häxor onda ögat Romarriket Rom/753 f.kr.

Transkript

1 Romarriket ständig häxor onda ögat Rom/753 f.kr. Det sägs att Rom grundas år 753 f.kr. För invånaritalien na i den unga staden är värlrom den mörk och farlig. Romarna är övertygade om att övernaturliga krafter orsakar alltifrån dödliga sjukdomar till åska och blixtar. 26

2 skräck demoner varulvar för bannelser I nästan 700 år var romarna världens härskare. Men om de tog på sig skorna i fel ordning på morgonen eller om fåglarna flög åt fel håll, var det dåliga omen. Romarna köpte lyckoamuletter för svindlande summor och offrade ständigt till gudarna. I kampen mot onda, övernaturliga krafter sökte romarna hjälp hos gudarna och offrade bl.a. miljontals djur åt dem. picture desk, scanpix/akg & shutterstock 27 Print: tre Status: Er PDFet Layout: ac Red.sek: np Romarna levde i

3 Romarriket Häxor och spöken lurade i mörkret Romarna trodde att häxor kom fram på natten för att stjäla deras barn och att döda som inte blivit begravda på rätt sätt blev elaka gengångare. olyckorna Om barnen inte uppförde sig ordentligt hotade romerska föräldrar ofta med att häxan Lamia skulle komma om natten och äta upp dem. Och hon var långtifrån den enda häxan som sades vandra omkring på nätterna för att mörda romarrikets småttingar. När jag var fyra år blev jag bortrövad och dödad. Jag togs av en häxa, står det t.ex. på en liten pojkes grav. Romarna var övertygade om att häxorna använde barnens kroppsdelar i sina hemska ritualer eller sålde dem vidare till vidskepliga kunder. Det sägs t.ex. att advokater köpte torkade fosterhinnor från förlossningar eftersom de gav tur i rättssalen. Det var inte bara häxor som lurade i mörkret. Romarna var även rädda för onda andar så kallade lemures som myllrade upp ur sina gravar om natten. Om de döda inte fick en begravning med de rätta ritualerna sades de vara dömda till att vandra runt bland de levande i minst hundra år. Romarna var så rädda för de rastlösa andarna att de varje år i maj firade en nio dagar lång högtid, Lemuria, som skulle dämpa de dödas lust att skada dem. Den avlidne Romarna begravde sina döda värdigt, med ritualer och gravskrifter, av rädsla för att de avlidna annars skulle gå igen. the trustees of the british museum/scala Romarna trodde att häxor kunde vålla andra personer olycka. Många uppsökte häxor när de ville skada en fiende. scanpix/akg-images Av Niels-Peter Granzow Busch När den romerske kejsaren Augustus steg upp ur sängen på morgonen kände han mycket försiktigt efter med fötterna längs golvet för att upptäcka var skorna stod. Om han tog fel i halvmörkret var dagen förstörd: Om han råkade ta på sig skorna fel på morgonen vänster i stället för höger tolkade han det som ett fruktansvärt dåligt omen, skriver den romerske historikern Suetonius. Den vidskeplige kejsaren vägrade också att påbörja resor dagen efter marknadsdagar så kallade nundinae eftersom de ansågs vara otursdagar. Och under dagen nones fattade han, enligt Suetonius, inga viktiga beslut eftersom han var rädd för dess olycksaliga namn; det innehöll ordet non latin för inte. Augustus var inte den ende romare som lät delar av livet regleras av vidskepelse. I de lägre samhällsklasserna var det mycket värre. Miljontals invånare i antikens mäktigaste och tekniskt sett mest avancerade imperium levde sina liv i ständig skräck för arga gudar, hatiska demoner och elaka häxor som lurade överallt ständigt beredda att bringa död och olycka över sina skräckslagna offer. En värld full av för tidig död Det är inte svårt att förstå varför romarna var så vidskepliga. För en vanlig roma re var livet fullt av oförklarliga och farliga fenomen. Torka och hagel förstörde skördarna, blixten slog ned i hans hus och sjukdomar ryckte bort hans närmaste i förtid. Enligt forskarna dog en tredjedel av alla nyfödda i romarriket innan de fyllt ett år, och omkring hälften innan de fyllt fem. De som överlevde barndomen dog 28

4 scanpix/akg-images Blodstänk förebådade kungatidens fall Trots alla sina krig var romarna livrädda för att få blod på sig. De menade att själen bodde i blodet och att det hade magiska egenskaper. Därför skulle det bringa olycka att få någon annans blod på sig. Enligt en legend från det tidiga Rom mördades stadens kung Servius Tullius av sin svärson Tarquinius Superbus. Liket kastades ut mitt på gatan, varefter kungens dotter, Tullia, körde över det med en vagn. Blod från det Knutar kunde förstöra skörden För romerska kvinnor som deltog i religiösa ceremonier var det strängt förbjudet att ha håret uppsatt i knut. Det skulle bäras löst hängande, liksom kvinnornas kläder. Romarna trodde näm - ligen att knutar kunde binda de religiösa ritualerna och därmed göra dem verkningslösa. Eftersom man var rädd för knutar fick kvinnorna inte heller bära med sig sina spinnredskap nära åkrar. Om trådarna trasslade ihop sig till knutar skulle säden trassla ihop sig med ogräset med katastrofala följder för skörden. överkörda liket stänkte upp på Tullia. En sierska sade att det var ett förebud om att den nya regimen skulle sluta lika illa som den börjat. Hon fick rätt. Några år senare mördades Tarquinius son sedan han våldtagit en romersk adelsdam. De rasande romarna avsatte samtidigt fadern och införde republik. Kungadottern Tullia drog olycka över sig själv och sin man när hon körde över sin fars lik så att blodet sprutade upp på henne. Sandaler hölls samman med knutar och var därför förbjudna vid religiösa ceremonier. scala/heritage images Krossad spegel gav sju års olycka Romarna ansåg att speglar var magiska och att de reflekterade personens hälsa. Därför var det en stor olycka i hela sju år om man råkade slå sönder en spegel. Romarna var nämligen övertygade om att människans kropp återföddes vart sjunde år. Inte förrän efter så lång tid kunde man vara helt säker på att olyckan hade släppt sitt tag om personen. Blixtnedslag skulle begravas Precis som de flesta andra folk var romarna rädda för åskan. Ett blixtnedslag i en byggnad eller ett träd ansågs föra olycka med sig. Vid sådana tillfällen ryckte särskilda präster ut för att tyda varsel och offra ett lamm vid nedslagsplatsen. Prästerna lät därefter bygga en låg mur kring platsen med en inskription där det stod att blixten begravts och området hade renats. Särskilda präster skickades ut för att rena områden som hade drabbats av blixtnedslag. scanpix/mary evans oftast unga. Män blev i genomsnitt 40 år gamla; kvinnor dog ofta redan i 30-årsåldern på grund av de riskfyllda förlossningarna. Endast cirka sju procent av romarna hann fira sin 60-årsdag. Från ingenting till ingenting vi så hastigt går löd en populär gravtext från den tiden. I brist på bättre förklaringar trodde många att tragedierna orsakades av övernaturliga krafter. Enligt de flesta berodde dödliga sjukdomar inte på något fysiskt utan på att kroppen invaderats av demoner så kallade lemures. Demonerna var de dödas andar, och de farligaste var de som mött en våldsam död till exempel gladiatorer, avrättade brottslingar och mordoffer. Enligt historikern Suetonius klagade kejsar Nero bland annat över att hans mors gengångare hemsökte honom eftersom han låtit mörda henne. Det gick så långt att han tillkallade magiker och lät dem utföra ritualer, och han försökte frammana hennes gengångare för att be henne sluta vara arg, berättar Suetonius. Lika skräckinjagande var de varulvar som enligt folktron dök upp vid fullmåne. I romanen Satyricon berättar den romerske författaren Petronius bland annat om en man som en natt går in på en begravningsplats tillsammans med en dryckesbroder. När jag tittade mot min följeslagare hade han tagit av sig kläderna. Han kissade i en cirkel kring sina kläder och förvandlades till en varg! berättar den skräckslagne mannen i romanen. Olyckor lurade överallt Demoner och varulvar var emellertid inte de enda faror som romarna ständigt måste passa sig för. Det största hotet kom i regel inte från demoner utan 29

5 Romarriket Offergåvor skulle förhindra olycka Romarna hade många olika gudar men offrade bara till de gudar de behövde just för tillfället. En romare som var sjuk offrade till läkekonstens gud Asklepios. Guden hade en kultplats på Tiberön mitt i Rom och arkeologerna har hittat hundratals små lerfigurer i floden Tibern. Figurerna föreställer allt från fötter till bröst och har placerats ihop med offergåvorna så att guden skulle veta var på kroppen sjukdomen satt. Offergåvorna bestod ofta av frukt eller vin. Vid speciella tillfällen offrade romarna även djur. När Caligula blev kejsare år 37 e.kr. offrades kor inom loppet av tre månader. Romarna offrade till gudarna när de ville ha hjälp med specifika problem. picture desk Ett fel och offrandet fick göras om Tjurar, getter, får och grisar offrades till gudarna. Om djuret kämpade emot på väg till altaret var det ett dåligt omen, och prästen måste hitta ett nytt djur. Om prästen reciterade bönen fel måste allt göras om. Värst var det om djuret slapp lös under offerceremonin. Ett husaltare i varje hem I alla romerska hem fanns ett litet altare där invånarna kunde offra till de så kallade lares, husets skyddsgudar. Varje morgon offrade romarna till dem för att de skulle värna om huset och dem som bodde där. När en pojke fick sitt första skägg var det sed att han rakade av det och gav det till husgudarna. Flickorna gav sina leksaksdockor till lares när de blivit vuxna och skulle gifta sig. Lares symboliserades av små bronsstatyetter som stod på husaltaret. scala skyddet Avklippt hår var ett vapen Romarna ansåg att hår och naglar hade magiska egenskaper och innehöll en del av dem själva. Avklippt hår och nagelbitar kunde därför användas av fiender för att dra förbannelser över ägaren. Av den anledningen var det viktigt att ta hand om resterna. I en roman från århundradet efter Kristi födelse förvarar den stenrike romaren Trimalchio t.ex. alltid sitt avklippta skägg i en förgylld låda. Spott skyddade mot onda ögat Mest av allt var romarna rädda för att deras fiender skulle sätta onda ögat på dem. Den som drabbats skulle råka ut för allehanda olyckor. Romarna köpte därför särskilda amuletter för att avvärja onda ögat. Barn som blev utsatta för onda ögat av främlingar kunde emellertid räddas om man smorde lite saliv i pannan på dem. Romarna ansåg att vissa människor hade förmågan att dra olycka över andra med en blick. picture desk från andra romare. Många var rädda att någon fiende skulle bringa olycka över dem med hjälp av magiska formler. Roms bönder var t.ex. helt övertygade om att deras konkurrenter ständigt tog till magi för att förstöra deras skördar och tvinga dem från hus och hem. Hotet togs på så stort allvar att det till och med skrevs in i Roms äldsta lagsamling den så kallade Tolv tavlornas lag. Det är förbjudet att trolla bort en annan mans gröda, löd texten utan att specificera vad straffet var. En sådan anklagelse var svår att motbevisa och användes därför ofta på falska grunder av avundsjuka bönder. Den romerske författaren Plinius den äldre berättar om bonden Cresimus som blev beskylld för att ha förstört grannarnas grödor. Cresimus fick nämligen större skördar från sina små åkrar än de fick från sina stora fält. När Cresimus kom till rättegången hade han emellertid med sig sina starka slavar, sin tunga plog och sina välgödda oxar, och sade: Detta, romare, är mina trollkonster, men jag kan inte visa er alla de hela eller halva nätter jag har slitit eller min svett. Plinius berättar att en enhällig jury frikände honom omedelbart. För att förekomma sina fiender kunde romarna beställa förbannelsetavlor av bly hos magiker, med en inskription som åsamkade offret olycka: Andar från underjorden, jag ger till er Ticene av Carisius. Låt allt hon tar sig för sluta illa, lyder bönen på en bly tavla man hittat. Tavlorna kunde även användas till värre saker. År 19 e.kr. dog kejsar Tiberius tronarvinge Germanicus. Innan han avled hade Germanicus anklagat guvernören Piso för att ha förgiftat honom. 30

6 Barn levde i ständig fara Enligt de vidskepliga romarna var barnen särskilt utsatta för övernaturliga krafter och måste därför skyddas dygnet runt. Från och med det ögonblick då ett romerskt barn föddes levde det i överhängande fara. Barnadödligheten var extremt hög i det romerska samhället och romarna var övertygade om att detta berodde på att barnen inte hade samma motståndskraft mot onda andar som de vuxna. I en särskild ceremoni redan vid födseln tillkallade romarna skyddande gudar som skulle hålla skogens onda andar borta från barnets hem: På natten omringar tre män husets yttertröskel och slår på den med en yxa och en hammare. Därefter sopar de den med en kvast. Genom dessa tecken på tillbedjan hindras de onda andarna från att komma in, förklarade kyrkofadern Augustinus på 400-talet e.kr. Fram till puberteten skulle pojkar dessutom bära en särskild toga med rödlila kant. Togan, som även bars av Roms högsta ämbetsmän, ansågs ge barnen extra skydd. Utöver detta var det vanligt att både pojkar och flickor bar amuletter av läder eller metall så kallade bullor. Amuletterna påstods vara särskilt effektiva mot folk som kastade onda ögat efter barnen. Bara hälften av alla romerska barn fick uppleva sin femårsdag. Romarna trodde att det berodde på onda andar. scala Bulla picture desk bridgeman Penisfigur skyddade mot demoner Både pojkar och flickor bar skyddande amuletter så kallade bullor. Amuletterna var små skinnpåsar och innehöll oftast en liten fallosfigur som romarna menade förde lycka med sig. När barnen blev vuxna gav de sin bulla till husgudarna. Germanicus hus genomsöktes och under golvet fann man hemska saker: De hittade likdelar, magiska formler och förbannelser och namnet Germanicus ingraverat i blyplattor, berättar den romerske författaren Tacitus. Många ansåg att Piso placerat tavlorna under golvet för att kasta olycka över Germanicus. Det bevisades dock aldrig och strax därefter begick Piso självmord. Magiker levde gott på vidskeplighet I skräck för demoner och andra övernaturliga väsen strömmade romarna till templen för att offra till gudarna. Rom hade en mängd gudar med var sitt ansvarsområde. De flesta av dem hade hämtats från grekerna som på sin tid haft kolonier i södra Italien. Den viktigaste var gudarnas kung Zeus, som på latin blev Jupiter. I takt med att riket expanderade växte även skaran av gudar, eftersom romarna oftast tog till sig gudarna i erövrade områden bara för säkerhets skull. Därför kunde romarna fritt välja vilken gud de trodde kunde hjälpa dem bäst. Och ofta bar de med sig en miniatyrfigur av sin favoritgud som skydd. Romarnas vidskeplighet utnyttjades av självutnämnda magiker, spåmän och astrologer. Hos magikerna kunde romarna till exempel köpa lyckoamuletter av alla de slag. De flesta påstods skydda mot onda andar. I Rom har forskarna bl.a. hittat en amulett med texten: Driv ut ur R... (oläsligt namn, red:s anm.) varje ande som är ond och skadlig. En annan romersk lyckoamulett från dagens Frankrike var avsedd att skydda en bondes åkrar mot oväder: 31

7 Romarriket Fåglar berättade om framtiden Vanliga romare gick till magiker och spåmän för att få goda råd, och den romerska staten hade en kader av präster som skulle tolka varsel och offra till Roms traditionella gudar. Innan den romerska senaten kunde fatta några beslut om lagändringar och andra statsangelägenheter måste de ta reda på vad gudarna tyckte. För att få veta det hade romarna präster, så kallade augurer, som studerade fåglar och bedömde om tecknen var goda eller dåliga. Auguren studerade fågelarten, hur högt fåglarna flög och i vilken riktning. Om I Rom fanns totalt 16 augurer som tolkade fåglarnas flykt. Om tecknen var dåliga kunde t.ex. en ny lag förklaras ogiltig. picture desk prästerna tecknen var dåliga måste lagförslaget revideras eller helt förkastas. Romarna hade övertagit seden från etruskerna som tidigare styrt över området norr om Rom. Varje gång romarna erövrade nya landområden var det tradition att en präst inviterade stadens eller landets gudar att komma till Rom och ge romarna ett tillskott av gudomar. Härifrån kom Roms gudar Jupiter: Roms viktigaste gud var Jupiter, som romarna lånat från Grekland där han kallades Zeus. Även krigsguden Mars samt en lång rad andra gudar hade sitt ursprung hos grekerna. Naturgudomar: Från etruskerna hämtade romarna bl.a. tron på att gudomar fanns överallt i naturen, t.ex. i källor och stenar. Av etruskerna stal romarna även seden att tyda fåglars rörelser, blixtnedslag och djurs inre organ. Stora modern: När romarna gick ut i krig mot ärkefienden Karthago år 218 f.kr. sade spådomarna att romarna skulle segra om de inviterade modergudinnan Kybele. Hon kom ursprungligen från Anatolien i nuvarande Turkiet och hyllades i Rom som Magna Mater den Stora modern. Isis-kulten: År 30 f.kr. erövrade romarna Egypten som dittills kontrollerats av grekisk-makedonska kungar. En av landets främsta gudomar var fruktbarhetsgudinnan Isis. Hon blev snabbt extremt populär bland invånarna i Rom, även om de romerska kejsarna var mycket skeptiska till kulten kring henne. Augurerna bar en så kallad lituus en särskild, magisk stav. scanpix/akg-images Led från detta område bort allt hagel, snö och allt som skadar platsen. Magikerna kunde även tillhandahålla recept som de påstod hjälpte mot allt ifrån migrän till vägglöss och ekonomiska problem. Enligt Plinius den äldre bar till exempel en högt uppsatt ämbetsman troligen på inrådan från en magiker ständigt omkring på en levande fluga inlindad i en vit tygbit, som skydd mot ögoninflammation. Astrolog styrde från kulisserna Även astrologer levde gott på att studera stjärnorna och att sia om framtiden. Under sista hälften av sin regentperiod bodde den mycket vidskeplige kejsar Tiberius ihop med astrologen Thrasyllos och konsulterade honom dagligen. Många menade att det i praktiken var Thrasyllos som styrde imperiet; om kejsaren fick ett negativt horoskop ställde han genast in både möten och befallningar. Men alla var inte lika förtjusta i magikernas och spåmännens ofta ganska märkliga råd. I en av sina skrifter klagar Plinius den äldre bl.a. över magikernas botemedel mot malaria. Enligt Plinius bestod det av kattbajs som skulle fästas på kroppen med tån från en hornuggla. Vem i hela världen kan någonsin ha gjort en sådan upptäckt? frågar författaren retoriskt, och fortsätter: Och varför, av alla ting i världen, föll valet just på tån från en hornuggla?! Även astrologerna hånades ibland av folket. I en populär romersk vits ställer en astrolog ett horoskop för en orolig mors sjuke son, och lovar att pojken kommer att leva länge än. När han därefter ska ta betalt säger modern att han ska få pengarna följande dag. Men tänk om han dör i natt, då? säger astrologen bekymrat. 32

8 Imperiets mest besvärliga jobb Jupiters särskilde präst var den så kallade flamen Dialis, som hade ett mycket krångligt arbete. Året runt måste han gå klädd i en tjock yllerock och en hög, spetsig hatt, och kläderna fick inte ha några knutar. Han fick inte röra vid rått kött, hundar, getter eller järn. Prästens hår kunde därför inte skäras med järnkniv. Dessutom fick han aldrig sova i en säng utanför Roms stadsgräns. Präster läste i de inre organen De så kallade haruspices kunde tyda varsel, precis som augurerna. Det gjorde de oftast genom att studera offerdjurens lever. Organets färg, storlek och form granskades noga. Om levern var sjuk eller hade en ovanlig form var det ett hemskt omen. Haruspices hade även till uppgift att tyda tecken i samband med blixtnedslag. Offrad ko Roms haruspices offrade dagligen djur för att tyda tecken i deras inre organ. bridgeman Heliga böcker hade svar på allt Romerska militärer förlitade sig på heliga höns innan de gav sig ut i stora slag. scanpix/akg-images General blev galen på heliga höns Inför ett militärt slag var det sed att tyda tecknen från heliga höns. Djuren fördes med i burar, och inför slaget kastade prästerna sädeskorn framför dem. Om hönsen åt, var det ett gott tecken. Om de inte åt, måste slaget i regel skjutas upp eller avblåsas helt. Inför ett väldigt sjöslag mot ärkefienden Karthago år 249 f.kr. kastade den romerske konsuln Claudius Pulcher korn framför hönsen, men de vägrade att äta av dem. Efter en lång väntan blev den otålige fältherren så arg att han kastade hönsen i havet med orden: Om de inte vill äta ska de få dricka! Sjöslaget slutade i ett förkrossande nederlag för romarna. De så kallade sibyllinska böckerna var Roms heligaste och de innehöll urgamla visdomsord. En romersk kung köpte dem cirka 500 f.kr. av en sibylla en grekisk sierska. Särskilda präster konsulterade böckerna när stora olyckor inträffade. De slog upp en sida på måfå, och oavsett vad som stod på sidan skulle rådet följas. Det var därför en katastrof då templet som de förvarades i brann ned år 83 f.kr. Roms kung Tarquinius Superbus köpte de sibyllinska böckerna av en grekisk sierska. bridgeman I ett annat romerskt skämt går en man som befinner sig på resa till en spåman och vill veta hur familjen har det där hemma. När mannen får veta att alla mår bra, särskilt hans far, utbrister han förvånat: Men min far har varit död i tio år! Aha, svarar spåmannen. Du vet uppenbarligen inte vem din riktige far är. Kristna präster de nya magikerna År 312 e.kr. orsakade kejsar Konstantin en stor omvälvning i hela romarriket när han gjorde kristendomen till statsreligion. De kristna erkände inga andra gudar än sin egen, men kunde å andra sidan erbjuda de sensationslystna romarna en mängd helgon som påstods kunna utföra mirakel till exempel hela fysiska defekter och driva ut demoner. Trots kyrkans ihärdiga arbete för att besegra den hedniska vidskepelsen fortsatte romarna att välja och vraka bland de religiösa erbjudandena. På 400-talet klagade kyrkofadern Augustinus till exempel över att när ett barn lider av huvudvärk använder sig ogudaktiga och trolösa mödrar av oheliga amuletter och besvärjelser. En del av de gamla romarnas vidskepelser har överlevt ända till våra dagar. Uttrycket att vakna på fel sida har sina rötter i romarnas tro att allt som har med vänster att göra, var ont. Även rädslan för att råka slå sönder en spegel kommer från den tiden då vidskeplighet styrde antikens supermakt. Läs mer Jörg Rüpke: Religion of the Romans, Polity Press, 2007 Daniel Ogden: Magic, Witchcraft and Ghosts in the Greek and Roman Worlds, Oxford University Press, 2009 Jerry Toner: Popular Culture in Ancient Rome, Polity Press,