Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Världens Historia ( och får inte lämnas vidare till tredje part.

Transkript

1 Käre användare! Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Världens Historia ( och får inte lämnas vidare till tredje part. Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna. Med vänlig hälsning Redaktionen

2 Konst Den siste kastratsångaren offrade testiklarna för konsten Alessandro Moreschi föddes i en fattig familj i en liten italiensk landsortsby och gjorde kometkarriär i Vatikanens kör. Han var 25 år när han sjöng sopransolo för påven i Sixtinska kapellet. Hemligheten bakom Moreschis vackra stämma var att han blivit kastrerad som barn. Italien/1858 Ängeln från rom Kastratsångaren Alessandro Moreschi Ängeln från Rom var den siste i sitt slag. malesopranos Småstaterna på Italienska halvön håller på att bli till ett enda land under Italien Napoleon III som ockuperom rat staterna sedan Vatikanens stora makt och inflytande minskar stadigt under Napoleons regim.

3 Av Kalika Bro-Jørgensen Alessandro Moreschi dör den 22 april 1922 efter en lång tids sjukdom. Han är omgiven av sin familj och trots att han arbetat för katolska kyrkan i hela sitt liv tar Vatikanen inte någon synbar notis om dödsfallet. Det omnämns varken i Vatikanens tidning Osservatore Romano eller i årsboken Annuario Pontificio. Till och med Alessandro Moreschis dödsattest försvinner spårlöst. Kanske skäms både kyrkan och staten över att det fenomen som Alessandro Moreschi representerar har kunnat överleva så länge i Italien. Långt in på 1800-talet blev gossebarn kastrerade för att få fram den speciella typ av sångare som i synnerhet katolska kyrkan använde sig av. Men såväl kolleger som fiender hyllar Moreschi i minnesrunor och under den välbesökta, offentliga begravningen i San Lorenzo-kyrkan i Damaso. Ängeln från Rom, som Moreschi kom att kallas, har sjungit för sista gången. Kastrater i kyrkan Kastrering av pojkar och män har varit känt sedan antiken då ingreppet bland annat utfördes på slavar som ett straff. Först omkring år 400 dök fenomenet kastratsångare upp i Europa då man i olika berättelser talade om det bysantinska rikets eunucker. Men av okänd anledning försvann företeelsen år 1204 och dök inte upp igen förrän drygt trehundra år senare i Italien. Enligt katolska kyrkans dokumentation började kastrater uppträda år 1553, och år 1558 hade Sixtinska kapellet med säkerhet kastratsångare i kören. Innan dess sjöngs sopran- och altstämmorna av unga pojkar eller falsettsångare eftersom det var förbjudet för kvinnor att sjunga i kyrkan. Men år 1589 bestämde påven Sixtus V att gosskören i Sixtinska kapellet skulle utökas med kastrater troligen för att kastratsångarnas röster var mycket mer kraftfulla och för att de dessutom skulle kunna sjunga i kören under många år pojkarnas korta karriär tog ju slut när de kom i målbrottet. Enligt katolska kyrkan var kvinnor som uppträdde i kulturlivet syndiga oavsett om det gällde teater, balett eller opera. När operan gjorde sitt intåg blev den kastratsångarnas nya arbetsplats. Redan i de allra första operorna omkring år 1600 stod kastratsångare på scenen och de blev snabbt stora stjärnor inom den nya genren. Kastraterna tog inte bara på sig kvinnorollerna, barockens kompositörer satte likhetstecken mellan hög status och en ljus sångröst och därför användes kastratsångarna också i de manliga hjälterollerna. Under fenomenets storhetstid spelade kastratsångare mer än två tredjedelar av alla operaroller. I takt med operans ökande popularitet under 1700-talet blev de mest omtyckta kastraterna superstjärnor som levde i sus och dus och umgicks i de allra högsta samhällsskikten. Snart började rykten florera om kastratsångare som hade kärleksaffärer med adelsdamer. Ryktena kan knappast ha varit grundlösa men förmodligen kraftigt överdrivna. Efter kastreringen hade männen inte längre någon hormonell sexualdrift, och deras könsorgan förblev outvecklade. Kastraterna hade emellertid fortfarande en mental sexualdrift och var dessutom ofarliga för de fina adelsdamerna eftersom det inte fanns någon risk för att kärleksaffären skulle sluta med en graviditet. Kastraterna ansågs även ha homosexuella tendenser. I sina berättelser från 1700-talets Italien har till exempel äventyraren Giacomo Casanova skrivit om kastratsångarnas spännande androgyna framtoning och deras äventyr med rika adelsmän. Motgångar för kastratsångare I slutet av 1700-talet minskade kastratsångarnas popularitet. Operan fick en ny stil och ny typ av heroisk tenor personifierad av fransmannen Gilbert-Louis Duprez sjöng tenorstämman på bekostnad av kastraterna. Samtidigt förbättrades ekonomin i Italien och många fattiga föräldrar, som tidigare valt kastrering som en karriärmöjlighet för sina söner, såg nu andra utvägar. Även Napoleon III:s framfart spelade en viktig roll. I såväl Frankrike som i de delar av Italien som han kontrollerade blev kastrering förbjudet och kvinnor fick formellt tillstånd att sjunga både i kyrkan och på operan. Innanför Vatikanens murar höll man emellertid fast vid traditionen långt efter det att den förlorat sitt stöd hos folket. En av de många klassiska evenemang som krävde kastratsångare i kören var det årliga uppförandet av Gregorio pojkar per år stympades Kastreringen gjordes oftast när pojken var 7 9 år gammal. Fenomenet var mest utbrett i Italien. När det hade sin kulmen på 1700-talet kastrerades uppemot pojkar varje år. En vanlig metod var att skära av sädesledarna så att testiklarna torkade in. Ingreppet var förbjudet och förklarades ofta bort som sjukdom. En annan vanlig bortförklaring var att säga att pojken blivit överfallen av en björn. Kastreringen medförde ett antal deformiteter: De kastrerade blev ofta mycket långa; armar och ben däremot längre än normalt eftersom könshormoner inte stoppade bentillväxten. Könsorganen förblev outvecklade men var i vissa fall funktionsdugliga. Huden var blek och saknade skäggväxt. Å andra sidan blev håret på huvudet kraftigt. De kastrerade pojkarna hade även tendens till övervikt, runda höfter och smala axlar. Allegris Miserere under veckan före påsk. Och även om stympning stred mot katolska kyrkans lära ursäktade kyrkan kastreringarna med att skönsången ju var till Guds ära. Den siste kastratsångaren Alessandro Moreschi föddes den 11 november 1858, bara tre år före den siste kastratsuperstjärnan Giovanni Battista Vellutis död. Han kom till världen som sjunde barnet i en stor barnaskara i en fattig familj i den lilla italienska byn Monte Compatri. Liksom för så många andra kastratsångare är det ingen som vet när, varför och hur Alessandro Moreschi blev kastrerad. Dopet genom- Världens Historia

4 Konst Den sixtinska kören. Alessandro Moreschi (inringad) var kanske den ende levande kastratsångaren som fanns kvar. Det är inte känt vilket år bilden är tagen. De sjöng som änglar K astraterna var inte bara män som sjöng lika vackert och klart som kvinnor. När de kastrerades före puberteten förblev männens stämband korta och rösten ljus, men samtidigt växte skelettet och därmed även revbenen under längre tid än normalt. Därför fick kastraterna en mycket omfångsrik bröstkorg som gav dem ovanligt stor lungkapacitet och en mycket kraftfull stämma. En samtida åhörare beskrev rösten så här: Så klar och genomträngande som en korgosses men betydligt kraftigare och med någonting egendomligt och torrt över sig. Ändå är den briljant, lätt och full av genomslagskraft. Många kompositörer skrev särskilda partier som var avsedda just för kastratsångarnas speciella och kraftfulla röster. fördes hastigt samma dag som han föddes, vilket tyder på något livshotande tillstånd. Just kastrering var en vanlig behandlingsmetod mot olika sjukdomar. Sjukdom användes emellertid ofta som en förevändning; även om det var vanligt med kastrering var det inte välsett. Ingreppet var långtifrån ofarligt. Bedövningen bestod av varma bad, opium och att man pressade ihop halspulsådern i nacken tills pojken förlorade medvetandet. Och om barnet fick en överdos opium eller lite för långvarig syrebrist kunde det dö. Därefter skars sädesledarna av eller krossades. Efteråt hotade komplikationer i form av blödningar och infektioner. De som överlevde ingreppet fick dras med hälsoproblem och ett avvikande utseende med överdrivna fettdepåer på höfter, skinkor, bröst och ögonlock. Kastraterna blev missbildade Bristen på testosteron under puberteten förhindrade inte bara att pojkarna kom i målbrottet. Lederna stelnade inte heller så att benen slutade växa. Därför fick kas traterna onaturligt långa lemmar och revben. Tack vare de långa revbenen fick lungorna gott om utrymme och rösten blev starkare en del av hemligheten bakom kastratsångarnas speciella röster. Kastreringen medförde även psykiska problem. Även om superstjärnorna dyrkades på scenen blev kastratsångare i allmänhet hånade för sitt egendomliga utseende och sin brist på manlighet och sexuell förmåga. De allra flesta fick aldrig den malesopranos lysande karriär som deras föräldrar hoppats på utan tvingades i stället leva sitt liv utanför den sociala gemenskapen. På Moreschis tid hade kastratsångare blivit så ovanliga att katolska kyrkan hade svårt att fylla platserna till och med i den ansedda kören i Sixtinska kapellet. Kastrering av pojkar förbjöds i större delen av Italien år 1861 och nio år senare omfattade förbudet hela nationen. Om Alessandro Moreschi inte hade fötts i en avlägsen liten by hade han troligen aldrig kastrerats. År 1871 skickades den 13 år gamle Moreschi till Rom för att studera vid en skola för korgossar i kyrkan San Salvatore in Lauro. Moreschi var den ende kastraten bland skolans elever och måste ha känt sig mycket avvikande, även om de fysiska tecknen på kastrering inte var så tydliga hos honom. Moreschis lugna liv Eftersom det var brist på kastrater innekunde More schi göra kometkarriär i Vatikanen. Femton år gammal blev han förstesopran i Lateranbasilikan och framträdde ofta för överklassen. Vid 25 års ålder antogs Moreschi i Sixtinska kapellets kör utan prövotid, troligen för att urvalet kandidater var begränsat och för att det bara fanns sex kastrater kvar i kören. Påven Leo XIII hade förbjudit nyanställning av kastrater inom kyrkan med undantag för Sixtinska kapellet och andra påvliga basilikor i Rom. År 1902 förbjöds kastrater även här. Ett år senare beslöt påven Pius X att de få kastrater som fanns kvar skulle ersättas med korgossar. Men av okänd anledning fick Moreschi stanna kvar kanske som tack för lång och trogen tjänst. Till skillnad från många av sina föregångare levde Moreschi ett stillsamt och tillbakadraget liv. I unga år greps han ibland av stämningen efter en konsert och gick omkring bland publiken för att motta hyllningarna, men det behovet avtog med tiden. Han var den ende kastratsångare som levde tillräckligt länge för att kunna få sin röst förevigad på en inspelning. Under åren 1902 och 1904 spelade han in 17 sångnummer som ger en unik inblick i hur kastratsångarnas speciella röster en gång lät. Läs mer Nicholas Clapton: Moreschi: And the Voice of the Castrato: The Angel of Rome, Haus Publishing Ltd., 2008 Patrick Barbier: The World of the Castrati. The History of an Extraordinary Operatic Phenomenon, Souvenir Press Ltd.,

5 Berömda kastratsångare De kastrerade sångarna var ofta stora och färgstarka personligheter. Några av dem blev berömda inte bara för sin sångröst utan även för sitt utsvävande leverne. traditionens förkämpe Domenico Mustafa Den fenomenale sångaren fick 20 år gammal tjänst i Sixtinska kapellets kör år 1848 och sjöng i kören i mer än 50 år. Han kämpade för körens traditioner och lät Moreschi slippa prövotiden så att han skulle kunna föra dem vidare. Mustafa förbannade sitt öde och lär ha sagt att han skulle ha velat döda den som bar ansvaret för hans kastrering även om det hade varit hans far. bridgeman erövrare och primadonna Giovanni B. Velluti Operascenens siste kastrerade superstjärna var Giovanni Battista Velluti. Han uppträdde på operan sista gången år 1824 och drog sig därefter tillbaka som lantbrukare. Velluti hade rykte om sig att vara en besvärlig primadonna och flera skådespelare vägrade att arbeta med honom. Han var också ökänd för sitt vilda kärleksliv som inkluderade otaliga affärer med överklasskvinnor. Vellutis könsorgan sägs ha fungerat som de skulle trots att han kastrerats som barn. stjärnan framför andra Farinelli Den absolut största stjärnan bland kastratsångare var Carlo Maria Broschi. Han turnerade i Europas storstäder under artistnamnet Farinelli, blev enormt framgångsrik och anlitades att sjunga privat för Spaniens kung Filip V vilket sägs ha botat kungens manodepressivitet. Efter karriären levde han i 25 år som inflytelserik rådgivare vid den spanske kungens hov innan han drog sig tillbaka till sitt hemland Italien. Farinelli levde mellan 1705 och 1782, vilket var ovanligt länge för kastrater på den tiden. Kanske hade han råd med de bästa läkarna och en sund livsstil tack vare sina höga gager och goda råd från trogna fans. Farinelli blev legendarisk bl.a. på grund av sin extravaganta livsstil. Hör mer Moreschi är den ende kastratsångaren som blev inspelad. Upplev sången på nedanstående inspelning eller länk. Alessandro Moreschi: The Last Castrato. Complete Vatican Recordings Pearl, watch?v=slhhg8si6ds