfn: [email protected] Copyright: Upplaga: Länsstyrelsen i Skåne län 30 ex ISBN: Tryckt: Omslagsbild: Samtliga foton: Länsstyrelsen i Skåne Glada Skånes landskapsfågel John Larsen / Skånes Ornitologiska Förening

3 Skånska fåglar i Natura 2000 Göran Mattiasson Miljöavdelningen Länsstyrelsen i Skåne län Maj 2005

4 2

5 Förord Att bevara biologisk mångfald, d v s arter och deras livsmiljöer är en av samhällets viktigaste uppgifter. Att skydda biologisk mångfald är en samhällsövergripande uppgift för alla. Riksdagen har beslutat att alla arter långsiktigt ska finnas i livskraftiga bestånd. Sverige har genom EU-inträdet 1995 förbundit sig liksom alla andra länder i EU - att genomföra Natura 2000, d v s att skydda ett nätverk av områden med särskilt hotade biotoper, växt- och djurarter. I åtagandet ingår att skapa en gynnsam bevarandestatus för dessa naturtyper och arter. I Skåne har Regeringen anmält såväl områden med naturtyper som arter till Natura Denna rapport redovisar bakgrundsdata och tillstånd för de fågelarter, som häckar i Skåne och som ingår i Natura Uppföljning av arternas utveckling i landskapet ger underlag för att redovisa hur tillståndet för arterna utvecklas. För att fåglarna ska kunna ges ett skydd både inom utpekade Natura områden och i landskapet i övrigt har kommuner och myndigheter genom sin planering ett stort ansvar. För att allmänhet, organisationer och myndigheter ska kunna rapportera nya fynd av Natura 2000-arter till Länsstyrelse, ArtDatabank eller annan registerhållande myndighet eller organisation redovisar rapporten så långt möjligt arternas kända förekomster. Viktigast är att markägare får kännedom om arternas förekomst och att de skyddar fåglarna, deras livsmiljöer och häckningsplatser. Länsstyrelsen vill tacka alla, som på olika sätt bidragit med underlag till och synpunkter på rapporten. Ett särskilt stort tack riktas till Skånes Ornitologiska Förening och fotografen John Larsen, som ställt samtliga bilder i rapporten till Länsstyrelsens förfogande. Rapporten finns på Länsstyrelsens webbplats men kan också beställas hos Länsstyrelsen i Skåne, Miljöavdelningen, MALMÖ (tel 040/ ). 3

6 Innehållsförteckning Förord... 3 Innehållsförteckning... 4 Inledning... 6 Natura Fågeldirektivet... 8 Fåglar... 9 Habitatdirektivet Gynnsam bevarandestatus Skånska fåglar i Natura Skånes fågelarter i Natura Berguv (Bubo bubo) Bivråk (Pernis apivorus) Brun kärrhök (Circus aeruginosus Brushane (Philomachus pugnax) Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Fisktärna (Sterna hirundo) Fältpiplärka (Anthus campestris) Glada (Milvus milvus) Grönbena (Tringa glareola) Havsörn (Haliaeetus albicilla) Höksångare (Sylvia nisoria) Jorduggla (Asio flammeus) Järpe (Bonasa bonasia) Kentsk tärna (Sterna sandvicensis) Kornknarr (Crex crex) Kungsfiskare (Alcedo atthis) Kungsörn (Aquila chrysaetos) Kärrsnäppa, sydlig (Calidris alpina schinzii) Ljungpipare (Pluvialis apricaria) Mindre flugsnappare (Ficedula parva) Nattskärra (Caprimulgus europaeus) Orre (Tetrao tetrix tetrix) Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) Pärluggla (Aegolius funereus) Rördrom (Botaurus stellaris) Silvertärna (Sterna paradisaea) Skräntärna (Sterna caspia) Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) Småfläckig sumphöna (Porzana porzana) Småtärna (Sterna albifrons) Sparvuggla (Glaucidium passerinum) Spillkråka (Dryocopus martius) Storlom (Gavia immer) Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus) Svarttärna (Chlidonias niger)

7 Sångsvan (Cygnus cygnus) Tjäder (Tetrao urogallus) Trana (Grus grus) Trädlärka (Lullula arborea) Törnskata (Lanius collurio) Vit stork (Ciconia ciconia) Vitkindad gås (Branta leucopsis) Ängshök (Circus pyrargus)

8 Inledning Natura 2000 kallas det nätverk av skyddsvärda områden som alla EU:s medlemsstater ska bidra till att skapa enligt två av EU:s direktiv (lagar), Habitatdirektivet och Fågeldirektivet. Syftet är att bevara biologisk mångfald inom gemenskapen. Som medlem i EU har Sverige åtagit sig att se till att naturtyper och arter har gynnsam bevarandestatus, d v s att de finns kvar i en långsiktigt hållbar omfattning genom att vidta bevarandeåtgärder. Samtliga fågelarter, såväl häckande som sträckande och tillfälliga, ska skyddas enligt Fågeldirektivet, som ligger till grund för art- och biotopskyddet av fåglar i Natura Av Europas drygt 180 särskilt skyddsvärda arter finns ett 70-tal regelbundet häckande i Sverige. I Skåne förekommer ett 40- tal häckande, ett 20-tal sträckande samt ett 15-tal tillfälliga arter. Alla fågelarter i Natura 2000 är fridlysta i Sverige genom jaktskyddsförordningen. För att kunna följa utvecklingen av Skånes fågelarter, som ingår i Natura 2000, har data om arternas förekomst samlats, sammanställts och redovisats i denna rapport. Miljötillståndet på och kring arternas häckningsplatser ska dokumenteras genom basinventeringar, uppgifter om arternas populationsstorlek ska finnas liksom vad man kan göra inom naturvård och samhällsplanering för att skydda och vårda dessa arter och deras miljöer. Detta är en förutsättning för att kunna följa upp och utvärdera utvecklingen samt bedöma arternas s k bevarandestatus. Denna rapport bygger på uppgifter som hämtats från artiklar som redovisats i Skånes Ornitologiska Förenings tidskrift Anser t o m 2004, Föreningens årliga skrift om Fåglar i Skåne, Anser supplement samt Skånes Fåglar (Ekberg, B. & Nilsson, L. 1994). Fakta om arternas tillstånd i Sverige har i första hand hämtats från Rödlistade ryggradsdjur i Sverige Artfakta, Rödlistade arter i Sverige 2000 och 2005 och Uppföljning av Natura 2000 i Sverige (Naturvårdsverket 2004). Under rubriken litteratur anges inte hänvisning till dessa skrifter för varje art. Litteratur Ahlén, I. och Tjernberg, M Rödlistade ryggradsdjur i Sverige - - Artfakta. ArtDatabanken. SLU. Uppsala. Ekberg, B. & Nilsson, L Skånes Fåglar. Signum, Lund. Gärdenfors, U. (ed.) 2000 och Rödlistade arter i Sverige respektive ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Naturvårdsverket Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Skånes Ornitologiska Förening - Anser, SkOFs tidskrift t o m Fåglar i Skåne, Anser supplement

9 Natura 2000 På medlemsstaternas europeiska territorium pågår en ständig försämring av livsmiljöerna, och ett ökande antal vilda arter är allvarligt hotade. Eftersom de hotade livsmiljöerna och arterna utgör en del av gemenskapens naturliga arv och hoten mot dem ofta är av gränsöverskridande karaktär, är det nödvändigt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att bevara dem. Med medlemskapet i Europeiska unionen blev habitatdirektivet och fågeldirektivet bindande för Sverige. Enligt dessa två lagar ska livsmiljöer och djur- och växtarter skyddas i många olika områden runt om i Europa. Det är detta europeiska nätverk av biologiskt värdefulla områden, som kallas Natura Direktiven innebär dels ett skydd för områden, dels ett skydd för arter. Dessa områden, som är av riksintresse, ska i skyddsarbetet prioriteras enligt gällande lag. Syftet är framför allt att gynna och bevara vissa typer av livsmiljöer och ett antal särskilt skyddsvärda vilda djur- och växtarter. Nätverket Natura 2000 skapas genom en särskild procedur, där varje medlemsstat identifierar platser som är viktiga för att bevara livsmiljöer och arter som omfattas av direktiven och utser dessa till särskilda bevarandeområden (habitatdirektivet) respektive särskilda skyddsområden (fågeldirektivet). Det handlar om livsmiljöer vars naturliga utbredningsområde inom gemenskapen är mycket litet eller har krympt avsevärt, till exempel torvmossar, hedmarker, sanddyner och livsmiljöer i kust- eller sötvattensområden. Bland arterna av gemenskapsintresse finns en rad svenska djur och växter vars lång-siktiga överlevnad är hotad. Medlemsstaterna måste upprätta ett skydd för dessa områden. Varje medlemsstat får själv välja vilka sätt som ska användas inom det egna landet. Områden kommer således att omfattas av regelverk eller kontrakt och när så är lämpligt skötsel- och förvaltningsplaner. Direktiven innebär vidare att arter av djur och växter ska skyddas genom bestämmelser om bland annat förbud mot att döda, fånga, samla in eller störa arterna. 7

10 Fågeldirektivet Fågeldirektivet omfattar alla fågelarter, deras ägg, bon och livsmiljöer inom EU. För att bevara samtliga fågelarter är det helt nödvändigt att skydda, upprätthålla och återställa tillräckligt varierande och stora livsmiljöer för fåglar. Vissa fågelarter bör skyddas genom att särskilda åtgärder avseende deras livsmiljöer vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer. Sådana åtgärder måste också ta hänsyn till flyttande fåglar och samordnas i syfte att åstadkomma en sammanhängande helhet. Svenska arter i Fågeldirektivet Arter i kursiv stil häckar inte i Sverige men förekommer regelbundet i landet. Fåglar som häckar regelbundet i Skåne anges med fet stil. Smålom Stenfalk Svarttärna Storlom Jaktfalk Dvärgmås Vitnäbbad islom Pilgrimsfalk Berguv Svarthakedopping Järpe Fjälluggla Rördrom Orre Hökuggla Svart stork Tjäder Jorduggla Vit stork Småfläckig sumphöna Sparvuggla Mindre sångsvan Kornknarr* Slaguggla Sångsvan Trana Lappuggla Fjällgås Skärfläcka Pärluggla Vitkindad gås Fjällpipare Nattskärra Salskrake Ljungpipare* Kungsfiskare Alförrädare Svartbent strandpipare Gråspett Bivråk Brushane Spillkråka Brun glada Kärrsnäppa (sydlig) Vitryggig hackspett Glada Dubbelbeckasin Tretåig hackspett Havsörn Myrspov Trädlärka Brun kärrhök Grönbena* Fältpiplärka Blå kärrhök Smalnäbbad simsnäppa Blåhake Ängshök Skräntärna Törnskata Stäpphök Kentsk tärna Mindre flugsnappare Större skrikörn Fisktärna Halsbandsflugsnappare Kungsörn Silvertärna Ortolandsparv Fiskgjuse Småtärna Höksångare * art som redovisas i rapporten tillsammans med häckande fågelarter i Skåne. Fågeldirektivet innebär skydd av alla naturligt förekommande fågelarter inom EU. Direktivet är främst inriktat på att skydda häckningsplatser, övervintringsområden samt rastplatser under vår- och höstflyttning för ett antal fågelarter som i ett europeiskt perspektiv är hotade och i behov av ett stärkt skydd. 8

11 Åtgärder ska vidtas för att bevara dessa fågelarters livsmiljöer och säkerställa deras överlevnad. Drygt 180 fågelarter ska skyddas enligt förteckningen, varav 73 arter förekommer i Sverige och 40 häckar i Skåne (tabell ovan). Rapporten redovisar situationen för 43 skånska fågelarter, som ska ges ett noggrant skydd enligt Fågeldirektivet. Medlemsstaterna i EU ska som särskilda skyddsområden i första hand välja ut sådana områden som, vad gäller antal och storlek, är mest lämpade för att bevara fågelarterna med hänsyn till deras behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av direktivet. Liknande åtgärder ska vidtas för att skydda regelbundet förekommande flyttfåglar och särskild vikt ska läggas vid skyddet av våtmarker, i synnerhet våtmarker av internationell betydelse. Så snart svenska regeringen beslutat inrätta ett skyddsområde enligt Fågeldirektivet ingår lokalen automatiskt i Natura 2000 och omfattas av särskilda lagbestämmelser, som innebär att skyddet av området ska ges prioritet. För varje särskilt fågelområde som pekats ut med stöd av Fågeldirektivet ska särskild bevarandeplan upprättas och fastställas. Fåglar Fågeldirektivet anger att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett generellt skydd för samtliga naturligt förekommande fågelarter, där särskilt följande ska förbjudas : - att avsiktligt döda eller fånga fåglar oavsett vilken metod som används. - att avsiktligt förstöra eller skada deras bon och ägg eller bortföra deras bon. - att samla in fågelägg i naturen och behålla dessa, även om de är tomma. - att avsiktligt störa dessa fåglar, särskilt under deras häcknings- och uppfödningsperiod, i den mån dessa störningar inte saknar betydelse för att uppnå syftet med detta direktiv. - att förvara fåglar av sådana arter som inte får jagas eller fångas. Nästan all handel med fåglar av arter som lever vilt i EU är förbjuden. Jakten är reglerad. Alla fågelarter i Sverige, förtecknade i Fågeldirektivet, är fridlysta i Sverige genom jaktförordningen. Vissa undantag har - i enlighet med Fågeldirektivets bestämmelser - gjorts i lagstiftningen för jakt. Direktivets bestämmelser har i första hand införts i Miljöbalken, Artskyddsförordningen och Jaktförordningen. 9

12 Habitatdirektivet I Habitatdirektivet anges kriterier för områden, som ska ingå i Natura Det är områden med sådana livsmiljöer (biotoper, habitat) och arter, som anges i direktivets förteckningar. Varje medlemsland bidrar till bildandet av Natura 2000 i proportion till storleken av livsmiljöer och populationsstorlekar som finns inom landet. När regeringen föreslagit EU-kommissionen att ett område ska ingå i Natura 2000 omfattas detta därmed av särskilda lagbestämmelser, som innebär att skyddet av området prioriteras. Fågelarter, som förekommer inom ett område utpekat enligt habitatdirektivet, har inget extra skydd utöver det som generellt gäller för alla arter i landet enligt fågeldirektivet, såvida fågelarten inte definieras som en typisk art. EU-kommissionen antog i december 2004 och januari 2005 förteckningen över områden av gemenskapsintresse i kontinental respektive boreal region. Områden, som har förtecknats på listan, ska skyddas. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att livsmiljöer försämras och att arter störs, om det kan betyda att Habitatdirektivets mål inte nås. Habitatdirektivets skyddsbestämmelser gäller också för områden som är skyddade enligt Fågeldirektivet. Sverige ska övervaka bevarandestatus och regelbundet vart 6:e år och härnäst 2007 rapportera till särskilda kommittéer om hur arbetet utvecklats för att skydda livsmiljöer och arter i Natura Gynnsam bevarandestatus Gynnsam bevarandestatus är ett viktigt begrepp i Natura Det innebär att naturtyper och arter ska finnas kvar långsiktigt och i en omfattning som garanterar fortlevnaden. Särskilda bevarandeplaner ska upprättas för varje område i Natura 2000 som utpekats med stöd av Fågel- eller Habitatdirektivet. Bevarandeåtgärder ska vidtas för att bibehålla eller utveckla gynnsamma förhållanden. I klartext betyder det att om bevarandestatus för en livsmiljö ska vara gynnsam måste dess utbredning vara stabil eller ökande, och de speciella förhållanden som livsmiljön behöver och dess typiska arter förväntas finnas kvar även i framtiden. För arter innebär gynnsam bevarandestatus att man förväntar sig att arten kan vara livskraftig även i framtiden, att artens utbredning inte minskar och att de livsmiljöer som arten vill ha finns i tillräcklig omfattning. 10

13 När det gäller beslut som kan påverka ett Natura 2000-område ska statliga och kommunala myndigheter bevaka att bevarandestatus upprätthålls för de livsmiljöer och arter som finns i området. Innebörden av begreppet Gynnsam bevarandestatus kan variera för en art. En arts bevarandestatus kan vara gynnsam på en plats, medan den i ett regionalt eller nationellt perspektiv inte behöver vara gynnsam. Det är därför nödvändigt att ange begreppet gynnsam bevarandestatus i förhållande till ett definierat geografiskt område. Tabell 1. Sveriges Ornitologiska Förening har 2005 på uppdrag av Naturvårdsverket beräknat arternas populationsstorlek i Sverige och i landets fågelskyddsområden (SPA-områden) - enligt Fågeldirektivet - och även redovisat hur de är fördelade landskapsvis. Data från denna utredning redovisas i tabell 1. De svenska fåglarnas - enligt fågeldirektivet - populationsstorlek finns också redovisade i Naturvårdsverkets rapport om Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Uppföljning av habitat och arter i Habitatdirektivet och i Fågeldirektivet, som utkom Tabell 2. I tabellen redovisas de skånska fågelarternas populationsstorlek i form av uppskattat antal häckande par 1995, 1997 och Sveriges Ornitologiska Förening sammanställde 1997 på uppdrag av Naturvårdsverket uppgifter om fåglarnas populationstorlek i Sverige respektive landskapsvis för arter, som är förtecknade i Fågeldirektivet. I tabellen redovisas uppskattat antal häckande par i Skåne. Som jämförelse redovisas den bedömning av populationsstorleken som Paul Eric Jönsson 1995 presenterade i Hotade och sällsynta fåglar i Skåne en regional rödlista (Anser 1995:4). Uppgifter från 2004 är hämtade ur Ottvall, R. & Billqvist, M. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne en första revidering av den skånska rödlistan (Anser 2004:4). Jämförelser mellan arternas uppskattade populationsstorlekar 1995, 1997 och 2004 i tabellen visar hur de olika arterna har utvecklats i Skåne under den senaste 10-årsperioden. En jämförelse mellan tabell 1 och 2 visar Skånes andel av den svenska populationens olika fågelarter. Litteratur Jönsson, P E Hotade och sällsynta fåglar i Skåne en regional rödlista. Anser 1995:4. Naturvårdsverket Fågelpopulationens storlek fördelade på län sammanställning som del i genomförandet av EG:s fågeldirektiv 79/409/EEG. Naturvårdsverket Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Ottvall, R. & Billqvist, M Hotade och sällsynta fåglar i Skåne en första uppdatering av den skånska rödlistan. Anser 2004:4. 11

14 Skånska fåglar i Natura 2000 Fågeldirektivets skånska häckfåglar Antal par i Sverige Särskilda skyddsområden för fåglar i Sverige (509 områden) Särskilda skyddsområden för fåglar i Skåne (19 områden) Berguv par Bivråk par 5 lokaler Brun kärrhök par 9 lokaler Brushane par 1 lokal Fiskgjuse par 3 lokaler Fisktärna par 6 lokaler Fältpiplärka par 2 lokaler Glada par 6 lokaler Grönbena par Havsörn par Höksångare par Jorduggla 1 000? 0 par Järpe par Kentsk tärna par 1 lokal Kornknarr par Kungsfiskare par 4 lokaler Kungsörn par 1 lokal Kärrsnäppa (sydlig) par 4 lokaler Ljungpipare par Mindre flugsnappare par Nattskärra par 3 lokaler Orre par Pilgrimsfalk par 1 lokal Pärluggla par Rödrom par 3 lokaler Silvertärna par 2 lokaler Skräntärna par 2 lokaler Skärfläcka par 6 lokaler Småfläckig sumphöna ? par 2-3 lokaler Småtärna par 5 lokaler Sparvuggla par Spillkråka ? par 7 lokaler Storlom par Svartbent strandpipare par Svarttärna par 3 lokaler Sångsvan par 5 lokaler Tjäder par Trana par 3 lokaler Trädlärka ? par 3-5 lokaler Törnskata ? par 6-7 lokaler Vitkindad gås par 3 lokaler Vit stork par Ängshök par 3 lokaler Fågeldirektivet redovisar i förteckning arter som kräver att särskilda skyddsområden utses och arter som kräver noggrant skydd. I tabell 1-2 redovisas de skånska häckfågelarter som berörs av fågeldirektivet. Tabell1. Fåglar i Natura 2000, som förekommer eller nyligen förekommit häckande i Skåne. Ur Naturvårdsverkets rapport Bristanalys av fågelförekomster i SPA-områden som utarbetats av Sveriges Ornitologiska förening

15 Tabell 2 Fåglar i Natura 2000, Antal häckande par i Skåne uppskattat antal par 1995, 1997 och 2003 samt antal häckande par inom Natura 2000-områden utpekade med stöd av Habitatdirektivet t o m FÅGLAR I NATURA 2000 Skånsk population 1995* Skånsk population 1997** Skånsk population 2004*** Berguv 0-5 par 6 par 5-10 par Bivråk par par par Brun kärrhök par par >300 par Brushane honor par par Fiskgjuse par par par Fisktärna par par par Fältpiplärka par par par Glada par par par Grönbena 5-10 par 8-12 par 0-10 par Havsörn 0 1 par 3 par Höksångare 5-7 par 8-12 par 5-7 par Jorduggla - 2 par 0-5 par Järpe par par par Kentsk tärna par Kornknarr 0-2 par 0-2 par 0-5 par Kungsfiskare par par par Kungsörn 3-5 par 5 par revir Kärrsnäppa (sydlig) par par Ljungpipare 5-10 par 10 par 0-5 par Mindre flugsnappare par par 5-20 par Nattskärra par par par Orre tuppar par tuppar Pilgrimsfalk 1-2 par 1 par 4 par Pärluggla par par Flukturerar Rödrom par par par Silvertärna par par 140 par Skräntärna par 10 par 10 par Skärfläcka par par par Småfläckig sumphöna 5-10 par 9-16 par 0-15 par Småtärna par par par Sparvuggla 5-10 par 8-12 par Flukturerar Spillkråka par par >1 000 par Storlom par par par Svartbent strandpipare 4-5 par 1 par Svarttärna par par par Sångsvan par par par Tjäder tuppar par 50 tuppar Trana par par par Trädlärka par par par Törnskata par Vitkindad gås 5-10 par 8 par-0-1 par >60 par Vit stork 0 2 par Ängshök 2-3 par 2-3 par Populationsstorleken 1995 * (Jönsson), Populationsstorleken 1997 ** (Sveriges Ornitologiska Förening på uppdrag av Naturvårdsverket), Populationsstorleken 2004 *** (Ottvall & Billqvist) 13

16 Tabell 3. Fåglar i Natura Skånes 19 fågelområden i Natura 2000 för häckande och rastande fåglar*. Skåne Särskilda skyddsområden för fåglar beslutade med stöd av Fågeldirektivet Areal km SE Araslövssjöområdet 11,3 SE Egeside-Pulken-Yngsjön 5,1 SE Falsterbo-Foteviken 433,3 SE Fulltofta-Ringsjön 8,8 SE Gruarna 3,0 SE Hallands Väderö 17,9 SE Hammarsjöområdet 26,4 SE Klingavälsån 28,4 SE Krankesjön 4,6 SE Kullaberg 13,6 SE Lommaområdet 2,2 SE Lundåkrabukten 21,0 SE Löddeåns mynning 4,8 SE Norra Fyledalen 1,3 SE Sandhammaren 15,5 SE Skälderviken 13,7 SE Sövdesjön 4,7 * Enligt artikel 12 i habitatdirektivet ska samtliga djurarter som finns förtecknade i bilaga ges ett noggrant skydd i hela landet. Artikel 12 omfattar också Fågeldirektivets arter. 14

17 Skånes fågelarter i Natura 2000 Skånes fågelarter i Natura Berguv (Bubo bubo) Bivråk (Pernis apivorus) Brun kärrhök (Circus aeruginosus Brushane (Philomachus pugnax) Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Fisktärna (Sterna hirundo) Fältpiplärka (Anthus campestris) Glada (Milvus milvus) Grönbena (Tringa glareola) Havsörn (Haliaeetus albicilla) Höksångare (Sylvia nisoria) Jorduggla (Asio flammeus) Järpe (Bonasa bonasia) Kentsk tärna (Sterna sandvicensis) Kornknarr (Crex crex) Kungsfiskare (Alcedo atthis) Kungsörn (Aquila chrysaetos) Kärrsnäppa, sydlig (Calidris alpina schinzii) Ljungpipare (Pluvialis apricaria) Mindre flugsnappare (Ficedula parva) Nattskärra (Caprimulgus europaeus) Orre (Tetrao tetrix tetrix) Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) Pärluggla (Aegolius funereus) Rördrom (Botaurus stellaris) Silvertärna (Sterna paradisaea) Skräntärna (Sterna caspia) Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) Småfläckig sumphöna (Porzana porzana) Småtärna (Sterna albifrons) Sparvuggla (Glaucidium passerinum) Spillkråka (Dryocopus martius) Storlom (Gavia immer) Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus) Svarttärna (Chlidonias niger) Sångsvan (Cygnus cygnus) Tjäder (Tetrao urogallus) Trana (Grus grus) Trädlärka (Lullula arborea) Törnskata (Lanius collurio) Vit stork (Ciconia ciconia) Vitkindad gås (Branta leucopsis) Ängshök (Circus pyrargus)

18 Berguv (Bubo bubo) STATUS I SVERIGE Från en utbredning över stora delar av Europa återstod omkring 1950, både på kontinenten och i Sverige, mindre restpopulationer, skilda åt av stora, uvtomma områden. Berguvens starka nedgång och försvinnande från stora delar av landet har orsakats av medveten förföljelse från människan. Spridningen av miljögifter genom jordbruket hade särskilt under och 1960-talet allvarlig effekt på beståndet i södra och mellersta Sverige (Ahlén och Tjernberg 1996) fanns cirka 175 besatta boplatser i hela landet. Stammen hade ökat till 234 par 92 vilda och 142 utplanterade. Ökningen är ett resultat av avel och utplantering av uvar. Idag är det inte längre möjligt att särskilja boplatser med vilda uvar från utplanterade. Kring 1993 fanns besatta boplatser samt ett bestånd av ej revirbundna fåglar motsvarande minst exemplar. Berguv har lång könsmognadstid. Vid en riksinventering registrerades 610 besatta revir i landet. Berguvens revir omfattar normalt ett område med 4-6 kilometers diameter och innehåller starkt växlande natur. Häckning sker i bergbranter men kan också förekomma på plan mark. Uven kan leva nära bebyggelse men är under häckning mycket känslig för störningar. Berguv är rödlistad som en missgynnad art (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Under den senaste 10-årsperioden har i genomsnitt cirka 5 par uvar häckat i Skåne. Därutöver finns numera ungefär dubbelt så många revirhållande hanar. Berguv hade inte setts på många år i Skåne, innan uven kom på tillfälligt besök Projekt Berguv Skåne, som arbetar för att återinföra berguv i den skånska faunan, startade Under åren släpptes totalt 39 ungar i landskapet. Den första häckningen sedan 1938 upptäcktes i Hässleholmstrakten Rapporter om häckningar har efter 1989 inkommit nästan årligen. Under perioden har 4-6 häckningar rapporterats varje år; 1-2 från nordvästra, 1 från norra och 2-4 från nordöstra Skåne. 2 häckningar noterades Under åren har därutöver 7-8 revirropande hanar hörts. Utsläpp av berguv sker sedan 1996 bara i nordöstra Skåne. Avelsparen (4-6) har under perioden årligen producerat cirka 10 ungar som släppts fria hade stationära berguvar noterats från minst 17 platser sedan rapporterades om förekomst av berguv från 22 platser. 16

19 Berguv i Skåne 1982 Projekt Berguv Skåne startar 1989 Den första häckningen 1 par häckande par fick 12 ungar, NV-NO Skåne häckande par + 8 revirhållande hanar revir med Berguv, 2 häckningar häckande par fick 4 ungar, flera misslyckanden häckande par, minst 8 ungar häckande par fick 9 ungar + minst 8 revir i norr Berguv häckade 2004 för första gången i modern tid i Lunds kommun, i stenbrottet vid Hardeberga växte 2 ungar upp. Här har en utsiktsplats ställts i ordning, som gör det möjligt för besökare, som uppträder hänsynsfullt, att få se den imponerande uven. 17

20 Bivråk (Pernis apivorus) STATUS I SVERIGE Bivråk häckar i hela landet utom på Gotland. I början av 1980-talet beräknades den svenska populationen uppgå till cirka 8000 par men torde 1995 vara betydligt färre, uppskattningsvis par (Ahlén och Tjernberg 1996). Minskningen har pågått kontinuerligt under den senaste 30-årsperioden och populationen beräknas idag understiga 5000 par. Bivråken häckar i både löv- och barrskog, företrädesvis i produktiva marker. Häckningsframgången beror i stor utsträckning på om sommaren är torr eller våt. Under nederbördsrika perioder blir resultatet dåligt, vilket visar sig i höstarnas flyttfågelstatistik vid Falsterbo. Populationen har haft en negativ utveckling i landet under många år. Antalet sträckande par vid Falsterbo har stadigt minskat mellan åren 1975 och Bivråk flyttar vintertid till Afrika. Fågeln tillhör gruppen starkt hotade arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Uppskattningar tyder på att det finns i storleksordningen mer än 150 häckande par bivråkar i Skåne. Häckfågelinventeringen visar på en förekomst om närmare 200 par. Huvudförekomsten finns i den nordöstra halvan av landskapet, där skogen dominerar. Det finns i dessa områden högproduktiv lövskog och det är framför allt i dessa skogar bivråken häckar (Ekberg & Nilsson 1994). Fakta tyder dock på att bivråken minskat betydligt i Skåne antalet rapporter om bivråk sommartid är anmärkningsvärt få. 18

21 Brun kärrhök (Circus aeruginosus STATUS I SVERIGE Brun kärrhök förekommer i Sverige i jordbrukslandskapets slättsjöar med stora vassområden söder om Dalälven. Kärrhöken häckar sällsynt också norr om Dalälven ända upp till Norrbottens kustland fanns cirka 130 häckande par, 1969 cirka 200 och 1979 fanns cirka 500 häckande par i landet med en tyngdpunkt i Mälardalen, Närke, södra Värmland samt Öster- och Västergötland. Under 1970-talet hade stammen mer än fördubblats. Ökningen har fortsatt och i början av 1990-talet fanns troligen mer än 1000 par. Vid riksinventeringen 1995 beräknades stammen till ca 1400 par. Under 1990-talet blev Skåne det landskap i Sverige som hyser flest par brun kärrhök. Antalet sträckande par vid Falsterbo har stadigt ökat sedan Brun kärrhök är en flyttfågel, som tillbringar vintern i Medelhavsländerna och tropiska Afrika. Brun kärrhök drabbades hårt av miljögifter under och 1960-talet. Kombinationen av minskat jakttryck och minskad giftbelastning torde vara orsaken till att brun kärrhök ökat i antal efter 1970 (Ahlén och Tjernberg 1996). Förhållandet tycks vara likartat i hela nordvästeuropa. Brun kärrhök ingår inte på svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Brun kärrhök är sedan gammalt känd i Skåne. Under 1900-talets första hälft var beståndet mycket litet och nära att utrotas. Det finns uppgifter om att det endast fanns 3 par, när den fridlystes Sannolikt omfattade populationen färre än 10 par i Yddingen, Börringesjön, Krankesjön, Hammarsjön och ytterligare några platser. Det var först under 1970-talet som arten ökade markant i antal. Antalet ökade från cirka 13 par 1958 via 20 par 1969 till 59 par Antalet häckande par i Skåne har fortsatt att öka liksom i övriga Sverige. I Skåne uppgick populationen 1995 till 270 par, vilket är en ökning med drygt 450 % sedan inventeringen Skåne är det landskap i Sverige som har flest häckande par bruna kärrhökar. Brun kärrhök är främst bunden till sina häckningsplatser i slättsjöarnas vidsträckta vassbälten. Under och 1990-talet har allt fler par börjat häcka i mindre våtmarker med vassar och högvuxen vegetation, vilket är ett resultat av artens expansion i landskapet. Slättsjöarnas kärnområden har fått allt mindre betydelse, vilket klart framgår av inventeringsresultaten i tabellen nedan. 19

22 Brun Kärrhök Antal par Lokal År* Totalt Summa Gässie Klagshamn Börringesjön Yddingen Krankesjön Krageholmssjön Hammarsjön Araslövssjön Svarta sjö Råbelövssjön Oppmannasjön Ivösjön *Riksinventeringar 1958, 1969, 1979 och 1995, inventering av Skånes sjöar Brun kärrhök häckar och har sina största förekomster i sydvästra och nordöstra Skånes sjö- och jordbrukslandskap. Krankesjön, Yddingen, Börringesjön respektive Kristianstads Vattenrike med Hammarsjön och Araslövssjön är säkra tillhåll för brun kärrhök. Den första häckningen i nordvästra Skåne noterades Litteratur Andersson, G.K.A., & Larsson, A Bruna kärrhöken i Sverige år Vår Fågelvärld 30. Persson, O Inventeringen av brun kärrhök i Skåne Anser 1996:4. 20

23 Brushane (Philomachus pugnax) STATUS I SVERIGE Brushane har ett nordligt och sydligt utbredningsområde i Sverige. I norra Sverige, från Dalarna till Torne lappmark och Norrbotten, häckar brushane sparsamt till tämligen allmänt på myrar i barrskogs- och fjällregionerna (cirka par i slutet av 1980-talet). I södra Sverige ( par) där brushane häckar på fuktiga ängsmarker har en markant minskning skett under 1900-talet. Trots att förekomsten betecknas som god på Gotland och Öland (cirka 400 respektive 100 par) och att beståndet i Skåne uppskattades till honor i slutet av 1980-talet, torde den sydsvenska populationen som helhet inte överstiga 800 par. Antalet lokaler med häckande brushane på sydsvenska fastlandet är i storleksordningen (Ahlén och Tjernberg 1996). Brushane är en sårbar art på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Brushanens tillbakagång som häckfågel i södra Sverige är ett resultat av att arten missgynnades när betade och slåttrade, fuktiga ängsmarker upphörde att hävdas. Dränering och uppodling har ytterligare bidragit till att försämra förutsättningarna för arten i södra Sverige. Mycket omfattande arealer fuktig ängs- och betesmark försvann och numera återstår endast små fragment. STATUS I SKÅNE Brushane förekommer som regelbunden häckfågel i Skåne endast i Kristianstads Vattenrike med små och relativt isolerade populationer fanns totalt 38 par uppskattades totala förekomsten av brushane i Skåne till par. Före 1850 var brushane ganska talrik på ängar mellan Malmö, Trelleborg och Ystad men hade redan 1850 avtagit men träffas dock där och var. Under 1900-talet har minskningen accelererat i takt med att våtmarkerna försvunnit. Kring 1950-talet häckade brushane fortfarande på Vombs och Karups ängar i Klingavälsåns dalgång, utmed Görslövsån i nordvästra Skåne, i Foteviksområdet samt vid Araslövs- och Hammarsjön. På Vombs ängar var brushane en karaktärsfågel fram till slutet av 1930-talet, då vattendom lämnades för att reglera vattennivån i Kävlingeåns vattensystem. Sin huvudutbredning har arten haft i södra och östra Skåne. Under 1940-talet fanns regelbundet över 20 häckande honor på Håslövs ängar vid Hammarsjön noterades cirka 20, 1960 knappt 40 och 1962 omkring 50 häckande honor fanns cirka 40 häckande honor. Nedgången har fortsatt under 1980-talet, inventeringen 1986 tyder på häckande honor visade 18 honor olika former av häckningsbeteende (Lindblad 1991).Under vintern 21

24 1988/89 inleddes ett restaureringsarbete på Håslövs ängar för att avlägsna buskage och högvuxen vegetation för att återskapa forna tiders välhävdade våtmarker och därmed skapa bättre förutsättningar för områdets sällsynta våtmarksfåglar noterades 36 honor vid Hammarsjön och 2 vid Araslövssjön, summa 38 par i Vattenriket. Arten har under senare år minskat i antal på Vattenrikets strandängar och 2003 noterades 18 par, fördelade på Isternäset 2 par, Hovby ängar 5 par och Håslövs ängar 11 par. Litteratur Cronert, H. & Lindblad, T Häckande simänder och vadare på strandängarna i Kristianstads Vattenrike. Anser 1998:2. Cronert, H. & Lindblad, T Strandängsinventering längs nedre Helgeå i Kristianstads Vattenrike våren Anser 2004:2. Lindblad, T Några strandängsarters beståndsutveckling på Håslövs ängar Anser 1991:4. 22

25 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) STATUS I SVERIGE Fiskgjusens europeiska population är huvudsakligen bunden till Sverige och Finland. I mitten av 1980-talet fanns cirka 3000 par (Ahlén och Tjernberg 1996). Arten häckar i hela Sverige utom på Gotland. Större koncentrationer finns i Mälardalen, Södermanland (landskapsfågel), omkring Vänern, kring Dalälven och i södra Småland. Fiskgjusen bygger stora risbon i toppen på kraftiga tallar med utsikt över omgivningen. Boplatser ligger i allmänhet vid sjöar eller vattendrag eller utmed kusten. Fågeln är beroende av tillgång på öppet vatten, då den helt livnär sig på fisk. Fiskgjuse övervintrar i Västafrika. Fiskgjuse ingår sedan 2000 inte i den svenska rödlistan. STATUS I SKÅNE Fiskgjuse Inventering Antal par År Sjöfågelinventeringen Svensk Fågelatlas Tärninventering, storlom och fiskgjuse Riksinventering fiskgjuse Antal par 1991 Antal par 2001 Kristianstad och Bromölla kommun Lönsboda och Osby Hässleholm och Östra Göinge Höör och Hörby Perstorp och Klippan Örkelljunga och Ängelholm Sjöbo 1 0 Fiskgjusen har ökat i antal i Skåne. Antalet häckningar uppgick till 60 par 1991, vilket är en fördubbling, av antalet tidigare kända häckningar omkring 1980 (Gierow 1992). Resultatet av 2001 års inventering av fiskgjuse tyder på att det skånska beståndet sannolikt inte understiger 70 par, en ökning på över 4 % per år sedan Detta är ett resultat av minskad användning av miljögifter, som under och 1970-talet drabbade fiskgjusen hårt. 23

26 Fiskgjuse häckar vid sjöar, främst i landskapets norra delar. I tabellen anges vattenområden i de kommuner som 1991 hyste de största bestånden av fiskgjuse. I södra Skåne uppehåller sig fiskgjusar varje år vid flera sjöar. Detta är översomrande, icke häckande fåglar. Den första häckningen i södra Skåne noterades 1991 i Sövdeområdet. Bristen på boträd i Kristianstads Vattenrike har medfört att särskilda boplattformar ställts i ordning och placerats ut för att fiskgjusen ska kunna häcka i området. Åtgärden har varit framgångsrik. Litteratur Gierow, M Fiskgjusen ökar, storlommen minskar. Anser Olofsson, P. & Carlsson, P. Fiskgjusen i Skåne Anser 2002:4 24

27 Fisktärna (Sterna hirundo) STATUS I SVERIGE Fisktärnan är Sveriges vanligaste tärna. Den finns spridd utmed hela svenska kusten, i skärgården och i flertalet insjöar i södra Sverige. Fisktärna häckar solitärt eller i små kolonier. Fisktärna har en livskraftig population i Sverige ( par) och ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). Redan i juli månad påbörjar fisktärnan höstflyttningen och är efter september månads utgång en sällsynt fågel. Övervintringen sker längs den afrikanska västkusten. STATUS I SKÅNE Fisktärna är Skånes vanligaste tärna och finns spridd över stora delar av landskapet, både vid insjöar och längs kusten. Den saknas som häckfågel i sydöstra Skåne. Små kolonier, ofta färre än 10 par, finns utmed kusten på Hallands Väderö, i Malmö hamn och på Ängholmarna i nordöstra Skåne. I inlandet omfattar kolonierna sällan över 5 par men något fler har noterats i Krankesjön, Ringsjöarna och Ivösjön. Den första uppgiften om totala antalet häckande par i Skåne redovisades efter kust-, sjö- och småvatteninventeringen , då totalt 315 par noterades, 165 vid kusten och 150 vid inlandsvattnen. Kring år 2000 konstaterades att fisktärnan minskat utmed kusten, tendensen har varit vikande under senare delen av 1990-talet, då totalt par fisktärna rapporterades årligen. År 2002 och 2003 bedömdes beståndet ha halverats jämfört med Tillbakagången är sannolikt något mindre, eftersom uppgifterna från inlandet är ofullständiga. Fisktärna Antal häckande par År

28 Fältpiplärka (Anthus campestris) STATUS I SVERIGE Fältpiplärka häckar numera endast i Skåne och Halland. Under de senaste 100 åren, huvudsakligen under 1900-talets första hälft, försvann fältpiplärka som regelbunden häckfågel från Gotland, Öland, Blekinge (Ahlén och Tjernberg 1996). I området norr om Morups Tånge i Halland minskade och försvann arten mellan åren Sträcksiffror från Falsterbo Fågelstation visar under denna tidsperiod på en minskning med 40 %. Arten har haft en stark tillbakagång i hela väst- och centraleuropa (Ekberg och Nilsson 1994). Även i Skåne och Halland har fältpiplärka minskat kraftigt jämfört med tidigare. Tillbakagången har fortsatt även efter Under perioden minskade antalet revir med 60 % se nedan under Status i Skåne. Inventeringar i Halland visade en fortsatt minskning under 1996 och År 1997 bedömdes totala populationsstorleken i Sverige uppgå till mindre än 100 par. Inventeringen år 2001 visar att det finns cirka 90 par i landet. Fältpiplärkans utveckling i landet illustreras klart av nedgången i antalet höststräckande fåglar som noterats vid Falsterbo Fågelstation efter Fältpiplärka tillhör gruppen starkt hotade arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Arten är bunden till torra marker med blottad mark. Sådana områden finns huvudsakligen i anslutning till dynområden och på sandig betesmark utefter kusten, där fältpiplärkan har sin huvudförekomst. Häckning förekommer regelbundet i grustag som är i bruk eller nyligen avslutat sin verksamhet, ibland också på sandiga nyöppnade kalhyggen, där tallskog avverkats. Orsaken till fältpiplärkans tillbakagång är inte klarlagd. Naturvårdsverket fastställde 2001 Åtgärdsprogram för bevarande av Fältpiplärka ( ) för att långsiktigt bevara arten i landet. Som ett led i arbetet genomfördes en kartläggning av förekomsten av fältpiplärka i Skåne under 2001 och STATUS I SKÅNE Fältpiplärka var i mitten av 1800-talet en vanlig häckfågel i Skåne. Arten har liksom i övriga Sverige minskat successivt i landskapet. Ännu på 1960-talet var arten förhållandevis vanlig på sina häckningsplatser. Tillbakagången har dock fortsatt och arten har blivit allt sällsyntare. Skåne är en utpost i artens utbredningsområde, vilket innebär att antalet revirhävdande fåglar i inventeringarna är större än 26

29 antalet häckande par och 1992 års inventeringsresultat av fältpiplärka i Skåne (Adolfsson 1984, Gierow 1994) visar artens utbredning dessa år och en jämförelse mellan åren visar att arten minskat. Populationen har minskat mycket kraftigt under 10-årsperioden mer än 60 % av den skånska populationen har försvunnit. Tillbakagång har skett i samtliga områden, där fältpiplärka förekommit. Inventeringsresultatet 2001 och 2002 visar att antalet revir är av samma storleksordning som Resultatet i Skåne skiljer sig från utvecklingen i Halland, där arten har fortsatt minska (tabell). Fältpiplärka hade 2001 sin huvudförekomst i östra Skånes sandmarker, 73 av 76 revir. Arten finns öster om Ystad och utmed kusten norrut, men har helt försvunnit från Skäldervikens kust i nordvästra Skåne. Fältpiplärka Antal revir, år 1983/ / Halland Skåne Verkeån-Ystad N Verkeån Ravlunda skjutfält* Rinkaby skjutfält* NV Everöd* 20 4 NV Skåne Vombområdet Falsterbohalvön Summa *Ingår i N Verkeån Litteratur Adolfsson, K Fältpiplärkan i Skåne Anser 23. Lund Bergendahl, R Fältpiplärkan i Skåne Anser 2002:4. Gierow, M Fältpiplärkan i Skåne Anser 33. Lund. Naturvårdsverket. Åtgärdsprogram för bevarande av Fältpiplärka

30 Glada (Milvus milvus) STATUS I SVERIGE Förr häckade glada i hela sydsverige söder om Dalälven. Arten minskade under 1900-talet och på 1940-talet förekom den i Skåne, Småland, Södermanland och Uppland. Minskningen fortsatte och 1970 fanns glada bara kvar i Skåne. (Ahlén och Tjernberg 1996). I början av 1970-talet häckade cirka 50 par glada i Skåne. År 1988 uppgick den svenska stammen till cirka 180 bofasta par fanns 350 par i Skåne, par och 1997 beräknades antalet till 750. Utvecklingen har varit mycket gynnsam och beståndet beräknades år 1999 uppgå till 850 par i Sverige. Utvecklingen har skapat förutsättningar för arten att sprida sig till omgivande landskap och norrut häckade glada i Halland. I Uppland häckade 1 par häckade ett 20-tal par i Blekinge och Halland rapporterades 25 par från Halland, 15 från Blekinge, 3 från Småland och 1 par från Uppland. Spridningen går långsamt, vilket beror på att gladorna i första hand bosätter sig i närheten av födelseorten. Utanför Skåne fanns 1999 ca 75 par (Ahlén och Tjernberg 1996, Kjellén 1999, 2000). Beståndet av glada har ökat kontinuerligt med ca 10 % årligen sedan 1970-talet och uppgick 2002 till 1100 par. Glada ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). Glada uppträder i omväxlande landskap med mosaik av öppna marker och skogar. Boet placeras i äldre och grövre träd nära skogsbryn, helst i bokträd (78 %) äldre än 80 år. Större slutna skogsbestånd passar inte gladan. Gladan är beroende av det öppna kultur- och jordbrukslandskapet för sin försörjning. STATUS I SKÅNE Glada är Skånes landskapsfågel och numera relativt vanlig i södra Skånes skogsområden. Glada är en av de rovfåglar som förföljdes och som i det närmaste utrotades av människan i början av 1900-talet. 28

31 Från att tidigare ha varit en ren flyttfågel började gladan i slutet på 1950-talet att övervintra i Skåne, vilket hängde samman med att gladorna lärde sig utnyttja slakteriavfall. Antalet häckande par ökade från cirka 30 individ under de första åren på 1960-talet till cirka 60 i mitten av 1970-talet. Vintern 1975/76 startade Projekt Glada en systematisk utfodring med kött och därefter har ökningen av antalet övervintrande glador varit imponerande stor. Vintern 1990/91 uppskattades 600 glador övervintra i landskapet. Den största koncentrationen fåglar i Fyledalen omfattade då för första gången mer än 300 individ. Antalet övervintrande fåglar har därefter inte ökat nämnvärt. Detta är förmodligen en följd av att den sista systematiska utfodringen av glada i Fyledalen ägde rum vintern 1990/91. Övernattningsställena har därefter blivit mera utspridda i landskapet, vilket gör det svårare att få en samlad bild av totala antalet fåglar. Den årliga uppföljningen av antalet glador i Skåne upphörde år Det är fullt möjligt att 1000 fåglar övervintrade 2000/01. Det maximala antalet fåglar, som vintertid antecknats på de viktigaste lokalerna under åren 1976/ /99, framgår av följande tabell (Kjellén 1999). Glada maximala antalet övervintrande fåglar Lokal År År År År År År År År År 1976/ / / / / / / / /99 Fyledalen Knickarp Bjäresjö Torreberga Björkeröd Harlösa Assartorp Häckenfält Slimminge Totalt >61 >90 >280 > > >585 >669 I början av 1960 och 1970-talet häckade par respektive cirka 50 par glada i Skåne fanns 350 par, 1997 beräknades antalet till 750. Utvecklingen har varit gynnsam och beståndet uppskattas numera till minst 900 par. Litteratur Kjellén, N Projekt Glada årsrapport Anser 1999:2. Kjellén, N Rovfågelsträcket över Falsterbohalvön hösten FiSk

32 Grönbena (Tringa glareola) STATUS I SVERIGE Grönbena förekommer i hela landet men blir allt vanligare norrut. I norrländska gräs- och starrmyrar och utefter sanka sjö- och älvstränder är grönbena vanlig. Söderut finns grönbena sällsynt mest på större sanka, gräsrika skogsmyrar. I södra Sverige har arten gått tillbaka sedan 1980-talet och i de flesta sydsvenska landskap en sällsynt och oregelbunden häckfågel. I juli månad börjar flyttningen söderut mot vinterkvarteren i Afrika. Grönbena har en livskraftig population i norra Sverige och ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Omfattande dikningar av skogs- och myrmarker i Skåne under senare årtionden har minskat antalet lämpliga häckningsbiotoper för grönbena i Skåne. I Skåne är grönbena en sällsynt häckfågel som främst förekommer i skogsbygdens myrområden i nordöstra Skåne hittades endast 1 häckande par vid en inventering i Göinge och populationen uppskattades till måhända 5 par. Inventeringen av Skånes högmossar resulterade i 5-7 häckande par och den totala populationen i Skåne uppskattades då till par. Under åren finns inga uppgifter om att grönbena häckat i Skåne. Den senaste konstaterade häckningen ägde rum 1986, då fåglar häckade på flera lokaler i Göinge. Spelande grönbena iakttogs på två platser i norra Skåne år 2000 men någon häckning kunde inte beläggas. 30

33 Havsörn (Haliaeetus albicilla) STATUS I SVERIGE Havsörn minskade kraftigt under och 1970-talet men har genom aktiva åtgärder, främst genom Projekt Havsörn, åter ökat i antal. Antalet häckande par uppgick omkring 1995 i övre Norrlands inland till par, utmed ostkusten till par samt till ca 15 par vid sötvatten i syd- och mellansverige, (Ahlén och Tjernberg 1996) fanns 180 kända par i Sverige. År 2004 bedömdes beståndet av havsörn uppgå till 400 par. En stor andel av den svenska havsörnspopulationen övervintrar i Skåne, längs den nordostskånska kusten mellan Åhus och Blekingegränsen samt i Kristianstads Vattenrike. Under vinterräkningarna i början av januari har bara utmed kusten i nordöstra Skåne under åren 1999, 2000, 2001 (dåligt väder) och , ca 50, respektive 45 havsörnar räknats in. Få örnar lämnar landet, vilket noterats under den mångåriga fågelövervakningen vid Falsterbo fågelstation. Havsörn tillhör den globala rödlistans arter, som IUCN förtecknade Havsörn tillhör gruppen missgynnade arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE I början av år 2004 fanns 4 stationära havsörnspar i Skåne, 2 par genomförde lyckade häckningar, ett par misslyckades och det fjärde paret hann aldrig inleda någon bosättning, då hanen högst oturligt blev halshuggen av ett vindkraftverk. Havsörn häckade och en unge kläcktes år 2000 för första gången på mer än hundra år i Skåne. Inte sedan slutet av 1800-talet har det veterligt kläckts någon havsörnsunge i ett skånskt örnbo, men nu har det hänt! Sedan några år tillbaka har ett havsörnspar gjort häcknings-försök på den lilla ön Lybeck i Krageholmsjöns norra del. Även 1998 framskred häckningen så långt att ägg lades och ruvningen troligen påbörjades. Boets placering i en gammal död alm visade sig dock vara olycklig en storm i slutet av april detta år fällde träd och bo till marken. (Axelsson 2000). Bobygget påbörjades Havsörnsparet observerades därefter årligen vid sjön. Parningsspel hördes under vårvinter 1995 och Äggskal samlades in efter stormen fanns inget bo på ön. Nytt bo byggdes i en alm under vintern En unge kläcktes våren Havsörn har därefter häckat årligen på ön Lybeck! Ön Lybeck är sedan 1985 naturreservat med beträdnadsförbud hela året och förbud att färdas med farkost kring ön 1 mars-31 oktober. 31

34 Första häckningen i Skåne (år 2000) på mer än hundra år en unge. Tre ungar kläcktes i örnboet 2001 på Lybeck! Föräldrar och ungar sågs tillsammans i september. För tredje året i rad genomfördes 2002 en lyckad häckning (2 ungar) På Lybeck kom 2003 återigen 3 ungar på vingar. I nordöstra Skåne häckade ytterligare ett par, som fick en unge. I mellanskåne gjorde ett tredje par ett misslyckat häckningsförsök. Under en höststorm föll boträdets toppgrenar liksom boet till marken på Lybeck, där totalt 9 ungar vuxit upp under 4 säsonger. Ett nytt bobygge påbörjades omgående i en hundraårig bok och stod klart den 23 december, när honan gick husesyn och inspekterade bygget. År 2004 genomförde paret på Lybeck och i nordöstra Skåne lyckade häckningar (3 resp 1 unge), medan de båda övriga bosättningarna i mellanskåne respektive sjölandskapet misslyckades. Litteratur Axelsson, P Havsörnen häckar åter i Skåne. Anser 2000:3. Helander, B Projekt Havsörn Vår fågelvärld, Suppl. 33. Ivarsson, K Havsörnens häckning i Skåne Anser 2004:4. 32

35 Höksångare (Sylvia nisoria) STATUS I SVERIGE Höksångare är en raritet i södra Sverige. Danmark och södra Sverige utgör artens utbredningsgräns åt nordväst. Individantalet varierar kraftigt mellan år hos arter i utkanten av sitt utbredningsområde. Så är fallet för höksångare. Höksångare förekommer i betes- och buskmarker med täta snår av en, hagtorn, slån och björnbär. I Skåne finns den i östra Skåne, där höksångaren lägger beslag på de första bästa revir den träffar på, när den tagit sig över Östersjön. Huvuddelen av beståndet finns på Öland. Vid Ottenby på Ölands södra udde häckar landets kanske största population av höksångare i en-, tok- och slånbuskmarker utanför själva lunden. Höksångare övervintrar i torra områden i östra Afrika. Höksångare tillhör gruppen missgynnade arter i rödlistan (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Höksångare är en raritet i Skåne. I mitten av 1800-talet var höksångare betydligt vanligare. Den gick kraftigt tillbaka kring sekelskiftet fanns höksångaren framför allt i östra Skåne, där Stenshuvud utgjorde kanske den enda årsvissa lokalen i landskapet. Därefter försvann höksångaren som skånsk häckfågel under två decennier, innan den åter upptäcktes häcka i östra Skåne vid Stenshuvud, Baskemölla och Hylkan söder om Brantevik. Under hela 1980-talet har en liten skånsk population häckat vid Hanöbuktens inre del samt i nordöstra och nordvästra Skåne par bedömdes häcka i Skåne omkring 1990, kartan nedan visar utbredningen i landskapet (Ekberg och Nilsson 1994). Sedan mitten av 1990-talet har Ravlundafältet varit kärnområdet för höksångare. Utbyte av fåglar sker säkert mellan Bäckhalladalen och Vårhallarna, som ligger nära varandra. Höksångarens huvudsakliga förekomst är numera knuten till dessa tre områden i östra Skåne. Antalet revirhävdande hanar på respektive område anses motsvara antalet par i tabellen nedan. Under har 5-6 revir förekommit årligen på samma platser som tidigare år. 33

36 Höksångare antal par Lokal År År År År År Ravlundafältet Bäckhalladalen Vårhallarna, Vik Övrigt Summa

37 Jorduggla (Asio flammeus) STATUS I SVERIGE Jorduggla är i första hand en norrländsk fågel, som häckar i videregionen norr om Dalarna. Ottenby på Ölands södra udde är en sedan länge känd häckningslokal för jorduggla i södra Sverige. Den kan uppträda och häckar tillfälligt på andra platser i södra och mellersta Sverige. Jordugglan bygger sitt bo, som namnet anger, direkt på marken. Under 1980-talet fanns cirka 5000 par i Sverige. Vid mitten av 1990-talet uppskattades beståndet till par. Antalet växlar kraftigt med tillgång på bytesdjur mellan åren. Jorduggla är rödlistad och tillhör gruppen missgynnade arter i Sverige (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Jorduggla är sällsynt i Skåne. Första häckningen är känd från Nymö mosse på 1930-talet. Totalt är cirka 25 häckningar kända i Skåne under hela talet. Under 1980-talet upptäcktes totalt 2 häckningar 1983 i Svarta sjö, söder om Hammarsjön samt 1988 i Öja mosse, öster om Ystad. Under 1990-talet konstaterades 6 säkra häckningar. Under åren häckade veterligen ingen jorduggla i Skåne. Ugglan ses sällsynt men regelbundet under flyttningsperioderna vår och höst samt under övervintringsförsök. Vinterförekomster varierar beroende på hur sträng vinterkyla som råder. Övervintring sker främst i 4 områden sydvästskåne, Vombområdet, längs nedre delarna av Helgeån och nordostskånska skärgårdskusten samt i nordvästskåne. De häckningsförsök som genomfördes ägde alla rum i dessa områden. Jorduggla Lokaler År Antal häckningar Öja mosse Skanörs Ljung Råådalen? Skanörs Ljung Traneröds mosse, Gässie ängar

38 Järpe (Bonasa bonasia) STATUS I SVERIGE Järpe har under de senaste 150 åren sakta men säkert spridit sig söderut från mellansverige och finns numera också i norra Skåne. Järpe är en fågel som övervintrar och som främst håller till i lövblandad barrskog, helst med god undervegetation och fuktstråk. Järpe är lätt förbisedd och gör inte mycket väsen av sig. Järpe har en livskraftig population i Sverige och ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Järpe förekommer endast i norra Skånes barrskogsområden. Den första rapporten om järpe i Skåne kom från Varshult, Oderljunga där den sågs Nästan varje år sedan 1975 rapporteras observationer av järpe i Göingebygden, vilket indikerar förekomst av en gles stam. Den första häckningen konstaterades 1983 i den nordöstligaste delen av Skåne. Om järpe numera häckar årligen i Skåne är inte klarlagt. Skånes Ornitologiska Förening genomförde under 2002 tillsammans med Naturskyddsföreningen i Skåne en inventering för att kartlägga beståndets storlek och utbredning. Järpe observerades på sammanlagt 10 lokaler i 5 kommuner (Ängelholms, Örkelljunga, Kristianstads, Osby och Östra Göinge kommuner). Den hittades i området söder om Hallandsåsen och i trakterna av Immeln områden som stämmer väl överens med tidigare års rapporter. Litteratur Dehlin, L. Skogshönsen i Skåne. Anser 2003:2. 36

39 Kentsk tärna (Sterna sandvicensis) STATUS I SVERIGE Kentsk tärna häckade första gången i Sverige på Måkläppen i Skåne Tärnan har därefter spridit sig utmed både väst- och ostkusten. I mitten av 1970-talet fanns cirka 1100 par i Sverige. Sedan dess har populationen minskat kraftigt och speciellt i slutet av 1980-talet-början av 1990-talet fanns mindre än 300 par. Se tabell nedan (Ahlén och Tjernberg 1996). År 2002 noterades det lägsta antalet sedan 1970-talet 184 par. Tärnan häckar längs kusten, ofta i stora kolonier på låga, helst sandiga öar utan högre vegetation. Arten är störningskänslig, vilket ofta är orsaken till misslyckade häckningar. Kentsk tärna häckar i anslutning till skrattmåskolonier, där tärnan uppenbarligen får skydd. Kentsk tärna tillhör gruppen sårbara arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE I Skåne har den kentska tärnans häckning varit starkt bunden till skrattmåskolonier på sandrevlar i sydväst och låga stenbundna moränöar i nordost. Tärnan förekom 2002 med 1 koloni vid kusten i nordöstra Skåne och med två tredjedelar av landets hela population. Kentsk tärna häckade första gången i Sverige på ön Måkläppen utanför Falsterbo med 2 par Kolonin växte och var som störst i början av 1940-talet med drygt 200 par. Skrattmåsen försvann från Måkläppen 1945 efter hård konkurrens med gråtrut och som följd härav försvann samtidigt kentsk tärna som häckfågel. Eskilstorps holmar koloniserades Efter försvinnandet från Måkläppen ökade antalet par på holmarna och samtidigt, 1945, häckade de första 8-10 paren på Ängholmarna utanför Landön i nordöstra Skånes skärgård. Som störst var kolonin på Eskilstorps holmar 1965 med 260 par och på Ängholmarna i början av 1970-talet med 150 par. Populationerna minskade av samma skäl som på Måkläppen och kolonierna försvann helt 1979 respektive En mindre del av det nordöstra beståndet flyttade närmare Blekinge-kusten och häckade sporadiskt utanför Tosteberga under talet. Under perioden häckade kentsk tärna endast 4 år 1983, 1987, 1988 och I Skälderviken på ön Själrönnen häckade under åren par. Sedan 1996 har kentsk tärna häckat årligen vid Landön, sannolikt en effekt av att skrattmåsen återkommit (210 par 1997), vilket gynnat kentsk tärna misslyckades dock häckningen, förmodligen på grund av störningar i de båda kolonierna. Sedan 1997 har det i princip endast funnits en koloni i Skåne med kentsk tärna. 37

40 Kolonin innehöll årligen i genomsnitt ett 100-tal bon. Skrattmåsens kraftiga expansion i den nordostskånska skärgården (cirka 1000 par) har starkt gynnat tärnans utveckling. Under 2002 häckade 120 av landets totalt 184 par på Kristians skär utanför Bodarna i Tosteberga. Ett större antal kentska tärnor har årligen iakttagits utmed kusten efter häckningssäsongen. Det största antalet, 4080 tärnor, sträckte 1993 förbi Brantevik söder om Simrishamn. Antalet är större än hela den häckande populationen i Östersjön, vilket tyder på att individ från Danmark, Tyskland och/eller Polen flyger norrut och blandar sig med grupper i Östersjön efter häckningen. De största ansamlingarna under som mest 900 individ av rastande tärnor sågs årligen vid Måkläppen vid Falsterbo-halvöns sydspets, enda undantaget inträffade 1991, då den största flocken sågs vid Äspet söder om Åhus. Totalt räknades 510 sträckande fåglar vid Sandhammaren Kentsk tärna År Antal häckande par Största ansamling Skåne Sverige Måkläppen Skåne ca ca ca ca ca ca ca Litteratur Waldemarsson, N. Häckande tärnor i Skåne. Fåglar i Skåne. 38

41 Kornknarr (Crex crex) STATUS I SVERIGE Kornknarr var förr en vanlig fågel i Sverige och som genom sitt speciella läte var allmänt känd bland befolkningen, där den förekom. Kornknarr har minskat sedan 1920-talet och var redan i mitten på 1900-talet en sällsynt fågelart. Kornknarr hör hemma i odlingslandskapets klöver- och timotejvallar och började försvinna, när slåttermaskinen infördes och slåttern flyttades fram till tiden kring midsommar. Den tidiga slåttern innebar att häckningen inte kunde fullföljas, bon och ungar förstördes och produktionen av nya fåglar upphörde. Under senare tid har kornknarr börjat etablera sig inom marker som inte uppodlats. Under slutet av 1800-talet fanns i storleksordningen par kornknarr i Sverige. På svenska fastlandet finns idag i genomsnitt spelande hanar varje år. Beståndet har varit av denna storleksordning sedan Öland och Gotland var under perioden det viktigaste området för kornknarr. Beståndet minskade från 240 till 90 spelande hanar på de båda öarna under perioden Öland och Gotland är tillsammans med stråket från Mälaren till Vänern det område i Sverige som har största antalet kornknarrar. Det är väl känt att beståndets storlek kan fluktuera från år till år. Kornknarr tillhör gruppen sårbara arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Kornknarr tillhör den globala rödlistans arter, som IUCN förtecknade STATUS I SKÅNE Kornknarr häckar inte längre regelbundet i Skåne. Den stora kornknarrnedgången i Skåne skedde under och 1940-talet. Kornknarr har under åren i genomsnitt noterats ett 10-tal gånger per år. Som mest hördes 38 individ 1998 och som minst 3 stycken åren 1990, 1992 och Näsbyholm är det enda skånska område som varje år sedan 1990-talets början haft spelande kornknarr. Under 2002 hördes 55 spelande kornknarrar i Skåne, vilket var mer än normalt. Hälften av fåglarna hördes spela under senare delen av maj och antas ha kommit till Skåne i samband med en högtrycksbetonad väderlek med ostliga vindar under andra halvan av maj till början av juni månad, d v s många vinddrivna exemplar under den tidsperiod, när fåglarna anländer från vinterkvarteren i Afrika. Litteratur Erterius, D. Kornknarren i Skåne Anser 2003:2. 39

42 Kungsfiskare (Alcedo atthis) STATUS I SVERIGE Kungsfiskare påträffades första gången 1835 i Sverige och den första häckningen påvisades Under 1900-talet ökade arten och spred sig norrut. Under 1970-talet förekom häckningar regelbundet i nästan alla landskap i Götaland och Svealand. Under denna tid uppskattades det häckande beståndet i Skåne till minst 50 par. De hårda vintrarna 1978/79 och på mitten av 1980-talet reducerade stammen i Sverige till ett minimum. Således kunde endast 1 häckning rapporteras från Småland Efter sex milda vintrar hade stammen 1993 återhämtat sig och totalt 180 häckningar påträffades, bland annat 72 i Östergötland och drygt 50 i Småland. I mitten av 1990-talet uppskattades den svenska populationen uppgå till totalt par (Ahlén & Tjernberg 1996). Kungsfiskare befinner sig i Sverige på gränsen av sitt utbredningsområde och stora förluster under kalla vintrar måste anses som normalt. Om förhållandena i övrigt är gynnsamma, kan dock beståndet ganska snart repa sig på grund av artens snabba fortplantning med två eller flera kullar varje år. Kungsfiskare häckar i lodräta brinkar utmed åar och bäckar med lummig strandvegetation, inte så sällan skapade genom rotvältor. Födan består av fisk. För att kunna fiska är kungsfiskaren beroende av öppet, stillastående eller långsamt rinnande vatten. Kungsfiskare tillhör gruppen sårbara arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Kungsfiskare är en art som normalt tillbringar vintern i Skåne och är helt beroende av tillgång på öppet vatten för att skaffa föda. Populationsstorleken varierar kraftigt mellan år beroende på kyla och isläggning. Beståndet byggs upp under år med milda vintrar och decimeras under kalla. Med sådana förutsättningar kan aldrig stora och varaktiga bestånd utvecklas. Under mitten av 1970-talet fanns minst 50 par. Efter de kalla vintrarna 1984/85, 1985/86 och 1986/87 konstaterades ingen enda häckning under 1987 eller 1988, då även tillfälliga observationer var få. Från och med 1989 har beståndet börjat byggas upp på nytt. Någon häckning noterades dock inte 1989, först 1990 kunde 4 häckningar antecknas rapporterades 5 par samtidigt som många fåglar iakttogs i landskapet (Ekberg & Nilsson 1996). Den stränga vintern 1995/96 reducerade populationen kraftigt fanns åtskilliga häckande par, 1996 inget par och 1997 rapporterades 1 häckning. Antalet observerade fåglar minskade från 160 (1995) till 40

43 som lägst (1997). En viss återhämtning av populationen har skett år År 2002 noterades dryga 10-talet lyckade häckningar och 2003 uppskattades antalet häckande par i Skåne till storleksordningen par. Kungsfiskare rapporterade fynd År Antal fåglar Antal lokaler ex ex ex ex ex ex ex ex 41

44 Kungsörn (Aquila chrysaetos) STATUS I SVERIGE Kungsörn häckar i Norrlands skogs- och fjällområde från Dalarna till Lappland, i Uppland, på Gotland och sedan 1989 också i Skåne. Den svenska stammen uppgår till drygt 600 häckande par (Ahlén och Tjernberg 1996). Kungsörn häckar för första gången sedan 1800-talet numera också i Värmland, Småland och Halland. Kungsörn förekommer vintertid i södra Sverige och är känd som övervintrare i Skåne. Storleken på den skånska vinterpopulationen är idag inte känd. Få örnar lämnar landet, vilket noterats under den mångåriga fågelövervakningen vid Falsterbo fågelstation. Utbredningsområde och populationsstorlek har under 1900-talet varit relativt oförändrad i landet. Kungsörn tillhör gruppen missgynnade bland landets rödlistade arter (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Inventeringen av kungsörn vårvintern 2003 visade att det kan finnas upp till 15 par i Skåne. Totalt noterades 6 sedan tidigare kända par, 3 sannolika samt ytterligare 6 troliga/möjliga revir. Kungsörnen häckade 1989 för första gången i Skåne och har därefter etablerat en fast och livskraftig stam (Bengtsson 1999). Ett första misslyckat häckningsförsök gjordes dock redan Tabellen nedan visar häckningslokaler och antalet flygga ungar de 6 kungsörnsparen producerat per år. Under har 42 häckningar resulterat i att 64 ungar lämnat bona, vilket motsvarar 1,5 flygga ungar per häckning. Att kungsörnen i Börringe 1999 kunde föda upp 3 ungar är sensationellt, detta var Sveriges andra kända trekull (Olsson 1999). Nio ungar på fem par gav 1999 ett genomsnitt på 1,8 ungar per par, vilket är vida överlägset övriga svenska populationer och sannolikt också flerstädes i världen (Fåglar i Skåne 1999). Kungsörnen bygger bo i gamla träd i uppvuxen skog. Kungsörnen är mest störningskänslig under den inledande delen av reproduktionssäsongen. Boträd och omgivande skogsområde måste alltid hållas fria från störningar (skogsbruk, vägdragningar, friluftsliv mm) för att fylla kraven som häckningslokal. Detta gäller även områden med bon som inte är bebodda, eftersom kungsörnen vanligen har flera alternativa boplatser inom sitt revir. Olika bon är bebodda olika år. Rik tillgång på byten i omgivningarna är betydelsefullt för ett lyckat häckningsresultat. 42

45 Kungsörn antal flygfärdiga ungar År Fyledalen N Fyledalen S Börringe Skurup Nordost Harbacken ? ? 2? Misslyckat 1-3? Misslyckat 2 Misslyckat Misslyckat Uteblev? Uteblev? De sex kända kungsörnsparen fick totalt 8 ungar Börringeparet kunde ånyo redovisa en kull om tre ungar! Någon häckning i boet i nordost blev det inte heller år Sannolikt är det detta par som under sommaren iakttogs på annat ställe i landskapet. I maj 2001 hittades paret tillsammans med en yngre örn, kanske resultatet från tidigare häckning i reviret (Persson och Sundberg 2001) Paret i Börringeområdet kunde inte lokaliseras i år. Övriga 5 par producerade 4 ungar. Kungsörnsparet i nordost flyttade se 2000 och fick på den nya häckningsplatsen en unge (Persson och Sundberg 2001) De skånska paren rör sig mellan olika boplatser inom sina vidsträckta revir. 4 produktiva par fick 6 ungar, de 2 övriga parens bon hittades inte. Finns det totalt 8 revir i Skåne? 2003 Av 7 par med kända boplatser fick 4 par tillsammans 5 flygga ungar. Ett nytt par med boplats upptäcktes i Simrishamnstrakten. Detta var en av de sämsta häckningssäsongerna sedan den första häckningen Inventeringen av kungsörn visade att det kan finnas 15 par i Skåne. 43

46 par producerade ungar det bästa resultatet någonsin? Litteratur Bengtsson, K Kungsörnen i Skåne slutrapport för 1900-talet. Anser 1999:4. Bengtsson, K Nytt om Skånes kungsörnar. Anser 2003:3. 44

47 Kärrsnäppa, sydlig (Calidris alpina schinzii) STATUS I SVERIGE Kärrsnäppan förekommer i Sverige med två underarter, nominatrasen i fjällkedjan och österut i den lågarktiska zonen samt den sydliga rasen vid kust och insjöar i södra Sverige. Sydlig kärrsnäppa fanns vid mitten av talet sällsynt utmed Östersjökusten 200 par i Tyskland och Polen samt 10 par i vardera Lettland och Litauen men vanligare i Estland. Sverige hade 250 par, d v s halva Östersjöpopulationen. Den sydliga kärrsnäppan var förr en allmän fågel i sydsverige men har gått starkt tillbaka i antal efter I mitten av 1990-talet omfattade det samlade svenska beståndet 390 par, varav 150 par i Skåne, 150 par på Öland, cirka 40 par på vardera Gotland och Västkusten samt enstaka par i andra landskap. Tillbakagången har fortsatt och landets hela bestånd uppgick vid 2000-talets början till mellan 120 och 150 par. Kärrsnäppan förekommer huvudsakligen utmed kusten och har försvunnit från sina flesta häckningslokaler i inlandet. Kärrsnäppa tillhör de starkt hotade bland landets rödlistade arter (Gärdenfors 2005). Den sydliga kärrsnäppan är bunden till kortvuxen och blöt gräsmark. Numera häckar kärrsnäppan nästan enbart på välbetade havsstrandängar. Kärrsnäppan är känslig för små miljöförändringar och försvinner om betestrycket minskar. Eftersom fåglarna söker föda i strandkanten och på blottlagda havsbottnar, måste boskapen beta ända ut i vattnet för att förhindra att vassbälten uppkommer. STATUS I SKÅNE Den sydliga kärrsnäppan häckade omkring 1930 på 81 lokaler i Skåne (33 kustlokaler och 48 inlandslokaler) fanns kärrsnäppa på 16 lokaler, varav 3 inlandslokaler. Den totala populationen minskade från uppskattningsvis 425 par till par. Försvinnandet gick fortast på inlandslokalerna (- 90 % i inlandet, - 60 % i kustzonen). Exploatering i form av dränering, uppodling eller utfyllnad är den vanligaste orsaken till artens försvinnande men även ändrad hävd som minskat bete och igenväxning är en starkt bidragande orsak. Kärrsnäppans tillbakagång i Skåne fortsatte under 1990-talet och ca 2/3 av 1990 års bestånd hade försvunnit år Antalet fåglar upp-gick åren till par i sydvästra och nordöstra Skåne. Kärrsnäppa har försvunnit som häckfågel i västra och nordvästra Skåne. Hovby och Håslövs ängar är artens enda inlandslokaler i Skåne. 45

48 Fotevikens havsstrandängar, med Vellinge och Eskilstorps ängar, hyser cirka 80 % av beståndet av kärrsnäppa i Skåne. Under åren minskade antalet vid Foteviken med 10 % årligen på grund av otillräcklig ungproduktion till följd av en intensiv bopredation av räv. När räven försvann 1986 återhämtade sig beståndet och blev t o m större än Övriga lokaler hade 2002 färre än 3 par kärrsnäppa. En förutsättning för att kärrsnäppan skall kunna överleva är att dagens välhävdade fuktängslokaler bibehålls och andra restaureras. Kärrsnäppan har inte hittat några nya häckningsplatser efter 1980 i Skåne. Kärrsnäppa År Antal par Antal lokaler kust + 48 inland kust + 9 inland kust + 3 inland kust + 2 inland Kärrsnäppa Lokaler Kust/Inland År År År År År Skälderviken -Rönnen Farhult Jonstorp Ornakärr (I) Summa Lundåkra-Lommabukten -Saxåns mynning Löddeåns ängar (K-I) Arlövs ängar Summa

49 Foteviken-Falsterbohalvön -Gässie ängar Hököpinge ängar Eskilstorps ängar Eskilstorps holmar Vellinge ängar Inre Foteviken Lilla Hamars näs Näsholmarna Ängsnäset Summa Ingelstorps ängar (I) Vombs ängar (I) Väster Vombsjön (I) Summa Helge å Hammarsjön -Isternäset (I) Hovby ängar (I) Håslövs ängar (I) Kavrö (I) Yngsjö (I) Summa Kusten, Landön Valjeviken -Vannebergaholmen Bodarna Långholmarna Summa Totalt Litteratur Jönsson, P E Kärrsnäppan som häckfågel i Skåne. Anser. 47

50 Ljungpipare (Pluvialis apricaria) STATUS I SVERIGE Ljungpipare är häckfågel i större delen av Sverige. I norra Sverige är ljungpipare en karaktärsfågel på öppna hedar och myrmarker, i skogslandet förekommer ljungpiparen på stora trädlösa myrar. I södra Sverige var ljungpipare en vanlig fågel under 1800-talet. Numera är ljungpipare en sällsynt fågel på trädlösa högmossar i södra Sverige. Fortfarande finns ljungpipare kvar på Ölands alvar. Häckande bestånd finns från sydvästra Småland till nordligaste Sverige. Ljungpipare kräver stora, sammanhängande öppna markområden för att trivas. Understiger de öppna ytorna 15 hektar finns normalt inte ljungpipare. Det svenska beståndet av ljungpipare uppgår till mer än individ varav mer än 90 % finns i fjällen. I södra Sverige har arten minskat kraftigt och som i Skåne till och med försvunnit som häckfågel. Ljungpipare övervintrar i västra Europa och visar sig under flyttningen i stora flockar i södra Sverige. En samordnad kartläggning i oktober 2003 visade att ex rastade i Skåne. Ljungpipare ingår inte på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Ljungpipare är inte längre en häckfågel i Skåne. Ljungpipare häckade förr på den kalaste och blöta delen av högmossen. De sista paren av ljungpipare försvann relativt snabbt från Skåne fann man nästan dubbelt så många par som 12 år senare. Under 1977 var ljungpipare riksinventeringsart och i Skåne hittades då par. Beståndet uppskattades till Så gott som samtliga häckningslokaler utgjordes av kala högmossar belägna i norra delarna av Göinge (Det skånska kulturlandskapet). Tidigare kända häckningslokaler är bland annat Stensmyr, Bröna myr, Vyssle myr, Västermyr och Vakö myr. Utvecklingen är likartad i Småland, där 160 häckande par ljungpipare i mitten av 1970-talet hade minskat till 100 par tio år senare. Ljungpipare kräver öppna och fuktiga ytor. Dränering och torvtäkt liksom igenväxning och skogsplantering är åtgärder som samverkat för att beskoga och torrlägga torvmarkerna, vilket förstör ljungpiparnas livsmiljö och som i Skåne också är anledning till att den numera saknas som häckfågel. Om slyvegetation röjs bort och fuktiga torvmarker återskapas inom tillräckligt stora ytor återkommer ljungpiparen, vilket blev resultatet när Västermyr drabbades av en omfattande mossebrand och all slyvegetationen brann upp året därpå häckade tre par ljungpipare. Efter 1985 har ljungpipare genomfört tre kända häckningar i Skåne. Efter 1994 har ingen häckning konstaterats. 48

51 Mindre flugsnappare (Ficedula parva) STATUS I SVERIGE Mindre flugsnappare förekommer sällsynt men häckar regelbundet i södra och sydöstra Sverige. I Europa har arten en östlig utbredning. Mindre flugsnappare är bunden till skogsmiljöer, främst naturskogsliknande områden, gärna i kuperad terräng eller sluttningar med ädellövskog men också i sumpskogar eller skogsbestånd i fuktiga miljöer utmed vattendrag. I Sverige finns cirka 650 par mindre flugsnappare. Antalet varierar mellan åren, eftersom det handlar om en art som befinner sig i utkanten av sitt utbredningsområde. Mindre flugsnappare tillhör gruppen hänsynskrävande arter på rödlistan i Sverige (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Mindre flugsnappare ses varje år i Skåne. Det rapporteras en hel del fynd från olika delar av landskapet och antalet rapporterade fynd växlar mellan åren. Arten tycks ännu inte ha etablerat någon fast stam i Skåne, vilket skulle tyda på att det främst är unga hanfåglar, som sökt sig utanför det normala utbredningsområdet i Tyskland och Baltikum. Normalt rapporteras årligen ett 30-tal fynd. Under försommaren 1992 gjordes 22 fynd av arten på 12 lokaler, under hösten samma år antecknades 5 fynd. Det hittills högsta antalet noteringar härrör från 1988, då totalt 60 ex (21 vår +39 höst) rapporterades. Av nedanstående tabell framgår att det lägsta antalet fåglar något år noterades Någon enstaka häckning eller misstänkt häckning konstateras nästan varje säsong. Sedan 1990 har häckning dock bara konstaterats vid 3 tillfällen, nämligen 1996 på Nävlingeåsen, 1998 i Göinge och 2002 på Söderåsen. Fåglarna håller sig relativt dolda i lövverket och är en art som får sägas vara relativt okänd. Det första fyndet av mindre flugsnappare var en ung hane, som sköts i Limhamn Den första konstaterade häckningen gjordes 1960 nära Mölle i nordvästra Skåne. Mindre Flugsnappare År Rapporterade fynd År Rapporterade fynd maj juni aug - sept maj juni aug - sept

52 Nattskärra (Caprimulgus europaeus) STATUS I SVERIGE Nattskärra förekommer i södra Sveriges glesa talldominerade skogar. Det svenska beståndet av nattskärra uppskattades till omkring 3000 par för 10 år sedan och bedömdes 2005 uppgå till 2300 par. Nattskärra är som namnet antyder aktiv under dygnets mörka timmar och är svår att övervaka mörkertalet kan vara stort. Även om populationens storlek är svårbestämd, är det klarlagt att nattskärra minskat kraftigt och kontinuerligt sedan åtminstone mitten av 1950-talet. Nattskärra är flyttfågel och tillbringar vintern i Sydafrika. Nattskärra tillhör gruppen sårbara arter på rödlistan i Sverige (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Nattskärra häckar ganska sparsamt och lokalt i torra och glesa skogsområden med öppna ytor. För Skånes del innebär det främst mer eller mindre sandiga tallskogar inom slättområden och på hyggen, längs kraftledningsgator mm på åsarna och inom urbergsområden i norr. Relativt goda lokaler med nattskärra finns bland annat på Söderåsen och Hallandsåsen samt i östra Skåne. (Ekberg & Nilsson 1996). Antalet häckande par nattskärra i Skåne uppskattas till mellan 250 och 500 par. Antalet årligen rapporterade fynd av spelande nattskärra under häckningstid sedan 1990 redovisas i tabell rapporterades 45 fynd från 21 lokaler ; 14 ex i nordväst, 22 ex i norr och nordost, 4 ex i sydost, 2 ex i sydväst samt 4 ex från Revinge-Vomb-området. Antalet har under 15- årsperioden varit relativt stabilt även om antalet rapporter 2003 är anmärningsvärt lågt samtidigt som antalet lokaler, 10 stycken, med mer än en spelande fågel var oroväckande få Timan, Fårabäck, Långalts myr, Fulltofta, Vegeholm, Drakamöllan, Maglehem-Rigeleje, Friseboda, Traneröds mosse och Bjuv vid Vegeå. Här saknas flera klassiska lokaler som till exempel Vombs furu. Nattskärra spelande År Antal År Antal

53 Orre (Tetrao tetrix tetrix) STATUS I SVERIGE Orre förekommer i större delen av landet. Orre är knuten till både skogsmiljöer och öppna marker. Den häckar på mossar och hedar. Under 1800-talet förekom orre tämligen allmänt i kulturlandskapet i södra Sverige. Orren har minskat i antal på många ställen i takt med att landskapet i allt större utsträckning beskogats. Beståndet har under 1990-talet fortsatt minska och under perioden gått tillbaka i södra Sverige. Det svenska beståndet uppskattades 2005 till par. Orrtupparna har speciella spelplatser, dit de återkommer år efter år. Orre har en livskraftig population i Sverige och ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Orre förekommer sällsynt i norra och mellersta Skånes myr- och skogsområden. Orrens tillbakagång är dramatisk och oroväckande slutsatsen är klar efter 2002 års inventering av orre i Skåne, som genomfördes av Skånes Ornitologiska Förening tillsammans med Naturskyddsföreningen i Skåne för att kartlägga beståndets storlek och utbredning. Orren har minskat i antal eller försvunnit helt från tidigare kända spelplatser. Idag finns endast några få större spelplatser kvar Fjällmossen på gränsen mellan Hörby och Kristianstads kommuner, Rågmyren vid Perstorp och Vyssle myr norr om Lönsboda. Orre Antal spelande tuppar Lokaler Orre har iakttagits på 48 platser inom 9 kommuner under inventeringen koncentrerade till 2 geografiska områden i norra Skåne. Litteratur Dehlin, L Skogshönsen i Skåne. Anser 2003:2. 51

54 Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) STATUS I SVERIGE Pilgrimsfalk har under lång tid varit utsatt för förföljelse, vilket under 1940 och 1950-talet resulterade i en kraftig minskning av stammen på många platser i Sverige. Minskningen fortsatte och accentuerades under och 1960-talet till följd av ökad giftspridning inom jord- och skogsbruk. Den maximala populationen i Sverige har beräknats uppgått till cirka par. År 1950 fanns cirka 350 häckande par och 1965 cirka 35. Som lägst fanns 15 par i mitten av 1970-talet. Den negativa utvecklingen vändes under senare delen av 1980-talet. Antalet häckande par ökade. Antalet kända revirhållande par i Sverige ökade från 29 till och den totala stammen kan 1994 ha uppgått till cirka 60 par. De flesta paren återfanns i Norrbottens län (minst 27 påbörjade häckningar) och i sydvästra Sverige (14 häckande par). År 2002 noterades 98 häckande par. År 2004 fanns 125 par i landet. Populationsökningen kan främst tillskrivas de aktiva faunavårdsåtgärder som skett inom Projekt Pilgrimsfalk. Utvecklingen har varit likartad i Norge och Finland. I Danmark skedde den sista kända häckningen Danmark har, som ett resultat av det svenska pilgrimsfalksprojektet, sedan några år åter häckande pilgrimsfalk. Pilgrimsfalkens krav på boplats är en från människan någorlunda ostörd miljö samt god tillgång på föda. Falken kan inom sitt revir tåla en ganska omfattande mänsklig aktivitet bara själva boplatsen är skyddad från direkta störningar. Häckande par är relativt traditionsbundna och återvänder år efter år till samma häckningsplats. De svenska falkarna är huvudsakligen flyttfåglar. Höststräcket av pilgrimsfalk vid Falsterbo visar en klar tendens, nämligen att antalet falkar, som lämnar landet för övervintring i väst- och sydvästeuropa, har ökat kontinuerligt sedan mitten av 1980-talet. Pilgrimsfalk är rödlistad som en sårbar art (Gärdenfors 2005). 52

55 STATUS I SKÅNE Pilgrimsfalken har häckat på många platser i Skåne. Men falken förföljdes även i Skåne och skadades också av jord- och skogsbrukets användning av giftiga klorerade kolväten. Ännu 1940 fanns 8 par i Helsingborgstrakten, i mitten på 1950-talet återstod några få par. På Kullaberg fanns 1950 tre par falkar. Den sista kända häckningen i Skåne ägde rum på Kullaberg Ett misslyckat häckningsförsök gjordes 1974 i Klövahallar på Söderåsen. Hösten 1994 beslutade Länsstyrelsen i Malmöhus län om beträdnadsförbud under tiden 1 mars-15 juli i de branta, klippiga delarna inom naturreservatet Östra Kullaberg i nordvästra Skåne. Våren 1995 inledde pilgrimsfalken sin första häckning i området sedan Beträdnadsförbudet kompletterades med en bevakningsstyrka på ett 10-tal personer under ledning av personal från Höganäs kommun. Under år 2000 övertogs bevakningen helt av Kullabygdens Ornitologiska Förening. Under perioden fyrdubblades antalet observerade falkar under året i Skåne. Rapporter kommer från hela landskapet. Pilgrimsfalk År Antal flygfärdiga ungar Kullaberg Antal häckande par Skåne (3) Det häckande paret består av en norsk hona och en hanne från Västergötland, båda kläckta Ungar kläcktes 1996 men spolades bort av regn och blåst Falken bytte bohylla till ett brantare parti. Av fyra lagda ägg kläcktes två och båda ungarna blev flygfärdiga Häckningsresultatet blev rekordartat med fyra ringmärkta ungar som lämnade bohyllan midsommartid. 53

56 2001 Kockumskranen i Malmö blev andra häckningsplatsen för pilgrimsfalk. Häckningen avbröts efter ett par veckor, äggen var obefruktade. Det var en hona född 1999 och en hane 1998 som bildat par På Kullaberg genomfördes en lyckad häckning, medan Malmöparets 5 ägg var obefruktade. I Helsinborg iakttogs redan hösten 2001 ett tredje par, dock utan någon häckning par pilgrimsfalkar i Skåne. På Kullaberg försvann 3 ungar spårlöst! I både Helsingborg och Malmö var äggen obefruktade År 2004 producerade 4 par falkar 8 utflugna ungar. På Kullaberg fanns 2 par, i Limhamns kalkbrott återfanns Malmöparet (1 unge) och i Helsingborg uppfostrades 2 adopterade ungar (inga egna ägg). Båda falkarna i Helsingborgsparet är födda på Kullaberg. Litteratur Ehrenberg, H Pilgrimsfalken i Helsingborg samt övriga Skåne Anser 2003:3. 54

57 Pärluggla (Aegolius funereus) STATUS I SVERIGE Pärluggla finns i hela landet från nordöstra Skåne och norrut, företrädesvis i barrskogsområdet. Den är hålhäckare och bosätter sig gärna i gamla bohål av spillkråka men även knipholkar kan användas, när det är ont om bostäder. Totalt finns i landet cirka par pärlugglor. Beståndets storlek varierar kraftigt mellan åren beroende på tillgången av smågnagare som är den viktigaste födan. Pärluggla är inte någon rödlistad art i Sverige. Pärluggla ger sig ibland under hösten ut på invasionsartade flyttningar och förekommer vid sådana tillfällen även söder om den naturliga barrskogsgränsen. Ugglorna stannar under sådana invasioner hela vintern för att därefter försvinna. STATUS I SKÅNE Pärlugglan är i Skåne en sällsynt häckfågel i norra och vissa år nord-östra delen samt på Linderödsåsen. Första gången pärluggla kunde antecknas som en skånsk häckfågel var Ugglan har sedan mitten av 1900-talet etablerat ett litet och årligen fluktuerande bestånd i Skånes nordliga barrskogsklädda områden. Det är svårt att bestämma hur många pärlugglor som finns i Skåne. Under åren rapporterades årligen 0-3 häckande par. Det verkliga antalet var säkert större. Antalet fluktuerar med tillgången på föda rapporterades ropande pärlugglor från cirka 100 platser, vilket är det högsta antal som någonsin påträffats i landskapet. Goda år kan kanske ett 30-tal par häcka i landskapet. Under och 1990-talet fanns flest revirhållande fåglar i norra och nordöstra Skåne. Under 1999 noterades 35 pärlugglor (varav 26 ropande ugglor under främst mars och april), vilket kan betecknas som normalt för ett genomsnittsår. År 2000 och 2002 har varit dåliga år för pärluggla. Invasion av pärluggla har förekommit åren 1964, 1967, 1974, 1982 och Ugglor har då förekommit i landskapets sydligaste delar. 55

58 Pärluggla År Antal ropande ugglor Anm. År Antal ropande ugglor i Göingebygden Anm. 56

59 Rördrom (Botaurus stellaris) STATUS I SVERIGE Rördrom har idag sin huvudutbredning i Mellansverige. Totalt noterades 652 ropande hanar år 2000, vilket är det största antal som någonsin rapporteras under ett år i Sverige. Förekomsten är koncentrerad till ett litet antal sjöar. Rördrom lever undanskymt i slättsjöar med stora och täta bestånd av bladvass med god tillgång på föda. Rördrom är en gammal svensk häckfågel, som på grund av jakt saknades helt som häckfågel i början av 1900-talet. Kringströvande rördrommar iakttogs under denna tid i bland annat Skåne. Arten återinvandrade under och 1930-talet. Sedan 1943 har rördrom förekommit varje år i Sverige. Rördrom uppträdde plötsligt mera talrikt och på ett decennium återbesattes tidigare bebodda områden i södra och mellersta Sverige. Arten övervintrar i Västeuropa, är känslig för isvintrar och uppvisar stora populationsfluktuationer beräknades beståndet uppgå till 450 par. Efter den svåra vintern 1978/79 minskade antalet 1979 till par fördelade på 85 sjöar. Hårda vintrar på mitten av 1980-talet resulterade i att det 1987 rapporterades totalt cirka 135 revirhävdande hanar, 1988 cirka 190. Efter sex milda vintrar hade populationen 1993 ökat till cirka 400. År 2005 bedömdes stammen uppgå till 500 par. Rördrom tillhör i rödlistan gruppen missgynnade arter (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Rördrom återkom som häckfågel till Skåne och Krankesjöområdet (Fönesjön) Under de följande decennierna fanns uppenbarligen små populationer kring Krankesjön och Hammarsjön och 1979 fanns 7 respektive 9 tutande hanar vid 4 sjöar. Situationen för rördrommen var i början av 1990-talet förmodligen bättre i Skåne än på ett par hundra år, då det totalt fanns omkring 15 revirhävdande hanar. Under 1995 hördes spelande och tutande hanar i Skåne. Antalet minskade till 10 revirhållande fåglar Nedgången är sannolikt ett resultat av kyliga perioder. Under perioden hördes rördrom regelbundet på 6-10 platser. Antalet revirhävdande rördrommar, 51 stycken på 36 olika platser år 2002, är det högsta som noterats. Rördrom har sin huvudsakliga förekomst knuten till de näringsrika sjöarna med stora vassområden i nordöstra Skåne samt Krankesjön. Rördrommen kan under milda vintrar övervintra i landskapet. 57

60 Litteratur Laike, I. & Åhsberg, B Rördrommen i Skåne år Anser 2001:4. Laike,I. & Åhsberg, B Rördrommen i nordöstra Skåne år 2000 Spoven nr

61 Rördrom År Antal revirhävdande hanar Antal platser Rördrom Antal revirhävdande, tutande hanar Lokaler År Summa Krankesjön Oppmannasjön Hammarsjön Araslövssjön Herkulesdammarna 2 3 Herkulesviken 2 Ivösjön Björkesåkrasjön Store mosse 2 2 Lomma kustdammar 1 Tydingesjön 1 Fönesjön 1 Råbelövssjön 1 1 Levrasjön 1 V Sorrödssjön Östra Grevie 1 Vejlasjö 1 Pulken 1 St Slågarp 1 Gummastopasjön 1 Finjasjön 2 2 Siesjön 1 Summa platser

62 Silvertärna (Sterna paradisaea) STATUS I SVERIGE Silvertärna har en cirkumpolär utbredning med huvudsaklig förekomst i områden utmed Norra Ishavets kust. I Sverige finns silvertärnan i fjällområdet samt utmed hela den svenska kusten. Sedan mitten av 1970-talet har silvertärnan ökat i antal i Östersjöområdet. Det svenska beståndet uppgår uppskattningsvis till i storleksordningen par. Silvertärna tillhör inte den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). Silvertärnan häckar solitärt eller kolonivis, såväl vid fiskrika insjöar som längs grunda kustområden. De häckande fåglarna rör sig över stora områden under sitt sökande efter föda. STATUS I SKÅNE I Skåne är silvertärnan relativt fåtalig och häckar nära sydgränsen för sin utbredning. Silvertärna förekommer som häckfågel enbart i syd-västra och nordöstra Skåne. Vid kustfågelinventeringen fanns 22 par i sydväst och 64 par i nordost. Dessutom fanns enstaka par i Skälderviken, vilka dock försvann från häckningsplatserna under 1980-talet. Silvertärnan har ökat i antal och förändrat sin förekomst. 60

63 Silvertärna Antal häckande par, år Vellinge kommun Måkläppen Skanörs revlar 2 -Ängsnäset Black Lilla Hammars näs Eskilstorps holmar Lundåkrabukten 3 3 Malmöområdet Ökensjön -Sjötorp/Dynan Frihamnen Norra hamnen 2 Nordöstra Skåne -Fårabäck-Edenryd Summa Vellinge kommun hyser numera merparten av beståndet i Skåne. Att tärnorna till stor del lämnat sina häckningslokaler i nordöstra Skåne anses bero på minskat bete på de viktigaste häckningsöarna. 61

64 Skräntärna (Sterna caspia) STATUS I SVERIGE Skräntärna har en världsvid, men splittrad utbredning och är i norra Europa en mycket sällsynt art, vars utbredning är begränsad till Östersjöområdet. Rörligheten mellan olika häckningsplatser är stor. En betydande populationsminskning ägde rum under perioden fanns 2200 par (44 kolonier) varav cirka 900 i Sverige. Beståndet uppskattades 1992 till cirka 1500 par (25 kolonier) varav knappt 500 par i Sverige. Orsaken till nedgången i östersjöbeståndet är inte känd fanns i Sverige cirka 445 par varav 405 par i 13 kolonier beräknades det svenska beståndet uppgå till 470 par. Skräntärna häckar vid 3-5 års ålder. Arten finns från Skåne till Norrbotten. Skräntärnan häckar i kolonier på öar i havsbandet men kan också häcka i fåtal par eller ensam. När en fågel väl slagit sig ned i en koloni bildar den stabila par och är vanligen trogen kolonin hela livet. Tärnorna är störningskänsliga. Skräntärnan är uteslutande fiskätare. Fisket kan ske i insjöar på miltals avstånd från boplatsen. Skräntärnan lämnar Sverige och återvänder från vinterkvarteren i april månad. Skräntärna tillhör i rödlistan gruppen sårbara arter (Gärdenfors 2005). Skräntärna År Landön Landön Måkläppen Antal Antal År Antal Antal Antal par par ungar par ungar 1975 Sannolik häckning Sannolik häckning , ägg Måkläppen Antal par 62

65 STATUS I SKÅNE Skräntärna har en koloni vid Landön i skärgården i Hanöbukten mellan Skåne och Blekinge. Kolonin grundades kring mitten av 1970-talet. Under de första åren av 1990-talet överspolades de lågt liggande bona av högvatten, vilket resulterade i inga eller få ungar. Populationen har varit förhållandevis stabil från slutet av 1970-talet till 1990 (i genomsnitt 17 par per år). Antalet häckande fåglar minskade omkring år 2000 och uppgick då till ett 10-tal par. 10 par skräntärnor häckade i kolonin på Landön år Ett par skräntärnor gjorde år 2000 ett häckningsförsök på Eskilstorps holmar, vilket dock spolierades av högt vattenstånd (Flyckt 2000). År 2001 lyckades däremot häckningen bra. År 2004 noterades en oväntad minskning av antalet häckande par på Landön 3 par. Skräntärna kan häcka solitärt, vilket har skett på Måkläppen 1979, 1980 och Ett par fanns på ön både 1981 och 1988 men häckade inte. Dessförinnan häckade arten 1945 på Måkläppen, vilket var den första kända häckningen i Skåne. På ön Dynan vid Klagshamn häckade ett par skräntärna Under har 1-2 par med växlande framgång häckat på Eskilstorps holmar. Skräntärnan besöker regelbundet insjöarna i nordöstra Skåne för fiske iakttogs vid Finjasjön utanför Hässleholm samtidigt 41 fiskande tärnor. Kristianstads Vattenrike besöks sommartid dagligen. Skräntärna sågs under 1990-talet runt om i Skåne på ett hundratal platser efter häckningssäsongen. Litteratur Flyckt, G. (Nilsson, L.) Årets rara häckare. Anser 2000:3. Mathiasson, S Häckfågelfaunan i Foteviksområdet. Länsstyrelsen i Malmöhus län. Waldemarsson, N. Häckande tärnor i Skåne. Anser och FiSk. 63

66 Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) STATUS I SVERIGE Skärfläcka häckade sällsynt i södra Sverige under och 1800-talet och försvann som häckfågel i slutet av 1800-talet. Arten återkom 1927 och började åter häcka, först i Skåne. Arten här därefter också etablerat sig i Halland (1939), Öland (1942), Gotland (1947) och Blekinge (1960). Vid mitten av 1990-talet häckade drygt 1000 par i landet som i början av 2000-talet hade ökat till cirka 1500 par; drygt 500 par på Gotland, drygt 300 på Öland, 30-talet par i Blekinge, ca 100 par i Halland och närmare 500 i Skåne. Tillsammans med den svenska stammen beräknas drygt par häcka i nordvästeuropa. Skärfläcka häckar i kolonier vid havsstränder. Inlandshäckningar är sällsynt men har förekommit på Öland och i Skåne. Redet placeras på låga, betade strandängar på fuktig mark av marsklandstyp med laguner och vätar, i tångvallar, på gräsholmar med flacka sandstränder eller på låga sandrevlar, sällsynt på åkermark och nära sockerbruksdammar i södra Skåne. Boet placeras ofta alldeles intill vattenlinjen. Under ruvningen är arten störningskänslig (Ahlén och Tjernberg 1996). Skärfläcka tillhör inte längre svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Den enda kända häckningen av skärfläcka i Skåne under 1800-talet ägde rum vid Foteviken Först 1927 etablerades en fast stam i landskapet, då ett par häckade vid Skanör hade beståndet ökat till 6 par på Falsterbohalvön och 2 par vid Foteviken. Under och 1950-talet fortsatte ökningen och skärfläckan spred sig till många nya lokaler beräknades över 100 par häcka i Foteviksområdet. Under 1950-talet fanns närmare 300 par i Skåne. Till Skälderviken kom skärfläckan Vid Trelleborg häckade arten från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet. Populationen i nordöstra Skåne etablerades i början av 1970-talet. Under åren uppgick beståndet till häckande par. Under talet häckade normalt varje år par skärfläckor. Närmare 500 par har noterats i början av 2000-talet. År 2002 påbörjade 680 par häckning, varav närmare 450 par på Falsterbohalvön 64

67 Skärfläcka År Antal par Anm. År Antal par Anm ca minst / Kustinventeringen minst ca 320 Skärfläcka påträffas framförallt utmed de långgrunda kusterna i västra Skåne med hårt betade strandängar eller sandrevlar, där arten har sina häckningslokaler. De största kolonierna finns i sydvästra delen av landskapet i Vellinge kommun, där ca två tredjedelar av den skånska populationen har sin hemvist. Betesdjurens inverkan på skärfläckornas häckning undersöktes i Skanör 2002 och man fann då inga allvarliga störningar. Skärfläcka Häckningslokaler 1. Falsterbohalvön med Foteviksområdet 2. Klagshamnshalvön 3. Malmö hamn 4. Sjölunda, Lommabukten 5. Löddesnäs, Salviken 6. Lundåkrabukten 7. Skälderviken 8. Nordöstra Skåne 9. Hasslarp Litteratur Walinder, G & Karlsson, L. Inventering och övervakning av skär-fläckornas häckning vid Hamnvägen i Skanör 2002 och Anser. 65

68 Småfläckig sumphöna (Porzana porzana) STATUS I SVERIGE Småfläckig sumphöna förekommer i Svealand och Götaland. Arten finns i stora delar av Europa och Asien. I större delen av västeuropa häckar den glest och har minskat sedan slutet av 1800-talet till följd av exploatering av våtmarker och lämpliga häckningslokaler. Motsvarande minskning kan antas ha ägt rum i Sverige men är inte dokumenterad. Sumphönan häckar vid våtmarker med någorlunda stabilt lågt vattenstånd och inte helt sluten vegetation. Fågeln föredrar vidsträckta våtmarker, där den kan förflytta sig, när vattennivån ändras. Småfläckig sumphöna uppskattades 2005 ha en population om 250 par men är en fågel som har ett undanskymt levnadssätt. Att bestämma antalet häckande par är svårt. Vid en riksomfattande inventering 1978 påträffades 225 spelande hanar. Under perioden noterades hanar. Under hördes cirka spelande hanar, som mest 280 år Under rapporterades mellan individ. Variationen mellan år och lokaler är stor, endast ett halvdussin lokaler hyser regelbundet flera individer. I vilken omfattning spelande hanar motsvaras av häckande par är okänt. Populationen bedöms den senaste 10-årsperioden ha varit relativ stabil. Småfläckig sumphöna är rödlistad och tillhör landets sårbara arter. (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Småfläckig sumphöna är en av Skånes häckfåglar. Åren specialundersöktes förekomsten av sumphönan i Hammarsjön. Från 10 spelande fåglar 1956 ökade antalet till , fluktuerade kraftigt under 1960-talet och uppgick till 3-4 spelande hanar Totalt kontrollerades 13 bon. Under inventeringen av Skånes fåglar konstaterades ingen häckning även om antalet spelande hanar var som mest 27 st 1982, 30 st 1986 och 35 st Det lägsta antalet, 4 st, sedan 1974 noterades I nedanstående tabell redovisas antalet spelande fåglar under den senaste 10-årsperioden. Är det häckande fåglar som spelar eller är det fåglar som spelar under sträcket? 1999 sågs en hane som varnade ihärdigt, vilket sannolikt berodde på att det fanns ungar i närheten. Krankesjön och Kristianstads Vattenrike är de områden i Skåne som säkrast hyser småfläckig sumphöna. 66

69 Småfläckig sumphöna År Antal spelande fåglar

70 Småtärna (Sterna albifrons) STATUS I SVERIGE par eller kolonier. Småtärna häckar på marken, på vegetationsfria sandstränder, sand- och grusrevlar, utfyllnadsmark etc i enstaka I Sverige uppgick beståndet av småtärna 1973 liksom i början av 1980-talet till cirka 540 par, medan antalet 1990 torde ha varit något färre. Det svenska beståndet har varit tämligen konstant kring 500 par sedan 1940-talet. Småtärna finns utmed kusten från Halland till Gotland samt i ett litet bestånd i Norrbotten, en utlöpare av den finska populationen. Inlandshäckningar är ovanliga i Sverige men har förekommit som mest med 10 par vid Ivösjön under och början av 1980-talet. Beståndet av småtärna i Västeuropa, par, har minskat kraftigt på många ställen, men i Sverige förefaller stammen vara relativt stabil. Störningar av olika slag har under senare tid i allt större utsträckning resulterat i misslyckade häckningar. De senaste årens dåliga föryngring kan därför förmodas resultera i en minskande småtärnestam. En sådan nedgång i populationen kan ta tid att upptäcka, då småtärnan kan bli gammal (Ahlén och Tjernberg 1996). Småtärna tillhör gruppen sårbara arter på svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Småtärna rapporterades under 1800-talet från diverse flacka, sandiga havsstränder. Ön Måkläppen utanför Falsterbo var fram till början av talet en god lokal för småtärna med par. Invasion av skrattmås i början av seklet ansågs orsaka en minskad småtärnestam (se Kentsk tärna, om skrattmåsens betydelse för kentsk tärna, som häckade 1911 för första gången i Sverige på just ön Måkläppen). Småtärna häckar i kolonier främst vid stränderna mellan Trelleborg och Landskrona, på Kullahalvön vid både Skälderviken och Öresund samt vid skärgårdskusten i nordöstra Skåne. I Kristianstadsområdet har inlandshäckningar ägt rum i bland annat Ivösjön under 1970-, och 1990-talet med som högst 10 par noterades inlandshäckningar norr om Trelleborg och på Bjärehalvön. Småtärna kan även häcka i andra miljöer än strandområden. Häckning har noterats på utfyllnadsmark i hamn- och kustområden, där vegetation inte hunnit eller kunnat etablera sig. Sammanfattningsvis kan konstateras, att det är få ungar som blir flygfärdiga varje år, då flertalet häckningar av olika skäl misslyckas. 68

71 I Skåne minskade antalet par med cirka 15 % mellan 1973 och fanns 122 par i Skåne. Småtärna har haft en population om cirka 100 par var ett toppår för småtärna med cirka 130 häckande par. Småtärna är den enda skånska tärna som inte gått starkt tillbaka. Häckningsresultatet har varit dåligt under många år på grund av störningar. Inhägnaden för att skydda häckande tärnor från betesdjurens tramp på den viktigaste häckningsholmen fungerade inte år 2000, vilket resulterade i ett 20-tal färre häckningar. Litteratur Waldemarsson, N Häckande tärnor i Skåne. Anser och FiSk. 69

72 Småtärna Skåne Häckande par År Summa Skälderviksområdet Sandön Rönnen Torekov 4 (1-2) 2 -Gröthögarna ( Jonstorp Höganäs Bjärehalvön (Vasaltheden) Landskrona Saxån Malmöområdet Hamnområdet Dynan/Sjöstorp Sjölunda/Arlöv Vellinge kommun Måkläppen Ängsnäset Skanörs revlar Näsholmarna 24 -Knösen & N. Flommen Lilla Hammars näs Blackan

73 Trelleborg 6-7 -Hamnen Fredshög/Staversudde Åmossarna Nordöstra Skåne Fårabäck Edenryd Tosteberga bodar 1 -Takholmen 1 -Äspet, Åhus 3 1 Bromölla

74 Sparvuggla (Glaucidium passerinum) STATUS I SVERIGE Sparvuggla förekommer i barrskogar i hela landet utom i södra Skåne och fjällen. Vår minsta uggla är hålhäckare och bosätter sig gärna i gamla bohål av större hackspett. Det svenska beståndet har uppskattats till par, vilket utgör ungefär hälften av det totala europeiska beståndet. Sparvuggla är inte någon rödlistad art i Sverige. Sparvuggla ger sig ibland under hösten ut på invasionsartade flyttningar och förekommer vid sådana tillfällen även söder om den naturliga barrskogsgränsen. Ugglorna stannar under hela vintern och försvinner därefter. STATUS I SKÅNE Första gången sparvuggla antecknades som skånsk häckfågel var Dess närvaro i landskapet har säkert varit förbisedd. Under 1980-talet fanns flera revirhållande fåglar i nordöstra Skåne (Ekberg & Nilsson). Årligen rapporteras 0-3 häckande par sparvuggla. Antalet häckande par har sannolikt varit större än vad som rapporterats. Flertalet sparvugglor upptäcks under vårens spel. Normalt noteras 0-4 sparvugglor i Skåne varje höst och vinter (oktober december). Invasion av sparvuggla har förekommit åren 1963/64, 1970/71, 1974/75 och 1999/2000. Sparvuggla År Antal rapporterade totalt Antal noterade okt-dec Anm ca Invasionsår

75 Spillkråka (Dryocopus martius) STATUS I SVERIGE Spillkråka förekommer i hela Sverige och större delen av Europa. Större sammanhängande skogsområden, både barr- och lövskog, är spillkråkans hemtrakt. Tillgången på häckningsplatser i form av grov asp, tall eller bok begränsar artens förekomst i landet. Spillkråka är en stannfågel. Det svenska beståndet bedöms uppgå till par, vilket motsvarar cirka 10 % av Europas samlade bestånd. I södra Sverige förefaller beståndet vara relativt stabilt. Spillkråka har en livskraftig population i Sverige och ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Spillkråkan finns som häckfågel i stora delar av Skånes skogs- och sjödominerade områden i sjölandskapets skogar i söder, i östra Skånes skogar och i skogsbygden i norr. Hur tätt spillkråkan förekommer beror på skogens kvalitet. I Nytebodaskogen har noterats 4 par per kvadratkilometer gammelskog, i Fyledalen 1,5 par per kvadratkilometer lövskog och på Kullaberg 2-3 par per 5 kvadratkilometer skog. 73

76 Storlom (Gavia immer) STATUS I SVERIGE Storlom häckar sparsamt i insjöar i hela landet utom i södra Skåne samt på Öland och Gotland. Populationen uppgick i slutet av 1970-talet till uppskattningsvis par, vilket motsvarar halva beståndet i Västeuropa uppskattades stammen till häckande par i landet och 2005 till Storlom övervintrar till stor del i Svarta och Kaspiska havet. Storlom häckar i näringsfattiga klarvattensjöar, med största täthet i örika vatten, där den bygger bo på öar och holmar. Arten är störningskänslig, särskilt under häckningstiden.(ahlén och Tjernberg 1996). Storlom är en långlivad art. Storlommarnas reproduktionsresultat måste i genomsnitt uppgå till 0,4 0,5 flygga ungar per stationärt par och år för att beståndet inte ska minska på sikt. Storlom är från och med år 2000 inte längre någon rödlistad art (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Storlomsbeståndet i Skåne kan beräknas omfatta par (Carlsson 1998). Storlom är en sparsam men regelbunden skånsk häckfågel. Lommen häckar på öar i eller vid näringsfattiga, oligotrofa, klarvattensjöar i urbergsområdet i landskapets i norra och nordöstra delar. Storlommen häckar uppenbarligen i olika sjöar olika år, den har försvunnit från vissa häckningssjöar, minskat i några, ökat i andra men också etablerat sig i nya vatten. Vid sjöinventeringen noterades 29 storlomspar i Skåne. I samband med en tärninventering 1991 räknades också storlom i stora delar av Skåne. Resultatet på 20 par antydde en tillbakagång för arten. Inom ramen för den nationella kartläggningen av lom, Projekt Lom, genomfördes inventeringar i Skåne. Under 1996 (21 par från 13 lokaler rapporterades) blev några vatten inte undersökta och en heltäckande undersökning genomfördes därför fanns 25 stationära storlomspar i 17 sjöar i Skåne. Ytterligare 5 möjliga par noterades; totalt 19 sjöar. Undersökningarna 1997 gav en ökning från 1996 med 4 par och 4 sjöar. De nya lomsjöar, som upptäcktes 1997, inventerades även 1996, som då saknade stationära fåglar. Direkta jämförelser kan inte göras mellan inventeringen kring 1980 och 1997, då metodiken och inventeringens syfte skiljer sig åt. En analys av resultatet från sjöinventeringen tyder på en överskattning av antalet häckande par (samt ackumulerade uppgifter från flera år). 74

77 Storlom i Skåne 1997 producerade 0,33 flygga ungar per stationärt par. Häckningsutfallet för ger 0,45 flygga ungar per par, vilket under dessa två år ligger i den storleksordning som krävs för att beståndet inte ska minska av reproduktionsskäl. 75

78 Storlom Antal par Stationära 1997 Lokal Summa ** 25 Kommun Ängelholm -Rössjön 3 2 Perstorp -Perstorpsdammarna 0 2 Örkelljunga -Lärkesholmssjöarna 1 1 -Värsjön 3 4 -Store sjö 2 1 -Fedingesjön 1 1 -Kraxasjön 0 1 Hässleholm -Vittsjön 1 1 Osby -Vesljungasjön* 0 1 -Bodarpasjön 1 1 -Skeingesjön 1 1 -Örsjön 2 1 -Vässlarpssjön* 0 1 -Osbysjön 0 ev.1 -Skäravattnet 0 ev.1 Östra Göinge -Farlången* 0 1 Kristianstad -Immeln Raslången Bromölla -Ivösjön* * 1996 häckade ingen storlom i dessa 4 sjöar ** fanns storlomspar i Rolstorpasjön (2), Ekehultssjön (1), Myllesjön (1) och S Grytsjön (1) Litteratur Carlsson, P Projekt Lom en inventering av storlom i Skåne Anser 1998:1. Gierow, M Fiskgjusen ökar, storlommen minskar. Anser 1992:4. 76

79 Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus) STATUS I SVERIGE Svartbent strandpipare är numera vårt lands sällsyntaste och mest hotade fågelart. Svartbent strandpipare var en akut hotad art på svenska rödlistan 2000 och betecknas som försvunnen 2005 (Gärdenfors 2000). Svartbent strandpipare har sannolikt aldrig varit talrik i Sverige även om den häckade på flera platser i sydvästra Skåne under större delen av 1800-talet och dessutom på några platser utmed västkusten söder om Göteborg. Den har även häckat på Öland. Efter 1950 har strandpiparen endast häckat i Skåne på Falsterbohalvön och vid Landskrona. Svartbent strandpipare har gått starkt tillbaka under 1900-talet i hela nordvästeuropa. Det sker ett utbyte av fåglar mellan olika häckningsplatser i Nordsjöområdet. Den svenska populationen på Falsterbo-halvön ingår i utbytessystemet. Så länge beståndsutvecklingen fortsätter att vara negativ i nordvästeuropa är det inte möjligt att i Sverige genom lokala insatser på till exempel Falsterbohalvön kunna öka eller ens bevara befintlig population av svartbent strandpipare, även om livsmiljöerna är optimala. Svartbent strandpipare trivs bäst och häckar på sandfält eller strandängar med gles eller kortvuxen vegetation nära långgrunda och näringsrika saltoch brackvattenstränder utmed Öresundskusten. Strandpiparen häckade med 2-3 par utanför Landskrona på en sandutfyllnad nära Öresund. STATUS I SKÅNE Strandpiparen har under många år haft en förhållandevis konstant stam om par på Falsterbohalvön, huvudlokalen sedan 1974 på Ängsnäset vid Skanörs Ljung och Vellinge ängar vid Foteviken. Under och början av 1970-talet var sandrevlarna norr om Skanörs hamn huvudlokalen. Störningarna från besökare och badande blev emellertid så stora att fåglarna flyttade till Ängsnäset. På Vellinge ängar har strandpiparen funnits med 1-3 par årligen sedan slutet av 1970-talet. Sedan mitten av 1980-talet har populationen minskat successivt, främst beroende på omfattande bopredation (räv och kråka) och som konsekvens härav låg nyproduktion av ungar och rekrytering av förstgångshäckare. Häckningen på Ängsnäset har under många år misslyckats, även om ägg lagts och kläckts, och alltför sällan resulterat i flygfärdiga ungar. Under åren minskade antalet gamla fåglar i populationen från 11 till 6 individer. Sedan 1987 har antalet fåglar minskat med 84 %. Någon nyrekrytering av ungfåglar har inte skett sedan Nya fåglar som tillkommit har haft dansk eller tysk härkomst. Under åren 77

80 fanns totalt 2-4 häckande par. Fåglarna som före 1996 häckade på Vellinge ängar försvann men inte flyttade inte till Ängsnäset. Fram till 1998 iakttogs årligen 3-4 par svartbenta strandpipare vid Ängsnäset varav minst 1-2 par häckade. Efter 1998 har även fåglarna i paren, som inte häckade, försvunnit. Under åren 2002 och 2003 häckade inga par kom ett par fåglar till Vellinge ängar, inledde häckning med att lägga ägg. Häckningsförsöket misslyckades dock. Svartbent strandpipare År Antal häckande par Ängsnäset Totalt antal häckande par Antal häckande par Vellinge ängar Projekt Svartbent strandpipare genomfördes av Skånes Ornitologiska Förening tillsammans med WWF och redovisar artens förekomst och utveckling i Skåne under åren. Svartbent strandpipare följs genom årliga inventeringar i regi av Falsterbo Fågelstation. Litteratur Jönsson, P. E Svartbenta strandpiparen i Skåne. Anser 1999:1. 78

81 Svarttärna (Chlidonias niger) STATUS I SVERIGE Svarttärna häckar i näringsrika sjöar och dammar. Tärnan kräver tillgång till våtmarker med flytbladsvegetation, där boet anläggs som en flytande bale på vegetationen eller rotfilt. Svarttärnan livnär sig på insekter som den fångar vid vattenytan eller direkt i luften. Tärnan har minskat kraftigt i västra Europa under senare tid, dock inte i Sverige även om förändringar har skett lokalt. Antalet svarttärnor i Sverige uppgick i början av 2000-talet till par. Svarttärna häckar i kolonier. Tärnorna är störningskänsliga under häckningsperioden och kan överge häckningsplatsen vid störning. År 2002 fanns totalt 267 par svarttärna i landet. Skåne och Västmanland har vardera 25 % av beståndet. Svarttärnan finns söder om limes norrlandicus med ett undantag ett par i Norrbotten. Större delen av beståndet finns på ett fåtal platser häckade 2/3 av det svenska beståndet i 4 sjöar, bland annat Hammarsjön/Araslövssjön i Kristian-stads Vattenrike och Skåne. Av 236 rapporterade par från totalt 13 lokaler under häckningssäsongen 2001 fanns 92 % av paren på 8 av lokalerna. Svarttärna är en sårbar art på svenska rödlistan STATUS I SKÅNE Svarttärna tillhör det skånska jordbrukslandskapets grunda och vegetationsrika sjöar och större kärr. Det är en sällsynt fågel som förekommer främst i nordöstra Skånes våtmarksområden utmed Helgeå. Araslövssjön/Hammarsjön har de talrikaste bestånden, där tärnorna pendlar mellan och kan häcka i båda sjöarna samma år. Produktionen av tärnungar har varit låg i många år. Svarttärna häckar dessutom i Krankesjön, där särskilda boplattformar placerats ut sedan 2001 med gott resultat för tärnan. Övriga häckningslokaler har övergivits. 79

82 Svarttärna Antal häckande par År Totalt Araslövssjön * * * * * Hammarsjön Torsjödammen Häckebergasjön Ellestadssjön 2 Krankesjön Börringesjön Furuhus mosse 5 Gummetorpasjön Yddingen, Holmeja 11 * Antalet häckande par redovisas sammanslaget med Hammarsjön efter 1996, då flera par i Hammarsjön flyttade till Araslövssjön för att häcka på nytt. 80

83 Sångsvan (Cygnus cygnus) STATUS I SVERIGE Sångsvan var ursprungligen en norrländsk fågel, som förekom i mycket svårtillgängliga områden i Lappland och Jämtland. Under början av talet närmade sig arten utrotningens gräns (20 par 1920) på grund av hänsynslös fångst och omfattande jakt men efter 1960 har arten återhämtat sig, återtagit gamla häckningsområden och även etablerat sig i syd- och mellansverige. Sångsvanen började etablera sig i Skåne (1940-talet) och Småland 1958 men det var först efter 1970 ökningen blev mer betydande fanns 500 häckande par i Sverige varav 130 par i Götaland och 90 i Svealand samt flera hundra revirhållande men ej häckande par. Den sydsvenska populationen har fortsatt att öka fanns omkring 300 par och 1997 uppgick populationen till 3800 par. Det tar 4-5 år, innan fågeln blir könsmogen och etablerar par. I södra Sverige häckar sångsvan i vegetationsrika sjöar, torvgravar och större dammar. Sångsvan är från och med år 2000 inte längre någon rödlistad art. Sångsvanen övervintrar i södra Sverige, Danmark och Nordsjöländerna. I januari 1995 noterades minst 5000 svanar, främst i jordbruksbygder där de betar på fälten. STATUS I SKÅNE Sångsvanen i Skåne och övriga delar av södra Sverige har sannolikt sitt ursprung från svanar som släppts ut från djurparker. Sångsvanen tillhör ödemarken, är skygg och otillgänglig, diskret också i Skåne och låter sig normalt inte beskådas utan vidare eller matas av besökare som sker i Söderåsens nationalpark. Sångsvan är numera en etablerad skånsk häckfågel. Den första skånska häckningen ägde rum i mitten och slutet av 1940-talet i Ageröds mosse vid Ringsjön, sannolikt en följd av årliga utsläpp sedan 1935 av svanar i Kristianstads Tivolipark. Sångsvan häckar sedan början av 1950-talet regelbundet och häckade 1968 på 7-8 lokaler i mellersta och nordöstra Skåne samt förekom dessutom på ytterligare 13 lämpliga platser konstaterades häckning på 21 platser. Under 1978 och 1979 genomfördes en inventering av alla skånska sjöar och småvatten varvid 28 sångsvansrevir noterades. I slutrapporten för Svensk fågelatlas i början av 1980-talet noterades 30 säkra, 7 troliga och 21 möjliga häckningar i Skåne, d v s 58 lokaler med sångsvan. Sångsvan förekom framför allt i landskapets skogsbygder norr om Ringsjön, i Kristianstads Vattenrike, i torvgravar på Revingefältet vid Krankesjön och utmed Linderödsåsen i östra Skåne. Stora mängder sångsvan övervintrar och rastar regelbundet höst och vår i landskapet. 81

84 Tillförlitliga uppgifter om antal häckande par kräver på grund av att sångsvan kan var skygg och svårfunnen särskilda karteringar såsom under och Under 1997 genomfördes en riksomfattande inventering av sångsvan i landet, vilket för Skånes del resulterade i fynd av häckande samt 12 ej häckande par. Kartläggningen visar att sångsvanen fortsätter sin expansion i Skåne. Den förekom i 18 av Skånes 33 kommuner. Nedan anges de lokaler där par av sångsvan påträffats 1997, antalet lokaler med häckning anges (inom parentes). Under 1998 häckade sångsvan på åtminstone ytterligare 8 nya platser jämfört med Sångsvan Kommun Lokaler med sångsvan 1997 Bjuv (1) 1. Duvekesjön, 2. Lovisetorp Båstad 1. Bösketorp Eslöv (1) 1. Farstorp 1. Vedema, 2. Magle våtmark, 3. Mellby mosse, 4. Hammarmölledammarna, 5. Ahleholm, Hässleholm (5) 6. Vegesjö, 7. Perstorpsdammarna Hörby (3) 1. Djupadal, 2. Kagarpssjön, 3. Sjököp, 4. Nymölla 1. Ageröds mosse, 2. Bökestorps mölledamm, 3. Norra Rörum, 4. Misserödsdammen, Höör (5) 5. Tjörnarps tegelbruksdammar 1. Skäralid, 2. Forestad ljung, 3. Nybodamm, 4. Ragnaröds fiskdamm, 5. Kolleberga, Klippan (8) 6. Modaröd, 7. Tjörnadamm, 8. Damm N Vedby 1. Bäckholmen, O Drakamöllan, 2. Gladekärret, 3. Djurhagshålan, 4. Skepparslöv, Kristianstad (5) 5. Karpalund, 6. Rinkaby ängar 1. Ugglarpssjön, 2. Tuvelundsdammen, 3. Stensoffa, 4. Fredrikslundsdammen, Lund (4) 5. Toppeladugård Osby (2) 1. Bårsnen, 2. Bökönasjön, 3. Tyringemossen, 4. Källsagylet Perstorp (1) 1. Skingeröd Simrishamn (1) 1. Ravlunda skjutfält, Flodahusdammen, 2. Ö.Vemmerlöv, 3. Gedings mosse, 4. Skräppeboda Sjöbo (3) 1. Heinge, 2. Raftarp-Jydarp, Snogeholm, 3. Frualidssjön Svalöv (1) 1. Matsbo Ystad (1) 1. Oxhagen Ängelholm (2) 1. Fiskdammarna S Rössjön, 2. Skogshus, 3. O Långasjö, 4. Hjorthägnet, Össjö, 5. Pennebo 1. Lönsjön, 2. Flinka sjö, 3. Skogstjärn N Flinka sjö, 4. Åsljungasjön, 5. Drakabygget, Örkelljunga (5) 6. Hålerydsdammen Östra Göinge (1) 1. Gummastorpssjön Litteratur Elmelid, J., Holm, R. & Hansson, L Det skånska sångsvansbeståndets utveckling fram till Anser 16. Hansson, L Sångsvanen som skånsk häckfågel. Meddelanden från SkOF 7. Lindblad,T. & Löfqvist, C. Sångsvanen som häckfågel i Skåne Anser 1998:3. 82

85 Tjäder (Tetrao urogallus) STATUS I SVERIGE Tjäder är knuten till barrskogsregionen och finns i hela landets skogsområde. Tjädern växlar i antal mellan år, både vad avser kort- och långvariga populationssvängningar. Tjäder har i mer än 50 år haft en svagt minskande trend och på många håll är stammen svag. Den svenska stammens storlek är svårbedömd men uppskattades vid mitten av 1990-talet uppgå till vuxna individ ( par) bedömdes stammen omfatta cirka par. Vintertid är tjädern knuten till talldominerade skogar, där den livnär sig på tallbarr och tallskott. Sommartid påträffas tjäder i de mest varierade skogstyper. Hönor med kycklingar föredrar försumpade skogar eller skogar med inslag av kärr- eller myrdråg. I stort är tjäder stationär i vårt land. Tjädertupparna har speciella spelplatser, dit de återkommer varje år. Det moderna hyggesbruket har inneburit en snabb föryngring av skogarna. Gammelstorskogen har krympt. Många gamla lekplatser har ersatts med gräsbevuxna hyggen och nyplanteringar, medan bärriset på grund av ljusexponering försvunnit. Mycket talar för att den drastiska minskningen av tjäderstammen åtminstone till en del måste hänföras till det moderna skogsbruket (Ahlén och Tjernberg 1996). Tjäder tillhör inte den svenska rödlistans arter (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Några större spelplatser med tjäder finns inte längre i Skåne. Tjäder förekommer i 2 geografiska delområden i norra Skånes barrskog. Under 2002 genomförde Skånes Ornitologiska Förening och Naturskyddsföreningen i Skåne en inventering för att kartlägga tjäderbeståndets storlek och utbredning. Totalt noterades 70 lokaler med tjäder i 8 kommuner i norra Skåne men främst i fyra kommuner : Örkelljunga 19, Hässleholm 16, Osby 13 och Östra Göinge 9 lokaler. Bestånden är mycket små. Totalt har 74 tuppar rapporterats med som mest 4 på en lokal. 3 lokaler hyste 3 tuppar och 11 lokaler hade 2 tuppar. Häckning konstaterades på 9 platser. Tjäder Antal tjädertuppar Lokaler Litteratur Dehlin, L Skogshönsen i Skåne. Anser 2003:2. 83

86 Trana (Grus grus) STATUS I SVERIGE Trana hör hemma på stora gräsmyrar och vattenrika mossar, där den skygga fågeln känner sig trygg. Tranan har sin rikaste förekomst i Norrlands skogs- och myrland. Under senare år har tranan både ökat i antal, spridit sig allt längre söderut och etablerat sig på undanskymda platser i odlingslandskapet. Trana är inte rödlistad. Trana häckar i samtliga svenska landskap. Vid riksinventeringen 1980 uppskattades häckfågelpopulationen från södra Sverige till Värmland, Dalarna och Hälsingland till par. Av dessa fanns 20 i nordöstra Skåne. Därefter har tranan etablerat sig och även ökat i antal i andra sydsvenska landskap. I mitten av 1990-talet fanns omkring häckande par i Sverige. Nya beräkningar 2005 anger häckande par. Utöver de häckande paren hyser varje häckningsområde ett stort antal parvis eller flocklevande, icke häckande ungfåglar. Detta är en naturlig följd av att tranans könsmognad inträffar vid 5-6 års ålder. Tranan har låg reproduktionshastighet men hög genomsnittlig levnadsålder. Stora mängder tranor rastar vid Hornborgasjön och på Öland noterades som mest tranor under en enda dag. STATUS I SKÅNE Tranan är en sällsynt häckfågel i framför allt landskapets norra och nordöstra delar, främst Göingebygden. Den häckar sedan ett tiotal år också i mellersta Skåne på Linderödsåsen och längs nedre Helgeåns våtmarker på Kristianstadsslätten. Sänkta sjöar med gungflyn eller sanka skogskärr med inslag av större eller mindre träd och kraftig undervegetation tycks föredras som häckningsplats. Lokalerna kan vara förvånansvärt små, ibland inte överstigande 5-10 hektar. Tranan är uppenbarligen fortfarande stadd i spridning i Skåne. År 1965 gjordes det första häckningsfyndet i Skåne under 1900-talet. Tranparet återkom under de nästföljande åren, samtidigt som ytterligare par rapporterades häcka på andra platser i Göinge genomfördes en inventering av häckande trana i Göingebygden och resulterade i par. I slutet av 1970-talet häckade par tranor i Skåne uppskattades populationen omfatta cirka 25 par, medan den 1995 beräknades uppgå till par bedömdes antalet par ha ökat till minst 50. Ännu ej könsmogna tranor stannar kvar under hela sommaren på lämpliga lokaler. Översomrande flockar kan ses vid Hammarsjön, Store mosse, Vombsjön och de sydskånska sjöarna. 84

87 Under vårflyttningen har stora mängder tranor börjat rasta i Kristian-stads Vattenrike var första året ett större antal fåglar rastade området. Under 2000-talet har antalet fåglar, som uppehållit sig i området, vid ett och samma tillfälle uppgått till mellan 2000 och

88 Trädlärka (Lullula arborea) STATUS I SVERIGE Trädlärka är huvudsakligen en europeisk art. Trädlärka häckar i Sverige söder om Dalälven, limes norrlandicus och har här sin nord-gräns. Arten har minskat kraftigt sedan 1940-talet och var som lägst under 1980-talets kalla vintrar, då beståndet uppskattades till några tusen häckande par. Sträckfågelräkningen vid Falsterbo illustrerar minskningen från sträckande fåglar 1942, via och mindre än ex 1952 och 1953 samt trädlärkor under 1970-talet till som lägst 150 (1987) och 63 individ (1988). Arten har ökat sedan dess, både under flyttning i Falsterbo (över 1000 ex 2002 och 2003) och som häckfågel i landet och uppskattades finnas i par år Andra uppgifter gör gällande att det fanns par. Trädlärka häckar på öppna, torra marker i anslutning till gles skog. Lokaler med sandig mark i anslutning till gles tallskog är en av trädlärkans viktigaste livsmiljöer. Trädlärka är en flyttfågel. Trädlärka har en livskraftig population i Sverige och ingår inte i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2000). STATUS I SKÅNE Trädlärka har i Skåne sin största förekomst i Vombsänkan och i östra Skåne på torra ängs- och hedmarker från området söder om Stenshuvud till Blekinge-gränsen. Boet ligger på marken men hanen börjar gärna sin sång från en trädtopp, innan han utför sin sångflykt, kretsande över sitt stora revir fanns 180 par trädlärka i Skåne varav 70 % i nordöstra Skåne. Arten har ökat i Skåne liksom i övriga Sverige och bedömdes 2004 ha en population om par i landskapet. 86

89 Törnskata (Lanius collurio) STATUS I SVERIGE Törnskata är solens och värmens fågel. Arten har sin huvudförekomst i sydosteuropa och är sällsynt i de norra och västra delarna av Europa. I Sverige finns törnskatan främst i området söder om Dalälven men också sällsynt utefter norrlandskusten. Törnskata förekommer i områden med öppna, torra, soliga och insektsrika miljöer som naturbetesmarker med buskage, skogsbryn och hyggen, gärna med snåriga och torniga buskar. Törnskatan har minskat i antal sedan början av 1970-talet. Svensk häckfågeltaxering visar en ungefär halverad stam under och talet jämfört med andra hälften av 1970-talet. Totalt har beståndet av törnskata år 2000 minskat till en tredjedel sedan Stora årsvariationer kan relateras till soliga respektive kyliga somrar. I början av 2000-talet uppskattades det svenska beståndet till i storleksordningen par. Törnskata ingick inte i den svenska rödlistan 2000 men är 2005 angiven som en hänsynskrävande art. (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE I Skåne förekommer törnskata som häckfågel i större delen av landskapet utanför den rena jordbruksbygden i sydväst och skogsbygden i nordost. Här liksom i övriga delar av landet är törnskatan knuten till öppen mark och torra buskmarker. Beståndet av törnskata i Skåne uppskattades 1988 till cirka 4000 par. I slutet av 1990-talet hade populationen minskat till cirka 2000 par, en halvering av beståndet. Törnskata häckar i områden med enefälader och andra buskage, där det finns tillgång till friska fuktiga marker som gynnar produktion av insekter och andra bytesdjur. På de torraste markerna häckar inte törnskata. Studier av törnskata i nordöstra Skåne, som belyser biotopval, revirtäthet och mellanårsvariationer genomfördes Litteratur Jeppson, N Studier av törnskata i nordöstra Skåne år Anser 2004:1. 87

90 Vit stork (Ciconia ciconia) STATUS I SVERIGE och SKÅNE Sommaren 1954 häckade det sista storkparet i Skåne. Det skedde på Karups Gård, nära Karups Nygård, där det 35 år senare uppfördes ett stort hägn för uppfödning av storkar. Den sista kullen 1954 klarade sig inte, utan ungarna dog i boet efter en kall regnskur. Därmed hade storken dött ut som svensk häckfågel efter att troligtvis ha funnits i Skåne i omkring 500 år. Sedan har enbart kringströvande storkar setts i Skåne fram till 1989 då Storkprojektet startade (Cavallin 1993). Storken hade inte mer än väl häckat för sista gången i landet sommaren 1954, förrän det började smidas planer på hur man skulle få till-baka denna högt älskade fågel. Förespråkare för omedelbar uppfödning och utplantering av nya storkar hade väl knappast funderat särskilt allvarligt över varför 5000 storkpar som häckade i Skåne i mitten av 1700-talet hade försvunnit (Cavallin 1997). Under 1800-talet var vit stork en tämligen allmän häckfågel i Skåne. Fågeln förekom även längs västkusten upp till Varberg och tillfälligt i Göteborg. Under 1800-talets slut skedde en märkbar minskning, vilket fortsatte under 1900-talet : par, par, par, par. Det sista paret häckade på Karupsgården (Ahlén och Tjernberg 1996). Under åren iakttogs omkring 540 vilda storkar i Skåne startade Storkprojektet. Storkar kom från Aneboda i Småland, som 1979 fick 15 fåglar från ett liknande storkprojekt i Schweiz, som i sin tur hämtat fåglar från Algeriet. Målet var att återföra storken till den skånska miljön och få en självförsörjande och flyttande stam. Genom projektets friflygande storkar skulle även vild stork lockas till häckning i landskapet. Våren 1989 häckade det första friflygande storkparet på taket av det nybyggda huvudhägnet vid Karups Nygård. Nya sidohägn byggdes sedan på flera platser. Projektstorkar fanns 2004 i hägn vid 1. Karups Nygård Hemmestorps mölla Flyinge Östra Tvet, Revingefältet Viby söder om Kristianstad Görslövsån på Kullahalvön Skånes Djurpark 88

91 Storkar har släppts fria varje år i landskapet för att häcka häckade 12 par friflygande storkar i Skåne. Häckningssäsongen 2000 släpptes ytterligare ett 10-tal storkar ut från hägnen. År 2000 häckade 19 fria par på 12 olika platser i landskapet och ytterligare 14 par häckade i de 7 projekthägnen. 8 fria par misslyckades med häckningen. Under 2000 föddes 42 ungar, 24 bland friflygande par och 18 ungar bland de storkar som vistades i hägn. Under projektets 12 första år (t o m år 2000) har 300 storkar producerats. Sedan 1993 flyttar de ungar som fötts i fria bon. Av 28 flyttande ungfåglar återvände en I augusti 2000 flyttade minst 8 storkar söderut. Under 2003 häckade 24 par storkar runt om i Skåne. 17 av paren fick sammanlagt 31 ungar. Av de 21 paren som häckade i hägnen lade 9 par ägg som totalt resulterade i 2 ungar. Det dåliga resultatet uppges vara en följd av de åtgärder som vidtagits för att motverka inavel. Hösten 2003 flyttade 4 av storkarna söder om Östersjön gemensamt för dessa flyttande storkar är att alla har vilt blod i sig häckade sensationellt - för första gången efter återigen vild stork i Skåne på Flyinge Kungsgård. Paret återkom inte nästa år. Vilda storkar har bildat par med projektstorkar; 1991 i Karup, 1994 i Hemmestorps mölla och 1997 i Viby vid Kristianstads Vattenrike. I Karup ( , då projektstorken avled och honan övertog en annan hane, ) och Viby ( ) har storkparen hållit ihop under flera år och gör så alltjämnt (2001) har etapp två i storkprojektet inletts. Nya polska storkar kommer 2005 att födas upp i hägnen för att öka möjligheten att fåglarna flyttar om hösten för att återkomma till Skåne om våren och därigenom etablera en fast och spontan stam, vilket är syftet med storkprojektet. Storken har blivit en vanligare fågel i vissa delar av Skåne tack vare Storkprojektet. Under hösten 2000 fanns cirka 200 storkar i Skåne, 50 friflygande och resten i hägn. Det är svårt att säkert ange om en stork är vild (omärkt) eller förvildad (ringmärkt eller omärkt), då ringarna inte alltid syns under flykten. Under år 2000 noterades 13 eventuellt vilda storkar. Litteratur Cavallin, B Storkprojektet. Anser. Cavallin, B Storkprojektet i Sverige. Skånes Natur Årsbok 84. Jönsson, P. E Storken i Skåne 2000 årsrapport från Stork-projektet. Fåglar i Skåne Olsson, O Storken i Skåne. Fåglar i Skåne

92 Vitkindad gås (Branta leucopsis) STATUS I SVERIGE Vitkindad gås, vars närmaste traditionella häckningsplatser är belägna på Svalbard och Novaja Zemlja, har under sekler enbart varit känd som en art som flugit genom Sverige på väg till sina häckningsplatser. I början av talet fanns cirka vitkindade gäss. Antalet hade minskat kraftigt under början av 1900-talet. År 2000 fanns totalt cirka gäss, som flyttade via Östersjön. Orsaken till expansionen är totalfredningen av gässen sedan Gässen kräver stora öppna ytor, främst välhävdade gräsmarker och strandängar utmed kusten. Under och 1980-talet etablerade sig vitkindad gås mycket oväntat i Östersjöområdet (Ekberg och Nilsson 1994). Den första svenska häckningen konstaterades på Laus holmar, Gotland Gässen har därefter bildat nya kolonier på andra platser på ön. De första häckningarna på Öland och i Estland noterades I början av 1980-talet inleddes också häckning i Finland upptäcktes det första häckande paret på skånska östkusten (Ahlén och Tjernberg 1996). Vitkindad gås har etablerat sig på flera nya platser utefter Östersjökusten. Expansionen på Laus holmar på Gotland har under de första 15 åren varit stor. Liknande ökningar har även skett på några andra platser kring Östersjön fanns totalt cirka 3000 par vitkindade gäss i Sverige från Skåne till Ångermanland, som 2002 hade ökat till minst 6500 häckande par. År 2000 häckade totalt cirka gäss i Östersjöområdet. Vitkindad gås Gotland, Laus holm År Antal par ca ca ca ca 1870 Vitkindad gås ingår på grund av artens förbättrade situation inte i Rödlistan 2000 (Gärdenfors 2000). 90

93 STATUS I SKÅNE Sensommaren 1983 och 1984 iakttogs 4 respektive 9 vitkindade gäss i nordöstra Skåne. Den första noterade häckningen i området konstaterades Året därpå fanns 9 häckande par på öarna vid Landön i nordöstra Skåne. De första ungarna upptäcktes 1992 och har därefter förekommit regelbundet varje år (Persson 1997). Vitkindad gås har fortsatt sin expansion i Skåne, dock inte lika snabbt som på andra platser runt Östersjön. Antalet häckande par har stadigt ökat samtidigt som arten numera kan sägas ha häckningsplatser spridda över större delen av Skåne. Under 1999 rapporterades häckningar från Ängaholmarna (15-18 par) och Saltholmen (3 par) vid Landön, Malmö hamn (10 par), Lomma (2 par), Häckeberga (1 par), Yddingen (5 par) och Hallands Väderö (2 par). (Fåglar i Skåne 1999) kom flertalet rapporter om häckande gäss från nordöstra Skåne. Expansionen har fortsatt under 2001 och 2002 som framgår av tabellen nedan. Antalet rapporterade häckningar under 2003 är ofullständig och alltför lågt (>100 par), under 2004 häckade enbart i nordöstra Skåne 56 par vitkindade gäss. Vitkindad gås Antal häckande År par i Skåne >50 Vitkindad gås häckar inte bara utefter kusten utan finns också i insjöar. Den första häckningen av vitkindad gås i Skåne ägde rum 1986 i Fjällfotasjön. Häckande fåglar har också upptäckts i Yddingen och Häckebergasjön. Det råder inte någon tvekan om att fåglarna i insjöområden ska hänföras till kategorin parkrymlingar, framför allt med tanke på deras val av boplats. 91

94 VÅR- OCH HÖSTSTRÄCKET Vårsträcket i Skåne har jämfört med tidigare ökat väsentligt under senare delen av 1990-talet. Under åren varierade antalet rapporterade vårsträckande gäss mellan 350 och ; det högsta antalet observerades Observationerna har ökat påtagligt efter 1995, vilket både är ett utslag av artens expansion och ett resultat av utökade och mera regelbundet genomförda observationer. Under vårsäsongen 1999 noterades gäss, en ökning av den tidigare högsta noteringen från 1998 med Under våren 2000 observerades återigen cirka fåglar i Skåne under sträcket (Persson 2001). Under hösten rastade ett stort och aldrig tidigare skådat antal fåglar under sträcket, i mitten av oktober uppehöll sig i storleksordningen gäss i Skåne. I mitten av november fanns fåglar i Skåne. Våren 2001 noterades enbart i Kåseberga i sydöstra Skåne smått otroliga ex, närmast en tangering av det tidigare säsongsrekordet för hela Skåne (Elleström 2001). Totalt räknades år ex, vilket var tredje året i rad med fler än sträckande fåglar ( ex och ex). Sammanfattningsvis kan konstateras att % av alla vitkindade gäss, som flyttar genom Östersjöområdet, numera observeras i Skåne under vårsträcket. I november 2000 fanns närmare 15 % av gässen i Skåne! Litteratur Elleström, O Rekordsträck av vitkindad gås i Kåseberga. Anser. Persson, H Den vitkindade gåsens etablering i Skåne. Anser. Persson, H Vårsträcket av vitkindad gås förbi Skåne. Anser. 92

95 Ängshök (Circus pyrargus) STATUS I SVERIGE Första fyndet av ängshök i Sverige gjordes 1839 och första häckningen konstaterades Ängshök häckar sparsamt men årligen på Öland och Gotland, i Västergötland, Uppland och Västmanland. Häckning har också konstaterats i bland annat Skåne och Närke fanns 55 häckande par i Sverige varav 7 utanför Öland. Ängshök hade då en svagt ökande trend och 1994 fanns ca 25 par utanför Öland. Under 1990-talet växlade beståndet mellan 55 och 75 par. Ängshök har under senare år minskat i antal samtidigt som ungproduktionen varit dålig på Öland. Åtgärdsprogram för att bevara ängshök ska utarbetas under Ängshök är anpassad till öppen mark av ängs- eller hedkaraktär och häckar på ängar, i vassar och åkrar. Arten kräver trädfri och öppen mark kring häckningsplatsen. Ängshök är en flyttfågel, som tillbringar vintern på den afrikanska savannen (Ahlén och Tjernberg 1996). Ängshök tillhör i rödlistan gruppen starkt hotade arter (Gärdenfors 2005). STATUS I SKÅNE Ängshök rör sig över stora områden under häckningstid och det är därför ofta svårt att finna boet och fastställa häckning. Arten rapporteras årligen under häckningstid från olika delar av Skåne. Under 1990-talet har ängshök främst iakttagits i östra och nordöstra Skåne, där den också sällsynt påträffats häckande. Ängshök har totalt häckat ett 20-tal gånger i Skåne. Under häckade ängshök årligen i nordöstra Skåne gjordes häckningsförsök så gott som varje år, framför allt i nordöstra Skåne men 1991 också i Krankesjön resulterade häckningen i 4 ungar. Både 1995 och 1999 häckade 2 par ängshök i landskapet. Antalet observerade ängshökar i Skåne ökade kontinuerligt och har fördubblats varje årtionde sedan mitten på 1970-talet. Under perioden iakttogs i genomsnitt årligen 14 fåglar (8-17), under åren ökade antalet observerade ängshökar till 26 (21-32). Antalet rapporterade fåglar uppgick till i genomsnitt 60 (50-75) under åtta av 1990-talets tio år, 1993 och 1998 noterades halva antalet, 30. Högsta antalet, 75 ängshökar, antecknades

96 Ängshök År Antal observerade fåglar Häckning De första skånska och därmed också de första svenska fynden av ängshök är från 1839, 1841 och Den första kända häckningen i Skåne ägde rum 1930 vid Trolle-Ljungby. Under 1930-talet häckade ängshök vid Yngsjön ( ) och Skanörs ljung ( ), där den även häckade Åren 1957 och 1958 konstaterades häckning kring Hammarsjön. Nästa häckning ägde rum först 20 år senare i Kristianstadsområdet, som framgår av tabellen. 94

97 1999 Under året genomfördes i nordöstra Skåne en lyckad häckning med fem ringmärkta ungar samtidigt som en häckning misslyckades Ängshök förefaller ha haft ett förhållandevis gynnsamt år i nordöstra Skåne. På fyra lokaler gjordes observationer som indikerade häckning, två häckningar konstaterades på Näsby fält och vid Lyngby i Kristianstadsområdet. På ena lokalen, en äng i Kristianstads Vattenrike, hittades boet under höslåttern och två ungar ringmärktes (Flyckt 2000) men misslyckades i ett sent skede. I Lyngby blev en unge flygg Ingen aktivitet tyder på någon häckning under åren, även om ängshök iakttogs regelbundet inom tidigare häckningsområden Ängshök (1 par) häckade såväl 2003 som Litteratur Bengtsson, K Rara häckfåglar Anser 2004:4. Flyckt, G. (Nilsson, L.) Årets rara häckare. Anser 2000:3. 95

98

99 Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad Kungsgatan 13, Malmö Tel 044/ , Fax 044/ Epost