Mandragora officinarum Alruna

Transkript

1 Mandragora officinarum Alruna Träsnitt ur Gart der Gesundheit, (Wonnecke von Kaub, 1485), föreställande alruna. Efterkolorerat av Apotekarsocieteten. Ursula Jürgensen Farmakognosi, A5, Ht -11 Handledare: Anders Backlund Avdelningen för farmakognosi Institutionen för läkemedelskemi Uppsala universitet 1

2 Namn Alruna är en växt som tillhör familjen Solanaceae, potatisväxter. Det vetenskapliga namnet är Mandragora officinarum L. där L visar att Carl von Linné är auktor. Det var han som först publicerade det vetenskapliga namnet på ett korrekt sätt, den första maj Drognamnet är Mandragora officinarum radix. Radix betyder rot. Ursprungligen kommer ordet alruna från forngermanskan och betyder som känner alla hemligheter. I svenska språket finns ordet sedan 1500-talet (Svanberg, 2002). På tyska har den många olika namn, t.ex. Alraune eller Galgenmännlein (lilla galgmannen) (Beckmann och Beckmann, 1993). Det engelska namnet är mandrake och på assyriska heter den nam tar ira = hemsökelseguden Namtars potensstärkande drogplanta. Det persiska namnet är mardum gia och betyder människoväxt, syftandes på rotens utseende. Både grekiskan och latinet använder mandragoras = alruna (Corneliuson, 1997). Växtens frukter har kallats Devils apple (djävulsäpple) (Frohne och Pfänder, 2005). En annan benämning på frukterna var kärleksäpple, eftersom man trodde att de ökade fertiliteten (Hanuš et al., 2005). Moderorganismen Mandragora officinarum är en flerårig, giftig växt (Manniche, 1989). Den är släkt med de giftiga växterna bolmört och belladonna (Atha, 2002). Från en tjock pålrot breder bladen ut sig i en stor oregelbunden rosett. Bladen som är lansettlika och mörkgröna, är cm långa vid blomning, men växer sedan till 40 cm. Bladen är krusiga och har tandade kanter och korta hår. Blommorna är violetta, kortskaftade och klockformade med fem kronblad. Frukterna är runda, gula eller orangefärgade köttiga bär, 2,5-3 cm i diameter (Polunin och Huxley, 1976). De kan också bli stora som äpplen (Frohne och Pfänder, 2005). De köttiga frukterna innehåller många frön (Manniche, 1989). Mandragora officinarum växer i vildmarken i medelhavsområdet, speciellt i den östra delen (Frohne och Pfänder, 2005). Den finns även i norra Italien, nordvästra Balkan i bergsområdena (Atha, 2002), i Himalaya (Corneliuson, 1997) och västasien (Ljungqvist, 2007). Den är vanlig på Kreta där den växer i busksnår, på klippiga ställen, i skrevor och på barmark upp till 600 m (Fielding och Turland, 2005). Den växer inte vild i Sverige, men kan odlas i de sydligaste delarna (Ljungqvist, 2007). Den blir cirka 15 cm hög och blommar på våren (Atha, 2002). Man har hittat sex arter av släktet Mandragora i Eurasien: M. acaulis, M. autumnalis, M. caulescens, M. officinarum, M. turcomanica och M. vernalis (Hanuš et al., 2005). 2

3 Historisk användning Theophrastus (Manniche, 1989) ( f. Kr.) (Samuelsson, 2004) ska ha sagt: Det sägs att man ska dra tre cirklar med ett svärd runt alrunan och skära den med ansiktet vänt mot väster, och när man skär den andra biten ska man dansa runt växten, och säga så många saker som möjligt om kärlekens mysterier Blad från den här alrunan är användbara på sår, och roten mot rosfeber när den skrapats och blötlagts i vinäger, och även mot gikt, sömnlöshet och till kärleksdrycker. Den intages i vin eller vinäger. Alrunans frukt verkar ha haft en symbolisk erotisk signifikans under faraonernas tid. Den syns ofta på egyptiska ornament (Manniche, 1989). Ända sedan antiken har magiska krafter tillskrivits alrunan. På grund av rotens besynnerliga form tyckte man sig se en människofigur, som man trodde kunde utföra mirakel, på samma sätt som en amulett eller talisman (Frohne och Pfänder, 2005). Under medeltiden prisades alrunan som den främsta trolldomsörten. Alrunan och flera andra potatisväxter hade kraft att främja snabba arvsskiften (Engstrand och Widén, 2002). Mandragora officinarum användes som narkosmedel i form av alruneolja. Läkarna ordinerade roten mot astma och kikhosta. Mandragoratinktur ska vid flera tillfällen ha varit verksam, där Belladonna misslyckades (Kessler, 1951). Krossad alrunerot förmodades ge hallucinationer som sedan övergick i en dödslik trance och sömn. Det sades också att roten kunde orsaka vansinne, och man trodde att den använts i drycker som häxor drack för att kunna flyga (Hanuš et al., 2005). Enligt folktron var man tvungen att utföra många försiktighetsåtgärder för att få tag på en alruna, på grund av att den utstötte ett så fruktansvärt skrik att man dog. Öronen skulle man täppa till med t.ex. vax. När man grävt runt roten, skulle man binda fast en svart hund vid den. Hunden lockades med ett köttben att komma och drog då upp alrunan. Samtidigt som man lockade på hunden skulle man blåsa i ett valthorn för att överrösta alrunans dödsskrik. Hunden dog av skriket, och människan fick sin alruna (Tunón et al., 2005). För att vara riktigt effektiv skulle alrunan växa på en galgbacke och grävas upp vid midnatt (Hultén, 1960). Man hjälpte till att få roten mer människolik än den redan var, genom att skära till den (Dalén, 1966). Den människoliknande roten ansågs vara besjälad och vårdades som ett barn. Den skulle badas regelbundet och man skulle ge den kläder. Om alrunan sköttes rätt kunde den bota sjukdomar, undanröja fiender, göra sin ägare rik, ge kärlek och lycka, och även förutsäga framtiden (Ljungqvist, 2007). År 1416 i Basel, i Schweiz, blev en apotekarfru dömd till bannlysning från stadens område. Detta på grund av att hon hade givit några personer pulvriserad alruna att äta (Kessler, 1951). I Sverige har alrunan använts i mycket liten utsträckning, antagligen för att den inte växer vild här (Ljungqvist, 2007). Radix mandragorae fanns i svenska farmakopéer , men man ansåg att den kunde bytas ut mot bolmört, Hyoscyamus niger (Tunón et al., 2005). 3

4 Om man får i sig tillräckligt stor mängd drabbas man av minnesförlust. I Shakespeares Antonius och Kleopatra, ber Kleopatra om att få en dryck gjord på alruna, så att hon kan glömma Antonius när han är bortrest (Atha, 2002). På 1500-talet började alrunans popularitet att minska i Europa (Hanuš et al., 2005). Drogen Roten användes som smärtstillande medel, narkotika och afrodisiaka (Manniche, 1989). Från alrunans tjocka och köttiga rot har man, sedan forntiden, utvunnit smärtstillande och narkotiskt verkande läkemedel (Hultén, 1960). Roten har använts mot depressioner, nervositet och sömnlöshet. Den har också brukats som bedövningsmedel vid operationer. Bladen lades på utvärtes för att lindra smärta (Ljungqvist, 2007) t.ex. på sår (Manniche, 1989) och för sårläkning (Atha, 2002). Te gjort på rot och blad verkar först upphetsande, sedan lugnande. På grund av det användes alrunan också som kärleks- och fruktbarhetsört (Ljungqvist, 2007). Alrunan har hallucinogen effekt eftersom den är ett narkotiskt medel. Den är också ett starkt laxativ (Atha, 2002). Kemi Mandragora officinarum innehåller atropin som är kramplösande (Ljungqvist, 2007). Alla växtens delar innehåller ganska höga koncentrationer av alkaloider (Frohne och Pfänder, 2005). De främsta alkaloiderna i alrunan är atropin, hyoscyamin och skopolamin. Det är hyoscyamin och skopolamin som har hallucinogen effekt (Lewis och Elvin-Lewis, 2003). Från roten har man isolerat alkaloiden mandragorin, men senare visades det sig att det var en blandning av hyoscyamin och en mindre mängd skopolamin. Det är enbart naturliga råvaror som används för att framställa skopolamin. I kombination med smärtstillande medel av morfintyp används skopolamin vid operationer. När man analyserade de flyktiga beståndsdelarna i mogna frukter, upptäckte man femtiofem olika komponenter. De viktigaste var etylbutyrat (22%), hexanol (9%) och hexylacetat (7%). Dessutom upptäcktes en ovanligt hög andel, mer än 7%, svavelföreningar. Det är dessa som ger alrunan den tunga, fruktiga och stimulerande odören (Hanuš et al., 2005). Farmakologi Atropin, hyoscyamin och skopolamin är tropanalkaloider som har använts länge inom medicinen. Förutom deras helande egenskaper, så är de är också hallucinogena och giftiga. Tropanalkaloiderna hämmar det parasympatiska nervsystemet och påverkar även det centrala nervsystemet. De är kompetitiva antagonister till acetylkolin och andra muskarina agonister, som finns i organ som stimuleras genom postganglionära kolinerga nerver. Användningsområdena är inom oftalmologi, läran om ögats fysiologi och patologi, anestesi, som antidot mot antikolinesteraser, vid behandling av hjärtsjukdomar och gastrointestinala sjukdomar. Även symptom från Parkinsons sjukdom kan lindras med hjälp av dessa alkaloider (Oksman-Caldentey och Arroo, 2000). 4

5 Atropin är kramplösande (Ljungqvist, 2007). Skopolamin används vid behandling mot åksjuka, eftersom det har stark effekt på centrala nervsystemet vid låga terapeutiska doser, och få biverkningar (Oksman- Caldentey och Arroo, 2000). Klinisk erfarenhet Än idag förekommer det att folk blir förgiftade av Mandragora officinarum. På Kreta fick en grekisk man och en grekisk kvinna, 48 respektive 47 år, av misstag i sig Mandragora officinarum efter att ha ätit en vegetarisk måltid de själva plockat ingredienserna till. De trodde att de plockat den ätliga växten Borago officinalis, gurkört. Både mannen och kvinnan uppvisade symptom som illamående, yrsel, dimsyn, muntorrhet, huvudvärk, ostadig gång och kräkningar. De hade också blossande hud och mydriasis, vidgade pupiller. EKG utfördes på båda och visade att de hade supraventrikulär takykardi, rytmrubbningar ovanför hjärtats kamrar. Deras kroppstemperaturer och syremättnader var normala, däremot hade de förhöjd puls och andningsfrekvens. De behandlades först med magpumpning för att få ut växtmaterialet från magtarmkanalen. Sedan fick de fysostigmin mot de kolinerga problemen. Den ostadiga gången, huvudvärken och mydriasis höll i sig i två dagar. Man tog prover som visade att mängden vita blodkroppar, urin och blod var normala. Däremot var levertransaminaserna förhöjda, men inom ungefär tio dagar hade de återgått till det normala. Efter cirka en vecka skrevs paret ut från sjukhuset. Att sjukhusvistelsen blev så pass lång berodde på den ihållande supraventrikulära takykardin. Både mannen och kvinnan svarade bra på behandlingen med fysostigmin, och den supraventrikulära takykardin upphörde efter fem dagar (Tsiligianni et al., 2009). Biverkningar och toxikologi I Mandragora officinarum finns höga koncentrationer av solanumalkaloider och tropanalkaloider. När Mandragora officinarum konsumeras som grönsak ger den upphov till antikolinerga egenskaper. Dessa kan i sin tur orsaka illamående, mydriasis, dimsyn, och supraventrikulär takykardi. Skopolamin kan ge allvarliga centralnervösa effekter, ofta tillsammans med upphetsat eller irriterat delirium, mindre ofta med minnesförlust och undertryckande av centrala nervsystemet. Alla delar av Mandragora officinarum är starkt sedativa (Tsiligianni et el., 2009). 5

6 Medicinsk användning Nuförtiden har Mandragora officinarum ingen speciell betydelse inom sjukvården (Hultén, 1960), men den används inom homeopatin mot astma och hosta (Ljungqvist, 2007). Doseringen är droppar av rottinktur (Duke et al., 2002). Referenser Atha, A. (2002). Prismas stora örtabok. Prisma: Stockholm, Sverige. Beckmann, D. och Beckmann, B. (1990). Alraun, Beifuss und andere Hexenkräuter: Alltagswissen vergangener Zeiten. Campus: Frankfurt, Tyskland. Corneliuson, J. (1997). Växternas namn, vetenskapliga växtnamns etymologi. Wahlström & Widstrand: Stockholm, Sverige. Dalén, U. (red.) (1966). Bonniers lexikon 1. Nordiska uppslagsböcker: Stockholm, Sverige. Duke, J. A., Bogenschutz-Godwin, M. J., decellier, J. och Duke, P-A. K. (2002). Handbook of medicinal herbs. CRC press: Boca Raton, Florida, USA; 2:a uppl. Engstrand, L. och Widén, M. (2002). Frukter från främmande länder. Formas: Stockholm, Sverige. Fielding, J. och Turland, N. (2005). Flowers of Crete. Royal botanic gardens, Kew: London, England. Frohne, D. och Pfänder, H. J. (2005). Poisonous plants. A handbook for doctors, pharmacists, toxicologists, biologists and veterinarians. Manson Pub.: London, England; 2:a uppl. Hanuš, L. O., Řezanka, T., Spížek, J. och Dembitsky, V. M. (2005). Substances isolated from Mandragora species. Phytochemistry 66: Hultén, E. (red.) (1960). Vår svenska flora i färg: jämte ett urval växter från de nordiska grannländerna. 2. Svensk litteratur: Stockholm, Sverige. Kessler, J. (1951). Über einen Vergiftungsfall durch Radix Mandragorae. Berichte der Schweizerischen Botanischen Gesellschaft 61: Lewis, W. H. och Elvin-Lewis, M. P. F. (2003). Medical botany, plants affecting human health. John Wiley & sons, Inc.: Hoboken, New Jersey, USA; 2:a uppl. Ljungqvist, K. (2007). Nyttans växter. Calluna: Dals Rostock, Sverige; 2:a uppl. Manniche, L. (1989). An ancient egyptian herbal. British Museum Publ. Ltd: London, England. Oksman-Caldentey, K-M och Arroo, R. (2000). Regulation of tropane alkaloid metabolism in plants and plant cell cultures i Verpoorte, R. och Alfermann, A. W. (red.), Metabolic engineering of plant secondary metabolism. Kluwer Academic Publishers, Dordrecht, Nederländerna

7 Polunin, O. och Huxley, A. (1976). Medelhavsflora. Gen.-stab:s lit. anst.: Stockholm, Sverige. Samuelsson, G. (2004). Drugs of natural origin. Apotekarsocieteten: Stockholm, Sverige; 5:e uppl. Svanberg, I. (2002). Gökblomster, ryssgubbe och vandrande jude: svenskt växtnamns-abc. Arena: Stockholm, Sverige. Tsiligianni, I. G., Vasilopoulos, T. K., Papadokostakis, P. K., Arseni, G. K., Eleni, A. och Lionis, C. D. (2009). A two cases clinical report of mandragora poisoning in primary care on Crete, Greece: two case report. URL: Tunón, H. (red.), Pettersson, B. (red.) och Iwarsson, M. (red.) (2005). Människan och floran. Etnobiologi i Sverige 2. Wahlström & Widstrand: Stockholm, Sverige. Wonnecke von Kaub, J. (1485). Gart der Gesundheit. Peter Schöffer: Mainz, Tyskland. 7

8 8