C-UPPSATS. Anonyma vittnen

Transkript

1 C-UPPSATS 2009:222 Anonyma vittnen - i brottsmålsprocessen Somar Fadil Luleå tekniska universitet C-uppsats Rättsvetenskap Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2009:222 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--09/222--SE

2 Sammanfattning Syftet med denna uppsats var att undersöka hur anonyma vittnesmål fungerar i Sverige. Kan ett vittne enligt gällande lag vara anonym i en brottmålsprocess? Om inte, är då ett system med anonyma vittnesmål något som kan vara aktuellt. I arbetet har jag även undersökt hur anonyma vittnesmål behandlas utanför Sverige och främst enligt Europakonventionens reglering. Även vittnesskyddet för vittnen som känner sig hotade eller är rädda för repressalier i samband med en brottmålsprocess är kort belyst i arbetet. Anonyma vittnesmål är enligt nu gällande ordning inget som är tillåtet i Sverige dock finns andra sätt att skydda vittnen som känner någon sorts rädsla eller hot i samband med vittnesmål. Anonyma vittnesmål har tillåtits i ett antal fall i andra länder i Europa och en praxis enligt Europakonventionen har vuxit fram där vittnen tillåts att vittna anonymt. Detta har möjliggjort för ett flertal länder att reglera om att sådana vittnesmål tillåts i den nationella lagstiftningen t ex Danmark och Norge. I ett flertal utredningar i Sverige genom årens gång har denna fråga utretts, men ingen reglering har kommit till stånd. Avgränsningen i arbetet var relevant såtillvida att endast anonyma vittnen i en brottmålsprocess behandlats. Metoden som användes i undersökningen var en traditionell juridisk metod vilket innebär en genomgång av lagtext, förarbeten, praxis och doktrin.

3 Innehållsförteckning Förkortningar..4 Kap. 1. Inledning Anonyma vittnen Syfte/Frågeställning Metod Avgränsning. 6 Kap. 2. Begreppsförklaring Brottet Vittne Målsägande Vittnesplikt... 8 Kap. 3. Utredningar Frågans tidigare behandling... 9 Kap. 4. Förundersökning Sekretess under förundersökning Den misstänktes rätt till processmaterial Inskränkningar i parts möjlighet att sprida uppgift Kap. 5. Domstol Förhörspersoner Ed Sanningsplikt Processens principer Avvikelser från muntlighets och omedelbarhetsprincipen. 18 Kap. 6. Vittnesskyddsåtgärder Sekretessmarkering Besöksförbud Kvarskrivning Fingerade personuppgifter Nationellt personsäkerhetsprogram

4 Kap. 7. Europakonventionens reglering Rättvis rättegång Svenska avgöranden Europarådets rekommendation Regleringen i andra länder Nederländerna Norge Danmark Avgöranden från Europadomstolen Kostovski mot Nederländerna Windisch mot Österrike Lüdi mot Schweiz Van Mechelen m.fl. mot Nederländerna Doorson mot Nederländerna Visser mot Nederländerna Birutis mot Litauen Krasniki mot Tjeckien 29 Kap. 8. Diskussion/analys Kap. 9. Källor..32 3

5 Förkortningar A a. A bet A prop. Art. Anfört arbete Anfört betänkande Anfört proposition Artikel BrB Brottsbalken (1962:700) Ds Europadomstolen Europakonventionen Departementsserien Den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna Den Europeiska Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1994:1219) FUK Förundersökningskungörelsen (1947:948) Kap. Kapitel P. Punkt PoL Polislagen (1994:387) Prop. Proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) RPS Rikspolisstyrelsen SekrL Sekretesslagen (1980:100) St. SOU JO Stycke Statens offentliga utredningar Justitieombudsmannen 4

6 Kap. 1 Inledning 1.1. Anonyma vittnen Med anonymitet menas att en person avlägger vittnesmål utan att dennes identitet kommer till den tilltalades kännedom. 1 Anonyma vittnen kan inte användas i alla situationer. I min framställning syftar jag i huvudsak på s.k. tillfällighetsvittnen, alltså i de fall ett vittne är för den tilltalade okänt och har av en tillfällighet bevittnat ett brott. Andra tillfällen då behov av anonymitet kan föreligga är t ex då vittnet är spaningspolis eller närstående till den tilltalade. I takt med att den grova och organiserade brottsligheten ökar, så ökar även behovet av skydd för offer, anmälare och vittnen. Hot och våld mot dessa personer medför stora hinder i det brottsbekämpande arbetet. Som läget ser ut idag har ett vittne inga som helst möjligheter att förbli anonym genom hela processen. Ett starkt argument för anonyma vittnesmål är att det synes orimligt att ett vittne skall tvingas fullgöra sin vittnesplikt trots att det finns anledning att befara att det inte kan ske utan risk för hot eller repressalier. 2 De vittnesskyddsåtgärder som erbjuds idag är i sin helhet bra, men det är trots detta ingen garanti för de vittnen som är hotade eller rädda för repressalier att hemlighålla sin identitet för den tilltalade. Europadomstolen har däremot öppnat dörrarna för användning av anonyma vittnesmål. 3 Även våra grannländer har infört bestämmelser i sina strafflagar som har sin grund till stor del i Europadomstolens praxis. Frågan är när Sverige följer samma utveckling för att öka skyddet för vittnen. Den misstänkte/tilltalade är den i processen som är anklagad för brottet. Dennes möjligheter att motbevisa åklagaren kan vara väldigt begränsade, då den tilltalade är i en tämligen utsatt situation. Den misstänkte/tilltalade har inte samma möjligheter som åklagare att bedriva utredning i målet och personen ifråga är dessutom kanske frihetsberövad. Den misstänkte/tilltalade har givits rättigheter som är av vikt bl.a. för dennes försvar och dennes rätt till fullständig insyn i processmaterialet. Att tillåta anonymitet för vittnen anses vara oförenligt med de grundläggande principerna i ett rättssamhälle enligt regeringens mening. 4 Enligt den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång i Europakonventionen (art. 6) skall det råda likställdhet mellan parterna equality of arms. 5 Dessa är några omständigheter som talar för att ett förfarande med anonyma vittnesmål inte bör tillåtas. 1 Danelius, Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, s RH 1995:32. 3 Se Doorson mot Nederländerna, Kap Prop. 1993/94:143, s Danelius, Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, s

7 1.2. Syfte/ Frågeställning Syftet med arbetet är att undersöka hur anonyma vittnesmål fungerar i Sverige. Kan man vara anonym i en brottmålsprocess enligt gällande svensk ordning? Om inte, är ett system med anonyma vittnesmål något som kan vara aktuellt? Är de grundläggande principerna om partsinsyn och sekretess starka nog i förhållande till behovet av anonyma vittnesmål? Jag har även valt att kort belysa hur vittnesskyddet fungerar för vittnen som är eller känner rädsla för hot eller andra repressalier i en brottmålsprocess. Slutligen har jag även valt att undersöka hur Europakonventionen ser på anonyma vittnesmål och dessutom hur anonymitet för vittnen behandlas i andra länder Metod Jag har i min undersökning använt mig av en traditionell juridisk metod. Informationen har inhämtats främst från litteratur där sekretess och vittnesfrågor har behandlats. Relevanta propositioner, betänkande och rättsfall har också använts och dessa har i huvudsak erhållits från databaser men även från Malmö stadsbibliotek. De databaser jag använt är Karnov, Lagrummet och Hudoc där Europadomstolens praxis finns. Materialet har därefter granskats och relevant information sammanfattats och bearbetats i resultatet Avgränsning Jag har avgränsat mig till att endast belysa anonyma vittnen i brottmål, då det i huvudsak är där det kan förekomma behov av anonyma vittnesmål. Således har varken förvaltningsprocessen eller tvistefrågor behandlats. Jag har dessutom valt att inte behandla alla länder som har ett system där anonyma vittnesmål tillåts. De länder som har belysts i framställningen är Nederländerna, Norge och Danmark, mest på grund av att denna information var lätt tillgänglig i jämförelse med andra länder där det hade krävts studier av utländskrätt vilket är väldigt tidskrävande. 6

8 Kap. 2 Begreppsförklaring 2.1. Brottet Anna har, när hon befann sig på en krog i centrala Malmö, fått bevittna en misshandel av Bengt. Polisen var på plats relativt snabbt och kunde gripa den misstänkte kort därefter. Anna, som var enda vittnet till misshandeln, lämnade sin berättelse, namn och andra uppgifter som polisen frågade efter. Därefter sa polisen till Anna att hon skulle bli kallad om det behövdes ytterligare förhör. Den misstänkte Ceasar är medlem i en MCklubb och dessa är kända för att vara hårda. Anna blev kallad som vittne till rättegången. Anna var inte alls särskilt glad över att behöva vittna, då hon var väl medveten om vem som hade utfört misshandeln. Anna har hört att han är en person som man ska akta sig för och vill därför vara anonym om hon skall vittna Vittne Ett vittne i en process är i huvudsak ett av de viktigaste bevismedlen för att klargöra om ett brott är begånget. Vittnesbegreppet är inte uttryckt i lag. Det kan dock ur rättegångsbalkens (RB) terminologi utläsas att ett vittne är den som i domstol ska avge en utsaga om en viss iakttagelse. Enligt RB skiljer man på parter, tilltalad, målsägande, vittne och sakkunnig. Dessutom finns en skillnad mellan personer som hörs under ed samt de som hörs utan ed. Detta leder till att enligt RB får begreppet vittne en snäv defintion. 7 Hagelberg har uttryckt att enligt polisens språkbruk förekommer en definition som säger att ett vittne är varje person som, utan att själv vara misstänkt, lämnar upplysningar under en förundersökning. 8 Enligt artikel 6:3d i Europakonventionen har den som är anklagad för ett brott rätt att förhöra eller låta förhöra ett vittne som åberopats mot honom. Vittnesbegreppet har diskuterats i Europadomstolen där de kom fram till att vittnesbegreppet enligt konventionen har en autonom (självständig) innebörd. 9 Att ett begrepp enligt konventionen ges en autonom tolkning innebär att tolkningen av begreppet skall vara oberoende av vilken innebörd som ges åt motsvarande begrepp enligt de nationella rättssystemen. 10 Det avgörande vid bedömningen är alltså inte hur personen rubriceras i domstol utan dennes faktiska ställning i målet. Begreppet vittne, enligt konventionen, avser således ett vittne i en strikt mening och även andra som kan utgöra bevisning mot den tilltalade t ex sakkunnig eller medmisstänkt Fiktivt scenario. 7 Bring, Diesen, Förundersökning, s Hagelberg, Leche, Förhör i brottmål, s Bring, Diesen, Förundersökning s 83, Se även Bönisch mot Österrike. 10 Danelius, Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, s Bring, Diesen, Förundersökning, s 83 f. 7

9 2.3. Målsägande Till skillnad från andra rättsordningar görs det i Sverige en åtskillnad mellan målsägande och vittne. Enligt den svenska rättsordningen intar målsägande en särställning. Om målsägande väljer att biträda åtalet eller väcka enskilt anspråk anses denne som part i målet (se RB 20:8 st. 2, RB 22:2). Under förundersökningen är inte skillnaderna så framträdande som de är under huvudförhandlingen mellan målsägande och vittnet. Skillnader under förundersökningen är framförallt att målsägaren skall informeras om sina rättigheter (förundersökningskungörelsen (FUK) 13 a och b). Under huvudförhandlingen är dock skillnaderna större av den anledningen att målsägande anses som part i målet och t ex hörs utan ed. Det är viktigt att ha i åtanke att begreppen målsägande och brottsoffer inte är helt synonyma. En person kan vara brottsoffer utan att behöva vara målsägande. Den misstänktes/tilltalades närstående kan exempelvis i många fall betraktas som brottsoffer men de är inte som målsägande. Ett annat exempel är att juridiska personer kan vara målsägande men de framställs inte som brottsoffer. Begreppet brottsoffer 12 är inte definierat i lag målsägandebegreppet återfinns dock i RB 20:8 st Vittnesplikt Att vid begäran infinna sig till ett förhör eller till rättegång för att vittna är en allmän medborgerlig förpliktelse. Huvudregeln är vittnesplikt men undantag kan förekomma enligt RB 36:1 är t ex parterna i målet, målsägande eller den som medverkat i ett brott inte behöriga att vittna. Psykiskt sjuka och barn är inte heller vittnespliktiga enligt RB 36:4 men i dessa fall gör rätten en bedömning om personen får höras som vittne. Andra personer som är undantagna från vittnesplikten är sådana som står under en tystnadsplikt, exempelvis präster, advokater och läkare enligt RB 36:5. Närstående och släkt är inte heller skyldig att vittna. Lagstiftaren har här ansett att en konflikt kan föreligga mellan plikten att tala sanning och viljan att hjälpa en anhörig och därför har det införts en regel om att de själv får välja om de vill vittna RB 36:3. Utifrån ovan sagda kan vittnesplikten delas in i två grupper: Obehörig att vittna enligt RB 36:1, 36:4 och 36:5. Inskränkningar i vittnesplikten enligt RB 36:3 och 36:6. 14 Vittnesplikten är kopplad till sanktioner och tvångsmedel såsom vite (RB 23:6a, 36:7) hämtning (RB 23:7, 36:20) medtagande (RB 23:8) och kvarstannade (RB 23:9). Dessa är några påtryckningar som finns för att vittnen skall fullgöra sin vittnesplikt. Den som utsätter ett vittne för hot eller våld på grund av dennes utsaga eller anmälan gör sig skyldig till övergrepp i rättssak enligt brottsbalken (BrB) 17:10. Bestämmelsen ger målsägande och vittnen ett skydd mot våld eller hot om våld då målsäganden eller vittnet har gjort en anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller vid förhör avgett utsaga. Det tidigare straffet var böter eller fängelse i högst två år och för grovt brott fängelse lägst ett år och högst sex år. Straffet skärptes 2002 till den nuvarande regleringen Enligt Norstedts svenska ordbok, är brottsoffer en person som har blivit utsatt för brott, och således lidit psykisk eller fysisk skada. 13 Bring, Diesen, Förundersökning, s 86 f. 14 Bring, Diesen, Wahren, Förhör, s 111 f. 15 SOU 2004:1, Ett nationellt program om personsäkerhet, s 82 f. 8

10 Kap. 3 Utredningar 3.1. Frågans tidigare behandling Anonymitet för vittnen har diskuterats mycket under de senaste 20 åren, utan att det har lett till en faktisk reglering. Dock har skyddsåtgärder av andra slag tillkommit. Nedan följer en kort sammanfattning av de utredningar där frågan om anonymitet för vittnen har väckts. Rikspolisstyrelsens (RPS) utredning En arbetsgrupp inom Rikspolisstyrelsen (KRIPUT-gruppen) har bl. a. utrett frågan om skydd för vittnen som kan utsättas för repressalier på grund av sina vittnesmål. Detta redovisades i en rapport kallad vittnesskydd, förutsättningar och möjligheter som överlämnades till våldskommissionen. I ovan nämnda rapport fastslog arbetsgruppen att Europadomstolen i två avgöranden har avvisat tillämpningen av anonyma vittnesmål, med stöd av Europakonventionen. Trots detta lade arbetsgruppen fram ett förslag att ett vittnes identitetsuppgifter i vissa fall skall förbli hemliga för den tilltalade och utomstående. Polis, åklagare, försvarare och domstol skall med tystnadsplikt känna till vittnets identitet. Ett sådant förfarande medför för den tilltalade att dennes möjlighet att ifrågasätta vittnets trovärdighet begränsas. Detta skall enligt arbetsgruppen vägas upp med att rätten vid sin trovärdighetsbedömning av vittnets utsaga skall ta hänsyn till att den tilltalade inte känt till vittnets identitet. Den tilltalade skulle i och med detta inte göra någon rättsförlust. 16 En förutsättning för att hemlighålla ett vittnes identitet enligt förslaget är att det skall föreligga ett orsakssammanhang mellan vittnesmålet och risken för repressalier i form av våldsangrepp eller annat allvarligt men. Det skall således vara uppenbart att risken för repressalier är orsakad av vittnesmålet och det skall föreligga en beaktansvärd risk för men SOU 1990:92, Våld och brottsoffer, s.169 f. 17 A bet s

11 Våldskommissionens överväganden Kommissionen kom fram till att hotet och våldet mot parter och vittnen inte är så allvarligt enligt den rundfrågning som gjordes hos olika polisdistrikt. Svaren visade på att varför vittnen inte ställer upp i rättegång nog snarare beror på en allmän olust eller obehagskänsla. Något rakt svar på vad denna olust beror på gav inte undersökningen, men enligt vissa polisdistrikt kunde det vara en allmän olust att blanda sig in i andras angelägenheter och därmed riskera att hamna i problem. 18 Våldskommissionen ansåg att det var olämpligt med en ordning som det förslag KRIPUT-gruppen lade fram. Kommissionen ansåg att förslaget kommer i konflikt med den tilltalades rätt till insyn i allt processmaterial. Vidare ansåg kommissionen att inskränkningar i en så grundläggande princip skulle vara olämpliga. Resultatet skulle bli regler vars tillämpning är vagt formulerade eller där det är oklart vilka konsekvenserna är 19. Även förslaget med att låta försvararen, men inte den tilltalade, känna till vittnets identitet, skulle leda till lojalitetskonflikter mellan förvararen och dennes klient. Enligt kommissionen skall säkerheten för vittnen således garanteras på andra sätt, t ex genom fysiskt skydd och möjlighet att byta identitet. 20 Även i departementspromemorian Ds 1993:29 diskuterades frågan om anonymitet och om ytterligare åtgärder kunde införas för att förbättra skyddet för målsäganden och vittnen med beaktande av den tidigare utredningen SOU 1990:92. I utredningen kom det fram att ytterligare åtgärder inte var möjliga utan att komma i konflikt med de grundläggande principerna för ett rättsamhälle och en sådan princip är parts rätt till allt processmaterial. Det som föreslogs var en ändring i att uppgifter om målsägandes och vittnes ålder, yrke och bostadsadress inte skall delges den tilltalade, när stämningsansökan delges. 21 Dessutom gavs förslag om en ändring om att innan rätten håller förhör med målsägande eller vittne, skall rätten fråga vittnet eller målsägande om dennes ålder, yrke eller bostadsadress endast om det behövs. 22 Detta ledde till lagändring i bl. a. RB 36:10 och 45:9, genom Prop. 1993/94:143 s 43. Frågan om anonyma vittnen behandlades vidare i Ds 1995:1. Det som framförallt diskuterades där var hur Europakonventionen såg på frågan om anonyma vittnen. Med utgångspunkt i Europadomstolens praxis konstaterades att all användning av anonyma vittnen inte alltid är oförenligt med konventionen. Förutsättningar för att använda anonyma vittnesmål är att det inte är den enda bevisningen i målet och att försvaret getts möjlighet att bemöta bevisningen. 23 Inga förslag lades fram då utredningen valde att avvakta Europarådets rekommendation A bet s A bet s A bet s Ds 1993:29, Brottsoffren i blickpunkten, s A bet s Ds 1995:1, Vittnen och målsägande i domstol, s Se Kap

12 I SOU 1998:40 har brottsofferutredningen övervägt en ordning där anonymitet för målsägande och vittnen tillåts. Men även här, som i tidigare utredningar, visar undersökningar på att hot och övergrepp mot målsägande och vittnen inte förekommer i någon större utsträckning, och har dessutom inte ökat så mycket. Också här beaktade utredningen den konfliktsituation som försvararen hamnar i gentemot sin klient. Detta var även den tyngsta invändningen mot anonymitetsregler från utredningens sida. 25 De säger vidare att principen om offentlighet och parts rätt till fullständig insyn i processmaterialet bör inte åsidosättas utan mycket starka skäl 26. På grund av de omständigheterna lämnade inte utredningen något förslag i denna del. Det som dock är intressant i utredningen är att det diskuterade vilka som skulle kunna använda sig av ett anonymitetsskydd. Utredningen kom fram till att skyddet endast kan användas i vissa situationer. Sådana kan vara s.k. tillfällighetsvittnen, alltså ett vittne som i förhållande till den tilltalade är utomstående, som av en tillfällighet har iakttagit eller på annat sätt fått kännedom om ett brott. En annan kategori vittnen som skulle kunna skyddas är spaningspoliser. I de fall det gäller målsägande eller vittne vid brott inom familjen, är dessa personer säkert redan kända för den tilltalade. Utredningen säger vidare att rent allmänt borde målsäganden i de flesta fall redan vara känd för den tilltalade. Även vittnen kan på grund av innehållet i sin berättelse avslöja sin identitet. 27 Även i SOU 2004:1 konstaterade utredningen att anonymitet för vittnen och målsägande endast skulle ha effekt beträffande slumpvittnen/tillfällighetsvittnen. Utredningen ansåg att effekten av ett sådant system skulle vara begränsad, då målsägande och medtilltalade i de allra flesta fall redan var kända för den tilltalade. Dessutom skulle en sådan ordning framkalla svåra processuella frågor. Därför ansåg utredningen att andra skyddsåtgärder bör användas. Utredningen framhåller dock att det inte är uteslutet med ett sådant system i framtiden men valde att vänta och följa utvecklingen internationellt och framförallt i våra grannländer (Danmark, Norge) SOU 1998:40 Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? s 326 f. 26 SOU 1998:40 Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? s A bet s SOU 2004:1 Ett nationellt program om personsäkerhet, s 209 f. 11

13 Kap. 4 Förundersökning 4.1. Sekretess under förundersökning En förundersökning skall inledas så fort åklagaren eller polis får kännedom om ett brott som ligger under allmänt åtal enligt RB 23:1. En förundersökning har till syfte att utreda ett brott och förbereda ett mål och även utreda om det finns någon som skäligen kan misstänkas och om det finns skäl för att väcka åtal enligt RB 23:2. Under förundersökningen kan en persons identitet skyddas med hjälp av sekretesslagen (SekrL) 5:1 p. 1 (utredningssekretess). Uppgifter som skyddas av utredningssekretess är skyddade var de än befinner sig inom den offentliga sektorn. Sekretessen är i dessa fall knuten till uppgiften som skyddas, dvs. sekretessen följer med uppgiften även om den lämnar myndigheten där sekretessen är uppförd (sekundärsekretess). När åtal väcks upphör utredningssekretessen av den enkla anledningen att utredningen är avslutad. 29 I SekrL finns det ännu en bestämmelse som hänför sig till förundersökningsstadiet. Här är det ett skydd för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden i den brottsbekämpande verksamheten som regleras i SekrL 9:17 st. 1. Även denna sekretess gäller för utredningar under förundersökningen. Det kan tyckas vid en första anblick på lagrummen i SekrL 5:1 och 9:17 st. 1 att dessa bestämmelser säger samma sak, men så är inte fallet utan tre viktiga skillnader finns. För det första är bestämmelsen om utredningssekretess behäftad med en s.k. sekundärsekretess, dvs. sekretessen är skyddad även om uppgiften lämnar myndighet. Sekretessen i 9:17 st. 1 gäller bara inom den brottsbekämpande myndigheten. För det andra så gäller skyddet enligt 9:17 st. 1 även sådana utredningar enligt bestämmelserna om förundersökning. Alltså inte enbart förundersökningar i brottmål, utan även utredningar som tillämpar RB:s regler om förundersökningar analogt t ex utredningar om näringsförbud, rättshjälpsärenden och kompletterande förundersökningar. För det tredje är det en skillnad på skaderekvisiten i de bägge bestämmelserna. SekrL 9:17 st. 1 har ett omvänt skaderekvisit medan SekrL 5:1 st. 1 har ett rakt skaderekvisit. Detta innebär att sekretessen i 9:17 st. 1 är starkare för dessa uppgifter. Undantag från sekretessen i SekrL 9:17 st. 1 framgår av 9:18 st. 1 där beslut om att åtal skall väckas, förundersökning ej skall inledas eller att förundersökning skall läggas ned medför att sekretesskyddet i SekrL 9:17 st. 1 upphör. 30 Under en förundersökning kan således en persons identitet hemlighållas med stöd av bestämmelserna i SekrL 5:1 och 9:17. Den misstänkte och hans försvarare har dock rätt att fortlöpande få ta del av det som förekommit under förundersökningen men endast om det inte är till men för utredningen enligt RB 23:18. I samma paragraf finns dock en regel som ger den misstänkte och dennes försvarare en ovillkorlig rätt till allt som är av betydelse inför åtalet. Dessutom skall i regel ett vittnes namn nedtecknas i förundersökningsprotokollet (se FUK 21 st. 1) de nedtecknade uppgifterna möjliggör för den misstänkte och hans försvarare att på begäran få ta del av protokollet innan åtal väcks enligt RB 23:21 st Enligt FUK 21 st. 3 skall ett vittnes adress, yrke m.m. nedtecknas men dessa uppgifter anses dock endast behöva uppges om det är av betydelse för utredningen. Om en uppgift 29 Dahlqvist, Sekretess inom rättsväsendet, s A a s 126 f. 31 A a s 138 f. 12

14 är av betydelse har lagstiftaren ansett att i de fall ett vittnes eller målsägandes bostadsadress eller yrke är av särskild vikt för brottsutredning eller om det är ett brottsrekvisit så skall dessa uppgifter framgå av förundersökningsprotokollet. 32 Sådana uppgifter som inte nedtecknas i förundersökningsprotokollet enligt FUK 21 st. 3 skall nedtecknas på en särskild handling som lämnas till rätten FUK 21a Den misstänktes rätt till processmaterial Den misstänkte har enligt lag vissa rättigheter som tillåter denne att ta del av material som är av betydelse för brottsutredningen och även sådant material som ligger till grund för ett avgörande beslut eller en dom. Under förundersökningsstadiet, som tidigare nämnts, har den misstänkte rätt att fortlöpande få ta del av material som kommit fram under förundersökningen, om det kan ske utan men för utredningen, enligt RB 23:18 st. 1. Innan åtal har väckts har den misstänkte och hans försvarare även rätt att på begäran ta del av protokoll och anteckningar från förundersökningen RB 23:21 st. 4. Om en stämningsansökan inte avvisas av rätten skall den delges den tilltalade och dennes försvarare, tillsammans med de bevis som åklagaren åberopar enligt RB 45:9. Enligt samma paragraf har det införts att sådana uppgifter om ett vittnes eller målsägandes ålder, bostadsadress eller yrke som saknar betydelse för åtalet inte skall framgå av stämningsansökan. Denna reglering har till syfte att försvåra för den misstänkte att ta del av uppgifter om ett vittne som är hotat eller känner rädsla för repressalier. Det framgår dock tydligt att detta förfarande inte är någon garanti för att den misstänkte inte kommer att få tag i de uppgifterna då den misstänkte kan begära ut dessa uppgifter från rätten. Trots detta ansågs det vara en förbättring mot den tidigare regleringen som gav den misstänkte en automatisk rätt att ta del av uppgifterna. 33 Principen om partsinsyn har inte fått en uttrycklig reglering i lag, den följer således indirekt av de bestämmelser om partsinsyn som finns under olika stadier i processen. RB 23:18 st. 1, 23:21 st. 4 och 45:9 st. 2 ger uttryck för partsinsynen enligt RB. I Europakonventionen träder principen om partsinsyn fram i artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång, där principerna om parternas likställdhet equality of arms och principen om ett kontradiktoriskt förfarande adversarial procedure, uttrycker partsinsynen. 34 SekrL 14:5 säger att sekretess ej är ett hinder för part i ett mål att ta del av allt processmaterial. I första stycket är huvudregeln att allt material skall lämnas till part, undantag gäller dock för sådana uppgifter som av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretesskyddad uppgift inte röjs. Andra stycket anger rätten för part i ett mål att ta del av allt processmaterial som ligger till grund för dom eller beslut. I dessa fall hindrar inte sekretessen en part att ta del av sådant material som part har rätt till enligt RB även om materialet är sekretessbelagt Prop. 1993/94:143 s Prop. 1993/94:143 s Bring, Diesen, Förundersökning, s 533, Se Kap Bring, Diesen, Förundersökning, s

15 Inskränkningar i parts möjlighet att sprida uppgift I samband med att den tilltalade har fått ta del av processmaterialet genom sin partsinsyn så är denne i princip oförhindrad att lämna uppgifter om ett vittnes identitet vidare. Det finns dock åtgärder som kan beskära den tilltalades möjlighet att föra dessa uppgifter vidare. En sådan åtgärd är att förundersökningsledaren med stöd av RB 23:10 st. 7 kan förordna om att vad som förekommer under ett förhör inte får lämnas ut. Den som bryter mot ett sådant förordnande kan dömas till böter enligt RB 9:6. 36 Då den misstänkte har fått ta del av förundersökningen kan det uppställas förbehåll med stöd i SekrL 14:10 st. 1 p. 1, som begränsar den misstänktes möjlighet att lämna uppgiften vidare eller utnyttja uppgiften. Förbehåll får dock inte ställas upp när det gäller en uppgift som lämnas ut enligt RB:s regler om partsinsyn då sekretessen aldrig hindrar en part att få ta del av uppgifterna enligt SekrL 14:5 st Har ett beslut om att hålla en förhandling inom stängda dörrar företagits, har rätten möjlighet att förordna om tystnadsplikt för de närvarande enligt RB 5:4. Brott mot tystnadsplikten leder till böter enligt RB 9:6. Ett annat sätt att hindra den tilltalade från att sprida uppgifter vidare innan en rättegång, är att den tilltalade är häktad och då besluta om restriktioner enligt RB 24:5 a. Förutsättning för att restriktioner skall sättas in är att det föreligger en kollusionsfara, alltså att det finns risk för att den misstänkte försvårar utredningen. Att ett vittne riskerar att hotas eller skadas kan innebära att utredningen försvåras Edelstam, Offentlighet och sekretess i rättegång, Dahlqvist, Sekretess inom rättsväsendet s Edelstam, Offentlighet och sekretess i rättegång,

16 Kap. 5 Domstol 5.1. Förhörspersoner Reglerna under förhöret i domstol skiljer sig åt för de olika personer som skall höras bl.a. när det gäller avläggande av ed och sanningsförsäkran. Vittnesbegreppet har diskuterats ovan 39 och någon lagstadgad definition för vad ett vittne är finns således inte. Enligt RB 36:1 kan envar som inte är part i målet höras som vittne, motsatsvis leder detta till att alla som inte är parter, målsägande eller sakkunniga skall betraktas som vittnen i domstol. Enligt Juridikens termer är part den i vars namn stämning till domstol söks (åklagare, målsägande eller kärande) samt den mot vilken stämning söks (svarande, den misstänkte eller tilltalade) 40. Målsägande är brottsoffret i målet. Enligt definitionen i RB 20:8 st. 4 är målsägande den mot vilken brott är begånget eller som av brottet blivit förnärmad eller lidit skada. I bestämmelsen finnes tre rekvisit. Den mot vilken brottet är begånget t ex den som blivit misshandlad eller rånad, är således att betrakta som målsägande. Rekvisiten den som blivit förnärmad eller lidit skada genom brottet är något svårare att bedöma. Det har dock konstaterats att det inte alltid är tillräckligt att en person känner sig förnärmad av ett brott och den för vilken brottet endast medfört skada inte alltid är att anse som målsägande. 41 Att någon påstår sig ha blivit förnärmad eller lidit skada av ett brott är inte skäl nog för att betrakta denne som målsägande utan det krävs att personen är att betrakta som ett brottsoffer efter en objektiv bedömning av kriterierna. 42 Den tilltalade är den person som i stämningsansökan anges som gärningsman, alltså den mot vilken åtal har väckts. Den mot vilken åklagaren överväger att väcka åtal under förundersökning kallas för den misstänkte eller anklagade. En sakkunnig kan utses antingen av rätten (domstolssakkunnig) eller av en part (partssakkunnig). En partssakkunnig behandlas som vittne och avlägger således en vittnesed, till skillnad från domstolssakkunnig som avlägger en sakkunnig ed. 43 I svensk lag görs en åtskillnad mellan vittnen och sakkunniga. Skillnaden ligger främst i att sakkunniga är utbytbara s.k. fungibilitet. Ett vittne har gjort en iakttagelse som denne är ensam om, men den sakkunnige skall yttra sig i en fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap Se Kap Andersson, Bergström m.fl., Juridikens termer 41 Bring, Diesen, Wahren, Förhör, s 95 f. 42 Bring, Diesen, Förundersökning, Bring, Diesen, Wahren, Förhör, s A a s

17 5.2. Ed Sanningsplikt Ett vittne skall innan denne lämnar sin berättelse i domstol avlägga en vittnesed enligt RB 36:11. Även sakkunniga skall höras under ed, dessas edgång följer av RB 40:9. Edens syfte är att betona sanningsansvaret för vittnet respektive den sakkunnige. Den som är under 15 år får inte avlägga ed på grund av att eden medför ett straffansvar och den som är under 15 år får inte ådömas någon påföljd enligt BrB 1:6. Detsamma gäller den som lider av en psykisk störning och inte förstår betydelsen av eden enligt RB 36:13 st. 1. Den som är närstående till den tilltalade får inte heller avlägga ed enligt RB 36:13 st. 2, edstvång skulle i dessa fall inte ha sådan stark verkan. Innebörden av vittneseden är att vittnet sanningsenligt skall besvara de frågor som ställs. Ett vittne har en absolut sanningsplikt vilket innebär att denne kan dömas för mened enligt BrB 15:1 eller ovarsam utsaga enligt 15:3 om vittnet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. En part i ett mål avlägger inte ed, utan istället en sanningsförsäkran enligt RB 37:2 st. 2. Straffet för osann partsutsaga följer av BrB 15:2. Varför parter inte avlägger ed beror till stor del på att de befinner sig i en intressekollision. Den tilltalade och målsägande avlägger varken ed eller sanningsförsäkran. För den tilltalades del ligger anledningen i att denne befinner sig i en intressekonflikt mellan plikten att tala sanning och möjligheten att undkomma straffansvar. När det gäller målsägande är anledningen den att målsägande är att betrakta som den tilltalades motpart. För att bevara den jämbördiga ställningen de emellan och att ingen av dem bör gynnas i processen, har det ansets att reglerna för dem skall vara lika i detta hänseende Bring, Diesen, Wahren, Förhör, s 97 f. 16

18 5.3. Processens principer Syftet med ett förhör under en huvudförhandling är framförallt att försöka påvisa de förhållanden som är av vikt för utgången av målet och även ge parterna och rätten möjlighet att bedöma bevisvärdet av utsagan. För den som kallat ett vittne gäller det att försöka åstadkomma ett positivt bevisvärde, samtidigt som det gäller för den som skall hålla motförhöret att försvaga bevisvärdet av utsagan. Det finns tre stycken grundläggande principer som gäller förfarandet vid huvudförhandlingen, koncentration, omedelbarhet och muntlighetsprincipen. Koncentrationsprincipen innebär att allt som skall läggas till grund för en dom skall komma fram vid en enda huvudförhandling eller vid tillfällen som ligger nära varandra. Detta har till syfte att göra processen snabbare och billigare. Syftet är även att förenkla rättens arbete, på så sätt att färre missuppfattningar uppstår och det blir enklare att bedöma tillförlitligheten av de personer som hörs när bevisning kommer fram under en och samma förhandling enligt RB 46:11 st. 1. Omedelbarhetsprincipen innebär att rätten skall grunda domen på vad som förekommit under huvudförhandlingen enligt RB 30:2 st. 1. Omedelbarhetsprincipen omfattar även principen om bevisomedelbarhet. 46 RB 35:8 st. 1 Bevis skall då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, om ej, enligt vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Från principen om bevisomedelbarhet utmynnar principen om det bästa bevismedlet, vilket innebär att om en och samma kunskapskälla utan svårighet kan utnyttjas på flera sätt, ska det bevismedel som medför den säkraste bevisningen användas 47. Som exempel kan man anta att en person X har bevittnat ett brott. Denne berättar detta för Y som senare hörs som vittne om vad X har berättat för honom. När Y hörs inför rätta föreligger bevisomedelbarhet, men för att det bästa bevismedlet skall råda krävs det att X hörs som vittne. Skillnaden på omedelbarhetsprincipen och bevisomedelbarhet, kan illustreras med följande exempel; Vid en huvudförhandling läses ett vittnesmål upp från förhörsprotokollet. I detta fall har uppläsning skett vid en huvudförhandling och stämmer således med omedelbarhetsprincipen. Men det strider mot bevisomedelbarheten, då vittnet inte hörs inför rätta. 48 Muntlighetsprincipen syftar på att en förhandling skall vara muntlig och får alltså inte bestå av uppläsning av t ex vittnesutsagor enligt RB 46:5. Detta innebär inte ett absolut förbud mot att använda skrifter utan de skriftliga bevisen skall om sådana finns läsas upp inför rätten RB 46: Bring, Diesen, Wahren, Förhör, s 91 f. 47 Ekelöf, Rättegång, fjärde häftet, A a s 28 f. 49 Bring, Diesen, Wahren, Förhör, s

19 Avvikelser från muntlighets och omedelbarhetsprincipen Undantag från principerna om muntlighet och omedelbarhet är reglerat i RB 35:14. Det är främst av processekonomiska skäl som avsteg från dessa principer har gjorts. I och med dessa undantag tillåter man bl.a. uppläsning av förundersökningsprotokoll och band- videoupptagning. Vid bedömning om ett undantag skall göras, skall rätten göra en prövning av alla omständigheter i varje enskilt fall. Rätten skall även beakta att sådan skriftlig bevisning har ett lägre bevisvärde än ett muntligt bevis. 50 Huvudregeln är att bevisning skall upptas inför rätta vid en huvudförhandling, detta enligt omedelbarhetsprincipen (RB 30:2 st. 1) och principen om bevisomedelbarhet (RB 35:8 st. 1). Detta är till stor del för att rätten skall kunna bedöma den hördes trovärdighet och även för att parterna skall kunna ställa frågor till den förhörde. Ett förhör med ett vittne får dock äga rum utom huvudförhandling. Enligt RB 36:19 st. 1 p.1 får ett förhör utom huvudförhandling äga rum om det inte är möjligt för vittnet att inställa sig till förhandlingen. I detta fall avses i huvudsak de situationer då ett vittne är varaktigt sjuk. I andra punkten i samma paragraf får ett vittnes förhör äga rum då en inställelse till förhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen. Det är i regel rätten som bestämmer om att höra ett vittne utom huvudförhandling. 51 En annan möjlighet som innebär att ett vittne rent fysiskt inte behöver infinna sig till en huvudförhandling är att förhör hålls per telefon eller video enligt RB 6:6. Förutsättningen för att ett sådant förhör skall användas framgår av bestämmelsen om förhör utom rätta enligt RB 36:19. Det framkommer även i RB 6:6 att en berättelse som lämnas i bevissyfte skall dokumenteras genom ljud och bildöverföring, om det inte finns skäl som talar mot det. Detta förfarande innebär att vid en överklagan vissa personer som hörs i första instans inte behöver höras igen. Det ger även hovrätterna en tillförlitligare bevisvärdering. 52 Sekretesskyddet följer av SekrL 7:48. Fördelen med videoförhör är, till skillnad från förhör via telefon, att rätten har möjlighet att iaktta den förhörde. 50 Bring, Diesen, Wahren, Förhör, s 93 f. 51 A a s Prop. 2004/05:131 s

20 Kap. 6 Vittnesskyddsåtgärder 6.1. Sekretessmarkering Sekretessmarkering i folkbokföringsregistren är inte reglerat i lag men kan jämföras med en sådan hemligstämpling som avses i SekrL 15:3. Sekretessmarkeringen innebär att en uppgift som vanligtvis lämnas ut vid begäran skall när en markering finns prövas innan utlämnandet. Regeln innebär alltså inte ett absolut förbud mot att lämna ut en uppgift utan markeringen skall vara en varningssignal om att en särskild prövning skall utföras. Sekretesskyddet följer av SekrL 7:15 st Besöksförbud Bestämmelserna om besöksförbud finns i lagen (1988:688) om besöksförbud. Ett besöksförbud meddelas till en person om det finns risk för att denne utsätter en annan person för brott, förföljelse eller på annat sätt allvarligt trakasserar denne, exempelvis genom telefonterror. Det kan alltså vara fråga om ett förbud att besöka, försöka ta kontakt med eller följa efter en person. Vid bedömning om ett besöksförbud skall hänsyn tas till om personen, som förbudet är riktad till, tidigare har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid Kvarskrivning Enligt folkbokföringslagens (1991:481) 16 kan en person ansöka om kvarskrivning och denna ansökan görs hos skatteverket. I de fall en person avser att flytta eller har flyttat på grund av brott, trakasserier e.d. kan personen ifråga beviljas att vara folkbokförd på den gamla adressen. Förfarandet gäller även andra familjemedlemmar som avser att flytta med den som söker om kvarskrivning. Kvarskrivningen medges för högst tre år i taget enligt folkbokföringslagen Edelstam, Offentlighet och sekretess i rättegång, s Fredriksson, Malm. Brottsoffrens rättigheter, s A a s 78 f. 19

21 6.4. Fingerade personuppgifter I de fall en person riskerar att bli utsatt för allvarlig brottslighet kan denne få medgivande att använda sig av fingerade uppgifter, när de andra skyddsåtgärderna inte är tillräckliga i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter lyder; En folkbokförd person som riskerar att bli utsatt för allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes liv, hälsa eller frihet kan få medgivande att använda andra personuppgifter om sig själv än de verkliga (fingerade personuppgifter). Ett medgivande får begränsas till viss tid. Medgivande att använda fingerade personuppgifter får inte lämnas om personen kan beredas tillräckligt skydd genom kvarskrivning enligt 16 folkbokföringslagen (1991:481) eller på annat sätt. Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter får även ges åt en familjemedlem till en person som avses i första stycket, om personerna varaktigt bor tillsammans. De fall där fingerade personuppgifter kan användas är framförallt situationer då allvarliga förseelser om hot eller våld kan uppstå. Vid bedömning av brottets art, syftar lagstiftaren på sådana brott som är direkt livshotande eller kan medföra svårare kroppsskada och grov frihetskränkning. En ansökan om att använda fingerade personuppgifter görs av Rikspolisstyrelsen (RPS) på begäran av den som vill använda uppgifterna enligt 2 st. 2. Ansökan lämnas vidare till Stockholms tingsrätt, som är första instans, för beslut (2 st. 1). En ansökan kan nekas av RPS. I dessa fall kan den sökande själv lämna in sin ansökan till tingsrätten enligt 3 st. 2. RPS har till sin uppgift att bedöma om det kan finnas andra åtgärder som kan tillgodose behovet av skydd t ex kvarskrivning, besöksförbud eller andra skyddsåtgärder. 57 Sekretesskyddet följer av SekrL 7:15 där en sekundär sekretess skall tillämpas då uppgifter lämnas till annan myndighet, (SekrL 7:15 st. 3). 56 Fredriksson, Malm. Brottsoffrens rättigheter, s Prop. 1990/91:153 s 143 f. 20

22 6.5. Nationellt personsäkerhetsprogram I arbetet med att stärka situationen för de personer som är utsatta för brott eller hot, genomfördes en utredning (SOU 2004:1) till ett nationellt personsäkerhetsprogram. Syftet var att skydda bevispersoner som t ex vittnen och målsägande. Här avsåg utredningen med bevispersoner alla i processen som var inblandade i bevissyfte dvs. målsägande, vittnen, misstänkta eller tilltalade, vilka medverkar under förundersökning eller i rättegång samt deras närstående. Utredningen resulterade i en bestämmelse i polislagen (PoL) 2 a genom prop. 2005/06:138. PoL 2 a Polisen får bedriva särskilt personsäkerhetsarbete beträffande vittnen och andra hotade personer. Regeringen får meddela föreskrifter om sådant säkerhetsarbete. I sådana föreskrifter får det anges att även andra myndigheter får bedriva särskilt personsäkerhetsarbete. I förordningen (2006:519) om särskilt personsäkerhetsarbete m.m. finns bestämmelser om hur detta arbete skall gå till och vilka förutsättningar som finns för att en person skall kunna ingå i programmet. De förutsättningar som ställs är således att det skall vara en bevisperson som medverkat under någon del av processen och att det gäller grov eller organiserad brottslighet. Det skall även finnas en påtaglig risk för att allvarlig brottslighet riktas mot personens liv, hälsa, frihet eller frid för att personen ifråga skall kunna bli aktuell för sådant personsäkerhetsarbete. Vid bedömningen om en person skall ingå i programmet krävs det att de uppgifter som bevispersonen lämnar bedöms ha betydelse för möjligheten att uppnå tillräckliga skäl för åtal och fällande dom samt att det finns ett samband mellan risken för brott och de uppgifter som lämnas 58. Ansvaret ligger framförallt på polisen att bedriva personsäkerhetsarbetet men för de personer som befinner sig i en kriminalvårdsanstalt är kriminalvården ansvarig. Sekretesskyddet för uppgifter som hänför sig till sådant säkerhetsarbete följer av SekrL 5: Prop. 2005/06:138 s A prop. s

23 Kap. 7 Europakonventionens reglering 7.1. Rättvis rättegång Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt och trädde i kraft den 1 januari 1995, således gäller den som lag i landet. Europadomstolen har i ett flertal fall behandlat frågan om vittnes anonymitet enligt Europakonventionens artikel 6 som anger rätten till en rättvis rättegång. Artikel 6:1 och 6:3 d är i huvudsak de bestämmelser som tillämpas när ett mål om anonyma vittnen behandlas i Europadomstolen. När Europadomstolen behandlar frågan om anonyma vittnen har de i sin bedömning av artikel 6:1 lagt stor vikt på den grundläggande rättigheten om en rättvis rättegång fair hearing/fair trial och även principen om parts rätt att förhöra vittnen vilket framgår av artikel 6:3 d. Artikel 6:1 är en allmänt hållen paragraf som tillämpas på tvistefrågor som behandlar civila rättigheter och skyldigheter men även frågor som rör brott. Enligt artikel 6:1 ställs det krav på domstolsförfarandets utformning: En oberoende och opartisk domstol. Domstolen skall vara inrättad enligt lag. Korrekt och rättvist förfarande mot den enskilde fair hearing. Förfarandet skall i allmänhet vara muntligt och offentligt, undantag härifrån får göras. Domstolsprövningen skall ske inom skälig tid. Domen skall avkunnas offentligt. 60 För brottmål finns det i artikel 6:3 dessutom minimirättigheter som ger den som åtalats rätt till ytterligare rättigheter förutom de som ställs upp i artikel 6:1. 60 Danelius, Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, s

24 Artikel 6:1 I artikel 6:1 är som tidigare nämnts den grundläggande rättigheten, rätten till en rättvis rättegång inskriven. Några centrala principer som kan nämnas vid tolkningen av rätten till en rättvis rättegång är följande: En sådan grundläggande princip är att frågan om kränkning av artikel 6:1 skall bedömas först efter att rättegången är avslutad, först då kan det avgöras om en part i ett mål inte fått den rättvisa rättegång som anges i artikel 6. Processen i ett brottmål skall grundas på principen om att den som är oskyldig inte skall dömas för brott. För att denna princip skall aktualiseras måste den som är åtalad tillerkännas vissa rättigheter som är erforderliga för dennes försvar. Principen om parternas likställdhet equality of arms karakteriserar den rättvisa rättegången enligt artikel 6:1. I brottmål innebär denna princip att en tilltalad inte skall ha sämre möjligheter än åklagaren att föra sin talan i domstol. En nära besläktad princip till den om parternas likställdhet är principen om ett kontradiktoriskt förfarande adversarial procedure. Principen syftar till att tillförsäkra bägge parterna tillgång till processmaterialet och att de skall ha samma möjligheter att framföra bevisning och föra talan i processen. 61 Det kontradiktoriska förfarandet är dock inte undantagslöst. Undantag får göras om det finns starka skäl som talar för det motsatta, till exempel nationell säkerhet, behov av att skydda vittnen eller hemlighålla polisens spanings metoder. I de fall undantag görs gällande måste försvarets intressen tillgodoses på annat sätt. 62 Artikel 6:3 d I denna artikel behandlas principen om rätten att förhöra vittnen. Principen innebär att den tilltalande skall beredas möjlighet att ifrågasätta den muntliga bevisningen som åberopas mot denne på så sätt att han/hon skall kunna ställa frågor till vittnet för att få bevis som talar till den tilltalades fördel och även för att påvisa svagheter i vittnesmålet. I fallet Saidi mot Frankrike hade Saidi blivit dömd för narkotikabrott på grund av uppgifter lämnade av några narkomaner. Saidi hade aldrig fått träffa dessa vittnen eller haft möjlighet att förhöra dem. Vittnena var i detta fall inte anonyma men Saidi hade aldrig haft möjlighet att bemöta deras vittnesmål. De hade identifierat Saidi genom en glasruta samt genom fotografi och angivit honom som en person som handlar med narkotika. Denna bevisning var dessutom den avgörande bevisningen mot Saidi. Europadomstolen ansåg att försvarets rättigheter hade beskärts och det var inte förenligt med artikel 6:1 och 6:3 d A a s 217 f. 62 A a s A a s

25 Svenska avgöranden I Sverige har två fall i hovrätten dömts med stöd av Europadomstolens praxis. I det första målet (RH 1995:32) var det fråga om en polisman som var kallad som vittne i ett brottmål där denne berättade att en person hade ringt till polisen och lämnat upplysningar om den tilltalade. Polismannen hade gett uppgiftslämnaren ett löfte om att dennes identitet skulle hemlighållas. Hovrätten konstaterade att ett löfte från vittnet (polismannen) om att inte lämna ut uppgifterna om personen som ringde inte är något giltigt skäl för vägran att lämna uppgifterna inför rätta. Det finns inte heller stöd i lag som talar om att ett löfte om anonymitet skall kunna ges. Vidare säger hovrätten att frågan om anonymitet inte är förenligt med Europakonventionen och gör hänvisningar till Kostovskifallet 64. Hovrätten gjorde bedömningen att inget giltigt skäl fanns för polismannen att hemlighålla uppgiftslämnarens identitet. Det andra fallet (RH 2001:71) gäller en person som var åtalad för ett mord som ägt rum i en kriminalvårdsanstalt. Åklagaren åberopade som bevisning uppläsning av en utskrift av en bandupptagning från ett förhör som hade ägt rum under förundersökningen med stöd av RB 23:15. Hovrätten godkände beviset och sade vidare att Europadomstolen genom sin praxis har möjliggjort att sådana bevis tas upp under förundersökningen antingen om försvarets rättigheter har tillgodosetts under förhöret eller om förhöret inte utgör den enda bevisningen i målet med hänvisning till Doorsonfallet 65. I fallet hade den tilltalades försvarare fått närvara under förhöret men utan att känna till vittnets identitet. Vittnet ifråga skulle även utvisas från landet och ett förhör på detta sätt var därför nödvändigt. Det ovan nämnda fallet (RH 2001:71) uppmärksammades även i JO 2002/2003 s 67. Enligt JO:s bedömning var bevisupptagningen enligt RB 23:15 förenlig med lag och således riktades inte någon kritik i den frågan. Däremot ansåg JO att sättet bevisupptagningen skedde på inte var tillåtet. Angående tillämpning av Europakonventionen anser JO att det är ett grundläggande krav att denna inte kan åberopas i en fråga (anonyma vittnen) som inte är tillåten enligt nationell rätt. JO kom i sin bedömning fram till att bevisupptagningen ägde rum under former som stod i strid med lag. 64 Se Kap Se Kap

26 Europarådets rekommendation 66 Europarådets ministerråd arbetade fram denna rekommendation, som färdigställdes 1997, i syfte att sätta upp punkter som medlemsstaterna kunde följa i samband med arbetet av vittnesskydd o.d. 67 Nedan skall endast några viktiga punkter gällande synen på anonyma vittnesmål presenteras. Dessa punkter har utvecklats i stor grad ur den praxis som Europadomstolen tagit fram. Utdrag ur Europarådets rekommendation No.R (97) 13, Punkt (10-13) Om anonymitet för personer som kan komma att vittna är förenlig med den nationella lagstiftningen, bör detta vara en exceptionell åtgärd. Om garanti för anonymitet har begärts av sådana personer och/eller har beviljats tills vidare av behörig myndighet, bör i kriminalprocessuell lagstiftning föreskrivas ett kontrollförfarande för att upprätthålla en rättvis balans mellan nödvändigheten av en brottmålsrättegång och den tilltalades rätt till försvar. Den tilltalade bör genom ett sådant förfarande få möjlighet att ifrågasätta vittnets påstådda behov av anonymitet, hans trovärdighet och källan till hans vetskap. Anonymitet bör endast beviljas när en behörig juridisk myndighet efter hörande av parterna finner att: den berörda personens liv eller frihet är allvarligt hotad eller om det är fråga om en spaningspolis ( undercover agent ) hans möjlighet att arbeta i framtiden är allvarligt hotad och bevisningen sannolikt kommer att bli betydelsefull och personen förefaller vara trovärdig. Ytterligare åtgärder bör i lämplig mån finnas för att skydda vittnen som hörs innefattande hinder mot att den tilltalade kan identifiera vittnet t.ex. användning av skärmar, döljande av vittnets ansikte eller förvrängning av hans röst. När anonymitet har beviljats skall en fällande dom inte grundas endast eller i avgörande grad på vittnesmål av sådana personer Europarådets rekommendation om hot mot vittnen och den tilltalades rätt till försvar, No.R (97) SOU 1998:40 Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? s A bet s

27 7.2. Regleringen i andra länder Som Europadomstolens praxis tydligt visar så har Nederländerna en uttrycklig reglering om anonyma vittnesmål, denna infördes redan I norden var Norge första land med att införa en liknande reglering och denna är utarbetad med Europarådets rekommendation som mall. Danmark följde sedan efter och införde en liknande bestämmelse i sin strafflag Nederländerna Sedan 1994 finns det i den holländska straffprocesslagen bestämmelser om hotade vittnen. Begreppet hotat vittne avser ett vittne vars identitet förblir hemligt under förhören, i enlighet med ett rättsligt beslut. Beslutet om att hemlighålla identiteten av ett vittne fattas av en undersökningsdomare på eget initiativ eller efter ansökan av åklagare, den misstänkte, försvararen eller vittnet, om vittnet på basis av de uppgifter som denne skall lämna känner sig så hotat att det är skäligt att anta att dennes liv, hälsa, familjens säkerhet eller vittnets sociala eller ekonomiska förhållanden riskeras. Dessutom skall vittnet ha uttalat att han/hon inte vill lämna några uppgifter på grund av de ovan nämnda omständigheterna. Detsamma skall gälla om annan person känner sig hotad på grund av vad vittnet kommer att berätta. Åklagaren, den misstänkte, försvararen och vittnet skall beredas tillfälle att yttra sig i frågan. Ett beslut om att hemlighålla ett vittnes identitet skall omedelbart skickas till åklagare och delges den misstänkte och vittnet, där upplysning om hur beslutet kan överklagas skall framgå. Beslutet överklagas till allmän domstol Norge I norska straffeprocessloven 130 a, införde Norge 2001 en bestämmelse som möjliggör att använda anonyma vittnen i domstol, i mål rörande allvarlig brottslighet. En förutsättning för att förfarandet ska vara aktuellt är att det kan vara fara för vittnets eller någon närståendes liv, hälsa eller frihet om vittnets identitet kommer den tilltalade till känna. Anonyma vittnesmål får dock användas endast när det är nödvändigt och det inte medför väsentliga olägenheter för försvaret. Domaren och försvaret skall underrättas om vittnets identitet, dock skall inte försvaret upplysas om denne motsätter sig det Danmark I dansk lag finns sedan 2002 en bestämmelse om anonyma vittnesmål i Retsplejeloven 848 andra stycket. Bestämmelsen gör det möjligt att hemlighålla ett vittnes namn och adress för den tilltalade. Avgörande för att förfarandet skall tillämpas är att vittnets säkerhet kräver åtgärden. En förutsättning är att åtgärden kan antas vara utan betydelse för den tilltalades försvar. Fram till dess att rätten har prövat frågan kan åklagaren förbjuda försvararen att lämna information om vittnet till den tilltalade. Rätten kan även besluta om att den tilltalade skall lämna rättssalen under tiden som vittnet skall höras, om det kan antas att vittnet eller vittnets närmaste kommer att bli utsatta för allvarlig fara om den tilltalade får kännedom om vittnets identitet (Retsplejeloven 848 tredje stycket) SOU 2004:1, Ett nationellt program om personsäkerhet, s 206 f. 70 A bet s, 205 f. 26

28 7.3. Avgöranden från Europadomstolen Avgörandena nedan visar på hur Europadomstolen har dömt i några fall avseende anonymitet med stöd av artikel 6.1 och 3 d. Det som är av vikt vid bedömningen om anonymitet skall tillåtas är tre punkter: Att det finns starka skäl som talar för att anonymitet är nödvändig för vittnet. Försvarets rättigheter har blivit väl tillgodosedda. Att annan bevisning finns i målet Kostovski mot Nederländerna Kostovski dömdes för ett bankrån och domen grundades på utsagor från två anonyma vittnen vars uppgifter lämnades till polisen. Polisen kände till vittnenas identitet men dessa utlämnades i förundersökningen och även i domen. Försvaret fick av förundersökningsledaren ett brev om att de kunde ställa frågor till vittnena. Ett sådant brev med fjorton frågor skickades till förundersökningsledaren där endast två av dessa besvarades av vittnen. Vittnena hördes inte inför rätta utan vittnesmål lämnades av förhörsledaren som hade hållit i förhören. Förhör inför rätta (omedelbarhetsprincipen) är huvudregel, men domstolen påpekar att förhör utanför rätten (förundersökning) inte alltid är oförenligt med konventionens artikel 6:1 och 3 d så länge försvarets rättigheter har blivit tillgodosedda på ett bra sätt. Rätten att förhöra ett vittne ger försvaret en möjlighet att befästa vittnets tillförlitlighet och även för att kunna utesluta om vittnet är fientligt mot den tilltalade. I detta hänseende ansåg Europadomstolen att försvarets rättigheter har beskärts på så sätt att en kränkning mot artikel 6:1 och 3 d föreligger Windisch mot Österrike I fallet med Windisch var det två personer, en mor och hennes dotter, som under en sen kvällspromenad gick förbi en man som de tyckte såg suspekt ut. Mannen bar en näsduk eller sjal över ansiktet som täckte munnen. Modern skrev snabbt ner registreringsnumret på bilen som mannen gick in i. Den kvällen hade ett inbrott inträffat i ett närliggande café. Modern och dottern gick nästkommande dag till polisen och lämnade de uppgifter som de hade iakttagit under tidigare kväll, vilket resulterade i att Windisch greps och anhölls för inbrott. Polisen såg till att en rekonstruktion där Windisch tog på sig en näsduk på samma sätt som han bar kvällen vittnena såg honom. På ett avstånd av tio meter satt vittnena i en bil, där de pekade ut Windisch som den man de tidigare hade mött. Vittnena pekade även ut Windisch på fotografi. Europadomstolen gjorde i sitt yttrande en hänvisning till fallet Kostovski mot Nederländerna. Windisch kan inte anses ha fått en rättvis rättegång enligt Europadomstolens bedömning, försvarets rättigheter ansågs även i detta fall ej tillgodosedda. Domstolen ansåg att en kränkning mot konventionens artikel 6:1 och 3 d förelåg. 27

29 Lüdi mot Schweiz Lüdi fick kontakt med en kille som kallade sig Toni. Toni, som var polisinfiltratör, bad Lüdi att ordna ett parti droger till honom som han skulle köpa. Lüdi ordnade detta efter några dagar och tog återigen kontakt med Toni så att han skulle hämta sitt paket. Lüdi blev gripen och dömdes till narkotikabrott. Polisinfiltratören (Toni) hördes aldrig inför rätta och dennes identitet avslöjades aldrig. Europadomstolen påpekade att en viss skillnad förelåg mellan detta fall och Kostovski och Windisch fallen på så sätt att i dessa fall var det anonyma vittnen som hade lämnat uppgifterna. I detta fall var vittnet en polisinfiltratör som var känd för den tilltalade. De hade träffats vid fem tillfällen Lüdi kände således igen Toni, inte dennes riktiga identitet, men rent fysiskt. Fastän så var fallet hördes aldrig Toni inför rätta och försvaret fick i och med detta aldrig tillfälle att förhöra vittnet. På dessa grunder ansåg Europadomstolen att en kränkning av artikel 6:1 och 3 d förelåg Van Mechelen m.fl. mot Nederländerna I detta fall var det fem stycken personer som blev dömda för grovt rån och försök till dråp. Även här var det poliser som vittnade mot de tilltalande, inte mindre än elva stycken. Poliserna ifråga hade utfört spaning på de tilltalade och även den resulterande biljakten efter rånet. Europadomstolen ifrågasatte behovet av anonymitet för poliserna. Poliserna hävdade att de var rädda för repressalier och ville skydda sina familjer. Poliserna lämnade sina vittnesmål i ett enskilt rum frånskilda från de tilltalade och deras försvarare, frågor ställdes via högtalarmikrofon. Europadomstolen konstaterade att när man jobbar som polis är man en statstjänsteman med direkt koppling till åklagarväsendet. Poliser borde därmed endast i undantagsfall få vittna anonymt. Domstolen angav vidare att det ligger i en polismans normala tjänsteåliggande att vittna inför domstol. Domstolen ansåg inte heller att det fanns några starka skäl för de vidtagna åtgärderna, ingen reell hotbild hade förekommit i fallet. Deras vittnesmål var också den enda bevisningen mot de tilltalade i målet. På grund av detta hade försvarets rättigheter inskränkts ifråga om förhör med vittnena och således kan de tilltalade inte sägas ha fått en rättvis rättegång. Kränkning förelåg enligt artikel 6:1 och 3 d Doorson mot Nederländerna Doorson dömdes till narkotikabrott, efter att flera vittnen hade pekat ut honom som narkotikahandlare. Endast fyra vittnesmål tog man hänsyn till, två vittnen som var namngivna och två anonyma vittnen. Europadomstolen konstaterade att anonyma vittnesmål kan komma i konflikt med konventionens artikel 6, men det kan inte alltid anses otillåtet enligt konventionen. Domstolen sade vidare att när ett vittnes liv och säkerhet tydligt är i fara på grund av dennes vittnesmål kan man göra en avvägning mellan vittnets och försvarets intressen. Domstolen ansåg att ingen kränkning av artikel 6:1 och 3 d förelåg, då Doorsons försvarare hade fått tillfälle att förhöra vittnena under förundersökningsstadiet och att det även fanns annan bevisning som styrkte de anonyma vittnenas utsagor. 28

30 Visser mot Nederländerna Visser dömdes för kidnappning och människorov till ett års fängelse. Domen grundades i princip uteslutande på ett anonymt vittnesmål. Vittnet ifråga hade hört att Vissers kompanjon (medmisstänkt) var känd för att vara en farlig person och även att brottet i sig var en hämndaktion vilket fick vittnet att frukta för repressalier. Vittnet hördes av en undersökningsdomare i ett rum och i rummet intill satt Vissers advokat. Frågor från advokaten ställdes skriftligt både före och under förhörets gång. Europadomstolen pekade på vikten av en rättvis rättegång och vad det innebär att göra undantag liknande Doorson fallet. I detta fall var det anonyma vittnet enda beviset mot Visser. Domstolen ifrågasatte även frågan om vikten av anonymitet för vittnet. På dessa grunder ansåg Europadomstolen att Visser inte hade fått en rättvis rättegång Birutis m.fl. mot Litauen Här hade tre personer intagna på ett fängelse blivit anklagade för utlopp. Två av de tilltalade dömdes till tio år för att bland annat ha organiserat upploppet och deltagit, den tredje dömdes till sex år för medverkan. De tilltalade blev alla dömda nästan uteslutet på uppgifter från andra intagna som alla ville vara anonyma. För en av de tilltalade var det endast bevisning från sex anonyma vittnen, för de två andra, däribland Birutis, fanns det annan bevisning. Men på grund av det antalet anonyma vittnen som var sjutton respektive nitton stycken ansåg man att de anonyma vittnesmålen var väsentliga för utgången av målet. Att försvaret inte fick någon chans att förhöra dessa vittnen och ifrågasätta deras trovärdighet, ansåg domstolen vara en sådan begränsning i försvarets rättigheter att en kränkning av artikel 6:1 och 3 d förelåg Krasniki mot Tjeckien I det här fallet hade Krasniki blivit fälld för narkotikabrott, på grund av uppgifter lämnade av två anonyma vittnen. Ett av dessa vittnen hördes av domaren utanför rättssalen utan att den tilltalades försvarare fick närvara och det andra vittnet kunde inte nås så man läste upp hennes utsaga inför rätten. Krasniki dömdes till två års fängelse uteslutande på grund av dessa vittnesmål. Europadomstolen ansåg inte att några skäl till varför man vidtog dessa åtgärder hade visats i målet. Att Krasniki även dömdes uteslutande på de vittnesmålen var något som Europadomstolen tog i sitt beaktande. Man fann att en kränkning av artikel 6:1 och 3 d förelåg. 29

31 Kap. 8 Diskussion/Analys Sammanfattningsvis vill jag knyta an till brottet Anna bevittnade (se Kap. 2.1). Enligt de förfaranden som jag visat i min framställning ovan har Anna i princip inga som helst möjligheter att få vittna anonymt. Kort sagt kan sägas att möjligheten för att vittna anonymt i Sverige är obefintlig enligt nuvarande ordning. Vittnen i Sverige har dock vissa möjligheter att hemlighålla sin identitet, men detta är begränsat till delar av processen. Den misstänkte/tilltalade har nämligen en partsinsyn enligt RB som möjliggör för denne att ta del av allt processmaterial och sekretessen hindrar inte utlämnandet i dessa fall. Vad kan då dessa regler ha för nytta om den tilltalade i slutändan ändå kommer att kunna ta del av uppgifterna? Fastän möjligheterna att vara hemlig under processen är begränsade, anser jag att de befintliga förfarandena trots allt är goda, alla möjligheter som försvårar för den tilltalade att ta del av känsliga uppgifter är bra. Om man tänker sig situationer som sexualbrottsmål är förfaranden som t ex stängda dörrar eller utvisning av part under förhöret till stor nytta för den förhörde. Personen ifråga vill med största sannolikhet inte att uppgifterna sprids till allmänheten via media. Förfarandena kan även underlätta för personen ifråga att berätta om känsliga uppgifter. För vittnen som känner obehag inför att vittna pga. hot eller repressalier är dessvärre möjligheterna små att skydda deras uppgifter under processen. Däremot finns ett antal vittnesskyddsåtgärder som kan tillämpas, t ex. sekretessmarkering, kvarskrivning eller fingerade personuppgifter. Det sistnämnda kan dock tillämpas först när de andra åtgärderna anses vara otillräckliga. Att använda sig av fingerade personuppgifter för ett vittne är ett effektivt sätt att slippa repressalier från den tilltalade eller vänner till denne. Men det är nog inte det första en person vill göra om denne har andra möjligheter. Förfarandet innebär en stor omställning för den som begär en ändring av sina personuppgifter, att lämna bostadsort, jobb, vänner och annat är i de flesta fall oundvikligt. Tanken att behöva starta och bygga upp ett nytt liv, är inte speciellt lockande för alla, framför allt då det inte är frivilligt. Att vittnen inte dyker upp till rättegångar och förhör, förekommer tyvärr i dagens Sverige, och det finns även ett stort mörkertal som inte anmäler brott pga. rädsla. Konsekvenserna blir att brott förblir ouppklarade och att man måste skjuta fram rättegångar vilket i slutändan kostar pengar. Självklart skulle ett förfarande med anonyma vittnesmål kunna medföra att färre uteblir från rättegångarna. Trots detta anser jag att de möjligheter som finns idag är tillräckliga och för att upprätthålla det kontradiktoriska förfarandet, där partsinsynen är en viktig aspekt är det viktigt att ett system med anonyma vittnesmål endast inrättas när det är nödvändigt och det ur samhällets synpunkt. Att Europadomstolen har godtagit en tillämpning av anonyma vittnesmål, är enligt min synpunkt underligt, då jag anser att en rättvis rättegång är i första hand att parterna är likställda i processen. Att tillåta en person anonymitet i bevissyfte är enligt mig endast fördelaktigt för den ena parten. Att Europadomstolen tydligt lagt fram villkor för vad som krävs för att sådana anonyma vittnesmål skall tillåtas är väldigt bra. De visar tydligt att det inte är tillåtet att hålla förhören hur som helst. Under senare år har även våra grannländer (Danmark och Norge) infört bestämmelser om möjlighet till anonymitet i sina respektive strafflagar men jag har dessvärre inte uppgifter om hur detta har utvecklats. Jag tror dock att frågan inte är om Sverige kommer att införa anonymitet för 30

32 vittnen utan när. Men man bör ställa fördelarna med anonymitet kontra rätten till insyn i processmaterialet, mot varandra och ställa sig frågan vad som väger tyngst. Det är inte lätt att ta ställning i frågan, det talar de senaste 20 årens förarbeten sitt tydliga språk om. Att partsinsynen enligt RB är starkt är nog något som det ovan sagda visar. Men är den stark nog i förhållande till behovet av anonyma vittnesmål? Detta är inte en lätt fråga att ta ställning till vilket de tidigare utredningarna har visat (se Kap. 3). Personligen så tror jag att behovet av att vittna anonymt inte är så stort i dagens läge. Detta kan dock komma att förändras och då kan ett system med anonyma vittnesmål liknande det i Norge eller Danmark komma att införas. Tillsvidare anser jag att inskränkningar i partsinsynen och sekretessen inte bör beskäras vilket troligtvis kommer att ske i samband med ett införande av anonymitet för vittnen. Är det då möjligt att införa ett system med anonymitet? Jag tror att det är möjligt men inte utan att komma i konflikt med principen om partsinsyn och som jag tidigare nämnt så anser jag inte att en inskränkning i principen är nödvändig i dagens läge. 31

33 Kap. 9 Källor Offentligt tryck Propositioner Prop. 1990/91:153 om ny folkbokföringslag m.m. Prop. 1993/94:143 Brottsoffren i blickpunkten - en brottsofferfond och andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning Prop. 2004/05:131 En modernare rättegång - reformering av processen i allmän domstol Prop. 2005/06:138 Personsäkerhet Betänkanden SOU 1990:92 Våld och brottsoffer SOU 1998:40 Brottsoffer Vad har gjorts? Vad bör göras? SOU 2004:1 Ett nationellt program om personsäkerhet Ds 1993:29 Brottsoffren i blickpunkten åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning Ds 1995:1 Vittnen och målsägande i domstol Litteratur Bring, T, Diesen, C, Förundersökning, Tredje upplagan, 2005 Bring, T, Diesen, C, Wahren, A, Förhör, Andra upplagan, 2004 Dahlqvist, A-L, Sekretess inom rättsväsendet, Andra upplagan, 2007 Danelius, H, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Tredje upplagan, 2007 Edelstam, H, Offentlighet och sekretess i rättegång Principen om Förhandlingsoffentlighet, 2001 Ekelöf, P-O, Boman, R, Rättegång Fjärde häftet, Sjätte upplagan, 2006 Fredriksson, M, Malm, U, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, Tredje upplagan, 2004 Hagelberg, V, Leche, E, Förhör i brottmål, Femte upplagan,

34 Ordböcker Bergström, S, m fl., Juridikens termer, Nionde upplagan, 2002 Norstedts Svenska ordbok Studentutgåva, 2004 Rättsfallsregister Svenska domstolar Mål: Sid. RH 1995:32 24 RH 2001:71 24 JO 2002/2003 s Europadomstolen Birutis and others v. Lithuania 29 Bönisch v. Austria 7 Doorson v. The Netherlands 28 Kostovski v. The Netherlands 27 Krasniki v. The Czech Republic 29 Lüdi v. Switzerland 28 Saidi v. France 23 Van mechelen and others v. The Netherlands 28 Visser v. The Netherlands 29 Windisch v. Austria 27 33