Bevarandeplan. Gärdefjärden SE

Transkript

1 Bevarandeplan Gärdefjärden SE Namn: Gärdefjärden Sitecode: SE Områdestyp: SCI och SPA Area: 362,5 ha Kommun: Skellefteå Karta: 22L Rönnskär (1:50 000), ekonomiska kartan 22L0c och 22L0d Koordinat: Fastighetsägare: Ett flertal privata markägare Ytterligare skyddsform: Naturreservat Naturvårdsförvaltare: Länsstyrelsen Bevarandeplanen fastställd av Länsstyrelsen enligt 27 Förordningen om Områdesskydd (dnr: ) Versionsdatum:

2 Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra värdefullaste naturområden. När Sverige trädde in i EU blev vi också en viktig del av Natura nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura Områdena kan vara mycket olika, men gemensamt för dem är att de är ett exklusivt urval av den värdefullaste naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område skall det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området och hur naturvärdena kan bibehållas. Bevarandeplanen skall svara på frågor som: Varför är området utpekat till Natura 2000? Vilka naturvärden och arter är här viktigast sett ur ett EU-perspektiv? Hur står det till med dessa naturtyper och arter inom området? Vilka bevarandeåtgärder är nödvändiga för att man ska uppnå syftet med området? Hur bör området skötas? Hur följer man upp att området bibehåller och utvecklar de viktigaste naturvärdena? Finns några speciella hot mot området? Var går det att läsa mer om området? Mer information om Natura 2000 Mer information om Natura 2000 hittar du på: Länsstyrelsens hemsida Naturvårdsverkets hemsida eller direkt av Länsstyrelsen på telefon Omslagfoto: Fjällkorna är viktiga för att bevara de öppna fuktängarna kring Gärdefjärden. Foto Peter Näslund

3 Innehåll Översiktskarta... 4 Beskrivning... 5 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet... 6 Naturtypskarta... 7 Ingående arter enligt fågeldirektivet... 8 Några andra viktiga fågelarter... 8 Bevarandesyfte och bevarandemål... 9 Vad kan påverka Natura 2000 området negativt? Bevarandeåtgärder med tidplan Skyddsåtgärder Skötselåtgärder Bevarandetillstånd inom området Uppföljning av bevarandemål för naturtyper och arter Beskrivning av livsmiljöer Beskrivning av fåglar Arter anmälda enligt fågeldirektivet Några andra arter Referenser

4 Karta över Gärdefjärden Bakgrundskarta ur allmänt kartmaterial från Lantmäteriet. Medgivande

5 Beskrivning Naturreservatet och Natura 2000-området Gärdefjärden ligger i direkt anslutning till Lövångers samhälle i Skellefteå kommun. Området utgörs av jordbruksmark, skogsmark, våtmark och öppet vatten. Genom terrängen löper en förkastningslinje i nord-sydlig riktning. Öster om förkastningen har berggrunden höjts och utgörs i dag av ca 60 meter höga skogsklädda berg. Väster om förkastningen är landskapet däremot flackt med finsedimentära jordar och det är på dessa som största delen av Natura 2000-området ligger. Själva fjärden är idag en sjö som bildats genom att landhöjningen snört av den ursprungliga havsviken. Vattenytan ligger ca 4 meter över havet. Mångbyån i områdets nordvästra del utgör det viktigaste tillflödet. Utflödet sker främst via den grävda kanalen Strömmen som binder ihop Gärdefjärden och Avafjärden vilken ännu har en smal förbindelse med havet. Gärdefjärden är omgiven av sura sulfidhalitiga sedimentmarker och skulle naturligt ha varit näringsfattig. Näringstillförsel från omkringliggande jordbruksmarker har dock lett till att fjärden blivit näringsrikare och delvis vuxit igen med säv, vass och fräken. Fjärden har troligen sänkts två gånger, på 1850-talet och 1931, för att utöka arealen åkermark. Gärdefjärden är varierad med höga naturvärden knutna till såväl våtmarksområdet, strandängar som lövrika strandskogar och det är som rastlokal för fågel under vår- och höstflyttningen som den har sitt största värde. Under vårarna rastar stora mängder sim- och dykänder, sångsvanar och gäss. Kombinationen av sammanhängande jordbruksmarker och öppna vattenområden gör området gynnsamt. Här kan fåglarna hitta både mat på åkrar och ängar samt skyddad vila ute i fjärden. På vårarna observeras stora mängder betande gäss och tranor, och bl.a. ljungpipare och brushanar ute på åkrarna. Brun kärrhök och fiskgjuse ses regelbundet över fjärden. Gärdefjärden är inte heller oäven som häckningslokal med omkring 25 häckande våtmarksarter. Häckfågelsbeståndet domineras av änder som gräsand, knipa, kricka och vigg men även ovanligare arter som dvärgmås, gråhakedopping och mindre hackspett häckar. I områdets sydligaste del, helt nära Kyrkstaden i Lövånger, ligger en höglänt udde med barrblandskog och fina hällmarker. Området är redan idag ett fint strövområde och efter mindre röjningar skulle man från hällorna få en fin överblick av fjärden. Våtmarksområdena i kombination med åkermarkerna gör Gärdefjärden till en viktig rastlokal för flyttande fågel. Foto Håkan Lundberg. 5

6 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet Gärdefjärden ingår i nätverket Natura Anledningen till att området utsetts till det europeiska nätverket är att det här finns naturtyper och arter som EU-länderna tillsammans bestämt är extra viktiga att skydda och bevara. Följande naturtyper som ingår i habitatdirektivet 1 är anmälda från området: Kod Naturtyp Areal (ha) 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr Skogar på landhöjningskust 40 91E0 Svämlövskog 65 Det är tveksamt om skogsmarken inom området kan klassificeras som svämlövskogar, och skogsmarken på norra sidan fjärden utgörs av naturtypen lövsumpskogar eller av skog som kan utvecklas till lövsumpskogar. Uppgifterna för Gärdefjärden kommer efter basinventeringen att korrigeras. Lövsumpskog med glasbjörk. Lövskogen är på väg in i självgallring, en process som skapar mycket död stående ved vilket är av stor betydelse för vedlevande insekter som i sin tur är en viktig föda för bl.a. mindre hackspett. Foto Peter Näslund EU Rådets direktiv 92/43/ EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 6

7 Naturtypskarta :20000 Flygbild över naturreservatet och Natura 2000-området Gärdefjärden, med områdets gräns och preliminär bedömning av de naturtyper som förekommer. Fotot togs Bakgrundskarta ur allmänt kartmaterial från Lantmäteriet. Medgivande

8 Ingående arter enligt fågeldirektivet Gärdefjärden är även utsett som ett särskilt skyddsområde för fåglar enligt fågeldirektivet 2 eftersom området är en viktig lokal för flera arter som EU-länderna tillsammans pekat ut som extra skyddsvärda. Följande fågelarter skall därför värnas inom området. Kod Art Förekomst 3 A007 Svarthakedopping (Podiceps auritus) Rastande A038 Sångsvan (Cygnus cygnus) Fr.a. vårrastande (t. ex. 79 ex 15/4-04), troligen även häckande A082 Blå kärrhök (Circus cyaneus) Rastar fr.a. under vårsträcket A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Fiskar regelbundet, ev. också häckande A104 Järpe (Bonasa bonasia) Trolig häckfågel A127 Trana (Grus grus) Vår- och höstrast, flockar på hundratalet vår, större ansamlingar på hösten. (t.ex ex. 27/ ) A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria) Vårrastande, flockar om ca 200 ex A151 Brushane (Philomachus pugna) Vårrastande, upp till ca ex A166 Grönbena (Tringa glareola) Trolig häckfågel, enstaka par A193 Fisktärna (Sterna hirundo) Trolig häckfågel, enstaka par A379 Ortolansparv (Emberiza hortulana) Häckfågel A409 Orre (Tetrao tetrix) Spelar på isen om våren (?) Några andra viktiga fågelarter Gärdefjärden är också av stor betydelse för bl.a. flera fågelarter som ingår i fågeldirektivet men som inte anmälts till EU. Även dessa fågelarter är betydelsefulla att värna inom området. Kod Art Förekomst 3 A006 Gråhakedopping (Podiceps Häckfågel, minst ett par årligen grisegena) A081 Brun kärrhök (Circus aeruginosus) Trolig årlig häckfågel A177 Dvärgmås (Larus minutus) Häckar årligen A039 Sädgås (Anser fabalis) Rast, fr.a. vår, flockar om ca 100 exemplar, troligen minskande A043 Grågås (Anser anser) Rastande, fr.a. våren, flockar om ca 300 ex, troligen minskande A160 Storspov (Numenius arquata) Häck, åtminstone i omgivningen. A050 Bläsand (Anas penelope) Vår-rast, flockar om ex A059 Brunand (Aythyaferina) Rastande, ej årlig A052 Kricka (Anas crecca) Vår-rast, flockar om ex 2 EU-rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar 3 Uppgifter från Mattias Laisfeldt, ornitolog Skellefteå. Uppgifterna för 2004 om inte annat anges. 8

9 - Sothöna (Fulica atra) Rastar troligen årligen - Mindre hackspett (Dendrocopos Häckfågel, troligen mint två par minor) - Tornfalk (Falco tinnunculus) Häckar 1-2 par årligen i närheten A075 Havsörn (Haliaeetus albicilla) Fiskar regelbundet A456 Hökuggla (Surnia ulula) Ses sällsynt A222 Jorduggla (Asio flammeus) Ses sällsynt Bevarandesyfte och bevarandemål Det ena av två övergripande syften med Natura 2000-området är att fuktängarna och lövsumpskogen skall ha en gynnsam bevarandestatus 4. För naturtyperna innebär detta att utbredningsområden bevaras, att viktiga strukturer och funktioner bibehålls och att populationerna för naturtypen typiska arter 5 bibehålls. Det andra övergripande syftet är området skall fungera väl som en rastlokal för flyttande fågel. För de fågelarter som pekas ut i EU-direktiven innebär en gynnsam bevarandestatus att arternas utbredning och antal inte ska minska och att deras livsmiljö är tillräckligt stor för att arterna skall kunna fortleva. För att garantera att gynnsam bevarandestatus råder har ett antal bevarandemål definierats för respektive naturtyp och för häckande respektive rastande fågel. Naturtyper Kod Naturtyp Bevarandemål Fuktängar med blåtåtel eller starr Arealen fuktängar med blåtåtel eller starr ska vara minst 44 hektar. Minst 90 % av arealen ska vara väl hävdad varje år vid vegetationsperiodens slut (med väl hävdad menas som regel att hävden varit så hård att ingen skadlig ansamling av förna skett). Negativa indikatorarter ska förekomma med mindre än X (10) % täckning eller frekvens (negativa indikatorarter är hundkex, brännässla, åkertistel, krusskräppa samt blommande exemplar av gren-/brunrör, rörflen och älgört). Storvuxna igenväxningsindikatorer ska inte förekomma i täta bestånd större än X (10) m2 (storvuxna igenväxningsindikatorer är vass, rörflen, älggräs eller säv). Krontäckning av träd och buskar ska vara högst 1 %. Vedartad igenväxningsvegetation ska inte förekomma 4 Fullständiga definitioner av gynnsam bevarandestatus för arter och naturtyper finns i Naturvårdverkets handbok. Natura 2000 i Sverige - handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. 5 Typiska arter är framtagna av Naturvårdsverket för respektive naturtyp. De typiska arterna skall fungera som ett kvitto på att en naturtyp har gynnsam bevarandestatus. 6 Samtliga Natura 2000-områden kommer att basinventeras under Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättre underlag för att sätta skarpa mål som är lättare att följa upp för respektive naturtyp. 9

10 9030 Skogar på landhöjningskust (det vill säga träd och buskar som kunnat etablera sig på grund av att hävden blivit för svag). Minst X av de typiska kärlväxtarterna A, B, C etc. ska förekomma i minst Y % av provytorna. Minst X par av de typiska fågelarterna a, b, c etc. ska häcka i naturtypen. Arealen primärskogar ska vara minst 40 hektar. Det ska finnas minst X (20) m³ död ved per hektar. Träd av utländskt ursprung (t.ex. contortatall och olika ädelgranar) ska inte förekomma i området. Lövträden gråal, klibbal, glasbjörk, sälg och rönn ska ha en andel av det totala virkesförrådet (levande träd) på minst X %. Minst X av de typiska kärlväxterna a, b, c, etc. ska förekomma i minst X % av provytorna. Minst X av de typiska vedsvamparna a, b, c, etc. ska förekomma i minst X % av provytorna. 91E0 Svämskogar Arealen av naturtypen ska vara minst 65 hektar. Trädskiktets sammansättning ska vara minst X % av respektive trädslag a, b och c. Andelen gran eller andra barrträd ska vara mindre än X (5) % av grundytan. Föryngring av nyckelarter i trädskiktet ska nås i minst X (90) % av området. Fördelningen av nyckelarter i olika åldrar eller diameterklasser ska vara x. Mängden död ved ska vara minst X (20) m³ per hektar. Minst X av de typiska kärlväxterna ska förekomma i minst X % av provytorna. [Fotnot: Ange de typiska arter som är relevanta för området om du vet det.] Antalet träd med hackspettspår ska vara minst X. Arter enligt fågeldirektivet Art Bevarandemål Häckande fågel Skall årligen häcka inom området. Rastande fågel Skall årligen rasta inom området. 10

11 De öppna fuktängarna (6410) är beroende av skötsel som bete, röjning och slåtter för att inte växa igen. Bilden visar hur lövslyet kryper in från kanterna. Delområdet behöver röjning och kraftigare hävd. Foto Peter Näslund Vad kan påverka Natura 2000 området negativt? Här beskrivs endast de viktigaste hoten vi i dag känner till mot Natura 2000-områdets naturvärden. Hoten redovisas som exempel på verksamheter och faktorer som kan innebära en negativ påverkan på de naturtyper och arter som skyddas inom området. Andra hot som idag är okända kan bli aktuella i framtiden liksom mer storskaliga och diffusa hot som t.ex. klimatförändringar. Aktuella hot mot Natura 2000-området Igenväxning till följd av uteblivet brukande på åkrarna eller utebliven röjning, bete eller slåtter på fuktängarna Avverkning av levande eller döda träd (gäller lövsumpskogen 9080) Markavvattning eller annan störning på hydrologin Gödsling eller användandet av kemiska preparat (gäller fuktängarna 6410) Nedläggning av jordbruksmark. Markexploatering och annan markanvändningsförändring. Avmaskningsmedel som innehåller makrocykliska laktoner (t.ex. ivomec) kan hota då de kan finnas kvar i höga doser i gödseln och därmed slår ut bl.a. dyngmyggors och dyngflugors fortplantning. 11

12 Bevarandeåtgärder med tidplan Gärdefjärden är ett Natura 2000-område och har det skydd enligt miljöbalken som gäller samtliga Natura 2000-områden i landet. Alla verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka Natura 2000-området negativt är tillståndspliktiga enlig 7 kap 28 a miljöbalken. Gärdefjärden är dessutom ett naturreservat med särskilda föreskrifter, se Länsstyrelsens beslut och skötselplan , och Skyddsåtgärder Gärdefjärden är skyddat som naturreservat och Natura 2000-område. Föreskrifterna inom naturreservatet ger idag inte ett fullgott skydd, t.ex. är avverkning tillåten i lövsumpskogen kring Oxholmen. Länsstyrelsen har därför inlett ett arbete för att långsiktigt skydda lövsumpskogen och ersätta markägarna ekonomsikt för detta. Länsstyrelsen kommer i framtiden att fatta ett helt nytt reservatsbeslut. Skötselåtgärder En utförligare beskrivning av reservatets skötsel finns i den befintliga skötselplanen för Gärdefjärden. Där beskrivs hela området och inte som här bara de anmälda naturtyperna. En annan viktig skillnad mot bevarandeplanen är att det i skötselplanen finns beskrivet var anläggningar för friluftslivet, t.ex. fågeltorn och stigar, bör byggas och hur de skall skötas. Kod Naturtyp Skötsel 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr Det är viktigt för fågellivet att naturtypen hålls öppen. För de delar som inte hålls öppna genom översvämningar och isens påverkan krävs bete eller slåtter. Bete är att föredra eftersom bl.a. djurens tramp sannolikt är positivt för fåglarnas födosök. Bevarandetillstånd inom området Samtliga Natura-2000 områden kommer att basinventeras under Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättre underlag för att bedöma bevarandetillståndet. Det kommer också att finnas en bättre grund för att fatta beslut om områdets skötsel. Uppföljning av bevarandemål för naturtyper och arter Tillståndet för naturtyperna och arterna kommer att följas upp regelbundet. För närmare information se Naturvårdsverket (2005). Bevarandeplanen kommer att kompletteras med information om hur de olika naturtyperna och arterna ska följas upp och bedömas. 12

13 Naturtyper och arter Kod Naturtyp / Arter Uppföljnings metod - Samtliga Avvaktar resultat från metoduppföljningsprojekt Ett bälte med säv tar vid utanför fuktängen. Foto Roger Malm Utsikt norrut in i Åviken från vägbron. Foto Roger Malm Beskrivning av livsmiljöer 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr. Naturtypen Fuktängar med blåtåtel eller starr är ett Natura 2000-habitat med relativt begränsad utbredning i Sverige, där över 13

14 hälften av habitatet är skyddad inom nätverket. Typen utgörs av fuktängar på jordar med stort inslag av kalk, lera eller torv. I typen ingår såväl hävdade som ohävdade marker. Naturvärdena är i hävdade objekt vanligtvis knutna till den kortbetade markvegetationen. Fågellivet är ofta rikt i större objekt. Fuktängen är oftast fri från träd och buskar och floran skiljer sig mellan kalkrika och silikatrika marker. Av denna anledning urskiljs ekologiska undergrupper vid utvärdering av typiska växtarter. Objektets hävdhistoria bör vara vägledande för den fortsatta skötseln. Fuktängar med lång hävdkontinuitet och hävdgynnade naturvärden är beroende av fortsatt skötsel i form av slåtter eller bete samt röjning av igenväxningsvegetation för att naturtypen skall kunna bibehålla gynnsam bevarandestatus. Skötseln utformas efter områdets speciella natur- och kulturvärden för fält-, busk- och trädskikt. För vissa varianter av naturtypen krävs återkommande översvämningar. Naturtypen påverkas negativt av bl.a. markavvattning, gödsling (förutom från djur som betar i objektet), stödutfodring, kalkning, dikning eller insådd av för naturtypen främmande arter. I Gärdefjärden övergår fuktängen till en starr-vattenmosaik med vass och sedan i öppet vatten. 9030* Naturliga primärskogar i landhöjningskust. Naturtypen Naturliga primärskogar i landhöjningskust är ett prioriterat Natura 2000-habitat. Naturtypen finns på landhöjningsmark efter norrlandskusten och har totalt sett en liten utbredning i Sverige. Typen inrymmer hela den naturliga busk- och skogssuccession som uppkommit genom landhöjningen i relativt sen tid. Typen omfattar olika barr-, lövoch blandskogar samt busksnår och våtmarker på stränder som i sen tid blottats av landhöjningen. Viktigt för naturtypen är den skogliga kontinuiteten representerad i ett ekosystem som sakta förflyttar sig ut mot havet i takt med landhöjningen. De olika successionsstegen kan ofta följas med början från strandängen, förbi strandsnår och lövskog, till örtrika skogspartier och fattiga barrskogar. Naturtypens värden är knutna till att skogen naturligt utvecklas på en mark som tidigare inte varit skogsbevuxen, i detta fall havsbotten. Detta brukar kallas primärsuccession. Inom ekosystemet eller området finns en kontinuitet av träd där det har skapats en naturlig åldersskillnad och artsammansättning i skogens zonering in mot land. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik, vilket omfattar störningar, som t.ex. stormfällningar, insektsangrepp, översvämningar och isskruvning i strandkanten. Den naturliga dynamiken innefattar också utveckling av olika successionsstadier i sig. Levande och döda träd av t.ex. gråal, klibbal, glasbjörk och vårtbjörk är viktiga substrat för insekter, och därmed för hackspettar. Typen kan också innefatta värdefulla sumpskogar. Som karaktärsarter räknas gråal, klibbal, glasbjörk, vårtbjörk, en, rönn, havtorn, rödven, kruståtel, hässlebrodd, blåtåtel, hönsbär, nordkråkbär, ängskovall och stenbär. Även mindre hackspett och tretåig hackspett är typiska för de fina primärskogarna. Naturliga primärskogar i landhöjningskust övergår i Västlig taiga (9010) ovanför 5 m ekvidistanskurva. Beskrivning av fåglar Arter anmälda enligt fågeldirektivet A007 Svarthakedopping (Podiceps auritus). Svarthakedoppingen häckar i fiskfattiga vatten med tät vegetation av säv eller vass. På grund av konkurrens om 14

15 föda har de stora svårigheter att reproducera sig där det finns fisk, och den har också minskat p.g.a. utsättning av fisk i tidigare fisktomma vatten. Under häckningstiden består födan av evertebrater (insekter) samt smådjur som t.ex. grodyngel. Vinterfödan består förmodligen till större delen av fisk. Predation från framför allt mink utgör ett hot detsamma gäller förorening av vattenmiljöerna (främst oljeutsläpp). Övervintrar utmed västra Europas kuster. A038 Sångsvan (Cygnus cygnus). Sångsvanen betraktades fram till mitten av talet som en sällsynthet i Sverige, som enbart häckade i ensliga myrområden i det inre av Norrland. Sedan dess har den ökat mycket starkt, och man räknar numera med att det finns ca 4000 par spridda i hela Sverige från Skåne i söder till Torne lappmark i norr. De har också mist det mesta av sin omtalade skygghet, och häckar nu i de flesta slags sjöar och gölar, där det finns en rik vattenvegetation som de kan beta av. Sångsvanarna flyttar på hösten till södra Sverige och västra Europa, där de övervintrar dels i grunda vattenområden, dels under senare årtionden även på åkermark. Vårrastlokalerna är viktiga för att svanarna ska kunna ladda upp med energi inför häckningen. A082 Blå kärrhök (Circus cyaneus). Blå kärrhök häckar regelbundet i norra Sverige. De flyttar till Västeuropa i slutet av augusti-oktober och återkommer i slutet av mars- smågnagar- och april. Boet byggs alltid på marken i lågvuxen, tät vegetation. Födan utgörs av smågnagare och fåglar. Det norrländska beståndet har minskat betydligt sedan mitten av 1980-talet, troligen huvudsakligen beroende på de förändringar som skett hos lämmelpopulationerna. A094 Fiskgjuse (Pandion haliaetus). Fiskgjusen är en flyttfågel som flyttar mellan Sverige och Västafrika. Fiskgjusen är helt beroende av tillgång till öppet vatten inom sitt hemområde eftersom födan nästan uteslutande består av fisk. Försurning av sjöar och vattendrag kan medföra sämre födotillgång samt en ökad exponering för giftiga metaller. Fiskgjusen kan jaga upp till ett par mil från boplatsen. Fiskgjusen är beroende av lämpliga träd för sitt bobygge. Det stora risboet byggs vanligen i toppen av en kraftig plattoppad tall med utsikt över omgivningen. Fiskgjusen är ofta störningskänslig vid boplatsen. Brist på lämpliga boträd och störning runt befintliga boträd påverkar häckningsframgången negativt. På 1970-talet var arten exponerad för klorerade kolväten vilket orsakade en ökad fosterdödlighet och sönderruvning av ägg på grund av skalförtunning. Exponeringen för detta miljögift har minskat sedan dess men nya ännu inte helt kända miljögifter utgör ett framtida hot mot våra rovfåglar. A104 Järpe (Bonasa bonasia). Järpen vill ha tät skog med föryngring av främst gran och med inblandning av al, björk och asp. Hög markfuktighet och förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Lövträdsandelen i reviret bör överstiga 10%. En viktig och begränsande vinterföda är alknoppar, alhängen samt björkknoppar. I omedelbar anknytning till födan krävs dessutom skydd i form av grantätningar. Förekomsten av skydd verkar i många aspekter vara en nyckelfråga och arten förekommer framför allt i täta skogsbestånd med själföryngring av gran. Gallring och röjning i dessa bestånd medför nästan undantagslöst att järpen försvinner. Viktigt är också att lövträdsandelen samt andelen skogliga våtmarker höjs i våra svenska skogar. Järpen är mycket stationär året om inom sitt revir (25 50 ha). När ett par har etablerat sig på en plats stannar de där så länge biotopen är intakt. Liksom för övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad 15

16 A127 Trana (Grus grus) Tranan har ett brett habitatval gällande häckningsplatser. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt av insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Tranan övervintrar i Sydvästeuropa, främst i Spanien, men även i Portugal, Nordafrika och Frankrike. Under höstflyttningen är ungarna beroende av föräldrarnas vägledning. Innan könsmognaden, vid 3 6 års ålder, samlas ofta ungtranorna i stora flockar som drar omkring. För närvarande finns inget hot mot arten i Sverige. I det spanska övervintringsområdet finns däremot vissa hot, bl.a. avveckling av korkeksodlingar. A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria). I norra Sverige är Ljungpiparen en karaktärsart på fjällhed och på större, trädlösa myrar. De kräver stora sammanhängande, öppna områden med låg och gärna något gles växtlighet. Är den öppna arealen mer än 30 ha uppträder arten tämligen regelbundet, men det är först när den sammanhängande arealen öppen mark överstiger 90 ha som arten finns på alla mossar. Ljungpiparen övervintrar huvudsakligen i västra och sydvästra Europa. Under flyttningen och i övervintringsområdet uppehåller sig ljungpiparen på öppna jordbruksområden. Effekterna av jakt på övervintringsområdena i Västeuropa är okända. Det ljungpiparbestånd som finns i södra Sverige är hotat bland annat på grund av fortlöpande igenväxningen av öppna marker. Det nordliga beståndet är betydligt starkare. Hoten är mindre och utgörs främst av planer på storskalig torvbrytning. A151 Brushane (Philomachus pugnax) Brushanen behöver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av våta myrmarker, framför allt relativt lågväxta, fuktiga till blöta gräs- och starrängar. Under sommaren lever de mest av evertebrater så som skalbaggar och tvåvingar. Senare under året går de över till att äta mer och mer växtfrö. Hannarna spelar på gemensamma platser, företrädesvis på låga upphöjningar i terrängen. Det skandinaviska beståndet övervintrar främst i Afrika söder om Sahara (Sahelzonen). Hot mot arten finns både hos oss här i Sverige och i övervintringsområdena. Hot som bör nämnas är: fragmentering av lämpliga häckningsmiljöer brushanen har relativt stora arealkrav, storskalig torvutvinning i Norrlands inland, dikning av myrmark ökande halter av olika miljögifter i marin miljö, särskilt på rastplatserna längs Europas kuster, samt biocidanvändning på övervintringsområdena i Västafrika. Brushanen har minskat kraftigt i södra Sverige och på delar av kontinenten under det senaste årtiondet. A166 Grönbena (Tringa glareola). Grönbenan livnär sig på smådjur. De behöver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna myrar. De kräver också tillgång på öppet vatten och dyiga stränder för födosök. Arten är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. Grönbenan övervintrar främst i tropiska Afrika. I Norrland kan beståndet ha missgynnats i och med minskande hävd av raningar och silängar. Dikning av myrmark runt om i landet leder till igenväxning av myrmark och därmed försämrade förhållanden för grönbenan. Det norrländska beståndet kan lokalt komma att hotas av storskalig torvbrytning. Man beräknar det svenska beståndet till mellan och par. A193 Fisktärna (Sterna hirundo). Fisktärnan behöver tillgång till fiskrika sjöar och/eller grunda kustområden då de livnär sig främst på mindre fisk. De behöver störningsfria häckningsplatser. För att större kolonier ska kunna etableras krävs 16

17 rovdjursfria områden. Framför allt mink och räv bör hindras från att nå häckningsplatserna. Ökad båttrafik och expanderande friluftsliv kan också orsaka stora störningar. Ohävd och igenväxning kan leda till att viktiga häckningsplatser försvinner. Spridning och ackumulering av miljögifter har negativa effekter på häckningsutfallet. De nordiska fisktärnorna övervintrar huvudsakligen längs Afrikas västkust. A379 Ortolansparv (Emberiza hortulana). Vid mitten av 1990-talet beräknades landets totala ortolansparvbestånd till cirka par. Den största populationen fanns i Västerbotten ( par). Svenska ortolansparvar flyttar mot sydväst under senare delen av augusti och övervintrar såvitt vi vet till i Västafrika söder om Sahara. Till Sverige återkommer de under maj, hannarna cirka en vecka före honorna. De häckar i öppen terräng, vanligen i ett traditionellt jordbrukslandskap om där finns tillgång på solexponerade, vegetationsfattiga grus, sand- eller jordytor. Boet läggs direkt på marken. Förekomst av åkerholmar, spridda solitära träd, små dungar, alléer eller stora stenblock verkar vara av betydelse för de sjungande hanarna. Strukturomvandlingen i jordbruket är största orsaken till artens minskning. Ett stort hot är också den jakt på ortolansparv som under lång tid bedrivits under höstflyttningen i södra Europa. A409 Orre (Tetrao tetrix tetrix) Orren är de öppna markernas skogshöna. Den häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. Björkknoppar är en viktig födokälla under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, med bl.a. blåbärsblom som en viktig komponent. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen km 2. Utvecklingen är negativ för orren. Försvinnandet av skogsbete och skogsbränder har lett till att skogen blivit tätare och därigenom allt sämre som födosöksmiljö. Lövträdsandelen (främst björk) är också för låg i dagens skogar. Inägor och jordbruksmark i skogsbygder, mossar och myrar liksom andra öppna eller halvöppna biotopelement bör skötas på ett sådant sätt att de även fortsättningsvis hålls öppna. Några andra arter Tornfalk (Falco tinnunculus) Tornfalken ses ofta ryttla över åkrar och ängar. Häckar i hela landet, gärna i holkar, kråkbon, ihåliga träd och klippavsatser, men även i gamla ruiner eller kyrktorn. Torn- syftar just på artens vana att utnyttja höga byggnader som häckplatser. Förr när kyrkan var den enda högre byggnaden i socknen användes ofta kyrktornen som boplats. Arten har också kallats kyrkofalk. Tornfalken livnär sig huvudsakligen på möss, sorkar och andra smådjur, men äter också småfåglar, skalbaggar, gräshoppor, grodor och reptiler. Idag beräknas beståndet till ca par, varav 2400 par i Norrland. I augusti till oktober flyttar våra tornfalkar till västra och södra Europa. En del även till nordvästra delen av Afrika. A081 Brun kärrhök (Circus areuginosus). Brun kärrhök är en karaktärsart för vassrika slättsjöar. Flertalet häckningar sker ute i täta vassområden, men arten kan även häcka i små kärr, mossar och vid mindre dammar. De gamla fåglarna rör sig över stora områden (storleksordningen km 2 ) när de jagar över vassar, stränder och 17

18 åkermarker. Svenska bruna kärrhökar övervintrar i västra Afrika, till stor del i områdena söder om Sahara. Arten häckar lokalt i kustlandet i Västerbotten. Arten drabbades hårt av kvicksilverkatastrofen under och 1960-talen. Sedan dess har en betydande ökning skett och brun kärrhök klassas därför ej som rödlistad i Sverige. A177 Dvärgmås (Larus minutus). Dvärgmåsen är en sällsynt häckfågel i Sverige, och häckar regelbundet endast på Gotland och i Norrbottens och Västerbottens län. Den föredrar grunda sjöar och vikar, med rik och variationsrik vegetation av starr, fräken och liknande. Under häckningsperioden livnär den sig främst på insekter som den fångar i flykten över vattenytan. Boet bygger de på en liten tuva eller holme i vattnet. Vintertid lever de till havs och äter då småfisk. Övervintringen sker främst i Medelhavet. Dvärgmåsen har ökat markant i norra Sverige under de senaste årtiondena, medan den minskat eller försvunnit från tidigare häckningsplatser i södra Sverige. A039 Sädgås (Anser fabalis). Sädgåsen är en utpräglad skogsfågel som häckar i och kring de stora myrområdena i norra Sverige. Under sommaren livnär sig sädgässen främst på olika vattenväxter men även på blåbär. Under höstflytten ser man ofta stora samlingar av sädgäss som går och betar på åkermarker där de äter gräs, säd och klöver. Sädgåsen var förr en ganska vanlig fågel i Norrland, men på grund av intensiv jakt under 1800-talet och första hälften av 1900-talet blev fågeln nästan utrotad från Sverige. Efter det att sädgåsen blivit fridlyst har arten ökat en del. Uppskattningsvis finns det idag lite drygt 1000 häckande par i Sverige. Detta kan tyckas lite med tanke på de stora mängder sädgäss man kan se på rastplatser under vårar och höstar. Dessa stora massor är till största delen flyttande gäss från Finland och norra Ryssland. Flyttningen sker under september, oktober och november ner mot Danmark och Holland, ibland ännu längre ner i Europa. Sädgåsen återkommer i mars och april. A043 Grågås (Anser anser) Grågåsen finns såväl vid kusterna som i inlandet. Den är Vanligast vid ostkusten från Blekinge upp till Gävlebukten. Mer sporadiska häckningar längre norrut och i Norrlands inland. Den äter gräs, späda skott och blad av olika örter såsom maskros och strandaster. På grunt vatten kan den även äta alger och bandtång. Tillfälligt äter den också säd och bär. Grågåsen bygger oftast sitt bo på holmar eller halvöar intill vattnet, gärna på en liten höjd med fri utsikt över vattnet. Liksom andra gäss återkommer grågåsen år efter år till samma plats. I mitten av april läggs äggen och ruvas av honan medan hanen står vakt, ofta hundratals meter från boet. Efter en månad kläcks äggen och ungarna och följer det första rörliga föremål de ser, vilket i naturen förhoppningsvis är mamman. Grågåsen häckade förr ganska allmänt i Sverige men utsattes för häftig förföljelse under 1800-talet. Så 1912 när det var fara för att den helt skulle utrotas från landet fridlystes grågåsen. Långsamt började arten att återhämta sig men det är först under senare tid den ökat kraftigt. Hösten 1996 räknades till drygt individer i landet. Flyttar i september och oktober ner till västra och sydvästra Europa. A160 Storspov (Numenius arquata). Storspoven är Europas största vadare, i storlek närmast jämförbar med en fiskmås. Den har mycket långa ben och påtagligt lång och starkt nedåtböjd näbb. Den häckar på jordbruksmark och myrar. Liksom ett flertal andra vadare föredrar den stora och blöta myrar. På jordbruksmark häckar arten gärna i anslutning till vatten och föredrar öppna områden med gräsmark. Födan är huvudsakligen animalisk t.ex. insekter och daggmaskar som den kan plocka i sig med 18

19 den långa näbben. I de mellersta delarna av Sverige ses de första sydflyttande storspovarna redan i mitten av juni och hanarna tar då ensamma hand om ungarna. De flesta hanar och ungar lämnar häckningsområdena i juli månad och flyttar mot övervintringsområden på Brittiska öarna och i Frankrike. Utdikning och uppodling av traditionella ängsmarker har varit negativ för storspoven. Motsatsen, dvs. upphörande odling och igenväxning är också negativt för arten och speciellt i Norrlands inland är detta ett hot mot storspoven. Igenväxning av myrar, bl.a. på grund av dikning, påverkar också spovpopulationen negativt. Många bon på åkermarker förstörs i vårburket men den viktigaste orsaken till misslyckade häckningar att boet plundras. Storspoven är Västerbottens landskapdjur. A050 Bläsand (Anas penelope). Namnet bläsand kommer av att hannen i praktdräkt har en gräddfärgad pannbläs på det i övrigt rödbruna huvudet. Det svenska beståndets storlek i dag är svårbedömt men det bör uppgå till par. I högre grad än övriga änder så hämtar bläsanden sin föda ur växtriket. Äter gärna då spätt gräs, nate och andra vattenörter. Ungarna är dock beroende av animalisk föda. Bläsanden häckar lite varstans i anslutning till vattendrag, små tjärnar eller sjöar. Boet byggs i skydd av tät vegetation. Det kan ligga i en tuva på sank mark eller i ljung och annan risvegetation i skogen ganska långt från vatten. Ofta döljs det då av buskar eller nedhängande grenar. I motsats till övriga änder blir bläsandens ungar könsmogna först efter två års ålder. Under september månad till oktober månad flyttar bläsänderna söderut. De kan då uppträda i stora flockar och flyttar då oftast längs med kusterna. Övervintrar i huvudsak i västra och sydvästra Europa. Återkommer sedan april och maj. A059 Brunand (Aythyaferina). Brunanden häckar tämligen allmänt sparsamt i hela Sverige men mer koncentrerat på landets östra delar. Den föredrar vegetationsrika slättsjöar eller dammar och gärna i en skrattmåskoloni. Boet placeras gärna i en starrtuva, men kan också ligga i tät vass, varvid det då ofta är halvflytande. Den livnär sig på späda skott av nate och andra vatten växter, rotstockar, vatteninsekter, kräftdjur mm. Arten har sedan 1970-talet minskat kraftigt och beståndet idag beräknas till kanske bara 1000 häckande par. Vad minskningen beror på vet man inte riktigt men man tror att det kan hänga ihop med att antalet skrattmåskolonier också har minskat. De flesta brunänder lämnar vårt land i september och oktober och flyttar då till Danmark eller västra Europa. En del övervintrar dock i södra Sverige, och då uppehåller de sig mest i sötvatten så länge sjöarna är isfria. Återkomsten sker i mars april. A052 Kricka (Anas crecca). Krickan är vår minsta simand. Den häckar över hela Sverige men förekommer talrikast i Norrlands mindre insjöar. Krickan är en fenomenalt skicklig flygare och flockarna gör ofta halsbrytande svängar och vändningar. När den landar på vattnet sker det nästan ljudlöst. I juni samlas hanarna ofta i vassjöar på slätten för att rugga. Krickan övervintrar i västra och sydvästra Europa. A006 Gråhakedopping (Podiceps grisegena). Gråhakedoppingen häckar tämligen allmänt i vegetationsrika sjöar och i inskurna grunda havsvikar längs bottenviken. I Västerbotten i huvudsak i norra mellersta delarna av kusten. I slutet av 1990-talet fanns Sveriges starkaste stam av Gråhakedopping i Västerbotten. Under häckningstiden livnär sig Gråhakedopingen på ryggradslösa djur som insekter, 19

20 spindeldjur m.m., men även en del fisk och grodyngel. Vinterfödan består förmodligen till större delen av fisk. Övervintrar i huvudsak utmed västra Europas kuster. Mindre hackspett (Dendrocopos minor). Mindre hackspett är Sveriges minsta hackspett med en storlek ungefär som en bofink. Den förekommer över hela landet upp till trädgränsen i fjällen. Arten har minskat, beståndet halverades under perioden och förmodligen översteg beståndet ej 5000 par Mindre hackspetten lever i norra Sverige i gamla löv- och blandskogar med al, björk och asp. Ett mycket glest bestånd förekommer i fjällbjörkskogen. När en individ har häckat i ett område lever den i detta nästan undantagslöst resten av sitt liv. För häckning krävs döda lövträd. Det tycks främst vara födotillgången under senvinter och vår som begränsar utbredningen. Under vinterhalvåret och våren utgörs födan till stor del av skalbaggslarver som tas i och under bark på döda grenar (diameter vanligen 1 5 cm), i murken ved och i torrgrenspetsar. För att häcka framgångsrikt behöver ett par cirka 40 ha äldre lövdominerad skog inom ett område på upp till 200 ha. Mindre hackspetten missgynnas därför om lövträd tas bort i avverkning, gallring och röjning i löv- och blandskogar. Sothöna (Fulica atra) Sothönan är den enda helsvarta vattenfågeln med iögonfallande vit näbb och vit panna. Den häckar allmänt i södra och mellersta Sverige, mer sparsamt i Dalarna och längs Norrlandskusten. I eller vid vassruggar, men ibland också på en starrtuva eller på torrare mark bland svärdsliljor och andra vattenväxter. Sothönan livnär sig på insekter och deras larver, snäckor och vattenväxter, bland annat näckrosfrön. Sothönan har funnits häckande i Sverige långt tillbaks i tiden men i Västerbotten dröjde det ända till 1964 innan den första häckningen kom. Den är numera årlig men sparsam på flera håll i länet. Den svenska populationen har idag uppskattats till par. Populationen växlar starkt, inte minst beroende på hur hård vintern har varit. Till hösten drar sig många sothöns längre söderut. Övervintrar då i södra Östersjön eller längs med nordvästra Europas kuster. Återkommer till sina häckningsområden när isen börjar gå upp. A075 Havsörn (Haliaeetus albicilla). Havsörnen häckar ofta i anslutning till kuster, sjöar och vattendrag. Bon byggs nästan uteslutande i träd, oftast i tallar. Bon kan med åren anta en avsevärd storlek vilket ställer höga krav på boträden. Havsörnar längs ostkusten äter under sommaren genomsnittligt cirka 54 % fisk och 42% fågel. Under vinterhalvåret består födan av cirka 61 % fågel och 36 % däggdjur (ofta kadaver). Ostkustens häckande havsörnar är i huvudsak stannfåglar. Yngre fåglar liksom många av häckfåglarna i Lappland flyttar däremot till södra och mellersta Sverige, alternativt till Danmark och norra Tyskland i september-november. Havsörnen är starkt hemortstrogen vilket medför att återkoloniseringen av regioner där arten försvunnit går långsamt. De vanligaste dödsorsakerna för havsörn är kollisioner med ledningar och trafik, samt dödsskjutning och blyförgiftning. Det största hotet mot havsörnen i vår tid har dock varit inverkan av miljögifter (DDT, PCB). A222 Jorduggla (Asio flammeus) Jordugglan är knuten till öppna marker. Boet består av en grund urgröpning, och göms på marken i högt gräs eller i högre vegetation i närheten av en buske. Jordugglans föda utgörs nästan enbart av smågnagare, främst sork. Våtmarker, gamla betesmarker, ängsmarker och hedar är viktiga jakt- och häckningsmiljöer för jordugglan. Öppna diken med tät vegetation och liknande biotoper med hög sorktäthet erbjuder häckningsmöjligheter för jordugglan, och bör i 20

21 möjligaste mån lämnas orörda i jordbrukslandskapet. Det svenska beståndet flyttar i oktober november till västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. De återkommer till Sverige från mitten av mars mitten av maj. A456 Hökuggla (Surnia ulula) Hökugglan häckar regelbundet i norra Sverige. Under år med god födotillgång förekommer det häckningar i Norrlands kustområden. Kritiskt för häckningsframgången är tillgången på lämpliga häckningsplatser i form av håligheter i träd, skorstensstubbar eller holkar. När lämpliga håligheter saknas kan arten tvingas häcka i öppna risbon. Boet läggs ofta i täta barr- eller blandskogsbestånd. Hökugglan kräver tillgång på öppna marker för födosöket. Födan består av smågnagare, främst olika sorkar, men även av småfågel. Under häckningen jagar arten över arealer i storleksordningen 3 10 km 2. Hökugglan är huvudsakligen en stannfågel, men efter dåliga gnagarår rör de sig över stora områden under vintern och kan då påträffas även i södra Sverige. Efter en lång period utan utpräglade gnagartoppar är beståndet f.n. mycket litet. Referenser Länsstyrelsens beslut och skötselplan för Gärdefjärdens naturreservat, dnr , och Naturvårdsverket, handbok 2003:9. Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd. Naturvårdsverket Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Rapport Naturvårdsverkets art- och naturtypsvisa vägledningar för Natura Naturvårdsverkets webbplats Olsson, C. & Wiklund, J Västerbottens fåglar. Umeå. 21