DOM Stockholm

Transkript

1 1 SVEA HOVRÄTT Rotel Stockholm Mål nr B ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Uppsala tingsrätts dom den 16 september 2014 i mål nr, se bilaga A PARTER Klagande Kammaråklagaren C J Åklagarmyndigheten Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål Östersund Motpart AB Uppsala Nya Auktionskammare, Ställföreträdare: M B Ombud: Advokaten J-M B SAKEN Företagsbot HOVRÄTTENS SLUT 1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom. 2. AB Uppsala Nya Auktionskammare tillerkänns ersättning av allmänna medel för sina rättegångskostnader i hovrätten med kr, avseende ombudsarvode. Dok.Id Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box Stockholm Birger Jarls Torg måndag fredag 09:00-15:00 E-post: svea.avd6@dom.se

2 2 SVEA HOVRÄTT B Rotel 0602 YRKANDEN I HOVRÄTTEN Åklagaren har yrkat att AB Uppsala Nya Auktionskammare (Auktionskammaren) ska åläggas företagsbot i enlighet med vad som yrkats i tingsrätten. Till förtydligande av ansvarsyrkandet har åklagaren angett att salutförandet respektive innehavet varit otillåtet eftersom Auktionskammaren saknat CITES-intyg eller dokumentation som utvisar att föremålen är undantagna från bestämmelserna i artikel 8.1 och 8.5 i rådets förordning (EG) nr 338/98 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (CITES-förordningen). Auktionskammaren har motsatt sig ändring av tingsrättens dom och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten. UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN Parterna har lagt fram samma bevisning i hovrätten som i tingsrätten. Auktionskammaren har därutöver åberopat viss ny skriftlig bevisning och kompletterande förhör med M B. HOVRÄTTENS SKÄL Skuld Utgångspunkter Hovrätten konstaterar inledningsvis att regelverket kring handeln med exemplar av skyddade arter är komplicerat och svårt att överblicka. Det kan dock med utgångspunkt i bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken och syftet med artskyddsreglerna ställas mycket höga krav på kunskap och försiktighet av den som avser att, inte minst i egenskap av näringsidkare, hantera exemplar av skyddade arter och dra kommersiell nytta av handeln med dem. Detta särskilt mot bakgrund av den omfattande olagliga hantering av skyddade arter som finns och som utgör ett allvarligt hot mot dem. Frågan i målet är om Auktionskammaren genom att saluföra eller för försäljning inneha föremål av bearbetade elfenbetar trots att man saknat CITES-intyg eller

3 3 SVEA HOVRÄTT B Rotel 0602 nödvändig dokumentation, brutit mot förbudet i artikel 8.1 i CITES-förordningen och om därmed ett artskyddsbrott har begåtts (29 kap. 2 b första stycket 4 a) miljöbalken). Det finns enligt artikel 8.3 i CITES-förordningen undantag från förbudet i artikel 8.1 om det är fråga om bearbetade exemplar som förvärvats för mer än 50 år sedan (före den 3 mars 1947) det s.k. antikundantaget. Undantag kan ges om ett intyg om detta utfärdas av den administrativa myndigheten i den medlemsstat där exemplaren finns (CITES-intyg). Enligt artikel 62.3 i kommissionens förordning (EG) nr 865/2006 av den 4 maj 2006 om närmare föreskrifter för tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem behövs emellertid inte något intyg såvitt avser bearbetade exemplar som förvärvats för mer än 50 år sedan enligt artikel 2 w i CITES-förordningen. I den sistnämnda artikeln definieras begreppet bearbetade exemplar som förvärvats för mer än femtio år sedan och där framgår bl.a. att det ska vara fråga om exemplar för vilka den administrativa myndigheten har kunnat försäkra sig om att de bearbetats för mer än 50 år sedan. Om det kan visas att bearbetning skett för mer än 50 år sedan är hanteringen av föremålen alltså inte otillåten. Det är ostridigt att några CITES-intyg inte funnits. Har hanteringen varit otillåten? Det är, som framgått ovan, inte tillåtet att saluföra eller för försäljning inneha exemplar av arter som finns upptagna på bilaga A till CITES-förordningen. Handel med elfenbensföremål är alltså i princip förbjuden. Hovrätten finner att det är utrett att de i målet aktuella föremålen utgör sådana exemplar och att Auktionskammarens saluförande och innehav för försäljning omfattas av förbudet. Frågan är om det förelegat ett undantag från förbudet. Åklagaren har gjort gällande att det förhållandet att Auktionskammaren saknat dokumentation som utvisar att antikundantaget varit tillämpligt medför att förutsättningar för undantag saknats. Enligt hovrättens mening finns det dock inte i det aktuella regelverket stöd för att ställa krav på skriftlig dokumentation för att

4 4 SVEA HOVRÄTT B Rotel 0602 undantaget ska kunna åberopas. Auktionskammaren har anfört att samtliga föremål omfattas av antikundantaget och att man i samband med att man tog emot föremålen bedömde att inget av dem var bearbetat efter år Det har därför enligt Auktionskammaren inte varit förbjudet att hantera dem på det sätt som man gjort. Åklagaren har hävdat att uppgifter från Auktionskammarens egna experter är otillräckliga för att kunna ligga till grund för en bedömning av föremålens ålder och har i det sammanhanget pekat på riktlinjer från EU-kommissionen och på uppgifter från Jordbruksverket. Åklagaren har dock inte åberopat någon bevisning i fråga om vid vilken tidpunkt föremålen bearbetats. Hovrätten konstaterar att vittnet C W är en erfaren expert på bl.a. asiatiska föremål och orientaliskt konsthantverk och tillhör ett etablerat auktionshus. Genom de uppgifter som hon har lämnat är utrett att de föremål som hanterats av Auktionskammaren omfattats av antikundantaget och att hanteringen därmed inte varit otillåten. Några CITES-intyg har heller inte krävts. I sin dom kom tingsrätten fram till att den omständigheten att man från Auktionskammarens sida vid saluförandet inte uttryckligen angett att föremålen var bearbetade före den 3 mars 1947 inte rimligen kunde utgöra ett brott. Hovrätten konstaterar i det sammanhanget att förbudet i artikel 8.1 i CITES-förordningen mot att saluföra exemplar av arter som upptagits i bilaga A även omfattar varor beträffande vilka det av t.ex. förpackning, märkning, etikett eller någon annan omständighet framgår att det är fråga om delar av en art som upptagits på bilaga A. Straffbestämmelsen i 29 kap. 2 b första stycket 4 a) miljöbalken omfattar därmed även salutförandet av andra varor under påstående att de utgör en skyddad art, även om varan i verkligheten inte utgörs av eller innehåller någon del av en sådan art. Efter det klargörande avseende gärningspåståendet som åklagaren gjort i hovrätten är den frågan dock inte längre aktuell vid prövningen i det här målet. Sammanfattningsvis kommer hovrätten, i likhet med tingsrätten, fram till att åklagaren inte visat att förutsättningar för utdömande av företagsbot förelegat. Ändringsyrkandet kan därmed inte bifallas och tingsrättens dom ska således fastställas.

5 5 SVEA HOVRÄTT B Rotel 0602 Rättegångskostnader Åklagarens ändringsyrkande har inte bifallits. Auktionskammaren har därför rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten. Hovrätten konstaterar att målet varit av relativt komplicerad beskaffenhet, vilket motiverar att ersättningen inte bestäms med utgångspunkt i brottmålstaxans timkostnadsnorm, men att den nedlagda tiden inneburit att målet i viss utsträckning överarbetats. Hovrätten finner därför att ersättning ska utgå motsvarande 40 timmars arbete. Denna ersättning inkluderar det arbete som i kostnadsräkningen rubricerats Legal research och som utförts av andra personer än ombudet. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Borg och Åsa Marklund Andersson, referent, tf. hovrättsassessorn Sigrid Malmström samt nämndemännen Margareta Blomqvist och Viktor Svärd.

6 Bilaga A 1 meddelad i Uppsala Mål nr: PARTER (Antal motparter: 1) Motpart AB Uppsala Nya Auktionskammare Ombud och försvarare: Advokat J-M B Åklagare Kammaråklagare Å S Åklagarmyndigheten Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål Östersund SLUT Beslut Betalningsskyldighet till staten 1. Talan om företagsbot ogillas. Ersättning 1. AB Uppsala Nya Auktionskammare tillerkänns ersättning av allmänna medel för sina rättegångskostnader med kr, avseende ombudskostnader. Postadress Box Uppsala Besöksadress Kungsgatan 49 Telefon E-post: Telefax Expeditionstid måndag - fredag 08:00-16:00

7 2 YRKANDEN M.M. Åklagaren har yrkat att AB Uppsala Nya Auktionskammare (Auktionskammaren) ska åläggas en företagsbot om minst kr. Som grund för yrkandet har åklagaren anfört följande: Auktionskammaren har uppsåtligen eller av oaktsamhet i sin näringsverksamhet på sin online auktion den 27 augusti 2013 salufört eller innehaft för försäljning i vart fall femton stycken föremål av bearbetade elfenbetar trots att det inte varit tillåtet. Auktionskammaren har saknat CITES-intyg eller dokumentation utvisande att föremålen är undantagna från bestämmelserna i artikel 8.1 och 8.5 i rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem. Auktionskammaren har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten eller brottet är begånget av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda Auktionskammaren eller fatta beslut på Auktionskammarens vägnar. Auktionskammaren har motsatt sig yrkandet om företagsbot och gjort gällande att något brott mot miljöbalkens regler om artskydd inte har skett. I samband med att talan väcktes mot Auktionskammaren yrkade åklagaren även att sjutton i beslag tagna föremål skulle förverkas. Detta yrkande återkallades vid huvudförhandlingen och beslaget har hävts.

8 3 SKÄL Gällande rätt Åklagaren har i sin ansökan som aktuellt lagrum angett 29 kap 2 b 1 st 4 a) miljöbalken. Av detta lagrum följer att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bland annat saluför eller innehar för försäljning djur eller del eller produkt därav eller annan vara i strid med artikel 8.1, 8.5 eller 9.1 i rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (CITES-förordningen) ska dömas för artskyddsbrott. I artikel 8.1 i CITES-förordningen föreskrivs att det är förbjudet att bland annat inneha för försäljning eller saluföra exemplar av de arter som upptas i förordningens bilaga A. Bilaga A omfattar både indisk elefant och afrikansk elefant. Artiklarna 8.3 och 8.4 i förordningen innehåller regler om undantag från bestämmelsen i artikel 8.1. Artikel 8.3 listar förutsättningarna för att den administrativa myndigheten i respektive medlemsstat (Jordbruksverket i Sverige) ska kunna utfärda ett intyg om undantag från förbudet, ett CITES-intyg. Artikel 8.4 anger att kommissionen kan fastställa allmänna undantag från förbudet på grundval av vad som föreskrivs i artikel 8.3. Om ett sådant allmänt undantag är tillämpligt krävs det inte något CITES-intyg för att handel med exemplaret i fråga ska vara tillåten. I kommissionens förordning (EG) 865/2006 av den 4 maj 2006 om närmare föreskrifter för tillämpningen av CITES-förordningen, vilken ersatte förordningen 1808/2001, har kommissionen i artikel 62 3) fastställt att ett sådant allmänt undantag ska gälla bearbetade exemplar som förvärvats för mer än femtio år sedan enligt artikel 2 w i CITES-förordningen. I artikel 2 w i CITES-förordningen förtydligas att de exemplar som avses är sådana som bearbetats så att det på ett påtagligt sätt förändrats för att utgöra t.ex. prydnadsföremål och att detta ska ha skett mer än femtio år innan förordningen trädde i kraft. Eftersom förordningen trädde i kraft den 3 mars 1997 kan det allmänna undantaget tillämpas avseende exemplar som bearbetats före den 3 mars Detta allmänna undantag har i målet

9 4 benämnts antikundantaget. I artikel 2 w föreskrivs även att den administrativa myndigheten i medlemsstaten i fråga ska ha kunnat försäkra sig om att exemplaret uppfyller detta villkor. Omständigheterna i målet I augusti 2013 anordnade Auktionskammaren en onlinekvalitetsauktion. Slagauktionen ägde rum den 27 augusti I katalogen för auktionen presenteras ett antal olika föremål som anges vara tillverkade av elfenben, sannolikt/möjligt elfenben eller möjligen delvis elfenben. Efter ett tips till polisen om att det salufördes föremål av elfenben vid auktionen gjordes en husrannsakan, vilken resulterade i att ett antal olika föremål togs i beslag. De föremål som beslagtogs har undersökts av D K, intendent på Naturhistoriska riksmuseet. D K har på åklagarens begäran hörts som vittne i målet. Hon har konstaterat att femton av föremålen helt eller delvis är gjorda av elfenben. Ett av föremålen, en pusselboll, har hon uppgett att hon inte kunde bestämma vad det är tillverkat av eftersom det inte har någon tillräckligt stor sammanhängande yta. Pusselbollen presenterades i Auktionskammarens katalog som elfenben, och Auktionskammaren har inte gjort gällande att den skulle vara tillverkad av något annat material. Auktionskammaren har i övrigt inte ifrågasatt D Ks bedömning. D K har uppgett att hon inte kan säga något om föremålens ålder, eftersom hon inte har någon sådan utbildning eller erfarenhet. Det är ostridigt att de föremål som talan avser inte har något CITES-intyg. Auktionskammaren har som grund för sitt bestridande av åklagarens talan däremot gjort gällande att samtliga föremål av elfenben som salufördes på auktionen omfattas av antikundantaget, och att Auktionskammarens hantering av dem därmed inte har inneburit något artskyddsbrott.

10 5 På åklagarens begäran har A L, som ansvarar för CITES-frågor på Jordbruksverket, hörts som vittne i målet. Hon har redogjort för de krav som Jordbruksverket ställer för att utfärda CITES-intyg. För att ett föremål av elfenben ska få föras ut ur Sverige till ett land utanför EU krävs ett exporttillstånd, vilket även det utfärdas av Jordbruksverket. Om föremålet inte har något CITES-intyg kan ett tillstånd utfärdas om föremålet omfattas av antikundantaget. När det gäller frågan om vad som krävs för att Jordbruksverket ska kunna säga att ett exemplar omfattas av antikundantaget har A L uppgett att man från myndighetens sida tidigare litade på att antikbranschen var seriös och skötte detta på ett bra sätt, men att man på senare år har börjat ställa högre krav eftersom det visat sig att det har förekommit fusk i branschen. Det räcker därmed inte längre att exemplaret är inköpt via en ansedd auktionskammare eller hos en välrenommerad antikhandlare, nu måste en ägare av ett föremål kunna bevisa varifrån det kommer och hur gammalt det är för att ett exporttillstånd ska utfärdas. Man har inte från Jordbruksverkets sida gått ut med någon särskild information om att man nu stället högre krav. Jordbruksverket har inte någon egen expertis när det gäller att bedöma åldern på ett föremål. Den expertisen finns inom antikbranschen. Jordbruksverket anlitar inte heller externa experter, utan kräver av den som vill ha ett intyg eller tillstånd att denne ska uppvisa bevis. I den information om CITES-reglerna som Jordbruksverket tillhandahåller står det att den som handlar med föremål som skyddas av CITES-reglerna och som gör gällande att föremålen omfattas av antikundantaget, vid en myndighetskontroll måste kunna visa att de verkligen är undantagna från kravet på intyg. A L har uppgett att hon har förutsatt att man från branschens sida har förstått att detta innebär ett krav på skriftlig dokumentation, men att hon har förstått att informationen inte är så tydlig som den skulle kunna vara. Det pågår ett arbete inom Jordbruksverket med att ta fram ett nytt informationsblad, men det är inte färdigt ännu. Den information som Auktionskammare lämnade i sin auktionskatalog om de föremål som är aktuella i målet är enligt A Ls mening inte tillräckligt precis för att Jordbruksverket skulle anse att ett exporttillstånd skulle kunna utfärdas. En köpare som inte hade

11 6 någon mer information än så och sedan ville föra med sig föremålet ut ur EU skulle därmed få problem. Företrädaren M B och vittnena O S och C W har hörts om de rutiner Auktionskammaren har när man avgör vilka föremål man ska ta in och saluföra vid sina auktioner. Genom deras utsagor har i huvudsak följande framkommit. Inför kvalitetsauktioner annonserar Auktionskammaren i olika tidningar för att få kontakt med potentiella säljare. Det händer även att den som vill sälja saker kontaktar Auktionskammaren spontant. Vid den första kontakten kan en av Auktionskammarens experter göra ett besök hos den som har saker att sälja. Det händer också att en potentiell säljare besöker något av Auktionskammarens kontor eller att man skickar in bilder på de aktuella föremålen. Den expert som har hand om den första kontakten gör en bedömning av om föremålen är intressanta för Auktionskammaren att sälja. När det gäller föremål av elfenben har Auktionskammaren som policy att inte acceptera föremål som man bedömer är bearbetade efter Detta är för att man vill vara säker på att med god marginal uppfylla villkoret i antikundantaget. Auktionskammaren har även valt att inte hantera föremål som är yngre än så även om de har ett CTES-intyg, dels för att man inte är expert på att avgöra om intyget är äkta eller förfalskat, dels för att man inte vill bidra till handeln av nyare elfenben. För att skaffa sig om uppskattning om föremålets ålder kan experten ställa frågor om hur säljaren fått föremålet i sin ägo och vad han eller hon vet om föremålets historia. Om den expert som gör den första bedömningen nekar att ta emot ett föremål är det den bedömningen som gäller. En majoritet av de föremål av elfenben som erbjuds Auktionskammaren tackar man nej till att hantera. De föremål som experten bestämmer sig för att ta emot fraktas till Uppsala. Där görs ytterligare en bedömning av föremålen i samband med katalogiseringen. När det gäller de föremål som är aktuella i målet var det C W som gjorde den andra bedömningen. Hon ansvarar för Auktionskammarens orientaliska

12 7 avdelning och är expert på denna typ av föremål. C W har lång erfarenhet av antikbranschen och har specialiserat sig på föremål från Kina, Japan och andra delar av orienten. C W har uppgett att hon tittar på hur ett föremål har bearbetats, vilket motiv det har och på dess patina när hon åldersbestämmer ett föremål. Hon känner till att det förekommer försök att patinera nytillverkade föremål för att få dem att se äldre ut, och hon har studerat detta för att kunna ske skillnaden mellan dessa föremål och sådana som är gamla. C W har vid förhandlingen uppgett sig känna igen alla de föremål som målet gäller. Hon har uppgett att hon kommer ihåg föremålen och att hon bedömt att samtliga är från sent 1800-tal eller tidigt tal. Hon är säker på sin bedömning att inget av föremålen är bearbetade efter På fråga från åklagaren har C W uppgett att en köpare som behöver dokumentation för att få tillstånd att föra ett föremål från landet kan vända sig till Auktionskammaren, som då utfärdar intyg och tillhandahåller den information som säljaren behöver. Både M B och C W har uppgett att anledningen till att man i katalogen varit relativt svepande i sina uppgifter avseende föremålens ålder är att många kinesiska köpare anser det vara mycket viktigt om föremålen är tillverkade före eller efter 1912 (då gränsen går mellan Qing-dynastin och Republiken Kina). Eftersom hantverkstraditionen inte förändrades så mycket under denna tid kan det vara svårt med en exakt bedömning av när föremålet är tillverkat, och för att undvika reklamationer av köpare som ångrar sig efter sitt köp så är man medvetet vag i sina uppgifter i katalogerna. Från Auktionskammarens sida har man dock ansett att det är självklart att man har gjort bedömningen att föremålen är bearbetade före 1947, eftersom de annars inte hade fått säljas och därför inte hade tagits in. Man har uppgett att denna information därför ansågs överflödig, och att det är anledningen till att den inte fanns med i katalogen.

13 8 Tingsrättens bedömning Tingsrätten har uppfattat åklagarens talan på så sätt att hon har gjort gällande i första hand att Auktionskammaren har salufört eller innehaft för försäljning föremål som inte varit tillåtna att sälja, och i andra hand att Auktionskammaren i vart fall har saknat den dokumentation som krävs för att sälja föremålen även om de i och för sig skulle vara undantagna från försäljningsförbudet genom antikundantaget. Tingsrätten kommer därför att ta ställning till båda dessa påståenden i tur och ordning. Är de aktuella föremålen undantagna från försäljningsförbudet på grund av antikundandaget? Åklagaren har anfört att bevisbördan för att ett exemplar från en art som är skyddad enligt CITES-förordningen skulle vara undantaget från försäljningsförbudet med stöd av antikundantaget åligger den som påstår detta. Så kan nog vara fallet när det gäller tillsynsärenden och frågor om CITES-intyg, i analogi med vad som stadgas i 2 kap. 1 miljöbalken om omvänd bevisbörda för den som bedriver en verksamhet som omfattas av miljöbalkens bestämmelser. Att en omvänd bevisbörda även skulle gälla i en brottmålsprocess går däremot inte att utläsa av reglerna i miljöbalken, och det finns inte heller stöd för detta påstående i litteratur eller praxis (se t.ex. Per Ole Träskman, Miljöstraffrätten (2010) s. 61 f.). Oaktat frågan om bevisbördans placering konstaterar tingsrätten dock att det inte finns någonting i den bevisning som åklagaren har åberopat som på något sätt motsäger uppgifterna i C Ws vittnesmål angående föremålens ålder. Auktionskammaren har därmed genom vittnesförhöret med C W styrkt sitt påstående att samtliga föremål som talan avser är bearbetade före den 3 mars Detta innebär att de genom antikundantaget är undantagna från CITES-förordningens förbud mot att saluföra eller inneha föremål av elfenben för försäljning, och att Auktionskammarens agerande i denna del inte utgör ett brott mot miljöbalkens bestämmelser.

14 9 Utgör Auktionskammarens brister i dokumentationen avseende förmålens ålder och ursprung ett artskyddsbrott? Åklagaren har i andra hand gjort gällande att Auktionskammaren har begått ett artskyddsbrott genom att inte i sin auktionskatalog tydligt ange att föremålen är bearbetade före den 3 mars 1947, eller på något annat sätt tillhandahålla skriftlig dokumentation som utvisar på vilket sätt Auktionskammaren har gjort bedömningen att föremålen är så gamla att antikundantaget är tillämpligt. Eftersom detta mål rör en straffrättslig fråga ska domstolen vara försiktig med att tolka de aktuella bestämmelserna extensivt. För straffrättsligt ansvar krävs att det är styrkt att någon har begått ett brott mot en klar och tydlig rättsregel. Den regel i miljöbalken som tingsrätten har att tillämpa hänvisar endast till att saluförande eller innehav för försäljning inte får ske i strid med bestämmelserna i CITESförordningen. I bestämmelsen som reglerar antikundantaget föreskrivs som nämnts ovan att den administrativa myndigheten i medlemsstaten i fråga ska ha kunnat försäkra sig om att exemplaret uppfyller detta villkor. Denna skrivning kan enligt tingsrättens mening inte anses innehålla något klart och tydligt krav på skriftlig dokumentation, varken inför eller i samband med en försäljning. Auktionskammaren har anfört att en köpare på begäran kan få ett intyg av den expert som har gjort bedömningen att exemplaret i fråga är så gammalt att antikundantaget är tillämpligt, så att köparen kan få ett exporttillstånd. Det får hållas för visst att Auktionskammaren vid en inspektion av tillsynsmyndigheten skulle kunna tillhandahålla intyg med samma innehåll, samt en redogörelse för hur den som har gjort bedömningen har kommit fram till sin slutsats. En sådan redogörelse har av tingsrätten bedömts tillräcklig för att finna det styrkt att föremålen i detta mål uppfyller villkoren i antikundantaget, och borde således även vara tillräcklig för att tillsynsmyndigheten skulle kunna försäkra sig om detsamma. Endast den

15 10 omständigheten att sådana intyg inte fanns färdigskrivna för vart och ett av föremålen vid tidpunkten för auktionen kan inte anses utgöra ett artskyddsbrott. Försäljning av elfenbensföremål bearbetade efter den 3 mars 1947 som saknar CITES-intyg är inte tillåten. Det framstår som orimligt att Auktionskammaren skulle ha begått ett brott genom att man inte uttryckligen angett att försäljningen av de i målet aktuella föremålen inte utgjorde brottslig verksamhet. Den omständigheten att det inte i katalogen stått angivet att föremålen var bearbetade före den 3 mars 1947 kan därmed inte heller anses utgöra ett artskyddsbrott. Sammanfattning Tingsrätten har funnit det styrkt att de föremål av elfenben som Auktionskammaren saluförde på sin online auktion den 27 augusti 2013 är exemplar som bearbetats före den 3 mars 1947, och som därmed är undantagna från förbudet att bland annat saluföra och inneha föremål av elfenben för försäljning. Det var alltså tillåtet för Auktionskammaren att tillhandahålla föremålen för försäljning, varför detta agerande inte utgör något artskyddsbrott. Tingsrätten har även funnit att det inte föreligger något krav på att en försäljare av föremål som omfattas av antikundantaget ska tillhandahålla skriftlig dokumentation avseende föremålens ålder och ursprung i samband med försäljningen. Den omständigheten att Auktionskammaren inte tillhandahållit sådan dokumentation eller i katalogen för den aktuella auktionen angett för vart och ett av föremålen att de var bearbetade före den 3 mars 1947 utgör därmed inte heller något artskyddsbrott. Eftersom åklagaren inte har styrkt sitt påstående att ett artskyddsbrott har begåtts lämnas yrkandet att Auktionskammaren ska åläggas företagsbot utan bifall.

16 11 Då åklagarens talan lämnas utan bifall har Auktionskammaren rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i målet, i den mån de bedöms skäliga. Auktionskammaren har yrkat ersättning för sina ombudskostnader enligt den räkning som ombudet lämnat in. Av räkningen framgår att ombudet arbetat närmare 66 timmar med ärendet, inklusive tiden för huvudförhandling. Med hänsyn till målets omfattning och det relativt komplicerade rättsliga materialet får denna tidsåtgång anses skälig. Auktionskammaren tillerkänns därför ersättning för sina rättegångskostnader med yrkat belopp. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se domsbilaga 1 (DV 400). Överklagande, som ska ha inkommit till tingsrätten senast den 7 oktober 2014, ställs till Svea hovrätt. Prövningstillstånd krävs. På tingsrättens vägnar Carin Westerlund