Sekretariatet för teologi och ekumenik Kyrkokansliet Uppsala Dnr 51/10/104

Transkript

1 Svenska kyrkan i> GÖTEBORGS STIFT Sekretariatet för teologi och ekumenik YTTRANDE Kyrkokansliet Uppsala Dnr 51/10/104 Yttrande över Översyn av Den svenska kyrkohandboken, remiss på steg 1 från domkapitlet i Göteborgs stift Domkapitlet har beretts tillfälle att yttra sig över två dokument från kyrkostyrelsen, utarbetade av kyrkohandboksgruppen (i det följande förkortat HBG), nämligen Teologiska Grundprinciper för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp (TG) och Mässans grundordning (MG). Domkapitlet diskuterar inledningsvis några övergripande frågeställningar och kommenterar därefter vissa detaljer i materialet. Vikten av nådemedelsteologi Ordo har blivit något av ett modeord i den liturgiska teologin. Ibland används begreppet liktydigt med "allmänkyrklig tradition" och "ekumenisk praxis". Gemensamt har dessa begrepp den styrkan att de understryker vikten av hänsynstagande till bruk i systerkyrkor i världen för Kristi kyrkas enhets skull. Så som ordobegreppet brukar definieras påminner det också om att gudstjänsten inte endast består av en text eller en sekvens av moment i en agenda, utan av skeenden och handlingar med en inbyggd mening och logik. Så kan man uppleva likheter i olika kyrkors gudstjänst utan att förstå orden. Handboksgruppen har förtjänstfullt exemplifierat ordo-idénmed talet om samlingens och sändningens skeenden. Ordo-idénanvänds av en begränsad grupp amerikanska liturgiska teologer. Deras tendens att måla en alltför homogen bild av gemensamma strukturer och mönster, igenkännbara i alla kyrkor, har kritiserats av bland annat liturgiforskaren Paul Bradshaw, som skriver: "...historical research itself does not give us grounds for concluding that there is any fundamental continuity, except in the very broadest of terms. The "deep structures" running through liturgy are very few indeed if we apply the test of universal observance to them. There are very few things that Christians have consistently done in worship at all times and all places" (Difficulties in Doing Liturgical Theology, Pacifica. Australian Theological Studies, 11, June 1998, s 184). Ordo-idén har enligt domkapitlets mening en så allmän karaktär att den har begränsad användbarhet när en bok med agendor (kyrkohandboken) skall utformas. Enligt domkapitlets mening är det alltför optimistiskt att påstå att "när ordo är tydligt blir det lättare att låta gudstjänsten få en lokal gestaltning utan att förlora det världsvida ekumeniska perspektivet" (TG s 9). HBG talar i abstrakta termer och säger att ordo inte är en "given form" utan "ett sammanhang där handlingar, symboler och ord bryts mot varandra" (TG s 7). Enligt domkapitlets uppfattning bör handboksreformen innebära strävan efter överensstämmelse Lilla Bommen 1 Box Göteborg Tel vx: Fax goteborgsstift@svenskakyrkan.se

2 med andra kyrkors konkreta gudstjänstordningar och formuleringar och inte bara allmänna "skeenden" som kan upplevas igenkännbara. Domkapitlet vill i detta sammanhang peka på vikten av reflektion kring vad gudstjänst är bortom ordo. All gudstjänst sker efter Guds initiativ. Gud skänker sin nåd (charis) och människorna svarar med tacksägelse (eu-charis-tia), enligt 2 Kor 4:15. Vi samlas på Guds inbjudan (jfr invitatoriet i dagens första tidebön "Kom, låt oss jubla till Herrens ära...träda fram inför honom och tacka...") och därför att Gud kallar samman en gemenskap (ekklesia). Särskilt viktigt är detta när samlingens funktion skall beskrivas. I ortodoxa kyrkan framhålls mötet med den Treenige, den Helige, den helt annorlunda, "den som stillar all vår hunger, all våra önskningar, den ouppnåelige, som mobiliserar vår vilja och alla våra krafter, den mystiska skatt som drar oss till sig" (Alexander Schmemann). Gudstjänsten är doxologisk från början till slut. Det är viktigt att inledningen bara utgör ett anslag, en upptakt. Det allt väsentliga är Guds närvaro och Guds gåvor. Jesus gav löftet att "där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem" (Matt 18:2). Hur skall gudstjänsten gestaltas så att en anda av tillbedjan infinner sig så snart som möjligt? Det finns inga enkla grepp för detta, desto viktigare är det att ha en genomtänkt uppfattning om vad gudstjänst är. Det är tänkvärt att Emmauslärjungarna inte förstod den Uppståndnes närvaro förrän vid brödsbrytelsen. Domkapitlet vill här vidare hänvisa till boken Gud är mitt ibland oss, Rapport från gudstjänstsymposium i Göteborg 6-10 september 2007, s 39ff. Det korta stycket TG 3.1 behandlar visserligen gudstjänstens mening bortom ordo, men enbart ur mänsklig synvinkel. Gudstjänsten som platsen för Guds självutgivande och nådemedlens utdelande kommer inte fram här. Denna tanke är dock en viktig del av Svenska kyrkans tradition. Ömsesidigheten i mötet mellan Gud och Guds folk beskrivs djuplodande i 1937 års psalmbok. "I gudstjänsten handlar Gud med sin församling genom ordet och de heliga sakramenten. Där handlar också församlingen med sin Gud i andäktigt mottagande, i lovsång och bön. Då den helige Ande städse på nytt skapar en gemenskap av människor kring nådens medel, uppbygges Guds kyrka" (Den svenska psalmboken 1937, inledning till utdrag ur kyrkohandboken). En sådan gudstjänstteologi hör hemma i principerna för handboksreformen. Talet om ordo måste ge rättvisa åt tanken på Guds närvaro. Hur säkras igenkännandet av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära? HBG föreslår att kyrkohandboken skall innehålla en beskrivning av de liturgiska momentens mening (enligt ordo), som är så tydlig, att församlingen kan skapa en lokal gudstjänst som är igenkännbar i hela Svenska kyrkan och dessutom i kyrkan i hela världen. Modellen liknar den ordning som tillämpas i Svenska Missionskyrkan enligt HBG:s beskrivning (TG s 10). Den ordning som gäller idag i Svenska kyrkan är annorlunda. Beslut om gudstjänsten fattas på flera nivåer. Kyrkohandboken fastställs av kyrkomötet och präster är skyldiga att följa den. Domkapitlet har tillsyn över efterlevnad, bruk av alternativ till handboken m.m. Kyrkoherde, kyrkoråd och den präst som leder gudstjänst har på olika sätt inflytande över hur gudstjänsten utformas. Kyrkoherde fattar beslut om alternativ till kyrkohandboken, efter samråd med församlingens präster/kyrkomusiker och medgivande av kyrkorådet. Beslutet skall i förväg meddelas domkapitlet, som har vetorätt. Det finns alltså en rad beslut på olika nivåer i Svenska kyrkan som påverkar den lokala gudstjänsten. Detta är en del av Svenska kyrkans episkopala struktur. Svenska kyrkans ordning innebär att gudstj änstfirarna inte är helt utlämnade åt en enskild prästs preferenser. Det är viktigt att detta förhållande beaktas i handboksreformen. 2

3 Kyrkohandboksgruppen har ej fört diskussion kring frågor om reglering av kyrkohandboken. Utvidgad lokal frihet går som en röd tråd i TG. Konsekvenserna för domkapitlets tillsyn framgår ej. Det är en brist i dokumentet att följande uppmaning i kyrkostyrelsens direktiv ( ) inte berörs: "I anslutning till frågor om lokal gestaltning skall konsekvenser för domkapitlets tillsyn behandlas" (s 3). Utan att frågan om reglering är bearbetad är det, enligt domkapitlets mening, svårt att bilda sig en klar uppfattning om vad den tänkta ökade lokala friheten innebär. Det är också svårt att överblicka vilka konsekvenser den far för tillsynen och säkerställandet av igenkännande och återspegling av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Det preliminära intrycket av dokumenten är att HBG vill stärka den lokala friheten väsentligt. Då ökar också, enligt domkapitlets mening, behovet av tillsyn i samma grad. Kyrkostyrelsen har i direktiven ställt frågan om "vad det är att säkerställa ett igenkännande från söndag till söndag i den lokala församlingen och geografiskt över landet från kyrka till kyrka". HBG har problematiserat saken med ytterligare frågor om vem som skall känna igen sig. Enligt domkapitlets mening är det varje församlings ansvar att arbeta med frågan om variationer i gudstjänstlivet och garantera gudstjänstdeltagarnas möjlighet till igenkännande från söndag till söndag. Svårigheten i detta arbete har ökat genom att deltagandet i gudstjänsterna har blivit alltmer differentierat. Domkapitlet vill understryka att kyrkohandboken också är ett verktyg för säkerställande av igenkännandet av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära i gudstjänstordningarna. Igenkännandet handlar inte bara om deltagarnas bekantskap med ordningar, formuleringar och melodier. Det är lika mycket fråga om gudstjänstordningens identitet och hemhörighet i den svenska evangelisk-lutherska traditionen. En prövning av gudstjänstordningarnas samstämmighet med traditionen görs i kyrkomötets läronämnd och genom domkapitlens och församlingarnas delaktighet i reformprocessen. Bred förankring och omfattande remissarbete i det fortsatta reformarbetet är ett sätt att säkerställa gudstjänstens förankring i troserfarenheten i den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Har syndabekännelsen och avlösningen blivit överflödiga? I MG föreslår HBG angående mässans inledning, att beredelsen med syndabekännelse och avlösning skall vara det sista alternativet (därmed inte huvudalternativ) i en rad valbara gestaltningar: inledningsord, bön, introduktion till kyrie, en färdigformulerad text (vad nu det betyder), delande, Helig (Sanctus) eller beredelse (bön om förlåtelse och förlåtelse). Beredelsen är alltså inte tänkt som det normala sättet att börja huvudgudstjänsten. "Delande" utgörs av "en kort berättelse ur livet av någon i församlingen", ett moment man kan ifrågasätta, i varje fall som en ordning, föreskriven i handboken. Vittnesbörd i gudstjänstens inledning kan stjälpa gudstjänsten i en subjektiv riktning. "Berättelser ur livet" passar bättre in i efterföljande samling eller kyrkkaffe, där man har möjlighet att ställa någon fråga till berättaren. Redan valet av termen Inledningsord för ett moment som kan innehålla vitt skilda ting är tveksamt. Än mer diskutabelt är det resonemang som motiverar denna ordning i stycket "Förlåtelse på försoningens grund" (TG 3.5). Det som står i det avsnittet tycks utgå ifrån att förlåtelsen uppfattas som enbart ett intrapsykiskt förlopp, ett medvetandegörande om något man redan har, snarare än att man mottager något upprättande i själva avlösningen, vilken är ett möte med levande Gud. Stycket kan tolkas så att den kristne i kraft av dopet är förlåten alla 3

4 synder och därmed blir nycklamakten överflödig. I texten hänvisas också till Martin Luthers uttalande i lilla katekesen om syndernas förlåtelse som nattvardens frukt. För att ge en rättvisande bild hade man också behövt nämna lilla katekesens förklaring av dopets betydelse, nämligen att "den gamla människan i oss genom daglig ånger och bättring skall dränkas och att en ny människa dagligen skall framträda och uppstå" (4:e huvudst., IV). Temat finns också i Luthers teser: "När vår Herre och mästare Jesus Kristus sade "Omvänd er, osv" (Matt 4:17), ville han att den troendes hela liv skulle bestå av omvändelse" (Luthers teser, 1). Vidare gör Luther en viktig distinktion när han skiljer på Kristi lidandes faktum (factum passionis) och dess bruk (usus passionis). Han skriver: "Om syndaförlåtelsen talar vi på två sätt. Å ena sidan (talar vi om) hur den förvärvats och vunnits och å andra sidan hur den utdelas och skänks" (citatet hämtat från Gud är mitt ibland oss. Rapport från gudstjänstsymposium i Göteborg 610 september 2007, s 37). Under medeltiden utvecklades det förpliktande sambandet mellan bikt och kommunion. Reformatorerna avskaffade inte bikten och betvivlade inte heller dess nytta som nattvardsberedelse. Det heter i bekännelseskrifterna att "sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning" (Augsburgska bekännelsens apologi, art 24, som här bejakar medeltida uppfattning att kunskap och bikt är förutsättningar för kommunion). I Luthers lilla katekes ingick ursprungligen bikten mellan fjärde huvudstycket om dopet och femte huvudstycket om nattvarden. Det är riktigt att de svenska reformatorerna skapade en kollektiv biktform, det allmänna skriftermålet, som före 1900-talet utgjorde en separat gudstjänst. Men även i själva mässans inledning ingick då syndabekännelse, dock utan deklarativ avlösning. Det som hände genom tillkomsten av 1942 års handbok var att det tidigare separata allmänna skriftermålet infogades i mässan varvid avlösningen blev deklarativ. Den kollektiva bikten blev en del av mässan, samtidigt som det i handböckerna 1942 och 1986 tillkommit ordningar för enskild bikt. Domkapitlet ställer sig tveksam till borttagandet av beredelsen som normalt inslag i huvudgudstjänsten så som denna förändring gestaltas i MG och motiveras i TG. I den evangelisk-lutherska kyrkan i USA (ELCA), som varit en av HBG:s förebilder, har beredelsen gjorts fakultativ, men där har man ändå ansett sig tvungen att göra följande medgivande: "However, many Christans express the desire to acknowledge sin on a fairly regular basis and to receive the assurance of Gud's forgiving word...thus this preparatory act may be pastorally advisable in many contexts." (Evangelical Lutheran Worship, Leaders Desk Edition, s 17). Någon form av botakt i mässans inledning återfinns, förutom i svensk tradition, i en majoritet av kyrkorna i världen och kan rentav sägas tillhöra ordo. Självklart finns det stora variationer i formen, och den svenskkyrkliga renodlade bikten som normalform utgör undantag. Men bön om förlåtelse och rening i mässans början är definitivt en ekumenisk praxis, som man inte kan bortse från. Gudstjänstens musik Att musiken ingår i handboksreformen är en självklarhet redan i det faktum att den ingår i Den svenska kyrkohandboken. Även musiken är reglerad, dels genom KO-bestämmelser, dels genom kyrkohandbok och psalmbok. "Handboken måste kunna erbjuda en musikalisk bredd med möjlighet till igenkännande" skriver HBG. "Stor lyhördhet för människors musikaliska preferenser" ska eftersträvas. Kanske är dessa formuleringar uttryck för en alltför stor optimism angående möjligheten av att åstadkomma såväl breddning av genrer/alternativ som igenkännande. 4

5 Människors musikaliska preferenser är mycket olika. Det finns exempelvis ytterst få sånger som alla svenskar kan. Preferenserna är olika i olika subkulturer. Så är exempelvis den s.k. folkmusiken inte alls folklig i den meningen att den anammats av de bredare lagren. Frågan är om det finns någon folklig musik i Sverige? Domkapitlet bejakar ambitionen att komplettera musiken i HB 1986 med nyare musik på bekostnad av att några alternativ i nuvarande serier tas bort. Det är också rimligt att överväga möjligheten att musikvalet görs helt fritt. Det bör också ha högsta prioritet i reformarbetet att till församlingarna snarast utsända förslag på alternativ musik med uppmaning till bruk och utvärdering. Parallellt bör ytterligare utredas frågan om till vilket pris friheten i den musikaliska gestaltningen ökar. Risken att den lokala variationen blir så omfattande, att det inte längre går att tala om en gemensam och igenkänd sång i Svenska kyrkans liturgi, måste beaktas. Nattvarden HBG föreslår att nattvardsbönerna i HB 1986 behålls, eventuellt i något modifierad form. Samtidigt införs en eller flera starkt förkortade kompletterande nattvardsböner, med vissa obligatoriska delar och vissa möjligheter att formulera sig lokalt i församlingen. Domkapitlet bejakar detta förslag och vill särskilt understryka behovet av enklare böner exempelvis vid barn- och ungdomspräglade mässor och mässor för sjuka. Förslaget att upphäva dopet som villkor för nattvardsfirande är inte lika övertygande. Bestämmelsen härom finns inte i kyrkohandboken utan i Kyrkoordningen. Det faktum att det finns människor som börjar sin väg in i kyrkan genom deltagande i mässor behöver inte nödvändigtvis leda till HBG:s slutsats. Det kan också vara fråga om att vi har för få nattvardslösa gudstjänster och ett outvecklat katekumenat. Dopet är också ett villkor för konfirmation, vilket inte brukar ifrågasättas. Dop, konfirmation och nattvard ingår i en ordning som delas av många kyrkor i världen, den s.k. initiationsordningen. Dopet som villkor för nattvard innebär inte att odöpta skall tvingas bort från nattvardsbordet, men att ordningen tydliggörs i undervisning och själavård. Livets gudstjänster De kyrkliga handlingarna föreslås få det nya namnet Livets gudstjänster. Förändringen har knappast någon större betydelse för andra än kyrkohandbokens brukare. Att namnskiftet skulle påverka uppfattningen om dessa gudstjänster som kvalitativt likvärdiga kyrkans övriga gudstjänster är mindre sannolikt. Viktigare är den pastorala hanteringen av den växande klyftan mellan kyrkans tolkning av dessa gudstjänster och förståelsen hos deltagarna. HBG föreslår att dessa skall få större möjligheter att påverka gudstjänstens utformning. Samtidigt påpekar HBG att en gudstjänst "som blir alltför präglad av privata önskemål kan skapa intryck av att den är en angelägenhet bara för de närmast berörda". Det finns en tendens att marknaden för entreprenörer och högtidsanordnare växer med den allt starkare ställning som livets högtider har för människor i vårt land. Att samtidigt förstärka gudstjänsternas karaktär av församlingsgudstjänster och "möjligheten att få utrymme för det egna" är en god ambition, men förenad med stora svårigheter. Även om de kyrkliga handlingarna skall bearbetas i ett senare skede i reformarbetet, är det viktigt att de preliminära principerna utvecklas redan nu. Gudstjänst med alla Domkapitlet instämmer i tesen att kyrkohandbokens ordningar bör vara "tänkta för alla och inte för specifika grupper". Det blir allt vanligare att huvudgudstjänsten firas som en 5

6 gudstjänst "för alla". Domkapitlet vill ändå stryka under att kyrkohandboken bör innehålla material som är lämpligt för gudstjänster med många barn och unga och särskilt konfirmander. Undersökningar visar att konfirmanderna har stora svårigheter med igenkännande av sina livsfrågor i våra gudstjänster. Terminologi HBG föredrar termen "församlingens gemensamma gudstjänst" framför "huvudgudstjänst" med motiveringen att den senare termen har fått en juridisk klang. Huvudgudstjänster är termen i kyrkohandboken för söndagens gudstjänster och används därtill i kyrkoordningen bland annat i samband med bestämmelser kring söndagens gudstjänst, bruket av kyrkohandboken samt kriterier för församling. Det är inte sannolikt att bestämmelser av denna typ blir obehövliga i framtiden. Språkligt är det fortsatt nödvändigt att skilja på söndagens (huvud)gudstjänst och veckans gudstjänster. Den föreslagna termen "församlingens gemensamma gudstjänst" kommer också den att få en juridisk klang om den brukas i kyrkoordningen. Den är dessutom något oklar i sin innebörd likt termen "den allmänna gudstjänsten" i HB 1986 och riskerar i högre grad än "huvudgudstjänst" att förväxlas med andra gudstjänster under veckan. De föreslagna termerna "samling" respektive "sändning" för mässans inledning och avslutning bejakas av domkapitlet. Det är också ett bra förslag att två termer för söndagens gudstjänst brukas, nämligen högmässa och gudstjänst. Inkluderande språk HBG har lyft fram några grundläggande principer för det fortsatta arbetet enligt kyrkostyrelsens uppdrag att bearbeta kyrkohandboken i språkligt inkluderande riktning. Domkapitlet noterar med tillfredställelse att inklusiviteten vidgats och skall omfatta en rad faktorer såsom "fattigdom, etnicitet, religion, kön, sexualitet, funktionshinder och ålder". Samtidigt finns det en svårighet med dylika listor, nämligen att ytterligare grupper kan hävda utanförskap och ambitionen blir övermäktig. Den förra handboksgruppens förslag och den debatt som följde på detta har visat att förändringar av det traditionella och av bibeln präglade språket är svåra att genomföra i genusinkluderande riktning. Därför har HBG gjort ett klokt val genom att föreslå att böner i HB 1986 huvudsakligen kvarstår oförändrade och att andra "inkluderande" böner nyskapas. Dessa nya formuleringar skall utformas så att "de inte kommer nära ett bibelcitat men ändå uttrycker samma sak". Ambitionen är vällovlig, men svårigheten är betydande. I slutsatserna sägs att "förändringar genomförs bäst som förslag och alternativrikedom, som ger möjlighet att pröva vad som är hållbart i längden" (TG 4.4, punkt 3). Om det skall finnas möjlighet att pröva nya böner "i längden" är det viktigt att församlingarna så snart som möjligt får del av material att pröva och reagera på. Särskilt gäller detta böner där Gud "omtalas och tilltalas med feminint genus", där erfarenheterna i Svenska kyrkan och kanske också internationellt är ringa. Synpunkter på Mässans grundordning Ordningen utgör en god sammansmältning av den gemensamma strukturen i de sex huvudgudstjänstordningarna i HB I några smärre detaljer har ordningen anpassats efter ekumenisk praxis i västlig tradition. Beklagligtvis har detta inte skett avseende fridshälsningen (Pax) som i många kyrkor kommer omedelbart före offertoriet. De två snarlika formerna för avslutning i HB 1986 har blivit en form, vilket gynnar igenkännligheten för gudstjänstfirarna. Två moment i förslaget är nyheter. 6

7 Rum för eftertanke (under musik eller tystnad) efter predikan. Musik efter Credo, med funktionen "att ge utrymme för mångfald i musiken i gudstjänsten". Musikinslaget ersätter (den fakultativa) psalmen efter predikan i HB Man kan diskutera varför musikinslag på just denna plats är särskilt lämpligt. Exempelvis körsånger förläggs i vår praxis till olika platser i gudstjänsten beroende på sångernas karaktär. Vidare är det tveksamt om två moment efter predikan skall ha eftertänksam eller meditativ prägel och att båda skall kunna fyllas med musik. HBG påstår att trosbekännelsen infördes i västkyrkan först på 1000-talet och därför bör ses som ett icke-obligatoriskt moment i högmässan. Tidsuppgiften är felaktig. Den Nicenska trosbekännelsen har brukats i mässan åtminstone från 500-talet. Dessutom är vare sig den nicenska eller den apostoliska trosbekännelsen obligatorisk i mässan enligt HB 86, emedan den kan utbytas mot trospsalm. Enligt domkapitlets mening finns det inga skäl att minska bruket av de ekumeniska trosbekännelserna i högmässan. De har använts i de flesta kyrkor i världen sedan fornkyrklig tid och utgör ett viktigt ekumeniskt gemenskapsband. Sammanfattning Domkapitlet finner att kyrkohandboksgruppen utformat grundprinciper för kyrkohandboksreformen på ett huvudsakligen välgenomtänkt sätt. Domkapitlets avvikande uppfattningar framgår av de givna kommentarerna. Vidare bejakar domkapitlet förslaget till en enda grundordning för mässan som alternativ till de sex huvudgudstjänsterna i 1986 års kyrkohandbok. För Domkapitlet i Göteborg Carl Axel Aurelius Ingemar Birgersson