folkpensionslagen och om sjukförsäkringsavgift och sjukförsäkringspremie för 1993, som riksdagen den l december 1992 remitterade till utskottet

Transkript

1 1992 rd- StaUB 85- RP 288 statsutskottets betänkande nr 85 om regeringens proposition med förslag till lagstiftning om socialskyddsavgifter och -premier för 1993 Riksdagen remitterade den 17 november 1992 regeringens proposition nr 288 till statsutskottet för beredning. Enligt riksdagens beslut har grundlagsutskottet och social- och hälsovårdsutskottet avgett utlåtande i ärendet. Utlåtandena ingår som bilagor till detta betänkande. statsutskottets skattedelegation, som har berett ärendet för utskottet, har hört äldre regeringssekreteraren Anja Kairisalo vid social- och hälsovårdsministeriet, äldre budgetsekreteraren Paavo Kytömäki vid finansministeriet, överinspektören Matja-Liisa Manner och biträdande direktören Risto Salama vid skattestyrelsen, specialplaneraren Timo Katjalainen vid social- och hälsostyrelsen, byråchefen Hannu Häyry vid F olkpensionsanstalten, ekonomiske experten Juhani Turkkila vid Finlands Stadsförbund, vice verkställande direktören Leif Engfelt vid Suomen Kunnallisliitto, avdelningschefen Christel von Martens vid Finlands svenska kommunförbund, ecklesiastikrådet Matti Halttunen vid kyrkostyrelsen, ombudsmannen Johan Åström vid Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund, socialpolitiske ombudsmannen Markku Koponen vid Affärsarbetsgivarnas Centralförbund, utredningssekreteraren Kaija Kallinen vid Finlands Fackförbunds Centralorganisation, planeringschefen Olli Saariaho vidakava rf, socialsekreteraren Veikko Simpanen vid Finlands Tekniska Funktionärsorganisationers Centralförbund och ekonomiskpolitiske sekreteraren Martti Luukko som representant för TOC-förbundens förhandlingsgrupp. l. Motionerna Utskottet har i samband med propositionen behandlat rdm. Mäkipääs m.fl. lagmotion nr 51 med förslag till lagar om temporär ändring av folkpensionslagen och om sjukförsäkringsavgift och sjukförsäkringspremie för 1993, som riksdagen den l december 1992 remitterade till utskottet för beredning. Utskottet har i detta sammanhang också behandlat rdm. Aittoniemis hemställningsmotion nr 64/1991 rd om tryggande av skogsarbetarnas arbetsplatser med hjälp av specialskatt på skogsprocessorer, som riksdagen den 7 juni 1991 remitterade till utskottet för beredning. Utskottet har även behandlat rdm. Lahti Nuuttilas hemställningsmotion nr 31 om slopad folkpensionspremie för pensionärer och rdm. Ukkolas m.fl. hemställningsmotion nr 41 om revidering av finansieringssystemet för socialskyddsavgifter så att det gynnar arbetskraftsintensiv småföretagsamhet, vilka riksdagen den 13 mars 1992 remitterade till utskottet för beredning. 2. Regeringens proposition I regeringens proposition ingår fyra lagförslag, dvs. förslag tilllag om temporär ändring av folkpensionslagen, tilllag om sjukförsäkringsavgift och sjukförsäkringspremie för 1993, tilllag om höjd socialskyddspremie för personer med pensionsinkomst och tilllag om uppbördsfrihet i fråga om arbetsgivares barnbidragsavgift för Regeringen föreslår att hos arbetsgivare inom den privata företagssektorn och hos statliga affärsverk som står under lagen om statens affärsverk år 1993 skall bäras upp 2,40 procent i folkpensionsavgift av det lönebelopp som är underkastat förskottsuppbörd. Hos alla offentligrättsliga arbetsgivare skall en folkpensionsavgift på 3,95 procent bäras upp. sjukförsäkringsavgiften för privata arbetsgivare och statens affärsverk föreslås vara l,45 procent av lönerna. Hos staten och andra statli B

2 rd- StaUB 85 - RP 288 ga inrättningar än affärsverk, landskapet Åland, kommunala affärsverk samt hos kommuner och kommunalförbund uppbärs en sjukförsäkringsavgift på 2, 70 procent. Kyrkans och församlingarnas sjukförsäkringsavgift föreslås vara 4,20 procent. Arbetsgivares barnbidragsavgift bärs enligt propositionen inte upp för Den bärs inte heller upp för i år. De försäkrades folkpensionspremie föreslås vara 1,80 penni per skatteöre. De försäkrades sjukförsäkringspremie föreslås vara 1,70 penni per skatteöre, men 3,20 penni per skatteöre för den del som överstiger ören. Vidare föreslås att hos personer som har pensionsinkomst skall bäras upp l penni i folkpensionspremie och 2 penni i sjukförsäkringspremie per skatteöre utöver ovan nämnda folkpensions- och sjukförsäkringspremier. Höjningen av försäkringspremierna skall dock sammanlagt få vara högst 3 procent av den skattepliktiga pensionsinkomsten. Kommunernas andelar av finansieringen av tilläggsdelarna enligt folkpensionslagen skall enligt förslaget vara 1,47 penni per skatteöre av den sammanlagda uttaxeringen per skatteöre vid den ordinarie kommunalbeskattningen. Folkpensionsanstaltens andel av tilläggsdelarna skall vara 52,0 procent medan staten i övrigt svarar för utgifterna för tilläggsdelarna. Regeringen föreslår att stadgandet om folkpensionsfondens minimibelopp temporärt ändras så att fonden vid kalenderårets slut skall utgöra minst 4 procent av de sammanlagda årliga kostnaderna för folkpensionsförsäkringen. Analogt med detta skall sjukförsäkringsfonden vid kalenderårets slut utgöra minst 8 procent av de årliga totala kostnaderna för sjukförsäkringen. Staten skall även trygga de båda fondernas likviditet. 3. ~otionernasinnehåll Enligt lagförslaget i lagmotion nr 51 skall folkpensionspremien bestämmas på grundval av de inkomster som fastställts vid kommunalbeskattningen, med tillämpning av tre premieklasser. För sjukförsäkringsavgiften och sjukförsäkringspremien föreslås en bredare gradering av avgifter och premier. I motionen ingår även andra mindre ändringsförslag som gäller dessa avgifter och premier. I hemställningsmotion nr rd föreslås att riksdagen skall hemställa att regeringen vidtar åtgärder för att bära upp sysselsättningsskatt hos träförädlingsbolagen för avverkning med s.k. skogsprocessorer. I hemställningsmotion nr 31 föreslås att riksdagen skall hemställa att regeringen med det snaraste föreslår att folkpensionspremien slopas för pensionärer. I hemställningsmotion nr 41 föreslås att riksdagen skall hemställa att regeringen med det snaraste reviderar finansieringssystemet för socialskyddsavgifter så att det gynnar arbetskraftsintensiv småföretagsamhet, till exempel genom att basera avgifterna på företagets omsättning i stället för på lönerna, samt att den bereder graderingen av socialskyddsavgifterna så att den gynnar norra Finland. 4. Utskottets ställningstaganden Av de orsaker som framgår av regeringens proposition och på grundval av erhållen utredning fmner utskottet lagförslagen behövliga och tillstyrker dem. Social- och hälsovårdsministeriet har i en skrivelse till statsutskottet framställt att sjukförsäkringspremien för alla försäkrade skall höjas med 0,20 penni per skatteöre i anknytning till det inkomstpolitiska avtal som ingicks den 25 november Utskottet föreslår att denna ändring görs i det andra lagförslaget. I 2 i det tredje lagförslaget i propositionen föreslås att lagen skall gälla till utgången av Avsikten harvarit att föreslå att lagen skall tillämpas vid beskattningen för Själva lagen skall bl.a. av rättsskyddsskäl gälla även därefter. Utskottet har ändrat 2 l mom. i det tredje lagförslaget i enlighet med detta. Med hänvisning till social- och hälsovårdsutskottets utlåtande finner statsutskottet det viktigt att folkpensionsanstaltens finansiering ställs på en hållbar och stabil grund. Betalarnas finansiella bidrag bör vara rättvisa. I och med det föreslagna förfarandet som bl.a. betyder högre indirekta arbetskraftskostnader för kommunerna blir det svårare att utveckla den kommunala servicen. Finansieringssystemet bör revideras så att staten och kommunerna behandlas lika i förhållande till privata arbetsgivare och församlingar vad gäller folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna. Förfarandet bör inte heller ha

3 Socialskyddsavgifter för negativa konsekvenser för utvecklingen av den kommunala servicen. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar vidare att betalningssystemet också bör gynna arbetskraftsintensiva företag, vilket kan ske genom att de lönegrundade socialskyddsavgifterna ses över, samtidigt som det bör ses till att det finns tillräckliga medel för att finansiera den sociala tryggheten. Detta förutsätter en sådan omvärdering av finansieringssystemet att kapitalintensiva branscher kommer med ett större finansiellt bidrag till den sociala tryggheten. Det gäller att uppmärksamma småföretagens villkor och de avgifter som påförts dem för att småföretagens viktiga sysselsättningsfrämjande insatser skall kunna stödjas. Utskottet förutsätter att regeringen vidtar ovan relaterade åtgärder i syfte att utveckla finansieringssystemet för socialskyddet. Utskottet utgår ifrån att den föreslagna uppbörden på 1,47 penni per skatteöre som utgör kommunernas andel av finansieringen av tilläggsdelarna enligt folkpensionslagen inte genom statsandelssystemet leder till dubbeluppbörd hos kommunerna. Beträffande motionerna har utskottet intagit en avvisande ståndpunkt. Utskottet föreslår vördsamt att det första och fjärde lagförslaget i regeringens proposition skall godkännas utan ändringar samt att det andra och tredje lagförslaget skall godkännas sålydande: 2. Lag om sjukförsäkringsavgift och sjukförsäkringspremie för 1993 I enlighet med riksdagens beslut stadgas: l Med avvikelse från vad som i 33 l mom. sjukförsäkringslagen (364/63), sådant det lyder i lag av den 4 december 1970 (742/70), stadgas om försäkrads sjukförsäkringspremie är nämnda premie 1,90 penni för varje skattöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen för Försäkringspremien är dock 3,40 penni för varje skattöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen till den del antalet skattören överstiger Då försäkringspremien fastställs beaktas vad som stadgas i inkomstskattelagen ( l ) (Såsom i regeringens proposition) 3. Lag om höjd socialskyddspremie för personer med pensionsinkomst I enlighet med riksdagens beslut stadgas: l och tillämpas vid beskattningenför (Såsom i regeringens proposition) (2 mom. såsom i regeringens proposition) 2 Denna lag träder i kraft den l januari 1993

4 rd - StaUB 85 - RP 288 Utskottet, som lagt regeringens proposition till grund för behandlingen, föreslår samtidigt att lagförslagen i lagmotion nr 51 skall förkastas. Utskottet föreslår vidare att hemställningsmotionerna nr 64/1991 rd, 31 och 41 skall förkastas. Helsingfors den 9 december 1992 I den avgörande behandlingen deltog ordföranden Mattila, vice ordföranden Luttinen, medlemmarna Heikkinen, Hämäläinen, Jakiniemi (delvis), Kallis (delvis), Laaksonen, Lahti Nuuttila, Louvo, Luukkainen, Malm, Ryynänen (delvis), Savolainen, Tiuri, Turunen och Vihriälä samt suppleanterna Apukka, Backman, Enestam (delvis), Lahtinen (delvis), Liikkanen (delvis), Linnainmaa, Pelttari (delvis) och Savela. Reservationer I Såsom det konstateras i den avvikande åsikten till social- och hälsovårdsutskottets utlåtande, har inkomstbeskattningen varit rekordhög År 1993 ökar löntagarnas skattegrad bl.a. på grund av att skatteskalorna inte inflationsjusteras och till följd av tvångslånet. Löntagarnas köpkraft har minskat genom prygelskatten samt andra skatter och avgifter. Detta fördjupar ytterligare depressionen. Socialdemokraterna har i riksdagen konsekvent föreslagit att prygelskatten skall slopas helt. Motsvarande skatteintäkter kan fås genom att öka beskattningen av kapitalinkomster och stora depositioner, genom att skärpa förmögenhetsbeskattningen samt genom att beskatta inkomster av jord- och skogsbruk likvärdigt med andra inkomster. Detta har vi föreslagit i ställningstagandena till budgeten, i lagmotioner och reservationer. I samband med den inkomstpolitiska uppgörelsen avtalades om ett partiellt återtagande av lindringen av prygelskatten. Regeringen har försökt skjuta över skulden till detta på löntagarorganisationerna. De facto är det regeringen som gjort sitt val. Löntagarorganisationerna föreslog regeringen inbesparingar på tre miljarder mark, varigenom den inhiberade minskningen av arbetslöshetsskyddet skulle ha täckts. Inbesparingarna dög inte för regeringen. Därför var man tvungen att gå in för skattehöjningar. Genom att skärpa beskattningen av löntagare och pensionärer är det inte möjligt att minska underskottet i statsekonomin på en bärkraftig grund. Det behövs också inbesparingar. Inbesparingarna måste emellertid allokeras rättvist. Dessutom anser vi att regeringens förslag att öka kommunernas andel av finansieringen av folkpensionernas tilläggsdelar är en åtgärd som fördjupar krisen inom kommunalekonomin. På detta sätt tvingas kommunerna att skära ned basservicen samt att permittera och säga upp personal. På basis av det ovan anförda föreslår vi att det fjärde lagförslaget skall godkännas enligt utskottets förslag, att det tredje lagförslaget förkastas och att det första och andra lagförslaget godkänns sålydande:

5 l. Socialskyddsavgifter för Lag om temporär ändring av folkpensionslagen I enlighet med riksdagens beslut ändras temporärt 3 2m om., 5 l m om., 6, 59 2m om. och 62 folkpensionslagen av den 8 juni 1956 (347/56), dessa lagrum sådana de lyder, 3 2 inom. och 59 2 mom. i lag av den 30 aprill982 (307/82), 5 l mom. i lag av den 29 december 1972 (956/72), 6 delvis ändrad genom lagar av den 4 november 1960 och den 28 juli 1978 (466/60 och 588/78) samt 62 i lag av den 5 februari 1982 (103/82), som följer: 3 (Såsom i utskottets betänkande) 5 Försäkringspremien är 1,55 penni för varje skattöre som har påförts den forsäkrade vid kommunalbeskattningen, med beaktande av vad som stadgas i inkomstskattelagen ( l ). 6 och 59 (Såsom i utskottets betänkande) 62 (l m om. såsom i utskottets betänkande) En kommun skall till folkpensionsanstalten av kostnaderna för pensionernas tilläggsdelar betala 0,98 penni per skattöre av det sammanlagda antal skattören som bestämts vid den ordinarie beskattning som genomförts i kommunen det föregående året. Kommunen skall betala in 1112 av beloppet till länsskatteverket senast den l O dagen i varje kalendermånad. Angående betalning, debitering, återbetalning av prestation som betalts till ett för högt belopp eller utan fog, höjning av prestation, dröjsmålspåföljder, uppbörd, indrivning, redovisning och ändringssökande i fråga om kommunerna gäller i övrigt i tillämpliga delar vad i lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift (366/63) och lagen om skatteuppbörd (611/78) stadgas om arbetsgivares socialskyddsavgift, med undantag för det anmälnings- och avdragsförfarande som stadgas i 5 l mom. lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift. Närmare stadganden om kommunens redovisning för 1993 ges genom förordning. (3 m om. såsom i utskottets betänkande) Ikraftträdelsestadgandet (Såsom i utskottets betänkande) 2. Lag om sjukförsäkringsavgift och sjukförsäkringspremie för 1993 I enlighet med riksdagens beslut stadgas: l Med avvikelse från vad som i 33 l mom. sjukförsäkringslagen (364/63), sådant det lyder i lag av den 4 december 1970 (742/70), stadgas om försäkrads sjukförsäkringspremie är nämnda premie 1,70 penni för varje skattöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen för Försäkringspremien är dock 2, 70 penni för varje skattöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen till den

6 rd - StaUB 85 - RP 288 del antalet skattören överstiger Då försäkringspremien fastställs beaktas vad som stadgas i inkomstskattelagen ( l ). 2-4 (Såsom i utskottets betänkande) Helsingfors den 9 december 1992 Matti Luttinen Pentti Lahti-Nuuttila Jouni Backman Tuulikki Hämäläinen Lea Savolainen II Eftersom de i utskottets betänkande godkända folkpensions- och sjukförsäkringspremierna drabbar pensionärerna så pass orättvist och eftersom de föreslagna avgifterna för arbetstagare och försäkrade inte har graderats enligt betalningsförmågan har vi inte kunnat godkänna förslaget i betänkandet. Vi hänvisar till II avvikande åsikten till social- och hälsovårdsutskottets utlåtande och till den där anförda detaljmotiveringen. På basis av det ovan stående föreslår vi att det fjärde lagförslaget i utskottets betänkande skall godkännas utan ändringar, att det tredje lagförslaget förkastas och att det första och andra lagförslaget godkänns sålydande: l. Lag om temporär ändring av folkpensionslagen I enlighet med riksdagens beslut ändras temporärt 3 2 mom., 5 l mom. samt 6 (utesl.) och 62 folkpensionslagen av den 8 juni 1956 (347/56), dessa lagrum sådana de lyder, 3 2 mom. (utesl.) i lag av den 30 aprill982 (307/82), 5 l mom. i lag av den 29 december 1972 (956/72), 6 delvis ändrad genom lagar av den 4 november 1960 och den 28 juli 1978 (466/60 och 588/78) samt 62 i lag av den 5 februari 1982 (103/82), som följer: 3 En privat arbetsgivare skall, enligt vad därom särskilt stadgas, i arbetsgivares folkpensionsavgift från den l januari 1993 till den 31 december samma år betala 2,15 procent av det för förskottsuppbörd underkastade lönebeloppet. Har beloppet av de normala avskrivningar som vid statsbeskattningen en skattskyldig arbetsgivare som idkar affärsverksamhet uppgivit i skattedeklarationen för senast verkställd beskattning och som han gjort på anskaffningsutgiften för förslitning underkastade anläggningstillgångar varit större än mark och samtidigt minst JO och högst 30 procent av det belopp som han under samma skatteår utbetalt i löner, är avgiftens storlek under det kalenderår som följer på den senast verkställda beskattningen likväl 3,45 procent av det förskottsinnehållning underkastade lönebeloppet. Har beloppet av en sådan arbetsgivares ovan avsedda avskrivningar varit större än mark och samtidigt över 30 procent av de utbetalda lönernas belopp, är avgiften 4,95 procent av det förskottsinnehållning underkastade lönebeloppet. Vad som ovan sägs om fastställande av folkpensionsavgift för privata arbetsgivare gäller i tillämpliga delar även sådana statliga affärsverk på vilka lagen om statens affärsverk

7 Socialskyddsavgifter för tillämpas (627/87). Hos staten och andra statliga inrättningar än de oyan nämnda affärsverken samt hos landskapet Aland, kommunala affärsverk, kommunerna och kommunalförbunden, den evangelisk-lutherska kyrkan och dess församlingar och församlingsförbund samt hos det ortodoxa kyrkosamfundet och dess församlingar uppbärs i folkpensionsavgift 2, 70 procent av det förskottsuppbörd underkastade lönebelopp som utbetalts till en arbetstagare. 5 Försäkringspremien är 1,55 penni för varje skattöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen. Försäkringspremien är dock 2,55 penniför varje skattöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen till den del antalet skattören överskrider ören samt ytterligare en penni för varje JOO 000 ören som överskrider denna gräns. 6 Försäkringspremie påförs inte försäkrad l) som vid skatteårets utgång inte fyllt 16 år, 2) för pensionsinkomsten om den försäkrade enligt denna lag fått invalidipension, arbetslöshetspension eller ålderdomspension, eller 3) som avlidit under skatteåret. 59 (Utesl.) 62 (l mom. såsom i utskottets betänkande) En kommun skall till folkpensionsanstalten av kostnaderna för pensionernas tilläggsdelar betala 0,98 penni per skattöre av det sammanlagda antal skattören som bestämts vid den ordinarie beskattning som genomförts i kommunen det föregående året. Kommunen skall betala in 1112 av beloppet till länsskatteverket senast den 10 dagen i varje kalendermånad. Angående betalning, debitering, återbetalning av prestation som betalts till ett för högt belopp eller utan fog, höjning av prestation, dröjsmålspåföljder, uppbörd, indrivning, redovisning och ändringssökande i fråga om kommunerna gäller i övrigt i tillämpliga delar vad i lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift (366/63) och lagen om skatteuppbörd (611/78) stadgas om arbetsgivares socialskyddsavgift, med undantag for det anmälnings- och avdragsförfarande som stadgas i 5 l mom. lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift Närmare stadganden om kommunens redovisning för 1993 kan ges genom förordning. (3 mom. såsom i utskottets betänkande) Ikraftträdelsestadgandet (l mom. såsom i utskottets betänkande) Vad som stadgas i 3 2 mom. tillämpas på arbetsgivares folkpensionsavgift för löner som utbetalas 1993, och vad som stadgas i 5 l mom. vid beskattningen för stadgandena i 6 (utesl.) och 62 är i kraft till och med den 31 december Lag om sjukförsäkringsavgift och sjukförsäkringspremie för 1993 I enlighet med riksdagens beslut stadgas: l Med avvikelse från vad som i 33 l mom. sjukförsäkringslagen (364/63), sådant det lyder i lag av den 4 december 1970 (742/70), stadgas om försäkrads sjukförsäkringspremie är nämnda premie 1,70 penni för varje skattöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen för Försäkringspremien är dock 2,70 penni för varje skattöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen till den del antalet skattören överstiger samt ytterligare en penni för varje JOO 000 öre som överskrider denna gräns. 2 Med avvikelse från vad i l l mom. lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift (366/63), sådant det lyder i lag av den 11 augusti 1978 (613/78),

8 rd - StaUB 85 - RP 288 stadgas om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift uppbärs hos privata arbetsgivare, enligt vad därom stadgas särskilt, i arbetsgivares sjukförsäkringsavgift från den l januari 1993 till den 31 december samma år 1,45 procent av detförskottsuppbörd underkastade lönebeloppet. Har beloppet av de normala avskrivningar som vid statsbeskattningen en skattskyldig privat arbetsgivare som idkar affärsverksamhet uppgivit i skattedeklarationen för senast verkställda beskattning och som han gjort på anskaffningsutgiften för förslitning underkastade anläggningstillgångar varit större än mark och samtidigt minst 10 och högst 30 procent av det belopp som han under samma skatteår utbetalt i löner, är avgiftens storlek under det kalenderår somföljer på den senast verkställda beskattningen likväl2,45 procent av detförskottsinnehållning underkastade lönebeloppet. Har beloppet av en sådan arbetsgivares ovan avsedda avskrivningar varit större än mark och samtidigt över 30 procent av de utbetalda lönernas belopp, är avgiften 3,95 procent av det förskottsinnehållning underkastade lönebeloppet. Vad som ovan sägs om fastställande av sjukförsäkringsavgift för privata arbetsgivare gäller i tillämpliga delar även sådana statliga affärsverk på vilka tillämpas lagen om statens affärsverk (627/87) (utesl.). Hos staten och andra statliga inrättningar än,de ovan nämnda affärsverken, hos landskapet Aland och de kommunala affärsverken samt hos kommunerna och kommunalförbunden, (utesl.) evangelisk-lutherska kyrkan och dess församlingar och församlingsförbund samt hos ortodoxa kyrkosamfundet och dess församlingar uppbärs i sjukförsäkringsavgift 2, 70 procent av det förskottsuppbörd underkastade lönebelopp som har utbetalats till en arbetstagare den l januari 1993 eller senare samma år. 3 (Utesl.) 4 (Såsom i utskottets betänkande) Helsingfors den 9 december 1992 Asko Apukka Timo Laaksonen III F ör att främja en bärkraftig utveckling borde beskattningens tyngdpunkt förskjutas mot miljöbeskattning. Den s.k. gröna skattereformen, som innebär att arbetsgivamas socialskyddsavgifter förenklas och deras inkomstbeskattning lindras genom en omfattande miljöbeskattning, skulle både minska miljöproblemen och förbättra sysselsättningen. För att reformens effekter inte endast skall bli fiskala borde flera miljarder mark av budgetintäkterna av inkomstskatten överföras för att i stället uppbäras genom miljöbeskattning. Miljöbeskattningen bör i form av föroreningsskatter inriktas på de värsta luft-, mark- och vattendragsföroreningama, i form av resursskatter på betydande exploatering av naturtillgångar samt i form av energiskatter på fossila bränslen. Beskattningen bör fortgående utvecklas i denna riktning och regeringen bör redan nästa år då budgeten offentliggörs lägga fram ett flerårigt program som klart anger en målmedveten strä- van att radikalt ändra hela beskattningsstrukturen. Med intäkterna av miljöskattema bör såväl inkomstskattema som socialskyddsavgifterna minskas. Om dessutom driftsbidraget läggs till grund för socialskyddsavgiften i stället för lönebeloppet skulle detta gynna arbetskraftsintensiva företag och drabba kapitalintensiva företag. Arrangemanget skulle innebära ett slags automatiskt system för utjämning av konjunkturerna: under en högkonjunktur skulle folkpensionsanstalten få mera pengar än under en lågkonjunktur eftersom driftsbidragen under ett uppsving är större än under depressioner. Om man övergår till att beskatta miljöolägenheter i stället för arbete förbättras konkurrensförmågan inom de arbetskraftsintensiva branscherna. Det vore förnuftigt att införa de nya miljöskattema under en lågkonjunktur eftersom anpassningssvårigheterna där är minst. Då skulle företagssektorn i tillräckligt god tid få de rätta

9 Socialskyddsavgifter för signalerna om den kommande utvecklingstrenden inom beskattningen och företagen kunde beakta detta i sina framtida investeringsplaner. På basis av det ovan anförda föreslår vi att Riksdagen då den antar lagen konstaterar följande: "Regeringen bör omedelbart undersöka möjligheterna att förskjuta beskattningens tyngd- Hdsingfors den 9 december 1992 punkt från beskattning av arbete till miljöbeskattning. I den första fasen skulle fossila bränslen beläggas med en avgift enligt de koldioxidutsläpp som uppstår vid förbränning av respektive ämne. Utöver en energiavgift borde avgifter på utsläpp av avloppsvatten, olika slags bruksavgifter inom avfallshanteringen samt nyttighetsavgifter införas. Genom avkastningen av miljöskattema kunde de indirekta arbetskraftskostnaderna sänkas." Hannele Luukkainen Jouni Backman Matti Luttinen Tuulikki Hämäläinen Pentti Lahti-Nuuttila Lea Savolainen Asko Apukka Timo Laaksonen B

10 lo 1992 rd - StaUB 85 - RP 288 RIKSDAGENS GRUNDLAGSUTSKOTT Bilaga l Helsingfors den l december 1992 Utlåtande nr 29 Till statsutskottet När riksdagen den 17 november 1992 remitterade regeringens proposition nr 288 med förslag tilllagstiftning om socialskyddsavgifter och -premier för 1993 till statsutskottet för beredning bestämde den samtidigt att grundlagsutskottet skall avge utlåtande i ärendet till statsutskottet. Utskottet har hört äldre regeringssekreteraren Anja Kairisala vid social- och hälsovårdsministeriet, ekonomiske experten Juhani Turkkila vid Finlands Stadsförbund, vice verkställande direktören Leif Engfelt och juristen Taisto Ahvenainen vid Suomen Kunnallisliitto, direktören Berndt Långvik vid Finlands svenska kommunförbund, professom Mikael Riden, juris doktom, förvaltningsrådet Toivo Holopainen, professom Antero Jyränki, tf. professom Kai Kalima, juris doktorn, lagstiftningsdirektör Matti Niemivuo, biträdande professom Aimo Ryynänen och professom Ilkka Saraviita. Efter att ha behandlat ärendet från statsförfattningsrättslig synpunkt anför grundlagsutskottet vördsamt följande. Regeringens proposition I propositionen föreslås bland annat att det 1993 skall uppbäras 1,47 penni per skatteöre av det sammanlagda beloppet skatteören som kommunerna får vid den ordinarie beskattningen såsom kommunernas andelar av finansieringen av tilläggsdelarna i enlighet med folkpensionslagen. Folkpensionsanstaltens andel av tilläggsdelarna skall vara 52,0 % medan staten i övrigt svarar för utgifterna för tilläggsdelarna. Propositionen ansluter sig till budgetpropositionen för De föreslagna lagarna avses träda i kraft den l januari I propositionens motivering till lagstiftningsordningen behandlas kommunernas andel av kostnaderna för tilläggsdelarna. I motiveringen anser regeringen att det inte står i strid med den kommunala självstyrelsen att kommunernas ekonomiska belastning ökar märkbart till följd av det som föreslås i propositionen. Regeringen finner det emellertid önskvärt att utlåtande från grundlagsutskottet inhämtas om förslaget. Utskottets ställningstaganden Grundlagsutskottet har bedömt enbart den kommunala betalningsandelen enligt 62 i det första lagförslaget från statsförfattningsrättslig synpunkt. Utskottet utredde en liknande skyldighet till kommunala penningprestationer som en statsförfattningsrättslig fråga som bl.a. gäller den kommunala självstyrelsen under 1985 års riksdag då utskottet avgav sitt utlåtande nr 18/1985 rd i ärendet. Utskottet ansåg då att det hos kommunerna kan uppbäras en avgift av skattenatur för att täcka kostnaderna för folkpensionernas tilläggsdelar, om bara den härav föranledda ekonomiska belastningen för kommunerna inte blir så stor att den står i strid med den kommunala självstyrelsen som baserar sig på 51 2 mom. regeringsformen. Utskottet konstaterade beträffande denna gränsdragning med hänvisning till sitt tidigare utlåtande nr rd att kommunernas skattskyldighet gentemot staten står i konflikt med regeringsformen, t.ex. i det fall att syftet med den är att undergräva eller omintetgöra kommunernas självstyrelse. I denna grundläggande fråga som gäller bedömningen av lagstiftningsordningen kom utskottet fram till det resultatet att en avgift av skattenatur som skall uppbäras hos kommunerna till det i det aktuella lagförslaget stadgade beloppet (= 0,93 penni per skatteöre) i och för sig inte står i konflikt med det grundlagsfästa skydd som den kommunala självstyrelsen åtnjuter. Utskottet ansåg sålunda 1985 att det var möjligt att genom en vanlig lag utan hinder av det grundlagsfästa skyddet för den kommunala

11 Socialskyddsavgifter for självstyrelsen stadga om just en sådan typ av kommunal finansieringsskyldighet gentemot staten som avses i det föreliggande lagförslaget. Detta ställningstagande bör ses mot den bakgrunden att utskottet omfattat en sådan tolkningspraxis (se GrUU 14/1986 rd) att kommunernas i grundlag tryggade självstyrelse främst inbegriper kommunal beskattningsrätt samt rätt för kommuninvånarna att själva bestämma om sina förvaltningsorgan och kommunens rätt att själv besluta om de kommunala tjänstemännens och arbetstagarnas avlöning och om andra anställningsvillkor. Utskottets tolkningspraxis i fråga om det i grundlag stadgade skyddet för kommunernas självstyrelse tyder även med beaktande av andra än ovan nämnda avgöranden närmast på att 51 2 room. regeringsformen går ut på till att hindra sådana ändringar av självstyrelsens centrala innebörd som de facto skulle göra självstyrelsen betydelselös. En konsekvens av denna ståndpunkt är att det under hela den tid som det nuvarande systemet med kommunal självstyrelse har varit i kraft ansetts vara möjligt att genom lag påföra kommunerna nya obligatoriska uppgifter. Den i propositionen föreslagna kommunala andelen av finansieringen av folkpensionernas tilläggsdelar är 1,47 penni per skatteöre av det sammanlagda antalet skatteören som kommunen erhållit vid den ordinarie beskattningen. Denna betalningsandel är mer än en och en halv gång så stor som den avgift ~y skattenatur som utskottet behandlade Aven jämfört med den nuvarande avgiften på 0,98 penni skulle kommunernas ekonomiska belastning öka betydligt till följd av propositionen. Ä ven om kommunernas ekonomiska belastning ostridigt ökar betydligt om förslaget blir lag bör man dock enligt utskottets mening betona det enda faktum som i detta avseende är väsentligt såsom en statsförfattningsrättslig grund, nämligen att kommunernas skyldighet att betala penningprestationer till staten till föreslaget belopp inte skulle hindra kommunerna från att fatta beslut om sin egen ekonomi. Med beaktan- de av tolkningspraxis hittills i fråga om det grundlagsfästa skyddet för kommunernas självstyrelse bör det enligt utskottets uppfattning på statsförfattningsrättsliga grunder sålunda kunna dras den slutsatsen att förslaget inte innebär ett sådant ingrepp i den centrala innebörden av kommunernas självstyrelse som de facto skulle göra självstyrelsen betydelselös. Därför står förslaget inte i strid med den självstyrelse som kommunerna tillförsäkrats i 51 2 room. regeringsformen. Det första lagförslaget kan sålunda utan hinder av den föreslagna betalningsskyldigheten behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Enligt utskottets uppfattning harmonierar det illa med de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna att kommunerna permanent skulle vara tvungna att till staten betala ett belopp som är beroende av skatteöresintäkterna i respektive kommun. Det är svårt att i sig samordna en sådan finansieringsuppgift med principen om kommunal självstyrelse, även om den inte står i strid med grundlagen, i synnerhet som den kommunala självbeskattningsrätten traditionellt ansetts utgöra en väsentlig del av den i grundlag tryggade självstyrelsen. De ekonomiska relationerna mellan kommunerna och staten bör primärt bygga på statsandelslagstiftningen. Ett av de primära syftena med statsandelsreformen, som träder i kraft vid ingången av nästa år, är att bibehålla kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna på 1992 års nivå. Utskottet fåster statsutskottets uppmärksamhet vid att den föreslagna kommunala finansieringsuppgiften ändrar denna kostnadsfördelning väsentligt om inte den genom statsandelssystemet kumulerade effekten av en sådan utomstående finansiering från kommunerna elimineras. På basis av det ovan sagda anför grundlagsutskottet vördsamt att lagförslagen kan behandlas i den ordning somföreskrivs i 66 riksdagsordningen. I den avgörande behandlingen deltog ordföranden Zyskowicz, vice ordföranden Alho, medlemmarna Jansson, Jäätteenmäki, Kaarilahti, Kekkonen, Koskinen, Laine, M. Laukkanen, J. Leppänen, Moilanen, Nikula, Näsi, Varpasuo, Vistbacka, Vähänäkki och Väistö.

12 rd - StaUB 85 - RP 288 Enligt vår uppfattning innebär den i propositionen (RP nr 288) föreslagna skyldigheten för kommunerna att betala en större andel av folkpensionens tilläggsdel ett så djupgående ingrepp särskilt i de kommuners självbestämmanderätt vars ekonomiska situation är svårast, att lagen måste stiftas i grundlagsordning (RO 67 ). Vi motiverar vår ståndpunkt som följer: Lagstiftningen från 1985, varigenom kommunerna ålades skyldighet att på basis av antalet skatteören betala en avgift av skattenatur för kostnaderna för folkpensionens tilläggsdelar, innebar att intäkter om 1,1 miljard mark av kommunalskatten togs in i folkpensionskostnaderna. Den nu föreslagna betalningsskyldigheten betyder att kommunernas disponibla inkomster av kommunalskatten minskar med 4,4 miljarder mark. Kommunernas centralorganisationer uppskattar att det nu är fråga om en extra räkning på l 500 miljoner mark för kommunerna. Grundlagsutskottet hade till uppgift att bl.a. dryfta om denna extra belastning för kommunerna innebär ett sådant ingrepp i den i 51 2 mom. regeringsformen stadgade kommunala självstyrelsen att det endast kan genomföras i den ordning som RO 67 stadgar. Utskottsmajoriteten kom fram till det resultatet att förslaget inte innebär ett sådant ingrepp i den kommunala självstyrelsens centrala innebörd som skulle göra självstyrelsen betydelselös i sak. Enligt vår uppfattning kommer kommunernas extra belastning om 1,5 miljarder mark att medföra att nästan hundra kommuner - de kommuner som har de största ekonomiska problemen - ställs inför ett övermäktigt behov av att försämra bl.a. basservicen. Hänvisande till sakkunnigutlåtanden konstaterar vi att kärnan i den kommunala självstyrelsen - den kommunala beskattningsrätten - innebär att kommunernas ekonomiska resurser bör användas för skötseln av självstyrelseuppgif- Helsingfors den l december 1992 Avvikande åsikter I ter. Även om vi i och för sig anser det motiverat att kommunerna är med och finansierar kostnaderna för folkpensionen borde kommunernas betalningsskyldighet klarare kopplas samman med de tilläggsdelar till folkpensionen som kommuninvånarna får än vad som fallet är i fråga om denna avgift av skattenatur, för att betalningsskyldigheten skall kunna genomföras utan att den kommunala självstyrelsen kränks. Under propositionens behandling har det dessutom framgått att propositionen uppenbarligen också innebär ett ingrepp i artikel 9 i den europeiska stadgan om lokal självstyrelse, som är bindande för Finland. I artikeln konstateras att de lokala myndigheterna inom ramen för den nationella ekonomiska politiken är berättigade att få tillräckligt stora egna ekonomiska resurser som de fritt får disponera inom ramen för sin behörighet. Den allmänna utgångspunkten bör vara att det ankommer på staten att vid behov stödja kommunerna ekonomiskt. Den föreliggande propositionen innebär en åtgärd av exakt motsatt slag: staten föreslår- för att få medel- att kommunerna skall betala en större betalningsandel på grund av avsaknaden av anslag för folkpensionernas tilläggsdel Med tanke på kommunernas ekonomiska självstyrelse är problemet här att kommunerna ensidigt åläggs att medverka till att lösa problemen inom statsekonomin och att kommunernas medel härigenom de facto används för att finansiera utgifter för ändamål som staten, dvs. riksdagens majoritet, beslutar om. På basis av det ovan sagda anför vi vördsamt att detförsta lagförslaget bör behandlas i den ordning som 67 riksdagsordningen föreskriver och att det andra, tredje och fjärde lagförslaget kan behandlas i den ordning som stadgas i 66 riksdagsordningen. Ensio Laine Arja Alho Antero Kekkonen Raimo Vistbacka Matti Vähänäkki

13 Socialskyddsavgifter för Vi anser att den föreslagna ändringen av 62 folkpensionslagen inte överensstämmer med den självstyrelse som 51 2 mom. regeringsformen och 9 art. i den europeiska stadgan om lokal självstyrelse tillförsäkrar kommunerna. Skälen är följande: 1. Kommunernas skyldighet att svara för kostnaderna för pensionernas tilläggsdelar grundar sig på principen om att fattigvården skall utges av allmänna medel. Denna skyldighet berättigar inte staten att beskatta kommunerna. 2. Lagändringen syftar till att balansera statens utgifter och att staten skall få en del av de inbesparingar som staten förväntar sig att kommunerna gör. Det hör inte till de kommunala uppgifterna att balansera upp statens utgifter. Kommunernas möjligheter att spara varierar från kommun till kommun. Dessa möjligheter kan staten påverka i ringa grad. Kommunerna har beskattningsrätt för att täcka sina kommunala utgifter; inte statens. Det Helsingfors den l december 1992 II hör till statens uppgifter att stöda kommunerna, inte tvärtom. 3. Grundlagsutskottet uttalade i utlåtande nr 18/1985 rd tveksamhet till den dåvarande höjningen av tilläggsdelarna. Ifall höjningen den gången blivit så stor som nu hade kritiken varit ännu starkare. En stegvis höjning lindrar inte kritiken. 4. I små kommuner kan det vara svårt eller omöjligt att uppnå sparmålen. Ändå gäller betalningsskyldigheten enligt lagförslaget alla kommuner oberoende av ekonomiska resurser. Därmed kan en svag kommuns självstyrelse sättas ur spel i strid med regeringsformen. Sammanfattningsvis konstaterar vi att lagändringen tar sikte på något helt annat än det som är avsikten med kostnadsfördelningen av folkpensionernas tilläggsdelar. En sådan lagstiftning bör inte alls förekomma, inte ens fastän den tillkommer i grundlagsenlig ordning. Gunnar J ansson Päivi Varpasno

14 rd - StaUB 85 - RP 288 RIKSDAGENS SOCIAL- OCH HÄLSOV ÅRDSUTSKOTT Bilaga 2 Helsingfors den 8 december 1992 Utlåtande nr 9 Till statsutskottet När riksdagen den 17 november 1992 remitterade regeringens proposition nr 288 med förslag till lagstiftning om socialskyddsavgifter och -premier för 1993 till statsutskottet för beredning bestämde den samtidigt att social- och hälsovårdsutskottet skall avge utlåtande i saken till statsutskottet. Med anledning av ärendet har utskottet hört äldre regeringssekreteraren Anja Kairisalo vid social- och hälsovårdsministeriet, äldre budgetsekreteraren Paavo Kytömäki vid finansministeriet, avdelningschefen Antti Arola vid folkpensionsanstalten, ekonomiske experten Juhani Turkkila vid Finlands Stadsförbund, vice verkställande direktören Leif Engfelt och juristen Taisto Ahvenainen vid Suomen Kunnallisliitto, direktören Berndt Långvik vid Finlands svenska kommunförbund, ombudsmannen Pekka Piispanen vid Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund, direktören Pekka Merenheimo vid Affärsarbetsgivarnas Centralförbund, utrednings se k reteraren Kaija Kallinen vid Finlands Fackförbunds Centralorganisation, planeringschefen Olli Saariaho vid Akava, socialsekreteraren Veikko Simpanen vid Finlands Tekniska Funktionärsorganisationers Centralförbund och avdelningsdirektören Keijo Hyvönen vid Centralförbundet för Lant- och skogsbruksproducenter MTK. Regeringen föreslår att 1993 hos arbetsgivare inom den privata företagsverksamheten och hos statens affärsverk i folkpensionsavgift skall bäras upp 2,40 procent av det lönebelopp som är underkastat förskottsuppbörd och i sjukförsäkringsavgift 1,45 procent. Hos offentligrättsliga arbetsgivare skall bäras upp en folkpensionsavgift på 3,95 procent och hos andra offentligrättsliga arbetsgivare än kyrkan 2,70 procent i sjukförsäkringsavgift. Kyrkans och dess församlingars sjukförsäkringsavgift föreslås vara 4,20 procent. Enligt propositionen skall arbetsgivares barnbidragsavgift inte bäras upp De försäkrades folkpensionspremie skall sänkas till 1,80 penni per skatteöre. De försäkrades sjukförsäkringspremie föreslås likaså bli sänkt till l, 70 penni per skatteöre, men den skall vara 3,20 penni per skatteöre för den del som överstiger öre. Vidare skall hos dem som har pensionsinkomst bäras upp l penni i folkpensionspremie och 2 penni i sjukförsäkringspremie per skatteöre vid kommunalbeskattningen för Den sammantagna höjningen av försäkringspremierna skall dock utgöra högst 3 procent av den skattepliktiga pensionsinkomsten. År 1993 skall kommunernas andelar av finansieringen av tilläggsdelarna i enlighet med folkpensionslagen vara 1,47 penni per skatteöre av den sammanräknade uttaxeringen per skatteöre som kommunerna får vid beskattningen. Folkpensionsanstaltens andel av tilläggsdelarna föreslås vara 52,0 procent medan staten i övrigt svarar för utgifterna. Det som stadgas om folkpensionsfondens minimitillgångar skall temporärt ändras så att fonden vid kalenderårets utgång skall utgöra minst 4 procent av de sammanlagda årliga kostnaderna för folkpensionsförsäkringen. staten skall alltjämt garantera folkpensionsanstaltens likviditet. Regeringen föreslår att minimibeloppet för statens andel av sjukförsäkringsfonden temporärt skall ändras så att fonden vid utgången av kalenderåret utgör minst 8 procent av de årliga totalkostnaderna. De lagändringar som gäller socialskyddsavgifterna och folkpensionsanstaltens finansiering avses träda i kraft den l januari Propositionen hänger samman med budgetpropositionen för 1993 och avses bli behandlad i samband med den. Social- och hälsovårdsutskottet finner det viktigt att folkpensionsanstaltens finansiering ställs på en hållbar och stabil grund. Betalarnas finansiella bidrag bör vara rättvisa. I och med det föreslagna förfarandet som bl.a. betyder högre indirekta arbetskraftskostnader för kommunerna blir det svårare att utveckla den kommunala servicen. Finansieringssystemet bör revideras så

15 Socialskyddsavgifter för att staten och kommunerna behandlas lika i förhållande till privata arbetsgivare och församlingar vad gäller folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna. Förfarandet bör inte heller ha negativa konsekvenser för utvecklingen av den kommunala servicen. Betalningssystemet bör också gynna arbetskraftsintensiva företag, vilket kan ske genom att de lönegrundade socialskyddsavgifterna ses över, samtidigt som det bör ses till att det finns tillräckliga medel att finansiera den sociala tryggheten med. Detta förutsätter en sådan omvärdering av finansieringssystemet att kapitalintensiva branscher kommer med ett större finansiellt bidrag till den sociala tryggheten. Det gäller att uppmärksamma småföretagarnas villkor och de avgifter som påförts dem för att småföretagens viktiga sysselsättningsfrämjande insatser skall kunna stödjas. Utskottet föreslår att statsutskottet skall förutsätta att regeringen med det snaraste vidtar åtgärder för att låta utreda grunderna för försäkringsavgifterna för att alla de som genom EESavtalet kommer i åtnjutande av folkpensionsan- staltens förmåner skall vara med om att fmansiera dem på lika villkor. Enligt vad utskottet erfarit har regeringen och löntagarnas centralorganisationer i samband med den inkomstpolitiska uppgörelsen kommit överens om att de försäkrades sjukförsäkringspremier höjs med 0,20 penni per skatteöre 1993 jämfört med budgetpropositionen. Med hänsyn till att överenskommelsen lämpligen verkställs genom den föreliggande propositionen föreslår social- och hälsovårdsutskottet att det andra lagförslaget i propositionen ändras. Utskottet föreslår en teknisk justering i det tredje lagförslaget i regeringens proposition. Hänvisande till det ovan anförda och propositionens motivering finner social- och hälsovårdsutskottet propositionen behövlig och ändamålsenlig. Utskottet anför således vördsamt som sitt utlåtande att det första och fjärde lagförslaget bör godkännas utan ändringar och att det andra och tredje lagförslaget bör godkännas sålydande: 2. Lag om sjukf"orsäkringsavgift och sjukförsäkringspremie för 1993 I enlighet med riksdagens beslut stadgas: l Med avvikelse från vad som i 33 l mom. sjukförsäkringslagen (364/63), sådant det lyder i lag av den 4 december 1970 (742/70), stadgas om försäkrads sjukförsäkringspremie är nämnda premie 1,90 penni för varje skatteöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen för Försäkringspremien är dock 3,40 penni för varje skatteöre som har påförts den försäkrade vid kommunalbeskattningen till den del antalet skatteören överstiger Då försäkringspremien fastställs beaktas vad som stadgas i inkomstskattelagen ( l ). 2-4 (Såsom i regeringens proposition)

16 rd - StaUB 85 - RP Lag om höjd socialskyddspremie iör personer med pensionsinkomst I enlighet med riksdagens beslut stadgas: l (Såsom i regeringens proposition) 2 Denna lag träder i kraft den l januari Lagen tillämpas vid beskattningen för (2 mom. såsom i regeringens proposition) I den avgörande behandlingen deltog ordföranden Skinnari, vice ordföranden Taina, medlemmarna Ala-Harja, U. Anttila (delvis), Antvuori (delvis), Hiltunen, Hurskainen, Kauppinen (delvis), Kemppainen, Kuittinen, Muttilainen, Nordman, O. Ojala, Perho-Santala, Puhakka (delvis), Puisto och Stenius-Kaukonen samt suppleanterna Mäkipää (delvis) och Saari. Avvikande åsikter Inkomstbeskattningen har varit rekordhög under Och 1993 stiger beskattningen av löntagare ytterligare. Den s.k. prygelskatten och andra skatteförhöjningar har radikalt skurit ner löntagamas köpkraft. skattehöjningarna och den minskade köpkraften har bidragit till att förvärra konjunkturläget. Socialdemokraterna har konsekvent föreslagits i riksdagen att prygelskatten skall slopas helt och hållet. skatteintäkter till motsvarande belopp kan tas in genom skärpt beskattning av kapitalinkomster, stora depositioner och förmögenhet samt genom att inkomster av jord- och skogsbruk beskattas på samma sätt som andra inkomster. I samband med den inkomstpolitiska uppgörelsen kom partema överens om att den aviserade sänkningen av prygelskatten delvis inte skall fullföljas. Regeringen har försökt lämpa över skulden för detta på löntagarrörelsen. Men i själva verket var det regeringen som fick välja. Löntagarorganisationerna kom med ett förslag hur regeringen skulle kunna spara in tre miljarder mark för att täcka gapet som uppstod när utkomstskyddet för arbetslösa inte skars ned. Men de föreslagna besparingarna föll inte regeringen i smaken. Det var därför skattema måste höjas. Underskotten i statsekonomin kan inte regleras bestående genom att beskattningen av löntagare I och pensionärer skärps. Det behövs också besparingar. Men de måste vara rättvisa och drabba andra grupper än arbetslösa, sjuka och pensionärer. Socialdemokraterna är beredda att vid behov hjälpa till med att finna lämpliga sparåtgärder och arbeta för att de skall godkännas. I det dåliga ekonomiska läget har finländska företag mycket varierande möjligheter att medverka vid finansieringen av den sociala tryggheten. Exportindustrin har tack vare devalveringarna fått avsevärt bättre internationell konkurrenskraft och kunde därför gott och väl ge större finansiella bidrag för att täcka det inkomstbortfall i statsekonomin som den tynande hemmamarknadsindustrin och arbetslösheten medför. Vi anser därför att statsutskottet bör utreda möjligheterna och allvarligt överväga att återinföra graderingen av socialskyddsavgifterna för privata arbetsgivare, som avskaffades Därtill anser vi att regeringens förslag att kommunerna skall betala en större andel av finansieringen av folkpensionens tilläggsdel bara resulterar i att kommunernas ekonomi blir ännu sämre. Därigenom blir kommunerna tvungna att skära ner sin primärservice och permittera eller säga upp personalen. På grundval av det ovan sagda föreslår vi att det fjärde lagförslaget i regeringens proposition bör godkännas i enlighet med utskottets utlåtande,

17 Socialskyddsavgifter för att den försäkrades folkpensionspremie enligt detförsta lagförslaget bör flara 1,55 penni per skatteöre och kommunernas avgifter för pensionernas tilläggssdelar till folkpensionsanstalten 0,98 penni per skatteöre, Helsingfors den 8 december 1992 att denförsäkrades sjukförsäkringspremie enligt det andra lagförslaget bör vara 1,70 penni till den del antalet skatteören understiger och 2, 70 penni till den del de överstiger och att det tredje lagförslaget bör förkastas. Jouko Skinnari Kyllikki Muttilainen Sinikka Horskaineo Virpa Puisto Ulla Anttila Avsikten med förslaget att höja sjukförsäkringspremien för pensionärer med 2 penni och folkpensionspremien med l penni är att bära upp över en miljard mark i extra skatter hos pensionärerna. Beskattningen skärps med 3 procent redan vid månatliga pensioner på 3 l 00 mark för ensamstående pensionärer och mark för pensionärsmakar. Vänsterförbundets riksdagsgrupp kan inte acceptera att pensionärerna påförs extra avgifter och därför föreslår vi att det tredje lagförslaget skall förkastas. Regeringen föreslår att folkpensionspremien skall vara 1,8 penni per skatteöre, m.a.o. ytterligare 0,25 penni högre än Detta ökar alla försäkrades skatter med omkring 630 miljoner mark. Med anledning av den inkomstpolitiska uppgörelsen godkände regeringspartiemas representanter också en extra höjning av de försäkrades sjukförsäkringspremier med 0,20 penni, vilket höjer alla de försäkrades skatter med omkring 500 miljoner mark. Enligt vår mening är det inte rätt att folkpensionspremien bärs upp hos pensionärer utom när det är fråga om löneinkomster. Vi godkänner inte heller att de försäkrades folkpensions- och sjukförsäkringspremier höjs över hela linjen. Däremot föreslår vi att de försäkrades folkpensions- och sjukförsäkringspremier skall graderas. Vi föreslår att folkpensionspremien för en försäkrad tas ner tilll991 års nivå, dvs. till1,55 penni per skatteöre, men att den graderas så att den är 2,55 penni per skatteöre som påförs den försäkrade vid kommunalbeskattningen till den del antalet skatteören överstiger ören och att den ökar med l penni för vatje l skatteören som överstiger denna gräns. Hos de försäkrade skall enligt vårt förslag bäras upp en sjukförsäkringspremie som är gra B II derad på samma sätt från och med den fastslagna nivån 1,7 penni per skatteöre. Vi föreslår att graderingen av privata arbetsgivares folkpensionsavgifter som avskaffades den l juli 1991 skall återinföras Folkpensionsavgiften för en arbetsgivare i I avgiftsklassen bör sänkas till 2,15 procent av det lönebelopp som är underkastat förskottsupp börd. Till II avgiftsklassen bör hänföras de arbetsgivare som haft större regelrätta avskrivningar på anskaffningsutgiften för anläggningstillgångar än mark och samtidigt minst l O och högst 30 procent av de löner som under samma skatteår betalts ut. I denna grupp skall avgiften vara 3,45 procent av de löner som är underkastade förskottsuppbörd. Till III avgiftsklassen hänförs de arbetsgivare vars avskrivningar som avses ovan har varit större än mark och samtidigt över 30 procent av det utbetalade lönebeloppet. Avgiften i denna grupp skall vara 4,95 procent. sjukförsäkringsavgiften för en privat arbetsgivare föreslås vara graderad enligt samma princip så att avgiften i I avgiftsklassen är 1,45 procent, i II avgiftsklassen 2,45 procent och i III avgiftsklassen 3,95 procent. Den föreslagna graderingen ger 1,4 miljarder mer än regeringens proposition. Vänsterförbundets riksdagsgrupp finner det angeläget att folkpensionsanstaltens finansiering åter stabiliseras så att den grundläggande tryggheten inte hotas på väsentliga punkter. Vi föreslår därför att folkpensionsfondens tillgångar (FPL 59 ) höjs från 4 tillbaka till 6 procent och att sjukförsäkringsfondens tillgångar (SFL 59 ) höjs från 8 tillbaka till l O procent. Gällande praxis har ställt folkpensionsanstaltens likviditet på spel och staten har fått lov att träda in nästan vatje månad.