1(12) KROMFOHRLÄNDER. krohmforländer Sidan 1 av 12

Transkript

1 1(12) KROMFOHRLÄNDER krohmforländer Sidan 1 av 12

2 RAS FÖR KROMFOHRLÄNDER 2(12) 1. HISTORIA 2. NULÄGET a. Population b. Hälsa c. Mentalitet d. Exteriör 3. MÅL OCH STRATEGIER Samtliga statistiska uppgifter är hämtade från SKK hunddata. krohmforländer Sidan 2 av 12

3 FÖRORD 3(12) RAS Svenska Kennelklubben beslutade 2001 att en rasspecifik avelsstrategi ( RAS ) ska upprättas för varje hundras. RAS är en handlingsplan för aveln inom en specifik ras. Den ska ligga till grund för all avel inom rasen. Syftet med RAS är att bibehålla eller förbättra hälsa, exteriör och andra önskvärda egenskaper inom rasen. Arbetsgruppen har arbetat fram en handlingsplan för rasen på de möten som anordnats under Ansvaret för rasens framtid ligger alltid ytterst hos den enskilda uppfödaren och ägaren till avelshunden. För att kunna fatta relevanta beslut behöver dock den enskilda uppfödaren både allmänna kunskaper om avel samt tillgång till fakta kring såväl den egna tiken som den tilltänkta avelshanen. Detta behövs för att den kull som planeras ska ge kromfohrländer som ligger så nära som möjligt både de övergripande målen angivna i avelspolicyn och de personliga avelsmålen. krohmforländer Sidan 3 av 12

4 1. Kromfohrländerns historia 4(12) Kromfohrländerns historia går inte tillbaka till den grå forntiden. Inte heller är den en produkt av genetiska ambitioner. Kromfohrländern är det lyckliga resultatet av en ren slump. Rasens historia börjar i krigsslutet 1945, då en tovig, smutsig och hungrig hund kom strövande genom de skogiga trakterna i södra Rheinland-Westfalen i nordvästra Tyskland, i ett område som kallas Kromfohr. Det var här som Ilse Schleifenbaum fann honom och tog hand om honom. Han hade smitit från en amerikansk lastbil, där han hade varit soldaternas maskot under frammarschen österut. När han väl hade blivit rengjord och fått mat kunde man studera honom i lugn och ro. Han var helt klart en griffon, en fransk strävhårs-vorsteh. I en av Griffonklubbens stamböcker från 1905 finns en bild på griffonhanen Zillo-Helmhof med domarkommentaren...man får genast intrycket av en förstklassig hund.... Den beskrivs som vit med brunt, alltså vit pälsfärg med bruna tecken på huvud och kropp. Griffon är en beteckning på flera hundraser. I det här fallet är det fråga om griffon vendee och inte den belgiska griffonen, som räknas till dvärghundarna. Man finner den utefter hela Frankrikes atlantkust i varierande storlekar och för det mesta vit-ljusbrun. Ordet griffon är gaeliska och betyder egentligen bara den krushåriga. Ur-Peter Peter, eller rättare sagt Ur-Peter, var en trevlig familjehund men det var inte därför han blev berömd. Hans karriär började när han parade grannens foxterriertik. Tiken var redan en äldre dam, det påstås att hon var 18 år när hon födde kullen efter Peter. Hon såg ut som den lilla foxterrier som gjorde skivmärket His Master s Voice så känt. Ni minns kanske bilden av den lilla foxen, som andäktigt sitter och lyssnar vid den stora tratten till en vevgrammofon. Valparna i kullen fick hålla till i en gammaldags murad bakugn, som kunde värmas upp. Det var svåra förhållande för alla under den här tiden strax efter krigsslutet. Man bodde och levde provisoriskt. Också familjen Schleifenbaum hade det knappt. Det var inte enkelt att föda upp valparna, inte heller att se till att de hamnade i goda händer. Fler kullar följde. Alla valpar uppvisade liknande krohmforländer Sidan 4 av 12

5 kännetecken. Ilse Schleifenbaum förstod det speciella med detta. Det här var en hund, som inte kunde jämföras med någon annan ras. Och den var robust, lätt att föda upp. Annars hade den inte haft en chans att överleva vid den här tiden. 5(12) En tysk hundras Ilse Schleifenbaum beslöt, samtidigt som hon ägnade sig åt sina barn och engagerade sig i uppbyggnadsarbetet efter kriget, att avla vidare på de här hundarna som en ras. Hon tog kontakt med Otto Borner. De två bildade ett intressant team. Ilse Schleifenbaum hade energi och en konstnärs kvalitetskänsla. Otto Borner hade erfarenhet. Han var en passionerad hundkarl med bakgrund i duvoch kaninuppfödning. Som en av de ledande var han med i rekonstruktionen av Verband für das Deutsche Hundewesen, den tyska kennelklubben. Hans förtjänster inom detta område ska inte diskuteras här. De är kända över hela världen. Hans insats för kromfohrländern resulterade i att denna nya tyska hundras erkändes av FCI, den internationella kennelklubbsorganisationen Fédération Cynologique International. Vägen till erkännandet Det blev en lång väg fram till erkännandet. Men Ilse Schleifenbaum tvekade varken inför kritik eller besvär. Från tid till annan hade hennes man tio hundar med sig på skogspromenaderna; Otto Borners hustru hade hand om upp till fjorton kromfohrländer i ett litet enfamiljshus. Det fanns inte köpare för den okända rasen, unghundarna fick skänkas bort. Det var omöjligt att behålla alla. För att göra rasen känd for man runt på hundutställningar. Det betydde att hundägarna skulle transporteras dit, de skulle ha mat och husrum. På utställningarna fick man uppskattning men det skrattades också en del åt de lustiga, flerfärgade nykomlingarna. Bland uppfödare och erfarna hundmänniskor väckte det kynologiska experimentet stort intresse. Erkännandet År 1955 lyckades man äntligen visa upp enhetlighet hos kullarna då det gäller exteriör och mentalitet och man fick internationellt erkännande av en ny tysk hundras. Ilse Schleifenbaums kennel vom Wellersberg och Otto Borners kennel vom Lenneberg blev då också officiella. krohmforländer Sidan 5 av 12

6 Finland 6(12) Den finska uppfödningen av kromfohrländer startades av Maria Åkerblom, motståndskämpen som fått den främsta finska tapperhetsorden. På utställningen i Oldenburg 1956 fick hon se några kromfohrländer från Ilse Schleifenbaums uppfödning och hon skaffade sig genast några avelshundar. Mellan de två damerna uppstod en nära vänskap, vilket dock inte uteslöt att det kunde förekomma livliga diskussioner dem emellan. Ämnet var ständigt mål och principer för aveln. I Finland finns det för närvarande (1986) ungefär lika många kromfohrländer som i Tyskland. Nya kennlar Efter framgången och ansträngningarna inför erkännandet av rasen följde en tid av relativ stagnation. Det var fortfarande svårt att göra rasen känd under 50-talet. Först i slutet av 60-talet, när Ilse Schleifenbaum hade sin sista kull med Q-hundarna, dök de tre herrar upp som nu i egenskap av uppfödare och styrelsemedlemmar har skapat ny aktivitet åt verksamheten. Det var greve Ewstarp, Werner Rahmann och Helmut Koschnicke; sedan också Karl Eikenstedt och, inte att förglömma, Ute Giersiepen. Hittills hade det funnits en stödförening som ägnade sig åt kromfohrländern. Rasklubben hade funnits sedan 1955 med hemort i Siegen. Men den var begränsad till en vän- och familjekrets och hade visat sig föga effektiv. De nya herrarna engagerade sig nu med övertygelse och temperament. De sökte efter alla tikar som de kunde få tag i och de använde stor energi för att skapa en bredare avelsbas för rasen. Ingen utställningsresa var för lång, ingen färd för en parning för mödosam för att nå detta mål. Så lyckades det slutligen att få fram cirka femtio valpar per år. Jämfört med andra raser är det ingenting. Men det har under årens lopp resulterat i en långsamt ökande population, som borgar för kvalitet snarare än kvantitet. Kromfohrländerns mentala egenskaper är måttstock för aveln. Exteriören måste nödvändigtvis komma i andra rummet. Också nu, efter fyrtio års avelsarbete, kan man se svängningar i kromfohrländerns exteriör; det är ingen schablonhund. Det är det som gör den så personlig. Till sitt väsen är den den ideala familjeoch sällskapshunden, så som standarden beskriver den. krohmforländer Sidan 6 av 12

7 TEMPERAMENT 7(12) I den korta versionen av rasstandarden från 1968 beskrivs kromfohrländerns temperament på två rader: temperamentsfull, tillgiven och trogen följeslagare till sin ägare och utmärkt väktare för hus och hem. En idealisk familjemedlem Inomhus uppför sig en kromfohrländer exemplariskt. Den anpassar sig till familjens dagsrytm. Den sover lugnt och stilla på sin plats men är uppmärksam på varje ljud och ger skall om något verkar ovant. Den vet precis om det är något som den bör bry sig om. Den är vaksam utan att ständigt skälla. På familjemedlemmarna hälsar den översvallande även om det är någon som bara har varit borta en kort stund. Även efter flera år kan han känna igen den som han en gång har tyckt om. Mot okända besökare är den tillbakadragen. Den är tillgiven utan att visa underkastelse, trogen och pålitlig utan att vara påträngande. Den visar översvallande tacksamhet varje gång den får beröm och är aldrig sur eller på dåligt humör. Den tycker om lugna stunder tillsammans med sin ägare och visar då att den också är en riktig myshund. Med sina stora mandelformade ögon följer den sin ägares varje rörelse och reagerar på minsta gest eller viskning. Skrattet som den visar när den vill ha ägarens uppmärksamhet är dråpligt och direkt smittande. Den visar hela det kraftiga bettet, ställer öronen framåt och kisar illmarigt. Överhuvudtaget är den litet av en clown, som med knep och finter vill locka till lek. Detta är säkerligen ett arv från urmodern, foxterriertiken. I språng och snabbt tempo visar den griffonens smidiga och elastiska rörelser. Det eleganta muskelspelet är tydligt framträdande hos korthårsvarianten. Man kan nästan bedriva anatomiska studier, så klart avtecknar sig muskelpartierna under den strama huden. Att hoppa eller springa i trappor bereder därför inga svårigheter; tre eller fyra våningar i ett hyreshus klarar den utan besvär även på äldre dar. Genomsnittlig levnadsålder för en kromfohrländer är mellan tolv och femton år. Så länge förblir den pigg och nyter. En livlig följeslagare En daglig lång promenad behöver den livlige kromfohrländern lika mycket som ägaren. Med ett glatt skall ger den sig ut till frihet och äventyr. Den är outtröttlig och kan i timmar sträcka ut i trav eller snabb galopp. En vältränad kromfohrländer springer jämsides med en islandshäst bortåt 50 kilometer. Bredvid en cykel är det hunden som bestämmer tempot. En normal promenad använder den till att söka krohmforländer Sidan 7 av 12

8 i stora svängar. Det är inte vilt den jagar och den försvinner inte för att följa ett spår. Kromfohrländern har inget viltintresse. Men en naturlig instinkt finns hos den. Den nosar utefter vägrenen efter doftmarkeringar, intresserar sig för pinnar och blad, undersöker mushål och kaninspår, Men den följer aldrig ett spår, avlägsnar sig aldrig mer än hundra meter från ägaren. Den är en pålitlig sällskapshund. Släpper man ut den i trädgården går den snabbt till sin hörna och efter välförrättat värv väntar den sen tåligt på att bli insläppt igen. 8(12) En kromfohrländer anpassar sig också utan svårighet till livet i staden. Det är t ex inte svårt för den att behöva vänta vid trafikljus. Den uppför sig oklanderligt utan koppel men visar ett annat beteende när den är kopplad. I likhet med många hundar av andra raser visar den beskyddarbeteende så fort den kopplas upp. Om en annan hund då närmar sig reser sig pälsen i nacken, svansen höjs och med stel gång signalerar den styrka. Beteendet visar på sunda instinkter men är ändå inte önskvärt. Här måste man sätta in uppfostran. En hund som märks Den glada vita hunden med bruna tecken, med den muntert lyftade svansen, de livliga öronrörelserna och de vänliga mörka ögonen väcker uppmärksamhet överallt. När man ser den måste man ovillkorligen skratta och många frågar: Vad är det där för blandras? En blandras med stamtavla, säger ni då. Den har blandrashundens primitiva charm med otvivelaktigt också någonting mer. Dess flytande, marktäckande rörelser visar på kraft och energi, dess uttryck är intelligent. Den förnekar inte sin ädla härstamning. Om man ser flera kromfohrländer tillsammans, till exempel på en klubbträff, uppvisar alla samma självklara uppträdande, samma eleganta rörelser och samma behärskade temperament. Det är förvånande hur varje hund dessutom är personlig. Där finns de som är mjuka, sportiga, självsäkra, keliga, de som håller sig tätt intill ägaren och de mer robusta. Vars och ens sätt att vara stämmer med ägarens. En kromfohrländer anpassar sig exakt till sin ägare. Källa: Wanda Gräfin von Westarp, Der Kromfohrländer. Verlagsgesellschaft Rudolf Müller GmbH, Köln-Braunsfeld Översättning och bearbetning: Märta Ericson krohmforländer Sidan 8 av 12

9 KROMFOHRLÄNDERN I SVERIGE 9(12) Den första hunden importerades till Sverige från Finland Det var en tik som hette Arletta. Hon fick två kullar men ingen av avkommorna gick i avel. År 1986 importerade Marita Karnevala,Kennel Kamtjatkas, tiken Mindelmering från Finland som sedermera kom att bli stammoder till alla svenskavlade kromfohrländers. Se vidare bilaga 3, stamtavlor för de första kennlarnas stamtikar. 2. NULÄGE Det finns idag ca 120 kromfohrländers i Sverige. Antalet kullar har de senaste åren ökat något och följaktligen även antalet registreringar. a. Population och avelsstruktur tabell 1 Registreringsstatistik Antal reg/år Tikar (varav importer) ( 1) Hanar (varav importer) (1) ( 2) Totalt (1) ( 3) tabell 2 Kullstorlek Kullstorleken som åren var väldigt upp och ner har under de senaste åren legat förhållandevis jämnt Kullstorlek genomsnitt 4,0 6,0 5,0 10,0 4,0 5,3 5,0 5,3 6,3 6,0 7,8 6,0 Antal kullar Hanhundsanvändning Då avelsbasen i Sverige är alltför snäv tvingas man att nästan uteslutande vända sig utomlands för att hitta lämpliga avelshanar. Framför allt är det Finland som stått till förfogande. krohmforländer Sidan 9 av 12

10 10(12) Farfarskurva Tabellen redovisar vilka hundar som bidragit mest med sina gener i populationen. tabell 3 Regnr Hundnamn Föd.år Sv.födda avk. Sv. barnbarn FIN35248/99 Kuemmel Von Der Holderheide FIN40240/02 Kevin v Postillon FIN10293/97 Sannariina Pikku Prinssi SF22786/93 Sad Sack's Charlie Brown FIN39641/99 Armani Eka-Vekara FIN45735/02 Krumme Furche Vip S13869/2002 Dreamwishes Anton FIN19164/96 Krumme Furche Quentin FIN39389/01 Demians Djerba krohmforländer Sidan 10 av 12

11 11(12) tabell 4 Inavelstrend Tabellen visar på en förhållandevis liten variation i inavelsgrad Inavelsgrad - 3,5 % 0 % 6,4 % 2,8 % 4,6 % 3,2 % 5,7 % 4,4 % b. Hälsa I stort sett anses kromfohrländern i Sverige vara en frisk ras. De problem som uppmärksammats är några fall av katarakt och Corny Feet ( Hypoerkeratos ). En hälsoenkät kommer att skickas ut till samtliga kromfohrländerägare för att inventera rasens hälsoläge. Idag ögonlyser man alla valpar. c. Mentalitet Rasen är en intelligent, snabbtänkt och temperamentsfull sällskapshund som är något avvaktande mot främlingar men inte skygg. Rasen besitter föga jaktlust. d. Exteriör Kromfohrländern är en medelstor lätt rektangulär hund. Grundfärgen är vit med olika nyanser av rödbruna markeringar. Mankhöjd: cm Vikt: hane kg tik 9-14 kg Endast ett fåtal hundar är exteriörbedömda vid fler än enstaka tillfällen varför inga rättvisa slutsatser om rasens exteriöra läge kan dras utifrån utställningsresultat. Hänvisar därför till FCI s rasstandard. krohmforländer Sidan 11 av 12

12 3. MÅL OCH STRATEGIER 12(12) Mål Att bibehålla den rastypiska och goda mentaliteten Att verka för rasens fortsatta goda hälsa som möjliggör ett långt liv Att i största möjliga mån hålla inavelsprocenten låg och aldrig överstiga 6,25% (motsvarar kusinparning). Att verka för att bredda avelsbasen i Sverige. Att verka för ett fortsatt gott samarbete med de finska uppfödarna och rasklubben i Finland, men även att försöka utöka kontakten med rasfränder i Tyskland och övriga Europa. STRATEGIER Genom öppenhet och samarbete verka för rasens utveckling och framtid. Se vidare de enskilda kapitlen under rubriken Nuläge. En rasklubb är under bildande. krohmforländer Sidan 12 av 12