Habitatval hos tranor, gäss och sångsvanar kring Tåkern

Transkript

1 RAPPORT 24:14 Habitatval hos tranor, gäss och sångsvanar kring Tåkern Rättsenheten

2 Titel: Planering & inventering: Författare: Utgiven av: Beställningsadress: Copyright: Habitatval hos tranor, gäss och sångsvanar kring Tåkern Kjell Johansson Karl-Martin Axelsson Länsstyrelsen Östergötland Länsstyrelsen Östergötland LINKÖPING Innehållet i denna rapport får gärna citeras eller refereras under förutsättning att källan uppges. Länsstyrelsens rapport: 24:14 ISBN: Upplaga: 1 Omslagsfotografier Överst: sädgäss. Foto Lars Gezelius, Länsstyrelsen, Östergötland. Mitten: kanadagås. Foto Lars Gezelius, Länsstyrelsen, Östergötland. Underst: gasolkanon på spannmålsfält. Foto Lars Gezelius, Länsstyrelsen, Östergötland. 1

3 Innehållsförteckning Sammanfattning 3 1 Inledning 4 2 Material och metoder Populationsutveckling Sångsvan Cygnus cygnus Grågås Anser anser Sädgås A. fabalis Kanadagås Branta canadensis Trana Grus grus Studieområdet Inventeringen Databearbetning Förekomst inom studieområdet 11 3 Resultat och diskussion Studieområdet Sångsvan Förekomst Habitatutnyttjande Diskussion Grågås Förekomst Habitatutnyttjande Diskussion Sädgås Förekomst Habitatutnyttjande Diskussion Kanadagås Förekomst Habitatutnyttjande Diskussion Trana Förekomst Habitatutnyttjande Diskussion Övergripande diskussion 24 4 Förvaltningsråd 25 5 Förslag till fortsatta studier 26 6 Tack! 26 7 Referenser 27 Appendix 29 2

4 Sammanfattning Vid fågelsjön Tåkern, i Östergötland, rastar årligen stora mängder gäss och tranor under sin resa mellan häckningsplats och övervintringsområde. Även rastande sångsvanar har blivit en allt vanligare syn på senare tid. Under de senaste 2 åren har även antalet häckande gäss och tranor ökat vid Tåkern. Under häckningstid hittas, förutom häckande tranor och gäss, även stora antal unga, icke-häckande tranor och gäss kring Tåkern. På dagarna flyger gässen, tranorna och sångsvanarna ut på åkrarna för att äta. När fåglarna besöker fälten orsakar de ibland olika typer av skador på de odlade grödorna. Dessa skador kan medföra stora ekonomiska förluster för de jordbrukare som drabbas. För att kunna minska dessa skador är det viktigt att ta reda på mer om arternas födosöksbeteende. Genom att ha god kunskap om vilka grödor som utnyttjas under olika delar av året och vad som påverkar vilka fält fåglarna väljer för sitt födosök, kan åtgärder för att förebygga skador vidtas på ett mer effektivt sätt. Syftet med den här studien är att kartlägga var i området kring Tåkern som tranor, gäss och sångsvanar söker föda under olika delar av vegetationssäsongen, samt om några speciella grödor föredras och i så fall vilka. Inventeringar utfördes två gånger per vecka under perioden 15 april 27 oktober 23 samt 2 29 april 24. Vid inventeringarna besöktes 42 fasta observationspunkter, från vilka alla gäss, tranor och sångsvanar räknades. För att få en bild av vilka grödor som överrespektive underutnyttjades under olika delar av säsongen, noterades vilket habitat de observerade fåglarna gick på. Med habitat menas, i denna rapport, fält med olika gröda, samt madmark (våtmark eller fuktig betesmark). För att undersöka om något/några habitat föredrogs, beräknades hur många individer av varje art som kunde förväntas på de olika habitaten om de utnyttjades i proportion till dess förekomst. Detta antal jämfördes sedan med observerat antal. För att få en grov bild av var i området studiearterna vistades under olika delar av säsongen, skapades kartor där observationsfrekvensen i olika delområden illustrerades. Sångsvan sågs i liten omfattning men verkade föredra raps framför andra habitat. De var dessutom mycket stationära och utnyttjade samma fält under långa perioder. Grågäss förekom i stora antal under hela studieperioden och var tämligen jämnt fördelade i Tåkerns närområde. Under våren och sommaren föredrogs madmark och vallodlingar. Under hösten utnyttjade grågässen främst stubbåkrar och tidigt på hösten även ärter. Sädgäss sågs i stora antal under våren och hösten men observerades inte under sommaren. De höll huvudsakligen till på fält söder och nordost om Tåkern. De habitat som framförallt utnyttjades av sädgässen på våren var madmark, spannmål och, under 24, även ärter. Under hösten föredrogs spannmål och stubbåkrar. Kanadagäss förekom i liten omfattning under våren och sommaren, men var talrika under hösten, då de oftast observerades på fält norr om Tåkern. Under våren och sommaren utnyttjades främst madmark och under sommaren även ärter och träda. På hösten utnyttjades främst raps, stubbåkrar och, i viss utsträckning, även ärter. Tranor förekom talrikt under hela studieperioden. Under våren och sommaren sågs tranor främst på fält norr om Tåkern. Under hösten förekom tranorna jämnt spridda över större delen av studieområdet. De habitat som framförallt utnyttjades av tranor under våren var spannmål och madmark samt, i viss utsträckning, ärter. Under sommaren var träda det habitat som utnyttjades flitigast. På hösten föredrog tranorna stubbåkrar, ärter och nysådd spannmål. 3

5 1 Inledning Vid fågelsjön Tåkern i Östergötland rastar årligen stora mängder gäss och tranor under sin resa mellan häckningsplats och övervintringsområde. Även under häckningstid förekommer dessa arter i stora antal. Dels häckande par, men även icke-häckande ungfåglar tillbringar sommaren i området. Det som lockar är troligen trygga övernattnings- och häckningsplatser i kombination med lämpliga födosöksområden. Nätterna tillbringar gässen ute på vattenspegeln medan tranorna står och sover i det grunda vattnet i strandkanten. På dagarna flyger både gässen och tranorna ut på åkrarna för att äta. När fåglarna besöker fälten orsakar de ibland olika typer av skador på grödorna. Dessa skador kan medföra stora ekonomiska förluster för de jordbrukare som drabbas. Skadorna uppkommer av flera olika orsaker. Gässen har konstaterats orsaka minskade skördar då de betar av den uppväxande grödan (Abdul Jalil 1989, Patterson 1989, Summers 199). Att gässen betar av grödorna behöver dock inte alltid innebära att skörden blir mindre. I en studie av hur bete av sädgäss Anser fabalis påverkade skörden i området kring Tåkern skiljde sig inte fält som betats av gäss från fält som inte betats av gäss (Wallin och Milberg 1995). I studien föreslås att det är troligare att gässens betande orsakar skador i områden där gässen övervintrar och därigenom förekommer under längre tid, än i områden där gässen endast rastar under höst- och vårflyttningen. Tranorna Grus grus betar inte på samma sätt som gässen, de äter istället av utsädet direkt efter sådd eller när utsädet precis har grott och en späd groddplanta kommit upp (Kjellander m.fl. 23). Skador kan också uppstå genom nedtrampning av småplantorna även om fåglarna söker annan föda än den sådda grödan (Kjellander m.fl. 23). Även spillningen orsakar skador. Detta gäller framförallt på vallodlingar där spillningen följer med vid ensileringen och utgör en allmän risk för försämrad foderhygien och kvalitet. Många brukare oroar sig även för att risken för spridning av salmonella och andra sjukdomsalstrande mikroorganismer skall öka (Kjellander m.fl. 23). Under de senaste 2 åren har även antalet häckande gäss och tranor ökat vid Tåkern. Av gässen är det nästan uteslutande grågäss Anser anser som häckar (fig. 2) men ett tjugotal kullar av kanadagäss Branta canadensis brukar även ses på strandängarna kring sjön (Gezelius och Nilsson 24). Under häckningstid kan grågässen orsaka skador på grödorna när gåsfamiljerna vandrar upp på fälten för att äta. Skadebilden ser lite annorlunda ut under häckningstid än under sträcket eftersom gässen under denna period är hårdare knutna till sjön och strandängarna där de häckar. Anledningen till detta är att gässlingarna, men även de vuxna fåglarna som ruggar intensivt under denna period, saknar flygförmåga och håller sig i närheten av sjön där de kan söka skydd. Skador drabbar därför främst de fält som ligger i anslutning till sjön. Under häckningsperioden uppehåller sig även flockar med unga, ickehäckande gäss och tranor vid Tåkern. Kunskapen om hur skadebilden ser ut och hur skadorna varierar under en säsong i området kring Tåkern är dock liten och få studier har gjorts om detta. En art som genom att den ökat och i viss mån ändrat sitt beteende (Nilsson och Persson 24) blivit aktuell i samband med betesskador på odlade grödor, är sångsvanen Cygnus cygnus. Från att ha varit en skygg vildmarksfågel som främst häckade i ensliga tjärnar i norrlands inland har arten blivit allt vanligare i södra Sverige och ses nu rasta i stora antal på odlade fält. En del studier har gjorts i syfte att ta reda på omfattningen av de skador som gäss, tranor och sångsvanar orsakar på enskilda grödor (Wallin och Milberg 1995, Abdul Jalil 1989, Patterson 1989, Summers 199). Få är däremot de studier som behandlar vilka fält och grödor som dessa arter föredrar att utnyttja för sitt födosök. Under åren utförde viltskadecenter ett projekt i syfte att kartlägga omfattningen av de skador på grödor som 4

6 orsakas av rastande tranor i ett område kring Kvismaren i Närke. I detta projekt ingick bland annat en studie av tranornas habitatutnyttjande (Kjellander m.fl. 23). För att kunna minska betesskador av gäss, tranor och sångsvanar är det viktigt att ha god kunskap om arternas födosöksbeteende. Genom att ha goda kunskaper om vilka grödor som utnyttjas under olika delar av året och vad som påverkar vilket fält fåglarna väljer för sitt födosök, kan insatser för att förebygga skador genomföras på ett mer effektivt sätt. Syftet med den här studien var att kartlägga var i området kring Tåkern som tranor, gäss och sångsvanar söker föda under olika delar av vegetationssäsongen, samt om några grödor föredras och i så fall vilka. För att ta reda på detta påbörjade Länsstyrelsen, Östergötland en pilotstudie under våren 23. Studien finansierades av Naturvårdsverket. 2 Material och metoder 2.1 Populationsutveckling Sedan 1969 har antalet gäss, som rastar vid Tåkern under höstarna, räknats årligen av Tåkerns fältstation. Gässen räknas i gryningen när de lämnar övernattningsplatserna i Tåkern för att söka föda på omkringliggande fält. Tack vare dessa räkningar finns detaljerade uppgifter om hur olika gåsarter har varierat i antal under en lång tidsserie. Sedan 1998 räknas även antalet rastande gäss under vårarna med samma metod som på höstarna. För grågås och kanadagås, som häckar vid Tåkern, har inventeringar av antalet häckande par gjorts sedan 197 genom att antalet kullar av de olika arterna räknas på strandängarna under maj. Sedan 1989 har även antalet tranor som rastar vid Tåkern räknats på samma sätt som gässen. Antalet häckande tranor inventeras genom att ensamma par, varnande fåglar eller par med ungar markeras in på en karta under april juni (Gezelius och Nilsson 24). För sångsvan har inga organiserade inventeringar gjorts vid Tåkern. De uppgifter som finns om arten är baserade på ströobservationer. Sångsvanen rastar dock i relativt små antal. Vid Tåkern har de flesta av de i Europa förekommande gåsarterna observerats. Vissa av dessa arter förekommer dock i så liten omfattning att de är ointressanta när det gäller skadegörelse på grödor. Därför behandlas inte arter som exempelvis bläsgås Anser albifrons och spetsbergsgås A. brachyrhynchus i denna studie. De arter som har ingått är de som beskrivs nedan (i det följande kallade studiearterna) Sångsvan Cygnus cygnus Den svenska sångsvanspopulationen har genomgått kraftiga förändringar under de senaste decennierna. Förutom att populationen har ökat har den även spridit sig. Från att tidigare ha häckat nästan uteslutande i norra Sverige återfinns arten numera i hela landet (Nilsson och Persson 24). Vid den nationella inventeringen under vintern 1995 uppskattades den svenska populationen till minst 8 individer, vilket är betydligt fler än vid motsvarande inventering 197 då uppskattningsvis mindre än 2 individer fanns i landet (Nilsson och Persson 24). Det häckande beståndet i Sverige uppges ha ökat från cirka 49 par år 1985 till över 37 vid riksinventeringen 1997 (Axbrink 1999) Grågås Anser anser En tydlig ökning av den nordvästeuropeiska grågåspopulationen har skett under de senaste decennierna (Nilsson m.fl. 1999). I Sverige har arten ökat från cirka 2 3 par under 195-talet (Svensson m.fl. 1999) till cirka 21 par 22 (Länsstyrelsen i Skåne län 23). Denna ökning har även observerats vid Tåkern, där det maximala antalet grågäss som noterats under de årliga gåsräkningarna på höstarna har ökat från cirka 1 individer under slutet av 198-talet till cirka 12 under början av 2-talet (fig. 1). Uppgifter om antalet rastande 5

7 grågäss under vårarna finns inte för lika många år som för höstarna, men sedan 1998 har maxnoteringarna ökat från cirka 1 till cirka 2 individer. Även antalet häckande grågäss har ökat markant. Antalet kullar som räknats in under maj på strandängarna kring Tåkern har ökat från mindre än 5 kullar under 198-talet till över 5 kullar under 2-talet med en toppnotering på 967 kullar i maj 22 (fig. 2). Antalet ettåriga, icke-häckande, grågäss vid Tåkern uppskattades under 23 till cirka 15 2 individer (Gezelius och Nilsson 24) Antal År Figur 1. Max antal grågäss vid Tåkern under höstarna (ur Gezelius och Nilsson 24) Antal År Figur 2. Antal grågåskullar vid Tåkern under åren (ur Gezelius och Nilsson 24) Sädgås A. fabalis Under höstarna är rastplatser i Sverige av stor betydelse för sädgässen, speciellt taigasädgässen A. fabalis fabalis, då majoriteten av denna population rastar här i oktober. Efter att ha ökat under flera år nådde antalet höstrastande sädgäss i Sverige en topp under oktober 1989 med cirka 8 individer (Nilsson och Persson 24). Efter detta vidtog en period av minskning för arten och under oktober 21 noterades, som mest, endast 41 sädgäss i Sverige. Under 22 registrerades en tillfällig ökning och högsta siffran för landet blev 68 individer denna höst. Året därefter var siffrorna åter låga med endast

8 sädgäss som mest. Sädgässen vid Tåkern har följt samma trend som övriga Sverige. Sedan toppåren i slutet av 198-talet har maxantalet sädgäss, som noterats rasta vid Tåkern, minskat från cirka 45 (1989) till cirka 1 i början av 2-talet (fig. 3). Motsvarande minskning kan även noteras för vårarna och sedan 1998 har det maximala antalet sädgäss som noterats vid dessa räkningar minskat från cirka 15 till mindre än 4. Det verkar även som en förändring i fördelningen av rastande sädgäss har ägt rum i Sverige under de senaste tio åren. Från att ha varit Sveriges största rastplats för sädgäss har Tåkern minskat i betydelse och istället har andelen rastande gäss ökat på andra lokaler som exempelvis Kvismaren, Närke och Östen, Västergötland (Nilsson och Persson 24) Antal År Figur 3. Max antal sädgäss vid Tåkern under höstarna (ur Gezelius och Nilsson 24) Kanadagås Branta canadensis Sedan introduktionen i Sverige 1929 uppges kanadagåsen ha ökat stadigt (Andersson m.fl. 1999). Inga säkra siffror för populationens storlek idag finns att tillgå, men uppskattningsvis uppgår det häckande beståndet till cirka 1 par (Svensson m.fl. 1999). Även vid Tåkern har antalet rastande kanadagäss, under höstflyttningen, ökat stadigt sedan slutet av 198-talet (fig. 4). Under höstarna låg maxantalet kanadagäss vid de årliga gåsräkningarna på över 5 individer. I september 21 räknades 686 individer vilket var rekord för Tåkern, men också troligen den största ansamlingen av kanadagäss i Sverige vid den tidpunkten (Nilsson och Persson 24). Under hösten 23 noterades endast 2 kanadagäss som mest vid Tåkern. Det är dock troligt att det fanns fler kanadagäss i området även denna höst men att dessa ej noterades vid någon gåsräkning då de utnyttjar Vättern som alternativ sovplats (Gezelius och Nilsson 24). 7

9 Antal År Figur 4. Max antal kanadagäss vid Tåkern under höstarna (ur Gezelius och Nilsson 24) Trana Grus grus Vid riksinventeringen 198 uppskattades den svenska tranpopulationen till 12 5 häckande par samt därtill cirka 5 icke-häckande yngre fåglar (Svensson m.fl. 1999). Sedan dess har beståndet ökat och uppskattas numera uppgå till 2 häckande par samt cirka 3 revirhävdande men ej häckande par (Skyllberg m.fl. 23). Vid Tåkern har både antalet häckande och antalet rastande tranor ökat markant sedan början av 199-talet. Det maximala antalet höstrastande tranor som noterats vid Tåkerns fältstations årliga räkningar har ökat från 1 3 individer, i slutet av 198-talet och början av 199-talet, till 2 35 individer sedan 1998 (fig. 5). Antalet rastande tranor under våren har också ökat och under 24 sågs, vid denna årstid, som mest 32 tranor vid ett räkningstillfälle. Under 23 noterades 18 par häckande tranor vilket var rekord för Tåkern (Gezelius och Nilsson 24). Under häckningstid utgörs dock det största antalet tranor av icke-häckande ungfåglar som tillbringar sommaren i området. Inga säkra uppgifter om hur många ungtranor som översomrar vid Tåkern finns att tillgå, men under 23 uppskattades antalet till cirka 35 individer (Gezelius och Nilsson 24) Antal År Figur 5. Max antal tranor vid Tåkern under höstarna (ur Gezelius och Nilsson 24). 8

10 2.2 Studieområdet Studien utfördes i ett 175 km 2 stort område kring sjön Tåkern, Östergötland (fig. 6). Av dessa 175 km 2 utgörs ungefär 135 km 2 av land och cirka 45 km 2 av sjöyta. Landytan domineras av odlad mark men även en del skogsmark förekommer, främst i form av strandskog kring Tåkern. Vid fältarbetet studerades endast den del av området som utgjordes av brukad mark och madmark kilometer N Figur 6. Studieområdet (tjock röd linje) vid Tåkern, Östergötland. De svarta punkterna visar de 42 fasta observationspunkter som användes vid inventeringen. 2.3 Inventeringen Inventeringsarbetet bedrevs från 15 april 27 oktober 23 och från 2 29 april 24. Under dessa perioder besöktes studieområdet två gånger i veckan. 42 fasta observationspunkter valdes ut på ett sådant sätt att en så stor del av studieområdet som möjligt kunde observeras från dessa och så att de kunde besökas med bil (fig. 6). Punkterna besöktes efter en bestämd rutt runt Tåkern, men val av startpunkt och riktning (medsols eller motsols) varierades för att få spridning i vid vilken tid på dygnet de olika punkterna besöktes. De flesta inventeringsrundorna påbörjades mellan klockan åtta och nio på morgonen, oavsett årstid, och avslutades mellan klockan 14 och 16 beroende på hur mycket fågel som fanns i studieområdet. De första timmarna efter gryningen, då gässen och tranorna lämnar övernattnings platserna, är därför obetydligt studerade. Likaså gjordes få observationer under sen eftermiddag och kväll. På topografiska kartor (skala 1:1 1:3 ) markerades gränsen för de områden som kunde observeras från varje punkt (i det följande kallade delområden). Vissa delar (ca 2 %) av studieområdet kunde inte observeras från någon av observationspunkterna. Vid varje inventering besöktes samtliga 42 observationspunkter under minst två minuter, varvid alla gäss, tranor och sångsvanar som befann sig på marken inom tillhörande 9

11 delområde räknades. Eftersom observationspunkterna inte besöktes vid exakt samma tidpunkt, är det möjligt att en individ kan ha observerats vid mer än en observationspunkt under en observationsrunda. I resultat och diskussionsavsnitten för de olika arterna nedan, anges därför inte hur många individer som observerades utan antalet observationer som gjordes. En gås på ett habitat ger en gåsobservation. Om samma gås skulle observeras på ett habitat vid någon annan observationspunkt, under samma observationsrunda, ger detta ytterligare en gåsobservation. Att dubbelräkningar kan ha förekommit bör inte ha påverkat resultaten nämnvärt, eftersom syftet med studien var att ta reda på vilka habitat som föredras. Om en individ observeras vid flera tillfällen under en dag kan detta helt enkelt betraktas som separata habitatval och dessa val kan anses lika intressanta. För alla gäss, tranor och sångsvanar som observerades, noterades vilket jordbruksblock/fält de gick på, tidpunkt samt vilket beteende de hade (födosök eller vila). Noteringar gjordes även om vilken gröda som odlades på jordbruksblocket/fältet samt vilken beskaffenhet grödan hade, till exempel om den var nysådd, växande eller skördad. I efterhand hämtades uppgifter om vilka grödor som odlats på olika fält, samt fältens areal, från de ansökningar om EU: s jordbrukarstöd som inkommit till Länsstyrelsen i Östergötland. I denna studie definieras habitat som fält med grödor i olika stadier samt madmark (våtmark eller fuktig betesmark). I fält betraktades alla olika grödor i olika stadier som olika habitat, men i denna rapport har vissa habitat slagits samman i grupper för att göra resultaten mera överskådliga. I denna studie undersöks följande habitat: spannmål, stubbåker (tröskat spannmålsfält), träda, vallodling, ärter, raps, madmark samt övriga habitat (tab. l). För att få en generell bild av vilket stadium grödorna i studieområdet var i under olika delar av säsongen, fördes anteckningar om när skörden påbörjades, när alla fält var skördade och när nysådd påbörjades. På grund av studieområdets storlek kunde inte den exakta förekomsten av ett habitat erhållas för varje observationstillfälle. Därför gjordes följande antaganden angående förändringen i olika habitats förekomst under höstperioden. Andelen spannmål antogs minska linjärt mellan det datum då det första skördade spannmålsfältet observerades till det datum då samtliga spannmålsfält var skördade. Andelen stubbåker antogs öka linjärt mellan det datum då det första skördade spannmålsfältet observerades till det datum då samtliga spannmålsfält var skördade. En del stubbåkrar plöjdes och såddes om under hösten, därför gjordes även detta antagande. Andelen nysådd åker antogs öka linjärt från det datum första nysådden observerades, till dess alla fält var sådda. Ökningen i andelen nysådd åker subtraherades sedan från andelen stubbåker. 2.4 Databearbetning För varje observationstillfälle summerades antalet individer av varje art som besökte ett visst habitat. För att ställa den siffran i relation till hur många individer av arten som vid samma tillfälle utnyttjade andra habitat, beräknades även hur stor andel av varje art som besökte ett visst habitat. Dessa siffror ger dock ingen riktigt bra bild över om habitatet prefereras eller ej. För att få detta måste antalet eller andelen sättas i relation till hur vanligt habitatet var inom studieområdet. För att sätta antalet observerade individer på olika habitat i relation till hur vanligt habitatet var beräknades, för varje observationstillfälle, ett förväntat antal individer som borde ha observerats om individerna skulle ha fördelat sig slumpmässigt inom området. Det förväntade individantalet för ett habitat beräknades genom att multiplicera det totala antalet observerationer av arten under en observationsrunda, med den andel av studieområdets yta 1

12 som habitatet utgjorde vid det tillfället. Därefter subtraherades det förväntade individantalet från det observerade. I de fall där resultatet av subtraktionen blir ett positivt värde, på grund av att det observerade antalet individer var större än det förväntade, anses habitatet överutnyttjas. Eftersom studiearterna uppträder i flockar varierade resultaten ganska mycket över korta tidsperioder. För att utvärdera om ett habitat över- eller underutnyttjades under en längre tidsperiod analyserades resultaten från olika delar av säsongen med ett parat t-test, där det förväntade antalet individer jämfördes med det observerade. Tester gjordes för perioderna vår 23 (15 april 31 maj 23), vår 24 (2 29 april 24), sommar (1 juni 31 juli 23) och höst (1 augusti 31 oktober 23) Totalt gjordes 131 t-test i denna studie. Om den inom statistiken vedertagna signifikansnivån fem procent (P <,5) används, innebär det att statistisk signifikans, i genomsnitt, uppkommer som effekt av slumpen i fem procent av fallen. För den här studien skulle det innebära att sju test (,5 *131) kommer att resultera i signifikanta resultat trots att ingen skillnad egentligen föreligger mellan de jämförda grupperna. För att kompensera för detta korrigerades gränsvärdet, 5 %, enligt Bonferronis korrektion (Rice 1989) till,38 % (P <,38). Detta gjordes för att öka sannolikheten för att en konstaterad signifikant skillnad verkligen beror på något annat än slumpen. Observera att alla uttalanden om över- respektive underutnyttjande av olika habitat, i denna rapport, helt baserar sig på hur studiearterna fördelade sig vid de olika observationstillfällena. Med överutnyttjade av ett habitat menas således att arten, vid de observationsrundor som företogs under en viss period, förekom i större andel på det aktuella habitatet än vad som kunde förväntas om arten skulle ha fördelat sig slumpmässigt i landskapet. 2.5 Förekomst inom studieområdet För att få en grov bild av var inom studieområdet de olika studiearterna vistades under olika delar av året beräknades ett utnyttjandeindex, I u, för varje delområde enligt följande: I u = antal individer * delområdesareal -1 * antal observationsdagar -1 där antal individer är summan av antalet individer av en art som observerades inom ett givet delområde under en given period, delområdesareal är arealen i hektar för det givna delområdet och antal observationsdagar är antalet dagar då observationer gjordes under den givna perioden. Indexet beräknades för perioderna vår (15 april 31 maj 23 och 2 29 april 24), sommar (1 juni 31 juli 23) och höst (1 augusti 31 oktober 23). Vårarna 23 och 24 slogs ihop och sågs som en vårperiod. Totalt gjordes 2 observationsrundor under våren, 16 under sommaren och 23 på hösten. I Arc View 3.2 skapades sedan kartor där utnyttjandet illustrerades genom att rita ut punkter vid varje observationspunkt, vars storlek avgjordes av det indexvärde som beräknats för tillhörande delområde. 3 Resultat och diskussion 3.1 Studieområdet På merparten av den brukade marken inom studieområdet odlades spannmål. I genomsnitt förekom detta habitat på 68 % av den studerade ytan, under de två odlingssäsonger som studieperioden omfattade. Den i särklass vanligaste enskilda grödan under studieperioden var höstvete (tab. 1), som i genomsnitt odlades på 41 % av den studerade arealen, följd av vårkorn 11

13 (12,8 %) och träda (9,8 %). Fälten varierade i storlek mellan,2 11,3 ha under 23 och,1 54,9 ha under 24. De minsta fälten utgjordes i stor utsträckning av vallodlingar och trädor medan de största fälten var besådda med spannmål eller ärter. Den genomsnittliga storleken för fälten var 1,4 ha under 23 och 1,7 ha under 24. Tabell 1. Fördelningen i antal fält och areal mellan olika grödor inom studieområdet vid Tåkern De grödor som behandlas som ett habitat i denna studie är markerade med fet stil. Gröda Antal fält Areal (ha) Andel Medelareal Antal fält Areal Andel (%) (ha) (ha) (%) Medelareal (ha) Spannmål ,6 11, ,9 13,3 Höstvete ,3 12, ,6 14,3 Vårvete ,9 15, ,8 18, Höstkorn,, 6 6,6 1, Vårkorn ,8 9, ,8 12,1 Havre ,7 9, ,1 12,3 Råg ,3 9, ,6 1, Rågvete ,2 15, ,3 1,2 Blandsäd ,4 19,1 3 11,1 3,8 Ärtor ,6 12, , 11,2 Träda ,9 6, ,7 6,4 Vall ,6 5, ,1 4,9 Raps ,6 7, ,6 9,3 Madmark ,1 16, ,2 12,8 Övrigt ,6 9, ,5 1,8 Oljelin ,9 13, ,8 14, Potatis , 7, , 7,6 Trädg.växt ,1 1,8 9 93,9 1,3 Åkerböna 4 51,5 12,8,, Betesmark , 6, ,2 8,9 Övrigt 1 5, 5, 4 52,5 13, Summa , ,7 3.2 Sångsvan Förekomst Sångsvanar observerades i så ringa antal under sommaren (17 individer) och hösten (åtta individer) att några kartor ej redovisas för dessa perioder. Under våren 24 däremot uppehöll sig en flock sångsvanar under hela april på ett fält med höstraps vid observationspunkt 11 (appendix 16). Flocken bestod till en början av drygt 2 individer men antalet minskade under perioden Habitatutnyttjande Att sångsvanar observerades i så låga antal gör även att det är svårt att uttala sig om deras val av habitat. Under båda vårarna uppvisade dock arten en tydlig tendens att överutnyttja raps (appendix 3). Totalt gjordes 871 sångsvansobservationer under hela studieperioden. Av dessa gjordes 794 stycken, cirka 91 %, på rapsfält. Oljeväxter utgjorde som mest 5,6 % av den studerade arealen. Det förefaller därför som om raps är ett prefererat habitat som sångsvanarna aktivt söker upp. 12

14 3.2.3 Diskussion Sångsvanar verkar av denna studie att döma ha stor förkärlek för raps som föda. En annan intressant iakttagelse var att sångsvanarna var mer stationära och utnyttjade samma fält under längre perioder än de övriga arterna. Studier har visat att sångsvanar och grågäss inte är lika lättstörda som sädgäss, och tranor. Om fåglarna störs under dagen är förflyttningarna små, särskilt för sångsvan (Skyllberg m.fl. 24). Tabell 2. P-värden för t-test av förväntad mot observerad observationsfrekvens av fem fågelarter, på åtta habitat, i studieområdet vid Tåkern, Östergötland. Grön bakgrundsfärg anger signifikant överutnyttjande och röd färg signifikant underutnyttjande av habitatet. Sångsvan Grågås Gröda Vår 3 Vår 4 Sommar Höst Vår 3 Vår 4 Sommar Höst (n=7) (n=9) (n=3) (n=11) (n=9) (n=16) (n=18) Spannmål,46978,17849,57191,764,122459,277,121 Stubb,48332,7323,7732,15297,125 Träda,994,61989,22494,26498 Vall,1386,1216,14545,8845 Ärter,365,3819,57191,812,363,76552, Raps,349,29893,23885,216, ,91E-5,24 Mad,3277,5171, ,78E-5 4,35E-5 3,86E-5,43132 Övrigt,426,586, ,43E-5 Sädgås Kanadagås Gröda Vår 3 Vår 4 Sommar Höst Vår 3 Vår 4 Sommar Höst (n=3) (n=9) (n=16) (n=11) (n=9) (n=11) (n=22) Spannmål,784588,97776, ,48E-6,2761,5678,2592 Stubb,967,335,367292,227776,21269,65692 Träda,11331,747772,745 4,82E-5,46929,987812,55449 Vall,23348,235,484,987961,242,62197,22367 Ärter,27517,115978,435,149,537,391371,18613 Raps,24322,19675,885519,125,81926,62197,119 Mad,54443,7287, ,61E-5 9,85E-5, ,8E-5 Övrigt,2612,33328,4665,717579,76663, ,99E-5 Trana Gröda Vår 3 Vår 4 Sommar Höst (n=11) (n=9) (n=16) (n=2) Spannmål,53983, ,52E-7, Stubb,47627,19815,1428 Träda,859658, ,9E-5,546 Vall,322655,11721,12934,213 Ärter,384732,15573,718211,13845 Raps,114191,164,126,74183 Mad,853251,72369,258573,222 Övrigt,182614,2798 5,67E-6 3,73E-6 Detta beteende bör ha stor betydelse för omfattningen av de skador som sångsvanarna kan orsaka. Om samma fält besöks dag efter dag bör större skador uppkomma än om utnyttjandet sprids över flera fält. Egenskapen att utnyttja samma fält under långa perioder har stor 13

15 betydelse för hur skador skall förebyggas. Om sångsvanarna går att locka till fält där de inte gör skada och det dessutom går att få dem att stanna där, är detta naturligtvis positivt. Men eftersom sångsvanarna verkar föredra ett habitat i ett stadium där utnyttjande kan orsaka ekonomiska förluster kan detta bli svårt. Kanske är det bästa sättet att låta sångsvanarna stanna på det fält de själva valt ut och kompensera markägaren ekonomiskt för de förluster de orsakar. 3.3 Grågås Förekomst Grågäss förekom i stora antal under alla perioder. Under vårperioden gjordes och under sommarperioden grågåsobservationer. Under vår- och sommarperioden vistades grågässen i mycket nära anslutning till Tåkern (appendix 17 och 18). Under höstperioden gjordes grågåsobservationer. Under hösten förekom fortfarande en stor del av grågässen i anslutning till Tåkern, men ansenliga mängder födosökte även på större avstånd från sjön (appendix 19) Habitatutnyttjande Totalt gjordes grågåsobservationer under hela studieperioden. Största andelen av dessa (38 %) gjordes på stubbåkrar och näst största andelen 19,6 % gjordes på mad som endast utgjorde 1,1 % av den studerade arean. Spannmål Spannmål överutnyttjades inte under någon period (tab. 2, appendix 6). Största utnyttjandet av spannmål skedde under vårarna då cirka 5 % av grågåsobservationerna gjordes på detta habitat som under denna period fanns på cirka 7 % av den studerade ytan. I slutet av maj minskade utnyttjandet och var, under sommaren, mindre än 1 % (appendix 5). På hösten skedde åter en liten ökning i utnyttjandet av spannmål. Den spannmål som utnyttjades under hösten var uteslutande höstsådd som började komma upp under senare delen av denna period. Stubbåker Under hösten är stubbåker med stor sannolikhet ett habitat som föredras och aktivt söks upp av grågässen, från det att de första fälten tröskas i augusti tills fåglarna lämnar området i oktober (appendix 6). Under korta perioder i september och oktober hittades över 9 % av grågässen på detta habitat (appendix 5). Något signifikant överutnyttjande av stubbåker för hösten totalt kunde dock inte konstateras (tab. 2). Under vårarna verkade stubbåkrarna ha förlorat sin dragningskraft då endast mindre än 5 % av grågässen uppehöll sig på detta habitat (appendix 6). Träda Under våren 23 tenderade grågässen att underutnyttja trädor (appendix 6). Från slutet av juni ökade dock intresset för detta habitat. Något signifikant överutnyttjande konstaterades inte för någon av de testade perioderna, men under en kort period från juli fram till början av augusti sågs tendenser till överutnyttjande (appendix 6). Senare under hösten underutnyttjades åter trädorna av grågässen. Utnyttjandet av trädor tenderade att vara något större under våren 24 än under 23, men inget signifikant överutnyttjande konstaterades. Vall Under 23 utnyttjades vallodlingar i stor omfattning hela våren och sommaren fram till början av augusti då de första spannmålsfälten skördades (appendix 6). Vallodlingar verkar 14

16 vara ett habitat som aktivt söks upp av grågässen under vår och sommar men något signifikant överutnyttjande kunde dock inte konstateras för vår- eller sommarperioden i helhet (tab. 2). Under hösten underutnyttjades habitatet så länge som grågässen stannade kvar i området. Till skillnad från våren 23 så underutnyttjades vallodlingar av grågässen under våren 24. Ärter Från de sista dagarna i juli när ärterna började mogna och skörden påbörjades, verkade detta habitat överutnyttjas, under en kort period, fram till mitten av augusti (appendix 6). Sett över hela höstperioden konstaterades dock inget signifikant överutnyttjande (tab. 2). Under övriga delar av året var intresset för ärter förhållandevis litet. Raps Raps utnyttjades i mycket liten omfattning av grågäss (appendix 6). Habitatet underutnyttjades under hela studieperioden utom under början av april 24, då tendenser till ett visst överutnyttjande noterades (appendix 6). Madmark Det habitat som utsattes för störst överutnyttjande, under någon period, var madmark (tab. 2, appendix 6). Detta habitat överutnyttjades under hela våren och sommaren fram till början av augusti. Som mest återfanns över 7 % av grågässen på detta habitat som endast utgjorde 1,1 % av den studerade ytan. Under hösten avtog intresset för madmarkerna och från slutet av september gjordes inga observationer av grågäss där. Övriga habitat Inget av de habitat som inte utvärderades separat utnyttjades i någon större omfattning av grågäss (appendix 6). I slutet av april 24 noterades dock en tendens till överutnyttjande (appendix 6). Detta överutnyttjande drabbade uteslutande ett fält med viltbete (fält som avsatts till förmån för vilt) vid observationspunkt 22. Detta fält har avsatts som viltbete just för att det ligger i anslutning till ett stort sammanhängande strandängsområde där många grågäss häckar och därför troligen kommer att utnyttjas av gässen i stor omfattning. Vid räkningen av grågåskullar i maj, utförd av Tåkerns fältstation, noterades 96 kullar vid denna strandäng (Gezelius 24 opublicerade data) Diskussion Under våren var det framförallt madmark, vallodlingar och spirande spannmålsfält som utnyttjades för födosök. Spannmålsfälten överutnyttjades visserligen inte i den bemärkelsen att andelen gäss som besökte detta habitat var större än den andel som habitatet utgjorde, men cirka 5 % av grågässen uppehöll sig på spannmålsfält under april maj. Om vissa spannmålsfält föredras framför andra, för att de till exempel ligger långt från störningskällor med god uppsikt över omgivningarna, riskerar dessa att drabbas av skador. Under sommaren utnyttjades fortfarande madmark och vallodlingar i stor utsträckning men även utnyttjandet av trädor var stort då. Intresset för spannmål minskade i takt med att grödorna växte. Sedan spannmålen gått i ax sågs ytterst få grågäss på dessa fält. Under hösten var intresset i stort sett helt inriktat på stubbåkrar, men även ärtfält besöktes i stor omfattning. Anledningen till att inget signifikant överutnyttjande av ärter kunde konstateras under hösten, beror förmodligen på att den period som testades var för lång. Intresset för ärter inträffade under den period då ärterna mognat och skörden påbörjats i augusti. Under hösten plöjdes många av dessa fält och besåddes med nya grödor. Tillgången på ärtfält minskades så kraftigt att ytterst lite fanns kvar av detta habitat under senare delen av hösten. På så vis påverkades medelutnyttjandet för hösten i helhet. 15

17 Även under hösten sågs flest grågäss nära sjön. Det förefaller naturligt att gässen flyger så korta sträckor som möjligt från övernattningsplatserna för att söka föda och därigenom spara energi. Även andra studier har visat att gäss gärna söker föda i närheten av övernattningsplatsen (Nilsson och Persson 1992, Skylleberg m.fl. 24). Nilsson och Persson (1992) konstaterade att grågässen i deras studieområde oftast inte flög längre än fem kilometer från sina övernattningsplatser för att söka föda, men när markanvändningen inom området förändrades, så att lämpliga grödor inte fanns att tillgå i närområdet, utökades längden på födosöksresorna till 1 15 kilometer (Nilsson och Persson 1998). Att grågässen besöker trädor och stubbåkrar medför inga ekonomiska förluster för lantbrukarna. Under en vegetationssäsong verkar det som att det är spannmål på våren, vallodlingar under våren och sommaren samt ärtfält tidigt på hösten som är de grödor som utnyttjas av grågässen i ett skede då skador kan uppstå. Det är tveksamt om madmark, som utnyttjas som betesmark, tar skada av gässens utnyttjande. Möjligen skulle en konkurrenssituation om betet kunna uppstå. Studier har visat att gäss kan minska växtbiomassan kraftigt genom bete (Percival och Houston 1992). En intressant iakttagelse är att vallodlingar och trädor till stor del utnyttjas under samma period. Kanske liknar dessa habitat varandra vad gäller tillgänglig föda för grågässen. Detta kan eventuellt utnyttjas i skadeförebyggande syfte då vallodlingar är ekonomiskt intressanta medan trädor inte är det. Utnyttjandet av vallodlingar ökar i samband med att de slås. Kanske kan grågässen lockas till trädor genom att slå även dessa. Då inventeringsdata samlades under två vårar fanns möjligheter till viss jämförelse mellan våren 23 och 24. Observera dock att den överlappande perioden endast är två veckor. För grågässen stämde utnyttjandemönstret för olika habitat väl överens mellan de båda vårarna, med undantag för vall och träda. Under våren 23 noterades tendenser till överutnyttjande av vallodlingar medan de underutnyttjades under våren 24. För trädor var resultatet det motsatta, nämligen att de tenderade att underutnyttjas under våren 23 men verkade överutnyttjas våren 24. Orsaken till detta är oklar men eftersom gässen under denna period visat sig vara hårt knutna till Tåkerns närhet, har tillgången till vallodlingar och trädor inom just detta område stor inverkan. Det är rimligt att fler faktorer, än bara vilken gröda som förekommer, avgör om ett fält är attraktivt för gässen. Exempel på andra faktorer som kan påverka, är avståndet till störningskällor och siktförhållanden (viktigt för att undvika predatorer). Det kan alltså vara så att vallodlingarna och trädorna, som utgjorde en relativt liten del av den studerade ytan (<1 %), förekom på olika attraktiva fält under 23 och 24. Att ett habitat inte överutnyttjats innebär inte att gässen inte kan orsaka skador på detta habitat. Som exempel kan nämnas att intresset för de grödor som samlades under kategorin övriga habitat var litet under studieperioden. Trots detta drabbades en lantbrukare söder om Tåkern, i juli 24, av omfattande skador på morotsfält orsakade av grågäss (anmälan till Länsstyrelsen, Östergötland). Enligt lantbrukaren besökte en flock om cirka 1 grågäss fältet under några timmar och orsakade skador för ett värde av ca 1 kronor. 3.4 Sädgås Förekomst Under vårarna gjordes 859 sädgåsobservationer. Sädgås förekom ej inom studieområdet under sommaren och därför redovisas ingen förekomstkarta för denna period. Under hösten gjordes sädgåsobservationer. Sädgässen fördelade sig på ett liknande sätt under både vår och höst (appendix 2 och 21). Dels observerades arten på fält söder om Tåkern, med tyngdpunkt på sjöns sydvästra delar, dels på fält nordost om Tåkern. 16

18 3.4.2 Habitatutnyttjande Totalt gjordes sädgåsobservationer under hela studieperioden. Majoriteten av dessa gjordes på två habitat, spannmål (41,1 % av observationerna) och stubb (32,5 % av observationerna). Eftersom sädgässen inte förekommer inom området under sommaren kan de endast påverka grödorna under vår och höst. Spannmål Under vårarna observerades en stor andel av sädgässen på spannmålsfält (appendix 8). Trots detta konstaterades inget överutnyttjande av detta habitat (tab. 2, appendix 9). Spannmål utgjorde en mycket stor del (7,6 % under vissa perioder) av den brukade ytan inom studieområdet. Under hösten utnyttjades åter spannmål i stor utsträckning. Under denna period var det uteslutande de höstsådda spannmålsfälten, där grödorna börjat växa upp, som utnyttjades. I slutet av hösten fanns tendenser till överutnyttjande av dessa fält men stora variationer mellan olika observationstillfällen noterades. Utnyttjandet tenderade dessutom att öka under hösten och var som störst vid de sista observationstillfällena (appendix 9). Sädgåstoppen inföll så sent som i november under 23, efter det att den sista inventeringsrundan för säsongen utfördes i denna studie (Gezelius och Nilsson 24). Stubbåker I september och början av oktober 23 fanns en tydlig tendens till överutnyttjade av stubbåkrar, men inget signifikant överutnyttjande konstaterades (tab. 2, appendix 9). Under vårarna utnyttjades däremot stubbåkrarna i mycket liten omfattning. Under våren 23 sågs inga sädgäss på detta habitat och under våren 24 gjordes endast ett fåtal observationer. Träda Sädgäss observerades inte på träda vid något observationstillfälle under 23 (appendix 7). Under våren 24 observerades dock sädgäss på detta habitat, men inget över- eller underutnyttjande kunde konstateras (tab. 2). Vall Sädgäss observerades mycket sällan på vallodlingar. Detta habitat verkade undvikas av sädgässen under hela studieperioden (appendix 9). Ärter Under 23 gjordes inga observationer av sädgäss på ärtfält (appendix 7). Under våren 24 däremot fanns en tendens till överutnyttjande av detta habitat (appendix 9), men denna tendens resulterade ej i någon signifikant skillnad (tab. 2). Raps Under perioden april till och med september 23 gjordes inga observationer av sädgäss på rapsfält (appendix 7). I oktober gjordes dock ett fåtal observationer på nysådda fält med höstraps där grödan börjat växa upp. Exempelvis noterades en flock med cirka 5 sädgäss på ett rapsfält norr om Tåkern den 16 oktober. Inget signifikant överutnyttjande av raps konstaterades dock för någon period (tab. 2, appendix 9). Madmark Under båda vårarna tenderade sädgässen att överutnyttja madmarken runt Tåkern (appendix 9). Något signifikant överutnyttjande kunde dock ej konstateras (tab. 2). De första observationerna av sädgäss under hösten gjordes också på madmark, men i dessa fall rörde det sig endast om ett fåtal individer (appendix 7). 17

19 Övriga habitat Utnyttjandet av de habitat som inte utvärderats separat var litet under i princip hela studieperioden (appendix 9). Vid de sista två observationstillfällena i oktober observerades dock ett stort antal sädgäss på skördade morotsfält, men inget signifikant överutnyttjande konstaterades (tab. 2). Under våren 24 noterades några flockar av sädgäss på fält med skördad potatis men inte heller detta orsakade något överutnyttjande (tab. 2) Diskussion Sädgässens förekomst inom studieområdet och utnyttjande av olika habitat skiljer sig från grågässens genom att sädgässen inte häckar inom området utan endast förekommer här vid rastning under vår- och höstflyttning. De habitat som utnyttjades främst under vårarna var spannmål och madmark men inget signifikant överutnyttjande kunde, som tidigare nämnts, konstateras. Under våren 24 fanns även tendenser till överutnyttjande av ärter och träda. Första observationerna av sädgäss vid Tåkern under 23, gjordes 5 mars vilket är relativt sent (Gezelius och Nilsson 24). Trots detta missades en lång period eftersom fältarbetet inte påbörjades förrän 15 april 23. Högsta noteringen av sädgäss, vid Tåkerns fältstations gåsräkningar under våren, gjordes 29 mars då 419 individer räknades, alltså missades sädgåstoppen i fältarbetet denna vår. Kanske överutnyttjas höstsådd spannmål tidigt på våren innan vårsådden påbörjats och tillgången på spirande vegetation är liten. En bidragande anledning till varför vall utnyttjades i så liten omfattning av sädgässen kan vara att detta habitat i genomsnitt förekom på mindre fält (tab. 1) och ofta nära bebyggelse. Studier har visat att sädgäss och tranor störs lättare än sångsvanar och grågäss (Skyllberg m.fl. 24). Kanske upplevdes fälten med vall som osäkra av sädgässen. Under hösten utnyttjades främst höstsådd spannmål och stubbåkrar. Dessa habitat besöktes av stora antal sädgäss. Under hösten 23 skedde det största utnyttjandet av stubbåkrar tidigare än utnyttjandet av spannmål. Detta förefaller naturligt eftersom följden i jordbruket är att först skörda och sedan så nytt. Eftersom endast cirka hälften av fälten sås under hösten kan skador eventuellt förebyggas genom att vänta med att plöja resterande stubbåkrar för att på så vis locka sädgässen till ett habitat där de inte gör skada. En förklaring till varför inget signifikant överutnyttjande av vare sig stubb eller spannmål noterades under hösten, kan vara att sädgässen föredrar båda habitaten men upplever dem som ungefär lika intressanta och växlar mellan dessa. I figurerna för utnyttjandet av spannmål och stubbåker syns att linjen ömsom indikerar ett överutnyttjande och ömsom ett underutnyttjande (appendix 9), vilket kanske ger ett visst stöd för ovanstående teori. Vilket fält som väljs en viss dag avgörs kanske av var störning förekommer den dagen, till exempel olika aktiviteter inom jordbruket eller skrämselaktiviteter. I en studie av sädgässens fältval vid Tåkern i slutet av oktober 1989, gick 6,2 % av sädgässen på höstsäd medan endast 6,1 % gick på stubbåkrar (Gezelius 199). Tyvärr fanns inga uppgifter om de olika habitatens förekomst under perioden, men det är rimligt att anta att det mesta av stubben redan plöjts bort eftersom så liten andel observerades på detta habitat. I studien av Gezelius (199) observerades dessutom 19.4 % av sädgässen på fält med oljeväxter. Om oljeväxter förekom i ungefär samma omfattning då som idag antyder detta ett överutnyttjande av habitatet. I den här studien gjordes dock endast några få observationer av sädgäss på raps vilket antyder ett underutnyttjande. Vid jämförelse av resultaten från vårarna 23 och 24 tenderade sädgässens utnyttjande av olika habitat att skilja sig åt i vissa fall. Under våren 23 underutnyttjades ärter men under våren 24 fanns istället tendenser till överutnyttjande av detta habitat. Samma sak gäller för trädor. Tillgången på ärtfält och trädor var ungefär lika under 23 och 24. Dessa habitat utgjorde en relativt liten del av den studerade ytan (<1 % per habitat). 18

20 Orsaken till skillnaden i utnyttjande kan kanske utrönas från hur de olika grödorna var fördelade i landskapet under de båda vårarna. I likhet med grågässen visade sädgässen en tendens till att uppehålla sig i närheten av Tåkern under dagarna. Denna tendens var inte lika stark som hos grågässen men ändå tydlig. Då förekomsten av ovan nämnda habitat var liten inom studieområdet och ännu mindre inom den zon, i närheten av Tåkern, som utnyttjades mest av gässen, kan skillnader i vilka av dessa grödor som odlades på olika fält få stor betydelse. En gröda som förekom på vissa fält under 23 kan under 24 ha förekommit på fält som av någon anledning var antingen mer eller mindre attraktiva för gäss. 3.5 Kanadagås Förekomst Kanadagäss förekom i ringa antal under såväl vår- (664 kanadagåsobservationer) som sommarperioden (51 kanadagåsobservationer). De kanadagäss som hittades under dessa perioder uppehöll sig främst på Tåkerns strandängar eller på fält i nära anslutning till sjön (appendix 22 och 23). Under hösten däremot var kanadagässen talrika i området och kanadagåsobservationer noterades för denna period. Under hösten observerades en påfallande stor del av kanadagässen på fälten norr om sjön (appendix 24). Vanligast var arten i den del av studieområdet som ligger närmast Vättern Habitatutnyttjande Totalt gjordes kanadagåsobservationer under hela studieperioden. Av dessa gjordes 51,8 % på stubbåkrar vilket var det i särklass mest utnyttjade habitatet. Näst efter stubbåkrar var det spannmål (18,5 %) och raps (14,8 %) som besöktes i störst omfattning. Spannmål Spannmål utnyttjades i mycket liten omfattning av kanadagässen under hela studieperioden (appendix 12). Under hösten, när kanadagässen var som flest inom studieområdet, skedde överutnyttjanden vid enstaka tillfällen (appendix 12) men de tillfällen då spannmål underutnyttjades var betydligt fler. Den spannmål som besöktes på hösten var uteslutande höstsådd spannmål som börjat växa upp några centimeter. Stubbåker Det habitat som kanadagässen utnyttjade i störst omfattning var stubbåker. Figuren för utnyttjandet av detta habitat indikerar tydligt att stubbåkrar överutnyttjas under en stor del av hösten (appendix 12) men inget signifikant överutnyttjande konstaterades för hösten 23 totalt (tab. 2). Under vårarna utnyttjades stubbåkrar i mycket liten omfattning. Träda Inget signifikant överutnyttjande av trädor konstaterades för kanadagäss (tab. 2). Vid tre enstaka observationstillfällen i början av augusti och slutet av september noterades visserligen fler kanadagäss på träda än vad som kunde förväntas av slumpen, men under övriga delar av studieperioden var intresset litet för detta habitat (appendix 12). Vall Vallodlingar utnyttjades i mycket liten omfattning av kanadagäss. Inget signifikant överutnyttjande konstaterades (tab. 2, appendix 12). Endast vid ett av de sista observationstillfällena på hösten noterades något nämnvärt utnyttjande. Då observerades en flock med 3 individer, på slagen vall, på ett fält vid observationspunkt 2 (fig. 6). Bortsett från detta tillfälle var största noterade antal på vall 55 individer. 19