DOM Meddelad i Stockholm

Transkript

1 KAMMARRÄTTEN I STOCKHOLM Avdelning Meddelad i Stockholm Mål nr KLAGANDE Uppsala kommun Uppsala MOTPART Göran Ågerup, Sandavägen Uppsala ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Förvaltningsrätten i Uppsalas dom den 4 mars 2011 i mål nr, se bilaga A SAKEN Laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900) KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Kammarrätten avslår överklagandet. Dok.Id Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2302 Birger Jarls Torg måndag fredag Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se 09:00-16:00

2 KAMMARRÄTTEN 2 I STOCKHOLM Avdelning 04 Mål nr BAKGRUND Kommunfullmäktige i Uppsala kommun beslutade den 22 februari 2010, 40, att från och med 2012 till och med 2037 garantera ett föreningsbidrag om 14 miljoner kr per år till Upsala IF Friidrott och Uppsala Innebandyallians verksamhet i en ny friidrotts- och innebandyhall på Gränby sportfält, att bidraget, om föreningarna skulle komma på obestånd, betalas direkt till annan huvudman för verksamheten i anläggningen, så länge denna används till idrottsverksamhet för vilken föreningsbidrag utgår, dock längst till och med 2037, att uppdra till kommunstyrelsen att i förslag till IVE från och med 2012 beakta de ekonomiska konsekvenserna av ovanstående, samt att uppdra till berörda nämnder att i samverkan upprätta de slutliga avtalen inklusive de villkor som föredragningen anger. YRKANDEN M.M. Uppsala kommun yrkar att kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och fastställer den första, tredje och fjärde att-satsen i fullmäktiges beslut den 22 februari 2010, 40. Kommunen överklagar inte förvaltningsrättens dom avseende den andra att-satsen. Kommunen anför härvid att det enligt praxis är möjligt att upphäva ett beslut partiellt och att den möjligheten föreligger i detta mål då den första och andra att-satsen i kommunens beslut är fristående från varandra. Till stöd för överklagandet anför kommunen huvudsakligen följande. Förvaltningsrättens slutsats att kommunens beslut står i strid med likställig-

3 KAMMARRÄTTEN 3 I STOCKHOLM Avdelning 04 Mål nr hetsprincipen är felaktig. I fråga om bidrag till föreningslivet i allmänhet har likställighetsprincipen inte ansetts hindra att hela det för ett visst ändamål tillgängliga anslaget utgår till en enda organisation med uteslutande av eventuellt andra bidragssökande organisationer på samma verksamhetsområde. Föreningsbidrag kan ges i många olika former. Det föreningsstöd (aktivitets- och grundstöd) som förvaltningsrätten vid sin bedömning utgått från tar enbart sikte på att bidra till att de ideella föreningarna ges ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet i kommunens anläggningar eller i anläggningar som hyrs av kommunen. Aktivitets- och grundstödet kan inte likställas med de fall där stöd utgår till föreningar som själva äger och/eller bekostar driften av anläggningen. Det finns flera fall, både i praxis och i kommunen, där föreningar som äger och driver en anläggning får föreningsstöd till både kapital- och driftkostnader. Stödet ges då i andra former än det nu aktuella aktivitets- och grundstödet såsom t.ex. driftbidrag, underhållsstöd, hyresbidrag, borgen för lån, subventioner av hyran för att förlägga ungdomsverksamhet i lokalen etc. Att jämföra med förfarandet kring kommunens bidragsregler beträffande aktivitets- och grundstöd saknar därför helt relevans. Syftet med föreningsbidraget har varit att tillgodose kommuninvånarnas behov av en friidrotts- och innebandyanläggning genom att möjliggöra för Upsala IF Friidrott och Innebandyalliansen att genomföra sin idé om en gemensam anläggning. Föreningsbidraget ska täcka tillräckligt stor del av kostnaderna för anläggningen för att föreningarna själva ska kunna svara för genomförandet och driften av densamma. Kommunen har inte fört några förhandlingar eller ingått några avtal med föreningarnas samverkansparter i dessa avseenden. Inte heller har kommunen medverkat i utformningen av anläggningen. Ursprungligen var föreningarnas avsikt att uppdra till rentaloch leasingföretaget DAL Nordic Finance AB att äga och finansiera anläggningen och hyra ut den till föreningarna. På grund av ändrade förhållanden kommer nu föreningarna att själva stå som ägare till anläggningen. Omfattningen av föreningsbidraget är beräknat utifrån

4 KAMMARRÄTTEN 4 I STOCKHOLM Avdelning 04 Mål nr föreningarnas nettokostnad för kapital och drift sedan hänsyn tagits till möjliga intäkter. Kommunen gör således gällande att man inte på obehörig grund valt att stödja föreningarna framför någon annan förening. Uppsala innebandyallians består av 18 föreningar med totalt licensierade spelare samt ca 400 yngre olicensierade spelare. Upsala IF Friidrott har ca 600 medlemmar och en mycket stor ungdomsverksamhet. I själva verket går således det aktuella stödet till ett stort antal idrottsföreningar och likställighetsprincipen har redan på den grunden inte trätts för när. Även ett stort antal innebandyföreningar som inte ingår i Innebandyalliansen kommer att använda anläggningen som gemensam match- och träningsarena. Det är förenligt med den kommunala kompetensen att ge föreningsstöd till idrottsföreningar utifrån deras behov. Stödet behöver alltså inte vara likformigt för att vara förenligt med likställighetsprincipen. I förevarande fall omfattas ett stort antal föreningar av stödet och kommunen har inte på någon obehörig grund valt att stödja föreningarna framför någon annan förening. Anläggningen kommer dessutom att vara till nytta för andra föreningar. Kommunen kommer vidare att bereda andra medlemmar samma nyttigheter. Beslutet motsäger inte heller att kommunen inte skulle bevilja en motsvarande begäran som kommer från andra föreningar. Förvaltningsrätten fann att den andra att-satsen i kommunens beslut innebär ett individuellt riktat stöd till huvudmannen för anläggningen i strid med 2 kap. 8 kommunallagen då kommunen inte visat att det föreligger synnerliga skäl för att ändå godta verksamheten. Kommunen, som i och för sig alltjämt inte delar förvaltningsrättens bedömning i den delen, väljer nu att inte överklaga förvaltningsrättens dom vad avser den andra att-satsen. Föreningarna kommer ensamma att stå som ägare till fastigheten. Då kommunen valt att inte överklaga förvaltningsrättens dom i den del den avser den andra att-satsen i kommunens beslut, finns det inte skäl att pröva frågan om beslutet även inneburit ett åsidosättande av anmälnings-

5 KAMMARRÄTTEN 5 I STOCKHOLM Avdelning 04 Mål nr skyldigheten enligt 6 lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska unionens statsstödsregler (jfr RÅ 2010 ref. 119 I). I händelse av att kammarrätten gör en annan bedömning är kommunens inställning alltjämt densamma, nämligen att stödet till idrottsföreningarna i sig inte utgör statsstöd för vilket det föreligger en anmälningsskyldighet. Kommunens uppfattning är att anläggningen kan likställas med en infrastruktursatsning av s.k. general infrastructure -karaktär, som inte omfattas av art fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Göran Ågerup har inte heller på ett tillräckligt sätt visat att det beslutade föreningsstödet skulle utgöra statligt stöd. Göran Ågerup bestrider bifall till överklagandet och anför följande till stöd för sin talan. Han yrkar i första hand att förvaltningsrättens dom fastställs eftersom beslutet är lagstridigt enligt vad han tidigare visat. Kommunen har ändrat sin talan och det är därför ett nytt ärende som ska beredas och beslutas i kommunfullmäktige. Han yrkar i andra hand att målet återförvisas till förvaltningsrätten. SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Tillämpliga bestämmelser framgår av förvaltningsrättens dom. Trots vad kommunen har anfört angående domstolens möjligheter att upphäva ett kommunalt beslut endast delvis, finner kammarrätten att det beslut som kammarrätten har att pröva i förevarande mål är det beslut som fattades av kommunfullmäktige den 22 februari 2010 såsom det har manifesterats i protokollet.

6 KAMMARRÄTTEN 6 I STOCKHOLM Avdelning 04 Mål nr Likabehandling av idrottsföreningar Enligt 2 kap. 2 kommunallagen ska kommuner behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Bestämmelsen ger uttryck för likställighetsprincipen, som innebär att kommunmedlemmar i samma situation inte får behandlas olika. Särbehandling är tillåten endast om den vilar på objektiv grund. Likställighetsprincipen innebär dock inte ett absolut förbud mot att en kommun vid ett visst tillfälle tillhandahåller anläggningar eller tjänster som bara kommer vissa medlemmar i kommunen till godo. Grundprincipen är dock att kommunen senare bereder även andra medlemmar samma nyttigheter (prop. 1990/91:117 s. 149 f.). I mål där en kommunmedlem har begärt laglighetsprövning av ett kommunalt beslut gäller som huvudregel att det är kommunmedlemmen som har bevisbördan för att visa att beslutet ska upphävas enligt någon av de grunder som anges i 10 kap. 8 kommunallagen. Bevisbördan kan emellertid gå över på kommunen beroende på typen av beslut och de mot beslutet framställda anmärkningarna. Detta gäller t.ex. när kommunala beslut åstadkommer en skillnad mellan kommunmedlemmar. Kommunen har då bevisbördan för att likställighetsprincipen inte har kränkts. Det är därför ofta fråga om en delad bevisbörda i mål om laglighetsprövning (jfr RÅ 1974 ref. 31 och RÅ 1993 ref. 98). Göran Ågerup har i förvaltningsrätten anfört att det föreligger stora skillnader mellan det av kommunen beslutade föreningsbidraget och förfarandet då andra idrottsföreningar får bidrag till sina verksamheter och att kommunen därför inte behandlar alla idrottsföreningar lika. Kommunen har anfört att Göran Ågerup inte har visat på vilket sätt bidraget till föreningarna har inneburit att andra föreningar har missgynnats. Anläggningen kommer att vara till nytta även för andra föreningar och kommunen kommer också att bereda andra medlemmar samma nyttigheter.

7 KAMMARRÄTTEN 7 I STOCKHOLM Avdelning 04 Mål nr Enligt kammarrättens mening har Göran Ågerup inte på ett tillfredsställande sätt visat att kommunens beslut strider mot 2 kap. 2 kommunallagen. Kommunens beslut ska således inte upphävas på denna grund. Stöd till enskilda näringsidkare och statsstöd enligt FEUF Kammarrätten instämmer i den bedömning som förvaltningsrätten gjort vad avser förbudet mot stöd till enskild näringsidkare enligt 2 kap. 8 kommunallagen samt vad avser anmälningsskyldigheten till kommissionen och genomförandeförbudet enligt art FEUF. Vad kommunen anfört i kammarrätten föranleder ingen annan bedömning. I likhet med förvaltningsrätten finner kammarrätten således att Uppsala kommunfullmäktiges beslut den 22 februari 2010, 40, är olagligt enligt 10 kap. 8 4 kommunallagen, dock endast på den grunden att beslutet strider mot 2 kap. 8 kommunallagen och nämnda unionsrättsliga statsstödsregler. Överklagandet ska därmed avslås. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B (formulär 1). Per Anders Lindgren Mona Aldestam Åsa Nilsson lagman kammarrättsråd tf. assessor ordförande referent I avgörandet har även deltagit de särskilda ledamöterna Sture Johansson och Rolf Schwerin.

8 Meddelad i Uppsala Mål nr Enhet 1 Bilaga A 1 KLAGANDE Göran Ågerup, Sandavägen Uppsala MOTPART Uppsala kommun Uppsala ÖVERKLAGAT BESLUT Uppsala kommunfullmäktiges beslut den 22 februari 2010, 40 SAKEN Laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900), KL SLUT Förvaltningsrätten bifaller överklagandet och upphäver Uppsala kommunfullmäktiges beslut den 22 februari 2010, 40. Dok.Id Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 1853 Kungsgatan måndag fredag Uppsala E-post: forvaltningsratteniuppsala@dom.se 08:30-12:00 13:00-16:30

9 2 BAKGRUND Kommunfullmäktige i Uppsala kommun (kommunfullmäktige) beslutade den 22 februari 2010, 40, att fr.o.m och till och med 2037 garantera ett föreningsbidrag om 14 miljoner kronor per år till Upsala IF friidrott och Uppsala Innebandyallians verksamhet i en ny friidrotts- och innebandyhall på Gränby sportfält. Kommunfullmäktige beslutade vidare att bidraget, om föreningarna skulle komma på obestånd, betalas direkt till annan huvudman för verksamheten i anläggningen, så länge denna används till idrottsverksamhet för vilken föreningsbidrag utgår, dock längst till och med YRKANDEN Göran Ågerup överklagar kommunfullmäktiges beslut och anför bl.a. följande. Beslutet innebär stöd till enskilda näringsidkare utan att det finns synnerliga skäl för detta. Uppsala kommun äger ett flertal idrottshallar och hyr även idrottslokaler av andra fastighetsägare. I beslutet från den 22 februari 2010 har kommunen beslutat att finansiera ett affärsupplägg som två idrottsföreningar har kommit överens om med ett privat byggföretag och ett privat rental- och leasingföretag, DAL. Om dessa enskilda organisationer och företag själva skulle finansiera uppförandet av en ny hall skulle inget finnas att invända. Men genom beslutet är det Uppsala kommun som med skattemedel finansierar tillkomsten av en ny idrottshall. Beslutet innebär ett ekonomiskt stöd till företaget. Genom beslutet finansieras indirekt med kommunala medel uppförandet av en hall som DAL, och inte Uppsala kommun, kommer att bli ägare till. Kommunens beslut innebär vidare att man går in och med skattemedel garanterar DAL en hyresgäst (idrottsföreningarna) som kommer att ha full betalningsförmåga under 25 år. Detta sänker den kommersiella risken för DAL jämfört med andra leasingföretag på ett betydande sätt. Beslutet får anses innebära ekonomiska fördelar för DAL och utgör därför ett ekonomiskt stöd till enskild näringsidkare utan att det finns synnerliga skäl för detta. Den idrottsarena som kommer att uppföras rymmer enligt beslutsförslaget förutom själva idrottsplanerna även åskådarplatser för sittande åskå-

10 3 dare, kontorsrum, gym- och styrkelokaler, servering/café med plats för 400 personer samt lokaler för en sportbutik på 420 kvm. Fastigheten rymmer alltså inte bara rent tränings- och tävlingsmässiga idrottslokaler, utan syftet verkar också vara kommersiellt. Kommunen påpekar i förslaget till beslut att den inte ska ha någon direkt kontakt med den kommersiella verksamheten. Enheter som bedriver verksamheter av ekonomisk natur utgör i konkurrensrättslig mening företag. De båda idrottsföreningarna som ska få driva verksamheten i idrottshallen blir därigenom att se som företag. Genom beslutet finansierar kommunen idrottsföreningarnas hyreskostnader under 25 år. Därigenom täcker kommunen idrottsföreningarnas kostnader, vilket kommer att öka deras möjlighet att gå med vinst. Även i förhållande till de båda idrottsföreningarna utgår ekonomiskt stöd till enskilda näringsidkare utan att det finns synnerliga skäl till det. Anledningen till att just dessa två idrottsföreningar har fått förmånen att få sina hyreskostnader av en lokal, där de kan bedriva kommersiell verksamhet, bekostade av kommunen verkar vara att de själva har tagit initiativet till att kontakta byggföretaget och kommunen. I förhållande till hur andra idrottsföreningar i kommunen får bidrag till sin verksamhet föreligger stora skillnader. Kommunen verkar genom sitt beslut inte behandla alla idrottsföreningar lika. Det stöd som utgår i förhållande till DAL och de båda idrottsföreningarna står i strid med statsstödsreglerna i EUF-fördraget. Reglerna om statsstöd utgör en del av den reglering som ska säkerställa att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids. Reglerna återfinns i artiklarna i EUF-fördragets kapitel om konkurrensregler. De har till syfte att förhindra att konkurrensförhållandena inom unionen förvanskas genom att medlemsstaterna ekonomiskt gynnar vissa företag eller viss produktion. Artikel uppställer ett principiellt förbud mot statsstöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion och som påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Reglerna om statsstöd gäller inte bara stöd med statliga medel utan även stöd med kommunala medel. De gör heller inte någon åtskillnad mellan näringsverksamhet i privat eller offentlig regi. EU-kommissionen

11 4 ska, enligt artikel 108.3, underrättas om planer som syftar till att ge eller ändra stöd i så god tid att den kan yttra sig över dessa planer. Innan kommissionen tagit ställning till stödets förenlighet med fördraget får det inte genomföras. Sistnämnda bestämmelse har av EU-domstolen ansetts ha direkt effekt. Han åberopar därför artikel och vill att förvaltningsrätten stoppar utbetalningen av stödet. Svenska genomföranderegler på statsstödsområdet finns i lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas statsstödsregler. I 6 föreskrivs att kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål för prövning av kommissionen. Uppsala kommun verkar inte ha uppfyllt denna upplysningsplikt. Utöver anmälningsplikten till regeringen gäller även en anmälningsplikt till EU-kommissionen för allt stöd som går över ett tröskelvärde om ca 2 miljoner kronor. Eftersom kommunen genom beslutet har godkänt investeringen utan att anmäla den till EU-kommissionen har anmälningsskyldigheten enligt artikel EUF åsidosatts. Beslutet är därför även på denna grund olagligt. Uppsala kommun bestrider bifall till överklagandet och anför bl.a. följande. Idrottsföreningarnas bidragsansökan har prövats inom ramen för kommunens föreningsbidragsverksamhet. Bidraget är avsett att täcka hyreskostnaderna av en friidrotts- och innebandyhall på Gränby sportfält. Denna typ av bidragsgivning utgör sedan lång tid en av kärnverksamheterna inom kommunernas kompetensenliga engagemang inom kultur- och fritidsområdet. Den anläggning som kommunen ska vara med och bidra till genom föreningsbidrag får för övrigt anses vara avsedd att främja turistväsendet i kommunen och beslutet är därför kompetensenligt redan på denna grund. I artikel i EUF-fördraget anges att ett stöd kan strida mot statsstödsreglerna om det uppfyller följande fyra kriterier. 1. Stödet gynnar ett visst företag eller en viss produktion.

12 5 2. Stödet finansieras genom offentliga medel. Finansieringen kan vara direkt eller indirekt. 3. Stödet snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. 4. Stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Göran Ågerup har, som det får förstås, gjort gällande att stödet gynnar ett visst företag eller en viss produktion. Kommunen är dock av uppfattningen att föreningsbidraget riktar sig till ideella föreningar som inte bedriver ekonomisk verksamhet och inte heller är konkurrensutsatta. Det är således inte fråga om statsstöd. Vidare har Göran Ågerup gjort gällande att kommunens bidrag till idrottsföreningarna ska kunna leda till att handeln och konkurrensen påverkas. Kommunen är av uppfattningen att de ideella föreningarna endast är verksamma på en lokal marknad. Vägledande i detta fall är kommissionens beslut rörande friluftsbadet i Dorsten. I det fallet fastslog kommissionen att det var invånarna i staden och dess omgivningar som använde sig av anläggningen. Vidare gjorde kommissionen tydlig åtskillnad mellan denna stödform och stöd för att främja stora temaparker som vänder sig till den nationella eller t.o.m. internationella marknaden och som gör reklam långt utanför det område där de befinner sig. Kommissionen slöt sig till att mot bakgrund av den särskilda typen av stödåtgärder för anläggningar som är inriktade på att locka till sig internationella besökare, är risken stor att dessa åtgärder påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I fråga om friluftsbadet i Dorsten ansåg kommissionen att det inte fanns någon som helst risk för att handeln inom gemenskapen skulle påverkas negativt. Det årliga stödet till det privata företag som drev badet i Dorsten utgjorde alltså inget statligt stöd i den mening som avses i EGfördraget. Med hänsyn härtill och då Göran Ågerup inte närmare kunnat redogöra för på vilket sätt handeln skulle kunna påverkas gör kommunen gällande att inte heller detta villkor för att statsstöd ska föreligga är uppfyllt. Även om förvaltningsrätten skulle finna att föreningsbidraget gynnar ett visst företag eller en viss produktion och att bidraget kan leda till att handeln och konkurrensen mellan medlemsstaterna påverkas är kommunen av uppfattningen att föreningsbidraget är EU-rättsligt tillåtet med hänsyn till att det är fråga om en anläggning i infrastrukturellt intresse, dvs. en

13 6 anläggning som riktar sig till kommuninvånarna och som förutsätter kommunens engagemang för att kunna uppföras. Mot denna bakgrund kan det överklagade beslutet, såsom det utformats, inte anses innefatta något individuellt riktat stöd till någon enskild näringsidkare. Beslutet står därmed inte i strid mot 2 kap. 8 kommunallagen. Inte heller strider beslutet mot reglerna om statsstöd. Göran Ågerup anför slutligen bl.a. följande. Kommunen verkar vilja framhålla att projektet ska ses som en normal ansökan inom ramen för kommunens föreningsbidragsverksamhet. Kommunen anför också att anläggningen är avsedd att främja turistväsendet i kommunen och att beslutet därför är kompetensenligt. Kommunen verkar blanda ihop vilken verksamhet som kommunen själv får syssla med och vilken möjlighet kommunen har att ge stöd till enskilda företag. Beslutet medför individuellt stöd till enskilda näringsidkare. I första hand är det fastighetsleasingföretaget DAL som är mottagare av stödet. DAL får inte stödet direkt från kommunen, men väl indirekt via de höjda föreningsbidragen till de båda idrottsföreningarna. Att stödet verkligen är tänkt att gå till DAL framkommer tydligt i den andra att-satsen där det framgår att bidraget ska betalas direkt till huvudmannen (DAL) om föreningarna skulle komma på obestånd. Av kommunfullmäktiges beslut framgår att Fritids- och naturvårdsnämnden i anledning av föreningarnas initiativ till att låta uppföra en ny idrottshall ansåg sig kunna finansiera föreningsbidrag på 6,9 miljoner kronor inom befintlig ram. Uppförande av den nya hallen krävde emellertid ytterligare 7,1 miljoner kronor i bidrag av Uppsala kommun. Dessutom beslutade kommunfullmäktige att garantera den sammanlagda summan 14 miljoner kronor under 25 år, d.v.s. 350 miljoner kronor. Kommunens beslut följer inte alls de rutiner som gäller för sedvanliga föreningsbidrag till idrottsföreningar. Enligt de normala rutinerna utgår föreningsbidraget enligt villkor som är fastställda i förväg och för korta perioder. Ofta ges stödet i efterhand. I ärendet verkar de båda idrottsföreningarna, fastighetsleasingföretaget och byggbolaget själva ha räknat fram vad den nya idrottshallen ska kosta och vilken ersättning som företaget DAL

14 7 ska erhålla för att vilja åta sig uppdraget. Därefter har kontakter tagits med kommunen. Det framgår av handlingarna att föreningarna sökte om 17,75 miljoner kronor per år i 25 år men att kommunen prutat ned detta till 14 miljoner kronor per år. Det som kallas föreningsbidrag är i själva verket en garanti och ett ekonomiskt åtagande från kommunens sida att föreningarna ska ha råd att betala DAL för uppförandet och uthyrning av den nya idrottshallen. I Fastighetsnämndens beslutsprotokoll anges att nämnden vill att kommunen ska garantera det privata företaget DAL:s byggnation av sin idrottshall genom att bidra till kapitalkostnaden. I Fritids- och naturvårdsnämndens beslut anges att anläggningen uppförs som ett samverkansprojekt mellan de fyra nämnda aktörerna och att kommunen medverkar som bidragsgivare. Det sägs även att anläggningen ägs och finansieras av DAL, att NCC bygger anläggningen på uppdrag av DAL och att Uppsala kommun möjliggör anläggningen med ett årligt driftsbidrag som motsvarar kapitalkostnaden för investeringen samt en del av driftskostnaden. DAL kommer redan från början att vara ägare till idrottshallen. Visserligen är det som kallas offentlig-privat samverkan (OPS) ett känt fenomen, även om ingen rättslig definition av OPS finns. En OPS kan utformas på flera olika sätt t.ex. så att ett privat företag ges i uppdrag att åt kommunen låta uppföra och driva t.ex. en idrottshall under 25 år. Efter kontraktsperiodens slut går ansvaret över till kommunen och det är normalt att kommunen äger anläggningen, eftersom det är kommunen som finansierar den. Men Uppsala kommun väljer att via föreningsbidrag indirekt finansiera en idrottshall inte åt kommunen utan åt ett fastighetsleasingföretag, d.v.s. en enskild näringsidkare. I beslutshandlingen sägs att kommunen inte har några rättigheter eller skyldigheter att förvärva eller nyttja anläggningen för egen del. Avtalet är ekonomiskt mycket förmånligt för DAL. Även om kommunallagen medger att en kommun beslutar om generella näringslivsfrämjande åtgärder ska enskilda företag inte gynnas i förhållande till andra företag. Kommunen verkar inte någonstans anföra att det finns synnerliga skäl för att gynna just företaget DAL. Regeringsrätten har utta-

15 8 lat att det endast är i undantagsfall som kommunallagen ger rättsligt utrymme för stöd till enskilda företag (eftersom detta är en fråga för staten och inte för kommunerna kan tilläggas). Regeringsrätten anför också att beslut att lägga ut viss verksamhet på entreprenad inte får utformas på så sätt att det innebär olagligt stöd till enskild näringsidkare. Ingen av de situationer som brukar räknas som synnerliga skäl finns i det nu överklagade beslutet. Behandlingen av de båda idrottsföreningarna strider mot likställighetsprincipen. Kommunen bemöter inte detta, men hänvisar till att bidragsgivningen är kompetensenlig. Det är fullt möjligt och kompetensenligt för kommunen att ge stöd till idrottsföreningar på villkor som är fastställda i förväg och lika för alla. Det förekommer även att kommunen går in som borgensman för idrottsföreningar. Det nu överklagade beslutet skiljer sig från kommunens övriga föreningsbidrag dels genom att föreningarna genom sitt samarbete med DAL och NCC får en idrottshall som inte är planerad att rymma andra idrottsföreningar eller andra verksamheter och som dessutom delvis är avsedd för kommersiella aktiviteter i form av restaurang- och sportbutiksverksamhet, dels genom att föreningarna redan nu har fått kommunens beslut på att bidragen ska utgå under 25 år. Andra idrottsföreningar är hänvisade till att för sin verksamhet betala så kallade markeringsavgifter och hyra plats i kommunala anläggningar eller att själva finansiera sin anläggning. Sedan Sverige blev medlem i EU ska även EU:s statsstödsregler beaktas. Det är väsentligt att förvaltningsrätten också tillämpar statsstödsreglerna om domstolen finner dem tillämpliga, eftersom rättsverkningarna av de båda regeluppsättningarna är olika. Båda regelkomplexen kan, enligt förarbetena, sägas syfta till att förhindra att skattemedel på ett felaktigt sätt används till att subventionera näringsverksamhet. En avgörande skillnad är att otillåtet statsstöd måste betalas tillbaka, dessutom med ränta. Civilrättslig bundenhet är inte ett giltigt skäl att inte betala tillbaka otillåtet statsstöd.

16 9 Kommunen har i fråga om eventuellt statsstöd anfört att föreningarna inte bedriver ekonomisk verksamhet samt att de inte är konkurrensutsatta. Kommunens beslut medför att i vart fall fastighetsleasingföretaget DAL är mottagare av offentligt stöd. Att handeln mellan medlemsstaterna påverkas torde stå fullkomligt klart eftersom DAL är ett tyskt företag. Uppförandet av en idrottshall av den aktuella storleken, samt det belopp som Uppsala kommun bidrar med och garanterar gör att det potentiellt sett får anses finnas fler företag på den gemensamma marknaden som kunde vara intresserade av att delta i projektet. Det kan ifrågasättas om kommissionens beslut i Dorstenärendet är relevant i förevarande mål. Anläggningen i Dorsten var en nedgången utebassäng som skulle renoveras. Det här ärendet gäller uppförandet av en ny idrottshall med kommersiella ytor. De tyska myndigheterna hade låtit upphandla entreprenaden, vilket inte skett i förevarande fall. Simanläggningen i Dorsten ansågs rikta sig enbart till invånarna i närområdet, medan friidrotts- och innebandyhallen byggs för att också möjliggöra internationellt elitspel i innebandy med över åskådare. En hall av föreslagen storlek kan även användas till utställningar och mässor. Kommunen argumenterar avslutningsvis för att även om förvaltningsrätten skulle finna att det rör sig om ett statligt stöd, så är stödet tillåtet genom att utgöra stöd till idrottslig infrastruktur. Förvaltningsrätten kan emellertid endast avgöra om det föreligger ett stöd. Frågan om statsstödet trots allt skulle kunna anses vara tillåtet är en fråga för EU-kommissionen. För att EU-kommissionen ska kunna ta ställning måste stödet anmälas dit. Det som har betydelse i detta ärende är inte enbart att det rör sig om en idrottshall, utan även att företagen DAL och NCC har knutits till projektet utan föregående upphandling. Det är inte säkert att EU-kommissionen mot denna bakgrund kommer att lämna sitt godkännande till projektet. Det finns stora skillnader mellan det här överklagade beslutet och sådant som EUkommissionen ansett sig kunna godkänna.

17 10 SKÄL Tillämpliga bestämmelser I 10 kap. 8 första och tredje styckena KL anges att ett överklagat beslut ska upphävas, om 1. det inte har tillkommit i laga ordning, 2. beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget, 3. det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter, eller 4. beslutet strider mot lag eller annan författning. Något annat beslut får inte sättas i det överklagade beslutets ställe. I 2 kap. 1 KL anges att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte ska handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. I 2 kap. 2 KL anges att kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. I 2 kap. 8 KL anges att kommuner och landsting får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget. Individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare får lämnas bara om det finns synnerliga skäl för det. I artikel 107 fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) anges följande. 1. Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. 2. Förenligt med den inre marknaden är a) stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, under förutsättning att stödet ges utan diskriminering med avseende på varornas ursprung, b) stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser, c) stöd som ges till näringslivet i vissa av de områden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats genom Tysklands delning i den utsträckning stödet är nödvändigt för att uppväga de ekonomiska nackdelar som uppkommit genom denna delning. Fem år efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget får rådet på förslag av kommissionen anta ett beslut om upphävande av denna punkt.

18 11 3. Som förenligt med den inre marknaden kan anses a) stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning och i de regioner som avses i artikel 349, med hänsyn till deras strukturella, ekonomiska och sociala situation, b) stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi, c) stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, d) stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet, om sådant stöd inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom unionen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, e) stöd av annat slag i enlighet med vad rådet på förslag från kommissionen kan komma att bestämma genom beslut. I artikel 108 FEUF anges följande. 1. Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Den ska till medlemsstaterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den inre marknadens funktion. 2. Om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107, eller att sådant stöd missbrukas, ska den besluta om att staten i fråga ska upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer. Om staten i fråga inte rättar sig efter detta beslut inom föreskriven tid får kommissionen eller andra berörda stater, med avvikelse från artiklarna 258 och 259, hänskjuta ärendet direkt till Europeiska unionens domstol. På begäran av en medlemsstat kan rådet enhälligt besluta att stöd som denna stat lämnar eller avser att lämna ska anses vara förenligt med den inre marknaden, med avvikelse från bestämmelserna i artikel 107 eller de förordningar som avses i artikel 109, om ett sådant beslut är motiverat på grund av exceptionella omständigheter. Om kommissionen beträffande ett sådant redan har inlett det förfarande som avses i första stycket av denna punkt, ska kommissionen - i sådana fall där staten har lämnat in en begäran till rådet skjuta upp förfarandet till dess rådet har tagit ställning till statens begäran.

19 12 Om rådet inte har tagit ställning till nämnda begäran inom tre månader efter det att den inlämnats, ska kommissionen fatta beslut i ärendet. 3. Kommissionen ska underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107, ska den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut. 4. Kommissionen får anta förordningar avseende de kategorier av statligt stöd som rådet i enlighet med artikel 109 har fastställt som möjliga att undanta från förfarandet i punkt 3 i den här artikeln. Utredningen i målet I bidragsregler 2010 för barn- och ungdomsföreningar i Uppsala kommun anges bl.a. följande i avsnittet Stödformer. Verksamhetsstöd kan sökas av stödberättigad förening. Stödformen består av (a) aktivitetsstöd och (b) grundstöd och syftar till att bidra till ideella föreningars ekonomiska förutsättningar för att bedriva verksamhet. A. Aktivitetsstöd (15 februari och 15 augusti) 1. Stöd utgår med visst belopp per stödberättigad medlem vid stödberättigat sammankomst. 2. Stöd för en och samma individ utgår för deltagande i högst en aktivitet per förening/sektion och dygn. 3. Stöd utgår inte för deltagare i av föreningen arrangerade entrébelagda tävlingar eller kommersiella arrangemang som t.ex. danser, bingo och basarer. 4. Kravet på att deltagaren ska vara medlem i föreningen för att stöd ska utgå omfattar inte s.k. prova-på-aktiviteter. Ansökan på särskild blankett ska vara Uppsala kommun, Fritids- och naturkontoret tillhanda senast: 15 augusti för verksamhet under perioden 1 januari 30 juni 15 februari för verksamhet under perioden 1 juli 31 december

20 13 Till ansökan bifogas på särskild blankett sammanställning av närvarokort för relevant tidsperiod. Utbetalning sker inom sex veckor efter sista ansökningsdag. B. Grundstöd Stöd utgår med visst belopp per stödberättigad medlem i enlighet med lämnad uppgift i senaste verksamhetsberättelse. Ansökan på särskild blankett ska vara Uppsala kommun, Fritids- och naturkontoret tillhanda senast den 1 maj ansökningsåret. Förvaltningsrättens bedömning Förvaltningsrättens prövning i målet är begränsad till en laglighetsprövning och omfattar inte beslutets lämplighet eller skälighet. Förvaltningsrätten har således att ta ställning till om det överklagade beslutet ska upphävas med stöd av 10 kap. 8 KL utifrån de omständigheter som klaganden inom överklagandetiden grundar sin talan på. Göran Ågerup har anfört att kommunens beslut strider mot 2 kap. 2 och 8 KL och FEUF artikel 107 och 108 eftersom det utgör stöd till enskilda näringsidkare. Likabehandling av idrottsföreningar Göran Ågerup har anfört att det föreligger stora skillnader mellan det nu av kommunen beslutade föreningsbidraget och förfarandet då andra idrottsföreningar får bidrag till sina verksamheter, och att kommunen därför inte behandlar alla idrottsföreningar lika. Av Uppsala kommuns bidragsregler för barn- och ungdomsföreningar i Uppsala kommun framgår att ansökan normalt sker på särskild blankett och att bedömningen grundar sig på antalet medlemmar och dessa medlemmars deltagande i aktiviteter hos föreningen. Enligt 2 kap. 2 KL ska kommuner behandla sina medlemmar lika om det inte finns sakliga skäl för annat. Förvaltningsrätten finner att Uppsala kommun, genom att avvika från ovan nämnda bidragsregler för de två i

21 14 målet aktuella idrottsföreningarna, inte behandlat sina medlemmar lika. Det har i målet inte framkommit några sakliga skäl för kommunen att inte behandla sina medlemmar lika. Beslutet strider därför mot 2 kap 2 KL. Stöd till enskilda näringsidkare enligt 2 kap. 8 KL Göran Ågerup har anfört att beslutet innebär att kommunen med skattemedel finansierar tillkomsten av en ny idrottshall, att detta innebär ett ekonomiskt stöd till företaget DAL liksom de två idrottsföreningarna som ska ses som företag eftersom de får bedriva verksamhet i idrottshallen samt att det saknas synnerliga skäl att utge ekonomiskt stöd till enskild näringsidkare. Kommunen har anfört att idrottsföreningarnas bidragsansökan har prövats inom ramen för föreningsbidragsverksamhet vilket utgör en av kärnverksamheterna inom kommunens kompetensenliga engagemang inom kulturoch fritidsområdet. Kommunen har vidare anfört att arenan är avsedd att främja turistväsendet inom kommunen och även därför är kompetensenligt, samt att anläggningen förutsätter kommunens engagemang för att kunna uppföras. Av 2 kap. 1 kommunallagen framgår att kommuner får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller deras medlemmar, och som inte ska handhas av någon annan. Till kommunens allmänna kompetens hör bl.a. idrotts- och fritidsverksamhet. I praxis inom området fritidsverksamhet kan nämnas att det har ansetts ligga inom kommunens kompetens att t.ex. uppföra idrottshall (RÅ 1970 C 85), teckna borgen för förening som ämnade uppföra bowlinghall (RÅ 1970 C 86), teckna borgen och ge stöd för anläggning av isbana respektive egen drift av isbana (RÅ 1962 I 219, RÅ 1970 C 70, RÅ 1973 A 165 och RÅ 1974 A 973), lämna räntefritt lån till privat bolag som ägde en golfbana (RÅ 1966 I 133), lämna bidrag till golfklubb för anläggning av golfbana (RÅ 1972 C 85 och RÅ 1975 Ab 258), köpa fastighet i syfte att ge förening möjlighet att anlägga en motorbana (RÅ 1977 Ab 538), ge stöd till boll-

22 15 klubb (RÅ 1980 Ab 308) samt stöd till golftävling i form av sponsring (RÅ 1993 ref. 35). Den kommunala kompetensen utvidgas även av 4 kap. 1 lagen om vissa kommunala befogenheter där det framgår att kommuner får vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar i den utsträckning det behövs för att främja turistväsendet inom kommunen. I praxis inom området turism kan nämnas att det har ansetts ligga inom kommunens kompetens att t.ex. lämna bidrag till privat bolag för uppförande av ett turisthotell (RÅ 1969 C 42), lämna bidrag till privat bolag som bedrev verksamhet med skidliftar (RÅ 1971 C 284), införskaffande av fastighet som var avsedd att användas som bostad åt personer vilka var anställda hos ett privatägt turistföretag (RÅ 1972 C 164) lämna bidrag till arrendator av turisthotell (RÅ 1974 A 686) samt stöd till privat bolag för uppförande av konferenshotell (RÅ 1988 not. 581). Mot bakgrund av befintlig praxis står det klart att uppförande, drift eller stöd till en idrottsarena som nu är i fråga kan rymmas inom kommunens allmänna kompetens. Det blir därför närmast en fråga om samarbetsformen eller det kommersiella inslaget medför att åtgärden inte är kompetensenlig. I detta sammanhang kan nämnas ovan refererade praxis där det i vissa fall har ansetts kompetensenligt att lämna bidrag även till privata bolag vilka har haft ett kommersiellt intresse och verkat på en marknad där även andra privata aktörer har funnits. Syftet med 2 kap. 8 KL är att göra en åtskillnad mellan offentlig sektor och allmännyttig verksamhet samt den privata sektorn. Det ligger inte inom kommunens kompetens att konkurrera med den privata sektorn. När det enskilda initiativet viker och faller bort på ett visst serviceområde som normalt hävdas av den privata företagsamheten kan det dock uppkomma ett rättsligt utrymme för kommunala åtgärder som annars skulle betraktas som otillåtna (jfr Lindquist & Losman, Kommunallagen, 12 uppl. s. 34).

23 16 Enligt förvaltningsrättens mening får utredningen i målet särskilt den del i beslutet som innebär att bidraget, för det fall föreningarna kommer på obestånd, betalas direkt till huvudmannen för verksamheten anses visa att beslutet inneburit ett individuellt riktat stöd till huvudmannen för anläggningen. Till detta kommer att bidragets storlek beräknats till samma belopp som den beräknade hyreskostnaden vilket innebär en garanterad hyresinkomst för huvudmannen under 25 år. Även med beaktande av anläggningens förväntade nytta inom både fritidsverksamhet och turism, finner förvaltningsrätten att det inte finns synnerliga skäl för att ändå godta stödet. Beslutet strider därför mot 2 kap 8 KL. Statsstöd enligt FEUF Enligt artikel FEUF är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Ett statligt stöd kan under vissa förutsättningar, efter anmälan till kommissionen, förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden. I artikel och FEUF anges vilka typer av stöd som är och kan anses vara förenliga med den inre marknaden. Enligt artikel FEUF ska kommissionen underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder, medlemsstaten får inte heller genomföra åtgärden förrän detta förfarande har lett till slutgiltigt beslut (verkställighetsförbud). Denna bestämmelse har direkt tillämplighet. Alla åtgärder som klassificeras som statligt stöd enligt artikel FEUF ska alltså anmälas till kommissionen i förväg såvida inte åtgärden omfattas av en gruppundantagsförordning, se t.ex. Kommissionens Förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den gemensamma marknaden enligt artiklarna 87 och 88 [numera artikel 107 och 108] i fördraget.

24 17 Av 6 lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler följer vidare att en kommun är skyldig att lämna upplysningar till regeringen eller annan utsedd myndighet om alla former av stöd som planeras eller kan bli föremål för prövning av Europeiska kommissionen. Förvaltningsrätten har att, inom ramen för laglighetsprövning enligt KL, pröva om kommunens beslut att garantera ett föreningsbidrag om 14 miljoner kronor per år till Upsala IF friidrott och Uppsala Innebandyallians verksamhet i en ny friidrotts- och innebandyhall på Gränby sportfält, samt om föreningarna skulle komma på obestånd betala direkt till annan huvudman för verksamheten i anläggningen så länge denna används till idrottsverksamhet för vilken föreningsbidrag utgår, innebär ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten och verkställighetsförbudet i artikel FEUF. Vid denna prövning har förvaltningsrätten att ta ställning till om den beslutade åtgärden kan vara att betrakta som ett statligt stöd i den mening som avses i artikel FEUF. För att kriterierna i artikel FEUF ska vara uppfyllda krävs att stödet, av vilket slag det än är, 1. ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, 2. innebär en fördel för mottagaren, 3. gynnar vissa företag eller viss produktion, samt 4. snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Enligt etablerad praxis från EU-domstolen är det inte åtgärdens syfte som är av betydelse i bedömningen om en åtgärd utgör statligt stöd enligt dessa kriterier utan åtgärdens effekt (jfr EU-domstolens avgörande i mål C- 173/73, Italien mot Europeiska kommissionen, REG 1974 s. 709, p. 27). Ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel Enligt praxis avses med medlemsstat inte enbart staten på central nivå utan även regionala och lokala offentliga organ (jfr EU-domstolens avgörande i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen, REG 1987, s. 4013). En kom-

25 18 mun är således att betrakta som en medlemsstat i den mening som avses i artikel FEUF. Med statliga medel avses inte enbart rena bidrag utan även exempelvis räntesubventioner, lånegarantier, överavskrivningar, kapitaltillskott och skattebefrielser. I nu aktuellt mål står det klart att bidraget kan tillskrivas kommunen, varför kriteriet statliga medel är uppfyllt. Innebär en fördel för mottagaren Det krävs att stödet innebär en ekonomisk fördel som mottagaren inte skulle ha fått i sin normala verksamhet. För att avgöra om en åtgärd anses innefatta en ekonomisk fördel tillämpas principen om den marknadsekonomiske investeraren MEIP. Denna princip innebär att ett offentligt organs agerande jämförs med en privat aktörs agerande. Utgångspunkten är att den privata och offentliga sektorn ska behandlas lika och att samtliga ska agera under samma villkor när de fördelar kapital till företag. Stödet anses motsvara skillnaden mellan de villkor på vilka staten beviljat åtgärden och de villkor som en privat investerare skulle anse vara godtagbara under normala marknadsvillkor. Det är alltså inte fråga om ett statligt stöd om ett offentligt organ utför en investering på samma villkor som en privat investerare skulle ha gjort under marknadsmässiga förhållanden (jfr EUdomstolens avgörande i mål C-39/94, SFEI mot La Poste, REG 1996, s. I- 3547, p. 60, mål T-16/96, Cityflyer Express Ltd, REG 1998 s. II-757 p , mål 234/84, Belgien mot kommissionen, REG 1986 s. 2263, p. 14 och mål 40/85, Belgien mot kommissionen, REG 1986 s. 2321, p. 13). Detta innebär bl.a. att när ett offentligt organ verkar på en marknad vid sidan av privata aktörer måste detta i princip kräva samma avkastning som en privat investerare skulle ha gjort i en motsvarande situation. Ett avstående från avkastningskrav kan vara att betrakta som ett stöd och det är inte tillräckligt att en investering kalkyleras för att nå kostnadstäckning, utan investeringen ska generera normal avkastning (jfr kommissionens meddelande om tillämpning av artiklarna 92 och 93 i EEG-fördraget och artikel 5

26 19 i kommissionens direktiv 80/723/EEG på offentliga företag i tillverkningsindustrin, (EUT nr C 307, , s. 3 14)). Det krävs vidare att det finns en affärsplan som är genomarbetad och realistisk. Bedömningen om det offentliga organet har agerat som en försiktig marknadsinvesterare, i syfte att fastställa om agerandet var ekonomiskt förnuftigt, ska göras på grundval av förhållandena och den information som fanns tillgänglig vid tidpunkten då åtgärderna vidtogs samt den utveckling som föreföll sannolik vid denna tidpunkt (jfr dom C-482/99, Stardust Marine, p ). Det ska emellertid även tas hänsyn till att offentliga aktörer kan ha en annan utgångspunkt än privata aktörer. Offentliga aktörer behöver exempelvis inte ha samma intresse av omedelbar avkastning på det investerade kapitalet som en privat aktör. Det avgörande är istället att åtgärden ur ett längre perspektiv syftar till att generera vinst (jfr EU-domstolens avgörande i mål C-305/89, Italien mot kommissionen, REG 1991 s. I 1603, p. 20). Av kommunens beslut framgår att ett årligt bidrag om 14 miljoner kronor kommer att utgå för två idrottsföreningars verksamhet i en ny friidrottsoch innebandyhall på Gränby sportfält samt att om idrottsföreningarna hamnar på obestånd kommer bidraget att lämnas direkt till annan huvudman för verksamheten på anläggningen. Förvaltningsrätten finner att detta, som Göran Ågerup anfört, innebär att DAL är garanterat hyresinkomster under 25 år, samt att detta utgör en ekonomisk fördel för DAL som DAL inte skulle ha fått i sin normala verksamhet. Mottaget av vissa företag eller viss produktion Artikel FEUF omfattar bara stöd som är selektiva, dvs. stöd som gynnar vissa företag eller viss produktion. Åtgärder som riktas till alla företag inom alla sektorer i en medlemsstat utgör inte statsstöd. Kriteriet anses dock även vara uppfyllt när stöd exempelvis ges till alla verksamheter inom ett avgränsat geografiskt område eller till alla verksamheter inom en bransch.

27 20 Av handlingarna framgår att bidraget riktar sig till idrottsföreningarna i första hand, och i andra hand till DAL, för bedrivande av verksamhet på den planerade anläggningen. Åtgärden är således att betrakta som selektiv. Snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsländerna Beträffande kriteriet om åtgärden snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen respektive om åtgärden kan anses påverka handeln mellan medlemsstaterna kan nämnas att EU-domstolen i sin praxis inte har krävt någon långtgående bedömning om den aktuella åtgärdens effekter på konkurrensen och dess påverkan på handeln mellan medlemsstaterna. EUdomstolen har i sin praxis uttalat att om ett statligt stöd förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag, som är aktörer på den gemensamma marknaden, måste de företag som inte fått något stöd anses påverkade av stödåtgärden (jfr EU-domstolens avgörande i mål 730/79, Philip Morris mot kommissionen REG 1980, s. 2671). Förvaltningsrätten finner att nyttjandet av anläggningen kan komma att påverka hyresmarknaden, särskilt då DAL i princip är garanterade hyresinkomster under 25 år. Det kan således antas att nyttjandet av anläggningen kommer att påverka handeln mellan medlemsstaterna. Sammanfattande bedömning om statligt stöd Det är inte åtgärdernas syfte utan dess verkningar som är av betydelse vid bedömningen av om en åtgärd kan anses som statligt stöd enligt artikel FEUF. Kommunens beslut innebär att ett bidrag ska utgå till, i första hand, idrottsföreningarna med anledning av uppförandet/nyttjandet av anläggningen. Projektet genomförs med statliga medel i den mening som avses i artikel FEUF. Bidraget innebär en fördel för DAL. Åtgärden riktas mot en viss produktion, anläggningen, och är därför selektiv. Det finns slutligen en risk att åtgärden snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsländerna. Det går därför inte att utesluta att åtgärden kan klassificeras som statligt stöd enligt artikel FEUF.