EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION. Förslag till RÅDETS RAMBESLUT. om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den KOM (2001) 522 slutlig 2001/0215 (CNS) Förslag till RÅDETS RAMBESLUT om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (Framlagt av kommissionen)

2 MOTIVERING 1. UTLÄMNINGSINSTITUTETS HISTORISKA BAKGRUND Utlämningsinstitutet kom till för att man, inom ett ofta komplicerat system av mellanstatliga politiska och diplomatiska förbindelser, skulle kunna överlämna en person som inte är hemmahörande i landet till ett annat lands myndigheter för lagföring eller straffverkställighet. Detta ofta långsamma och komplicerade förfarande är inte avpassat för ett gränslöst område som EU, som kännetecknas av en hög grad av förtroende och omfattande samarbete mellan stater som alla har höga rättssäkerhetskrav. Utlämning regleras för närvarande i ett antal konventioner: Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 (nedan kallad 1957 års konvention) [SÖ 1959:65], tilläggsprotokollet av den 15 oktober 1975 till den konventionen (nedan kallat 1975 års protokoll) [SÖ 1976:27], andra tilläggsprotokollet av den 17 mars 1978 till den konventionen (nedan kallat 1978 års protokoll) [SÖ 1979:13] och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977 (nedan kallad terrorismkonventionen) [SÖ 1977:12]. När dessa konventioner undertecknades utgjorde de naturligtvis verkliga framsteg, men idag är de tunga och överspelade i förhållande till hur förbindelserna mellan Europeiska unionens medlemsstater utvecklats. Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, och det informationssystem (SIS) som införts genom den, har i praktiken inneburit en väsentlig förbättring av informationen medlemsstaterna emellan om eftersökta personer. Den har också betydligt underlättat kontakterna mellan medlemsstaternas myndigheter vid anhållanden. Rättsligt sett innebär dock konventionen om tillämpning av Schengenavtalet ingen förändring av det traditionella utlämningsförfarandet i 1957 års konvention. Konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 10 mars 1995 (nedan kallad 1995 års konvention) och konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 27 september 1996 (nedan kallad 1996 års konvention) har till syfte att förenkla och påskynda utlämningsförfarandet enligt 1957 års konvention, och att undanröja många av de undantag som anges i den konventionen. Konventionerna innebär emellertid inte att det per definition politiska och mellanstatliga utlämningsförfarandet helt har avskaffats. Dessutom har konventionerna bara ratificerats av nio respektive åtta medlemsstater. 2. BETYDELSEN AV ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE Genom Amsterdamfördraget infördes ett nytt mål för unionen, nämligen att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta innebär en radikal perspektivförskjutning. Vid toppmötet i Tammerfors angav stats- och regeringscheferna att principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bör bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området. Vad beträffar utlämning innebär ömsesidigt erkännande att en nationell rättslig myndighet automatiskt, efter endast minimala kontroller, skall acceptera en framställning om utlämning från en rättslig myndighet i en annan medlemsstat. 2

3 3. NYA BILATERALA ÖVERENSKOMMELSER Parallellt med det arbete som pågår på unionsnivå har flera medlemsstater inlett bilaterala förhandlingar för att ersätta det gammalmodiga utlämningsförfarandet med ett förenklat informellt förfarande med överlämnande direkt mellan rättsliga myndigheter. Drivkraften bakom sådana initiativ är det brådskande behovet av att finna effektiva sätt att bekämpa den ökande internationella brottsligheten. Italien och Spanien undertecknade en överenskommelse i december förra året. En liknande överenskommelse mellan Spanien och Förenade kungariket är under utarbetande. Sådana initiativ är av godo i så måtto att de visar på det förtroende medlemsstaterna har för varandras rättssystem. Men de visar också att det mellanstatliga system som finns idag snabbt måste förändras, så att inte det redan komplicerade rättsläget när det gäller utlämning kompliceras ytterligare genom bilaterala avtal mellan medlemsstaterna. 4. DEN EUROPEISKA ARRESTERINGSORDERN 4.1. Bakgrund I handlingsplanen från Wien uppmanades medlemsstaterna att snabbt ratificera och genomföra de två konventionerna om utlämning (punkt 45 c). Enligt slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors bör "det formella utlämningsförfarandet (...) avskaffas bland medlemsstaterna när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått sin slutgiltiga dom och ersättas med enkelt överförande av personerna i enlighet med artikel 6 i EU-fördraget. Förfaranden för brådskande utlämningsärenden bör också övervägas utan att detta påverkar principen om rättvis prövning". Kommissionen uppmanas att "mot bakgrund av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet lägga fram förslag i frågan". Detta kommissionens mandat nämns också i Förebyggande och bekämpning av den organiserade brottsligheten: Europeiska unionens strategi inför det nya årtusendet, där kommissionen uppmanas att lägga fram "förslag om skyndsam utlämning av dömda personer som är på flykt undan rättvisan" (rekommendation nr 28). I strategin nämns också "möjligheten att på lång sikt inrätta ett enhetligt europeiskt rättsligt område i fråga om utlämning" och att i detta sammanhang behandla "[f]rågan om utlämning i samband med förfaranden in absentia, med full respekt för de grundläggande rättigheter som garanteras genom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna". Efter de tragiska och blodiga terrorattacker utan motstycke som begicks mot det amerikanska folket den 11 september 2001 har EU:s stats- och regeringschefer, Europaparlamentets ordförande, Europeiska kommissionens ordförande och den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på nytt efterlyst en europeisk arresterings- och utlämningsorder i enlighet med slutsatserna från Tammerfors, samt ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden Tillämpningsområde Under beredningen av detta förslag har kommissionens enheter rådfrågat bland annat domare, advokater, företrädare för den akademiska världen samt personer som är ansvariga för utlämningsfrågor vid ministerier i stort sett alla medlemsstater. Undersökningen har gett vid handen att det saknas anledning att skilja mellan utlämning som begärs innan en brottmålsrättegång har inletts och utlämning som begärs för att verkställa domar. En sådan åtskillnad görs inte i någon bilateral eller multilateral överenskommelse och den är inte 3

4 motiverad av praktiska skäl. Strävan efter en förenkling av det nuvarande rättsläget gör att den europeiska arresteringsordern bör ha samma tillämpningsområde som utlämningsförfarandet, som den är avsedd att ersätta, och omfatta både skedet före och efter rättegång Val av rättsligt instrument Av effektivitetshänsyn har vi valt ett rambeslut för att införa den europeiska arresteringsordern. De många konventioner som utarbetats inom Europarådet, inom ramen för det europeiska politiska samarbetet och av Europeiska unionen har haft begränsad framgång, vilket framgår av det låga antalet ratifikationer. Den rättsordning som införts genom Amsterdamfördraget och det långt framskridna rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna gör det befogat att införa den europeiska arresteringsordern genom ett rambeslut, en typ av rättsakt som enligt artikel 34 i EU-fördraget "skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt det nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt" Ett instrument som respekterar de grundläggande rättigheterna Det system som föreslås har dubbla syften. För det första beaktas följderna av att gränserna öppnats inom det europeiska rättsområdet. Bekämpandet av brottslig verksamhet måste göras effektivare, och förslaget gör det lättare för rättsliga myndigheter att handla inom och utom respektive medlemsstat. Därigenom är förslaget ett viktigt bidrag till kampen mot internationell organiserad brottslighet. För det andra beaktas i förslaget EU-medborgarnas legitima önskemål om skydd för individens rättigheter. I detta avseende kan flera punkter nämnas: 1) En person som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall omedelbart få tillgång till en advokat och, om nödvändigt, en tolk (artikel 11). 2) Om en person har anhållits på grundval av en europeisk arresteringsorder, skall de rättsliga myndigheterna i anhållandestaten alltid avgöra huruvida det är nödvändigt att hålla personen frihetsberövad utifrån de garantier personen kan lämna för att han inte avviker. Om garantierna är tillfredsställande, kan den anhållne försättas på fri fot (eventuellt förenat med villkor) i anhållandestaten till dess att han vid lämplig tidpunkt överlämnas till den utfärdande myndigheten (artikel 14). På så sätt kan man undvika långa häktningstider, som ibland endast beror på risken för att personen avviker. Likaså kan den myndighet som utfärdat arresteringsordern besluta att uppskjuta verkställigheten, om den anhållne förbinder sig att inställa sig frivilligt (artikel 13.3). 3) En person som dömts i sin frånvaro måste dömas på nytt, om personen ansökt om omprövning av avgörandet hos den verkställande myndigheten (artikel 35). 4) Antalet fall där personer med hemvist i andra medlemsstater häktas främst för att se till att de kan ställas inför rätta torde minska, eftersom den europeiska arresteringsorderns effektivitet ger ökade garantier för att personer kan överlämnas eller inställer sig hos den utfärdande myndigheten. 5) Onödiga eller olämpliga överföringar kommer att undvikas genom möjligheten till videokonferens (artikel 34). Vidare skall straffet i första hand avtjänas på en plats där den dömdes återanpassning kan ske på bästa sätt (artiklarna 33 och 36). 6) Brottmålsförfarandet kommer att gå snabbare, främst på grund av ökad användning av tillfälliga överföringar från en stat till en annan (artiklarna 39 och 40), vilket kommer att bidra till att den tilltalades rätt att få ett rättsligt avgörande inom skälig tid iakttas bättre. För den europeiska arresteringsordern gäller en strikt tidsfrist på nittio dagar (artikel 20), 4

5 och den torde därför i betydande utsträckning bidra till att kravet på avgörande inom skälig tid uppfylls. 7) Avskaffandet av principen om dubbel straffbarhet sker inte på bekostnad av de stater som har den mildaste lagstiftningen. Systemet med en "negativ" uppräkning innebär att medlemsstater som har avkriminaliserat vissa handlingar kan undanta dessa från tillämpningsområdet för den europeiska arresteringsordern (artikel 27). 8) En stat kommer fortfarande att kunna ställa som villkor för verkställighet av en europeisk arresteringsorder att fängelse på livstid inte tillämpas i praktiken (artikel 37). Slutligen kommer medlemsstaternas domstolar när de utfärdar och verkställer europeiska arresteringsorder naturligtvis att vara skyldiga att iaktta allmänna principer om skydd för de grundläggande rättigheterna, i synnerhet 1950 års Europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna Förslagets huvudsakliga innehåll Bestämmelserna om den europeiska arresteringsordern ser i huvudsak ut som följer: 1) Den europeiska arresteringsorderns syfte är tvångsvis överföra en person från en medlemsstat till en annan. Det föreslagna förfarandet ersätter det traditionella utlämningsförfarandet, men skall emellertid likställas med det sistnämnda vid tolkningen av artikel 5 om rätt till frihet och personlig säkerhet i europeiska konventionen. 2) Det rör sig om ett övergripande system som ersätter det nuvarande utlämningsförfarandet i alla avseenden. I motsats till överenskommelsen mellan Italien och Spanien är det således inte begränsat till vissa brott. 3) Systemet bygger på ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. Grundidén är följande: om en rättslig myndighet i en medlemsstat begär att en person skall överlämnas på grund av slutlig brottmålsdom eller på grund av att personen är föremål för brottsutredning, skall beslutet automatiskt erkännas och verkställas i hela unionen. Möjligheten att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder måste begränsas till några få fall. Förslagets tillämpningsområde är nästan identiskt 1 med vad som gäller för utlämning: den europeiska arresteringsordern ger möjlighet att anhålla och överlämna en person som i en medlemsstat antingen slutligt dömts till ett fängelsestraff på minst fyra månader eller har blivit föremål för ett beslut före rättegång om frihetsberövande, om det brott för vilket personen lagförs är belagt med fängelse i mer än ett år. Eftersom systemet innebär ett så allvarligt ingrepp för personen i fråga, har det ansetts viktigt att det skall komma till användning endast i allvarliga fall. 4) Verkställighet av en europeisk arresteringsorder är väsentligen ett rättsligt förfarande. Det politiska inslag som finns i utlämningsförfarandet avskaffas. Följaktligen försvinner också överklagandet av det politiska beslutet. Genom att dessa båda led i förfarandet avskaffas torde effektiviteten och snabbheten öka betydligt. 5) Bestämmelserna om en europeisk arresteringsorder beaktar unionsmedborgarskapet. Undantaget till förmån för egna medborgare saknar numera existensberättigande. Det 1 De två villkoren (att straffet inte har avtjänats och viss längd på det utmätta straffet) är kumulativa vid utlämning. De är självständiga här (se nedan under artikel 2). 5

6 mest relevanta kriteriet är inte medborgarskapet, utan var personen har huvudsaklig hemvist. Det gäller i synnerhet vid verkställighet av straffet. Det är tänkt att dels underlätta avtjänandet av straffet i anhållandelandet, om det förefaller lämpligast för den dömdes återanpassning, dels att verkställighetsstaten skall ha möjlighet att ställa villkoret, när arresteringsordern verkställs, att personen skall få återvända för att avtjäna straff som ådömts av en utländsk domstol. 6) Skälen för att vägra verkställighet av arresteringsordern är begränsade och anges uttömmande i förslaget för att så långt som möjligt förenkla och påskynda förfarandet. Principen om dubbel straffbarhet och specialitetsprincipen gäller inte. Däremot ges medlemsstaterna möjlighet att göra en "negativ" förteckning av brott, för vilka de förklarar att de vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder. Kravet på dubbel straffbarhet kan vidare återinföras i fall där den stat som utfärdat arresteringsordern har utövat extraterritoriell behörighet. 7) Den europeiska arresteringsorderns innehåll kommer att vara densamma i hela unionen. Myndigheterna i den verkställighet staten skall, utom i undantagsfall, kunna överlämna personen utan några ytterligare kontroller. 8) Den europeiska arresteringsordern skall mellan medlemsstaterna ersätta 1957 års konvention, 1975 och 1978 års protokoll, bestämmelserna om utlämning i terrorismkonventionen samt 1995 och 1996 års konventioner. Vissa bestämmelser i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet ersätts också. 5. KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA Kapitel I: Allmänna bestämmelser Artikel 1 Syfte Rambeslutet vilar på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. Enligt denna princip skall en europeisk arresteringsorder som utfärdats i en medlemsstat verkställas i hela unionen enligt rambeslutet. Artikel 2 Tillämpningsområde En europeisk arresteringsorder kan utfärdas både för att verkställa en verkställbar dom och innan dom avkunnats. Tillämpningsområdet skiljer sig föga från det som gäller enligt 1957 års konvention. a) För vilka slag av avgöranden kan en europeisk arresteringsorder utfärdas? Det måste röra sig om en dom som är slutlig, eller som avkunnats i den tilltalades frånvaro (utevarodom), men som kan omprövas på ansökan (opposition) från den tilltalade (artikel 35), eller om ett verkställbart rättsligt avgörande som inte är slutligt och som meddelats antingen före rättegången eller av en domstol men kan överklagas, och som innebär frihetsberövande. Det är inte nödvändigt att medlemsstatens myndigheter först utfärdat en formell nationell arresteringsorder. b) Hur höga straff krävs för att en europeisk arresteringsorder skall kunna utfärdas? I detta avseende skiljer sig bestämmelserna inte från vad som gäller enligt 1957 års konvention. Den praxis som utvecklats är tillfredsställande och kan fortsätta att tillämpas. 6

7 Eftersom principen om dubbel straffbarhet avskaffas, behövs det inte anges någon lägsta påföljd i verkställighetsstaten. Den europeiska arresteringsordern skall verkställas oavsett vilken påföljd som kan utmätas i verkställighetsstaten. Därför saknas det en hänvisning till den situation som avses i artikel 2.2 i 1996 års konvention. Vid bedömningen av den lägsta påföljd som krävs för att en europeisk arresteringsorder skall kunna utfärdas likställs utevarodomar med slutliga avgöranden. Det gäller redan enligt 1957 års konvention (se den förklarande rapporten till den konventionen). I 1957 års konvention finns bestämmelser om kumulation med maximistraffet för brottet vid verkställighet av domar på över fyra månader. Detta villkor har avskaffats här, eftersom det är avgörandet i sig som erkänns och straffskalan är inte relevant när domen väl avkunnats. På samma sätt är den situation som avses i artikel 2.2 i 1957 års konvention inte längre tillämplig, eftersom specialitetsprincipen har avskaffats (dock med förbehåll för artikel 41 i rambeslutet). Vissa medlemsstater (till exempel Beneluxländerna och de nordiska länderna) har sinsemellan slutit överenskommelser som utvidgar tillämpningsområdet för utlämning mer än vad som föreskrivs i 1957 års konvention. Dessa länder får bestämma om de önskar bibehålla utlämningsprincipen eller om de föredrar att utvidga tillämpningsområdet för den europeiska arresteringsordern sinsemellan. Artikel 3 Definitioner a) En europeisk arresteringsorder är på samma gång en framställning om efterlysning, anhållande, häktning och överlämnande till rättsliga myndigheter i det utfärdande landet. I det tidigare systemet, 1957 års konvention såsom den bland annat genomförts genom konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, utgjorde framställningen om häktning och om utlämning två skilda skeden i förfarandet. Med tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden behövs inte längre en sådan åtskillnad. En europeisk arresteringsorder har inte bara de traditionella inslagen i en arresteringsorder (efterlysning, anhållande och häktning), utan är samtidigt en framställning om överlämnande till myndigheterna i den utfärdande staten. Det bör dock noteras att verkställighetsstatens fyra skyldigheter inte har samma rättsverkningar. Arresteringsorderns verkan som framställning om efterlysning och anhållande är bindande för verkställighetsstaten, såvida det inte rör sig om ett av undantagen i artiklarna 27, 28, 30 och 31. För häktning av den eftersökte krävs däremot ett särskilt beslut av en rättslig myndighet (artikel 14). Om den eftersökte inte samtycker, måste även en domstol besluta om dennes överlämnande till den rättsliga myndighet som utfärdat arresteringsordern. b) Den europeiska arresteringsordern grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. Förbindelserna stater emellan ersätts därigenom i stor utsträckning av förbindelser mellan rättsliga myndigheter. Begreppet "rättslig myndighet" omfattar domstolar (rättsliga myndigheter i egentlig mening) och åklagarmyndigheter, däremot inte polismyndigheter. Detta överensstämmer med 1957 års konvention (se förklarande rapporten till artikel 1). Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet som enligt rättegångssystemet i medlemsstaten är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder (artikel 4). c) Den verkställande rättsliga myndigheten kan tillämpa olika förfaranden beroende på om det rör sig om ett förenklat förfarande eller inte (artikel 16). En åklagarmyndighet eller en domstol kan vara verkställande rättslig myndighet. Det avgörs enligt respektive medlemsstats processrättsliga regler. Det måste emellertid alltid vara den myndighet som 7

8 fattar beslut om att verkställa arresteringsordern. Även om medlemsstaterna enligt artikel 5 kan ge behörighet åt en centralmyndighet i en rad fall, omfattas denna myndighet inte av definitionen. d) Definitionen av utevarodom är hämtad dels från 1970 års Europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar [SÖ 1973:55], dels från Europarådets ministerkommittés resolution (75) 11. Den motsvarar i sak artikel 3 g i FN:s modell för utlämningskonvention (resolution 45/11 ändrad genom resolution 52/88). Definitionen har utformats med hänsyn till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. En utevarodom är en dom mot vilken det måste föras särskild talan (opposition) för att den tilltalade skall kunna dömas på nytt i sin närvaro. Däremot omfattar begreppet inte avgöranden mot en person som har fått en kallelse till domstol inom sedvanliga tidsfrister enligt lagstiftningen i den stat där avgörandet meddelats, men som avsiktligt har underlåtit att inställa sig och inte försökt låta sig företrädas av ombud, och utan att frånvaron beror på en omständighet utanför personens kontroll. e) Definitionen av skyddsåtgärd är hämtad från 1957 års konvention. f) Definitionen av eftersökt måste göra det möjligt att harmonisera begreppen i hela texten. Artikel 4 Behöriga rättsliga myndigheter Vilken rättslig myndighet som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder avgörs enligt medlemsstaternas inhemska lagstiftning. De kan ge denna uppgift antingen åt samma myndighet som har avkunnat domen eller beslutet enligt artikel 2, eller åt en annan rättslig myndighet. Detsamma gäller den myndighet som är behörig att verkställa en europeisk arresteringsorder. Understrykas bör att den myndighet som avses i artikel 4 är behörig att avgöra om arresteringsordern är giltig och förordna om dessa verkställighet, det vill säga om överlämnande till de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat, med undantag för fall där centralmyndigheten eventuellt är behörig (artikel 5). Det politiska och administrativa skedet, som kännetecknar utlämningsförfarandet, avskaffas således. Artikel 5 Centralmyndighet Punkt 1 i artikeln har sitt ursprung i bestämmelserna i 1996 års konvention och i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater från Det rör sig om en bestämmelse som har till syfte att förenkla uppgiftsutbyte mellan medlemsstater och därför måste det nuvarande systemet behållas. Centralmyndigheternas uppgift skall vara att underlätta överföring och verkställighet av arresteringsorder mellan medlemsstaterna. De skall bland annat ansvara för översättning och administrativt bistånd vid verkställighet av arresteringsorder. Enligt fattas beslutet om arresteringsorderns giltighet och om formerna för dess verkställighet av den rättsliga myndigheten i anhållandelandet. Medlemsstaterna får emellertid föreskriva att ett begränsat antal frågor skall handhas av en central förvaltningsmyndighet, till exempel därför att denna typ av beslut enligt inhemsk lagstiftning skall fattas av en förvaltningsmyndighet. Så gäller exempelvis beslut huruvida en person omfattas av immunitet (artikel 31) eller huruvida det finns tvingande humanitära skäl att skjuta upp arresteringsorderns verkställighet (artikel 38), men även för att bedöma en medlemsstats åtagande att inte ådöma frihetsstraff på livstid (artikel 37). Om en medlemsstat utnyttjar möjligheten att utse en centralmyndighet, ansvarar medlemsstaten för att kontakterna mellan den behöriga rättsliga myndighet som fattar beslutet och centralmyndigheten samordnas, så att den förstnämnda myndigheten i sitt beslut kan ta 8

9 hänsyn till centralmyndighetens inställning, och att den totala tidsfristen på nittio dagar iakttas. Systemet måste vara uppbyggt på ett sådant sätt att centralmyndigheten får kännedom om den eftersöktes invändningar innan den fattar beslut. Artikel 6 Den europeiska arresteringsorderns innehåll Den europeiska arresteringsordern skall innehålla i princip de uppgifter som anges i uppräkningen i artikel 95 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Följande uppgifter har lagts till: Ådömt straff om det rör sig om en verkställbar dom eller det straff som kan utmätas om det rör sig om ett beslut före rättegången. Vid utevarodom information om rätten och formerna för att ansöka om omprövning av avgörandet. Det faktum att personen, för samma gärning, fått kvarbli i frihet mot försäkran om att inställa sig och inte gjort det, eller avvikit från den anstalt där personen placerats. Detta sista villkor är viktigt, för det innebär att ett annat förfarande blir tillämpligt vid verkställigheten av en europeisk arresteringsorder. Om personen har försatts på fri fot på vissa villkor som inte har uppfyllts, kan arresteringsordern i princip verkställas enligt ett förenklat förfarande, utan att personens samtycke behöver inhämtas (med förbehåll dock för den verkställande rättsliga myndighetens bedömning, se artikel 17). Det är därför viktigt att denna del av den europeiska arresteringsordern fylls i noggrant. Så kan ske i olika skeden i förfarandet: antingen från början eller när den utfärdande rättsliga myndigheten tillämpat artikel 13.3 (uppskjutande av arresteringsorderns verkställighet under förutsättning att personen inställer sig), eller om personen redan anhållits enligt samma arresteringsorder och försatts på fri fot av den rättsliga myndigheten i anhållandestaten (artikel 14), men personen i fråga underlåtit att inställa sig. I de två sistnämnda fallen skall den utfärdande rättsliga myndigheten komplettera arresteringsordern. Översändandet av dessa uppgifter har verkan av framställning om efterlysning, anhållande, häktning och överlämnande till den rättsliga myndighet som meddelat det avgörande på vars grund den europeiska arresteringsordern har utfärdats. I princip skall dessa uppgifter räcka för att de rättsliga myndigheterna i anhållandestaten skall verkställa arresteringsordern och endast i undantagsfall skall verkställighetsstaten kräva ytterligare uppgifter. Kapitel II: Förfarande Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser Artikel 7 Kontakter mellan myndigheter Grundregeln, som hämtats från konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater, är att den europeiska arresteringsordern skall skickas direkt mellan myndigheterna. Tillämpningen av denna regel förutsätter naturligtvis att den myndighet som utfärdat arresteringsordern känner till var den eftersökte befinner sig. Liksom i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp (artikel 6) får medlemsstaterna föreskriva att kontakterna i vissa skall ske via en centralmyndighet. Avsnitt 2 Användning av Schengens informationssystem Artikel 8 Rapport 9

10 Om man inte vet var den eftersökte befinner sig, skall Schengens informationssystem användas. Rambeslutets bestämmelser kommer att ersätta artikel 95.1 och 95.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. De ytterligare uppgifter som skall lämnas av medlemsstaternas behöriga myndigheter (Sirene-kontor) ändras och anpassas till innehållet i den europeiska arresteringsordern (artikel 6). Spridning sker liksom tidigare enligt Schengenförfarandet. I detta skede skall sekretess iakttas vid översändning av uppgifterna. Genom att använda det säkra Schengenförfarandet iakttas europeiska bestämmelser om skydd för personuppgifter. Artikel 9 Påpekande i Schengens informationssystem (flaggning) Bestämmelserna i artikel i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet upphävs. Artikel 94.4 skall inte gälla den europeiska arresteringsordern. Genom rambeslutet införs principen att arresteringsordern kan verkställas i hela unionen. Endast i ett begränsat antal fall får verkställighet vägras. När en europeisk arresteringsorder har utfärdats får ett påpekande ("flagga") endast införas i SIS enligt detta rambeslut i följande situationer: principen om dubbel straffbarhet har undantagsvis återinförts av en medlemsstat genom en "negativ" förteckning (artikel 27), utövande av extraterritoriell behörighet (artikel 28), verkställighetsstaten har utfärdat amnesti för brottet (artikel 30) eller personen åtnjuter immunitet i verkställighetsstaten (artikel 31). Påpekandet innebär att den medlemsstat som infört påpekandet får vägra anhållande på sitt territorium av en person för vilken arresteringsorder utfärdats. Detsamma gäller om den rättsliga myndigheten i anhållandestaten har beslutat att tillfälligt försätta en person på fri fot i avvaktan på dennes överlämnande till de rättsliga myndigheterna i den utfärdande staten (ett nytt anhållande anses inte behövas; artikel 14) eller om den utfärdande rättsliga myndigheten tillfälligt upphävt arresteringsorderns verkan (artikel 13.3). I dessa fall måste för det första den medlemsstat som infört "flaggan" underrätta den utfärdande staten om denna sin åtgärd, och för det andra en uppgift om var personen befinner sig översändas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande staten, om en kontroll sker i den staten. Denna sistnämnda skyldighet är hämtad från artikel 95.5 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Vad beträffar tidsfristerna för att införa en europeisk arresteringsorder i Schengensystemet innebär tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande att regeln blir den motsatta till vad som gäller enligt de nuvarande bestämmelserna i artikel 95.3, 95.4 och 95.6 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Huvudregeln måste nu bli att spridning alltid skall ske. Rapporten om att anhållande inte skall ske kan införas senare, men möjligheten avskaffas att uppskjuta spridning av arresteringsordern i avvaktan på att dess förenlighet med nationell rätt avgörs. Avsnitt 3: Anhållande och häktning Artikel 10 Tvångsåtgärder Rambeslutet innebär inga förändringar av gällande rättsläge på denna punkt. Det är verkställighetsstatens lagstiftning som skall tillämpas på de tvångsåtgärder som den anhållne kan utsättas för. Ett undantag är dock rätten till advokat och tolk, som alltid gäller för den europeiska arresteringsordern (se nedan artikel 11.2). Det ankommer på behöriga polisiära och rättsliga myndigheter att i enlighet med inhemsk lagstiftning vidta de första åtgärderna för att gripa personen och fastställa dennes identitet. Enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna måste tvångsåtgärderna vara nödvändiga och proportionerliga. Eftersom en europeisk arresteringsorder är grund för häktning, måste personen kvarhållas till dess att den rättsliga 10

11 myndigheten i verkställighetsstaten fäller ett avgörande om denne i enlighet med inhemsk rätt (artikel 14). Medlemsstaterna får i sin inhemska lagstiftning fastställa de kontroller som skall göras under tiden från det att personen grips tills denne ställs inför de rättsliga myndigheterna i verkställighetsstaten. Reglerna är desamma som de som gäller idag vid utlämning. Artikel 11 Den eftersöktes rättigheter Rambeslutet innehåller samma distinktion som 1995 och 1996 års konventioner mellan fall där personen samtycker till överlämnandet till den stat som begärt anhållande och fall där denne invänder mot överlämnande. Därför måste en person som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder omedelbart upplysas om innehållet i arresteringsordern och därmed ges tillfälle att samtycka till att genast överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten. Artikeln är hämtad från artikel 6 i 1995 års konvention. När en person har anhållits har denne rätt att omedelbart få hjälp av en advokat och, om det behövs, av en tolk. Detta är en viktig garanti för att skydda individens rättigheter. En person som grips i ett land med en främmande rättsordning och ett språk som han inte behärskar för vidare transport till en annan medlemsstat måste från allra första början kunna få bistånd av en advokat. Garantin är unik för den europeiska arresteringsordern och gäller oberoende av vilket förfarande som tillämpas i medlemsstaten vid anhållande på grundval av en inhemsk arresteringsorder (se ovan). Artikel 12 Underrättelse till de rättsliga myndigheterna De rättsliga myndigheterna skall omedelbart underrättas om anhållandet. De rättsliga myndigheterna i verkställighetsstaten underrättas på det sätt som föreskrivs i nationell lagstiftning. De rättsliga myndigheterna i utfärdandestaten underrättas om anhållandet antingen av den behöriga myndigheten i anhållandestaten eller av den eller de centralmyndigheter som anges i artikel 5. Artikel 13 Giltighetskontroll och uppskjutande av verkställighet Av rättssäkerhetsskäl måste den europeiska arresteringsorderns giltighet alltid kontrolleras omedelbart hos de utfärdande rättsliga myndigheterna eller centralmyndigheten i utfärdandestaten. Denna kontroll är desto mer nödvändig, eftersom utfärdandestaten inte behöver göra en senare framställning om överlämnande utfärdandet av själva arresteringsordern gäller ju som en sådan framställning. Om arresteringsordern inte längre är aktuell, skall den anhållne genast försättas på fri fot, såvida han inte är föremål för en annan brottsutredning. Den utfärdande rättsliga myndigheten får besluta att tillfälligt uppskjuta verkställigheten av arresteringsordern, om den anhållne i gengäld förbinder sig att inställa sig frivilligt på en angiven plats och vid en viss tid. Myndigheten kan också kräva ytterligare garantier eller ställa vissa villkor, till exempel att borgen ställas. Den anhållnes åtagande att inställa sig skall tas emot av den rättsliga myndigheten i anhållandestaten och meddelas den utfärdande rättsliga myndigheten. Eventuella följder av att den anhållne inte inställer sig skall också meddelas den sistnämnda myndigheten. Den utfärdande rättsliga myndigheten skall också översända information om tillfälligt uppskjutande av verkställighet till Schengens informationssystem, om arresteringsordern har spritts den vägen. Om personen inställer sig som avtalat, förfaller arresteringsordern (artikel 25). I det motsatta fallet skall den utfärdande rättsliga myndigheten rapportera om personens underlåtenhet att 11

12 iaktta skyldigheten, och arresteringsordern blir åter verkställbar. Om personen grips på nytt, skall förfarandet i artikel 17 tillämpas, det vill säga omedelbar verkställighet av arresteringsordern, utan undantag, även om samtycke inte föreligger, och utan att den anhållne hörs. Artikel 14 Tillfälligt försättande på fri fot Från anhållandet och fram till överlämnandet till de utfärdande myndigheterna ansvarar verkställighetsstaten för den anhållne. De behöriga rättsliga myndigheterna i denna stat måste besluta huruvida den anhållne skall häktas. Detta beslut skall fattas enligt det förfarande och de tidsfrister som gäller i verkställighetsstaten. Den särskilda frågan om häktning får avgöras enligt ett annat förfarande än det som anges i artikel 18, som gäller arresteringsorderns giltighet och verkställighet. Den rättsliga myndigheten skall fälla avgörandet utifrån de garantier den anhållne lämnar om att inställa sig och att ställa sig till rättvisans förfogande för verkställighet. Tanken med bestämmelsen är att personen skall kunna förbli i frihet i verkställighetsstaten fram till den tidpunkt då han överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten. Denna tidpunkt fastställs tillsammans av de rättsliga myndigheterna i utfärdande- respektive verkställighetsstaten, med utgångspunkt i de förstnämndas önskemål. Så länge personen befinner sig i verkställighetsstaten ansvarar denna för att han inte undandrar sig rättvisan. Den verkställande rättsliga myndigheten får ställa de villkor för beslutet om försättande på fri fot som är tillåtna enligt inhemsk lagstiftning, till exempel kräva borgen, utfärda reseförbud eller förordna att personen skall inställa sig med jämna mellanrum hos myndigheterna. Den situation som avses här skiljer sig från den i föregående artikel. I motsats till artikel 13.3, som innebär att verkställigheten av arresteringsordern uppskjuts, är det här fråga om att verkställa den, något som anhållandestaten är ansvarig för. Avsnitt 4 Rättsligt förfarande för överlämnande Artikel 15 Prövning av en europeisk arresteringsorder Den rättsliga myndighet som är behörig att förordna om arresteringsorderns verkställighet skall kopplas in så snart som möjligt, dock senast tio dagar efter anhållandet. Under tiden är det den behöriga myndighetens uppgift att om möjligt få den anhållne att samtycka till arresteringsorderns verkställighet. Vilken myndighet som är behörig att förordna om verkställighet kan bero på om samtycke ges eller inte. I de fall som avses i artikel 16 och 17 kan det vara en åklagarmyndighet och i övriga fall en domstol. Artikel 16 Samtycke till överlämnande Artikeln bygger på artiklarna 7 och 8 i 1995 års konvention, särskilt när det gäller formerna för den anhållnes samtycke. Om han samtycker, skall arresteringsordern verkställas omedelbart. Bestämmelserna skiljer sig här inte nämnvärt från dem i 1995 års konvention, som redan utgör ett uttryckligt undantag från det formella utlämningsförfarandet. 2 Enligt konventionen är emellertid den anmodade staten behörig att pröva överlämnandet ur både laglighets- och lämplighetssynpunkt. Hädanefter kommer denna behörighet att regleras av rambeslutets bestämmelser om grunder för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern. Endast en rättslig myndighet skall vara behörig att fatta beslutet, men medlemsstaterna kan ge en åklagare denna behörighet. Bestämmelsen skiljer sig i detta avseende från bestämmelserna i artikel Enligt 1995 års konvention kunde staterna förklara att samtycket skulle kunna återkallas. Denna begränsning finns inte kvar i vårt förslag. 12

13 Formaliteterna för att underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om den anhållnes samtycke har förenklats. Enligt 1995 års konvention är denna underrättelse av direkt betydelse för den ansökande statens framställning om utlämning. Eftersom den europeiska arresteringsordern har verkan som framställning om överlämnande, får underrättelsen om samtycke nu främst betydelse som praktisk information för den utfärdande rättsliga myndigheten. Artikel 17 Tidigare försättande på fri fot Genom artikeln beaktas ett eventuellt tidigare förfarande i utfärdande- eller verkställighetsstaten. Om en person har anhållits, men försatts på fri fot, eller har försatts på fri fot efter att ha varit häktad och inte iakttagit skyldigheten att inställa sig hos de rättsliga myndigheterna (uppgifter om detta skall anges i arresteringsordern, se artikel 6 i), eller om personen avvikit, skall arresteringsordern verkställas enligt ett förenklat förfarande. Någon domstolsförhandling behöver i princip inte äga rum, även om samtycke saknas. Detsamma gäller om personen redan anhållits på grundval av samma europeiska arresteringsorder, åtagit sig att inställa sig hos den utfärdande rättsliga myndigheten men inte gjort det (artikel 13.3), eller tillfälligt har försatts på fri fot enligt artikel 14 och inte uppfyllt sina åtaganden. Om den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten emellertid har skäl att anse att framställningen avser ett av de fall som anges i artiklarna 27 34, får den vända sig till domstol enligt förfarandet i artikel 18. Om den eftersökte ifrågasätter att det förenklade förfarandet tillämpas, kan han vända sig till domstol. Talan kan bara gälla huruvida förutsättningarna i punkt 1 är uppfyllda, det vill säga huruvida det rör sig om rätt person, huruvida personen verkligen har försatts på fri fot enligt punkt 1 och så vidare. Denna prövning skiljer sig således väsentligt från prövningen enligt artikel 18. Om den eftersökte väcker en sådan talan, får den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten eventuellt också pröva om personen skall förbli frihetsberövad enligt artikel 14. Ett av artikelns syften är att indirekt ge ökade garantier för att personer med hemvist i andra medlemsstater inställer sig. Sådana personer utsätts ibland oftare för frihetsberövande, eftersom de rättsliga myndigheterna bedömer att personerna inte kan lämna tillräckliga garantier för att inställa sig. Genom förslaget kommer dessa personers situation att bli mer likställd med den som gäller för personer med hemvist i landet. Eftersom de rättsliga myndigheterna får en enkel och effektiv möjlighet att få personerna att komma tillbaka, även om de har hemvist i en annan medlemsstat, torde det bli lättare att låta personerna förbli i frihet eller att försätta dem på fri fot. Artikel 18 Förhandling Om en person inte samtycker till överlämnande eller om det rör sig om fall som avses i artikel 17.2 eller 17.3, skall en domstol besluta om en europeisk arresteringsorders verkställighet. Syftet är att förbättra skyddet för den anhållnes rättigheter genom att han får rätt att höras av en oberoende domstol i ett kontradiktoriskt förfarande. I andra fall får åklagarmyndigheten besluta om verkställighet, om detta är tillåtet enligt rättsordningen i medlemsstaten. Personen skall höras av domstol inom tio dagar efter anhållandet (artikel 15). Förhandlingen skall ske enligt processreglerna i verkställighetsstaten. Förhandlingen får i princip inte gälla den sakliga grunden för arresteringsordern, utan endast frågor om personens identitet eller arresteringsorderns formella giltighet (artikel 32). Domstolen i verkställighetsstaten kan emellertid också pröva huruvida undantagen i artiklarna 27 31, 33 och 34 eller de särskilda fallen som avses i artiklarna föreligger, dock med förbehåll för centralmyndighetens eventuella befogenheter. 13

14 Utfärdandestaten skall företrädas eller kunna lämna synpunkter till domstolen. På så sätt blir det fråga om en riktig förhandling och eventuella kompletterande uppgifter kan lämnas (i princip i sällsynta fall) (artikel 19). Artikel 19 Kompletterande uppgifter Det rör sig här om undantagsfall, eftersom uppgifterna i arresteringsordern i princip skall vara tillräckliga för verkställighet. Under vissa omständigheter (till exempel tillämpning av principen "ne bis in idem" eller kontroll av huruvida det rör sig om ett fall som omfattas av den negativa uppräkningen i artikel 27) kan det dock bli nödvändigt att komplettera uppgifterna till domstolen, som kan att förhandlingen skall skjutas upp. Ett sådant beslut får dock inte leda till att förfarandet överskrider de strikt fastställda tidsfristerna (artikel 20). Artikel 20 Tidsfrist för avgörande av huruvida en europeisk arresteringsorder skall verkställas Varje stat skall genomföra förfarandet enligt sina egna regler och får föreskriva en möjlighet att överklaga det domstolens avgörande som avses i artikel 18. Men avsikten är att det förfarande som införs genom det här rambeslutet i första hand skall vara snabbt och effektivt. Ett avgörande om verkställighet av arresteringsordern måste därför kunna fällas mycket snabbt, och den utfärdande myndigheten måste mycket snabbt få ett slutligt svar på sin framställning. Tidsfristen på nittio dagar är densamma som i konventionen mellan Italien och Spanien. Den får inte under några omständigheter förlängas och omfattar hela förfarandet. Artikel 21 Vägran att överlämna och underlåtenhet att iaktta tidsfristen En vägran att överlämna den eftersökte och underlåtenhet att iaktta tidsfristen på nittio dagar för att fatta beslut innebär att personen skall försättas på fri fot, såvida det inte rör sig om en straffdom som skall verkställas i den anmodade staten (artikel 33) eller det finns annat skäl för frihetsberövande. Bestämmelserna om motiveringen av avslaget är hämtade från 1957 års konvention (artikel 18.2) med vissa ändringar. Artikel 22 Underrättelse om avgörandet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder Artikeln är delvis hämtad från artikel 10 i 1995 års konvention. Den verkställande rättsliga myndigheten skall lämna underrättelsen direkt till den utfärdande rättsliga myndigheten. Det handlar alltså om en tillämpning av principen i artikel 7 om direkta kontakter mellan myndigheterna. Centralmyndigheterna kan i praktiken hjälpa till med översändandet (till exempel genom att översätta avgörandet). Underrättelse om avgörandet skall ske omedelbart. I 1995 års konvention föreskrivs en tidsfrist på tjugo dagar för underrättelsen om att godta eller vägra utlämning. Den fristen har till syfte att göra det möjligt för den ansökande stat som fått avslag på ansökan om förenklat förfarande att göra en framställning om utlämning enligt det vanliga förfarandet. Denna möjlighet behövs inte längre och någon motsvarande tidsfrist föreslås inte för den europeiska arresteringsordern. Eftersom verkställighet kommer att vara regeln och vägran att verkställa undantaget, är det lämpligt att införa så lite formaliteter som möjligt för underrättelsen och i stället genast ordna med överlämnandet, så att det kan ske så snabbt som möjligt. Artikel 23 Tidsfrist för överlämnandet av den eftersökte Överlämnandet skall ske inom tjugo dagar efter underrättelsen om samtycke eller avgörandet, oavsett vilken myndighet som har meddelat det senare. 14

15 Punkterna 2 och 3 bygger på 1995 års konvention (artikel 11). De gäller fall där verkställighet av arresteringsordern beviljats, men måste uppskjutas därför att force majeure hindrar överlämnande. Precis som i 1995 års konvention (se den förklarande rapporten) skall force majeure tolkas strikt enligt den internationella straffrättens regler. Det skall röra sig om en situation som inte kan förutses och inte kan förhindras (till exempel en olycka under transport, en strejk som hindrar att ett visst transportmedel används och något annat transportmedel inte finns tillgängligt, att den person som skall överlämnas blir allvarligt sjuk och måste tas in på sjukhus). I sådana fall måste ett nytt datum för överlämnande fastställas, som skall infalla så snart som möjligt. För övrigt är artikeln mer allmänt avfattad än motsvarande bestämmelse i 1995 års konvention. Om överföring av personen uteblir på grund av dennes personliga omständigheter, till exempel hälsotillstånd, gäller inte tidsfristen på två gånger tjugo dagar (punkt 3 andra stycket). Om arresteringsordern utfärdats på grundval av en slutlig dom och den eftersökte är föremål för rättslig utredning som ännu inte lett till ett slutligt avgörande i verkställighetsstaten (artikel 39.1, 39.2 och 39.4), är den staten däremot inte bunden av tidsfristerna för överlämnande. Överlämnandet skall då ske först när utredningen är klar. Slutdatumet för att överlämna personen skall fastställas genom överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, oavsett om den europeiska arresteringsordern verkställs inom föreskrivna tidsfrister eller om något undantagen i den här artikeln är tillämpliga. Artikel 24 Avräkning av tid för frihetsberövande vid verkställighet av påföljd Vid utlämning garanteras inte alltid möjligheten att vid verkställighet av påföljd räkna av den tid en person suttit frihetsberövad i väntan på utlämning. Den bristen åtgärdas genom den här artikeln. Verkställighetsstaten måste därför underrätta utfärdandestaten om hur länge personen suttit frihetsberövad på grund av arresteringsordern. Artikel 25 Upphörande av giltighet När den eftersökte har överlämnats, skall den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten försäkra sig om att arresteringsordern upphör att gälla. Det ankommer på den utfärdande rättsliga myndigheten att göra detta enligt sin inhemska lagstiftning och om nödvändigt införa uppgifterna i Schengens informationssystem. Arresteringsordern kan upphöra att gälla vid olika skeden i förfarandet: naturligtvis om överlämnandet äger rum, men exempelvis också om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att straffet skall avtjänas i det landet eller om man konstaterar att den eftersökte redan tidigare har dömts för brottet. Kapitel III: Grunder för att vägra verkställighet Artikel 26 Allmän bestämmelse Rambeslutet innehåller en uttömmande uppräkning av skälen för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder. Det kommer inte att finnas möjlighet för den rättsliga myndigheten i en medlemsstat att vägra att verkställa en arresteringsorder på några andra grunder än de som anges i artikeln, eller grunder som följer av allmänna bestämmelser om skydd av de grundläggande rättigheterna, i synnerhet Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna. Artikel 27 Förteckning över undantag 15

16 Principen om dubbel straffbarhet avskaffas. Detta är en följdriktig tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande: ett avgörande från en rättslig myndighet i en annan medlemsstat skall erkännas fullständigt, automatiskt och utan föregående kontroll. Det är därför inte väsentligt huruvida det brott som legat till grund för arresteringsordern inte finns eller huruvida brottsrekvisiten skiljer sig åt i verkställighetsstaten. Principen om ömsesidigt erkännande innebär att en medlemsstat inte bara erkänner hela den straffrättsliga lagstiftningen i de andra medlemsstaterna, utan också att medlemsstaten skall bistå dem med att se till att den efterlevs. På detta sätt kan man bland annat lösa problem som uppstår om medlemsstaterna inte samtidigt antar strafflagstiftning om nya brottstyper. Artiklarna 27 och 28 innehåller dock två begränsningar. Enligt artikel 27 får en medlemsstat upprätta en förteckning över gärningar för vilka den vägrar att verkställa europeiska arresteringsorder. Förteckningen får bara omfatta gärningar som inte är straffbara i den medlemsstat som upprättat förteckningen, men som är straffbara i andra medlemsstater. Det typiska exemplet är gärningar som avkriminaliserats i en medlemsstat (till exempel abort, narkotikainnehav och dödshjälp). Man kan säga att avkriminaliseringen i dessa fall har beslutats i demokratisk ordning och att landet inte längre är beredd att bistå andra länder, som fortfarande bestraffar gärningarna i fråga. I förteckningen får man också ta med mer allmänna frågor kopplade till brott, exempelvis straffmyndighetsålder. Förteckningen över gärningar skall översändas till rådets generalsekretariat och kommissionen och offentliggöras. En medlemsstat kan åberopa undantagen med början tre månader efter det att förteckningen, eller en ändring i förteckningen, offentliggjorts. Artikel 28 Territorialitetsprincip Om en medlemsstat utövar extraterritoriell behörighet i fråga om en gärning som inte är straffbar i den medlemsstat där verkställighet begärs, får den sistnämnda staten vägra att verkställa arresteringsordern. Man anser att en stat utövar extraterritoriell behörighet när inget av brottsrekvisiten uppfyllts på dess territorium. I princip skall medlemsstaterna bistå varandra och verkställa europeiska arresteringsorder som utfärdats av de andra medlemsstaterna, även när om medlemsstaterna med tillämpning av nationell lagstiftning utövat extraterritoriell behörighet. Denna skyldighet gäller dock inte om gärningen inte är straffbar i den stat där verkställighet begärs. På så sätt kommer en medlemsstat inte att behöva verkställa en arresteringsorder för en gärning som helt begåtts på dess territorium, men som inte är straffbar där. Det kriterium som skall beaktas vid återinförandet av principen om dubbel straffbarhet är gärningens kvalificering i den materiella straffrätten, inte frågan huruvida den stat där verkställighet begärs skulle anse sig behörig för motsvarande brott. Med andra ord får verkställighet av arresteringsordern vägras om utfärdandestaten utövat extraterritoriell behörighet och det brott för vilket behörigheten utövats inte existerar i den stat där verkställighet begärs. Bedömningen av huruvida ett brott existerar i verkställighetsstaten skall ske strikt och inte omfatta huruvida en eventuell behörighet skulle finnas i ett liknande fall. Om brottet existerar juridiskt, men domstolarna i verkställighetsstaten i en motsvarande situation inte skulle vara behöriga att döma, skall arresteringsordern alltså verkställas. Artikel 29 Ne bis in idem Principen om "ne bis in idem", det vill säga att man inte skall dömas två gånger för samma brott, är en grundläggande rättsprincip. Alla domstolar i medlemsstaterna är bundna av denna regel, som har bekräftats gälla utan undantag i hela unionen i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. 16