Moçambique. Geografi.

Transkript

1 Moçambique Moçambique på södra Afrikas östkust genomled frihetskrig från Portugal och ett blodigt inbördeskrig innan fred slöts Runt en miljon människor hade då mist livet. Landet har sedan haft relativt god ekonomisk utveckling och politisk stabilitet. En stor del av invånarna lever ändå fortfarande i stor fattigdom. Det socialistiska Frelimo som tog makten vid självständigheten styrde först i en enpartistat och har senare vunnit i fria val. Geografi Moçambique är nästan dubbelt så stort som Sverige och breder ut sig längs den södra delen av Afrikas östkust. Vid landets närmare 250 mil långa kust finns flera vita sandstränder. Utmed kusten löper en slätt som söderut sträcker sig inåt landet. Innanför slätten höjer sig ett kuperat platålandskap. I de västra gränsområdena dominerar högland på mellan och meters höjd. Landskapet består till stor del av savann, men bergstrakterna är skogklädda. Av flera floder med utflöde i Indiska oceanen är de största Zambezi och Limpopo. Den väldiga gravsänkan Great Rift Valley sträcker sig norrifrån in i Moçambique och slutar vid Zambeziflodens nedre lopp. 1/40

2 Yta km2 (2017) Tid svensk + 1 timme Angränsande land/länder Tanzania, Malawi, Zambia, Zimbabwe, Sydafrika, Swaziland Huvudstad med antal invånare Maputo (uppskattning 2010) Övriga större städer Nampula , Beira , Chimoio , Nacala (uppskattning 2010) Högsta berg Binga (2436 m ö h) Viktiga floder Zambezi, Limpopo, Ruvuma, Save Klimat Norra Moçambique har ett varmt och fuktigt tropiskt klimat, medan det i söder är regnfattigt och soligt. Landet drabbas periodvis av torka. Under regnperioden från oktober till mars är medeltemperaturen uppemot 30 grader, med undantag för de kyligare högländerna i landets inre. Resten av året råder torrperiod med knappt 20 grader i juni och juli. 2/40

3 Regnmängden varierar kraftigt mellan olika delar av landet, från i genomsnitt 400 mm per år i den södra delen till drygt mm årligen i höglandsområdena i väster. Kring huvudstaden Maputo längst söderut är hastiga väderomslag med blåst, regn och åska inte ovanliga. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Maputo 26 C (jan), 18 C (juli) Medelnederbörd/år Maputo 760 mm, Beira 1522 mm Befolkning och språk Den etniska och språkliga mångfalden är stor i Moçambique. Av ett tiotal folkgrupper i landet är makua-lomwe i norr störst och utgör ungefär 40 procent av befolkningen. Näst störst är tsongafolket i söder. En annan stor grupp i syd är shona, som är majoritetsfolk i grannlandet Zimbabwe. Alla de tre största folkgrupperna är bantufolk. Överlag präglas förhållandet mellan grupperna av tolerans. Även om mångfalden har försvårat landets sammanhållning har etniska motsättningar inte varit någon huvudorsak till inrikespolitiska konflikter. Zambezifloden, som skär rakt genom Moçambique, delar upp befolkningen geografiskt och socialt i nordbor och sydbor. Över hälften av invånarna bor i norr. Nordborna är fattigare och har sämre tillgång till utbildning och sjukvård än sydborna, som länge har dominerat det styrande partiet Frelimo (se Politiskt system) liksom ekonomi och statsförvaltning. Landets tre första presidenter tillhörde tsonga-folket. Moçambique har höga födelsetal och befolkningen är ung: runt hälften av invånarna är under 15 år. Jakt på arbete har ökat utvandringen från Moçambique, framför allt till Sydafrika. Men migranter från grannländerna har även på senare år illegalt tagit sig in i Moçambique, lockade av rapporter om landets ökande rikedom och naturtillgångar. För att inte någon folkgrupp skulle favoriseras behöll Moçambique efter självständigheten 1975 det gamla kolonialspråket portugisiska som officiellt språk. Men långtifrån alla invånare kan portugisiska: i en del landsbygdområden talar mindre än 20 procent språket jämfört med över två tredjedelar av invånarna i större städer. Makua och tsonga är störst av de lokala språken. Swahili talas framför allt av moçambikier vid kusten. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 33,7 (2014) Andel invånare i städerna 32,5 procent (2016) Nativitet/födelsetal 39,4 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 14,1 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,4 procent (2014) 3/40

4 Fertilitetsgrad 5,2 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 51,1 procent (2014) Förväntad livslängd 58 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 60 år (2015) Förväntad livslängd för män 56 år (2015) Folkgrupper bantufolken makua-lomwe, tsonga, shona m fl Språk portugisiska är officiellt språk, ett 20-tal lokala språk (varav makua och tsonga är störst), swahili talas vid kusten Religion Religionsfrihet råder såväl enligt författningen som i praktiken. Drygt hälften av invånarna bekänner sig till kristendomen. Katolikerna är något fler än protestanterna, men missionerande protestantiska samfund lockar allt fler anhängare. Knappt en femtedel av moçambikierna är muslimer. raditionella afrikanska religioner har fortfarande många anhängare, även om både kristendom och islam vinner terräng. Samtidigt är många kristna och muslimska moçambikier i sin trosutövning ofta påverkade av lokala religiösa traditioner, till exempel dyrkan av andar och naturfenomen. Islam har en mer än tusenårig historia i landet. Muslimerna har av tradition levt i norra Moçambique, särskilt utmed kusten, men islam har sedan början av 1990-talet fått fler anhängare även i söder. De kristna finns främst i landets södra och centrala delar. Portugiserna förde med sig katolicismen till området för över 450 år sedan. Katolska kyrkan stödde den portugisiska kolonialregimen fram till självständigheten I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet gjorde den uttalat ateistiska Frelimoregimen (se Modern historia) livet svårt för alla religiösa grupper. Direkt förföljelse förekom. Det fick till följd att trossamfunden stödde den oppositionella Renamo-gerillan. Först i slutet av 1980-talet mildrades regimens inställning till de religiösa. Numera råder ett avspänt förhållande mellan det styrande partiet Frelimo och trossamfunden. Politiska partier baserade på religiös tillhörighet är dock förbjudna. Utbildning Sedan den politiska situationen stabiliserats från mitten av 1990-talet har grundutbildningen förbättrats och landet är på väg att uppnå målet att alla barn ska börja skolan. Vid början av 2010-talet började nio av tio barn i grundskolan. Men en del fullföljde inte utbildningen och på landsbygden var andelen barn som gick i skolan lägre än i städerna. 4/40

5 Tre år före Moçambiques frigörelse från kolonialmakten Portugal 1975 gick färre än en tredjedel av kolonins barn i skolan. 1979, då den marxistiska Frelimoregimen styrt i fyra år, hade andelen ökat till över hälften. Inbördeskriget mellan Frelimoregimen och Renamo-gerillan (ca ) drabbade dock skolväsendet hårt. Hälften av landets skolor förstördes eller tvingades slå igen på grund av gerillaattacker. Många lärare mördades och 1995 gick åter bara vart tredje barn i skolan. Barnen börjar skolan när de är sex år gamla och har skolplikt i sju år. Därefter kommer ett frivilligt treårigt påbyggnadsstadium, följt av ytterligare två eller tre års studier. Undervisningen sker både på barnens modersmål och på portugisiska. Knappt en femtedel av dem som gått ut grundskolan fortsätter på påbyggnadsstadiet. Fattigdom och lärarbrist är ännu allvarliga problem, trots att regeringen satsar stora summor på att förbättra läget; utbildning var liksom tidigare den största statliga utgiftsposten för Undervisningen är avgiftsfri, men barnens familjer måste betala för skolmaterial och -uniformer. Det finns tre statliga och ett privat universitet i Moçambique. Bristen på utbildad arbetskraft är stor. Det beror dels på att utbildningssystemet inte når upp till de krav som ställs inom en del yrken, dels på att högutbildade moçambikier ofta söker sig utomlands. År 2014 startades sex nya tekniska gymnasier och två nya tekniska högskolor. Vid självständigheten kunde knappt en tiondel av moçambikierna läsa och skriva. Regeringen har satsat stort på att minska analfabetismen, men bara drygt hälften av den vuxna befolkningen beräknas ännu kunna läsa och skriva. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 87,4 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 54,5 (2013) Läs- och skrivkunnighet 50,6 procent (2009) Kostnader för utbildning i andel av BNP 6,5 procent (2013) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 19,0 procent (2013) Kultur Under kolonialtiden försökte portugiserna utrota den traditionella afrikanska kulturen, som de ansåg vara primitiv. Men under ytan levde de afrikanska riterna, musiken och danserna kvar och när befrielsekampen tog form under 1960-talet blev denna kultur åter synlig. Flera av Moçambiques ledande befrielsekämpar var poeter. Konstnärer, musiker och dansare fick en stark ställning inom befrielserörelsen Frelimo. Efter självständigheten 1975 anammade den nya Frelimoregimen marxist-leninismen och ställde kulturen i enpartistatens tjänst. Även det långa inbördeskriget på och 1990-talen hade en förödande inverkan på kulturen. Idag spirar dock åter den kulturella mångfalden. 5/40

6 Landets rika musikliv har under historiens gång påverkats av influenser från bland annat arabvärlden och Indonesien. I norra Moçambique spelas fiol och tamburin. Makondefolket i nordöst är känt för sitt vindinstrument lupembe. I de centrala delarna av landet spelas xylofon, tumpiano samt sträng- och blåsinstrument. I söder finns musikbågen, ett enkelt stränginstrument som ser ut som en blandning mellan pilbåge, tumpiano och gitarr. Även sången och dansen varierar mellan de olika etniska grupperna. Den mest typiska musiken är kanske marrabenta, en medryckande musikstil från södern som tystades under kolonialtiden. Numera hörs marrabenta överallt i de större städerna. Mycket av dagens populärmusik har sina rötter i andra portugisisktalande länder, till exempel Brasilien, Angola, Portugal och Kap Verde. Särskilt Brasilien har ett stort kulturellt inflytande: livet i de moçambikiska städerna påverkas av film, TV-serier, mode etc därifrån. Moçambiques mest kände bildkonstnär är Valante Ngwenya Malangatana ( ), som ofta hade den portugisiska exploateringen av landet som motiv i sin konst. I huvudstaden Maputo kan besökaren se många av hans muralmålningar. På den största, vid flygplatsen i Maputo, återger Malangatana intryck från revolutionen (se Modern historia) på en 95 meter lång vägg. Makondefolkets traditionella masker och skulpturer, oftast omslingrande kroppar i ädelträ, beundras internationellt. Både pappersbrist och låg läskunnighet har hämmat bokproduktionen. Moçambique har trots det haft flera framstående författare, bland dem nationalpoeten José Craveirinha ( ) och Mia Couto (född 1955), som båda finns översatta till svenska. Landet har också en rik teatertradition. Massmedier Författningen garanterar press- och yttrandefrihet och det förekommer inte censur från myndigheterna. Däremot känner sig många medier tvingade till självcensur. I början av 2010-talet förvärrades medieklimatet i landet med ett ökat antal fall av våld och hot mot journalister. Ärekränkning av höga tjänstemän eller att smäda premiärministern eller presidenten räknas som säkerhetsbrott och kan ge böter och fängelse i upp till två år. År 2013 väcktes åtal mot en akademiker och forskare, Carlos Nuno Castel-Branco, för att denne hade kritiserat presidenten i inlägg på sociala medier. Två journalister stod också åtalade sedan de publicerat inlägget. Sommaren 2015 mördades en journalist, Paulo Machava, som var involverad i en kampanj för att stödja de åtalade. Landet har få tidningar och små upplagor, vilket bl a beror på den höga analfabetismen samt att tidningarna endast trycks på portugisiska. Statsägda Notícias, som ges ut i Maputo, är största dagstidning. Den oberoende O País är störst av fyra privatägda tidningar. Gratistidningen A Verdade växer snabbt. Det finns även webbaserade nyhetstidningar. Ännu har dock bara en liten andel av befolkningen tillgång till internet. Det är betydligt fler moçambikier som lyssnar på radio än som läser tidningar. Den statliga radion sänder på portugisiska, engelska och en rad lokala språk, både nationellt och via lokalstationer. Det statliga TV-bolaget TVM når i stort sett ut till hela landet. TVM distribuerar även två portugisiska kanaler i sitt nät. Därutöver finns ett antal kommersiella lokala TV-kanaler. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 6/40

7 30 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 69,7 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 5,9 (2014) Äldre historia I mötet mellan bantufolk och arabiska köpmän vid sydöstra Afrikas kust växte swahili-kulturen fram. På 1500-talet tog portugiser kontroll över handeln i regionen, däribland slavhandeln. När denna upphörde i slutet av 1800-talet hade omkring en miljon människor förts bort i bojor. Under 1900-talets första hälft växte sig protester mot det portugisiska kolonialstyret starka, och gerillarörelsen Moçambiques befrielsefront (Frelimo) inledde 1964 en väpnad befrielsekamp. När diktaturen i Portugal störtades i en militärkupp 1974, avvecklades kolonialväldet, och i juli 1975 blev Moçambique självständigt. I sydvästra Moçambique har arkeologer hittat flera boplatser från stenåldern och vid gränsen mot Zimbabwe finns klippmålningar från tidiga samlar- och jordbrukarsamhällen. Under de första århundradena efter Kristus vandrade bantutalande folk, som kunde hantera järn, in i området från norr och väster. På 700-talet slog sig arabiska köpmän ner vid östkusten. De skaffade elfenben, guld och slavar längre in i landet och sålde till fjärran länder, bland annat till Indien. I mötet mellan bantufolken och Indiska oceanens handelsfolk växte den swahiliska kulturen fram. Höglandet mellan floderna Zambezi och Limpopo dominerades av shonafolket redan på 800-talet. Shona handlade med guld och boskap, och deras riken var vidsträckta. Sannolikt kontrollerade shonas härskare sammantaget ett område som sträckte sig från östra Zimbabwe ända ned till Indiska oceanens kust. De första portugiserna kom till området för dagens Moçambique 1498 i samband med Vasco da Gamas expedition till Indien. Under 1500-talet tog portugiserna kontroll över handeln i regionen och försökte lägga under sig de guldgruvor som låg i shonarikena. Lokala härskare dödades eller övertalades att samarbeta med kolonisatörerna, men en del av guldgruvorna lyckades portugiserna inte komma åt. På 1600-talet bosatte sig portugisiska nybyggare, prazeros, utmed Zambezi-floden. De gjorde sig själva till herrar över området och blev ett viktigt mellanled i den tilltagande slavhandeln. Moçambique knyts ekonomiskt till Sydafrika Slavhandeln förbjöds 1836, men upphörde inte förrän i slutet av 1800-talet. Då hade runt en miljon människor förts bort från kolonin i bojor och skeppats till bland annat Brasilien och Madagaskar. Slavhandeln ersattes av diamant- och guldhandel. Kolonins ekonomiska centrum flyttades från norr till söder, eftersom det behövdes en utskeppningshamn för diamanter och guld som utvanns i vad som idag är Sydafrika. Hamnstaden Lourenço 7/40

8 Marques (idag Maputo) i söder låg bäst till var en järnväg från Transvaal i Sydafrika till den moçambikiska kusten färdigbyggd och den kom att få en avgörande betydelse för handeln mellan Europa och Afrika. Samtidigt blev Moçambique för lång tid framåt ekonomiskt knutet till Sydafrika. I slutet av 1800-talet ökade konkurrensen om kolonierna; Storbritannien ville få rätten till hamnen i Lourenço Marques, men ett internationellt domslut avslog kravet. Vid Berlinkonferensen , då kolonialmakterna delade upp merparten av Afrika mellan sig, fick Portugal rätt till alla de områden som det gjort anspråk på, och under 1890-talet fastslogs gränserna för dagens Moçambique. Gränsdragningen ledde till flera lokala uppror, men någon bred motståndsrörelse växte inte fram. Kolonisatörerna utnyttjade historiska motsättningar mellan olika folkgrupper, och efter ett kvartssekel hade de tagit full kontroll också över inlandet. Portugal var en svag kolonialmakt som varken lyckades utnyttja kolonins tillgångar på ett effektivt sätt eller etablera en fungerande administration. Därför valde Portugal vid sekelskiftet istället att ge handelskompanier (företag) mark- och råvarurättigheter i utbyte mot att dessa utvecklade områdets infrastruktur, skolsystem och hälsovård. Men i praktiken blev företagsledarna enväldiga härskare i sina regioner. De uppfyllde inte löftena om utveckling och utnyttjade istället lokalbefolkningen genom tvångsarbete. Moçambikierna fungerade dessutom som arbetskraftsreserv för andra delar av södra Afrika, bland annat arbetade många av dem i Sydafrikas och Rhodesias gruvor. Fram till Moçambiques självständighet 1975 fick Sydafrika lov att fritt rekrytera arbetskraft från de moçambikiska provinserna Inhambane, Gaza och Maputo. I gengäld gick en stor del av genomfartstrafiken från södra Transvaal på Moçambiques järnvägar, vilket under många år gav kolonin nästan en tredjedel av dess inkomster i utländsk valuta. Det ekonomiska läget förändras I själva verket innebar handelskompaniernas era en ekonomisk tillbakagång för kolonin. Korruptionen bredde ut sig inom administrationen, samtidigt som hundratusentals människor flydde bort från de olidliga förhållandena till grannländerna. Efter den fascistiska militärkuppen i Portugal 1926 blev det förbjudet för företag och enskilda personer att utnyttja tvångsarbete, men kolonialmyndigheten behöll den rätten. Genom påtvingat kontraktsarbete, usla löner och låga producentpriser kunde råvaror som bomull, socker, te och kopra exporteras billigt till Portugal, där råvarorna förädlades och därefter såldes på den skyddade marknaden i kolonierna till höga priser. I kolonin gällde skilda lagar för å ena sidan portugisiska medborgare och så kallade assimilados (afrikaner som anammat portugisernas livsstil och värderingar) och å andra sidan övriga infödda. De sistnämnda kontrollerades med hjälp av särskilda identitetskort som de alltid måste bära med sig. Poliskontrollerna var stränga, och misstänkta regimkritiker - svarta som vita - behandlades grymt. Efterhand som tiden gick tilltog protesterna mot kolonialstyret och i början av 1960-talet tvingades regeringen i Lissabon att ändra sin afrikanska kolonialpolitik. Tvångsarbete avskaffades och lagarna blev desamma för hela befolkningen. 8/40

9 Vid denna tid bodde upp emot en halv miljon moçambikier i grannländerna. Bland landsflyktiga, gästarbetare och intellektuella samt den lilla gruppen utbildade afrikaner på hemmaplan växte det fram grupper som arbetade för Moçambiques självständighet. Tanganyikas (nuvarande Tanzania) frigörelse från Storbritannien 1961 inspirerade dem och året därpå bildades Moçambiques befrielsefront (Frelimo). Det var tre politiska grupperingar - förbjudna i Moçambique som gick samman under ledning av den USA-utbildade sociologen Eduardo Mondlane. Till att börja med verkade Frelimo med fredliga medel men övergick 1964 till väpnad kamp. Befrielsefronten vinner mark Befrielsefronten fick politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från grannlandet Tanzania och kunde snart ta kontroll över kolonins norra delar. Samtidigt skakades Frelimo av inre motsättningar mellan kommunister och en mer västerländskt orienterad fraktion. I ett sprängattentat 1969 dödades Mondlane, som hade försökt begränsa kommunisternas inflytande. I den ledarstrid som följde efter hans död segrade Samora Machel, under vars ledning Frelimo knöts närmare Sovjetunionen. Gerillasoldaterna skolades i marxism och utbildades militärt. Med aktivt stöd från främst Zambia kunde Frelimo under 1974 ta kontroll över en tredjedel av Moçambiques yta. Bland portugisiska militärer fanns ett djupt missnöje med de utdragna befrielsekrigen i kolonierna Guinea- Bissau, Angola och Moçambique genomförde den så kallade kaptensrörelsen en lyckad kupp mot diktaturen i Lissabon. Den nya regimen inledde förhandlingar med befrielserörelserna i kolonierna om att avveckla kolonialväldet. I Moçambique bildades en övergångsregering i september 1974 med representanter för den nya portugisiska regimen och Frelimo. Den 25 juli 1975 blev Moçambique självständigt med Samora Machel som president. Fria val hölls inte, då Frelimo vägrade. Samtidigt lämnade många portugiser landet hals över huvud och med dem försvann teknisk och administrativ kunskap. Infrastrukturen hade förstörts av kriget. Ekonomin hade havererat och moçambikierna, som hade förvägrats utbildning, hade ingen erfarenhet av att styra sitt land. Modern historia Den tidigare gerillarörelsen Frelimo blev Moçambiques regeringsparti efter landets självständighet från kolonialmakten Portugal Två år senare antog Frelimo den marxist-leninistiska ideologin och en enpartistat bildades. Regimen utmanades av den väpnade motståndsrörelsen Renamo, som stöddes av Sydrhodesias (numera Zimbabwe) vita regim. Ett långvarigt inbördeskrig utbröt runt 1980 mellan Frelimo och Renamo, och Moçambique föröddes i stor utsträckning. Den värsta torkan på över ett sekel bidrog till att framtvinga ett fredsavtal Flerpartisystem och allmänna val infördes 1994 val som Frelimo hittills har vunnit. 9/40

10 Efter drygt ett årtionde av krig mellan Moçambiques befrielsefront (Frelimo) och den portugisiska kolonialmakten blev Moçambique självständigt Det socialistiska Frelimo blev landets enda politiska kraft av vikt och dess ledare Samora Machal blev president. De nya makthavarnas vision var att på tio år modernisera Moçambique, men när plantager, industrier och banker skulle förstatligas saknades personal som kunde förverkliga planerna. Större delen av tjänstemannakåren och det välutbildade yrkesfolket hade flyttat till Portugal eller Sydafrika på grund av kriget. Industrin drabbades snart av en kraftig nedgång, vilket fick negativa effekter även för jordbruket och övrigt näringsliv. Frelimo var till en början öppet för olika politiska åsikter men kom från slutet av 1960-talet att domineras av ett marxistiskt ledarskikt. Vid partikongressen 1977 blev Frelimo formellt ett marxist-leninistiskt parti. Omfattande utrensningar följde inom partiet och militären. Redan under de första åren av självständighet lades grunden för det inbördeskrig som så småningom skulle föröda landet. För att stödja FNs sanktioner mot den vita minoritetsregimen i Sydrhodesia (dagens Zimbabwe) stängde Moçambique 1976 gränsen mellan de båda länderna och skar av det kustlösa Sydrhodesias tillgång till hamnen i Beira, trots att det innebar ett hårt slag mot den egna ekonomin. Redan före Moçambiques självständighet hade den zimbabwiska Zanu-gerillan haft baser på Frelimos område och därifrån gjort räder in i Syd rhodesia. Den verksamheten fortsatte efter Sydrhodesias vita regim svarade med att 1977 bilda Moçambiques nationella motstånds rörelse (MNR, senare Renamo), som bland annat bestod av portugiser och avhoppade anhängare till Frelimo. Renamo gick in i Moçambique för att bekämpa Zanu men även för att skapa oro i landet och försvaga Frelimo-regimen. Renamo lockade till sig grupper som hade marginaliserats av Frelimo. Dit hörde traditionella ledare och moçambikier som hade gynnats av portugiserna under kolonialtiden. Kultur och traditioner rycks upp I sin iver att modernisera Moçambique försökte Frelimoregimen på kort tid att förändra uråldriga livsmönster. Den utbredda tron på naturreligioner fördömdes. Lokal makt togs från traditionella hövdingar och gavs till unga Frelimobefäl. Fram till 1983 flyttades närmare 1,5 miljoner människor till jättebyar där undervisning, hälsovård och politisk påverkan skulle bli effektivare och där statliga och kooperativa gårdar utgjorde basen. Detta lade grunden till ett missnöje som Renamo kunde utnyttja. När inbördeskriget i Sydrhodesia tog slut och det självständiga Zimbabwe bildades 1980 upphörde stödet till Renamo därifrån. Sydafrika tog över som finansiär och gerillan utvecklades till ett större hot mot Frelimoregimen än tidigare. Sabotage riktades mot skolor, sjukhus, järnvägar och elnät. Stora områden på landsbygden råkade i kaos, människor flydde från sina byar och matproduktionen sjönk. Moçambiques centrala områden drabbades 1982 av svår torka. Hårt pressad av krig och svält började Frelimoregeringen att ändra sin ekonomiska politik och inledde förhandlingar med Sydafrika slöt de båda länderna en icke-angreppspakt. Trots att Moçambique höll sitt löfte om att inte upplåta sitt territorium till den sydafrikanska ANC-gerillan fortsatte dock Sydafrika att stödja Renamo. För att i eget intresse skydda vägar, järnvägar och oljeledningar i Moçambique skickade Zimbabwe välutbildade soldater till Frelimoregimens stöd. Presidenten dör i flygolycka 10/40

11 1986 stod Frelimoregimen inför ett totalt sammanbrott. I oktober omkom president Machel i en flygolycka i Sydafrika. Utrikesministern Joaquim Chissano utsågs till ny president och visade sig vara mer kompromissvillig än Machel hade varit. Fredssamtal inleddes och i juli 1990 lovade Renamo och Frelimo i en gemensam kommuniké att söka uppnå varaktig fred. Frelimo, som 1989 hade avsvurit sig marxism-leninismen, lovade att införa flerpartisystem och hålla allmänna val 1991, något som Renamo ställt som krav. En ny demokratisk författning trädde i kraft 1990 och i december samma år ingicks ett avtal om begränsad vapenvila som dock snart bröts. Valet sköts på framtiden men nya partier började bildas. År 1992 genomled södra Afrika den värsta torkan på hundra år. Fienderna tvingades åter till förhandlingsbordet och i oktober 1992 undertecknades ett fredsavtal efter 16 års krig i närvaro av president Chissano och Renamoledaren Afonso Dhlakama. Enligt avtalet skulle majoriteten av Frelimos och Renamos soldater avväpnas och man från båda sidor samlas i en ny regeringsarmé. Därtill skulle allmänna val till nationalförsamlingen och presidentämbetet hållas Fredsprocessen skulle övervakas av en FN-styrka, Unomoz. Parterna ingick också en överenskommelse om ömsesidig amnesti (straffrihet). Ingen människa har därför ställts till svars för de många brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under kriget. En miljon människor dödades under inbördeskriget och flera miljoner moçambikier flydde till grannländerna eller var på flykt inom landet. Fria val Det första fria valet i Moçambiques historia genomfördes med FN:s hjälp i oktober Frelimo vann en majoritet av platserna i parlamentet och Joaquim Chissano valdes till president. De sista FN-trupperna drogs bort från Moçambique Ett år senare hade de flesta flyktingar återvänt hem. Parlaments- och presidentvalen 1999 blev i stort sett en upprepning av 1994 års val. Frelimo vann 133 av parlamentets 250 mandat. Renamo, som ingått allians med en rad småpartier, fick övriga mandat. I presidentvalet segrade åter Chissano. Renamo, som anklagade Frelimo för valfusk, vägrade att acceptera valförlusten och bojkottade parlamentet under ett år. Utländska valobservatörer fann inga bevis för allvarliga oegentligheter. Efter krigsslutet tog ekonomin fart. Samtidigt blev kriminaliteten ett allt större problem. Förutom utbrett gatuvåld ägnade maffialiknande organisationer sig åt smuggling, knarkhandel, penningtvätt och prostitution. Stor uppmärksamhet rönte mordet på reportern och redaktören Carlos Cardoso När han sköts ihjäl höll Cardoso på att utreda hur motsvarande 140 miljoner kronor hade förskingrats i samband med en utförsäljning av en bank. Tre år senare dömdes sex män, däribland en bankdirektör och en känd affärsman, till 29 års fängelse vardera för mordet. Under rättegången pekades presidentens son Nhympine Chissano ut som den som skulle ha beordrat mordet. Rättegången vittnade om kopplingarna mellan den undre världen och politiskt mäktiga personer samt den utbredda korruptionen inom polis- och rättsväsen. Frelimos anseende fick en ordentlig törn åtalades Nhympine Chissano för delaktighet i mordet, men han hittades död i sitt hem året därpå innan en rättegång genomförts. Guebuza tar över presidenposten I presidentvalet i december 2004 segrade Frelimos generalsekreterare Armando Guebuza med nära två tredjedelar av rösterna över Renamoledaren Dhlakama. Guebuza efterträdde Chissano på presidentposten. Frelimo vann även stort i parlamentsvalet som hölls samtidigt. Liksom tidigare framförde Renamo anklagelser om utbrett valfusk, men valkommission avvisade klagomålen. Protester bland fattiga stadsbor i Maputo, bland annat mot höjda taxor för lokaltrafiken, krävde flera dödsoffer 11/40

12 2008. Prishöjningarna hade införts för att kompensera för de ökande kostnaderna för importerat bränsle, som i sin tur berodde på höjda världsmarknadspriser på olja. Senare drog regeringen tillbaka besluten om de flesta av prishöjningarna. I valen 2009 segrade president Guebuza och Frelimoregeringen än en gång. Guebuza fick tre fjärdedelar av rösterna i presidentvalet, och Frelimo ökade sin majoritet i parlamentet. Renamo gick kraftigt tillbaka jämfört med valet I presidentvalet kom Dhlakama på andra plats men med färre röster än Trea blev Beiras borgmästare Daviz Simango. Han ställde upp för det nybildade partiet Moçambiques demokratiska rörelse (MDM) som lyckades ta sig in i parlamentet. Under 2010 försämrades det ekonomiska läget med arbetslöshet, ökad fattigdom och livsmedelsbrist som följd. Frelimoregeringen tvingades skära ned subventioner på bröd och bränsle för att få ned statens utgifter. Prishöjningarna ledde till kravaller i Maputo och dess slumstäder. När polis ingrep dödades flera människor och hundratals skadades. Regeringen gav till slut efter för demonstranternas krav på sänkta avgifter för el och vatten samt på att subventionerna återupptogs. Lönerna frystes också inom regeringen och den offentliga sektorn. Bara ett år senare beslöt dock regeringen att gradvis avskaffa flera subventioner och höja priserna på bröd och bränsle. Samtidigt utlovades stödåtgärder för de fattigaste invånarna. Politiskt system Moçambiques president har stora maktbefogenheter, och är både stats- och regeringschef. Landet har flerpartisystem, men regeringspartiet Frelimo har styrt sedan självständigheten från kolonialmakten Portugal Det har lett till att makten i praktiken ligger hos en politisk elit inom Frelimo. Det har skapat förbittring bland Frelimos motståndare inom det största oppositionspartiet, Renamo. Såväl inom rättsväsendet som samhället i stort är korruptionen utbredd, och polisen anklagas för att använda alltför mycket våld vid gripanden och i häktena. Republiken Moçambiques författning från 1990 förbjuder dödsstraff och garanterar medborgarna grundläggande mänskliga rättigheter. Presidenten och parlamentet ska utses i direkta allmänna val. Presidenten väljs av folket för en mandatperiod på fem år och får väljas om en gång. Förutom stats- och regeringschef är presidenten även landets överbefälhavare. Premiärministern är inte regeringschef, utan har endast en rådgivande ställning gentemot presidenten. Premiärministern presenterar regeringens handlingsprogram och budget för parlamentet. Statsrådet, med 18 medlemmar, ger råd till presidenten. I det sitter bland andra premiärministern, parlamentets talman och den som kom tvåa i det senaste presidentvalet. Övriga medlemmar utses av presidenten eller parlamentet. Det lagstiftande parlamentet har 250 ledamöter som väljs av folket för en mandatperiod på fem år. Rösträttsåldern är 18 år. Moçambique är indelat i tio provinser plus huvudstaden Maputo, som är ett eget förvaltningsområde. Varje 12/40

13 provins styrs av en guvernör som utses av presidenten hölls de första valen till nya provinsförsamlingar med 50 ledamöter i vardera. Ledamöterna ska vara rådgivande åt guvernörerna och väljs vart femte år. Kommunalval hålls också vart femte år. Politiska partier Trots att Moçambique är en flerpartistat domineras politiken av två partier: det regerande Moçambiques befrielsefront (Frente de Libertação de Moçambique, Frelimo) och den tidigare gerillan Moçambiques nationella motståndsrörelse (Resistência Nacional Moçambicana, Renamo, även känt som MNR: Movimento Nacional da Resistência de Moçambique). Vapnen tystnade på 1990-talet (se Modern historia), men förhållandet mellan de gamla ärkefienderna är fortfarande laddat. I början av 2010-talet ledde spänningarna till militära konfrontationer, men efter att ett fredsavtal undertecknats 2014 förbättrades relationerna (se Aktuell politik). Medan det socialistiska Frelimo har stort stöd i landets södra delar kommer de flesta av Renamos anhängare från norra och centrala Moçambique. Renamo, som brukar beskrivas som dåligt organiserat, betecknar sig som center-högerorienterat. Moçambiques demokratiska rörelse (Movimento Democrático de Moçambique, MDM) bildades i mars 2009 och tog sig in i parlamentet i valet som hölls i oktober samma år. MDM grundades i huvudsak av avhoppare från Renamo. Partiet har blivit en allt starkare politisk kraft och det dubblerade sina mandat i parlamentet i valet Det finns även ett antal mindre partier med litet inflytande. Frelimo har styrt landet ända sedan självständigheten från Portugal Det långa maktinnehavet har stärkt den politiska elitens ställning, vilket har främjat korruption, och lett till förbittring hos den politiska oppositionen. Korruption är inte bara ett problem bland landets politiker utan även i samhället i övrigt, trots en ny antikorruptionslag från Moçambique låg på plats 119 av 175 länder i organisationen Transparency Internationals mätning 2014 av korruptionen i världen. Rättsväsende Landets rättssystem bygger till stor del på den koloniala portugisiska lagstiftningen. Ett omfattande arbete pågår för att reformera lagarna antogs en ny strafflag. Rättsväsendet är utsatt för politiska påtryckningar och det råder brist på utbildade jurister samtidigt som gamla rättsfall samlas på hög. Den organiserade brottsligheten har stärkts, särskilt i Maputo-området, där poliser och politiker anklagas för kopplingar till kriminella, samtidigt som statistik visar att antalet brott ökar. Högsta domstolen är sista rättsinstans och dess ordförande utses av presidenten. Appellationsdomstolar finns i alla provinser, men flera saknar utbildade domare. Militärdomstolar dömer enbart militär personal. Speciella domstolar finns för barn under 16 år. Det förekommer misshandel och även dödsskjutningar i samband med polisingripanden. Tortyr, godtyckliga gripanden och avrättningar utan rättslig prövning har dokumenterats. Det kommer även rapporter om att polis och regeringstjänstemän hotat och trakasserat medlemmar av oppositionen. Situationen i fängelserna är svår. FAKTA POLITIK Officiellt namn República de Moçambique/ Republiken Moçambique 13/40

14 Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Filipe Nyusi (2015-) Regeringschef premiärminister Carlos Agostinho do Rosário (2015 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Frelimo 144, Renamo 89, MDM 17 (2014) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Frelimo 191, Renamo 51, MDM 8 (2009) Valdeltagande uppgift saknas för valet 2014; 44,5 % i president- och parlamentsvalet 2009 Kommande val president - och parlamentsval 2019 Aktuell politik Moçambique styrs sedan 1975 av det socialistiska partiet Moçambiques befrielsefront (Frelimo). Även om det gått över två decennier sedan inbördeskriget råder fortfarande misstro och spänningar mellan regeringspartiet och Renamo, den tidigare gerillan och numera största oppositionspartiet. Landets president Filip Nyusi som vann valet 2014 tycks dock ha slagit in på en något mer samarbetsinriktad väg än föregångaren Armando Guebuza. Under de år ( ) som Frelimoledaren Armando Guebuza var president stärktes regeringspartiets grepp om makten. Frelimo och statsapparaten växte samman, demokratins utrymme minskade och politisk korruption frodades. Renamo och dess väljare ansåg att Frelimo lade beslag på landets resurser samtidigt drev Guebuza en taktik som gick ut på att marginalisera oppositionen och minska dess inflytande. Hösten 2012 skärptes motsättningarna mellan regeringen och Renamo. Rörelsens ledare Afonso Dhlakama upprättade ett högkvarter i djungeln och hotade med våld om Renamo inte fick mer politiskt och ekonomiskt inflytande. Våren 2013 utbröt våldsamheter med sammanstötningar mellan polisstyrkor och beväpnade Renamoanhängare. Konflikten eskalerade och Renamo började genomföra attentat mot vägar och tågtransporter med kol. När ett fredsavtal till slut ingicks i augusti 2014 hade konflikten krävt ett hundratal människoliv. Enligt fredsavtalet skulle Renamorebellerna lämna ifrån sig sina vapen och integreras i den nationella armén. Renamo och regeringen skulle därtill förhandla om vissa frågor som fördelningen av landets naturtillgångar. Dhlakama ställde upp som kandidat i presidentvalet i oktober samma år. Författningen tillät inte Guebuza att kandidera för ännu en mandatperiod utan försvarsminister Filipe Nyusi var Frelimos presidentkandidat. Dhlakama fick ca 37 procent av rösterna, en fördubbling jämfört med valet 2009, men Nyuzi segrade ändå med 57 procent. Frelimo blev också störst i parlamentsvalet, men partiets mandat (144) räckte inte längre för att det ensamt skulle kunna genomföra författningsändringar. Renamo hävdade, liksom vid tidigare val, att Frelimos seger berodde på valfusk och vägrade att erkänna Nyusis regering. Även Moçambiques demokratiska rörelse (MDM) deltog i kritiken. Internationella 14/40

15 valobservatörer rapporterade att oegentligheter förekommit men att det inte fanns bevis för att det skulle ha påverkat valutgången. Högsta domstolen avvisade två månader senare Renamos överklagande av valresultatet. Trots förlusten hade Renamo ökat sitt väljarstöd. Många unga moçambikier som var missnöjda med växande inkomstklyftor och arbetslöshet, röstade på Renamo och Dhlakama. I sex provinser i norr och i landets centrala delar var Dhlakama den presidentkandidat som fått starkast stöd. Dhlakama hotade med att etablera ett eget styre där. Landets nye president Nyusi var den förste på sin post som inte kom från den södra delen av landet. I sina tal till folket framhöll han vikten av att höja välfärden för alla moçambikier och att verka för nationell enighet. Han uttryckte också en vilja att förbättra relationerna med Renamo och bjöd in Dhlakama till samtal. Renamo hävde våren 2015 den bojkott av parlamentet som inletts efter valet. Partiet presenterade därefter ett lagförslag som syftade till att ge de Renamo-lojala provinserna ökat självstyre. Enligt planen skulle de mineralrika provinserna ha egna guvernörer som tillsatts av Renamo. Trots att förslaget röstades ned av Frelimomajoriteten i parlamentet gav Renamo inte upp försöken att öka sitt inflytande i landet. Under andra halvan av 2015 kom åter rapporter om sammanstötningar, med flera dödsoffer som följd, mellan regeringsstyrkor och Renamo-anhängare, vilka hade kvar militära baser och vapen i landets inre. I augusti 2016 inleddes fredsförhandlingar under internationell medling. Följ den löpande händelseutvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn República de Moçambique/ Republiken Moçambique Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Filipe Nyusi (2015-) Regeringschef premiärminister Carlos Agostinho do Rosário (2015 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Frelimo 144, Renamo 89, MDM 17 (2014) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Frelimo 191, Renamo 51, MDM 8 (2009) Valdeltagande uppgift saknas för valet 2014; 44,5 % i president- och parlamentsvalet 2009 Kommande val president - och parlamentsval 2019 Utrikespolitik och försvar Moçambique prioriterar de regionala förbindelserna, och relationen till Sydafrika är av avgörande betydelse för landet. Den socialistiska Frelimo-regimen tidigare täta kontakter med Sovjetunionen och Östeuropa upphörde med 15/40

16 kommunismens sammanbrott i slutet av 1980-talet. Numera är kontakterna med västvärlden goda. Under de första åren efter självständigheten från kolonialmakten Portugal 1975 präglades Moçambiques utrikespolitik av nära kontakter med Sovjetunionen och östblocket, även om landet officiellt var alliansfritt. Moçambique slöt ett vänskaps- och samarbetsavtal med Sovjetunionen 1977, samtidigt som relationerna till västvärlden, främst USA, försämrades. Efter det kommunistiska östblockets sammanfall i slutet av 1980-talet tvingades den kommunistiska Frelimoregimen genomföra en rad politiska och ekonomiska reformer för att återvinna västvärldens förtroende blev Moçambique medlem i Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Relationerna till västerländska biståndsgivare har sedan varit viktiga (se Ekonomisk översikt), och Moçambique ses ofta i omvärlden som en modell för återuppbyggnad efter krig och konflikt. Moçambique har prioriterat de regionala förbindelserna och var drivande i bildandet 1980 av den regionala samarbetsorganisationen SADCC, numera SADC (Southern African Development Community). Landet är också en aktiv medlem av Afrikanska unionen (AU). Att ha goda relationer med den största handelspartnern Sydafrika, är viktigt för Moçambique. Brutala utvisningar i Sydafrika av moçambikier som vistats illegalt i landet har tidvis varit en påfrestning för relationerna. I samband med rasrelaterat våld flydde tvåtusen moçambikier från Sydafrika våren Efter Moçambiques självständighet rådde närmast krigstillstånd mellan den nya nationen och den sydafrikanska apartheidregimen, i synnerhet när Sydafrika i början av 1980-talet blev Renamogerillans främsta uppbackare (se Modern historia). Då Nelson Mandela valdes till Sydafrikas president 1994 förbättrades relationerna, och de stärktes ytterligare genom giftermålet mellan Mandela och Graça Machel, änka efter Moçambiques förre president Samora Machel. Idag samarbetar Moçambique med bland annat Sydafrika för att bekämpa pirater som kapar fartyg utanför kusten. Moçambique har traditionellt haft nära relationer med Zimbabwe och Angola. Förhållandet till Malawi var spänt när regimen där stödde Renamogerillan fram till Därefter förbättrades relationerna. I början av 2010-talet var dock länderna inbegripna i en tvist rörande Malawis rätt att använda Zambezifloden, som löper genom Moçambique, som en transportlänk för fartyg på väg till Malawi. Portugal har kulturutbyte och handel med Moçambique och investerar också i landet. Även Kina har blivit en viktig investerare och handelspartner under 2000-talet slöts en rad avtal om bistånd, handel, skuldavskrivningar och lån och 2010 ingick de båda länderna avtal om kinesiska investeringar värda många miljarder dollar. Andra stora investerare som Moçambique odlade goda relationerna med några år in på talet var Indien, Brasilien och Japan. Med FN:s hjälp avväpnades regeringsarmén och Renamogerillan efter inbördeskrigets slut Konflikten mellan Renamo och regeringen (se Aktuell politik) visade att avväpningen av Renamomilisen och intregreringen av forna rebeller i samhället inte lyckats fullt ut. Renamo hade kvar milis som var redo att utföra attacker mot regeringsstyrkor och den forna gerillan hade också behållit vapenlager. Efter inbördeskriget har det pågått ett tålmodigt arbete med röjning av minor. I september 2015 meddelade regeringen att landet nu var fritt från minor, efter att den sista minan förstörts i Sofala-provinsen. FAKTA FÖRSVAR Armén 16/40

17 antal man (2015) Flottan 200 antal man (2015) Flygvapnet antal man (2015) Militärutgifternas andel av BNP 1,0 procent (2015) Militärutgifternas andel av statsbudgeten 3,7 procent (2012) Ekonomisk översikt Jämfört med grannländerna har Moçambique en varierad ekonomi, där såväl jordbruk och industri som handel och turism har en viktig roll. Jordbruket beräknas stå för en tredjedel av bruttonationalprodukten (BNP), men dess betydelse är viktigare än så. Fyra av fem moçambikier försörjer sig på familjejordbruk. Enligt Världsbanken var Moçambique i mitten av 1990-talet världens fattigaste land. Men efter inbördeskrigets slut 1994 tog tillväxten snabbt fart. Tillverkningsindustrin blomstrade och närmare tusen statliga företag privatiserades, även om stora monopolföretag förblev i statlig ägo. De snabba ekonomiska framstegen väckte stor uppmärksamhet i omvärlden. Moçambique, som förr var vänsterns skötebarn, liberaliserade handel och släppte priserna fria, och blev en favorit för marknadsliberaler. Moçambique har sedan 1996 varit ett av de afrikanska länder söder om Sahara som har haft starkast tillväxt. I genomsnitt har bruttonationalprodukten (BNP) vuxit med över sju procent varje år. Den snabba återhämtningen har drivits på av stora utländska investeringar inom gruvdrift och industri. Under 2010-talet har investerarna lockats av nyupptäckta betydande naturgasfyndigheter utanför kusten och stora koltillgångar. Att landets infrastruktur ännu är dåligt utbyggd, även om det pågår satsningar, och inte uppfyller investerarnas krav riskerar dock att hämma utvecklingen. IMF har beräknat att kol- och gasproduktion kan öka tillväxten i landet med två procent årligen. De stora investeringarna har dock inte skapat särskilt många nya jobb, och i andra viktiga sektorer av ekonomin har tillväxten varit svag. Vanliga människor, framför allt på landsbygden, har inte heller fått del av framstegen. Kritiker anser att de senaste årens marknadsliberala politik har tagit för lite hänsyn till sociala effekter i form av ökande inkomstklyftor och fattigdom. Kritiska röster har höjts mot Moçambiques marknadsliberala ekonomiska politik, som i hög grad styrs av låneinstituten Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Kritikerna anser att den har tagit för lite hänsyn till sociala effekter i form av ökande inkomstklyftor och fattigdom. De åtstramningsprogram som genomförts i låneinstitutens regi har bland annat inneburit att statliga subventioner slopats, att statsanställda avskedats och att utländska företag konkurrerat ut inhemska. Detta har lett till ökad arbetslöshet. IMF och Världsbanken har dock tagit till sig en del av kritiken och talar numera även om behovet av sociala reformer. Moçambique har länge varit starkt beroende av utländskt bistånd, det svarade för häften av statsbudgeten 2010.men de stora investeringarna i utvinning av landets goda naturtillgångar väntas betyda allt mer för landets ekonomi. Regeringens strategi för att minska fattigdomen ligger till grund för mycket av biståndet. Budgetpolitiken utformas i samarbete med de utländska givarna, där Sverige spelar en viktig roll. 17/40

18 De pengar som moçambikier i utlandet skickar hem till sina familjer är också viktiga för ekonomin. Statsskulden har varit mycket stor, men som en del av Världsbankens och IMF:s program för skuldlättnader för världens mest skuldtyngda länder, HIPC (Heavily Indebted Poor Countries) och MDRI (Multilateral Debt Relief Initiative), har landets skulder skrivits ned betydligt. FAKTA EKONOMI BNP per person 529 US dollar (2015) Total BNP miljoner US dollar (2016) BNP-tillväxt 3,8 procent (2016) Jordbrukets andel av BNP 26,6 procent (2016) Industrins andel av BNP 21,6 procent (2016) Servicesektorns andel av BNP 53,6 procent (2016) Statsskuldens andel av BNP 86,0 procent (2015) Valuta metical Bytesbalans miljoner US dollar (2015) Varuhandelns andel av BNP 84,3 procent (2015) Viktigaste exportvaror aluminium, elektricitet, räkor, tobak, socker, bomull, cashewnötter Största handelspartners Sydafrika, Zimbabwe, Nederländerna, Portugal, USA Naturtillgångar och energi Moçambique har goda tillgångar på en rad metaller och mineraler, bland annat olja, naturgas och kol. Landet har också gott om vattenkraft. De många åren med krig gjorde dock att utvinngen i många fall kom igång på allvar först efter millennieskiftet. Moçambiques många floder ger ett överflöd av vattenkraft, men mycket är ännu outnyttjat och bara drygt en sjättedel av moçambikierna har tillgång till el. Den viktigaste energikällan är fortfarande ved och även biomassa. Skogsarealen minskar för varje år trots återplantering. En rapport från miljöorganisationen Environmental Investigation Agency 2014 beräknade att 80 procent av all timmeravverkning har varit illegal sedan Det fanns tidigare ett väl utbyggt elnät, som förstördes under inbördeskriget. Vattenkraftverket Cabora Bassa i Zambezifloden klarade sig dock relativt bra. Det var portugiserna som byggde den enorma anläggningen, som 18/40