1. Inledning. 1.1 Uppsatsens föremål m m. Bakgrund

Transkript

1 1. Inledning 1.1 Uppsatsens föremål m m. Bakgrund Den 5 november 1634 utfärdade drottning Christinas förmyndarregering fullmakt för Jönköpings hovrätt att efter Sveriges lag och rättegångsordinantian "citera, uptaga och dömma / resolvera, concludera, revidera, arrestera, confiscera och hwad nampn sådant mehr hafwa kan". i Rikets fjärde hovrätt hade sett dagens ljus, och dess förste president blev friherre Johan Skytte af Duderhof, bl a inrättare av skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet, vars innehavare idag är Leif Lewin. Skytte blev alltså president över samma hovrätt som 29 år senare skulle komma att döma hans sonson Gustaf Adolf Skytte till döden för sjöröveri. Hovrättens upptagningsområde var från början Västergötland, Östergötland, Dalsland, Värmland, Småland och Öland. Genom freden i Brömsebro 1645 förpantades Halland från Danmark till Sverige på 30 år, och landskapet lades då under Göta hovrätt. År 1658 lades även de genom freden i Roskilde erövrade provinserna Skåne, Blekinge och Bohuslän till hovrättens jurisdiktion. Föremålet för uppsatsen är Göta hovrätts förhållande till och behandling av de skånska målen ca Med "skånska mål" förstås mål från Skåne, Halland och Blekinge, men vid något tillfälle har exempel hämtats även från Bohuslän. Överhuvudtaget bör det observeras att uttrycken "svensk" och "dansk" ibland inbegriper Skånelandskapen, ibland inte. Vilket torde framgå av sammanhanget. Den skrivna svenska lagens otillräcklighet tillsammans med en mycket fri rättskällelära gjorde att hovrätterna i rent svenska mål kunde låta sig inspireras av utländska rättskällor, t ex den romerska rätten i form av Corpus Juris Civilis. I de skånska målen tillkom den omständigheten att Skåne, Halland och Blekinge i de två fredsfördragen mellan Sverige och Danmark 1658 respektive 1660 tillförsäkrats rätten att även fortsättningsvis leva under sin gamla danska lag. Vi ska undersöka om hovrätten respekterade det, och hur man tillämpade den danska och svenska rätten. Som vi kommer att se nöjde sig emellertid inte hovrätten med att bara vara en passiv domare, utan ingrep i och kontrollerade det skåneländska rättslivet. Främst undersöks alltså den svenska och danska rätten. Några ord kommer ändå att läggas på Guds lag, författare och andra rättssystem. Emellertid kommer någon romersk rätt inte att undersökas. Det är arbete nog att hålla ordning på två rättssystem, och ett tredje hade blivit för mycket. Angående den romerska rätten kan hänvisas till Stig Jägerskiöld, som dock bör tas med en liten nypa salt, se nedan avsnitt 1.2. Uppsatsen innehåller även ett avsnitt om hovrättsledamöternas utbildning. Dessa uppgifter är av värde då det gäller att förstå de influenser som påverkade dem, även om deras egna kritiska tänkande inte får försummas. Flertalet hade också en tid studerat utomlands, främst i Holland. Genom freden i Roskilde 1658 avträddes bl a Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm för evigt till Sverige. Skåne, Halland och Blekinge inordnades i ett generalguvernement under greve Gustaf Otto Stenbock. De fyra län som fanns i Skåne under den danska 1

2 tiden kvarstod fram till 1661, då Malmöhus och Kristianstads län bildades. Blekinges två län förenades och lades under Kristianstads län, och även Hallands tre län sammanfördes till ett. Stenbock förblev generalguvernör till 1664 då han efterträddes av friherre Gustaf Banér. Mellan 1669 och 1676 var generalguvernementet upphävt, men återupprättades under friherre Fabian von Fersen på grund av krig. Friherre Göran Sperling var guvernör och greve Johan Gyllenstierna af Björksund och Helgö var generalguvernör , varefter friherre Rutger von Ascheberg blev generalguvernör över Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Göteborg, med residens i Halmstad. Bornholm bildade 1658 ett eget guvernement under Johan Printzensköld, vilken mördades av revoltörer i Rönne den 8 december Bornholm återgick till Danmark genom freden i Köpenhamn Den 13 februari 1660 avled Carl X Gustaf och den faderlöse 4-åringen Carl XI upphöjdes till konung. Fram till Carls myndighetsförklaring den 18 december 1672 styrdes riket av en förmyndarregering under änkedrottningen Hedvig Eleonora. 1.2 Forskningsläge Det finns inget verk som ingående behandlar förevarande problem. Däremot finns en mängd arbeten som behandlar försvenskningen av skånelandskapen i rättsligt, politiskt och kyrkligt hänseende. Knud Fabricius verk Skaanes overgang fra Danmark til Sverige har varit värdefullt, men dessvärre är Fabricius stundtals litet slarvig med fakta. Yngve Bogren har t ex i Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och Bohuslän påvisat felaktigheter i Fabricius verk. Mycket av litteraturen kring försvenskningen av Skånelandskapen tycks också vara präglad av det som varnas för redan i domarreglerna 16:14: Det man gärna ser, där vittnar och håller man gärna med. Från Ellen Fries uppfattning om försvenskningen av Skåne som "bland de viktigaste kulturbragder, som sextonhundratalets Sverige genomfört" och att införandet av svensk lag väckte "idel belåtenhet" till regionrådet Rolf Tufvessons fantasier om etnisk rensning. ii Ytterligare en som den nämnda domarreglen passar in på är Stig Jägerskiöld. Hans verk Studier rörande receptionen av främmande rätt i Sverige under den yngre landslagens tid (1963) har förvisso lämnat värdefulla bidrag till förståelsen av det romerskrättsliga inflytandet i Sverige under 1600-talet, men har ändå av Ole Fenger i Tidsskrift for Retsvidenskab1965 fått välförtjänt kritik för ensidighet och för att ibland dra självsäkra slutsatser på ett mycket magert material. Dessutom är titeln missvisande, då det som avhandlas är främst det romerskrättsliga inflytandet under 1600-talet. Icke desto mindre är det dock som sagt en viktig pusselbit i kännedomen om den romerska rättens inflytande. Även August Hallenbergs båda arbeten förtjänar ett omnämnande. Trots att de främst har karaktären av hembygdskrönika innehåller de också goda avsnitt om rättsväsendet i Blekinge. Hallenberg har använt material från bl a riksarkivet och Göta hovrätts arkiv. Arbetet är objektivt och tar fram både goda och dåliga aspekter av det svenska styret. Rudolf Thunanders verk Hovrätt i funktion behandlar enbart Småland, men har varit till stor hjälp vid jämförelser mellan behandlingen av de skånska och de svenska målen. 2

3 Svea hovrätt inrättades genom rättegångsordinantian av den 10 februari 1614 och rättegångsprocessen av den 23 juni Oavsett var inspirationen till hovrättsinsitutet kommit från är Göta hovrätt mycket medveten om sitt historiska arv. I en informationsbroschyr från 1997, författad av dåvarande hovrättspresidenten Lars Åhlén, sägs att hovrätterna inrättades för att dels avlasta konungen, dels "bli ett fullgott alternativ till den inflytelserika domstolen i Hansestaden Lübeck, Oberhof, för invånare i de nya provinserna i Tyskland och Baltikum". iii 1.3 Källor och metod På grund av bristen på tryckt material har mestadels otryckta källor använts. Göta hovrätt är den enda hovrätten i riket som själv har hand om hela sitt arkiv, vilket alltså finns i Jönköping, och där er författare tillbringat många dagar, vilka lättats upp tack vare den mycket trevliga och tillmötesgående personalen därstädes. Underställda brottmål (Criminalia) finns i serien E VAA, där dock en lucka finns mellan 1675 och Criminalian är också värdefull eftersom där finns underrättens dom och olika skrivelser från t ex guvernörer, landshövdingar och parter. Tvistemål finns i serien B VA och är komplett för ifrågavande period. Under kriget mellan Sverige och Danmark var det dock försvinnande få mål från Skånelandskapen som avgjordes. Åren finns t ex inte en enda dom i något mål från Skåne, några enstaka från Blekinge, och bara en handfull från Halland (mest Varberg). Samtliga domböcker från tidsperioden har gåtts igenom. En majoritet av målen från Skåne har undersökts närmare, och en god del av målen från Halland och Blekinge. Hovrättens protokoll har också varit av mycket stort värde avseende processens yttre händelseförlopp m m. Tyvärr är de under 1660-talet ofta mindre värdefulla när det gäller att försöka tränga igenom domskälen. Oftast anges endast t ex att assessorerna si och så refererat det och det målet, vilket deras vota hela hovrätten alldeles applåderade och biföll. Skiljaktighet anges ofta endast med en notering att den skiljaktige kommer att lämna in sitt votum skriftligen. Vid behandlingen av underställda brottmål är det ytterligt sällsynt att någon annat anges än "Resolverades Criminalia ifrån Skåne". Avseende protokollen har inte alla år granskats fullständigt. Under skånska kriget har det t ex varit meningslöst, då så ytterst få mål avdömdes. Hovrätten försvenskade genomgående danska parters namn. I uppsatsen, förutom i citat, används den försvenskade och normaliserade formen. För svensk och naturaliserad adel följs Elgenstiernas bruk, annars Danmarks adels aarbog. Sålunda blir t ex Suend Nielsen Sven Nilsson och Gustaff Otto Steenbåck blir Gustaf Otto Stenbock. Kvinnan som kallas Dorothea Rosenkrantz blir också alltså Dorte Rosenkrantz. Bokstaven ÿ har regelmässigt, även i citat, omvandlats till y eller ij. Dessutom har ord som i modern svenska hör samman sammanförts, t ex dherpå och inte det ursprungliga dher på. För en del kvinnor har deras efternamn ej stått att finna. De står endast antecknade som t ex Magdalena, sal. Jörgen Anchers. För enkelhets skull har därför makens efternamn använts, och detta indikeras med * första gången de nämns. Om inget annat anges avser 3

4 alla hänvisningar till svenska och danska författningar Sverikes Rikes Lagh-Böker respektive Jüdske Lowbog, förutom för Christian IV:s recess av 1643, där den 1981 tryckta versionen använts. 1.4 Det lärda klimatet i Sverige under stormaktstiden Stormaktstiden sägs omfatta perioden från Gustaf II Adolfs tronbestigning 1611 till Carl XII:s död För vårt vidkommande är perioden ca av intresse därför att de äldsta av Göta hovrätts assessorer fick sin utbildning under 1630-talet (någon enstaka under 1620-talet) och 1685 därför att det betecknar slutet för den danska rätten i Skåne, undantagandes att Skånelagen i teorin liksom övriga landskapslagar var i kraft fram till 1734 års lag, och även undantagandes adelsprivilegierna, varom mera nedan. Det svenska 1600-talet såg juristernas och domstolarnas professionalisering och den sekulariserade naturrättens födelse. Som naturrättens grundare anses Hugo Grotius. Grotius menade att vissa rättsprinciper vore sanna och eviga även om Gud inte fanns, men tillägger att en sådan tanke givetvis vore ett stort brott. Religionen var dock fortsatt viktig och kyrkan en maktfaktor att räkna med. Perioden rymde både europeisering och nationalism. Svenska ynglingar peregrinerade några år i Europa och återvände därefter för att med sin nyförvärvade lärdom tjäna fosterlandet. Många olika rättssystem fanns inom det svenska stormaktsväldets gränser. Tysk-romersk i Tyskland och Baltikum och senare dansk och norsk. Drottning Christina menade 1650 att om den svenska rätten inte räckte till kunde man "se på jus Romanum". Allt eftersom 1600-talet led ökade dock motståndet mot den romerska rätten. Naturrättsliga argument framfördes mot den s k kejsarrätten och i ett fall 1686 i Svea hovrätt konstaterades att den svenska rätten stämde bättre överens med den naturliga lagen än vad den romerska gjorde. iv Fenomenet är egentligen inte särskilt egendomligt: den nymornade stormakten ville göra allt för att bli så lik sina kontinentala kollegor som möjligt, men allt eftersom självförtroendet växte ville man stå på egna ben. Ett exempel på både europeisering och nationalism bjuder oss den märklige Carl Lundius d y. Carl Lundius föddes den 8 mars 1638 i Jönköping som son till hovrättsassessorn med samma namn och hans hustru Vendela Lælia. Lundius studerade juridik och teologi i Uppsala och vid universitet i Tyskland, Frankrike och Nederländerna. År 1674 utsågs han till e o professor i romersk rätt, blev 1677 ordinarie professor i samma ämne och dessutom 1678 professor i svensk rätt, allt vid Uppsala universitet. Han var anhängare av den kontinentala naturrätten och Pufendorfs läror. Trots denna gedigna europeiska och romerska lärdom författade Lundius alster som vänligast kan beskrivas som önskedrömmande och hårdast som ren och skär lögn och förfalskning. I en skrift 1679 menade han att grekerna fått sina lagar från göterna, och i sin berömda avhandling av 1686 framställs Zamolxis som "primus Getarum legislator" - göternas förste lagstiftare. Zamolxis sägs ha levat ca 500 år f Kr och varit lärljunge till den grekiske filosofen Pytagoras. I slutet av 1670-talet ryktades det också att Lundius i sin ägo hade fragment av lagar författade av den hedniske lagmannen Viger spa, de s k Viger spas flockar. Detta manuskript skulle han ha fått av en assessor i Göta hovrätt. 4

5 Lundius var också en trogen anhängare till det karolinska enväldet. På den praktiska juridikens område gjorde han dock en viktig insats i en trolldomskommission för Hälsingland Lundius kritiserade förfarandet och menade att vanliga bevisregler skulle gälla även i dessa mål, och erinrade om att människors fantasi kan leda till att de avger orimliga och motstridiga utsagor. Han manade även till försiktighet och mildhet i dessa mål, trots att enligt egen uppgift Satan själv visade sig för honom. v Det är möjligt att även denna hans inställning till trolldomsmålen var kontinentalt inspirerad. Den åsikten har ju på senare tid framförts att inkvisitionen räddade många påstådda häxor genom dess krav på bevis. Dessutom har undersökningar visat att andelen dödsdomar som utdömdes av inkvisitionen - i vart fall under dess tidigmoderna historia - var någon eller några få procent av alla mål. vi Att inkvisitionen inte motsvarar alla blodtörstiga föreställningar har också visats av Alexander Bonnici: Medieval and Roman Inquisition in Malta (1998) och Ruth Martin: Witchcraft and the Inquisition in Venice (1989). En kollega till Lundius var dennes svåger, Olof Rudbeck d ä, äldre bror till hovrättsassessorn Paul Rudbeck (1675 adlad Rudebeck). Olof Rudbeck författade den välkända Atlantican - i vilken Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, alla folkslags vagga, gudarnas hemvist och utgångspunkten för världens historia - och var liksom Lundius gift med en dotter till borgmästaren i Uppsala Thomas Lohrman d ä. En tredje dotter till Lohrman, Anna, var gift med hovrättsassessorn Nicolaus Sparrman. Dessa tre Lohrmans döttrar var alltså gifta med respektive en son till en assessor i Göta hovrätt, en bror till en assessor i Göta hovrätt och en assessor i Göta hovrätt. Det är tänkbart att Lundius och Rudbecks idéer tack vare dessa släkt- och svågerskapsförbindelser fick fäste även i hovrätten. Som en liten motvikt var Thomas Lohrmans son med samma namn gift med Johannes Schefferus dotter Margareta i bådas andra gifte. De gifte sig dock först 1703, då han var 59 och hon 51. vii 5

6 2. Förhållandena i Skåne under den danska tiden 2.1 Den materiella rätten Eftersom en heltäckade nationell lag infördes i Danmark först 1683 med Christian V:s Danske Lov var rättsbilden i Skåne mycket splittrad med en mängd olika recesser, kompletteringar och dubbelregleringar. Bland de lagar som hovrätten tillämpade fanns följande: Valdemar II:s Jydske Lov från 1240 Christian III:s recess från 1558 Fredrik II:s handfästning från 1559 Fredrik II:s gårdsrätt från 1562 Fredrik II:s recess från 1576 Christian IV:s Rigens Ræt og Deele från 1621 Christian IV:s stora recess från 1643 Samtliga dessa lagprodukter, och en hel del andra, trycktes i en samlingsvolym samma år som Christian IV:s stora recess utfärdades, Att Jydske Lov anses vara den förnämsta lagen är tydligt. Titeln är just Jüdske Lowbog, och den är införd först i verket, vars innehållsförteckning anger att det innehåller "Kong Waldomars II Low med K. Christ. III Receß..." etc. Christian IV:s recess återfinns i senare halvan av verket, men har å andra sidan det mest respektingivande titelbladet. Skånelagen finns alltså inte med. Den finns däremot i det svenska samlingsverket Sverikes Rikes Lagh-Böker. Verket innehåller bl a landslagen, stadslagen, Christinas rättegångsordinantia och flera landskapslagar. Skånelagen bifogades dock först Just den versionen av Skånelagen var utgiven av Johan Hadorph. I Hadorphs förord anges att manuskriptet hade upphittats av landshövdingen i Kristianstads län och Blekinge Magnus Durell, f d vicepresident i Göta hovrätt. Dessutom hade Hadorph meddelats tre andra danska versioner av rikskanslern greve Magnus Gabriel de la Gardie, riksskattmästaren Sten Bielke respektive riksrådet friherre Claes Rålamb, sedermera president i Göta hovrätt. Johan Hadorph inleder företalet till Then Gambla Skåne Lagh med orden "Skåne hafwer af äldste tijderne warit en Ledamot af Götharijket / hwilket sina Råmärke hafwer mitt vthi Öresund...". Christian IV:s recess har också tryckts av Den rettshistoriske kommisjon i Norge Jydske Lov finns på modern danska i Jydske Lov 750 år (1991), vilket är en festskrift till lagens 750-årsjubileum. Att observera är dock att av någon anledning ett lagrum har försvunnit, nämligen andra bokens 25:e kapitel, varför kapitelindelningen därefter haltar. Hovrätten har även accepterat icke tryckt rätt. I ett halländskt mål angående rätt till ett lispund smörränta i Hammarö gård åberopar svarandeparten ett kungl. brev från Fredrik II, "hwilket fast dhet intet finnes i danske lagen infördt, må dhet wähl wara uthgifwet". Brevet befinns dock ej vara tillämpligt då det talar om kronojord och här var fråga om frälsejord. viii 6

7 2.2 Domstolssystemet På landet och i städerna ix På landsbygden fanns häradstingen som lägsta instans, vilka dock för vissa små utbrutna områden ersatts av birkerättens jurisdiktion. Det fanns kungliga, andliga och adliga birkerätter. I städerna fanns bytinget som lägsta instans med byfogden som ordförande. Där fanns också en eller två rådmän, samt i uppenbara mål åtta nämndemän, de s k stockemännen, så kallade på grund av de trästockar de satt på. I tvivelaktiga saker tillkallades istället 15 män. Från dessa underdomstolar överklagades till landstinget. Landstinget var överdomstol för ett landskap. Det fanns alltså ett landsting för respektive Skåne, Halland och Blekinge. Ven hörde till Skånes landstings jurisdiktion. Samma dag som freden i Roskilde undertecknades, den 26 februari 1658, beslutade danske konungen att Ven skulle "som tilforne" lyda under Själlands landsting. x Det var ett uppenbart försök att rädda Ven åt Danmark, ty den 7 maj 1658 utfärdades också förbud för invånarna på Ven att avlägga trohetsed till svenska kronan, "da de med gejstlig og verdslig jurisdiktion h rer og altid har h rt til Sælland". xi Landsting hölls för Skåne i Lund, för Halland i Falkenberg och för Blekinge i Ronneby. Landsdomarresidenset i Lund låg på Allhelgonabacken, d v s där nuvarande Allhelgonakyrkan ligger. Före reformationen låg här ett kloster, Allhelgonaklostret, vilket genom förkortning och missförstånd fick benämningen S:ta Helena kyrka. Efter reformationen indrogs det till kronan och anslogs som landsdomarresidens Det tycks dock ha varit något förfallet. Förfallet började omedelbart efter att gudstjänster slutade hållas. C W Berling omtalar att reparation beordrades 1634, "men hon började dock att efter denna tid mer och mer förwandlas till en ruin". xii Banér menar i juni 1667 att landsdomarresidenset måste repareras omedelbart, annars riskerar det att "ruineras och falla öfwer ända". xiii Under skånska kriget förstördes residenset. xiv Landsting tycks också en kort period i början av 1660-talet ha hållits i Landskrona, vilket även förordnats genom ett kungl. brev av den 13 augusti xv I en hovrättsdom av 1666 talas om att en person blev arresterad då han "waar på hemwägen ifrån landztinget uthi Engellholm", men troligen var detta en engångsföreteelse. xvi Från landstinget överklagades till herredagen, d v s Kungl. Maj:t och riksens råd. Enligt Hallenberg har det aldrig förekommit att ett brottmål överklagats till herredagen. xvii Göta hovrätt ersatte 1658 den danska herredagen. Den 26 oktober 1663 inkommer en supplik från en präst i Dalköpinge, Knut Christensson, som dömts från ämbetet av landsmotet. Hovrätten övervägde om man verkligen var rätt forum för andliga saker. Eftersom enligt dansk lag dessa saker hörde under herredagen "hwilken Herredagh dhenne Kongl. Hoffrätt nu repræsenterar" kunde den upptagas. xviii En del oavgjorda saker har också remitterats från herredagen till Göta hovrätt. xix Vissa städer hade privilegierats på så sätt att de kunde gå förbi landstinget och direkt till herredagen. I dessa städer fanns som överinstans till bytinget en rådstugurätt, bestående av borgmästare och råd. I en förordning av den 6 juni 1586 stadgades att de städer som hade denna s k landstingsrätt endast skulle vara Köpenhamn, Malmö och Ribe. En 7

8 ovanlig förordning gjordes 1649 för Odense. Magistraten och borgerskapet i staden hade hos konungen begärt att få landstingsrätt. Konungen beslutade att domar från bytinget skulle överklagas till borgmästare och råd och därefter till herredagen med förbigående av landstinget. Saker där bönder uppträdde som parter skulle emellertid som förut gå från bytinget till Fyns landsting. xx Processen i Skåne kännetecknades av stor vidlyftighet. I både underrätters och landstingets domar intogs en minutiös redogörelse av rättegångens förlopp och det skriftliga materialet återgavs ordagrant i dess helhet. Det förhållandet kvarstod under den svenska tiden, och ett uttalande av kommissarierna Buschovius, Palm och Wolff 1677 är signifikativt, nämligen att när någon sak överklagas till Göta hovrätt "då äre acterne wuxne till så stort quantum, att referentes mehra arbete hafwa måst ha medh en skånsk process och domb än medh 30 swänska". xxi Adeln Den danska adeln hade betydligt mer vittgående privilegier än den svenska. I 6 art. F2H angavs att adeln skulle njuta sina gods "met Hals / Haand / alle Kongelige Sager / oc all anden Herlighed oc Rettighed / som wi oc vore Forfædre / Konger udi Danmarck offver vore oc Kronens Tienere oc Gods haffver...saa at wi eller vore Fogeder oc Embitzmænd skulle aldelis intet bevare Oß med deris Tienere..." etc. Adelsmannen var alltså verkligen imperator in territoria suo, och hans underlydande bönder var i princip livegna. Visserligen fanns i Sverige fram till reduktionen ett antal greve- och friherreskap - varav det mest kända torde vara det braheska Visingsborgs grevskap - med egen jurisdiktion, men någon generellt erkänd adlig domsrätt fanns inte. Sölvesborgs grevskap - vilket till 1661 innehades av Corfitz Ulfeldt - innehades sedan 1665 av den välkände fältherren greve Carl Gustaf Wrangel. Wrangel gjorde anspråk på hals- och handrätt över grevskapets bönder, något som inte bifölls. Samma villkor gällde för Sölvesborgs grevskap som för övriga grevskap i riket. xxii 8

9 3. Försvenskningen av Skånelandskapen 3.1 Inledning Genom freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 förpantades Halland på 30 år till Sverige och dessutom avträddes Jämtland, Härjedalen och Gotland för evigt till Sverige. I kyrkligt hänseende hade Jämtland, men inte Härjedalen, alltid hört till ärkestiftet i Uppsala. Därför var även flertalet präster av svensk härkomst, och även i övrigt var förbindelserna med Sverige livliga. Redan den 10 oktober 1645 förordnades därför att Jämtland och Härjedalen skulle läggas under Västernorrlands lagsaga och att mål härifrån skulle avgöras efter "Sveriges lag och laga stadgar". xxiii Gotland införlivades med Kalmar läns och Ölands lagsaga. Även om Halland bara förpantades till Sverige kan man misstänka att den svenska avsikten var att behålla provinsen även härefter. Åtgärder för att knyta samman Halland och Sverige vidtogs också ganska snart. I en instruktion av den 14 januari 1646 för en kommission till Halland förklarades att hallänningarna "må medh maneer, dragas lijka som siefkraffd till Swenske Ordningar, Tullar, Contributioner och annat sätt att lefua", och att kommissarierna skulle "draga dem der hän, att dee sådant sielfwe åstunda". Halland lades - i enlighet med fredsfördraget - i kyrkligt hänseende under Göteborgs superintendentia. xxiv Det förordnades också 1646 att salt som inskeppades till Halland och Gotland skulle vägas efter deras gamla viktsystem "så länge och til deß Hennes Kongl. Maj:t kan få låta justera Måhl och Wigten, och giöra den lika med den Swenske", att tobak skulle skeppas av Compagniet "aldeles och lika som här i Swerige" och att halländska fartyg skulle förunnas "den Swenska Tollfrijheten". xxv Genom frederna i Roskilde och Köpenhamn 1658 respektive 1660 avträddes bl a Skåne, Halland och Blekinge för evigt till Sverige. Även om fredstraktaterna stipulerade att de nya landskapen skulle fortfara att leva under dansk lag har man från svensk sida aldrig avsett att det skulle vara för alltid. Man gjorde också allt för att ge sken av att det rörde sig om återvunna, inte erövrade, provinser och stödde sig då på de ca 30 år under talet som Magnus Eriksson regerade över Skåne. De gamla landsdomarna har snart ersatts av svenskar. Dock verkar de vice landsdomarna till största delen ha varit danskar. 3.2 Personell försvenskning Landsdomarna xxvi I december 1646 utsågs assessorn vid Svea hovrätt Göran Sparre af Rossvik till landsdomare i Halland. xxvii Den förste svenske landsdomaren i Skåne var landshövdingen friherre Claes Banér (yngre bror till Gustaf Banér). Exakt när han utsågs är obekant, men han omtalas som landsdomare i ett kungl. brev av den 17 januari xxviii Efter att denne 1661 utsetts till landshövding över Kalmar län och Öland övertogs landsdomarsysslan av kammarherren friherre Anders Lilliehöök. xxix På grund 9

10 av besparingssträvanden hade landsdomartjänsten 1661 kombinerats med en assistensrådstjänst vid generalguverne-mentet. Detta gav upphov till vissa problem eftersom Lilliehöök då också måste ha en bostad i Malmö. Lilliehöök hade både av Stenbock och malmömagistraten blivit lovad att få överta det hus som översten von der Wijk bodde i när det blev ledigt. Eftersom andra också var ute efter det tillhölls magistraten av Stenbock att laga så att Lilliehöök inte prejudicerades. xxx När Lilliehöök ett halvår senare fortfarande inte hade fått någon bostad i Malmö beslutade Stenbock att han "interimswijs" kunde bo i presidenten Albrekt Svanenbergs hus, "effter den andre ändå intet ähr här". xxxi Då Lilliehöök övergått till landshövdingeämbetet i Östergötland blev Ulf Ulfsson Bonde landsdomare Ulf Bonde var yngre bror till assessorn och hovrättsrådet i Göta hovrätt Tord Ulfsson Bonde xxxii och syssling med assessorn därsammastädes Thor Bonde. xxxiii Ulf Bonde var landsdomare , med undantag av tre veckor 1677, då burggreven i Malmö Gilius Giliusson Ehrenberg förrättade sysslan fram till sin död vid 55 års ålder. Bonde efterträddes av Peter Crusebjörn, som tills dess hade varit landsdomare i Halland, och 1680 blev det även i Blekinge. Då landsdomaren 1683 ersattes av det svenska ämbetet lagman utsågs friherre Herman Hermansson Fleming af Liebelitz härtill. Redan den 15 maj 1658 övertog Peter Duréel (halvbror till vicepresidenten Magnus Durell och kusin med Peter Crusebjörn) landsdomarämbetet i Blekinge efter Thomas Willumsen. Thomas Willumsen hade endast drygt fyra månader dessförinnan övertagit sysslan från sin far, Willum Thomesen, vilken varit landsdomare i Blekinge sedan xxxiv Båda dessa har dock tydligen stannat kvar som ett slags vice eller biträdande landsdomare. De blev dock inte långvariga. I april 1663 inkommer Peter Duréel med en skrivelse till hovrätten i vilken han omtalar att han under krigstiden inte själv varit i Blekinge men befallt landstingssekreteraren Thomas Willumsen att hålla landsting om fadern var förhindrad. Willumsen hade dock gått förbi fadern och hållt landsting i alla fall, och bl a dömt i en dråpsak från Sölvesborg, "och rymmer så dhermedh till dhe danske". Hur han dömde är okänt, men båda parter var missnöjda med domen. Duréel begärde att hovrätten skulle ta upp saken, men Duréel hänvisas till att själv döma såsom ordinarie domare. xxxv Även Willum Thomesen har flytt till Danmark. Då en supplik den 7 oktober 1662 inkommer med klagomål över att Willum Thomesen ändrat en 15 år gammal häradstingsdom säger hovrätten att Thomesen är "wijken här uthur Rijket till Danmark". xxxvi Då Peter Duréel 1666 utsågs att efterträda sin bror på landsdomarposten i Halland efterträddes han av Nikolaus Skunck. Efter Skuncks död den 4 december 1676 var protonotarien vid Lunds universitet Olof Silnecker landsdomare januari Blekinges siste landsdomare var Peter Crusebjörn, som även blev landskapets förste lagman Silnecker utsågs 1680 till landsdomare i Halland, och var också lagman därsammastädes. 10

11 Till landsdomare i Bohuslän utsågs 1658 östgöten Carl Pommerenning, och den berömde Georg Stiernhielm blev landsdomare i Trondheims amt. Guvernören över Bohuslän, friherre Harald Stake, säger i sin ämbetsberättelse för åren att han beflitat sig om att till underdomare utse lagfarna personer, "och hällst af wår egen Suenske nation". xxxvii Alldeles utan knot har det tydligen inte gått. I Kungl. Maj:ts resolution för ridderskapet och adeln av den 17 september 1668 sägs i _ 30 att adeln i Bohuslän skulle "niuta then Lag / Recess, och Kyrckio-Ordinantz till godo / som tilförende hafwer warit" och att Kungl. Maj:t skulle besluta särskilt över "thet som ther emot förmenes wara handlat". xxxviii Flera personer förekommer också i domar med titeln vice landsdomare, nämligen Claus Sparre, Jörgen Krabbe, Magnus Svave och Lars Broman i Skåne och Mogens Mormand i Halland. De tre första och Mormand var alla infödda och Broman svenskfödd. Med tanke på att ingen vice landsdomare fanns upptagen på staten, och att de var förhållandevis många under få år, kan kan sluta sig till att det inte fanns någon fast vice landsdomartjänst, utan att han tillsattes när behovet uppstod. Titeln tillförordnad landsdomare vore alltså mer korrekt än vice landsdomare. Den t f landsdomaren utsågs av den ordinarie landsdomaren själv. xxxix Landsdomarna stod under Göta hovrätts tillsyn. I den nämnda resolutionen för ridderskapet och adeln av 1668 stadgades i _ 12 att "Om Landzdomaren i Skåne uthi något icke fullgiör sin Embetes plicht / tå äger Hof-Rätten i Jönckiöping honom tiltahla och ther til hålla / och stånde för thy ther sammastädes til swars". Detsamma gällde för landstingsskrivaren om han bröt mot Christian IV:s recess och befattade sig med förbjudna ämbeten samt även häradsfogdar som bosatte sig i städerna eller arbetade i fler härader än ett. xl Redan dessförinnan har dock hovrätten hållit ett vakande öga på landsdomarna. Landsdomaren i Blekinge Peter Duréel för-tändigas i en dråpsak 1662 att "här effter i sådane och andre måhl, sitt Embete i noga acht taga, han emot skääl sampt lag och Recesserne icke dömer, sigh och parterne till beswär och omkostnader". Duréel hade felaktigt dömt Gisle Persson till döden för ett påstått dråp, som visade sig vara begånget i nödvärn. Duréel tillhålls också att vara försiktigare i saker som angick liv och välfärd. Hovrätten säger också att man för denna gången icke ålägger Duréel något straff. xli I en skrivelse 1665 tillhålls samme Duréel - efter att klagomål inkommit från landshövdingen Håkan Nilsson Skytte över en friande dom mot snapphanen Silltorpa- Carl - att tillse att justitien under hans jurisdiktion "oförhinderligen blifwa administrerad, och sådanna betiente dher till brukadhe, som bestå af godh skickeligheet". Duréel var dock uppenbarligen inte den störste syndaren. I Skyttes relation sägs att många klagomål inkommit gentemot landstingsskrivaren Willum Thomesen och dennes "galenskap och utheblifwande". xlii Som synes har dock Duréel varit något av en slarver. År 1674 klagar hovrätten över att ingen specifikation på fångar inkommit från Duréel - nu i Halland - på grund av att inget landsting hållits. Emedan "sådant intet ähr förswarligit" tillhålls landsdomaren att han ska "påminna sig sin ämbetes skyldighet och draga dhen tillbörlige försorg om Landztingen, att Justitien af brist och mangel på dheß tijdige förwaltande icke måtte lidha något mehn och hinder". xliii 11

12 Den 7 oktober 1675 behandlar hovrätten en brottmålsrannsakning från Bräkne härad i Blekinge över tjuven Per Svensson. Rannsakningen har sänts in av en Philip Dan. Holmer (1673 hoppman på Sölvesborg xliv - i övrigt okänd), som också anhåller att saken måtte upptagas av hovrätten "Emedan Landsdommaren Nic. Skunck på een lång tijdh skall hafwa sigh medh sitt Embetes försummelse ifrån orten uthi Stockholm afhållit. Skunck ursäktar sig på grund av "åthskillige hinder och processer i Stockholm" och säger att han utsett majoren Henrik von Krefelt och Johan Printz till vikarier, vilka lovar att inställa sig. Hovrätten påminner sig "tillförne wara uthi Collegio practicerat, att Criminalia är ifrån förste instantien här immediate upptagne och afdömde", och för att fångarna inte ska undgå sitt straff levereras rannsakningen till fiskalen att referera. xlv Övriga tjänstemän Redan i maj 1658 förklarade Carl X Gustaf att svenska män borde tillsättas som borgmästare i Skånes städer. xlvi Den 12 maj 1658 utsågs också Arnold du Rées till borgmästare i Ronneby. Du Rées var född i nederländska Haarlem, men kom som 10- åring till Sverige. Du Rées var borgare och handelsman i Göteborg och Stockholm och sedermera 1664 kommissarie vid fästningarna i Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Göteborg samt justitiepresident i Karlshamn och Ronneby. xlvii Därutöver utsågs Paul Rudbeck, sedermera hovrättsassessor i Jönköping, i juni 1658 till borgmästare i Rönne på Bornholm. xlviii Staden Kristianopel fick 1661 också en svensk borgmästare i form av Anders Christoffersson. xlix Helsingborgs förste svenske borgmästare var den tidigare syndikusen därsammastädes Anders Ekebohm, som av Kungl. Maj:t utsågs till justitieborgmästare Den av borgerskapet utsedde borgmästaren, rådmannen Bengt Pihl (1675 adlad Pihlcrona - ej introducerad), kunde dock enligt regeringen kvarstå som stadsborgmästare. l Den 29 maj 1658 utses syndikusen i Göteborg häradshövdingen Lars Broman till burggreve i Malmö, men tillträdde först i slutet av Burggreveämbetet var nytt för Malmös del, och skulle fungera som ett slags överborgmästare och representera Kungl. Maj:t. Enligt artikeln i SBL var Broman "en utpräglad danskfiende" och ansåg den skånska adeln högst opålitlig. li Efter Bromans död 1667 var burggrevetjänsten vakant fram till 1671 då Gilius Ehrenberg utsågs härtill. Ehrenberg utsågs 1677 till landsdomare, varefter tjänsten helt indrogs. lii I ett nedan (avsnitt 7.5, s 56) omtalat mål vid Malmö rådstugurätt mot Nils Mörck och Gustaf Skarp hade Mörck i rådstugurätten visat sidvördnad gentemot rätten genom att bl a säga att de kunde göra vad de ville med honom och blev då förmanad att vara hövlig, "der honom langt från något skulle hända än huadh Gudz och werdzlig lag, så och dommarereglor anmähla". liii Det är troligt att hänvisningen till domarreglerna kommer från ordföranden, den svenskfödde burggreven Gilius Ehrenberg. I enlighet med Gustaf II Adolfs stadga om städernas administration av 1619 beslöt Carl X Gustaf också att en syndikus skulle tillsättas i städerna. För Malmös del tillsattes den förste syndikusen Den som fick bekläda ämbetet var Daniel Faxell (adlad 12

13 Cronmarck , samma dag som hans 18:e och sista barn, dottern Hedvig Sofia, föddes). Faxell var värmlänning och befryndad med Lars Broman på så sätt att Broman var gift med Faxells moster, och hade i början av 1661 utsetts till rådman i staden. Då Faxell 1667 blev Malmös förste svenske borgmästare utsågs svensken Lars Persson Törnschiär till hans efterträdare. liv Den förste svenske borgmästaren i Kristianstad blev Johan Nilsson Någon syndikus utsågs däremot inte i Kristianstad. Då det ryktades att f d borgmästaren i Sölvesborg Lars Ibson skulle utses till syndikus menade magistraten att det var onödigt på en så liten ort. Ibson blev 1665 borgmästare i Kristianstad. lv Någon påtaglig försvenskning av stadsstyrelserna var det ändå inte fråga om. Av de fjorton rådmän som tillsattes i Malmö var endast fyra svenskfödda. lvi Den 25 februari 1662 inkom till hovrätten en skrivelse från borgmästare och råd i Ronneby. Man ber bl a om hovrättens godkännande av deras nye byfogde, smålänningen Per Håkansson Novallius. Hovrätten meddelar dock helt enkelt att om borgmästare och råd inte anser sig av egen myndighet kunna utse en sådan får de söka generalguvernörens eller landshövdingens tillstånd. lvii Byfogden i Malmö tycks emellertid ha varit dansk länge. Byfogden Petter Carstensson efterträddes 1672 av sin svärson Petter Stenselsson, som även varit t f byfogde under svärfaderns sjukdom. lviii Byfogden var som nämnts ordförande i bytinget, men agerade också som åklagare i rådstugurätten. Även andra uppgifter låg på honom. I januari 1661 hade det t ex klagats på att det fanns många "lætferdige Qwindfolch fra Kiöbenhafn" i staden, varför Petter Carstensson hade låtit kalla upp 29 kvinnor på rådhuset för förhör inför magistraten. Det rörde sig om kvinnor födda i bl a Lolland, Ålborg, Bohuslän, Halmstad, Börringekloster, Ystad och t o m en kvinna som påstods vara född i Sverige. För många av dem gick det som för Maren Ollesdatter från Jylland, som blev "forelagt at reise fra byen igien till Kiöbenhafn, inden 3 dage, eller siden straffis med halßjernit". lix Även i januari 1662 skedde sådana förhör, denna gången uppfordrade av borgmästare och råd. Förhören avsåg inte mindre än 91 kvinnor och pågick under fyra dagar. lx Byfogden fick också i uppdrag att tillsammans med rådmannen Lars Kofoed och en murarmästare visitera samtliga eldstäder i staden. lxi 3.3 Rättslig försvenskning Processrättsligt Ett flertal städer fick s k landstingsrätt efter Landskrona fick sådan rätt 1660, Varberg 1666, Karlshamn vid dess grundande 1668 och Ystad Nu skulle dock givetvis inte överklaganden gå till den danska herredagen, utan till Göta hovrätt. Redan 1648 hade Halmstad fått denna rätt, och överklagande kunde ej heller ske om inte tvisteföremålets värde översteg 300 dlr smt. För Malmös del, som fick sin landstingsrätt bekräftad 1658, blev summa appellabilis 50 dlr smt, vilket var detsamma som i rättegångsprocessen. lxii Den enda stad som inte fick landstingsrätt var alltså Lund. Borgmästare och råd i Lund var dock uppenbart missnöjda härmed, ty efter det att Ystad fått sådan rätt beklagar de sig hos hovrättens vicepresident Magnus Durell och begär 13

14 information om de allena "mehr än uthi andre städer i Skåne" ska försvara sina domar i både landsting och hovrätt eller om de ska appellera direkt till hovrätten även utan resolution från Kungl. Maj:t. lxiii I det ovan omtalade brevet av den 25 februari 1662 från borgmästare och råd i Ronneby meddelas också att de erhållit Kungl. Maj:ts resolution av den 14 december 1660 att appellationen från deras rätt skall "immediate skee under dhenne Kongl: Rätt", dock att summa appellabilis är 300 dlr smt. Hovrättens svar blir att borgmästare och råd skall "såsom andre Swänske städer" sända in sina privilegier. Dessa inkommer också den 5 juni lxiv Som redan nämts skulle överklaganden från bl a Kristianstad gå direkt till hovrätten. Hovrätten har dock varit en smula osäker. Den 17 oktober 1662 inkommer en supplik från Peder Lauritsson och Anders Kjellsson där de ansöker om stämning på borgmästare och råd i Kristianstad, och bifogar även "ett Concept huru stämbningen skall wara ställt". Hovrätten beslutade att först förhöra sig "om saken är immediate hijt anhörigh ifrån Stadzrätten i Christianstadh eller om dhen icke först bör för landztinget uthföras". Sekreteraren skulle därför fråga landsdomaren Anders Lillehöök, som var i Jönköping för två andra mål, hur det förhöll sig. Påföljande dag kunde så sekreteraren meddela att han fått besked från Lilliehöök att "Christianstadz privilegier förmå, att Rättegångssakerne gå immediate dher ifrån och under Konungen", varefter stämning beviljades. lxv Att överklagande skulle ske direkt till hovrätten har inte alltid setts som ett privilegium. Redan 1663 och 1664 försöker magistraten i Malmö dra sig undan skyldigheten att vid överklagande inställa sig i hovrätten och försvara sin dom, som skulle ske efter dansk lag; se 8 art. C3R där det talas om att instämma "Herritz Fogeden met samme sin Dom" och "Landstings Dom / met Landsdommeren". Magistraten får dock till svar att det ingalunda går för sig, "såsom sträfwandhe emot Dansk lagh". Som svar på Daniel Faxells supplik att de måtte tillåtas att använda ombud säger hovrätten att det går för sig, "Män dhet öfrige, utan Fullmechtigh och igenom Skrifwelße allenast att swara, hafwer I icke tillförende begierat, mycket mindre Kongl. Rätten bijfallat och effterlåtit". lxvi Det sista var inte alldeles korrekt. I början av 1663 hade man nämligen tillåtit det i en sak från Malmö mellan Magdalena Ancher* och Cecilia Rasmusson*. Hovrätten diskuterade förvisso om inte borgmästare och råd skulle inställa sig genom fullmäktige "effter dansk stijl", men kom fram till att det räckte med deras skriftliga förklaring. lxvii Även på 1670-talet har hovrätten godkänt att underdomaren inte hade stämts. Man har dock säkerligen inte velat ge någon generell rätt härtill, utan velat avgöra det från fall till fall. Samtliga städer i Skåne, Halland och Blekinge begärde vid riksdagen 1668 "at medh appellationer och wädiande / emoot Borgmestare och Rådz Domar / må ther å orthen lika föröfwas som här i Swerige efter Processen hafwer warit wanligit / så wäl til Wadepenningarnes ehrläggiande i rättan tijdh / som appellationernas angifwande och fortsättiande", vilket Kungl. Maj:t biföll. Dessutom hade städerna härigenom hoppats att slippa åka till Jönköping för att försvara de överklagade domarna. Det fann dock 14

15 Kungl. Maj:t för närvarande icke görligt, "uthan wil thet hafwa utstält til den union och likformighet som Kongl. M:tt emellan Sweriges och Skånes Lag och Stadgar täncker och åstundar at träffas må". lxviii Ronneby begärde, liksom Karlshamn och Kristianopel, hos 1669/70 års skånska kommission att överklaganden skulle gå till landstinget. Motivet sades vara att hovrätten låg för långt bort och att det alltså blev för dyrt att ta sig till Jönköping. Någon direkt avoghet mot den svenska hovrätten kan man dock inte se. Landsdomaren var ju även han svensk, och Nikolaus Skunck beskrivs av allmogen i Östra härad som "en högst upplyst gudsman...som gärna gör såväl den fattige som den rike rätt". lxix Efter nederlaget vid 1668 års riksdag anhöll den skånska adeln vid riksdagen 1672 att de städer som förut sorterat under landstinget skulle återgå till det gamla. Regeringen ville dock inte besluta i den frågan innan kommissariernas till Skåne berättelse inkom. lxx Med anledning härav tillskrev hovrätten i december 1672 samtliga "dhe danske städerne", som man antecknat på avskriften i hovrättens civilregistratur. Man meddelade dem regeringens beslut och ville ha kopior av stadsprivilegierna. Dessutom ville hovrätten veta hur man förfor med appellationerna och fatalierna, "om I hafwer wedertagit dheruthinnan Swänsk process". lxxi Magistraten i Malmö svarade och tackade för upplysningen och påstod angående appelationerna att "da haffue wij Altid och seden mand er kommen under denne h ylofl. Regeringen, oß regulerit och underdanigst forfattet effter dend process der uppe er waanlig, och effter h yestbemelte Kongl May: 1668 gangen Resolution". lxxii En omständighet som måste gjort parter lystna att återgå till det gamla torde vara att någon lägsta summa appellabilis inte fanns vid överklagande till landstinget eller från landstinget till hovrätten. Fatalierna var också betydligt generösare i dansk än svensk rätt. I svensk rätt hade en part åtta dagar efter domens avkunnande på sig att vädja mot en dom. lxxiii I dansk rätt däremot var tidsfristen för överklagande två år från underrätt till landsting och inte mindre än tre år från landsting till herredagen (2:6:15 C4R). Dessutom fick ingen stämmas kortare tid än sex veckor innan herredagen (2:6:8 C4R). Man hade alltså nästan 137 gånger så lång tid på sig att överklaga till hovrätten från landstinget än från en stad med landstingsrätt. En tvist härom uppkommer 1674 mellan Anne Beck och magistraten i Malmö. Anne hade inte överklagat i tid och supplicerar därför hos hovrätten, menande att hon ej kände till bestämmelserna och att hon ej fått del av domen förrän 14 dagar efter avkunnandet. Hovrätten begär in förklaring från magistraten, som tillbakavisar Annes påståenden. Visserligen var varken Anne eller hennes ombud när-varande när domen avkunnades, men ombudet hade dessförinnan varit hos stads-skrivaren och informerat sig om hur överklagade gick till. Ombudet bad även att få sig domen tillsänd genast efter avkunnandet, vilket också skedde. Överklagandet kunde inte tillåtas på grund av den kungl. resolutionen av den 27 augusti 1668, "den vij seden den tiden hoes oß, som en Lagh stadigt haffuer hollet och bruget" liksom beslutet vid riksdagen Magistraten levde i den underdåniga och ödmjuka tillförsikten att "den Högl: Hoffretten Naadgunstigen lerer behage oß Maintinera ved saadan Allernaadigste Resolution". lxxiv Hovrätten menade också att överklagandet hade skett för sent. Även om det skulle finnas skäl "så anstår dhet dock icke Kl. Rätten, att 15

16 företaga sigh slijka måhl, som sortera under bergz-collegij censur och ompröfwande", utan parterna får söka sig dit (tvisten gällde fem alunpannor i Andrarums alunbruk). Man tyckte dock det var märkligt att gruvrätten antagit saken efter att magistraten dömt. Därför skulle inspektorn för bergverken Caspar Schmidt tillskrivas, och hans förklaring kommuniceras med magistraten. lxxv Överklaganden från städer med landstingsrätt har alltså skett efter svensk rätt, medan överklaganden från landstinget skett efter dansk rätt. Hovrätten ger 1669 landsdomaren Ulf Bonde en rejäl skrapa för att han inte respekterat det här. Tvisten Olof Rasmusson./.Mårten Ottosson gällde 24 dlr smt. Landsdomaren Ulf Bonde menade därför att målet ej bort upptagas av hovrätten eftersom tvisteföremålet ej var värt minst 50 dlr smt, vilket krävs enligt processens 20 p. Bonde stödde sig också på "landzens bruuk och öfningh". Hovrätten blir så upprörd att man först tänker sända ett särskilt brev till Bonde och förhålla honom, "att han medh sådant en annan gångh innehåller, wäll wetandes Kongl. Rätten hafuer hafft saken i öfuerwägande". Något brev återfinns dock inte i hovrättens registratur, men följande harang tas in i domen av den 3 november Så är Collegium fast bättre underrettadt om Praxi nembl. att indifferenter och uthan all åthskilldnadt, till den tuistige Skuldens quantum, haf:r Praxis alt hijtintill warit, som medh dansk lagh öf:rensstemmer, att dheras trätor äre för Herredagen och per Consequentiam hijt till Kongl. Retten instembdhe, ehuru ringa dhe af wärde då warit hafua, allenast Fatalia Appellationis ähre wordne observerade; dher till medh haf:r Kongl. Retten icke ännu sedt eller hört Kongl. May:tz ordre till Retten och nådigsta willia wara, att den Suenske processen skall i Skåne practiceras, uthan fast mera är oß den danske och norske lagen manderat iblandt dem att observera, som vid. Referentbooken fol: 193 huar effter man sig till Wijdare ordre regulera måste. Ord och inga visor. Det är väl troligt att orsaken till att hovrätten tar i ända från tåspetsarna är mer för att visa Ulf Bonde var skåpet ska stå än för att försvara den danska rätten. Det klingar nämligen en smula ihåligt när man betänker att hovrätten i själva domen åberopar "Juri tam Naturæ gentium quam civili", 15 kap tjuvabalken LL in fine, 16 kap rådstugubalken och ett svenskt ordspråk "lydandes, dhet man lofuar om afftonen skall man holla om mårgonen". lxxvi Kravet på en egen hovrätt för Skånelandskapen framfördes vid ett flertal tillfällen från skåningarnas sida. Vid en lantdag i Malmö - där den halländska adeln representerades av tre svenskar: Peter Duréel, Magnus Durell och Göran Sperling - beslutades den s k Malmö recess av den 18 september I recessen stadgades att instansordningen skulle vara som förut, men om ständerna skulle föreslå medel till en hovrätt för Skånelandskapen stod det "till Hans Kongl. Maij:ts resolution och godtfinnande huruwida thet pröfwas gjörligit eller icke". lxxvii Förslaget att inrätta en hovrätt för Skåne, Halland och Blekinge framfördes också av den skånska adeln vid riksdagen lxxviii En hovrätt för Skåne och Blekinge inrättades ju emellertid först 1820, och för hallänningarna skipas den högre rättvisan sedan 1948 i Göteborg. Ett uppenbart svenskt inflytande är också inrättandet av accisrätten 1666 och det andliga konsistoriet Enligt en kungl. förklaring 1660 kunde den som fann sig förorättad i 16

17 frågor rörande lilla tullen (tull på varor som fördes från landet till staden) eller accisen (tillverknings- och omsättningsskatt) klaga hos landshövdingen, som avgjorde tvisten. I en förordning den 24 augusti 1666 förklarar generalguvernören Gustaf Banér att eftersom dessa tvister ökat i antal skulle landshövdingens befogenheter härutinnan istället handhas av en "Commisorial- eller AccijsRätt". Först genom en förordning den 2 maj 1672 inrättades accisrätter i alla städer i riket. lxxix I Lunds stift handlades äktenskapsmål både före och efter 1658 av domkapitlet. Dess existens ifrågasattes ganska omedelbart efter den svenska erövringen, men i en berättelse 1660 försvarar generalguvernören Stenbock kapitlet, varför det fick bestå ännu en tid. Kapitlets verksamhet minskade genom att största delen av de gods som tillhört det, när egendomen blev vakant, skulle läggas under universitetet genom donationsbrevet den 19 december Domkapitlet upplöstes genom en kungl. förordning den 21 december I dess ställe upprättades ett consistorium ecclesiasticum efter uppsaliensisk förebild med jurisdiktion i stiftets äktenskapsmål. Verksamheten började 1672 med biskopen som ordförande. Bland konsistoriets första medlemmar fanns Christian Foss, som även var assessor i Göta hovrätt. Den kyrkliga ledningen handhades dock fortfarande på gammalt sätt, och konsistoriet upplöstes i samband med skånska kriget. lxxx Materiellrättsligt Fredstraktaten mellan Sverige och Danmark dat. i Roskilde den 26 februari 1658 innehöll i p 9 bestämmelsen att de överlämnade områdena skulle "blifva vidh deres vanlige rätt, lagh och gamble privilegier och frijheter oturberade och obehindrade, så vijda de icke löpa eller strida contra leges fundamentales af Sveriges crono". lxxxi Den senare fredstraktaten dat. i Köpenhamn den 27 maj 1660 hade i p 12 en bestämmelse av samma betydelse. Nu nämner man dock som exempel på gamla privilegier och friheter särskilt adelns birk-, hals- och handrätt. Dessutom har man lagt till en mening om att vad som i de cederade länderna efter lag avdömts skall "aldeles oförandrat och orördt blifva". lxxxii Det har dock från första början stått alldeles klart att avsikten från Sveriges sida aldrig varit att de erövrade landskapen skulle få behålla sin gamla lag för evigt. Redan i ett memorial av den 15 mars 1658 till kommissarierna Corfitz Ulfeldt, Gustaf Otto Stenbock och Johan Gyllenstierna - vilka förordnas att undersöka förhållandena i Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm - säger Carl X Gustaf att den gamla lagen skall gälla även framledes "och till dess...h. Kgl. M:tt kan sigh widare förklara". Det sägs också att överklaganden från städerna Landskrona, Helsingborg, Kristianstad, Bodekull (Karlshamn) och Malmö skall gå direkt till Göta hovrätt. Därutöver sägs angående kyrko- och skolväsendet att det i stort skall bli vid det gamla "inn till dess vthj kyrckio ordinancen något förändras och conformeras medh den Swenske form". lxxxiii I memorialet till en liknande kommission - bestående av Johan Printzensköld och häradshövdingen Johan Sylvius - för Bornholm säger Kungl. Maj:t också att den gamla lagen ska behållas "till thes Kongl: Maij:t kan sigh therom framledes wijdare förklara" och det finns även en liknande bestämmelse om kyrkoväsendet. lxxxiv Ständerna svarade 17

18 1658 på en Carl X Gustafs proposition "att de nyvunna provinsernas invånare borde, med förbehåll av deras privilegier, småningom lämpas efter svensk lag och konstitutioner, till vilket bland annat synes vara av nöden, att de så i världsliga som i kyrkliga angelägenheter humant bliva trakterade, och att ett universitet upprättas i Göta rike, där ungdomen av bägge folkslagen genom lika undervisning och nära vänskapsband bliva såsom till ett folk gjorda och sammanknippade". lxxxv Svenska tullar och acciser som i Sverige inrättas redan Allt gods mellan och inom Sverige, Finland och de nya provinserna skulle alltså vara fritt för stora sjötullen. Tullen för hästar och stalloxar var dock högre i dansk rätt, varför denna skulle följas i det avseendet. lxxxvi Så har t ex vid ett par tillfällen begärts att magistraten i Malmö skulle undersöka vilka som har "stallat" oxar, vilket stadgades i 2:13:4 C4R, och som ej skett. lxxxvii Gustaf Otto Stenbock klagar 1664 över att många undandrager sig den tull på utfraktad egendom eller penningar som tillkom Kungl. Maj:t "i föllie af Recessen sampt Pacterne". lxxxviii När det var till kronans fördel, skulle alltså dansk lag efterlevas. År 1670 klagar fem malmöborgare på att de tvingas betala tolag och andra avgifter i Göteborg, vilket de är fria från "paa andre steder i Riget". Magistraten i Göteborg menar dock att deras privilegier säger att de får ta sådana avgifter av alla, vilket de också följer "hwarken dheraff någott affdragandes, eller påökiandes". lxxxix Svensk lag används så tidigt som 1660 vid rådstugurätten i Malmö, nämligen i byfogden Petter Carstensson./.borgaren i Landskrona Boye Hansson angående olovlig utförsel av spannmål. I en resolution för stapelstäderna från generalguvernören Stenbock och kommissarien till Skåne Christer Bonde av den 22 juli 1658 hade stadgats att ingen utskeppning fick ske mellan Laholm och Ystad, med undantag av Malmö, Helsingborg och Landskrona. Boye Hansson hade skeppat ut från Trelleborg för att gå till bl a Köge, "som er en u-lougligh och forböeden Hafn" och Landskrona. Det menar rådstugurätten strider dels mot den nämnda resolutionen men också - vilket även byfogden gjort gällande - mot 4 och 25 art. i vad man kallar Kungl. Majt:s "ToldOrdinantze", varför hans inskeppade gods skall förverkas till kronan. xc Någon tullordinantia finns inte som passar, men väl en ordning för köpmän och skeppare av den 16 januari I den 4 artikeln talas om att alla skepp "skole löpa på the förordnade Stapelstäder och Siöhamnar...widh Skep och Godz förbrytelse". I samma lagrum talas också om att borgare, som ska hämta gods till sin stad, "måge löpa i Hampnerne ther Godzet ligger, och thet föra till Stapelstäderne", dock att tullnären skulle informeras, vid äventyr av 20 rdr bötesstraff. I den 25 artikeln talas om i vilka hamnar man får lossa och lasta och även en hänvisning till bl a 4 art. xci Boye hade också köpt varor på landsbygden, vilket stred mot 33 och 34 art. C3R. Generalguvernören ingriper också i rättslivet genom en resolution den 21 december På grund av att stölder både på nätterna och dagarna så tagit överhanden "att fast ingen kan niuta eller behålla sin egendomb" skall alla tjuvar oavsett om de stulit mycket eller litet, "oundwijkeligen och uthan alle nåder blifwa straffat androm till sky och warnagell till Galge och green". xcii Resolutionen strider uppenbart mot både drottning Christinas straffordning av 1653 och 2:14:1 C4R. Stenbock beordrade också att 18

19 särskilda bryggare-, krögare-, slaktare- och bagarelag skulle upprättas i Malmö. Detta på grund av att underslev och oreda förekom i tullväsendet. För att undvika sådant "och Kongl. May:tz interesse behörligen observeras" skulle alltså dessa lag bildas. xciii Dylika lag hade funnits även under den danska tiden, men var stundtals upplösta. xciv Malmö recess stadgade i p 6 att likformighet i justitien och dess administration är "ett kraftigt medel at uniera folck och Ständer tillsamman", varför man beslutat att Sveriges lagar skulle "icke alldeles negligeras och hållas främmande, utan efter handen göras kunnige". Svensk rätt skulle även gälla subsidiärt när det inte fanns någon tillämplig dansk lag, "intill deß the Swenska Lagen bättre kiänna och begripa kunna". xcv Många av de förordningar som utkom i Sverige under den här tiden blev gällande även i Skåne. Så var fallet med t ex stadgan om eder och sabbatsbrott av 1665, sjölagen av 1667 och barnamordsplakatet av Trots att dessa skulle uppläsas från predikstolen och det i barnamordsplakatet t o m angavs att bl a generalguvernörerna och landshövdingar-na skulle tillse att det "uti hela Rijket / allom offenteligen / twå eller tre gånger hwart åhr / förkunnat warder" kunde kyrkoherden i Hästveda Jöns Thuresen (Johannes Thuronius) i en böneskrift till hovrätten för dotterns skull 1674 svära vid Gud och sin salighet att han aldrig sett eller hört plakatet, och än mindre hade hans dotter gjort det, "f r en det nu paa henne bliffer practicerat". Hans dotter, Karin Jönsdotter, hade nämligen för barnamord dömts till döden av landstinget efter 2 bok 5 kap 1 art C4R samt barnamordsplakatet. Hon hade dessförinnan frikänts av Östra Göinge häradsting. Hovrätten förskonar henne från dödsstraffet i dom av den 3 november Jöns Thuresen anför också ett omvänt bud i domarreglerna, då han säger att "laghen iche ogiller, alt det hon iche gilder". xcvi Även Kungl. Maj:ts stadga om skogarna i riket m m av den 29 augusti 1664 skulle gälla i Skåne. Eftersom den av någon anledning inte gick att efterleva beslöt regeringen, på generalguvernörens hemställan, i september 1665 att den danska skulle gälla fortsättningsvis. xcvii Trots det tillämpar hovrätten 1664 års skogsordning - tillsammans med dansk lag - i en dom den 16 mars 1674 (militieauditören Johan Anastasius./.Torkel Nilsson och Johanna Persdotter). xcviii Också i skattebönderna i Bälinge, Östra och Västra Ringarp samt Västra och Östra Spång./.participanterna i Örkelljunga järnverk angående påstått olaga hygge används skogsordningen. Bönderna invände att de inte känt till skogs-ordningen. Eftersom bönderna vore "simple och enfaldige män, ignorantia juris et statutorum hujus regni" fick det passera för denna gången. Skogsordningen måste dock enligt hovrätten publiceras på tingen "på dhet gemene man och sådant enfaldigt folk kunde blifwa åthwarnade, och för wijdhare widlyfftighet tagha sig till wara". Bönderna slipper alltså undan med endast en åtvarning att rätta sig efter Kungl Maj:ts skogsordning. xcix Ett kungl. reskript från 1674 med förbud mot allt arbitrerande i kriminalmål skulle efterlevas också av de skåneländska domstolarna. Då magistraten i Malmö som underdomstol stäms i en skuldsak mellan Baltasar Struve (1674 adlad Leijonsten; assessor i Göta hovrätt 1676) och handelsmannen Johan Eiger i Helsingör menar 19

20 magistraten att hovrätten borde nöja sig med deras skriftliga förklaring och inte stämma in dem eftersom de har följt lagen "och oß intet understådh der ifrån shrijda eller arbitrera, som Hans Kongl. M:t och dhen Högl: Kong: Rätten allena är förbehållt". c Magistratens invändning torde vara en uppenbar efterhandskonstruktion för att slippa åka till Jönköping. Dels hade målet avdömts ca ett år innan reskriptet och dels gällde ju reskriptet endast brottmål. Landhövdingen i Malmöhus län friherre Augustin Leijonsköld berör frågan om de nya förordningarns förhållande till den gamla danska rätten i ett brev till magistraten i Ystad Leijonsköld menar att naturligtvis inte alla i Skåne publicerade kungl. förordningar ska efterlevas. Så länge förordningarna inte upphäver de danska lagarna ska det förbli vid den, "tagandeß hielp aff förordhningarna der de förra manquera, eller intet klarligen nogh ähr uttydde". ci I princip det samma som stadgats i Malmö recess alltså. Naturligtvis har protester förekommit mot den svenska lagen. Vid riksdagen 1668 inlämnade t ex allmogen i Blekinge en begäran att få ha kvar sin gamla danska lag. cii Någon form av sammansmältning av svensk och dansk rätt för att nå uniformitet har också förespeglat regeringen. En sådan idé hade framförts både vid lantdagen i Malmö 1662 och i den skånska adelns besvär vid 1664 års riksdag. ciii Generalguvernören Gustaf Banér omtalar i sin ämbetsberättelse för en Kungl. Maj:ts resolution av den 19 november 1667, vari regeringen godkänner Banérs förslag om "swenske och danske lagens collationerande sampt sammanbringande i ett wärk". På grund av riksdagen och annat hade arbetet ej påbörjats, men Banér hoppades att han nästkommande vinter (d v s ) skulle kunna sammankalla vicepresidenten Durell och några lagfarna skåningar från adeln och borgarståndet för att påbörja arbetet. civ I ett memorial till den 1669 tillsatta skånska kommissionen säger regeringen att man vid den förestående revisionen av den borgerliga lagen och kyrkoordningen skulle "sigh och aff the Skånska betiena och göra af begge een sådan union som bäst och nyttigast af alle i gemeen pröfwas kan". cv Vad avser kyrkolagen hade den skånska adeln och borgarna i stort sett inget att invända häremot, medan prästerna och bönderna ställde sig avvisande. cvi Som nedan kommer omtalas var hovrätten under de första åren långt ifrån något försvenskningsinstrument. I februari 1672 tog sig hovrätten dock före att beordra landshövdingen Augustin Leijonsköld att se till att drottning Christinas staffordning av 1653 började tillämpas. Hovrätten hade fått en skrivelse från Leijonsköld av den 4 februari angående exekution av dem som dömts till böter för hordomslast och inte kunde betala, "och såsom Kl: Rätten inthett heller skulle see, ähn att Strafordninghen Jämwäll på dhen orthen måtte uthi slijke fall och delinquenternes afstraffandhe blifwa practionerad, och således een uniformitet och lijkhett uthi Executionerne inrättas och bijbehållas" begär man att landshövdingen "wille interponera sin Embetes myndighet, och genom hwariehanda tienlighe meedehl och utwäger sökia almogens beqwämmande, till att obtemperera Kongl: May:ttz Stadga och Strafordningh, efftersåsom dhen, nu allestedes här i Swenske landzorten ähr infördh och på gångh kommen, fast dhet i förstone hafwer 20