Sammanfattande synpunkter

Transkript

1 Sundbyberg Vår referens: Mia Ahlgren Diarienummer 09 Ange diarienummer vid all korrespondens Helena Strömbäck Näringsdepartementet Stockholm Kopia Yttrande över KOM (2008) 572 om översynen av omfattningen av samhällsomfattande tjänster när det gäller elektroniska kommunikationsnätverk och kommunikationstjänster Handikappförbundens Samarbetsorgan, nedan kallat Handikappförbunden, är ett partipolitiskt och religiöst obundet samarbetsorgan för 43 rikstäckande handikappförbund med sammanlagt cirka enskilda medlemmar. Vårt mål är ett samhälle för alla. Det samhället präglas av solidaritet, jämlikhet och full delaktighet för alla människor. Sammanfattande synpunkter Handikappförbunden anser att frågorna i meddelandet är svåra men oerhört viktiga därför vill vi lyfta följande Skapa förutsättningar för en samlad dialog mellan intressenter som inkluderar konsumenter och forskare kring utvecklingen av samhällsomfattande tjänster även på nationell nivå. Vidga omfattningen för direktivet till att omfatta bredband, men behåll även fast telefoni, telefonkiosker etc. Multikanalstrategier som inkluderar alla medborgare och inte utestänger någon är nödvändiga. Regleringen bör moderniseras och samordnas med hänsyn till EU:s meddelanden om e-inkludering 2007 och e-tillgänglighet 2008, där många olika instrument bör och kan användas. En gemensam fond för gemensam finansiering kan vara intressant att undersöka. Viktigt att det sker i dialog med konsument- och handikapporganisationer. 1

2 1 Inledande synpunkter Inom EU är paraplyorganisationerna för handikapp- och konsumentorganisationer EDF och ANEC självklara parter, tillsammans med branschorganisationen EICTA, i dialogen om politiken som rör informationssamhället. Handikappförbunden hoppas att inbjudan att lämna synpunkter på EU:s meddelande KOM (2008) 572 visar att Näringsdepartementet vill på liknande sätt samla både marknadsaktörer och konsumenter i samtal på den strategiska nivån även i Sverige. Under 2009 när Sverige är ordförandeland i EU är det särskilt angeläget. Kommissionen ska presentera ett nytt meddelande om USO-direktivet hösten 2009 och den svenska regeringen har tagit initiativ till en konferens i november om EU:s strategi för informationssamhället som ska följa efter den nuvarande som kallas i2010. EU:s regelverk inom ramen för elektronisk kommunikation är under översyn, med målsättningen att telekompaketet ska bantas från fem direktiv till två. Det är ett komplext system med flera direktiv som är svåra att överblicka för medborgare, men de olika beslut som fattas har avgörande betydelse för förutsättningarna att kommunicera för personer med funktionsnedsättning. Handikapporganisationerna representerar en stor del av befolkningen, med olika intressen och behov. När politiken för att säkra tillgång till samhällsomfattande tjänster formas måste utgångspunkten vara att hitta multikanalslösningar så att ingen utestängs från möjligheter att kommunicera med omvärlden. En annan utgångspunkt måste vara att integrera ett funktionshinderperspektiv i utvecklingen av infrastrukturen för kommunikation redan från början, så att man så långt det är möjligt kan undvika kostsamma särlösningar för personer med olika funktionsnedsättningar. För flera av Handikappförbundens medlemsförbund är digital teknik en förutsättning för kommunikation medan ett medlemsförbund Elöverkänsligas riksförbund FEB har medlemmar som riskerar att utestängas helt från kommunikation med omvärlden om de saknar tillgång till fast telefoni som inte innebär trådlös anslutning. Handikappförbunden vill framhålla att staten måste ta ansvar för att alla medborgare omfattas av samhällsomfattande tjänster. FEB har lämnat ett särskilt yttrande till Näringsdepartementet i frågan. 2 Kommentarer till kommissionens frågor om framtiden 1. Kan dagens konkurrensutsatta e-kommunikationsmarknader erbjuda allmän tillgång, med hänsyn tagen till följande faktorer: - Konsumenternas tendens att byta från fast telefoni till mobiltelefoni, som nu har mycket god täckning och är mycket prisvärd, skulle kunna tyda på att bestämmelserna om samhällsomfattande tjänster begränsade till tillträde via en fast anslutningspunkt håller på att förlora sin relevans. Nej. Alla måste ha möjlighet att kommunicera med omvärlden få tillgång till samhällsomfattande tjänster. Inom en överskådlig framtid kommer det att finnas människor som av olika orsaker till exempel ekonomiska, sociala, fysiska och geografiska inte har tillgång till mobil telefoni presenterade EU en studie MeAC, meassuring e-accessibility in Europé som pekar på brister i tillgänglighet till mobil teknologi, även om det även är kopplat till själva telefonen innebär det att marknaden inte kan tillgodose behoven i dagsläget. 1 Fler och fler medborgare får nu snabbt tillgång till bredband genom marknadens försorg, vilket skulle kunna tyda på att bredbandstekniken, och även den mobila bredbandstekniken, skulle kunna följa samma mönster som mobiltelefonin och på medellång sikt bli nästan samhällsomfattande via marknadens försorg. Nej. Den snabba utvecklingen mot distribution av tjänster via mobil och bredband sker utan att tillgänglighetsaspekter vägs in. Marknaden ser till vinst och inte till mänskliga rättigheter. EU /staterna måste säkerställa att medborgarna får tillgång till tjänster och teknik. 2. Utvecklingen går mot att allt fler abonnenter anser att det för tillräcklig tillgång till Internet krävs mer än en smalbandsanslutning. I så fall uppstår frågan om huruvida tolkningen av de nuvarande bestämmelserna om samhällsomfattande tjänster (framförallt skäl 8 jämfört med 1 2

3 artikel 4.2 i direktivet) behöver ändras, särskilt mot bakgrund av vad som avses med kravet på en datahastighet som medger funktionellt tillträde till Internet. Det behöver också avgöras om en mer dynamisk och tekniskt neutral tolkning av begreppet kräver att den nuvarande lagstiftningen ändras. 2 Ja vidga ramen till att gälla bredband, men det är svårt att sätta en hastighet som är funktionell för olika behov eftersom de skiljer sig. Att kunna kommunicera via multimedia är nödvändigt för många, till exempel teckenspråkiga. Den typen av kommunikation kräver snabbare uppkoppling och mer utrymme. Därför måste man hitta en lösning som tillgodoser individuella behov. Det här är en viktig fråga där det behövs en bred dialog för att hitta bra lösningar. Samtidigt behövs multikanallösningar så att alla kan få tillgång till viktiga samhällstjänster. 3. Om det blir allt vanligare att betrakta bredband som en samhällsomfattande tjänst, skulle det då vara lämpligare att formellt ändra bestämmelserna om samhällsomfattande tjänsterna så att de också omfattar bredband? Är konceptet funktionellt tillträde till Internet fortfarande gångbart? Begreppen är svåra. Det krävs generellt mer samordning och tydlig ansvarsfördelning på området elektronisk kommunikation. Begreppen behöver diskuteras i en bredare dialog. 4. Är dagens definition av bestämmelserna om samhällsomfattande tjänster tillräckligt flexibel, eller omvänt, alltför normativ, mot bakgrund av olika nivåer på marknadsutvecklingen i EU-27? Se ovan om behovet av helhetssyn och samordning. Begreppen är svåra att tolka för medborgare som har behov av att kunna fungera och använda grundläggande tjänster i samhället. I takt med att olika digitala kanaler för kommunikation utvecklas i en rasande hastighet krävs att staten tar ansvar för att kanalerna inte stänger ute människor. Beslut om infrastruktur påverkar vilka förutsättningar medborgare har att fungera i samhället. Viktigt med liknande förutsättningar för alla konsumenter i EU. Dessa frågor bör diskuteras mot bakgrund av nedanstående mer ingående frågeställningar, som bland annat rör skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster inom ramen för en övergripande politik för bredband för alla: (a) Hur skulle en utvidgad skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, inbegripet lagstiftning som stimulerar till ett tillhandahållande av tjänsterna på konkurrenskraftiga villkor, kunna bidra till att förverkliga en övergripande politik för bredband åt alla? Är det lämpligt att använda strukturfonder, regionala öppna fibernätssystem och åtgärder för att stimulera efterfrågan som exempelvis stöd till inköp av abonnemangsutrustning, utbildning eller åtgärder för att göra konsumenterna mer medvetna om bredband? Vilka fördelar och nackdelar har skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i förhållande till andra instrument som kan användas för att genomföra politiken för bredband för alla? Hur kommer detta sannolikt att påverka aktörerna på området, den sociala och territoriella sammanhållningen, sysselsättningen, investeringarna, innovationsförmågan och konkurrensen? Lagstiftning som verktyg har diskuterats inom ramen för EU:s meddelanden om e- Inkludering 2 och e-tillgänglighet 3 när det gäller personer med funktionsnedsättning. Det finns artiklar både i Users Right-direktivet och i AV-direktivet som omfattar tillgänglighet. EU:s strategi som Handikappförbunden stöder handlar om att bygga in krav på tillgänglighet i flera direktiv eftersom det omfattar både innehåll och distribution/infrastruktur. Lagstiftningen behövs för att det handlar om rättigheter och lagstiftning har använts länge i USA så ska EU tävla med USA och Japan på IKTmarknaden behövs samma utgångspunkter i Europa som där. Mandat är ytterligare ett instrument för EU att via standardiseringsorganen få fram krav på

4 tillgänglighet till IKT så att de kan ställas i offentlig upphandling. Tanken är att marknaden då får anpassa sig efter förutsättningar att IKT-produkter och tjänster ska kunna användas av människor med funktionsnedsättning. EU:s olika program för forskning och utveckling kan utnyttjas i högre utsträckning för att styra utveckling av teknik med design för alla perspektiv. Ytterligare ett område för att uppmuntra utvecklingen är att använda det så kallade spektrum utrymmet för att inspirera till utveckling av billiga användbara samhällstjänster med perspektivet design för alla. Ju bättre, mer användbara och billiga tjänster desto fler användare. Sysselsättningen för personer med funktionsnedsättningar skulle kunna öka om produkter och tjänster utvecklas med principen design för alla. Det skulle vara enklare att flytta inom EU. (b) Hur kan en eventuell utvidgning av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster till att även omfatta bredband, en mer dynamisk tolkning av begreppet funktionellt tillträde till Internet eller en mindre enhetlig tillämpning av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster samexistera med behovet att säkra en enhetlig politik på den inre marknaden och att motverka snedvridning av konkurrensen? Det tycks inte vara några problem på den amerikanska marknaden som har lagstiftning varför skulle det innebära snedvridning av konkurrensen på den europeiska? Det kanske krävs olika lösningar men det går uppenbarligen att kombinera lagstiftning med konkurrens på lika villkor. En anpassning av lagstiftningen inom EU skulle rentav främja konkurrenskraften för europeiska företag genom att tillgängligare mer användbara tjänster utvecklas och kan säljas både inom och utanför Europa. Enhetliga marknadsförutsättningar inom EU torde främja konkurrensen inom Europa. (c) Är det lämpligt att föreskriva en särskild hastighet eller ett särskilt hastighetsspektrum för begreppet bredband eller att aktualisera begreppet funktionellt tillträde till Internet? Är det lämpligt att hastigheten ligger på mellan 1 och 2 MB/s för att säkra god kvalitet på tjänsterna och säkra att medborgarna kan ta aktiv del i samhällslivet? Det är nog svårt att sätta en exakt nivå. Det som är funktionellt för en är det kanske inte för en annan. Vissa tillgänglighetslösningar kräver hög kapacitet, medan andra inte behöver någon. Därför är det viktigt att ta hänsyn till individuella behov. (d) Frågan om gemensamma europeiska kriterier och genomförandeordningar för att minimera snedvridningen av konkurrensen bör också diskuteras enligt följande: Vilken grad av majoritetsanvändning krävs för att det ska vara möjligt att åberopa skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster? Svårt med majoritetsanvändning man måste också ta hänsyn till den snabba utvecklingen av till exempel bredband. Vilka villkor och förhållanden bör gälla för definitionen av vilka grupper av konsumenter eller geografiska områden som kan komma ifråga för att gynnas av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster? Svårt att definiera grupper - människor som av olika anledningar inte kan välja alternativ på marknaden måste gynnas. Det kan handla om sociala, ekonomiska och geografiska faktorer samt givetvis funktionsförmåga och hälsa. Om en liten grupp människor utestängs då handlar det om diskriminering. Hur kan man bäst säkra att utsatta grupper (funktionshindrade och äldre användare) ges tillträde och möjlighet att använda e-kommunikation på samma villkor som majoriteten av användarna? Sträva efter att i första hand stimulera till design för alla och funktionshinderperspektiv i all teknikutveckling, men när det inte är möjligt ska det finnas assisterande tekniker som helst kommunicerar med generella lösningar. Det 4

5 gäller därför att inkludera de behov som personer med funktionsnedsättningar har redan från början i teknikutveckling. Finns det anledning att fortsätta att låta kraven på användarregister och telefonautomater omfattas av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster? Är det, analogt med telefonautomater, lämpligt att utvidga skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster till att även omfatta anslutningspunkter till andra e-kommunikationer (som till exempel wifi-kiosker)? Ja. Kraven på användarregister och telefonautomater bör finnas kvar samtidigt med utvidgande av andra anslutningspunkter till e-kommunikationer. Konsumenterna måste ha rätt att själva välja kanal. På vilka kriterier bör de företag som tillhandahåller de samhällsomfattande tjänsterna väljas ut och vilken omfattning bör skyldigheten ha? Viktiga kriterier är kompetens om tillgänglighet och användbarhet och att företagen kan redogöra för hur man säkerställer en nära dialog med slutanvändare i utvecklingen. Vilken institutionell struktur krävs för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster och vilken roll bör lagstiftarna ha? Lagstiftarna ska skapa förutsättningar och ansvara för att det finns system för att följa upp implementeringen av lagstiftning tydliga beställare. Institutioner (olika) ska implementera, främja och övervaka lagstiftningen. Både lagstiftare och institutioner ska säkerställa dialog med intressenter både forskare, marknadsaktörer och konsumenter. Vilka kostnader kommer de samhällsomfattande tjänsterna sannolikt att ge upphov till och vem ska stå för kostnaderna? Vilken omfattning bör finansieringen och ersättningsordningarna ha och vilka gränser bör sättas upp för dessa, vilket bör förhållandet vara mellan finansiering med till exempel skattemedel och finansiering via fonder för samhällsomfattande tjänster och hur ser man bäst till att reglerna om statligt stöd iakttas? Så långt det är möjligt bör man använda instrument som krav i offentlig upphandling för att marknaden ska fungera. När det inte fungerar måste man hitta alternativ. Fonder kan vara intressant att undersöka närmare om kan fungera som incitament till samarbete mellan intressenter för att hitta gemensamma lösningar när marknaden inte fungerar. Från Handikappförbundens sida är det viktigt att medborgare har tillgång till olika sätt att kommunicera både som producent och som konsument. Det är därför oerhört viktigt att tänka funktionshinderperspektiv redan i början av utveckling och användning av ny teknik och kommunikationsvägar. Det är lika viktigt att en kanal inte blir den enda kommunikationsvägen för medborgare utan att det finns möjligheter för medborgaren att välja så att det inte är marknadens förutsättningar som styr utan människors förutsättningar att kommunicera Handikappförbunden ser fram emot att regeringen tar ansvaret för att vara motor i utvecklingen för att inkludera personer med funktionsnedsättning i det digitala samhället. HANDIKAPPFÖRBUNDENS SAMARBETSORGAN - 43 handikappförbund i samverkan Örjan Brinkman Generalsekreterare 5

6 Bilaga om Mänskliga rättigheter Samhällsomfattande tjänster omfattar medborgares förutsättningar att kommunicera på lika villkor vilket är grundläggande för delaktighet i samhället och för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden inom ramen för FN:s konventioner för mänskliga rättigheter. Sverige har undertecknat FN-konventionen för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen berör samhällsomfattande tjänster på flera sätt. I artikel 8 krävs att staterna vidtar omedelbara, ändamålsenliga och effektiva åtgärder för att medvetandegöra om det som kan kallas medborgarperspektivet - att funktionshinder uppstår på grund av hinder i samhället. Samtliga riksdagspartier ställde sig redan 2000 bakom ett perspektivskifte i propositionen Från patient till medborgare (Prop 1999/2000:79). I artiklarna 9, 21 och 30 beskriver FN tillgänglighet till information, kommunikation och medier kopplat till bland annat yttrandefrihet. Det gäller inte bara anpassningar av innehåll utan även att utveckla design, produktion och distribution i ett tidigt stadium så att det blir tillgängligt till en så låg kostnad som möjligt. Konventionen betonar också generellt samråd med handikapporganisationerna i artikel 4.3. Länk till mer information: 6