BARN I ANDERNA Årgång 22 Nr

Transkript

1 BARN I ANDERNA Årgång 22 Nr

2 Mina goda vänner, syskon och förebedjare! Vi vill av hela hjärtat utrycka vår tacksamhet till er alla som varit med oss på ett eller annat sätt under det gångna året. Tack för att du var med och bad för Roberto Tolava. Han är nu ett under för den medicinska vetenskapen. De läkare som opererade bort den 2,4 kilo tunga tumören från hans esternon, det heter så på spanska, har blivit uppmärksammade för den otroligt omöjliga men dock lyckade operationen. En av läkarna sa: Vi gör vad vi kan, men han där uppe har sista ordet. I går söndag var vi uppe i San Antonio de los Cobres. Roberto, Isaias, Josua och Carlos Robertos två söner och bror. Vi var där för att installera och överlämna en radiostation till församlingen. Radiosändaren skänktes av Roberto. När vi provade utrustningen som installerades provisoriskt så sände den klart och tydligt över hela samhället och längre än så. Församlingen firade med ett tacksamhets och välsingnelsemöte och med en liten fest. Nu har jag en liten fråga med en stor utmaning. Finns det någon som vill bli radiofadder? Vi har en kostnad för sändningarna på totalt 50 kr/timme. Om du vill hjälpa till kan du sätta in pengarna på: NORDEA MÄRK: RADIO I SAN ANTONIO MED KÄRLEKSFULLA ADVENTSHÄLSNINGAR Anita & Göran Jansson Salta Argentina

3 Guds frid, alla Barn i Andernas vänner! När Anita och Göran Jansson 2006 kom till Sverige för en period här, följde deras 3 yngsta barn Ann-Mari, Linda och Michael med hit. När de sedan återvände till sina uppgifter i Salta, Argentina, stannade Ann-Mari kvar i Linköping för att studera. Ann-Mari träffade så småningom Andreas Öhlin och 18 juli gifte de sej i Salta. Andreas och hans familj hade aldrig tidigare varit i Argentina. Det blev många starka och oförglömliga intryck de fick från landet och Anita och Görans arbete, intryck de gärna vill dela med sej av till Barn i Andernas vänner. Här berättar nu Andreas.

4 Att leva för sin nästa Vi såg Anderna torna upp sig vid horisonten, solen stod högt och lyste upp topparnas vackra konturer och mörkbruna färg. Jag kunde inte undvika att bli hänförd av deras prakt och majestätliga utseende. Jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv, och nu var de där nedanför mig, små som på en karta, när vi flög in mot Salta för att gå ned för landning. Jag hade ingen aning om vad vi hade framför oss, men en sak var klar, förväntningarna var på topp. Vi träffade Göran utanför flygplatsen som blev ett tårfyllt återseende för min fru (dåvarande fästmö) som inte sett sin far på två år, medan det för mig var första mötet med min blivande svärfar och därför lite nervöst. Efter en fartfylld färd genom Salta var vi framme vid familjen Janssons hem vid sydöstra utkanten av staden. Här hjälpte familjen till med att bära in väskorna och vi fick klä om och förbereda oss för den väntande välkomstmiddagen. Födelsedagsfirande Födelsedagsbarnet (nere t.v.) med familj i deras hus i Salta Den första veckan var en anpassningstid fylld av kulturkrockar och -chockar. Vi blev till exempel bjudna med Anita för att besöka ett födelsedagskalas hos en liten pojke i grannområdet. Hans familj hade tidigare inte haft tillräckligt med pengar och pojkens pappa satt (sitter) i fängelse för att ha våldtagit pojkens styvsyster. Tus Amigos och Anita har hjälpt dem med pengar varje vecka så att mamman har kunnat köpa mat åt de sex barnen. När vi steg in

5 i den lilla stugan bestående av två rum, ett för att sova och se på TV i samt ett för matlagning och övriga bestyr, möttes vi av en doft av ammoniak och en chock över hur lite plats den här familjen mamma med sex barn hade att leva på. De var bokstavligen tvungna att sova ovanpå varandra. Jag blev tagen av hur de kunde glädja sig i en sådan omgivning och djupt rörd av hur illa de hade det. Trots detta blev det ett mycket fint kalas med mycket sång och dans och ett minne som jag sent kommer att glömma Resa upp i bergen Efter ungefär två veckor blev vi sedan erbjudna att följa med Göran till La Poma, en liten by som ligger uppe i bergen nordväst om Salta. Vi gav oss iväg någon timme innan soluppgången tillsammans med en annan missionär vid namn Marta samt en 80-årig kvinna från kyrkan som heter Justina. Det var en oförglömlig upplevelse att se solen gå upp över bergstopparna omkring oss där vi körde fram på de mest slingriga bergsvägar man kan tänka sig. Jag fick hålla mig och inte titta filma för mycket för att förhindra åksjukan som sakta kom smygande. En helt oförglömlig upplevelse. När vi nått det första bergskrönet så var det kisspaus. Nu var det så att här inte fanns någon toalett att få tag på. Så vi fick helt enkelt som alla andra redan hade gjort gå bakom ett litet skjul bredvid vägen och göra vad som var tvunget att göras. Efter ytterligare körning kom vi fram till Recta de Tin Tin som är en gammal inkaväg som är precis spikrak i 10km. Här var det dags för fikapaus. Marta hade tagit med sig kaffe, te och smörgåsar samt en liten godsak till var och en. Det var mycket uppskattat efter 3-4 timmar i bilen. När alla var klara och behoven uppfyllda så bar det av igen mot La Poma. Vi kom fram ungefär vid middagstid och stannade utanför kyrkan i byn. Solen stod högt uppe och lyste upp bergen omkring oss. Vi fick veta att vi skulle vidare för att hålla husmöte på en gård lite längre upp som hette Saladillo. Efter att vi hade tittat lite närmare på kyrkan så körde vi vidare. Först åkte vi genom byn och Göran ropade på alla han kände och frågade om de ville följa med och lyssna till Guds ord. Till sist hade vi ett gäng med bak på flaket på pickupen och så bar det iväg.

6 Recta de Tin Tin När vi kom fram till gården fick vi ett varmt välkomnande. Familjen som ägde den visade oss sina getter och de bad Göran att han skulle be för dem innan de skulle släppas ut på bete. Efter att Göran välsignat gården och getterna så var det dags att äta en bit mat innan mötet. När alla hade ätit klart dukades maten bort och matsalen blev till en kyrka. Nu var det dags för möte. Jag förundrades av det sätt som Göran berättade om hur Guds kärlek är, och hur han vill att vi ska leva på ett sådant sätt så att alla förstod. Det märktes att han har levt med människor i bergen större delen av sitt liv och inte bara predikat, utan också lärt sig deras livsstil. Det var ett mycket lärorikt möte med den verklighet som en missionär lever i dagligen Efter att vi tagit nattvarden och mötet avslutats var det dags att dra vidare. Vi hade med oss 200 apelsiner, en hel del godis och några barnböcker med evangeliskt budskap. Dessa skulle delas ut till de som bodde i närheten. Så resten av dagen gick åt till att köra från den ena gården till den andra för att tala med de olika familjerna. Göran delade med sig av budskapet han hade predikat om tidigare, och frågade hur det gick med boskapen och gården. Var och ett av barnen fick sig ett par godisar, några apelsiner och en ny bok att läsa. De var överlyckliga och de flesta åt upp godiset fortare än kvickt. När vi var klara och allt var utdelat var det dags att åka hemåt, det hade redan börjat mörkna och vi hade en lång väg tillbaka.

7 En lärdom för livet Det var svårt om inte omöjligt att förbereda sig för vad som vi fick se och uppleva. Göran och Anita har verkligen gett sina liv åt att tjäna Gud och hjälpa människor som behöver hjälp, både andligt och fysiskt. Man kan lätt få en bild av en missionär som en perfekt människa som följer alla Guds bud frenetiskt och försöker få lokalbefolkningen att göra detsamma. Jag måste medge att jag själv innan jag åkte hade en snarlik bild av vad jag trodde att jag skulle få se, men jag kunde inte haft mer fel. De båda lever så jordnära och nära den verklighet som många av oss inte ens vill se, att det är förunderligt hur de kan vara så starka, stå upp och tjäna Gud och människor i de svåraste av situationer. Utan fruktan har de genom åren gjort vad Herren har sagt till dem att göra. Jag vet att om de bara får hjälp med sitt levebröd så kommer de med all säkerhet ägna all sin tid åt att fortsätta med det. De har öppnat mina ögon på ett nytt sätt för Guds nåd och för vad det innebär att leva för sin nästa. Andreas Öhlin Linköping Medlemsavgift Medlemsavgiften, 100 kr, betalar du in på Plusgiro om du är eller vill bli medlem i föreningen Barn i Anderna och därmed vill stödja föreningens arbete. Kom ihåg att notera medlemsavgift 2010 på inbetalningen! Som medlem blir du kallad till årsmötet, och har då rösträtt. Kom också ihåg Göran och Anita, deras medarbetare och deras uthålliga arbete med förbön. Skicka gärna också en hälsning till dem via e-post, sgej1956@hotmail.com. Så tillönskas alla Barn i Andernas vänner en riktigt god och fridfull jul, med glädje och uppmuntran från julens budskap, och allt gott för det nya året!... och hans namn ska vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste! Jes 9:6.

8 B Föreningspost För information kontakta någon i styrelsen: BARN I ANDERNA c/o Renhorn, Odalgatan Linköping Gerd Renhorn (Ordf.) renhorn@telia.com Anita Eklöf Ola Eklöf Marianne Jansson Andreas Karlsson aka@teknikvision.se Maud Thornell Maria Wernström Plusgiro: Hemsida: