Hyttor och Hamrar i Norrbotten

Transkript

1 Hyttor och Hamrar i Norrbotten Ett kursmaterial om bergshanteringens historia samt hyttor och hamrar i Norrbotten. Bergsbruk, Samfärdsel, Tullar, Järnvågar, Uppstäder, Organisation, Kolning, Yrkeskategorier, Bruk- och bruksarbetare, Åar med mera. Två vyer från Rosfors bruk, med 170 års mellanrum. Ovan C F Plagemans teckning från 1839 och nedan två restaurerade objekt, masugnen och dammen, från 2009.

2 Innehåll Inledning 3 Bergshantering 4 Malmbrytningen 7 Masugnen 9 Masmästaren 11 Norbergsstadgan från års Hammarsmedsordning 16 Stångjärnet 19 Lancashiremetoden 19 Franche-comtésmidet 19 En hammarsmed och hans levnadsförhållanden 20 Hammarsmedskontrakt 26 Landbondeavtal 27 Torparkontrakt 28 Kolning 29 Bergstullar och Järnvågar 34 Förlagssystemet och Förlagsmännen 36 Bergsbruket och järnhanteringen i Norrbotten 38 Gruvnäringen historiskt i Norrbotten 40 Jonas Meldercreutz 43 Kälsheden / Rosfors 47 Meldersteins bruk i Råne socken 52 Selets bruk, i Nederluleå socken 55 Alters bruk, i Piteå socken 61 Degerfors bruk i Piteå socken 62 Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 2

3 Inledning Någon gång i mitten av 1940-talet åkte jag med min far, på pakethållaren på hans lättviktare, från Sjulsmark till Bjursträsk. När vi svängde av från stora vägen, såg jag en imponerande fyrkantig och hög byggnad av sten. Upptill hade byggnaden ett tjockt jordlager som var bevuxen med träd och sly. När vi satt i båten, på väg att vittja mjärdet han hade längst in i sjön - i närheten av Lappkåtaviken. kommer jag ihåg att han försökte förklara vad det var jag sett. Sedan den gången har jag passerat masugnsruinen otaliga gånger, på väg till farmor och senare sportstugan han byggd på hemgårdens mark i Bjurs. Efter att ha bott i Västerås några år, såg jag i början av 1970-talet en annons om en kurs i släktforskning. Det blev Västerås släktforskarmamma - Anna Lisa Johansson - som i Borgmästaregårdens vindsvåning introducerade mig i släktforskningens ädla konst. Efterhand som fler och fler anfäders ansedlar lades in i pärmen, kom spridningen av deras bostadsorter att öka så att stora delar av Norrbotten täcktes. Någon enstaka hade kommit från Västerbotten. Men så fanns en hammarsmed, som kom från södra Sverige, från de trakter som jag numera bodde i. Det visade sig att han var född i Västanfors församling i Västmanland, ca sju mil från Västerås. Av Luleås släktforskarmamma - Agnes Palmgren - fick jag en samling dokument, baserat på forskning av Sture Jansson i Uppsala. Han hade bl.a. varit i Tyskland och forskat i deras arkiv. Det visade sig att denna hammarsmed, min mormors mormors morfars far, Nils Andersson Flodström, hade anfäder som varit hammarsmeder, bergsmän och andra yrken inom bergsbruk och järnhantering. Nils hustru, Johanna Sophia Reisman, hade sina aror från Sachsen i Tyskland, i trakterna av Dresten i det som tidigare var statsbildningen Östtyskland. Eftersom jag bodde i de trakter som Nils Flodström var född och varit verksam började jag forska om de orter och hamrar där han arbetat. Likaså om hans anfäder som varit bergsmän och de platser de bebott. Det resulterade i en del skriftligt material som släktforskarföreningarna i Piteå och Luleå fick, för att sprida till alla som hade intresse av Flodströmmarna. Idag finns det många i såväl Luleå som Piteå med namnet Flodström, sannolikt alla eller flertalet ättlingar till Nils Flodström och Johanna Sophia Reisman. Nils Flodström flyttade omkring 1800 från Nyhammars bruk i Ramsbergs socken, upp till Selets bruk, några mil utanför Luleå. Nyhammar ligger vid Sverkerstaån, vid vägen mellan Karmansbo/Näverkärret mot Morskoga. En å som mynnar ut i Arbogaån. Denna flytt med fru och sju barn företogs antagligen på Mälarjakt från Arboga till Stockholm och senare på ett större fartyg upp till Luleå. Resan kunde vid otjänlig vind ta en vecka. Idag åker jag med bil, mellan nästan samma destinationsorter, på ca 11 timmar. Västerås och Bjursträsk i maj 2010 Brage Lundström brage.lundstrom@telia.com Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 3

4 Bergshantering Bergshantering kallas sammanfattningsvis den verksamhet genom vilken metallförande mineraler tas fram och behandlas, för att erhålla en mer eller mindre förädlad produkt. Den vanligaste är numera gruvdrift. Bergshanteringen är en av de allra äldsta industrigrenarna. Det antas att det började med att man fann metaller som guld, silver, koppar och även järn i naturen, ex. bland bottengruset i floder. Agathar-chides - från Knidos - besökte de egyptiska guldbergverken omkring år 200 f. Kr. Hans beskrivning om dem torde vara den äldsta urkunden rörande bergshantering. I gruvan sprängdes malmen lös från berget genom eldsättning, skräddes eller rensades från bergart och smältes i deglar, varvid tillsattes bly, koksalt, litet tenn och agnar. Denna metod var redan då urgammal. Strabon, som levde vid vår tideräknings början, kunde meddelar att man i Spanien behandlade guldmalmer på likartat sätt. Han nämner även silvergruvorna vid Nya Kartago i Spanien, där ca personer sägs ha haft arbete. Även de lauriska silverbergverken i Ättika, nämner han. Där hade man redan då funnit det lönsamt att smälta silverhaltig blyglans och slagg, som blivit förkastade av äldre smältare. Detta antyder, att bergverksrörelse idkats långt tillbaka i tiden. Betydande gruvarbeten i Mindre Asien och i Makedonien vittnar även om detta. Bronsens och järnets användning kan i österlandet spåras så långt tillbaka som år före Kristus. Bronsens egenskap att med lätthet smälta och genom gjutning formas till allehanda föremål gjorde den länge mer användbar än järnet. På Plinius tid kände man, utom nämnda metaller, även kvicksilver samt garad och hammargarad koppar jämte åtskilliga legeringar. Efter det västromerska rikets fall e. Kr. - förföll bergshanteringen småningom i österlandet, men utvecklades i stället i västra Europa vid Medelhavet. I södra Tyskland fanns gruv- och hyttdrift, redan på Karl den stores tid, Under talets början omtalas bergverken i Harz, särdeles vid Goslar, såsom betydande, kort därefter fick bergverken i Böhmen och Sachsen samma omnämnande. Från den tiden antas bergshanteringen i Frankrike, Skandinavien och kanske även England, ha börjat utvecklats efter tyskt föredöme och med biträde av tyska arbetare. Beda nämner järnhanteringen såsom industri i England, där järnberedningen kan spåras ända till landets erövring av romarna - 60 f. Kr. I Tyskland fick klostret Berg i Westfalen, av kejsar Henrik V, år 1122 förläning på metaller och mineral, förmodligen på sitt eget område omtalas betydliga järnverk, som anlagts vid Kimberworth i Yorkshire, av munkarna i Kirkstead. I Skandinaviens södra delar dateras järnåldern till omkr. 500 f. Kr. Sveriges äldsta skrivna urkund om bergshanteringen är från 1288, då delar i Tiskasjöberg (Falu gruva) omtalas såsom föremål för köp. Det var endast smidbart järn och stål som tillverkades, och uteslutande myrmalm som användes. Ett av marsken Tyrgils Knutsson, till konung Birger utfärdat överlåtelsebrev från 1303, gällande en gruva i Norbergs järnberg, är det äldsta skriftliga beviset för gruvdrift i vårt land. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 4

5 1340 utgav konung Magnus en förordning för bergsmännen å Västra berget i Närke, vilket lär avse Lerbäcks bergslag. Det äldsta kända kungliga privilegium för någon svensk järnmalmsgruva är det från 1354, som kung Magnus utfärdade. Osmundar från Lapphyttan. Foto: B Lundberg, Hist. museet. Även järnbergsmalmerna användes länge uteslutande till direkt framställning av smidbart järn, s.k. osmundar. Även efter att man börjat med tackjärnstillverkningen, vid mitten av 1400-talet, beräknas tillverkning av osmundar ha skett i ytterligare nära 200 år. År 1556 trycktes Agricolas berömda verk, vilka betecknar en vändpunkt för bergshanteringens utveckling både i produkternas mängd och metodernas ändamålsenlighet och förbättring. Efter honom följde flera författare utgav Swedenborg på latin ett stort verk, där han noga beskriver de på den tiden brukliga behandlingarna för åstadkommande av järn och koppar. Organisationsformer Kunskapen om järnhanteringen och dess organisationsformer kom från Tyskland firade Magnus Ladulås och hans tyska drottning grundläggningen av S:ta Klara kloster. En av gästerna var hertig Albrekt av Braunschweig som 1271 undertecknat dokumentet Jura et libertates silvanorum som var en rättsordning för Rammelsberg. Det blev vägledande för privilegiebrevet för kopparberget i Falun. Kopparbrytningen kan ha börjat redan på 700-talet men riktig fart på verksamheten blev det under medeltiden. Det första bevarade dokumentet, ett bytesbrev från 1288, undertecknades bland annat av Magnus Ladulås. Regalrätten Skenninge stadga från 1285 gav konungen rätt att med sitt råd och gode män besluta och stadga i de ärenden, som förut ej voro i lag gömde eller satte. Regalrätten d.v.s. kungens rättigheter, som representant för staten, att utöva makt samt kräva in skatter och arrenden för det som staten äger, var ett väsentligt inslag i medeltidens rättsordning. Denna rätt kunde kungen förläna vidare till rikets stormän, biskopar, kloster och städer. När man började bryta malm och avverka skog för kolning och utnyttja vattenkraften krävdes privilegier. Spadformiga blästerjärn från Revsund i Jämtland. Foto: Gert Magnusson. Magnus Eriksson, sonson till Magnus Ladulås gav privilegier för bergsmännen i Västra berget Gustav Vasa fastslog Alla malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona. Osmundar Det järn som tillverkades formades till Osmundar, med en vikt på dryga tre hekto. 24 osmundar skulle väga ett lispund. De var lätta att transportera och användes som betalningsmedel. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 5

6 Kungarna kunde mot osmundar i Danzig och Lübeck byta till sig salt, humle, kläde och finare vapen. Bergsmännen kunde byta till sig spannmål och oxar. Västgötabönderna kom årligen till marknaderna i bergslagen och bytte sitt spannmål mot förädlade produkter som grytor, plogbillar och spik. Man kunde även köpa varor för inbytta osmundar, av köpmännen i Arboga och Örebro. Osmundjärnet var ett mjukt och smidbart järn lämpligt för användning till plåt, järntråd, nålar och ringar. Det användes främst vid tillverkning av ringbrynjor, harnesk och hjälmar. I takt med att masugnstekniken ökade ute i Europa, minskade efterfrågan på osmundsjärnet. I Danzig började man använda detta järn vid tillverkning av ett mera bearbetat smide, med hjälp av vattendrivna stångjärnshammare. Järnet utsträcktes till långa stänger som fick namnet Stabeisen som på svenska blev stångjärn. Sverige tvingades importera tyska smeder och entreprenörer som kunde bygga upp sådana anläggningar i vårt land. Detta krävde medverkan från statsmakten. I Fagersta Brukens Historia skriver man: I små, primitiva blästerugnar framställdes ur malmen direkt ett järn som efter en viss reningsprocedur blev smidbart och därefter i huggna stycken, som kallades osmundar, exporterades över Stockholm till Lübeck och även andra hamnar vid Öster sjön. Överallt vid bäckar och åar byggdes de små hyttorna. De utgjorde ett stort framsteg från hednatidens dragugnar, som förekom redan några århundraden före Kristi födelse. Över den handdrivna och den trampade blästern hade man nått fram till vattenhjulet och kunde åstadkomma ända till 8 färskor per dygn. Osmundugn i Dalarna, Malmen krossas till höger och rostas längst till vänster. Bergsmannen tillmakar på masugnskransen och hustrun står och trampar bälgen samtidigt som hon spinner eller stickar. Kolhögar finns till vänster och olika verktyg som används ligger på marken. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 6

7 Gällivare ingick ursprungligen i Luleå socken, men efter att Jokkmokks avskiljdes 1673 tillhörde Gällivare denna socken fram till 1742, då Gällivare blev egen socken. Socknen eller församling bestod av Kaitum med Teusavuoma samt Vuolle Sita eller Sokkjokk. Giellovare är samiska och betyder det spruckna berget eller berget som har en spricka. Denna naturliga spricka fanns vid Gällivares malmberg d.v.s. i nuvarande Malmberget. Den första bebyggelsen uppfördes vid Kaitum ranta eller Kaitums strand vid den närbelägna sjön Vahterjaure på samiska eller Vasara järvi på finska. Stadsberget som idag benämns Dundret hette på finska Tunturi som betyder fjäll. Vasarajärvi avvattnas via Vasara älv, Lina älv, Ängesån och Kalix älv, ut i Bottenviken utanför Kalix samhälle. Man antar att det första huset uppfördes 1744 av doktor Per Högström som brukshus på Mässheden, som ligger söder om Malmberget och öster om Vasarajärvi. Därefter följde prästgården 1745, kyrkan 1746 samt skolbyggnad för samebarn Redan vid mitten av 1600-talet var det känt att det fanns malmförekomst i trakten, genom bl.a. manufakturkommissarien i Bergskollegium, Abraham Mommas försorg. Han fick namnet Renstierna i samband med att han adlades. Bröderna Momma är mest kända för sina engagemang i Kengis bruk. Det var dock först 1704 som en officiell rapport inkom till kollegium om malmförekom i trakten.. De första mutsedlarna lämnades till löjtnanten, senare kaptenen, Carl Thingvall Han fick 1738 privilegium att uppföra en masugn i Råneå socken för att förädla malmen samt för två stångjärnshamrar med två härdar i vardera. Då han inte lyckades erhålla stöd från staten för investeringarna sålde han samma år såväl inmutningarna som privilegierna till brukspatronen Abraham Steinholtz. Det var den senare som lät uppföra kyrkan i Gällivare. Orten namngavs efter den begynnande verksamheten, vid det spruckna berget, inte platsen där bebyggelsen uppstod, d.v.s. Kaitum. Luossavaara och Kirunavara besöktes 1736 av Norrbottens landshövding Gyllengrip och bergmästraren i distriktet Svanberg. 2,5 mil från Jukkasjärvi kyrka kom de till Kieruna. Där förundrades de av den Malmbrytningen mäktiga malmådern som låg i dagen och som de beräknade till alnar lång och alnar till bredden. Berget Kirunavara hade angivits av Ammund Andersson som sommaren 1741 erhöll en belöning för Kirona. Det hade dock redan 1696 nämnts av bokhållaren vid Kengis bruk, Samuel Mört mellan 1696 och 1727 som han hade angett att af lapparna nämbde Lassavara. I juli och september 1736 reste Svanberg för att utse byggnadsplatser åt Tingvall. Han föreslog en plats för en masugn till Lappträskforsen ca 4,5 mil från Råneå kyrka och ca 1,5 mil från Degersels by, där en strid ström skall utfalla till 4 à 500 famnars långt stupanmde hela vägen utföre. dels jämväl, att Lieutenanten vore sinnad att insätta stångjärnshamrarne vid Djupträskbäcken, i hvilken tjänligt fall och strömställen funnos utan någons prejudice igenom upp- och afdämning. Allmogen hade lovart att mot betalning forsla malm; ymniga och tillräckliga skogar fanns tillgängliga. Tingvall hade köpt stora skogsområden av vissa bönder. Nedan en del av Ristjärnsgruvorna utanför Rosfors, som man började bryta 1830 Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 7

8 1738 meddelade bergskollegium privilegier att anlägga en masugn i Lappträskforsen och i Djupbäcken två stångjärnshamrar med två härdar vid vardera samt med 20 års frihet för all afgift till kronan af själfva verken, jämte alla de förmåner, fri- och rättigheter, som kongl. bergsordningarna i gemen slika verk tillägga. Tingvall som förgäves sökte statligt stöd kunde inte uppbringa tillräckligt med kapital utan sålde sitt privilegium till brukspatronen Abraham Steinholtz vid Kengis bruk. Steinholtz ansåg inte att de utsedda platserna var lämpliga varför han ansökte om flyttning av masugnen till en plats vid Korpforsen och hamrarna till Hemträskälven på Orrby bys ägor erhöll han tillstånd att flytta anläggningarna enligt ansökan. Steinholtz klarade inte heller av att ensam finansiera detta varför han lyckades få en participant i dåvarande konduktören vid kungl. fortifikationen Jonas Meldercreutz. Deras respektive namns början bildade namn till det bruk de byggde upp Meldersteins bruk. Gällivaremalmen lämpade sig inte för att användas ensam utan man fann att en inblandning av malm från Roslagen, Utö utanför Nynäshamn och malm från Västerbergslagen gjorde att järnet blev bättre. Bergmästaren hade upprepade gånger anfört att man fick ett kallbräckt stångjärn, vilket man inte kunde motverka på annat sätt än att genom användandet av köpetackjärn. Därför förlades masugnen till Strömsund vid kusten vilket underlättade transport av malm söderifrån. Tillmakningsmetoden Brytningen av malmen skedde fram till slutet av 1600-talet genom s.k. tillmakning. Denna metod innebar att man staplade ved mot berget och satte eld på denna. Till följd av hettan uppstod sprickor i berget, varefter man kunde spetta eller bryta loss malmen. Denna metod krävde dock mycket skogsråvara. Under slutet av 1600-talet började svartkrut att användas. Sprängverkan uppstod genom att blandningen av Salpeter, Kol och Svavel antändes. Svartkrutet var ytterst känsligt och därmed farlig att hanskas med. På 1860-talet uppfann Alfred Nobel dynamiten. Genom att blanda det högexplosiva nitroglyserinet med ett poröst ämne fick han fram en produkt som inte var så farlig att hanskas med. Dynamiten användes för första gången 1864 i Dannemora och Herrängs gruvor i Uppland. Man arbetade med handborrar, navare och släggor. Den tidigaste maskinborren, som var en svensk konstruktion, presenterades Sortering Efter det att malmen spettats loss slogs den sönder i mindre stycken. Bergarten som mestadels är silikater sorterades bort manuellt. Denna process kallas skrädning. Detta efterlämnade stora varphögar vid de gamla gruvorna. Resten av bergarten bildar tillsammans med kalk den slagg som man kan se i stora högar runt hyttorna. Efter skrädningen fraktades den grovt rensade malmen ner till masugnen. Längre tillbaka pumpades vattnet från gruvorna med hjälp av vattenkraft. Låg gruvorna långt från åar eller bäckar kunde kraften överföras mer än en kilometer med hjälp av s.k. stånggångar. Än i dag kan man se lämningar från en sådan på Åreskutans norra sida, när energi från Husån fördes upp till högre höjder på skutan med hjälp av stånggången. En restaurerad stånggång finns vid Pershyttan utanför Nora och i Norberg. Ångkraften började användas för länspumpning inom gruvnäringen en bit in på 1800-talet. Rostning och bokning Först skulle malmen rostas. Denna syftade till att luckra upp malmen så att den blev porös och därmed lättkrossad. Fram till i början av 1800-talet skedde rostningen i s.k. rostgropar som placerades i en backsluttning med innerväggar av gråsten. I rostgropen varvades ved och malm i flera lager. Avslutningsvis övertäcktes det hela med kolstybb ellar annan täckning. Veden antändes varefter rostningen kunde pågå under två till tre dygn. Efter rostningen transporterades malmen till malmbåset för att på nytt krossas till ändå mindre bitar än förut. Malmen krossades även i många fall med hjälp av en vattendriven hammare. Efterhand utvecklades även rostningsprocessen. Särskilda rostugnar uppfördes vilka eldade med kol och var försedda med blåsmaskiner. Dessa kom liksom masugnarna att erhålla uppvärmd luft från masugnen, för en effektivare drift. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 8

9 Masugnen byggdes kvadratisk av natursten och hade en höjd som var något högre än masugnens sida. Pipan var cirkelrund i dess övre del, vilket kan ses vid gamla masugnsruiner. Något nedanför mitten var pipan vidast, vilket kallades buken. I den nedre rektangulära delen som kallades stället fanns två öppningar eller bröst. I det ena formbröstet var bälgarna placerade och där blåstes luft in i smältan. I det andra utslagsbröstet skedde tappningen av järnet och slaggen. I utslagsbröstet fanns två öppningar ett för tappning av smältan och ett för tappningen av slaggen. Utslagshålen var placerade på olika höjd i hyttan. Masmästaren hade genom lång erfarenhet lärt sig när smältans nivå i masugnen hade rätt höjd och det var dags att tappa smältan. Först slogs lerklumpen som tätade slaggutslaget bort och slaggen tappades ut. Därefter var det lerklumpen för smältans utslagshål som skulle avlägsnas. Smältan styrdes genom en vridbar ränna till formarna. Det hela måste antagligen gå fort eftersom en ny beskickning fanns ovanför och tryckte på nedåt. Det var bättre med smälta i slaggen än tvärtom med slagg i smältan. Hela masugnen var ytterst klädd av timmer i de allra äldsta hyttorna, men under 1700-talet inför- Masugnen des bestämmelser att masugnsbröstet skulle vara av mindre eldfängt material dvs av sten. Inuti var masugnen klädd med eldfast material ofta av skiffer som var sammanfogades av murbruk som bestod av jordfri lera och sjösand. En sådan infodring var så eldfast att den tålde 12 till 16 blåsningar om vardera veckors tid, som det angavs i en äldre beskrivning. Utslagsöppningen stängdes mellan tappningarna med kolstybb eller lera. När masugnen förvärmts kunde tackjärnsblåsningen inledas. Upp till masugnskransen kördes eller drogs med hjälp av vattenkraft träkol och malm. Där uppe på masugnskransen arbetade uppsättaren. Han fyllde pipan med träkol som antändes samt malm och i vissa fall även kalksten. Uppsättaren fyllde masugnen upp till 18 gånger per dygn, vardera gången med kg malm och ca en läst kol, vilket motsvarade 12 tunnor eller 19,8 hl kol. Konsumtionen av kol varierade mellan olika masmästare liksom kvaliteten på järnet. Masmästarens kunskaper och kvalifikationer var av strategisk betydelse. Han var sannolikt den viktigaste personen av alla. Uppsättaren arbetade uppe på masugnskransen under bar himmel med tidvis omfattande eldslågor och rök framför sig. Efterhand konstruerades en form av lock över uppsättningshålet, vilket gjorde att man kunde ta till vara gasen från masugnen, för användning till förvärmning av blästerluften. Blåsningen i hyttor som låg vid små vattendrag eller bäckar ägde i regel rum på våren och på hösten, då vattenföringen var tillräcklig för att driva vattenhjulet till bälgen. Innan blåsningen påbörjades utbjöds uppvärmningen till den som begärde minsta mängden tackjärn per värmningsdygn. Oftast skedde det på så sätt att denne fick s.k. fridygn innebärande att han fick blåsa utan avgift vissa dygn utöver sin andel i hyttan. Genom olika tekniska framsteg förkortades uppvärmingsdygnen från dagar till 2-5. En klassisk bild av en Masugn eller Hytta i genomskärning. Till vänster syns blåsbälgen. Efterhand användes två bälgar och i nytid blåsverk med uppvärmd luft från hyttan. Vid en annan sida av masugnen fanns utslagsbröst för slagg och smälta. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 9

10 Kolen, som förvarades i kolhuset, gjordes rena från kolstybb innan det transporterades i korgar på kolbron upp till masugnskransen. Uppsättaren tillredde malm, kol och ev. limsten till sättningar. En sättning kunde bestå av hl kol, 300 kg malm och varierande mängd limsten, beroende på malmens lättsmälthet. När massan sjunkit ca 1,5 meter skedde nästa sättning osv. Under ett 8- timmarsskift hann man med ca 12 sättningar. I boken om Bergslagen har Marie Nisser beskrivit processen på följande sätt: Järnmineral består av oxider, dvs föreningar mellan järn och syre. De flesta malmer innehåller förutom bergarten mangan, fosfor, svavel osv. I smältrummet - stället - infördes blästerluft genom en eller i senare tid två eller flera formor. Fram till 1830-talet skedde luftinblåsningen med två vattendrivna träbälgar som arbetade växelvis. Med hjälp av bästerluften förbrändes träkolen under utvecklande av värme. Vid förbränningen bildades koldioxid som snabbt reagerade med kol och övergick till koloxid, den viktigaste beståndsdelen i masugnsgas. Gasen strömmade upp genom den nedåtsjunkande beskickningen och avgick från det öppna uppsättningshålet som en klart lysande låga. När temperaturen steg tog järnet upp kol och övergick till flytande tackjärn. Genom inblåsningen av luft höjdes temperaturen i smältan till ca grader. Denna smälta samlades i smältrummet med slaggen flytande ovanpå. Smältan tappades i lerklädda tackjärnsformar eller galtsängar, som fanns nedgrävda i marken. Tappningen skedde med hjälp av en svängbar ränna. Efter att de stelnat höll tackorna en vikt av 60 till 110 kg. Varje utslag innehöll mellan 1 till 1,5 ton tackjärn. Slaggen är de efter skrädning kvarvarande bergarter, vilka tillsammans med kalk ger en glasartad blå, grön eller grå restprodukt. Högar av sådan slagg finns runt alla hyttor. Slaggen göts ibland till slaggstensblock som användes som väggmaterial i byggnader av olika slag. Vid Trummelsbergs gamla hytta i Västmanland är allt som är kvar från kolhuset ett antal pelare av slaggsten. Inne i det nu skogsbeväxta området reser sig ett antal kolonner av slaggsten, likt en grekisk tempelruin. Slaggsten användes även i husbyggnader togs ett skotskt patent på en masugnsbläster där luften värmdes upp till 300 grader innan den blåstes in i smältan. Detta gav en produktionsökning på 50 procent och en minskning av kolåtgången med 28 procent. Omkring 1860 började man höja masugnspipan så att den kom att rymma 72 kubikmeter. På det sättet höjdes produktionen med ca 10 ton per dygn. Kolåtgången minskade även därmed, från 74 hektoliter/ton till 51,5 hektoliter/ton. Masugnar i Norrbotten Landshövdingarna skulle för varje femårsperiod lämna en rapport till regeringen/riksdagen. För perioden skriver man om bl.a. masugnarna i länet. Av de fem inom länet befintliga, i brukbart skick varande, masugnarne hafva under denna period enbart tvänne varit begagnade. Af tillverkade centner tackjern belöper sig på Rosforss masugn centner, och återstoden centner på Tornefors masugn. För perioden skriver KB: Sedan genom Kungl. Kommerskollegii utslag den 24 december 1884 masugnarne Junosoando, Gyljen och Korpfors blifvit förklarade för nedlagde, qvarstå såsom sådene inom länet endast följande fem, nemligen: Torneåfors, Törefors, Avafors, Selet och Rosfors. Af desse senare är Torneåfors masugn obrukbar. Selets och Rosfors masugnar hafva stått obegagnade, den förre sedan år1879 och den senare sedan Till vänster en bild från utslagsbröstet vid etn större hytta Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 10

11 Masmästarordningen från 1649 angavs att hyttlagen skulle skaffa sig kunniga arbetare under ledning av en utbildad masmästare. Bergskollegii brev från 1746 beskriver kravet för att bli masmästare. 2 At få beskedelige och wälutlärde Masmästare är thet angelägnaste wid tackjernstillwerkningarne, at kunna få them thertil erfordras at the som komma i lära, hafwa tilfälle at tilfullo få grunden af masugnens ställning och drift. Vidare anges att en hyttedräng efter minst 3 år hos masmästaren bör bli uppsättare. at lära sig ugnens beskaffenhet ofwantil och at märka huru malmer på bättre eller sämre kohl drifwa åtskillig olika, och huru upsättningen med Masmästarens samråd therefter bör jämkas. 3 år bör han åtminstone wara upsättare, då han hermed eller sedan wara tienlig at agta på Åldermannens eller Ställmästares insatta ställe, hwilket då han gjordt i 3 år tyces wara så widkommen, at han kan få Åldermannens eller Ställmästarens bewis, at sig kunna agta och ställa hwarmed han bör inställa sig wid Bergs Rätten, som efter vidare inhämtad kundskap om honom för Skickelig eller ej och tillåta honom såsom Masmästare betiena Bergslagen. Åldermannen eller Ställmästaren bör wara ansvarig för sit utgifna lärobref. Av de yrkesgrupper som fanns vid masugnen var det Masmästaren som var chefen och som hade främsta ansvaret. Stegresaren kallades den som murade eller fodrade själva ugnen. Detta gjorde ofta masmästaren själv. Uppsättare kallades den som fyllde på masugnen. Bokaren var den som krossade malmen. Rostbrännaren kallades den som rostade malmen. Hyttdrängen var den som arbetade i masugnens nedre del. Masmästarordningen 1766 Kongl. Maj:t har i nåder öfwerwägat angelägen af Tackjerns-Blåsningarnes rätta skjötsel och wård, såsom i grunden til den öfriga Jernhandteringen eller Stångjerns-Smidet, samt Jern- och Stål-Manufakturen i Riket, så inleds masmästareordningen; 1 Till Masmästareämbetet hörde Masmästare, Stegresare, Hyttedrängar, Uppsättare, Bokare och Rostbrännare. Masmästaren Masmästarordningen stadgar att den skickligaste och pålitligaste av masmästarna skulle utses till Ålderman. Åldermannen, Övermasmästaren och Bergmästaren skulle en gång per år lämna rapport om blåsningar och tillståndet av Hyttor, Bälgar och Rostgropar samt annat nödigt. Övermasmästaren skulle bl.a. årligen göra en förteckning över alla hyttarbetare och deras utveckling. Vid ämbetsmötet skulle han ombesörja att medel från Ämbetslådan utdelas till de som behövde hjälp. Ålderman skulle avlägga Ålderman- och Domared för att kunna medverka vid Bergstinget. I samband med att denna ed avlades skulle han betala 10 daler till Ämbetslådan. Han skulle vidare årligen besöka alla hyttor, tillse att alla fullgör sina skyldigheter och undervisa dem, tillse att åtgärder vidtas, byta ut Masmästare om så behövs. Han skulle även verkställa besiktningar vid hyttor och där anteckna alla brister samt föreslå åtgärder för att hyttorna ska kunna drivas vidare. Enligt 3 skulle man för att kunna bli Masmästaren ha varit hyttarbetare och ha arbetat med Rostbränning, varit Uppsättare, varit Hyttdräng, vaktat en Blåsning samt ansvarat för ytterligare två Blåsningar. Han skulle dessutom känna till järnmalmen på sin ort, vilken rostning den kräver, hur den ska vara bokad. Masmästaren skulle även kunna mura en masugn, speciellt skulle han veta hur man murade det s.k. stället. 4 innehåller att masmästare eller någon som kan fullborda en masugn erhåller namnet Stegresare. Denne ska veta var en masugn kan anläggas, hur ytterdelen av gråsten uppmuras, hur pipan, masugnsbrösten, ringen och fyllmurar uppmuras. 5 stadgar att Hyttdräng antages av masmästaren med hyttlagets eller masugnsägarens samtycke. Hyttdrängen skulle erhålla ett lärobrev mot en avgift på en daler, till ämbetslådan. Man fick inte bli hyttdräng utan lovord om ett nycktert och beskedligt leverne samt att han ägde nödig kroppsstyrka. Hyttdrängen skulle visa att han förstod rostning, bokning och uppsättning. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 11

12 Man skulle visa upp en orlofssedel för att kunna ta städsel. Även pass för att ta sig utanför socknen krävdes, dvs en flyttattest. Hyttarbetare som lämnar sin tjänst utan tillåtelse skulle hämtas åter och dessutom böta 50 riksdaler. Orlovssedeln för Gustaf Nyman lyder som framgår nedan; Mästersvännen Gustaf Nyman, hvilken härstädes tjänt, som Mästersvänn i 7 år, lämnas härmed på egen begäran Orlof att sig annan tjänst söka, varder nästa 31 oktober ledig att härifrån afflytta, och hafver ingen skuld vid Bruket. Under sitt vistande här, har Nyman utmärkt sig för flit i sitt arbete, förstår sitt yrke, smider försvarligt stångjern, och förer dessutom ett nycktert och anständigt lefverne, hvarföre han hos en hvar till det bästa kan recommenderas. Malingsbo Bruk den 27 Maj 1833 A Göthe 9 stadgar vilken lön olika yrkeskategorier skulle ha. Åldermannen skulle årligen från hyttelager erhålla fyra daler, om han kom till hyttan för att göra besiktning, annars blev han utan ersättning. Masmästaren skulle så länge blåsning pågick ha en daler silvermynt om dagen samt fri kost. och får särskilt för ställets inmurande, åtta Daler Silf:mynt. Hyttdrängen och uppsättaren skulle ha tjugo öre vardera, Rostbrännaren fjorton öre, Bokare som tillika skjuter malmen ur råsten Tolf öre, alt Silf:mynt, för hwarje dygn, samt fri kost under den tid, de wid Hyttan således arbeta. Slaggteglet skulle hyttelaget betala två daler silvermynt för varje hundrade tegel och varav masmästaren och hyttdrängen erhöll hälften var. Varje masugnsägare skulle ha en motbok eller s.k. karvstock där alla ekonomiska förehavanden skulle noteras. 11 föreskrev, som tjänstehjonstadgan, att alla lösa män tvingades att ta tjänst på ett år i taget. Vid masugnarna skulle anställningen börja första mars och pågå så länge blåsnig skedde, om inte parterna överenskommit om annat. För pigor och drängar gällde det enligt legostadgan att säga upp sig mellan 26/7-24/8 och den nya anställningen påbörjades den 24/10. Man fick vänta 7 dagar för att inställa sig hos den nya husbonden/arbetsgivaren. (slankveckan) Magnus Erikssons landslag som tillkom på 1340-talet finns stadgande om arbetstvång. Till vänster illustrationen över Bygningabalken. De som inte hade egendom värd minst 3 mark måste låta städja sig.båda parter skulle säga upp avtalet i viss tid innan. I sju dagar fick den tjänstesökande gå ledig, därefter blev han utan laga försvar. Det vill säga lösdrivare. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 12

13 Städslades någon utan orlovssedel eller liknande uttogs böter med 10 daler. Hade arbetsgivare lockat någon till städsel, under tiden den var anställd hos annan, blev böterna 100 daler. Alternativet om den städslade inte ville gå tillbaka till den rätta husbonden, var att lösa sin skuld hos denne. Skulder hos tidigare arbetsgivare skulle tas över av den nya arbetsgivaren. 16 stadgar att om någon avslöjas med fylleri, slagsmål och svordomar, under tiden som blåsning pågår skall den sättas ett dygn i kistan (fängelset). Dessutom skulle han betala dubbla böter, hela tio daler. Skulle någon masmästare eller delägare i hytta bjuda arbetare på starka drycker, så att denne missköter sitt arbete och att blåsningen fördärvas, skall den som bjudit dels böta tio daler och dels hålla delägarna i hyttan skadeslösa. Vid sådant fall skall hyttfogden, om det var han som orsakat fylleriet, ersätta hyttelaget med två skeppund tackjärn. Var det en bergsman som orsakat fylleriet skulle hyttlaget ersättas med ett skeppund tackjärn. Norbergsstadgans sista paragraf stipulerade; att edert häkte skall byggas inom sex veckor, efter det att detta brev är läst, och ständigt underhålla vid vite av fyrtio marker. Bötesbeloppen 10 daler motsvarade ca 2 veckolöner för en dräng, enligt skriften Vad kostade det. Enligt Allan Weinhagen, i sin bok om Bergslagen var medelproduktionen för en bergslagshytta 1649 ca 116,5 skeppund var medeltalet blåsningsdygn 23, vilket innebär att 2 skeppund tackjärn är 40 % av en dags produktion. Av alla masugnar som funnits i Norrbotten är det endast Rosfors bruks som är restaurerad. Övriga är rivna och stengrunden sannolikt bortforslad och använd till andra byggnader. Masugnen i Rosfors saknar dock alla de tillbehör som fanns som hjulhuset där vattenhjulet för blåsbälgen och uppfordringsverket, som drog kol och malm upp till masugnskransen. På Plagemans teckningar från olika bruk i Norrbotten kan man se dessa omgivande hus. Bilden ovan visar resterna av masugnen i Selet. De järn som höll ihop masugnen är även borttagna, vilket även är fallet för masugnsruinen i Selet. Bilden nedan visar de ytterst begränsade resterna av masugnen i Avafors masugn. Fotot från sommaren Avafors masugns produktion framgår av statistik omkring Meldersteins bruk. Längst ner C F Plagemans teckning av Avafors. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 13

14 Norbergsstadgan från 1354 Vi Magnus, med Guds nåd Sveriges, Norges och Skånes konung, vilja att det skall alla veterligt vara, att vi av vår synnerliga nåd hava förunnatbergsmännen på Norberg den rätt och stadga, som här följer. För det första hava vi stadgat och förordnat, att tolv skola de vara som hava tillsyn över berget och vaka över bergsmännens rätt och dess tillämpning i alla de stycken, som här angivas i brevet. Och dessa tolv skall vår fogde utnämna, dem som han vet vara de bästa och förståndigaste. Vi befalla alla både mästermän och andra att var i sin stad ösa gruvan och rensa utgången, som leder ut från den. Den som ej gör detta, har förverkat den andel, som han äger i gruvan, såvida han ej får njuta vår särskilda ynnest. Varsomhelst nyodlingar hädanefter upptagas eller ock hittills varit upptagna i bondeskogar, som ligga vid berget, skall den, som har upptagit en sådan, utgöra halv avrad åt den, som äger skogen, och ej full avrad, som hittills skett, och var och en skall få behålla sina nyodlingar, så länge han gör rätt för sig, även om han ej idkar bergsbruk. Vidare må ingen, som tillhör berget, utom mästermännen allena uppköpa några varor med avsikt att driva handel,ed dem och sälja dem igen till högre pris vid tre markers böter och därtill det som han köper. Det skall vår fogde utmäta och vi vilja, att de nämnda tolv skola ha målsäganderätten i denna sak. Vidare havs vi bestämt, att de som sälja öl på gamla berget, ej skola vara flera än fyra, som vår fogde därtill utser. Ej heller må de sälja öl åt några arbetare någon annan dag än helgdagar, från det högmässan är läst och till dess solen går ner och ej heller förrän torg och ting är hållet. Den av dessa fyra, man eller kvinna, som säljer öl före eller efter dessa tider, böte tre marker varje gång han blir därtill förvunnen. Om någon annan än dessa fyra säljer öl, böte tre marker för varje gång. Vidare om någon extra skatt pålägges bergsmännen, då skola smeder, förslagare och blåsare utgöra tredjedelen tillsammans med mästermännen, och samma lag och rätt som Norberg har, skola Vikaberg, Lindesberg och järnhyttorna på Silverberget ha, och de skatter, som påläggas dem, skola de som bo på dessa berg utgöra tillsammans med Norbergsmännen och likaledes allt annat, som påbjudes dem genom konungens brev. Vidare medgiva vi bergsmännen med detta vårt brev, att de ej skola göra gengärd mot någon hädanefter utom emot konungen, då han själv kommer, eller emot dem, som hava konungens dom, när han vill hålla sina rättarting, varom hans brev då tala. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 14

15 Vidare må ej legodrängar eller legokvinnor gå utan arbete, utan de skola arbeta och taga arbetslön, där dem bjudes sådan för ett halvt år eller helt eller mindre. Vilja de ej arbeta, då dem bjudes arbetslön, må fogde n sätt dem i häkte, till dess de vilja arbeta. Vidare om löskekarl eller löskekvinna löper bort från berget, må den som har lejt eller städslat en sådan man eller kvinna utan hinder föra honom tillbaka till berget, var han påträffas. Sätter han sig till motvärn, vare allt det ogillt, som han får och de som honom vilja skydda, och tvegillt det som drabbar dem, som vilja ta honom. Sådant folk må ej vara landbo åt någon man eller något slags arbetshjon utanför berget, såvida det ej visar sig, att de äga mycket jord, att de kunna bygga och bo såsom bönder eller att de äro förmyndare för fader- eller moderlösa barn. Vidare om vår fogde finner, att ogillt järn smides på berget, skall han rida dit med tvenne män och väga järnet. Väger det ej fullt, så att tjugofyra osmundar väga ett pund, böte smeden fyrtio marker, såvida ej husbonden har givit honom felaktigt bessman eller ej ville ge honom något alls. Visar det sig, att det är så, böte husbonden fyrtio marker och smeden vare saklös. Den som blir utsedd att undersöka det, som nu är sagt, men ej vill följa med fogden, böte tre marker, om han ej har laga förfall. Förvägrar husbonden eller smeden fogden att väga järnet, böte fyrtio marker. Kommer det till någon våldshandling dem emellan, vare allt det ogillt, som husbonden eller smeden får, men dräpes eller såras fogden eller hans följe, vare därmed edsöret brutet. Vidare må ingen utan särskilt tillstånd av fogden eller de tolv, som förut omtalades, sitta längre än två dagar på berget med något kram eller dylika ting, som pläga säljas i torgbodar, vid äventyr av tre marker och därtill det han säljer. Vidare om någon mästerman har mindre del i en hytta än en åttondedel, skall samma del evärdligen tillhöra konungen, såvida han ej överlåter den åt en annan inom en månad efter det han är därtill lagligen uppmanad. Väcker någon åtal mot en löskerkarl, skall han stämmas till ting med tre män. Kommer han och får den, som vill gå i borgen för att han ej löper bort före laga ting, som hållas inom de tre veckor vilka komma därnäst, och som svarar för att han gottgör sina brott eller värjer sig med ed, så är allt väl. Är han instämd, såsom förut är sagt, och vill ej komma eller kommer men får ej den, som går i borgen för sig, må vår fogde gripa honom och hålla honom kvar, intill dess han har sonat sitt brott. Vidare om någon av bergsmännen finner järnmalm på någon plats och tar sig för att smälta, fogden och de tolv ovetande och ej tillsporda, trots att vi givit dem i uppdrag att pröva och skilja gillt järn från ogillt, skall böta sina tre marker. Vidare må var och en som blir gripen med olagliga vapen hava förverkat vapnen och därtill tre marker. Vidare vilja vi, att edert häkte skall byggas inom sex veckor, efter det att detta brev är läst, och ständigt underhålla vid vite av fyrtio marker. Detta brev var gjort och givet på Norberg året efter Guds börd 1354 på Sancti Mathiae apostoli dagh under vårt insegel. Nedan teckning i Illustrerad tidning 1866 av Masugnen i Strömsund, Råne socken, vid Norrbottenskusten. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 15

16 1766 års Hammarsmedsordning Hammarsmedsordningar från 1638, 1649, 1703 låg till grund för 1766 års reviderade upplaga. Enligt 1. Ämbetet skulle ämbetet bestå av Ålderman, Mästare, Mästersven och Smedsdräng vilken tidigare benämnts Kolgosse. 2. Stadgade att till ålderman skulle utses en av de skickligaste hammarsmederna. Denne skulle utföra en mängd uppgifter av förtroendemannakaraktär. Han skulle svära ed som domare/ålderman, Göra besiktningar, Bevista prov för mästare- och mästersven och utfärda brev, Kolla kolmått m.m., Biträda Bergmästaren samt Föreslå ändringar inom hantverket. Enligt 4 skulle det vid varje hammare (en eller flera härdar) finnas en mästare. Varje härd skulle ha en Mästare, Mästersven och Smedsdräng. Alternativt kunde en mästare ansvara för två härdar och då ha två Mästersvenner och en Smedsdräng vid den härd där mästaren inte själv smidde. Ville en bruksägare, istället för att ha en mästersven och en smedsdräng, anställa två mästersvenner som ömsom dela på arbetsuppgifterna, skulle det kunna överenskommas mellan smederna och bruksägaren. Så kunde man göra utan at den äldre Mästerswennen må det sig til wanheder räkna. Enligt 5 skulle mästaren anställa smedsdrängen samt förse honom med mat och kläder samt ombesörja att han inskrevs vid bergstinget. En smedsdräng som ville bli mästersven skulle anmäla detta till bergsrätten eller åldermannen. Han skulle då visa att han förstår smältning och räckning samt kunna smida en hölst eller ett veckosmide. Hölst var en ring som satt på hammarens skaft för att hålla ihop stockarna som skaftet bestod av. Ett veckosmide ansågs vara minst 8 skeppund tackjärn eller 10 skp osmundjärn fordrades 10 skp tackj. om tre arbetade vid härden. Mästersven skulle anmäla att han ville bli mästare, när en sådan anställning finns att få och i så god tid att han skulle hinna avlägga prov för att det skulle hinna bli klart till nästa bergsting. Där skulle beviset - mästarbrevet - uppvisas. För att bli mästare krävs att mästersvennen skulle förstå sambandet mellan färskning och smältning, att han kan hålla byggnad och redskap wid magt och ordning, at sparsamlingen umgås med kolen, att förstå smidessortering efter särskilda tolkat (mått), att förestå ett veckosmide samt att utan handledning kunna bygga en stångjärnshammare. Enligt 8 skulle mästaren mot räkning ta emot tackjärn och kol. (fredagar skedde redovisning) Av 1 skeppund tackjärn (bergsv) (26 lisp) skulle 20 lispund stångjärn smidas med 2 läster (24 tunnor) kol. Mera än 20 lisp. järn per skp. tackjärn gav överjärn. Mindre kolförbrukning än 2 läster (24 tunn.) per 20 lisp. stångjärn gav överkol. 1 skeppund bergsvikt = 149,6 kg. vilket skulle ge 8-9 stänger à 6,5-7 alnars längd. (8,5 stänger x 4 m = 34 meter ) Veckosmidet skulle därmed vara stänger eller mera än 10 st per dag. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 16

17 Enligt 1766 års hammarsmedsordning betalades mellan 1-1,75 daler samt 2 daler silvermynt för finare järn. Avräkningslängd för Mästaren Nils Flodström på Baggå bruk för Stångjerns Tillverknings Conto utsmidt sedan sistl. Mikaelii. 46 Skp 5 ½ lisp 1 ½ tum 3/8. á 20 skill. 19:13:6 252 skp 2 lisp stångjärn à 17 1/3 skill. 91: 1: betalades 20 skilling för finare järn och 17,33 skilling för ordinärt järn genomförde Gustav III en stor myntrealisation betalade Västra Kolsva bruk 32 skill. Riksgälds per skpd. Att jämföra ersättningen mellan olika år är praktiskt taget omöjligt bl.a. pga myntreformerna. Bruket skulle även hålla smederna med naturaförmåner;mästaren 1 rum o kök, Visthusbod,Fähus med skulle samt hö för 2 kor. Mästersven/Smedsdräng 1 rum,matbod, Fähus med skulle samt hö för 1 ko. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 17

18 Till vänster Smedsdrängen Olof Westström vid Norra Hammaren i Baggå Halv års lön vardera av Mästarna Anders Holst och Nils Flodström med 6:32.-- Ytterligare ersättning för Dammvakt, Avisning, Slaggbärning, Järnhuggning Ishåldning på hammarhjulnålen 1:42:8 Olofs årsintäkter var 15:10:8 Årskostnaden var 7:38:9 Ing. balans (skuld till bruket) 6: 8:6 Utg. Balans (fordran) 1:11:5 15 innehåller regler för betalningen varav stadgas att mästaren ska erhålla, efter att ha ansvaret för en del av hammarens utrustning; 5/12 eller 42% av förtjänsten. Mästersvenen erhåller 4/12 eller 33% och Smedsdrängen erhåller 3/12 eller 25%. Det sistnämnda om mästaren inte håller honom med mat och kläder infördes regler om husbondens ansvar för oförvållad arbetslöshet.vid torka, brist på råva- ror skulle annat arbete anvisas. Ersättning motsvarande okvalificerat grovarbete skulle utgå. En man skulle få 10 2/3 öre s.m. eller 1 d. km. Kvinnor och pojkar fick 5 1/3 öre s. Fanns inte arbete skulle de få fyrpengar. Mästare och mästersvenner fick 8 öre smt., drängar 5 1/3, kolpojkar 2 2/ hade det ökat till 10 2/3 öre, 8 öre resp. 5 1/3 öre. Vid vägran att ta arbete blev smeden förlustig fyrpengar. Nedan 1778 års avräkningsbok för Mästersven Nils Flogström vid Knipsmedjan, S-berg. Debet Balans från : 3:3 Kontant, Tobak mm 22:29:5 Saldo 36:32:8 Kredit Lön från mästaren Hans Hansson 570 Skp 2 ½ lisp 19:38: Överjärn 1:32: Ny hammare :16: Hammarlagn. : 4: Järnbärarlön :16: Totalt 22:10: Balans till :22:8 Saldo 36:32:8 Årets resultat, för det år han gifte sig och flyttade till Baggå bruk, där han blivit mästare. 19 skill 5 rst Benämningen flog anges vara ett dialektalt uttryckt för flod (Flogström / Flodström) Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 18

19 Järntackorna transporterades till smedjan för att förädlas till en smidbar produkt. För att uppnå smidbarhet var man tvungen att minska kolhalten. Denna process kallades färskning. Kolhalten som vanligtvis låg på 4 %, skulle ner till 1,5 % för härdbart stål och under 0,35 % för mjukt järn. En eller två tackjärnsgaltar lades på kolbädden i ässjan, där luft blåstes in i härden. Tackjärnet smälte så småningom av den höga värmen och droppade genom kolbädden, för att samlas i botten på härden. Smeden påbörjade därefter med hjälp Stångjärnet nytt upphettas. När smältstyckena var färdigvällda fördes de åter till stångjärnshammaren där de nu utsträcktes till stänger av önskad dimension. Utsmidningen av smältstyckena hade två syften. För det första gavs järnet en lämplig form. För det andra fick det en finkornigare inre struktur som gjorde det segare. I tysksmedjorna arbetade smedlagen med såväl smältning som räckning dvs att slå ut stycket till en stång. På ca 3 1/2 timme hann en duktig smed räcka ut sex stänger. Det tysksmidda järnet var mjukare än vallonjärnet av ett kraftigt spett arbetet att bryta upp järnet från botten, upp till ytan, för att återigen smältes till botten. Detta upprepades flera gånger. Under processen ökade slaggens järnoxidhalt och en reaktion åstadkoms mellan slaggens syre och tackjärnets kol. Massan kom i kokning, dvs koloxidgasen bubblade upp genom det flytande tackjärnet och den flytande slaggen. Järnet blev alltmer trögflytande då dess smältpunkt steg i takt med att kolhalten sjönk. Slutligen samlades järnet på botten av härden i mindre klumpar sk färskor. Dessa hade fortfarande en rätt hög och ojämn kolhalt. På nytt lyftes de upp i blästerzonen. Kolrikare partier smälte och färskades. Järnet, som nu samlats på härdens botten, var kolfattigt. Det makades ihop i härden till en degig massa, som fördes till hammaren. Där slogs den samman så att den blev helt platt, varefter den sönderhöggs i fem à sju smältstycken. Dessa fördes tillbaka till härden för att på Lancashiremetoden Vid mitten av 1840-talet började tysksmidet ersättas av lancashiresmidet. Detta gav ett stångjärn av högre kvalitet. Denna metod innebar att tackjärnet smältes och färskades i en täckt smälthärd. Efter en förnyad uppvärmning i vällugnen som i en del fall var konstruerad som ett uppvärmt och inbyggt transportband där tackan infördes i ena änden kall och kom ut på andra änden av transportbandet i smidbart eller valsningsbart tillstånd. Denna metod gav möjlighet till tillverkning i industriell skala och infördes vid de större bruken. Den sista i bruk varande Lancashiresmedjan i landet finns i Ramnäs, vilken lade ned sin verksamhet I dag är mycket restaurerat av denna industriella raritet. Franche-comtésmidet Vid mindre bruk infördes en metod som kom från Frankrike och Belgien och som kallades franche-comtésmidet. I likhet med lancashiesmidet användes en täckt härd. Man använde dock samma härd både för smältning, färskning och för uppvärmning av smältstycket, innan det räcktes ut under hammaren. Denna metod var mindre kolförbrukande än den gamla tyskmetoden genom bl.a. övertäckningen och innebar dessutom en större produktionsförmåga. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 19

20 En hammarsmed och hans levnadsförhållanden Nils Andersson Flodström Under de första åren av 1800-talet flyttade hammarsmedmästaren Nils Andersson Flodström från Nyhammars bruk i Ramsbergs socken, Örebro län, till Selets bruk i Nederluleå, Norrbottens län. Nils är undertecknads MM MM MF F, född den 13 oktober 1756 i Fagersta, Västanfors socken, Fagersta kommun. Nils Flodström var gift med Johanna Sophia Reisman född 1757, troligtvis i Stockholm. Hennes föräldrar var födda i närheten av Dresden i Sachsen, i det som mellan var statsbildningen Östtyskland. Nils far Anders Nilsson - var även han hammarsmed och mästare såväl vid Semla som Västanfors bruk. Två av de som kom att bilda Fagersta bruk - Semla, Fagersta och Västanfors. Redan under Gustav Vasas dagar fanns gruvor och hyttor vid dessa tre platser. Nils började 1773 som koldräng vid Bockhammars bruk i Gunnilbo, Skinnskattebergs kommun, under mästaren Jonas Svensson Gävert, vid nedre hammaren. Bockhammars bruk äldre historia är intimt förbunden med namnet Ebba Brahe, Gustav II Adolfs ungdomsförälskelse. Hon gifte sig sedermera med greve Jacob de la Gardie. Ebba Brahe var enda dotter till Magnus Brahe, en av Karl IX:s främsta anhängare och medhjälpare. Genom förläningar till fadern och köp kom Ebba att äga bl.a. Bockhammars och Svanå bruk. Gustaf Schröder skriver i En bruksbokhållares minnen, om arbetstiden för stångjärnssmederna. Om det fanna flera arbetslag kunde ett gå på kl under söndagen till lördagseftermiddagen veckan därpå. Det andra laget gick på lite senare och höll på lite längre. Varannan vecka växlade man så att att man fick en sorts långhelg. Under hela veckan hade man samma kläder, en lång grov skjorta, förskinn, strumpor och träskor. Lika året om, såväl vid 30 graders kyla som 30 graders värme. Man sov i skift i ett rum vid sidan som kallades labbi i skriftspråk och kuja eller smekuja i dagligt tal. Den var utan fönster och eldades med glödgad slagg, tagen från smideshärden, och kol. I sängarna låg lös råghalm. Luften i detta sovrum var varm, nästan het, vilket var nödvändigt, då arbetaren saknade kläder, men atmosfären låter sig icke beskrivas. Det var ett kompositum av fotsvett, hudsvett och salt, ty av det ymniga svettandet under arbetet kristalliserades saltet som åtföljde utdunstningen till formliga kakor över rygg och skuldror. I sådan atmosfär sovo de. En beskrivning från 1746 anges att Bockhammar bestått av två hamrar och fem härdar. Vattendräkten är knapp och kostsam, medan man måste underhålla åtskilliga dammar, varigenom vattnet insamlas från insjöar och mossar. Skogen är bra och ger nära nog tillräckligt till behovet av kol. Tackjärn fås från ägarens egna hyttor i Mattsbo, Norrbärke socken och Skrikebo i Västanfors socken, det övriga köpes från Västra bergslagen kom Bockhammar att förvärvas av ägaren till Färna bruk och ingick därefter i fideikommisskomplexet Ferna-Bockhammar hade man tre härdar med sex hamrar och en årlig smidesrättighet på skeppspund, d.v.s. ca 250 ton. Tillsammans med Ferna och Killinghammar hade man 139 anställda. Vad beträffar levnadsbetingelserna kan ett protokoll från Heds sockenstämma från 2 augusti 1772 något belysa förhållandena vid denna tid. I anledning av den i år så tryckande spannmålsbristen och höga överhetens nådiga föranstaltning hade till Wästerås ankommit ett nytt förråd riad råg, varav Hed socken med posten fått tillstånd att mot säker borgen och det pris framledes blev utsatt, därstädes avhämta 8 tunnor. Härvid begärde herr överstelöjtnanten och riddaren Örnsköld, att en förteckning på församlingens mest fattiga och nödlidande nu i allas närvaro skulle upprättas på det att man därav skulle utröna, vad och huru mycket tarvades till deras undsättning. Antalet av dessa befanns vara ej mindre än 75 personer, dels barn, dels äldre, så att medels allenast en fjärdings utbetalning till var och en av dem fordras 9 tunnor och 3 fjärdingar, vilket överstiger det kvantum socknen i Wästerås är beviljat. Då ingen i den brådaste andtiden ville åka till Västerås för att hämta säden, erbjöd sig Örnsköld att socknens fattiga skulle få hämta sin andel hos honom på Karmansbo gård. Socknen skulle ur fattigkassan under hösten betala honom 74 daler, 3 skilling kopparmynt per tunna, hälften råg och hälften korn. Hyttor och Hamrar i Norrbotten Brage Lundström, 2010 Sid. 20