Handläggning av fridskränkningsbrotten

Transkript

1 Handläggning av fridskränkningsbrotten Handbok Utvecklingscentrum Göteborg December 2006 Utvecklingscentrum Göteborg December 2006

2 2 Innehållsförteckning 1 Inledning Syftet med denna handbok Brottet grov fridskränkning/grov kvinnofridskränkning Förarbeten Allmänt om straffbestämmelsens syfte Den brottsliga handlingen Brottsoffret Upprepad kränkning Ägnat att allvarligt skada självkänslan Konkurrensregler Rättskraft Förundersökningsledning Förundersökningsledare Bevissäkring...10 Video/foto/dokumentation av brottsplats/skador...10 PM av ingripande polis...11 Kriminalteknik SKL...11 Droger...11 Tvångsmedel...11 SOS-samtal och händelserapport...12 Rättsintyg...13 Övrig stödbevisning Målsägandeförhöret (beviskrav och genomförande) Målsägandebiträde och stödperson Målsägande som inte medverkar Hedersproblematik Förhör med misstänkt Kontroll av nedlagda förundersökningar och åtalade gärningar Överskottsmaterial Feed-back till polisen Åtalet Beslutsmotiveringar och underrättelser om beslut Sekretess och säkerhet Påföljd Barnperspektivet Praxis...27 Bilaga Checklista...28

3 3 1 Inledning Denna handbok rör straffbestämmelserna i 4 kap. 4 a brottsbalken, d.v.s. brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Rekvisiten för de båda brotten är likalydande utom såvitt avser beskrivningen av det offer som gärningarna riktar sig mot. Bestämmelsen i 4 a andra stycket, grov kvinnofridskränkning, specialreglerar sådana fall där den som utfört gärningarna är en man och den kränkta personen en kvinna som gärningsmannen är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott med under äktenskapsliknande förhållanden. I lagmotiven anges att specialregleringen avser att markera, inte minst av pedagogiska skäl, den särskilda form av kränkning som brott mot närstående kvinna utgör och att bidra till att synliggöra och kartlägga omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer. I den mån förutsättningarna i andra stycket inte uppfylls, t.ex. eftersom gärningsmannen och det kvinnliga brottsoffret aldrig varit sammanboende, är första stycket tillämpligt och den praktiska betydelsen av specialregleringen är därför begränsad (NJA 2004 s. 97, se avsnitt 3.4). Av detta framgår att förutsättningarna för och svårigheterna med att utreda, åtala och föra talan om grov fridskränkning å ena sidan och grov kvinnofridskränkning å andra i stort bör vara desamma och denna handbok behandlar därför brotten gemensamt. Även barn är offer för fridskränkningsbrotten. I den mån handläggningen av fridskränkningsbrott mot barn (personer under 18 år) kräver särskilda överväganden hänvisas till handboken Handläggning av ärenden rörande övergrepp mot barn (Utvecklingscentrum Göteborg, maj 2006). Innehållet i denna handbok är i huvudsak inriktat på brott begångna mot vuxna brottsoffer. Barnperspektivet, som kan ha betydelse vid straffmätningen, tas dock upp i avsnitt 9. I bilaga till handboken finns en checklista, vilken inte skall uppfattas som en sammanfattning av handboken i dess helhet men däremot som en översikt över de mest grundläggande åtgärderna vid hantering av fridskränkningsbrotten. Handboken har föregåtts av dels ett granskningsarbete avseende åklagares handläggning av kvinnofridskränkningsbrottet som genomfördes av Utvecklingscentrum Göteborg under (RättsPM 2006:8), dels ett seminarium med en referensgrupp bestående av ett femtontal åklagare med skiftande erfarenhet av ärendetypen. Samtliga i referensgruppen har beretts tillfälle att yttra sig över handbokens innehåll och utformning. Handboken är författad av kammaråklagare Eva Bloch i samråd med vice överåklagare Birgitta Fernqvist.

4 4 2 Syftet med denna handbok Förundersökningar och rättegångar om fridskränkningsbrotten bär med sig två särskilda bevissvårigheter. För det första begås fridskränkningsbrottet i princip alltid bakom hemmets stängda dörrar och det saknas därför ofta åsyna vittnen, teknisk utredning eller annan stabil stödbevisning. För det andra begås brottet mot en närstående och det finns därmed lojaliteter och sociala bindningar som gör målsäganden och vittnen särskilt känsliga för påverkan när det gäller medverkan i förundersökning och rättegång. Dessa bevissvårigheter ställer höga krav på en aktiv och kompetent förundersökningsledare med förmåga att effektivt inhämta och dokumentera bevisning samtidigt som kraven på objektivitet och rättssäkerhet iakttas. I regleringsbrevet för budgetåret 2006 avseende Åklagarmyndigheten anges som ett allmänt mål att lagföringen skall öka och kvaliteten skall höjas på brottsutredningsverksamhet och lagföring. För att en ökad lagföring skall kunna ske och varaktigt hållbara domar ges krävs att förundersökningarnas kvalitet förbättras. Denna handbok är ett led i Åklagarmyndighetens arbete att få till stånd sådana förbättringar och handbokens syfte är att fungera som vägledning och i viss mån lathund i det operativa arbetet. Handboken riktar sig såväl till de åklagare som sedan lång tid handlägger förundersökningar och mål som rör fridskränkningsbrotten som till de åklagare som har liten erfarenhet av denna ärendehantering. 3 Brottet grov fridskränkning/grov kvinnofridskränkning 3.1 Förarbeten SOU 1995:60 Prop 1997/98:55 Prop 1998/99: Allmänt om straffbestämmelsens syfte I förarbetena till fridskränkningslagstiftningen uttalas att bestämmelserna om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning har föranletts av behovet att ytterligare understryka allvaret i sådan brottslighet som riktar sig mot personer i nära relationer och som präglas av att den sammantaget är ägnad att systematiskt kränka den utsatta personen. Gärningar som var och en har ett begränsat straffvärde skall samlat anses ha ett högre straffvärde och de nya straffbestämmelserna var avsedda att markera det särskilt straffvärda i en långvarig och upprepad kränkning av en närstående person.

5 5 3.3 Den brottsliga handlingen Brottet grov /kvinno-/fridskränkning är konstruerat på så sätt att den brottsliga handlingen består av flera var och en i sig straffbelagda gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken vilka alla riktats mot samma målsägande under viss begränsad tid. Brottet är inte perdurerande utan består i en serie i och för sig straffbara gärningar, som preskriberas självständigt. Av paragrafens ordalydelse framgår att det krävs att gärningsmannen begår brottsliga gärningar. Detta innebär att flera, minst två, brottsliga gärningar enligt angivna kapitel i brottsbalken måste vara uppe till domstolens bedömning samtidigt. En enstaka ny gärning i förening med en gärning som domstol redan dömt över kan inte leda till ansvar för brottet. (prop. 1997/98:55 s 131 ff., se vidare om antal gärningar nedan avsnitt 3.5). 3.4 Brottsoffret Brottsbalken innehåller inte någon definition av begreppet närstående. Vid införandet av 4 kap. 4 a brottsbalken uttalades i förarbetena att med närstående skulle i första hand avses en person med vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande, exempelvis någon som är eller har varit gift med gärningsmannen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Närståendebegreppet uppgavs också omfatta barn till gärningsmannen, barn till person som gärningsmannen bor eller har bott tillsammans med (styvbarn) eller personer som är nära släkt med gärningsmannen i egenskap av t.ex. mor, far, syster eller bror. Sammanfattningsvis angavs att detta normalt innebär att gärningsmannen och brottsoffret bor eller har bott tillsammans (prop 1997/98:55 s 132). Motivens definition av närståendebegreppet är inte uttömmande. Med utgångspunkt i straffbestämmelsens allmänna syfte att åsätta upprepade kränkningar i nära relationer ett mer adekvat straffvärde och en mer adekvat brottsrubricering gör Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2004 s. 97 tolkningen, att närståendebegreppet måste omfatta även fall då brott har förövats av en man mot en kvinna med vilken han utan att vara sammanboende levt i en fast parrelation. Straffbestämmelsens skyddsintresse och alltså det som bör avgöra tolkningen av närståendebegreppet är därmed, vilket domstolen i 2004 års rättsfall resonerar kring i domskälen, den praktiska och känslomässiga bindningen av inte obetydlig varaktighet som kan innebära att ett brottsoffer befinner sig i en särskilt utsatt situation. De yttre formaliteterna kring relationen blir av underordnad betydelse. Av rättsfallet kan man dra slutsatsen att specialregleringen i 4 kap. 4 a andra stycket, då en man begått brott mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller bor eller har bott med under äktenskapsliknande förhållanden, i praktiken inte bör ges annan betydelse än att fall som uttryckligen omfattas av andra stycket skall betecknas som grov kvinnofridskränkning. Med ledning av ovanstående bör även personer av samma kön med en fast parrelation, parrelationer där gärningarna förövats av en kvinna mot en man

6 6 liksom relationer mellan personer som utan att bo tillsammans har gemensamma barn utgöra exempel på sådana närståenderelationer som straffbestämmelsen omfattar. 3.5 Upprepad kränkning Antal I kravet på upprepad kränkning ligger, att det måste röra sig om fler än två enskilda gärningar. Förarbetena har lämnat åt rättstillämpningen att bestämma hur många enskilda gärningar som bör krävas för att dessa sammantaget skall anses utgöra en upprepad kränkning. Bedömningen bör göras med utgångspunkt i de enskilda gärningarnas karaktär på så vis, att ju allvarligare en gärning är desto färre gärningar bör krävas. Upprepade, var för sig lindriga, gärningar som exempelvis upprepad lindrig misshandel, ofredande och hemfridsbrott kan sammantaget anses utgöra en upprepad kränkning (prop. 1997/98:55 s. 77 och och NJA II 1998 s 361). Hovrätten ansåg i RH 2003:11 att det våld som utövats vid tre åtalade gärningstillfällen var av jämförelsevis begränsad omfattning och därmed inte så allvarligt att gärningarna skulle bedömas som grov kvinnofridskränkning utan som tre fall av misshandel av normalgraden. Högsta domstolen fann i rättsfallet NJA 1999 s. 102 inte något principiellt hinder mot att beakta tidigare gärningar, för vilka gärningsmannen lagförts, vid bedömningen av om åtalade gärningar varit led i en upprepad kränkning mot en viss målsägande. Domstolen argumenterade, att de tidigare lagförda gärningarna endast tjänade till att belysa de förhållanden under vilka de i åtalet åberopade gärningarna har ägt rum och att den tilltalade därmed inte dömdes på nytt för de tidigare prövade gärningarna (ne bis in idem). Motiven till såväl paragrafens ursprungliga lydelse som den lagändring som för övrigt följde av rättsfallet bekräftar uppfattningen att tidigare brottslighet kan beaktas vid bedömningen av huruvida gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning (prop. 1997/98:55 s. 81 ff och prop. 1998/99:145 s. 13). Som redan nämnts krävs, oavsett om det finns tidigare lagföringar eller ej, att flera brottsliga gärningar är uppe till domstolens bedömning samtidigt för att det skall vara möjligt att yrka ansvar för grov /kvinno-/fridskränkning. Detta betyder att ett enskilt misshandelstillfälle som följer efter en tidigare lagföring inte kan rubriceras som grov /kvinno-/fridskränkning, men att däremot två eller flera misshandelstillfällen efter lagföring kan rubriceras på detta sätt (se t.ex. Hovrätten för Västra Sveriges dom , mål B ). Det är tillräckligt att de åtalade gärningarna vid en samlad bedömning utgjort en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet. Något krav på ytterligare, tidigare lagfört, brott utöver de åtalade gärningarna finns inte (prop. 1998/99:145 s. ff och NJA II 1999 s. 420). Sådana handlingar från en gärningsmans sida som vid en helhetsbedömning av målsägandens situation kan tyckas utgöra en del av kränkningen men som inte når upp till brottsrubriceringen ofredande eller (psykisk) misshandel t.ex. nedlåtande uttalanden, kontrollerande beteenden av typen att målsäganden förbjuds gå ut eller träffa släktingar eller s.k. stalkerbeteende som inte utgör

7 7 ofredande kan inte åberopas som grund för att de åtalade enskilda brotten utgör led i en upprepad kränkning. Det fördes i samband med fridskränkningsbrottets införande en diskussion om att även sådan lindrig psykisk misshandel som inte var straffbar som misshandel eller ofredande skulle omfattas av fridskränkningsbrottet. Som skäl mot att anta en sådan straffbestämmelse angavs att bestämmelsen skulle bli alltför oprecis och omfatta en alltför oöverskådlig krets av gärningar för att kunna godtas med beaktande av legalitetsprincipen (prop. 1997/98:55 s. 78). Kränkande agerande som inte är straffbelagt kan istället få betydelse i ett ärende till belysande av under vilka omständigheter de i fridskränkningsbrottet ingående enskilda gärningarna har begåtts och därmed för bedömningen bl.a. av det samlade straffvärdet. Tidssamband I kravet på upprepad kränkning ligger vidare att det måste finnas ett visst tidsmässigt samband mellan de enskilda gärningarna. Även i detta hänseende har förarbetena lämnat åt rättstillämpningen att avgöra vad detta konkret betyder. Den yttersta gränsen för det tidsmässiga sambandet är förstås preskriptionstiden, vilken för grov /kvinno-/fridskränkningsbrottet är tio år med reservationen att de i fridskränkningsbrottet ingående enskilda gärningarna preskriberas var för sig (prop. 1997/98:55 s. 131; RättsPM 2006:15, Utvecklingscentrum Göteborg). En alltför lång tidsrymd mellan de enskilda gärningarna kan medföra att rekvisitet inte är uppfyllt (Holmqvist m.fl., Brottsbalkskommentaren s. 4:19, NJA 2004 s. 437). Det saknas entydig praxis som klargör kravet på tidsmässigt samband och därmed finns ett utrymme att låta domstolarna pröva frågan. 3.6 Ägnat att allvarligt skada självkänslan Frågan om de i fridskränkningsbrottet ingående enskilda gärningarna varit ägnade att allvarligt skada brottsoffrets självkänsla skall enligt motivuttalanden besvaras med beaktande av brottsoffrets hela situation. Som framgår av NJA 2003 s. 144 skall bedömningen utgå dels från omständigheter kring brottsoffret som t.ex. avsaknad av socialt nätverk eller bristande språkfärdigheter, dels hur allvarliga gärningarna varit. Det är därvid inte nödvändigt att i det enskilda ärendet bevisa att brottsoffrets självkänsla verkligen har skadats. Det är istället tillräckligt att gärningarna typiskt sett med beaktande av brottsoffrets situation varit ägnade att allvarligt skada hans/hennes självkänsla. Det krävs inte något syfte från gärningsmannens sida att allvarligt skada brottsoffrets självkänsla. Det krävs heller inte att gärningsmannen själv gör värderingen att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada brottsoffrets självkänsla. Åklagaren behöver därför inte bevisa att gärningsmannen haft ett visst motiv för sitt agerande. Det är istället tillräckligt att gärningsmannen haft uppsåt till de faktiska omständigheter som läggs till grund för bedömningen av frågan om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada brottsoffrets självkänsla (prop. 1997/98:55 s. 133 ff).

8 8 Det förekommer att domstolar vid bedömning av ansvarsfrågan i kvinnofridskränkningsmål dömer för de enskilda brotten istället för fridskränkningsbrottet med motiveringen att de åtalade gärningarna förvisso varit ägnade att skada brottsoffrets självkänsla, men att gärningarna inte varit ägnade att allvarligt skada självkänslan (RättsPM 2006:8, Utvecklingscentrum Göteborg). Ett exempel på detta resonemang ger domskälen, inklusive skiljaktig mening, i rättsfallet RH 2004:48. I förarbetena påpekas att de flesta brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken är så kvalificerade att de typiskt sett innebär att självkänslan hos den utsatta personen skadas, men att det när det gäller mer lindriga brott krävs t.ex. att gärningen ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den kränkta personen bryts ned för att gärningarna skall anses inte bara vara ägnade att skada utan allvarligt skada självkänslan (prop. 1997/98:55 s. 133). Åklagare bör uppmärksamma detta kvalificeringskrav genom att dels vid förhör under förundersökningen utreda under vilka omständigheter gärningarna begåtts, dels vid huvudförhandling plädera särskilt för de omständigheter som ligger till grund för bedömningen att gärningarna inte bara varit ägnade att skada utan att allvarligt skada brottsoffrets självkänsla. 3.7 Konkurrensregler Normala konkurrensregler skall tillämpas. Detta betyder, att brott med en strängare straffskala än grov /kvinno-/fridskränkning, t.ex. grov misshandel eller våldtäkt, inte kan utgöra ett delmoment i fridskränkningsbrottet. Sålunda dömde exempelvis Göta hovrätt, avd 2, i dom den 15 juni 2006 i mål B med ändring av tingsrättens dom den tilltalade för grov misshandel vid två tillfällen och misshandel vid ett tredje tillfälle istället för, som tingsrätten gjort, för grov misshandel vid två tillfällen och vad gäller den tredje delgärningen i åklagarens gärningsbeskrivning för grov kvinnofridskränkning. Hovrätten bedömde alltså inte, såvitt avsåg brottsrubricering, det tredje misshandelstillfället i belysning av de två föregående grova misshandelstillfällena utan istället i enlighet med konkurrensreglerna som ett enskilt brott. Riksåklagaren har accepterat hovrättens bedömning. De för fridskränkningsbrotten typiska omständigheterna att misshandel skett vid upprepade tillfällen eller att gärningen riktats mot person som är särskilt skyddslös i egenskap av nära anhörig, gravid kvinna eller barn är faktorer som kan bidra till att motivera ett åtal för grov misshandel med en strängare straffskala. Det är i sådant fall ofta aktuellt att utforma åtalet för grov misshandel så att även rekvisiten för grov /kvinno-/fridskränkning täcks. 3.8 Rättskraft Det är som regel inte möjligt att efter en fällande dom för fridskränkningsbrott väcka åtal för ett brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken som kunde ha ingått i den lagförda fridskränkningen, d.v.s. brott av normalgraden som begåtts inom den tidsperiod som domslutet avser. Om de enskilda gärningar som det tidigare åtalet omfattat kunnat bestämt anges i gärningsbeskrivningen bör visserligen, enligt uttalanden i lagmotiven,

9 9 andra gärningar inte formellt omfattas av domens rättskraft. Förhållandena är emellertid ofta sådana att de enskilda gärningarna inte är så preciserade till antal, tid och plats att rättskraften för varje enskild gärning skall kunna bedömas. Därför anses en gärning som inte tagits upp i samband med det tidigare åtalet, trots att den inte beaktats vid lagföringen, ofta omfattas av domens rättskraft. (prop. 1997/98:55 s.134). Det är självfallet möjligt att återkomma med åtal enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken som begåtts inom den tidsperiod domen avser om dessa gärningar enligt konkurrensreglerna inte skall ingå i fridskränkningsbrottet. I rättsfallet NJA 1987 s 61 hade åklagaren väckt talan för en grov misshandel bestående i att en viss gärningsman en viss natt i en viss lägenhet hade tagit tag om en viss målsägandes ben och vridit om så kraftigt att ett benbrott uppstod. Med hänsyn till skadans allvarliga art och den råhet gärningsmannen uppvisat borde brottet bedömas som grovt, ansåg åklagaren. I en sedan tidigare lagakraftvunnen dom hade samme gärningsman lagförts för misshandel mot samme målsägande samma natt i samma lägenhet bestående i att han då upprepade gånger slagit målsäganden i ansiktet. Högsta domstolen ansåg - till skillnad från underinstanserna - att den nya gärningen, oavsett att denna innefattade ett påstående om ett mycket allvarligare brott än det gärningsmannen tidigare lagförts för, i allt väsentligt avsåg samma händelseförlopp och därmed samma gärning som gärningsmannen redan hade dömts för. Domstolen ansåg det därmed föreligga hinder enligt reglerna om rättskraft mot att pröva åtalet och stämningsansökan avvisades. Se även riksåklagarens genmäle i målet. 4 Förundersökningsledning 4.1 Förundersökningsledare Av Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning i brottmål framgår i 6 1 st 1 punkten att åklagare skall leda förundersökningen när brottet innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående person (ÅFS 2005:9). Åklagare skall alltid vara förundersökningsledare beträffande fridskränkningsbrotten. Som förundersökningsledare har åklagare ansvar för förundersökningen i dess helhet. Detta innebär bland annat att åklagaren ansvarar för att förundersökningen bedrivs skyndsamt, effektivt och med beaktande av den enskildes rättssäkerhet. Det är rimligt att åklagare som har fullständigt ansvar för förundersökningens bedrivande också har fullständigt inflytande över förundersökningen. Med hänsyn till de särskilda bevissvårigheter som fridskränkningsärendena bär med sig är det för förundersökningen av största värde att tillgänglig stödbevisning säkras effektivt och betydelsen av korrekta initialåtgärder för bevissäkringen kan inte nog understrykas. På flera håll i landet har med anledning av ovanstående den rutinen införts att polis vid polisingripandet eller anmälan i dessa ärenden alltid direkt tar en åklagarkontakt, vid behov med jouråklagare, för att åklagaren skall ges möjlighet att omgående inleda/överta förundersök-

10 10 ningen och omedelbart ge direktiv utan den fördröjning som inlottning av ett ärende på ordinarie kontorstid innebär. Det bör vara rutin i fridskränkningsärenden att åklagare på detta sätt kontaktas omedelbart för beslut om förundersökning skall inledas, prövning av om något tvångsmedel är aktuellt eller om målsägandebiträde skall förordnas samt för omedelbara direktiv till polisen. 4.2 Bevissäkring Video/foto/dokumentation av brottsplats/skador Vikten av att polisens handmanövrerade videokameror kommer till användning vid ingripande i fridskränkningsärenden måste betonas. Mot bakgrund av den betydelse som initiala bevissäkringsåtgärder har för möjligheten att kunna lagföra fridskränkningsbrott bör åklagare vara aktiva genom direktivgivning för att tillse att kamerorna används (se nedan om feed-back till polisen). Lagstödet för video/foto/dokumentation av en brottsplats återfinns i reglerna om reell husrannsakan i 28 kap. 1 rättegångsbalken då ändamålet med åtgärden är att utröna omständigheter av betydelse för brottet. Åklagare i jourverksamhet bör vid t.ex. anmälan om ett gripande överväga möjligheten att besluta om att brottsplatsen skall video/foto/dokumenteras. Video/foto/dokumentation av målsägandens skador kan enligt reglerna i 28 kap 14 rättegångsbalken jämfört med 2 och 4 förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. genomföras om detta erfordras för vinnande av utredning om brottet. Beslutet måste i sådant fall enligt 6 i förordningen fattas av förundersökningsledaren och det förekommer därför att polis kontaktar åklagare i syfte att få ett beslut att fotografera eller filma målsäganden. Något tvång mot målsäganden kan med anledning av ett sådant beslut aldrig användas. För att videodokumentation av målsägandens skador skall kunna åberopas som bevisning i rätten måste skadedokumentationen på videofilmen hållas åtskild från förhörsuppgifter från målsäganden om brottet. Möjligheten att åberopa målsägandens förhörsuppgifter i huvudförhandling är begränsad till reglerna i 36 kap st jämförd med 37 kap. 3 rättegångsbalken om åberopande av förhörsuppgifter under förundersökning. Regleringen innebär att målsägandeuppgifterna kan åberopas endast om de uppgifter målsäganden lämnar muntligt i rättssalen avviker från förhörsuppgifter under förundersökningen eller om målsäganden förklarar att han/hon inte kan eller inte vill uttala sig. Skadedokumentationen på video bör därför ske utan att målsäganden lämnar en berättelse om själva händelseförloppet. Dokumentation av misstänkts skador i syfte att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet kräver ett beslut om kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 rättegångsbalken. Observera att även avsaknad av skador hos såväl misstänkt som målsäganden av objektiva skäl kan vara av intresse att dokumentera.

11 11 PM av ingripande polis Det finns anledning för åklagare att tidigt i förundersökningen försäkra sig om att ingripande polis dokumenterar sina iakttagelser av t.ex. målsägandens skador, sinnestillstånd och andra detaljer som kan ha betydelse som stödbevisning i en promemoria. Om flera polismän varit med vid ett ingripande skall varje enskild polisman dokumentera sina iakttagelser i var sin promemoria. Det är viktigt att det klart framgår vilken polisman som gjort vilka iakttagelser, så att var och en kan ansvara för sina uppgifter som vittnen under ed vid huvudförhandling. I de fall då en förundersökning av någon anledning drar ut över tid kan promemorian vara avgörande för att ett vittnesmål från ingripande polisman i rätten innehåller relevant information. Kriminalteknik SKL Spårsäkring med hjälp av polisens kriminaltekniker kan behövas exempelvis för att säkra fingeravtryck, blodspår, sperma eller DNA i annan form både på brottsplatsen och på målsägandens eller misstänkts kläder. Droger Det kan vara svårt att inledningsvis i en förundersökning bedöma betydelsen av att utreda målsägandens och/eller misstänkts berusningsgrad vid gärningstidpunkten. Det finns därför skäl att i dessa ärenden regelmässigt överväga ett beslut om kroppsbesiktning av misstänkt för att utröna om han/hon är påverkad av alkohol eller andra droger. En provtagning för att kontrollera målsägandens berusningsgrad kräver samtycke av denne/denna. Tvångsmedel Personella Risken för kollusion och recidiv är överhängande vid hantering av fridskränkningsbrotten. Särskilt gäller detta i förundersökningens inledningsskede då ett anhållande, i vart fall då brottsanmälan görs i en akutsituation, ofta bör vara aktuellt. Kollusionsfaran består regelmässigt i risken att misstänkt påverkar målsäganden men också andra förhörspersoner som kan finnas i misstänkts och målsägandens bekantskapskrets. Även en målsägande som i ett inledningsskede uttryckt ovilja att lämna uppgifter om brottsmisstanken kan, i händelse av att den misstänkte med stöd av övrig bevisning frihetsberövas och därmed fråntas möjligheten att påverka brottsoffret, ändra inställning om sin medverkan. Också i en sådan situation kan kollusionsrisk anses föreligga. Bedömningen av recidivrisken görs vanligtvis med utgångspunkt i den misstänktes belastningsregister. Det bör emellertid även i avsaknad av tidigare lagföringar vara möjligt att argumentera för att fridskränkningsbrottets särdrag av upprepat beteende medför en risk för återfall i brott mot samma målsägande. I ett inledningsskede kan vidare misstanke om drogpåverkan eller misstänkts aggressiva sinnesstämning läggas till grund för åklagares bedömning att den misstänkte riskerar återfalla innan han/hon nyktrat till eller på annat sätt lugnat ned sig.

12 12 Åklagare bör självfallet med en kontinuerlig omprövning av anhållningsskälen - ha en god möjlighet att effektivt använda de dagar som anhållningsfristen medger till att bevissäkra ett ärende så att bevisningen vid fortsatt handläggning förblir stabil. Reglerna om hämtning till förhör under förundersökning finns i 23 kap. 7 rättegångsbalken och 6 förundersökningskungörelsen. Utrymmet att hämta annan än misstänkt till förhör är begränsat till situationer då det föreligger skäl av särskild vikt för detta. I praktiken brukar brottets svårhetsgrad få betydelse för om sådana skäl kan anses föreligga. Oavsett om särskilda skäl skulle anses föreligga för hämtning av målsäganden i ett fridskränkningsärende är det förstås tveksamt om en polishämtning är en fruktbar inledning på ett målsägandeförhör. Reella Beslut om husrannsakan bör tas för eftersökande av vapen, tillhyggen, fotografier, datorer och andra föremål som skall beslagtas om dessa skäligen kan antas ha betydelse för brottsutredningen. Husrannsakan är som nämnts en förutsättning för video/foto/dokumentation av brottsplats. Beslag av föremål vid husrannsakan kan, förutom som bevis, få betydelse i den vidare utredningen vid förhör med såväl misstänkt som målsägande då beslagen kan användas strategiskt i förhören för att ifrågasätta eller bekräfta förhörsuppgifternas tillförlitlighet. Beslag av skriftligt meddelande mellan misstänkt och honom närstående eller mellan närstående inbördes får enligt 27 kap. 2 rättegångsbalken inte ske vid misstanke om fridskränkningsbrott eftersom straffminimum inte uppgår till fängelse två år. SOS-samtal och händelserapport Inspelningar av telefonsamtal som målsäganden eller annan gjort i ett akutskede kan utgöra bra stödbevisning vid en huvudförhandling. Dessa inspelningar inhämtas antingen från polismyndigheternas länskommunikationscentraler (LKC) eller från SOS Alarm. Det råder för närvarande skilda rutiner i olika delar av landet när det gäller inspelning av inkommande telefonsamtal till LKC. Vissa polisområden gör rutinmässigt inspelningar av inkommande samtal medan andra inte gör det och därför inte erbjuder samma möjligheter att inhämta denna stödbevisning. Om inspelningar saknas i ett enskilt ärende kan istället polisens händelserapporter innehålla värdefull information om t.ex. vem som ringt ett visst larmsamtal och vad som sagts i samtalet. SOS Alarm är ett aktiebolag som på statens uppdrag svarar för nödnumret 112 inom Sverige. Eftersom bolaget inte är en myndighet och inte heller ett företag som i sekretesslagens mening är jämförbart med myndighet, så gäller inte sekretesslagens bestämmelser för information som är lagrad hos SOS Alarm. Någon lagstadgad skyldighet för SOS Alarm att tillhandahålla polismyndighet material eller uppgift om enskilda telefonsamtal finns inte. Bolaget hänvisar vid sin hantering av bandinspelningar och samtal till lag (1981:1104) om verksamhet hos vissa regionala alarmeringscentraler, vari stadgas att upp-

13 13 gifter lagrade hos alarmeringscentraler som angår enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller förebyggandet och beivrandet av brott inte obehörigen får röjas. Lagen innehåller inte någon sekretess- eller tystnadsbrytande bestämmelse. SOS Alarm har, för att möta brottsutredande myndigheters intresse av inspelningarna, i en bolagsintern instruktion beslutat att utlämnande kan ske om det rör sig om utredning av brottsmisstanke med minst två år i straffskalan. Instruktionen innehåller inte någon möjlighet att genom målsägandens medgivande bryta tvåårsregeln. En åklagare som vill hämta in bandinspelningar från SOS Alarm i ett fridskränkningsärende, för vilket straffminimum uppgår till sex månader, kan möta invändningar med hänvisning till bolagets interna praxis. Det bör i sådant fall ytterst finnas en möjlighet att hämta in bandinspelningarna enligt reglerna i 28 kap. 4 rättegångsbalken. Rättens förordnande bör inhämtas. Rättsintyg Enligt lag (2005:225) om rättsintyg med anledning av brott och förordningen (2005:1063) om rättsintyg med anledning av brott gäller sedan den 1 januari 2006 att rättsintyg som huvudregel skall inhämtas från läkare vid rättsmedicinsk avdelning eller från läkare som enligt avtal med Rättsmedicinalverket har åtagit sig att utfärda rättsintyg. Rättsintyg kan inhämtas av annan legitimerad läkare om det finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan föreligga i akuta situationer då vårdande insatser krävs omedelbart, vid misstanke om sexualbrott då en omedelbar gynekologisk undersökning krävs för spårsäkring eller om någon läkare som enligt huvudregeln skall utfärda rättsintyg inte finns tillgänglig och undersökning av något skäl inte kan vänta (prop. 2004/05:64 s. 59 ff). En kontinuerligt uppdaterad förteckning över de läkare som enligt avtal med Rättsmedicinalverket har åtagit sig att utfärda rättsintyg finns på Rånet under Utvecklingscentrum Umeå/Rättsintyg. Mot bakgrund av det för fridskränkningsbrottet kännetecknande att det rör sig om upprepat beteende mot samma brottsoffer, är det värdefullt att i största möjliga utsträckning använda sig av möjligheten att inhämta rättsintyg i förundersökningen och inte nöja sig med inhämtande av läkarjournaler. Den dokumentation som ibland sker genom att polis videofilmar eller fotograferar färska skador bör av samma anledning om möjligt kompletteras med efterföljande läkarundersökning. En rättsmedicinsk undersökning är inriktad på dokumentation av alla relevanta skador, såväl färska som av äldre datum, och inte enbart på behandling av en akut skada. Den rättsmedicinska undersökningen är i detta hänseende mer omfattande än ett läkarbesök i vårdsyfte. Den rättsmedicinska undersökningen besvarar vidare frågan om orsaken till skadebilden, d.v.s. huruvida de fynd eller avsaknad av fynd som konstaterats kan sägas överensstämma med endera målsägandens eller misstänkts uppgifter. Detta har betydelse t.ex. vid invändningar om nödvärn. En läkarundersökning för dokumentation av skador bör genomföras snarast möjligt. Vissa skador blåmärken t.ex. uppvisar inte synliga symptom förrän viss tid efter skadans uppkomst och det finns ibland anledning att avvakta något eller att upprepa undersökningen när skadan blir synlig.

14 14 För misstänkt kan läkarundersökningen genomföras och rättsintyg inhämtas tvångsmässigt med stöd av reglerna om kroppsbesiktning. För läkarundersökning av målsäganden i fridskränkningsärenden krävs samtycke. Målsägandens samtycke krävs dessutom som huvudregel, vilket framgår av 5 1 st lagen om rättsintyg, för att rättsintyg skall kunna utfärdas. Samtycke kan återkallas av målsäganden fram till dess att rättsintyg utfärdats av läkare (prop. 2004/05:64 s. 61). Av 5 2 st lagen om rättsintyg framgår, att samtycke för inhämtande av rättsintyg inte krävs om de uppgifter för vilka sekretess enligt 7 kap. 1 c sekretesslagen (1980:100) eller tystandsplikt enligt 2 kap. 8 lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område gäller redan har lämnats ut till polismyndighet eller åklagarmyndighet efter samtycke från målsäganden. Polismyndighet eller åklagarmyndighet som med samtycke från målsäganden fått del av uppgifter t.ex. i en läkarjournal från ett besök inom sjukvården är alltså oförhindrade att inhämta ett rättsintyg över dessa uppgifter även om samtycke inte /längre/ föreligger (prop. 2004/05:64 s. 61). Åklagare bör därför prioritera inhämtande av läkarjournal med målsägandens samtycke tidigt i utredningen för att kunna säkra denna bevisning. Samtycke från målsäganden för att inhämta rättsintyg krävs sedan den 1 oktober 2006 inte heller vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, d.v.s bland annat grov misshandel, eller försök till brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, d.v.s bland annat försök till våldtäkt. Inte heller krävs samtycke vid misstanke om försök till brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap 3 smittskyddslagen (2004:168). Om målsäganden, t.ex. eftersom han/hon är medvetslös efter en misshandel, är ur stånd att själv lämna samtycke torde ytterst finnas möjligheten att rätten förordnar en god man (prop. 2004/05:64 s. 33). Som framgår av 8 lagen om rättsintyg skall den myndighet som har beslutat att inhämta ett rättsintyg tillhandahålla den som skall utföra undersökningen eller utfärda rättsintyget det underlag som behövs. Det åligger därför i sista hand åklagaren att försäkra sig om att läkaren har tillgång till för sin bedömning relevant material ur förundersökningen inklusive eventuella läkarjournaler från tidigare läkarbesök som inhämtas med målsägandens samtycke. För att ge läkaren bästa möjliga förutsättningar att utfärda ett för brottsutredningen användbart rättsintyg kan det vara värdefullt att begäran om intyg innehåller en konkret frågeställning om vad rättsintyget förväntas ge svar på. Övrig stödbevisning Stödbevisning i dessa ärenden utgörs ofta av vittnesförhör med närstående eller vänner till misstänkt och målsäganden, d.v.s förhör med personer som ibland inte vittnar under ed, som ofta inte är skyldiga att vittna och vars utsagor i bevishänseende i viss mening kan sägas vara smittade av relationen till någondera misstänkt eller målsäganden.

15 15 Mot bakgrund av att den enda stödbevisning som finns att tillgå i dessa ärenden inte sällan är denna typ av vittnesbevisning är det viktigt att inte föregripa resultatet av vittnesförhören på grund av de olika lojaliteter som kan finnas, utan att förhör med de personer som kan tänkas ha information att bidra med verkligen genomförs. Frågan huruvida gemensamma minderåriga barn skall höras som vittnen vid brottsmisstanke som rör ena föräldern mot den andre måste avgöras av omständigheterna i det enskilda fallet. Beslutet om att höra barnet bör dock fattas med beaktande av vad som är bäst för barnet. Med barnets bästa som utgångspunkt är det tveksamt om ett barn skall behöva höras i bevissyfte mot sin förälder. Om barnet uttryckt en tydlig vilja att bidra med information om brottsmisstanken och bedömningen görs utifrån barnets ålder och mognad att det är lämpligt att ta hänsyn till denna viljeyttring kan detta utgöra skäl att höra barnet. Även brottets svårhetsgrad kan ibland få betydelse vid den samlade bedömningen av om ett barn skall höras som vittne. Det förekommer att en person som närvarar vid förhör med målsäganden under förundersökningen i egenskap av stödperson i ett senare skede av förundersökningen visar sig vara den enda eller den mest betydelsefulla stödbevisning som finns att tillgå i utredningen. Det är viktigt att vara observant på detta vid avgörande av om stödpersonen skall sitta med vid målsägandeförhöret eller inte. Stödpersonen bör tillfrågas om han/hon har information att lämna om brottsmisstanken och skall inte tillåtas närvara vid målsägandeförhöret om han/hon har sådan information som kan komma att utgöra stödbevisning eftersom värdet av bevisningen då riskerar försvagas eller försvinna helt. Dokumentation från bl.a. socialtjänsten och uppgifter från kvinnojourer kan utgöra stöd för målsägandens berättelse även om handlingarna i och för sig inte innehåller explicita uppgifter om att målsäganden sagt sig vara utsatt för brott. Dokumentation som målsäganden själv har tillgång till i form av dagboksanteckningar, telefonmeddelanden och sms kan utgöra värdefullt stöd för målsägandeuppgifterna. För att säkra denna bevisning krävs ofta att målsägandens mobiltelefon undersöks och töms på information. 4.3 Målsägandeförhöret (beviskrav och genomförande) Den huvudsakliga utredningen vid lagföring av fridskränkningsbrotten är i regel målsägandeberättelsen. Högsta domstolen har i ett flertal avgöranden uttalat sig om vilka beviskrav som skall ställas i mål där målsägandeutsagan utgör huvudsaklig bevisning. I NJA 1991 s. 83 uttalar högsta domstolen således: Såsom ofta är fallet när det gäller påstådd brottslighet av förevarande slag, som är undandragen från insyn, föreligger inte några direkta vittnesiakttagelser och inte heller någon teknisk bevisning. Detta hindrar emellertid inte att bevis-

16 16 ningen ändå kan befinnas tillräcklig för fällande dom. För detta förutsätts att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last (jfr. bl.a. NJA 1980 s. 725). I det nu föreliggande fallet blir det av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten av [målsägandens] uppgifter i belysning av vad som i övrigt har förekommit i målet Domstolen vidhåller i rättsfallet NJA 1992 s. 446: I mål om sexualbrott grundar sig ansvarspåståendena ofta i allt väsentligt på målsägandens uppgifter. Detta hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuduppgift för domstolen blir att bedöma trovärdigheten av målsägandens uppgifter i belysning av vad som i övrigt har förekommit målet. Det förtjänar att understrykas att det inte kan bli tal om att efterge de beviskrav som allmänt anses böra gälla i brottmål. Det är exempelvis inte tillräckligt att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. För en fällande dom i ett mål och sexualbrott förutsätts liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den samlade utredningen i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. I NJA 2005 s. 712 anför högsta domstolen: I fråga om påstådd brottslighet av nu aktuellt slag saknas ofta liksom i förevarande fall vittnesiakttagelser och teknisk bevisning. I enlighet med vad som uttalades i rättsfallet NJA 1991 s. 83 hindrar detta inte att bevisningen ändå kan vara tillräcklig för fällande dom, förutsatt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Så t.ex. fanns i det nämnda fallet stödbevisning bl.a. i form av uppgifter som kvinnan lämnat till sin mor och sin syster. Någon stödbevisning av det slaget finns inte i förevarande mål när det gäller den påstådda våldtäkten. ( ) Avsaknaden av stödbevisning i förening med den stora vagheten i tidsangivelsen för det påstådda brottet ( ) och de svårigheter som till följd härav förelegat för [den tilltalade] att föra motbevisning leder sammantaget ändå till slutsatsen att det inte kan avses vara ställt utom varje rimligt tvivel att [den tilltalade] gjort sig skyldig till den påstådda våldtäkten. Högsta domstolen har sammanfattningsvis ansett att en målsägandeutsaga kan läggas till grund för en fällande dom under förutsättning att utsagan bedöms tillförlitlig i belysning av övrig bevisning i målet. Målsägandeuppgifterna skall därför bedömas i belysning av den tilltalades uppgifter, eventuella vittnesförhör, eventuell teknisk bevisning och övriga omständigheter i målet. Sådan övrig bevisning (stödbevisning) som bekräftar målsägandeutsagan kan exempelvis utgöras av förhör med personer som hört målsäganden berätta om brottet. Betydelsen av målsägandeförhöret som bevismedel gör, särskilt med hänsyn till de svårigheter som målsäganden i egenskap av närstående till den misstänkte kan uppleva, att det finns anledning att vinnlägga sig särskilt om formerna för genomförande och dokumentation av förhöret under förundersökningen.

17 17 Direktiv Det är en polisiär uppgift att hålla förhör under förundersökning. Åklagaren har emellertid i egenskap av förundersökningsledare möjlighet och intresse av att tillsammans med förhörsledaren planera och genom direktivgivning påverka upplägget för och innehållet i de förhör som skall hållas. Det kan finnas anledning att i direktiv försäkra sig om att frågor ställs t.ex. om målsägandens sociala situation, i syfte att utreda om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada självkänslan och att finna eventuell stödbevisning, liksom frågor om barn varit närvarande vid brotten. Mot bakgrund av de uttalanden som Brottsförebyggandet Rådet gjort i sin kartläggning av polisanmälda våldtäkter (Rapport 2005:7; s. 28) om att det i 60 % av ärendena rörande våldtäkt i en nära relation även anmälts andra brott såsom misshandel och olaga hot och att våldtäkt i nära relationer ofta inte är någon enskild företeelse utan en del av målsägandens utsatthet bör motsatsvis brottsoffret i utredning av fridskränkningsbrott tillfrågas särskilt om han/hon utsatts även för sexuellt övergrepp. Inför förhör med målsäganden bör åklagaren även aktualisera frågan om anmälan om målsägandebiträde skall ges in till domstol. Videoförhör Det finns fördelar med att dokumentera målsägandeförhör på video ur såväl lagföringssynpunkt som brottsofferperspektiv. För åklagare utgör ett videofilmat förhör en god möjlighet att driva förundersökningen vidare även om målsäganden inte vill medverka. Videoförhöret ger en möjlighet för åklagaren att, om målsäganden ändrar eller tar tillbaka tidigare lämnade uppgifter, åberopa förhörsuppgifterna vid rättegången enligt reglerna i 36 kap st jämfört med 37 kap. 3 rättegångsbalken genom förevisning av videobandet. Domstolen får då en bättre möjlighet att bedöma uppgifternas tillförlitlighet i förhållande till eventuellt avvikande uppgifter vid huvudförhandlingen än om dessa åberopas i förhörsutskrift och förutsättningarna för varaktigt hållbara domslut förbättras därmed. Videofilmade förhör kan även få betydelse i beslutsprocessen under förundersökningen, då en åklagare som inte närvarat vid målsägandeförhöret genom videofilmen har tillgång till ett gediget underlag inför beslut i åtalsfrågan. För brottsoffret bör vetskapen om att förhörsuppgifterna är inspelade på videoband innebära en trygghet under hela processen att uppgifterna finns väl dokumenterade om han/hon inte skulle orka berätta själv. Under pågående förundersökning kan ofta en sammanfattning av det videofilmade förhöret i en promemoria som förhörsledaren upprättar utgöra tillräckligt beslutsunderlag för förundersökningens fortsatta bedrivande. Observera även möjligheten att skriva ut delar av förhör i sammanfattning och delar i dialogform. Det resurskrävande arbete som utskrift av ett förhör i dialogform innebär kan därför ibland avvaras. Se i övrigt 22 förundersökningskungörelsen. Åklagares närvaro Den fortlöpande bevisvärderingen som åklagare gör under förundersökningen inför beslut om bl.a. skälig misstanke, sannolika skäl och tillräckliga skäl för åtal är en grannlaga uppgift. För att en riktig bedömning av målsägandeupp-

18 18 gifterna skall kunna ske krävs ibland att åklagare närvarar vid förhör med målsäganden. Genom att närvara vid förhöret får åklagaren tillgång till ett bättre beslutsunderlag bl.a. genom möjligheten att ställa kompletterande frågor direkt till målsäganden. Åklagare bör alltid överväga vilken betydelse närvaro vid förhör med målsäganden kan ha för den löpande bevisvärderingen under förundersökningen och närvara vid behov. Plats för förhör Det finns på flera håll i landet exempel på att planeringen av platsen för förhör med målsäganden görs med utgångspunkt i målsägandens önskemål i syfte att verka för en lugn förhörsmiljö. Med en ökad flexibilitet såvitt avser förhörsplatsen kan förhör i större utsträckning hållas i målsägandens bostad, på målsägandebiträdes kontor eller på annat ställe som för målsäganden är praktiskt tillgängligt eller uppfattas som en lugn plats. Det kan här anmärkas att målsägandeförhör som har hållits i anslutning till ett anmälningstillfälle med anledning av ett akut ingripande, exempelvis i målsägandens eller misstänkts bostad, normalt bör kompletteras med ett efterföljande förhör i för målsäganden lugn miljö. Telefonförhör Telefonförhör med målsägande och misstänkt bör inte ske mer än i undantagsfall för att komplettera enstaka tidigare lämnad uppgift. Uppgifter från målsäganden om att han/hon inte vill medverka i förundersökningen bör aldrig tas emot per telefon (se nedan under avsnitt 4.5). Uppläst och godkänt I de ärenden då målsäganden inte medverkar vid huvudförhandlingen eller lämnar en berättelse som motsäger tidigare uppgifter om gärningen kan under vissa förhållanden utskrifterna av förhörsuppgifter från polisförhören tillsammans med övrig bevisning läggas till grund för en fällande dom. Förhörsuppgifternas exakta ordalag kan i sådant fall få stor betydelse och åklagare måste kunna bemöta invändningar vid huvudförhandlingen om att förhören är felaktigt nedtecknade i förundersökningsprotokollet. Vissa åklagare har infört den rutinen i sin handläggning av fridskränkningsärenden att målsäganden alltid ombeds att skriva under polisförhören med sin signatur som en tydlig markering att förhörsutskriften är godkänd. Ytterst finns möjligheten att åberopa förhörsledaren som vittne att höras om omständigheterna kring förhöret. Målsägande som inte medverkar Ett återkommande problem vid handläggning av fridskränkningsbrotten är att målsäganden av någon anledning inte medverkar i utredningen, se särskilt om detta nedan under avsnitt 4.5.

19 Målsägandebiträde och stödperson Målsägandebiträde För närvarande pågår en översyn av lagen om målsägandebiträde, Utredningen om målsägandebiträde, vars arbete kommer att redovisas omkring årsskiftet 2006/2007. Eftersom målsägandeuppgifterna regelmässigt är huvudsaklig bevisning i fridskränkningsärenden ställs det höga krav på dessa uppgifters tillförlitlighet och fullständighet och därmed höga krav på målsäganden i utredning och lagföring av fridskränkningsbrotten. Det kan emellanåt bl.a. på grund av objektivitetsplikten vara svårt för åklagare att bemöta målsägandens behov av stöd under förundersökning och vid rättegång. Både i avsikt att optimera förutsättningarna för målsäganden att lämna sina uppgifter på sådant sätt att dessa kan leda till lagföring och för att tillgodose målsägandens ur brottsoffersynpunkt rättmätiga förväntningar om stöd är det därför viktigt med ett tidigt förordnande av målsägandebiträde i förundersökningar om fridskränkningsbrotten. Målsäganden skall enligt 13 a förundersökningskungörelsen så snart som möjligt bl.a. underrättas om de regler som gäller för förordnande av målsägandebiträde. Sådan information lämnas inte sällan vid anmälningsupptagningstillfället. Anmälningstillfället kan av olika anledningar vara en turbulent situation för målsäganden och det är inte säkert att han/hon kan tillgodogöra sig all information som lämnas vid detta tillfälle. Det bör vara i förundersökningsledarens intresse att försäkra sig om att informationen om målsägandebiträde verkligen når fram till målsäganden. Ett förslag till handläggning är, att åklagare rutinmässigt i sitt första direktiv i ett ärende - oavsett om information lämnats tidigare eller ej - uppmanar polisen att i samband med första målsägandeförhöret efter anmälan muntligt informera om möjligheten till målsägandebiträde och fråga om biträde önskas. Det är av betydelse att informationen lämnas på ett språkligt entydigt och enkelt sätt, så att målsägandens förstår att hans/ hennes rätt avser en egen advokat helt enkelt. Målsägandebiträde skall enligt 1 lagen (1988:609) om målsägandebiträde förordnas när förundersökning har inletts. Målsägandebiträde förordnas enligt 4 samma lag på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Undersökningsledaren skall enligt 23 kap. 5 rättegångsbalken anmäla till tingsrätten om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde. Skyldigheten att anmäla målsägandens önskemål om målsägandebiträde till rätten är undantagslös. Det är rättens uppgift, inte åklagarens, att pröva om och när behov av biträde finns (RÅ-A 2004/0538 och 0658 och JO 2004/05 s. 90). Något hinder att utan begäran från målsägande förordna målsägandebiträde finns inte och åklagare bör även om målsäganden under förundersökningen inte uttalat sig i frågan om biträde överväga att göra en anmälan till domstolen. Om målsäganden uttryckligen motsatt sig att målsägandebiträde förordnas, bör enligt motiven något förordnande däremot inte ske (prop. 1989/90:158 s. 6, jfr RÅ-A 2004/0538 och 0658).