ÄR APOKRYFERNA GUDS ORD?

Transkript

1 32 ÄR APOKRYFERNA GUDS ORD? ÄR APOKRYFERNA GUDS ORD? Tre debattartiklar av Rune Imberg I det förslag till ny evangeliebok som antogs av kyrkomötet i Svenska kyrkan i slutet av oktober har fem texter från apokryferna fått ersätta GT-texter. Inför kyrkomötets andra session i oktober skrev Rune Imberg en artikel till Kyrka och Folk nr 40 (även publicerad i Nya Dagen som debattartikel). Imbergs första artikel följdes av ytterligare två, vilka utgjorde svar på synpunkter från en insändarskribent (K o F nr 42 och 44). Rune Imbergs tre intressanta och viktiga artiklar om i huvudsak apokryfernas ställning publiceras här nedan. Artikel 1 Evangeliebokskupp i Svenska kyrkan Under nästan kuppartade former försöker kyrkostyrelsen nu driva igenom förslaget till ny evangeliebok för Svenska kyrkan. Vid den första sessionen i Uppsala i september fanns ett antal motioner som ville bearbeta förslaget eller skjuta upp det, men de blev alla avslagna av majoriteten. Därmed är risken stor att kyrkomötet i oktober kommer att anta en evangeliebok som innehåller allvarliga brister, både andligt och teologiskt. Till de värsta bristerna hör att kyrkostyrelsen, utan att ens skicka ut förslaget på remiss, ersatt vissa gammaltestamentliga texter med läsningar från Gamla Testamentets apokryfer. För Svenska kyrkans del är det Lutherdomen har alltid hävdat att dessa skrifter är uppbyggliga att läsa men aldrig erkänt dem som likvärdiga med de kanoniska skrifterna i GT ett anmärkningsvärt brott mot hela den reformatoriska traditionen att använda apokryfer till Gamla Testamentet som textläsningar i gudstjänsterna. Lutherdomen har alltid hävdat att dessa skrifter är uppbyggliga att läsa men aldrig erkänt dem som likvärdiga med de kanoniska skrifterna i GT, eftersom de inte ingår i den hebreiska Bibeln utan bara i den grekiska översättningen av GT (Septuaginta). Som ett illavarslande tecken i skyn kan man dessutom notera, att samma vecka som kyrkomötet debatterade införandet av Gamla Testamentets apokryfer i evangelieboken, slog Kyrkans Tidning på trumman för den svenska nyöversättningen av Thomasevangeliet. Detta är en gnostisk skrift som räknas till Nya Testamentets apokryfer. Om kyrkfolket i Svenska kyrkan inte reagerar nu, kan fältet snart vara upprivet: Om evangelieboksförslaget antas, kommer Gamla Testamentets apokryfer att börja användas i våra gudstjänster nästa år och om fem eller tio år görs säkert försök att introducera även Nya Testamentets apokryfer, som ligger helt utanför kristendomens råmärken, i våra gudstjänster. Grodkokning Det vi upplever nu är alltså en form av grodkokning. Det sägs ju att det finns två sätt att koka grodor. Det ena innebär att man stoppar ner grodan i varmt vatten i en kastrull, varpå grodan genast skuttar ut. Det andra sättet är mer framgångsrikt. I det fallet släpper man ner grodan i kallt vatten, och sedan höjer man sakta värmen. Då simmar den lyckligt omkring ända tills den kokar den urskiljer aldrig när vattnet övergår från att vara behagligt varmt till att bli dödande hett. I all enkelhet säger den här bilden något om nuläget i Svenska kyrkan.

2 RUNE IMBERG 33 Under fyra dagar i september behandlade kyrkomötet hundratals ärenden. Själva besluten fattas i den andra sessionen i oktober. Till ett av alla dessa ärenden man behandlat hör alltså ett förslag på över 300 sidor från kyrkostyrelsen om ny evangeliebok och där ser vi grodkokningen i funktion. Bakgrund För två år sedan lade kyrkostyrelsen fram förslag till ändringar av tre s.k. kyrkliga böcker. Det handlade om förslag till ny kyrkohandbok, bönbok och evangeliebok. Förslagen hade uppenbara brister. På vissa områden blev förslagen föremål för skarp kritik. Hur omfattande kritiken blev har, såvitt jag vet, aldrig offentliggjorts. Anmärkningsvärt nog i en kristen kyrka handlade den starkaste kritiken om gudsbilden i förslagen! Mängder av kritiker reagerade över att diverse teologiska trender lagts som ett filter över alla tre förslagen men särskilt bönboksförslaget. Speciellt lyfte kritikerna fram att feministteologin låg som ett raster över alla utredningarna. Ord som Fader, broder, Herre, allsmäktig osv, som alla har en klar biblisk förankring, hade systematiskt rensats bort eller blivit ersatta med mer avkönade termer. Ratade förslag Kritiken mot förslagen var så stark, att kyrkoledningen tvingades dra tillbaka förslagen. I det privata näringslivet hade en bolagsstyrelse som åstadkommit ett sådant misslyckande fått sparken, men icke så i kyrkan. Kyrkostyrelsen fick orubbat sitta kvar. I stället har den lagt två av förslagen i malpåse och modifierat det tredje, det som man bedömde hade bäst möjligheter att få igenom. När det väl är genomfört är det dags att damma av de båda andra. Uttryckt med grodbilden: Eftersom grodan har börjat sprattla, sänker man temperaturen ett tag. Men var så säker, snart höjs värmen igen! Toppstyrning Kyrkoledningen smyger alltså på kyrkfolket en ny evangeliebok, som knappast en människa, utom kyrkomötets ledamöter, haft chans att se. Om förslaget antas nu i oktober, börjar den nya evangelieboken gälla i påsk. Det tidigare förslaget skickades i alla fall ut på en remiss. Efter stormen mot att det inkluderande språket lagts som ett filter över alla texter, har man backat något. Men det är ändå en märklig gudsbild som skiner igenom. Det märks att man försöker undvika bibliska begrepp som Fadern, Sonen och Herren. Däremot frossar man i diffusa formuleringar som enhetens Gud, nådens Gud, livets Gud för att inte tala om o Gud ett uttryck som i Sverige nästan lika gärna kan vara en svordom! Undergrävd kanon? Det lömska är inte bara frågan om det inkluderande språket, ett problem som ju är känt sedan länge. Lika uppseendeväckande är alltså att man i all tysthet, i smyg för att tala med Lotta på Bråkmakargatan, har fört in fem texter från apokryferna i evangelieboken. Själv är jag inte beredd, vare sig som tjänstgörande präst eller som församlingsbo, att avsluta en läsning från Tobits bok med orden Så lyder Herrens ord. Gud, vi tackar dig. Ur ett evangelisk-lutherskt perspektiv är det mycket tvivelaktigt att använda apokryferna som bibeltexter i gudstjänsten. Hur kan man då försvara detta hemlighetsmakeri? Själv är jag inte beredd, vare sig som tjänstgörande präst eller som församlingsbo, att avsluta en läsning från Tobits bok med orden Så lyder Herrens ord. Gud, vi tackar dig.

3 34 ÄR APOKRYFERNA GUDS ORD? Vi behöver mer biblisk förkunnelse och mindre politisk korrekthet i dagens kyrka! Censur Åtskilligt mer finns att säga om kyrkostyrelsens förslag. Exempelvis tonar förslaget vid ett flertal tillfällen ner texter som lyfter fram evighetsallvaret och möjligheten av att gå förlorad. Däremot firar den politiska korrektheten triumfer, vilket nästan blir komiskt: T.ex. motiverar kyrkostyrelsen varför man bytt texter, jämfört med förslaget 2000, eller kortat ner vissa läsningar. Enligt dessa kommentarer innehåller Gal. 5 tvivelaktiga formuleringar om alkoholister resp. andra religioner, Mark. 16 om exorcism, 2 Sam. 12 om kvinnosyn, 2 Tim. 3 om Bibelns inspiration (s i förslaget). Syndafallsberättelsen i 1 Mos. 3 får med nöd och näppe läsas i gudstjänsterna; enligt vissa har den ju fungerat kvinnoförtryckande (s. 14). Jag förmodar att många präster och församlingar nu kommer att rösta med fötterna de kommer att bojkotta den nya evangelieboken. Den andliga förnyelse som vi längtar efter främjas inte av något bunkergäng i Kyrkans hus i Uppsala. Vi behöver mer biblisk förkunnelse och mindre politisk korrekthet i dagens kyrka! En insändarskribent kom med synpunkter på denna artikel, vilket ledde till att Imberg svarade enligt nedan. Insändaren undrade över de skäl som Imberg anfört mot att ge apokryferna ställningen som helig skrift. Han ansåg att det faktum att de inte ingick i den hebreiska kanon, utan enbart i den grekiska (Septuaginta), knappast kunde vara anledning till att sortera bort dem. Kyrkan är väl inte bunden av judarnas kanon? Apostlarna använde ju Septuaginta som sin Bibel och NT citerar GT därifrån. Insändaren menade också att de flesta av apokryferna accepterades som kanon i hela kristenheten fram till 1520, då reformatorerna ändrade på detta. Artikel 2 tack för dina intressanta och mycket relevanta kommentarer och synpunkter. Själv skulle jag dock vilja vända upp och ner på Din bedömning av Luther. Att han var en framstående teolog, predikant, bibelutläggare och psalmförfattare etc. är så välkänt, att det nästan är trivialt att påpeka. Det som däremot har slagit mig gång på gång är vilken oerhört framstående (kyrko)historiker Luther var. På 1400-talet upptäckte italienaren Lorenzo Valla att dokumentet Constitutum Constantini var en förfalskning gjord på 800-talet och inte alls härstammade från kejsar Konstantin på 300-talet. Upptäckten var en sensation eftersom den visade att påvarnas anspråk på politisk makt delvis byggts upp kring ett falsarium. Valla dog 1457, men man vågade inte publicera hans undersökning förrän Luther var en av de första teologer som vågade bejaka Vallas historiska analys. I dag framstår dokumentet som en pinsam kyrklig förfalskning. Elegant lösning av exegetiskt problem Vad gäller frågan om Gamla Testamentets kanon löste Luther ett exegetiskt problem som förföljt kyrkan åtminstone sedan 300-talet, och han gjorde det på ett mycket elegant sätt. I själva verket löste han problemet så grundligt och lösningen är så självklar, att de flesta kristna inte ens är medvetna om vad han gjorde. När Luther gav ut sin tyska bibelöversättning som helbibel 1534 följde han inte Vulgatas ordningsföljd genom att blanda Gamla Testamentets kanoniska och apokryfiska skrifter huller om buller. (Vulgata = den romersk-katolska kyrkans officiella bibelutgåva. Märkligt nog bygger den romersk-katolska kyrkan allt-

4 RUNE IMBERG 35 så sin bibeltolkning på en översättning och inte på den hebreiska resp. grekiska grundtexten.) Inte heller följde han ordningsföljden i Septuaginta, översättningen till grekiska av Gamla testamentet, där ungefär samma skrifter ingick. I stället lyfte han ut de apokryfiska texterna (apokryfisk = fördold ) och placerade dem i en särskild sektion efter de kanoniska böckerna (kánon = rättesnöre). 39 böcker erkända som helig skrift Sedan Luthers tid har de evangelisk-lutherska kyrkorna alltså räknat med 39 kanoniska texter och ett femtontal apokryfer. Det är också så Bibel 2000 är uppbyggd. Det Luther genomförde på bibeltextens plan var alltså ett slags reformation. Han återgick helt enkelt till den gammaltestamentliga kanon som judarna på Jesu tid hade, som Jesus själv anspelar på och som genomsyrar Nya Testamentet. När Jesus levde, talade man naturligtvis inte om Gamla Testamentet. Däremot hade man i synagogorna samlingar med skriftrullar. Vissa rullar betraktades som helig skrift, andra hade en mer diffus ställning, ungefär som ett slags from läsning. När Jesus i Nasarets synagoga (Luk. 4) läste ur Jesaja läste han alltså ur en av profetrullarna. Den judiske författaren Josefus, död ca 100 e. Kr., har angett vilka skriftrullar judarna erkände som helig Skrift. Enligt honom var det 22 rullar (lika många som det hebreiska alfabetets bokstäver!). Andra författare räknade med 24 rullar (alltså 12+12), men i båda fallen handlade det om de 39 böcker som judar i 2000 år, resp. lutheraner och reformerta sedan reformationen, erkänt som helig skrift: Lagen: 1 5 Mos. Profeterna: Josua 2 Kung., Jesaja, Jeremia- Klag., Hesekiel, Tolvprofetboken (Hosea- Malaki) Skrifterna: Psaltaren, Job, Ords., de fem högtidsrullarna (Rut, Höga Visan, Predikaren, Klagovisorna, Ester), Daniel, Esra, Nehemja, 1 2 Krön. Det står skrivet Just denna indelning med lagen, profeterna och skrifterna är bekant från Nya Testamentet Jesus använde den ju själv, Luk. 24:27, 44. (Ibland fick Psaltaren representera hela sektionen skrifterna ; se Tryggve Kronholm, Texter och tolkningar, s. 30 f.) När Jesus i Matt. 23:35 nämner två mord, är exemplen inte valda på måfå: Vissa rullar Mordet på Abel är det första i Gamla Testamentet, mordet på Sakarja det sista (för judarna avslutades GT med 2 Krön!). Uppgifterna om att GT skulle innehålla 22 (eller 24) böcker möter vi hos en lång rad kyrkofäder: Melito av Sardes, Origenes, Eusebius av Caesarea, Cyrillus av Jerusalem, Athanasius, Epifanius, Hieronymus och Augustinus. Det var alltså på goda historiska och teologiska grunder som Luther särade på de kanoniska och apokryfiska skrifterna i sin epokgörande bibelutgåva. En noggrann analys av Nya Testamentet visar att den distinktion som Luther gjorde faktiskt återfinns redan i de nytestamentliga skrifterna! Nya Testamentet innehåller flera hundra direkta citat från GT. Totalt finns det ca anspelningar till GT, varav några hundra är från apokryferna, men det säger ingenting om apokryfernas ställning. Paulus citerar ju också helt profana författare, t.ex. Aratos och Epimenides (Apg. 17:28, Tit. 1:12). Men när de nytestamentliga författarna citerar från den Heliga Skrift (Skriften), alltså från de kanoniska böckerna i GT, markeras ofta citaten med ingressen det betraktades som helig skrift, andra hade en mer diffus ställning, ungefär som ett slags from läsning.

5 36 ÄR APOKRYFERNA GUDS ORD? står skrivet ; på grekiska eapta (gégraptai), t.ex. Matt. 2:5. Formuleringen eapta används flera hundra gånger i Nya Testamentet vid citat från mer än 30 av de gammaltestamentliga skrifterna. Den används däremot inte en enda gång när de nytestamentliga författarna citerar från apokryferna. Luther återvände till apostlarnas syn på GT När den romersk-katolska kyrkan i Trident 1546 erkände tio av de apokryfiska texterna som normativa lärodokument, anslöt man sig till en sen fornkyrklig tradition, men man avvek helt från den judiska traditionen och den skriftsyn som vi finner i Nya Testamentet. Bl.a. byggde man vidare på Augustinus okunnighet eller möjligen ointresse för kanonfrågor. Däremot negligerade man Hieronymus, den man som faktiskt skapade Vulgata-översättningen. Han var så negativ till apokryferna att han vägrade översätta dem till latin. Det var efter hans död 420 som apokryferna fogades till Vulgata! (E. Earle Ellis, The Old Testament in Early Christianity, s. 33.) Det Luther gjorde var faktiskt att återgå till den apostoliska och allmänkyrkliga synen på Gamla Testamentet. Fromma noveller blandas med Herrens ord Det är trist att se hur detta arv nu håller på att förfuskas av okunniga och/eller oengagerade kyrkoledare och kyrkopolitiker. Visst finns det många givande och intressanta passager i GT:s apokryfer, men en van bibelläsare studsar till över många märkliga tankar. Bara ett par exempel av många. Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig; lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till sist sitter du där och skär tänder. En dotter är sin fars hemliga bekymmer, han blir sömnlös av oro för henne: medan hon är ung, för att hon skall bli över, och när hon blivit gift, för att hon skall bli förskjuten, medan hon är ogift, för att hon skall råka i olycka och bli med barn i föräldrahemmet, och när hon är gift, för att hon skall vara otrogen eller för att äktenskapet skall bli barnlöst. Ty från kläder kryper det ut mal och från en kvinna kvinnlig ondska. Hellre en mans ondska än en god kvinna, och av en skamlös kvinna kommer vanära. (Syraks bok, 30:9 f, 42:9 ff.) Redan Luther reagerade över de historiska felaktigheterna i Judiths bok; dessutom går det inte att förena Judith med t ex Jeremia och Esra. I stället för en historisk skildring såg han Judiths bok snarast som en allegori om judafolket. Att börja läsa apokryferna, som ibland snarast är fromma noveller, i våra gudstjänster kommer alltså att skapa en enda stor förvirring. Kyrkostyrelsen har t.ex. rekommenderat att man skall läsa en passage ur Manasses bön på askonsdagen (Manasses bön v ). Men bara några versar tidigare innehåller den skriften en syndfrihetslära: Du, Herre, de rättfärdigas Gud, krävde inte omvändelse av de rättfärdiga, av Abraham, Isak och Jakob, som aldrig syndat mot dig, men av mig syndare kräver du omvändelse. (Man. b. 8.) Sådana formuleringar strider både mot den historiska skildringen i 1 Mos., där patriarkernas synder framstår i all tydlighet, och mot hela Bibelns lära om människans arvsynd, t ex i Rom. 3. Samtalet mellan Imberg och insändarskribenten fortsatte. I nästa insändare undrade samme skribent om inte det faktum att apokryferna ingick i den bibel som Jesus och apostlarna använde talar mycket starkt för deras höga ställning. Om de dög åt Paulus, borde de väl duga som helig skrift också åt oss? Vidare menade insändaren att apokryferna accepterats av de flesta av kyrkofäderna i fornkyrkan. När den romersk-katolska kyrkan 1546

6 RUNE IMBERG 37 erkände de apokryfiska skrifterna som normativa lärodokument, anslöt man sig därför inte till en sen fornkyrklig tradition, som Imberg hävdat. Till slut uttryckte insändaren misstro mot Luthers bibeluppfattning. Exempel som att denne i sin översättning infogade ordet allena i Rom. 3:28 och att han ansåg Jakobs brev vara en halmepistel gör att Luthers behandling av Bibeln kan bedömas som vårdslös. Artikel 3 under de senaste veckorna har jag aktivt arbetat för att det skulle komma igång en debatt inom Svenska kyrkan om apokryfernas ställning. Mitt syfte har varit mycket praktiskt. När detta skrivs, i mitten av oktober, skall kyrkomötet precis fatta beslut om en ny evangeliebok. (När artikeln läses är beslutet redan taget.) Om en ny evangeliebok behövs eller inte är en fråga, som jag knappt berört i mina debattartiklar i (se Kyrka och Folk 40/02 resp. 42/02). Jag har inte heller tagit ställning till detaljerna i det liggande förslaget, t.ex. vilka texter man skall läsa resp. söndag eller om man skall behålla eller ändra temat för olika helgdagar, t.ex. tionde eller tjugonde söndagen efter Trefaldighet. I stället har jag velat lyfta fram två saker. Det teologiska perspektivet: Kollektbönerna, men även urvalet av texter, har silats genom ett feministteologiskt filter, inte minst genom att man lagt sådan vikt vid inkluderande (inklusivt) språk. De enskilda bönerna är ofta helt OK, men om man gör en samlad analys av innehållet, särskilt i den andra serien, är apostlarna och evangelisterna citerade aldrig från det vi kallar för apokryferna med hänvisningen det står skrivet den teologiska halten undermålig. Den andra serien av kollektböner skulle förmodligen kunna platsa i en unitarisk kyrka som vill vara politiskt korrekt, alltså i en trendmedveten kyrka som förnekar treenigheten. Att ingen debatt kommit igång beträffande gudsbilden i kollektbönerna är beklagligt och ett svaghetsbevis. Frågan om vi ber till Gud som vår älskade himmelske Fader (jfr Joh. 20:18, Rom. 8:14 16, Ef. 3:14 17) eller till en diffus gudomsgestalt, som finns någonstans ovanför oss eller möjligen inom oss, verkar inte engagera teologer och kyrkfolk i dag. Den andra frågan som jag försökt driva, den om apokryfernas ställning, har däremot väckt vissa reaktioner. I all korthet vill jag nu försöka besvara det nya inlägget. Låt mig göra det i fem steg: 1. Jesus och apostlarnas syn på GT Vad jag förstår anslöt sig Jesus och apostlarna till den kanon för GT som för judarnas del fixerades ungefär vid Jesu tid och som de har än i dag. Judarna räknade/räknar med 39 böcker, även om somliga böcker (t.ex. Ester) varit föremål för viss diskussion. Tyvärr inser inte insändaren Poluha den teologiska betydelsen i min argumentation kring gégraptai ( det står skrivet ). Bibelställen som 2 Tim. 3:15 ff och 2 Pet. 1:20 f visar vilken auktoritet GT hade för apostlarna. Att apostlarna och evangelisterna aldrig citerade från det vi kallar för apokryferna med hänvisningen det står skrivet, utan att detta uttryck var reserverat för de kanoniska skrifterna, är ett faktum som man inte skall dribbla bort. Om Paulus i 1 Tim. 1:17 anspelar på en for-

7 38 ÄR APOKRYFERNA GUDS ORD? mulering från Tobits bok säger det inte alls att Paulus betraktade Tobit som helig skrift. Det innebär att Paulus kände till Tobit, punkt slut. (Om alla citat skulle innebära ett erkännande som helig Skrift, vore därmed citatet i Tit. 1:12 från Epimenides också ett citat från Skriften, och vem hävdar det?) Att GT:s kanon för Jesus just omfattade de traditionella 39 böckerna antyds, som jag visade i KoFnr 42, av bibelställen som Luk. 24:27, 44, Matt. 23:35. Till skillnad från insändaren Poluha menar jag också att kyrkan är bunden av den kanon som Jesus och apostlarna erkände. 2. Fornkyrkan Den litteratur som jag studerat ger en helt annan bild än den som insändaren Poluha, utan att ange källor, förmedlar. Själv bygger jag bl.a. på E.E. Ellis, The Old Testament in Early Christianity. Melito av Sardes räknade i en skrift, daterad till ca 170, med just de traditionella 39 GTböckerna, möjligen med undantag av Esters bok. Origenes, en av fornkyrkans stora exegeter (död ca 254), räknar också med våra 39 böcker. Kyrkohistorikern Eusebius (död ca 339) ansluter sig till Origenes. Kyrkofadern Athanasius, en av de första teologer som formulerade en kanonlista för Nya Testamentet, angav i ett påskbrev år 367 exakt de 39 GTböcker vi är vana vid, och så vidare. För mer detaljer, se Ellis framställning. Samtidigt innebar detta inte bara att man övergav den fornkyrkliga kanonsynen man hamnade också i ett godtycklighetens dike. 3. Den nya synen på apokryferna En ny syn på apokryferna verkar ha växt fram under 300-talet och slog igenom mot århundradets slut. Bl.a. berodde den på att så få teologer behärskade hebreiska. De blev alltså beroende av översättningar av GT till grekiska (Septuaginta), för västkyrkans del även till latin (gammallatinska översättningar, Vulgata). Förvånansvärt nog var kyrkofadern Augustinus ointresserad av att hålla fast vid kyrkans gamla kanonsyn. I stället gav han efter för folkfromheten, där apokryferna blivit allt viktigare. När synoden i Kartago 397 erkände fyra apokryfiska böcker som kanoniska (Tobit, Judit, 1 2 Mackabéerboken) var det alltså ett uttryck för att kyrkan på viktiga punkter höll på att förlora sina judiska rötter. Samtidigt innebar detta inte bara att man övergav den fornkyrkliga kanonsynen man hamnade också i ett godtycklighetens dike. Septuaginta-översättningen har nämligen inget fixerat textomfång. Utvecklingen nådde sin kulmen i samband med Tridentinum 1546, då den romersk-katolska kyrkan erkände nio apokryfiska böcker som deuterokanoniska (senkanoniska). Den ortodoxa kyrkan erkände, så sent som vid synoden i Jerusalem 1672, en GT-kanon bestående av 43 böcker (då ingår de fyra ovan nämnda apokryferna i deras kanon). 4. Luthers insats Under 1400-talet skedde en kunskapsexplosion inom den västerländska, latinska kristenheten. I samband med Konstantinopels fall 1453 flydde mängder av greker västerut, och på universiteten ökade kunskaperna i grekiska dramatiskt. Samtidigt började många teologer lära sig hebreiska och helt plötsligt kunde man ånyo börja studera GT utifrån dess grundtext. Detta fick direkt konsekvenser för synen på

8 RUNE IMBERG 39 apokryferna. Luther var inte ens först i Wittenberg att reagera över apokryferna, utan före honom resonerade Karlstadt på liknande vis. Att Luthers ställningstagande blev så betydelsefullt, beror främst på att han 1534 gav ut sin helbibel på tyska, där de kanoniska och apokryfiska texterna särats från varandra. 5. Luthers personliga ställningstaganden För egen del menar jag att det är viktigt att skilja mellan de teologiska principer som Luther stod för, resp. hans agerande i olika detaljer. Jag håller inte med insändaren Poluha om att Luthers inställning till Skriften var vårdslös. Ordet allena i Rom. 3:28 finns inte där men väl saken. Vad gäller Luthers bedömning av Jakobs brev är det ett argument som dras fram till leda. Själv är jag tveksam till både hans resonemang och formuleringen. Men två saker behöver noteras: En teolog, vars samlade arbeten uppgår till drygt 100 volymer (Weimar-upplagan), och där folk t.o.m. har stenograferat ned samtalen över matbordet (Luthers bordssamtal), måste rent statistiskt sett prestera en del inkonsekvenser och teologiska grodor. Förekommer det aldrig några oöverlagda yttranden hemma hos insändarens familj? Hos familjen Imberg i Horred gör det i alla fall det, tro mig! Dessutom Luther är ingen ny Jesus, inte ens en Paulus med apostolisk auktoritet. Han var en reformator med en profetisk kallelse. Även om Luthers kallelse var ganska unik i kyrkans historia, gäller 1 Tess. 5:21 för honom som för oss alla. Rune Imberg är teologie doktor, prästvigd i Svenska kyrkan och rektor på Församlingsfakulteten i Göteborg.