Bryssel den COM(2017) 500 final

Transkript

1 EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den COM(2017) 500 final MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA RÅDET, RÅDET, EUROPEISKA CENTRALBANKEN, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN, REGIONKOMMITTÉN OCH EUROPEISKA INVESTERINGSBANKEN Europeiska planeringsterminen 2017: Landsspecifika rekommendationer SV SV

2 1. INLEDNING Den europeiska ekonomin har visat sig motståndskraftig mot betydande utmaningar. Under 2016 växte ekonomierna i både EU och euroområdet med nästan 2 %. Sysselsättningen i EU nådde 232,9 miljoner människor, det högsta antalet någonsin. Kommissionens ekonomiska vårprognos visar att de offentliga finanserna fortsätter att förbättras: det offentliga underskottet i euroområdet, som låg på mer än 6 % för ett par år sedan, förväntas bli 1,4 % i år, och den offentliga skuldkvoten spås efter flera år av kraftig ökning minska långsamt och bli knappt 90 % nästa år. Den ekonomiska tillväxten gynnas av de motståndskraftiga inhemska tillväxtfaktorerna, en stödjande ekonomisk politik, en expansiv penningpolitik, en icke-restriktiv finanspolitik, en gradvis förbättring av världshandeln och eurons relativt gynnsamma växelkurs. Den ekonomiska utvecklingen fortsätter dock att tyngas ned av svag underliggande produktivitet och av krisens arv, t.ex. kvarstående ojämlikheter och skillnader mellan olika länder. Osäkerheten, främst på grund av externa faktorer, är fortfarande hög och den potentiella tillväxten behöver stimuleras. För att förstärka de positiva tendenserna och konvergensen inom EU måste ekonomierna bli konkurrenskraftigare, motståndskraftigare, mer inkluderande och mer innovativa. Detta är syftet med de rekommendationer som utfärdas inom den europeiska planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken. Reformer underlättas av en stödjande omgivning, och de är helt nödvändiga för att bibehålla den nuvarande positiva ekonomiska och sociala utvecklingen och för att stödja moderniseringen av våra ekonomier. Väl utformade reformer som genomförs i rätt följd och även tar hänsyn till fördelningseffekter, bör ge enskilda och företag i EU möjlighet att bidra till och dra nytta av tillväxten, främja konvergens och minska eventuella negativa effekter av förändringarna. Att genomföra reformerna bidrar också till konvergensen i EU och euroområdet, bl.a. genom stärkt motståndskraft. I reformerna måste vederbörlig hänsyn tas till den specifika socioekonomiska situationen och utmaningarna i varje medlemsstat. Sedan 2010 har betydande arbetsmarknadsreformer antagits, särskilt i några av de hårdast krisdrabbade länderna. Reformerna har bidragit till att öka ekonomiernas anpassningsförmåga, återställa konkurrenskraften och öka sysselsättningen. Andra reformer har gått ut på att förbättra företagsklimatet och finans- och varumarknaderna. Nyligen har uppmärksamheten riktas på skatteväxling bort från arbetskraft och modernisering av socialpolitiken och arbetsmarknaden för att få dem att fungera bättre och ge en rättvisare fördelning av tillväxtens fördelar i hela samhället. Det krävs dock ytterligare ansträngningar, särskilt när det gäller att reformera varu- och tjänstemarknaderna och 1 De nationella programmen finns på och kommissionens ekonomiska vårprognos av den 11 maj 2017 på 2

3 modernisera den offentliga förvaltningen, vilka är viktiga områden för att underlätta investeringar och öka handelsintegrationen och konkurrenskraften. Reformerna måste också göra den ekonomiska återhämtningen varaktig och öka motståndskraften mot framtidens ekonomiska och samhälleliga utmaningar. För detta krävs mer fokus på reformer som underlättar investeringar i social infrastruktur, utbildning, förskola, barnomsorg och livslångt lärande. Det behövs också mer reformer för att främja forsknings- och innovationskapaciteten och öka produktiviteten. Sådana reformer kan vara till fördel för medlemsstater som står under ett stigande tryck att öka sin specialisering på kunskapsintensiv industri. De kan också hjälpa länder med kroniskt låg produktivitetstillväxt. Dessutom bör särskild uppmärksamhet ägnas åt välfärds- och skattesystemens övergripande effektivitet. I länder med alltför stort sparande och låga investeringar krävs mer investeringar för att säkerställa framtida ekonomisk framgång, särskilt med tanke på den åldrande befolkningen. Det finns fortfarande många restriktioner som hämmar företagens verksamhet. Inflödet av utländska direktinvesteringar är fortsatt lågt och handelsintegrationen och diversifieringen i vissa delar av EU:s ekonomi är fortfarande svag. Restriktioner för kvalificerade tjänster, orimliga regleringskrav och betungande administrativa förfaranden i vissa tjänstesektorer kvarstår. Fragmenteringen och ineffektiviteten på marknaderna för offentlig upphandling finns kvar. Dessa faktorer fortsätter att hämma handelsintegrationen på den inre marknaden och bromsa integrationen i företagens värdekedjor genom att fördyra eller begränsa deras marknadstillträde. Att främja innovation och produktivitet och minska skillnaderna i ekonomiska resultat mellan företag, sektorer och regioner skapar utrymme för en dynamisk löneutveckling och förbättringar av hushållens disponibla inkomster. De sociala frågorna måste stå i centrum för reformsatsningarna. Som nämns i vitboken om EU:s framtid och diskussionsunderlaget om EU:s sociala dimension fram till 2025 är återhämtningen fortfarande ojämnt fördelad mellan samhällsgrupper och regioner. Att ta itu med finanskrisens konsekvenser, från långtidsarbetslöshet till hög offentlig och privat skuldsättning, är fortfarande viktigt och brådskande. Det behövs strukturreformer för att främja social rättvisa, minska inkomstojämlikheterna och främja konvergens mot bättre resultat. Sociala prioriteringar och konsekvenser bör beaktas när reformagendan utformas och genomförs. För att hitta lösningar på några av dessa problem och styra konvergensen har kommissionen lagt fram ett förslag till en europeisk pelare för sociala rättigheter. Pelaren består av en rad centrala principer för väl fungerande och rättvisa arbetsmarknader och välfärdssystem. Pelaren är tänkt att fungera som en kompass för en förnyad konvergensprocess. Analyserna och rekommendationerna i den europeiska planeringsterminen kommer att återspegla och främja principerna i pelaren genom att bedöma, övervaka och jämföra de framsteg som gjorts för att genomföra dem. 3

4 Jämförelser och utbyte av bästa praxis kommer att genomföras på ett antal områden. En social resultattavla ska bidra till att mäta de framsteg som görs. Den europeiska planeringsterminen och de landsspecifika rekommendationerna ger varje år vägledning för medlemsstaternas reformer. Även om rekommendationerna till medlemsstaterna justeras varje år för att återspegla de framsteg som gjorts och de förändrade omständigheterna, är de fast förankrade i de bredare prioriteringarna i det tal om tillståndet i unionen som kommissionsordföranden håller och i den årliga tillväxtöversikten. För euroländerna återspeglar de även rekommendationerna om euroområdets ekonomiska politik. Samstämmighet och konsekvens mellan rekommendationerna för euroområdet och de landsspecifika rekommendationerna behövs för att se till att det finns en lämplig kombination av politiska insatser i euroområdet och att spridningseffekterna inom euroområdet på lämpligt sätt avspeglas i beslutsprocessen. Den bredare och mer långsiktiga visionen i Europa 2020-strategin och 2030-målen för hållbar utveckling är viktiga för att styra verksamheten på årsbasis och är helt integrerade i den europeiska planeringsterminen. Kommissionen har vidtagit konkreta åtgärder för att förbättra och stödja genomförandet av och känslan av ansvar för medlemsstaternas reformer. Liksom tidigare år bygger rekommendationerna på en omfattande flernivådialog med Europaparlamentet, de nationella parlamenten, medlemsstaternas myndigheter, arbetsmarknadens parter, det civila samhället och andra viktiga intressenter. För första gången har kommissionen samrått med medlemsstaterna om utkasten till landsrapporter, som lades fram i februari 2, och på så sätt stärkt samsynen kring de viktigaste ekonomiska och sociala prioriteringarna. Kommissionen samråder också regelbundet med arbetsmarknadens parter på EU-nivå och nationell nivå, och har uppmanat medlemsstaterna att ägna större uppmärksamhet åt vad arbetsmarknadens parter kan bidra med på nationell nivå. Detta inbegriper att göra dem mer delaktiga i utarbetandet av de nationella reformprogrammen och samråda med dem vid viktiga milstolpar i planeringsterminen. I sina förslag till årets landsspecifika rekommendationer har kommissionen också riktat in sig på de frågor som kräver mest uppmärksamhet. 2. LÄGESBILD AV REFORMERNA OCH KORRIGERING AV OBALANSER De senaste årens erfarenheter visar att medlemsstaterna är fast beslutna att bedriva strukturreformerna aktivt. Framstegen med att genomföra de landsspecifika rekommendationerna syns tydligast om man betraktar hela perioden sedan de antogs. Det stora flertalet av reformerna har rönt betydande framgång, även om den hastighet och omfattning med vilka medlemsstaterna har genomfört dem 2 Se 4

5 varierar. För att stärka medlemsstaternas känsla av ansvar för reformerna och bidra till ett bättre genomförande av dem har kommissionen fokuserat tydligare på de viktigaste prioriteringarna av makroekonomisk och social betydelse. Under de senaste omgångarna av den europeiska planeringsterminerna har rekommendationerna blivit mer inriktade på reformer som kan genomföras inom månader. Även om detta är viktigt för att driva upp tempot och ta de första stegen, är denna tid för begränsad för en rättvisande bedömning. Erfarenheten visar att reformer ofta äger rum stegvis under en längre tid och deras konsekvenser behöver mätas under flera år. Omkring två tredjedelar av de landsspecifika rekommendationer som utfärdats fram till 2016 har genomförts med åtminstone vissa framsteg. Sedan 2011 utfärdar rådet varje år en uppsättning rekommendationer till varje medlemsstat. De målinriktade reformerna är ofta långtgående och behöver tid för att förberedas och genomföras enligt nationell praxis. Regeringar, nationella parlament, arbetsmarknadens parter, andra berörda parter och privatpersoner behöver lägga ned tid, diskutera och analysera för att nå de bästa resultaten i de frågor som tas upp i rekommendationerna. I allmänhet krävs kompromisslösningar som bygger på en avvägning mellan olika ekonomiska, sociala, institutionella och politiska överväganden. Framstegen med att genomföra tidigare års rekommendationer är betydligt större än för dem som lagts fram för mindre än ett år sedan. Detta bekräftar att det tar tid att genomföra reformer och att det är viktigt att bedöma processen på medellång sikt, inte bara på kort sikt. I ett flerårigt perspektiv har framstegen med reformerna varit störst på områdena finanspolitik och finansförvaltning samt finanstjänster. Det beror främst på de satsningar som gjorts för att övervinna den ekonomiska krisen, eftersom det var nödvändigt att åtgärda den höga skuldsättningen och underskotten och stabilisera finanssektorn. Betydande åtgärder har vidtagits i många länder för att förbättra pensionssystemens hållbarhet. Utvecklingen har dock gått långsammare inom hälso- och sjukvård och långvarig vård och omsorg, breddad skattebas, förbättrade företagsvillkor, tillgång till finansiering samt konkurrens på tjänstemarknaden. Vissa av dessa prioriteringar är mer långsiktiga, men kan komma att bli mer akuta på grund av befolkningsutvecklingen eller om tillväxten förblir måttlig. Sedan den europeiska planeringsterminen började 2011 har takten i framstegen enligt utvärderingar ett år efter antagandet av rekommendationerna minskat något. Detta kan delvis bero på att de politiskt mer lättsmälta reformerna genomfördes först och på grund av den större känslan av brådska som rådde under krisen. Denna tendens har dock vänt i och med genomförandet av 2016 års landsspecifika rekommendationer. 5

6 % rekommendationer efter kategori Figur 1: Genomförande av de landsspecifika rekommendationerna: årlig bedömning sedan % 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Inga framsteg Begränsade framsteg Vissa framsteg Betydande framsteg Helt genomförda * : Andra kategorier för bedömning av rekommendationerna ** I bedömningen av rekommendationerna om finanspolitik ingår efterlevnad av stabilitets- och tillväxtpakten. Figur 2: Totalt genomförande av rekommendationerna hittills (flerårig bedömning) Helt genomfört 9% Inga framsteg 5% Betydande framsteg 15% Begränsade framsteg 28% Vissa framsteg 43% Sedan förra årets landsspecifika rekommendationer antogs har medlemsstaterna gjort de största framstegen på områdena finanspolitik och finansförvaltning samt aktiv arbetsmarknadspolitik. Åtgärder har vidtagits inom skattepolitiken (minska skattetrycket på arbete), arbetsmarknads- och socialpolitiken (fattigdomsminskning, social inkludering och barnomsorg) samt finanstjänster. Bland de områden där det gjorts minst framsteg märks de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet, konkurrens på tjänstemarknaden samt företagsklimat. Det allmänna intrycket är att medlemsstaterna fortsätter att verka för att genomföra reformerna, men 6

7 Offentlig förvaltning och företagsklimat Strukturpolitik Arbetsmarknad, utbildning och socialpolitik Finanssektor Offentliga finanser och skatter framstegen varierar från begränsade till vissa för de flesta politikområden i de landsspecifika rekommendationerna för Detta betyder att mycket ännu återstår att göra innan reformerna är helt genomförda och ger resultat för enskilda och företag. Figur 3 Framsteg med 2016 års landsspecifika rekommendationer efter politikområde Finanspolitik och finansstyrning De offentliga finansernas hållbarhet på sikt, inkl. pensioner Minskad skatt på arbete Breddad skattebas Minska skuldgynnande Bekämpa skattefusk, förbättra skatteförvaltning och ta itu med skatteflykt Finanstjänster Bostadsmarknad Tillgång till finansiering Privat skuldsättning Anställningsskydd i lag och avtal Arbetslöshetsförmåner Aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder Incitament att arbeta, skapande av jobb, arbetsmarknadsdeltagande Löner och lönebildning Barnomsorg Vård och omsorg Fattigdomsbekämpning och social inkludering Utbildning Kompetens och livslångt lärande Forskning och innovation Konkurrens och reglering Konkurrens på tjänstemarknaden Tele, post och lokala offentliga tjänster Energi, resurser och klimat Transporter Företagsklimat Insolvensregler Offentlig förvaltning Statsägda företag Civilrätt Svart ekonomi och korruption Medel 2016 Medel av årsbedömningar Riktade till 1-5 medlemsstater Riktade till 6-10 medlemsstater Riktade till medlemsstater Korrigeringen av makroekonomiska obalanser fortsätter, vilket återspeglar framstegen med att genomföra de relevanta reformerna, men läget är fortfarande mycket varierande i EU, i den meningen att det är länder med externa underskott eller skulder som har gjort ytterligare framsteg. Samtidigt kvarstår stora överskott i bytesbalansen i vissa andra länder. Det därav följande varaktiga överskottet i euroområdets bytesbalans återspeglar en total efterfrågan som fortsätter att släpa efter den ekonomiska aktiviteten. Kärninflationen ligger dessutom på historiskt låga nivåer. Detta leder till kärva förhållanden för länder som behöver minska sina inhemska och utländska skulder. Som ett resultat av detta fortgår den 7

8 privata och offentliga skuldsaneringen i långsam och ojämn takt, hämmad av låg nominell tillväxt. Att främja de prisrelaterade och andra elementen i konkurrenskraften skulle bidra till den externa ombalanseringen i euroområdet. Medlemsstater med bytesbalansunderskott eller hög utlandsskuld kan bidra till ombalanseringen i euroområdet genom satsningar som bidrar till att öka produktiviteten. De länder som har stora överskott i bytesbalansen kan bidra till ombalanseringen i euroområdet genom strukturreformer och andra åtgärder som gör det lättare att omsätta det alltför stora sparandet i inhemsk efterfrågan. Detta kan ske bl.a. genom att stärka investeringarna och främja större lönehöjningar. Den nuvarande lågräntesituationen ger också ytterligare möjligheter i detta avseende, särskilt i länder med större finanspolitiskt utrymme. Ett antal obalanser kvarstår och behöver åtgärdas. Den privata och offentliga skulden och utlandsskulden ligger fortfarande mycket högt i vissa länder. För att få dessa skulder stabilt minskande är det avgörande att minska sårbarheten, också med tanke på den förväntade återhämtningen av inflationen och räntorna. Kapitalbuffertarna i finanssektorn har stärkts, men problem uppstår på grund av låg lönsamhet i kombination med ett stort bestånd av nödlidande lån. Förhållandena på arbetsmarknaden förbättras överlag, även om en envist hög arbetslöshet och ojämlikheter orsakar social nöd och försämrar den ekonomiska utvecklingen i ett antal medlemsstater. I ett växande antal medlemsstater finns utmaningar som har att göra med utvecklingen på bostadsmarknaden. I februari 2017 konstaterade kommissionen att det fanns obalanser i 12 medlemsstater, något som följs upp i de landsspecifika rekommendationerna där de utmaningar som framkommit under förfarandet vid makroekonomiska obalanser nämns. Fördjupade granskningar genomfördes i 13 medlemsstater. Man kom fram till att Finland inte längre har några obalanser, medan sex länder har obalanser (Tyskland, Irland, Spanien, Nederländerna, Slovenien och Sverige) och sex har alltför stora obalanser (Bulgarien, Frankrike, Kroatien, Italien, Cypern och Portugal). Kommissionen meddelade i februari att bedömningen av Cypern, Italien och Portugal skulle ses över med tanke på ambitionsnivån i deras nationella reformprogram. Ruta 1. Bedömning av Italiens, Cyperns och Portugals nationella reformprogram I februari 2017 meddelade kommissionen att Italien, Cypern och Portugal hade alltför stora obalanser, mot bakgrund av ihållande strukturella svagheter som framkom under de fördjupade granskningarna, och att den skulle se över bedömningen i maj. Kommissionen har fortsatt att övervaka utvecklingen i dessa tre länder, framför allt de politiska åtagandena i de nationella reformprogrammen som de lämnade in i april. I Cyperns program beskrivs de politiska initiativ som planeras på kort och medellång sikt för att ta itu med andra ekonomiska och strukturella utmaningar. Det är bl.a. fråga om att effektivisera den offentliga sektorn, få insolvensreglerna att fungera bättre, 8

9 rationalisera utfärdanden och överlåtelser av lagfarter och modernisera rättsväsendet. I programmet redogörs även för politiska åtgärder för att förbättra konkurrenskraften och avlägsna hinder för investeringar, bland annat genom att fortsätta med handlingsplanen för tillväxt. Även om många av reformåtagandena förefaller tillräckligt ambitiösa för att åtgärda Cyperns utmaningar, saknas i allmänhet uppgifter om när de kommer att antas och genomföras. För Italien presenteras i reformprogrammet för 2017 åtaganden på kort och medellång sikt som ligger i linje med tidigare program. Åtgärder som ska ha vidtagits senast i mitten av 2017 är bl.a. slutligt antagande av lagförslagen om konkurrens och reform av den straffrättsliga processen och preskriptionstiderna samt genomförande av lagen om fattigdomsbekämpning. Åtgärder som rör förhandlingar på företagsnivå, skatteväxling och privatisering planeras också. På medellång sikt nämns i programmet särskilt offentliga finanser, skatter, arbetsmarknad, bank- och kreditsystem, konkurrens, offentlig förvaltning, rättsväsende samt investeringar. Även om många reformåtaganden förefaller tillräckligt ambitiösa för att angripa Italiens utmaningar blir det praktiska genomförandet avgörande för trovärdigheten. Portugals reformprogram för 2017 utgör en ekonomisk och social strategi på medellång sikt som fortsätter programmet för De åtgärder som föreslås syftar till att öka arbetskraftens kompetens, åtgärda segmenteringen på arbetsmarknaden, förbättra företagsklimatet, öka de portugisiska företagens konkurrenskraft, ta itu med företagens skuldsättning och arbetslösheten, modernisera den offentliga förvaltningen och förbättra det sociala skyddet. Även om många reformåtaganden förefaller tillräckligt ambitiösa för att angripa Portugals utmaningar på lämpligt sätt, saknas uppgifter och konkreta planer för genomförandet på några viktiga områden, till exempel minskning av den privata och offentliga skuldsättningen. De portugisiska myndigheterna lämnade mer information om åtgärder och tidsplaner i en skrivelse den 14 maj Efter dessa bedömningar och med hänsyn tagen till all tillgänglig information fann kommissionen att det för närvarande inte finns något skäl att gå vidare till nästa steg i förfarandet vid makroekonomiska obalanser, förutsatt att de här medlemsstaterna snabbt och fullständigt genomför reformerna i de landsspecifika rekommendationerna. Kommissionen kommer att fortsätta övervaka de här tre länderna, precis som alla andra länder med alltför stora obalanser, bl.a. genom särskild övervakning. Kommissionen har skärpt övervakningen av genomförandet av politiken inom förfarandet vid makroekonomiska obalanser. I enlighet med de beslut som fattades i fjol för att rationalisera kategorierna av medlemsstater i förfarandet vid makroekonomiska obalanser har processen med särskild övervakning tillämpats för alla länder med obalanser eller alltför stora obalanser. Övervakningens omfattning beror på hur omfattande utmaningarna är och hur allvarliga obalanserna är. Syftet är att bidra till snabbare och mer heltäckande politiska åtgärder mot de fastställda 9

10 obalanserna, genom en intensifierad dialog mellan kommissionen och de nationella myndigheterna. 3. MÅL FÖR REKOMMENDATIONERNA Det övergripande målet för rekommendationerna är fler jobb och snabbare tillväxt, utan att göra avkall på den sociala rättvisan. Rekommendationerna väljs ut efter omfattande politiska analyser och kontakter med viktiga aktörer. De grundar sig på de frågor som tas upp i den årliga tillväxtöversikten, förfarandet för makroekonomiska obalanser, tillsynen i stabilitets- och tillväxtpakten, landsbesök, samråd med medlemsstaterna, det sociala trepartstoppmötet, den årliga kongressen för inkluderande tillväxt med det civila samhället samt rekommendationerna för euroområdet. Utmaningarna varierar avsevärt mellan medlemsstaterna. I vissa medlemsstater, till exempel de med alltför stora obalanser, kräver utmaningarna omfattande och ibland brådskande politiska åtgärder. I andra, där de ekonomiska resultaten på det hela taget är tillfredsställande, är utmaningarna mer specifika så mer målinriktade politiska åtgärder rekommenderas. Dessa skillnader syns i antalet rekommendationer till varje medlemsstat och i räckvidden och utformningen. Medlemsstaterna förväntas vidta åtgärder för att hantera alla de utmaningar som anges i den utförliga analysen i landsrapporterna som läggs fram i februari, även om dessa inte återspeglas i de landsspecifika rekommendationerna. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att reformerna genomförs i lämplig ordning och åt kompletterande åtgärder i förekommande fall, baserat på en bedömning av reformernas fördelningspolitiska effekter. Arbetsmarknaden Flera medlemsstater har genomfört reformer för att stärka arbetsmarknaderna, men det krävs ytterligare ansträngningar för att ta itu med den höga arbetslösheten. Tidigare reformer börjar nu ge resultat i form av nya arbetstillfällen och bättre förhållanden på arbetsmarknaden. Emellertid förblir ungdoms- och långtidsarbetslösheten mycket angelägna prioriteringar, och det krävs större insatser för att främja motståndskraftiga och inkluderande arbetsmarknader. Det är bl.a. fråga om åtgärder mot segmenteringen av arbetsmarknaden och effektivisering av de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna (t.ex. i Belgien, Bulgarien, Irland, Italien, Litauen, Ungern, Portugal och Rumänien) och socialpolitiken (t.ex. i Bulgarien, Litauen och Spanien). Dessutom finns det ett behov av att utveckla system för kollektivavtal som är mer gynnsamma för nya jobb och ökad produktivitetstillväxt. I vissa länder som har eller nästan har full sysselsättning kan reallönerna öka snabbare med därav följande 10

11 positiva effekter på den totala konsumtionen. Detta skulle kunna bidra till att minska de stora överskotten i Tysklands och Nederländernas bytesbalans. Segmenteringen av arbetsmarknaden hämmar produktiviteten och humankapitalets utveckling. Strukturförändringar i arbetslivet har lett till att tillfälliga anställningsformer ökat. Nya anställningsformer kan öka sysselsättningsmöjligheterna och stimulera näringslivets utveckling. De kan dock också begränsa tillgången till socialt skydd, yrkesutbildning och arbetsförmedlingstjänster, försvaga anställningstryggheten och motverka målet att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet. Mer måste göras för att öka deltagandet på arbetsmarknaden. Trots fortsatta framsteg när det gäller kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och vissa åtgärder för att förbättra balansen mellan arbete och privatliv, är skillnaderna mellan mäns och kvinnors sysselsättning och löner fortfarande betydande. Därför fortsätter kommissionen att föreslå att medlemsstaterna agerar på detta område. Ytterligare insatser behövs också för att förbättra integrationen på arbetsmarknaden för migranter och personer med migrantbakgrund (t.ex. i Belgien, Frankrike, Nederländerna, Österrike och Finland). En kombination av pensionsreformer, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, livslångt lärande och hälso- och sjukvårdspolitik krävs för att stödja en mer aktiv äldre befolkning. Äldre arbetstagare har ökat sitt deltagande på arbetsmarknaden, men i många länder förblir deras sysselsättning låg. Mot bakgrund av den åldrande befolkningen och högre försörjningskvoter, är det avgörande att få äldre människor att delta på arbetsmarknaden för att de sociala trygghetssystemen ska vara hållbara och tillräckliga. Att förbli aktiv och frisk är också viktigt för äldres välbefinnande. Därför har kommissionen lagt fram ett antal rekommendationer på dessa områden där insatserna har varit mer begränsade och utmaningarna är mer angelägna (t.ex. i Tyskland, Kroatien, Luxemburg, Österrike, Polen och Slovenien). Medlemsstaterna har framgångsrikt reformerat sina hälso- och sjukvårdssystem. Det finns dock medlemsstater där vårdens resultat, hållbarhet och tillgänglighet hämmas av konstant låg finansiering, ineffektiv resursfördelning, för hög grad av sjukhusvård, höga patientavgifter samt personalbrist. Ett antal rekommendationer inriktas på dessa frågor (t.ex. i Lettland, Österrike och Rumänien). Dialogen mellan arbetsmarknadens parter är viktig i detta avseende. Det är avgörande att se till att arbetsmarknadens parter tillåts utföra sina uppgifter fullt ut i kollektiva förhandlingar enligt nationell praxis. Förutom en välfungerande dialog mellan arbetsmarknadens parter behöver de också involveras och konstruktivt delta i utformningen och genomförandet av relevanta politiska insatser och reformer för att öka deras delaktighet och effektivitet. 11

12 System för socialt skydd och ojämlikhet Socialskyddssystemen måste tillhandahålla möjliggörande tjänster för alla och ett adekvat inkomststöd till behövande, och samtidigt främja sysselsättning och deltagande på arbetsmarknaden för dem som kan. En avvägning måste till mellan anpassningsförmåga och trygghet, vilket inbegriper att det sociala skyddet ska ha en tillräcklig nivå, omfattning och varaktighet. Reformer för att det ska löna sig att arbeta behövs också för att främja övergångar till arbetslivet. Inkomstojämlikhet och fattigdom måste beaktas när man utformar politiska reformer och övervakar genomförandet av dem. I den årliga tillväxtöversikten, underbyggt av analysen i landsrapporterna, har nya avgörande socioekonomiska tendenser konstaterats i vissa medlemsstater. Det rör sig om inkomstojämlikhet och socioekonomisk ojämlikhet inom utbildnings- och hälsoresultat. Detta måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Dessutom tenderar de medlemsstater som har den högsta ojämlikheten också att ha högre fattigdomsnivåer. Att ta itu med inkomstojämlikhet och fattigdom kräver en heltäckande uppsättning förebyggande och mildrande åtgärder, som omfattar lika tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård, bättre möjligheter på arbetsmarknaden, bättre inkomstutsikter, överkomligt prissatta tjänster av god kvalitet och väl utformade skatte- och förmånssystem. Skatte- och förmånssystemen kan i kombination, genom skatternas progressivitet, väl fungerande skatteuppbörd och tillhandahållande av tillräckliga sociala förmåner, bidra till att leda sysselsättningen till rätt branscher och minska inkomstojämlikheterna och fattigdomen. Även om utformningen av de nationella skattesystemen är medlemsstaternas ansvar, visar erfarenheten att svagt progressiva skatter i kombination med dåligt fungerande skatteuppbörd och glesa sociala skyddsnät skadar samhället och den ekonomiska tillväxten. I detta sammanhang har ett antal rekommendationer lämnats för att förbättra det sociala skyddets ändamålsenlighet och täckning (t.ex. när det gäller minimiinkomst) och förbättra öppenheten och samordningen av de sociala förmånerna. Utbildning Bättre kompetens är viktigt för att förbättra människors möjligheter på arbetsmarknaden och stödja innovation och produktivitetstillväxt. Lågutbildade arbetstagare har lägre sysselsättningsgrad och utgör en stor andel av de långtidsarbetslösa. Att investera i kompetens och stödja övergångar från lågkvalificerade till högkvalificerade jobb och karriärmöjligheter är också avgörande för att hantera den tekniska utvecklingen, upprätthålla produktivitetsökningen och tillväxten och åtgärda den åldrande befolkningen. Reformerna måste omfatta åtgärder för kompetenslyft eller omskolning så att alla får grundläggande färdigheter och ge grundutbildning, yrkesutbildning, högskolor och livslångt lärande mer relevans för 12

13 arbetsmarknaden. Insatserna bör också inriktas på att minska ojämlikhet när det gäller tillgång till kvalitetsutbildning, särskilt för mindre gynnade grupper som romer och elever med migrantbakgrund. Åtgärderna visar också hur viktigt det är att arbetsmarknadens parter är delaktiga i att tillhandahålla högkvalificerade, högproduktiva jobb och möjligheter till livslångt lärande. Rekommendationer om utbildning föreslås i år för Belgien, Bulgarien, Spanien, Frankrike, Litauen, Cypern, Kroatien, Ungern, Österrike, Rumänien, Slovakien och Förenade kungariket. Finanssektorn Att åtgärda de kvarvarande sårbarheterna i bankväsendet bidrar till återhämtningen och stärker finansieringen av det europeiska näringslivet. Samtidigt som saneringen av bankerna har fortsatt i medlemsstaterna de senaste åren, tynger det stora antalet nödlidande lån, ineffektiva affärsmodeller och överkapacitet ned bankernas lönsamhet och begränsar bankernas förmåga att låna ut till den reala ekonomin. Kommissionen har lagt fram ett omfattande lagstiftningspaket för att minska riskerna ytterligare och stärka motståndskraften inom EU:s banksektor. Kommissionen kommer också i juni 2017 att lägga fram en halvtidsöversyn av handlingsplanen för kapitalmarknadsunionen. De många nödlidande lånen är en följd av överutlåningen före krisen och den utdragna perioden med låg tillväxt därefter. Den ekonomiska tillväxtens återhämtning och inhemska politiska åtgärder har bidragit till att sätta det beståndet på en nedåtgående väg i vissa medlemsstater (Irland, Kroatien och Slovenien). I ett antal andra länder bromsas dock återhämtningen fortfarande av restriktiv bankutlåning på grund av de många nödlidande lånen. Beslutsamma politiska åtgärder i dessa länder för att främja avvecklingen av sådana lån kan bidra till att bryta dessa onda cirklar. Det finns ett behov av att både agera mot det nuvarande beståndet av nödlidande lån och förhindra att de ansamlas på nytt framöver. Med ekonomier och finanssystem som i hög grad är sammankopplade i EU kan höga andelar nödlidande lån i flera medlemsstater få omfattande spridningseffekter. Även om de politiska verktygen till stor del vilar i medlemsstaternas händer kan en strategi på EUnivå främja en mer övergripande hållning och samordnade åtgärder på nationell och europeisk nivå. I rekommendationen för euroområdet efterlyses en verkningsfull strategi för hela euroområdet för att komma till rätta med riskerna i banksektorn. Ändamålsenliga insolvensregler, framför allt effektiva rekonstruktionsförfaranden utanför domstol, är avgörande för att stödja omförhandlingen av nödlidande lån och öka graden av återbetalning. Det är bl.a. fråga om åtgärder för att öka insyn och offentlighet, förstärkning av datainfrastrukturen för att underlätta transaktioner samt handläggning av och försäljning till specialiserade institutioner som inte är banker. För att kunna hantera de stora befintliga bestånden av nödlidande lån bör alternativ övervägas för att underlätta en snabbare skuldsanering. Bl.a. bör tillsynsbefogenheterna tillämpas mer proaktivt och det bör bli lättare att sälja av 13

14 sådana tillgångar. Kommissionen har rekommenderat åtgärder för Bulgarien, Irland, Italien, Cypern, Portugal och Slovenien. Investerings- och företagsklimatet Ekonomisk stabilitet och reformer har bidragit till återhämtningen i fråga om investeringar, som nu överskrider nivåerna före krisen i vissa medlemsstater. Det krävs dock ytterligare ansträngningar för att öka bestånden av kapitalvaror, immateriellt kapital och infrastruktur och kompensera för bristen på investeringar sedan krisen. Kommissionens bedömning av de framsteg som gjorts med att ta itu med nationella hinder för investeringar och de pågående reformerna visar att en betydande andel av de landsspecifika rekommendationerna i dessa frågor dock inte har genomförts helt. Medlemsstaterna bör ta vara på dagens gynnsamma makroekonomiska förhållanden för att öka de offentliga investeringarna, påskynda reformtakten och skapa möjligheter för privata investeringar. Samtidigt bör medlemsstaterna, särskilt de som har utrymme i budgeten, fortsätta med den stigande tendensen i de offentliga investeringarna. Offentliga investeringar i utbildning, infrastruktur, forskning och innovation bör intensifieras i de länder där det finns utrymme att öka de offentliga utgifterna. Förbättrad offentlig infrastruktur som påverkar produktiviteten, t.ex. bredbandsnät, kommunikationer och innovation, behövs i ett antal medlemsstater. Investeringar i allmännyttiga bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård och sociala tjänster behövs i många andra. I samtliga fall bör öppen och korrekt tillämpning av upphandlingsförfarandena bidra till att maximera effektiviteten i användningen av den offentliga sektorns medel. Återhämtningens hastighet och styrka är dock beroende av en mer markant ökning av de privata investeringarna. Genomförandet av investeringsplanen för Europa bidrar till en optimal användning av offentliga investeringar och fungerar som en katalysator för privata investeringar. Detta förstärker effekterna av de europeiska struktur- och investeringsfonderna i många delar av EU. Strukturreformer bidrar till att skapa ett företagsklimat som gynnar privata investeringar i medlemsstaterna. Administrativa reformer har påskyndats i de länder där de bäst behövs. Mycket återstår dock att göra. En stabil förteckning över projekt inom viktiga sektorer håller fortfarande på att utarbetas. Ytterligare ansträngningar behövs för att göra rättsväsendet mer ändamålsenligt och förebygga och bekämpa korruption. Detta är mycket viktiga frågor i ett antal medlemsstater, eftersom de sätter hämsko på investeringar, effektiv resursfördelning, ekonomisk utveckling och tillväxt. Att ta itu med dessa utmaningar är avgörande för att öka företagens förtroende och förbättra investeringsklimatet, effektivisera de offentliga utgifterna, främja rättvisa och stödja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Situationen kräver fortsatta, konsekventa och samstämmiga 14

15 åtgärder, särskilt i de sektorer som är mest utsatta för korruption: offentlig upphandling, offentlig förvaltning, företagsklimat samt hälso- och sjukvård. De utmaningar som återstår är bl.a. splittrade ramar för korruptionsförebyggande, otillräckliga kontrollmekanismer, luckor i reglerna mot korruption, bristande tillämpning av befintliga regler mot korruption, otillräckliga initiativ i fråga om avslöjare och brevlådeföretag, otillräckligt beivrande av högnivåkorruption, informella betalningar i vården samt bristande konkurrens och öppenhet i den offentliga upphandlingen. Varu- och tjänstemarknaderna Reformer av varu- och tjänstemarknaderna är fortfarande otillräckliga i de flesta länder. Reformer bör ske i de medlemsstater som ännu inte tagit itu med dem. I de flesta fall har reformer lagts fram eller aviserats, men de måste intensifieras och genomföras beslutsamt. När reformerna har antagits och håller på att genomföras, måste åtgärder vidtas för att säkerställa ett stadigt genomförande och framför allt att befästa reformerna för att undvika eventuella bakslag. Reformerna är särskilt viktiga i fråga om företagstjänster och detaljhandel, med tanke på den inverkan som dessa sektorer har på produktiviteten inom andra tjänste- och tillverkningssektorer. Sektorsspecifika initiativ har inletts på dessa områden, och under de tidigare planeringsterminerna har medlemsstaterna rekommenderats att reformera dessa sektorer. Det är särskilt viktigt att dessa åtgärder och reformer kompletterar andra åtgärder för att öka konkurrensen på dessa marknader för att främja produktivitetstillväxten, både i tjänstesektorerna och i andra sektorer som använder dessa tjänster som insatsvaror. Detta bidrar till att öka konkurrenskraften inom primär- och användarsektorerna. Ökad konkurrens och lägre priser på kvalificerade tjänster är särskilt gynnsamt för små och medelstora företag. Dessa reformer bör också göra det möjligt att nya affärsmodeller och innovationer utvecklas. Offentliga finanser De offentliga finanserna spås fortsätta att förbättras i både euroområdet och EU som helhet. Tack vare den pågående måttliga ekonomiska expansionen och de exceptionellt låga räntorna fortsatte underskottet i de offentliga finanserna och skuldsättningen att sjunka under 2016 i euroområdet och EU (underskott på 1,5 % respektive 1,7 % av BNP och en skuld på 91,3 % respektive 85,1 % av BNP). Underskottet i de offentliga finanserna förväntas fortsätta att sjunka i bägge områdena under 2017 och 2018 och nå målet på 1,3 % av BNP i euroområdet och 1,5 % i EU 2018, om politiken förblir oförändrad. Underskottet i de offentliga finanserna spås också fortsätta att sjunka under 2017 och 2018 i euroområdet och EU. Det förväntas i euroområdet nå 90,3 % under 2017 (84,7 % i EU) och 88,8 % under 2018 (83,6 % i EU). Detta är de lägsta värdena sedan Skuldminskningen beror på primära 15

16 överskott, lägre ränteutgifter, real BNP-tillväxt (om än måttlig) och en förväntad ökning av inflationen. Efter flera års konsolidering av de offentliga finanserna var den finanspolitiska inriktningen i euroområdet och EU i stort sett neutral 2016 och förväntas förbli det Med de föreslagna landsspecifika rekommendationerna är den finanspolitiska anpassning som krävs för de medlemsstaterna i den förebyggande delen som ännu inte nått det medelfristiga budgetmålet förenlig med stabilitets- och tillväxtpakten. För medlemsstaterna i den korrigerande delen framhålls i rekommendationerna behovet av att följa kraven i förfarandet vid alltför stora underskott. Att få den offentliga skulden att långsiktigt minska är särskilt viktigt i länder med hög skuldsättning, eftersom de är särskilt känsliga för fluktuationer på finansmarknaderna. Sammantaget visar dessa anpassningar att fullständig överensstämmelse med pakten skulle innebära en något restriktiv samlad finanspolitisk hållning för euroområdet som helhet under Enligt stabilitets- och tillväxtpaktens befintliga regler uppmanas därför de euroländer har utrymme i budgeten att använda det för att stödja den inhemska efterfrågan, särskilt genom investeringar i infrastruktur, forskning och innovation. Detta skulle stärka deras tillväxtpotential och leda till en bättre fördelning av den finanspolitiska anpassningen i euroområdet. Det skulle också bidra till en lämpligare övergripande finanspolitisk inriktning för euroområdet som helhet under Det är i sin tur viktigt för att finna den rätta balansen mellan hållbarhet i de offentliga finanserna och befästning av dagens återhämtning av den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Vid åtgärder för att uppnå de rekommenderade finanspolitiska justeringarna i paktens förebyggande del bör medlemsstaterna dessutom överväga behovet av att stödja återhämtningen och de potentiella effekterna på sysselsättningen. Vid sina framtida bedömningar är kommissionen beredd att använda sitt utrymme för skönsmässiga bedömningar i sådana fall där stora finanspolitiska anpassningar har särskilt betydande inverkan på tillväxt och sysselsättning. I det här sammanhanget kommer kommissionen att utnyttja all aktuell information om det beräknade konjunkturläget för varje medlemsstat och ha ett nära samarbete med rådet om detta. Detta står i överensstämmelse med det tillvägagångssätt som kommissionen redan fastställts i sitt meddelande från januari 2015 om att på bästa sätt utnyttja flexibiliteten i stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser och i sitt meddelande från november 2016 om en positiv finanspolitisk inriktning för euroområdet. För att finna medel för att finansiera investeringsprojekt på medellång och lång sikt bör medlemsstaterna inrikta sig på att förbättra sammansättningen av sina offentliga finanser. Nära uppmärksamhet bör ägnas åt en lämplig fördelning av offentliga inkomster och utgifter mellan olika politikområden, och finna en kombination som kan vara mer gynnsam för tillväxten. Ytterligare ansträngningar behövs för att öka de offentliga utgifternas effektivitet och ändamålsenlighet på alla 16

17 förvaltningsnivåer. Detta kan vara till hjälp för att ytterligare minska de totala kostnaderna för den offentliga sektorn, och kan ge utrymme för att stödja en politik som bidrar till att stimulera tillväxt, produktivitet och social inkludering, till exempel genom investeringar i social infrastruktur och kompetenslyft för arbetstagare. Både företagande och social rättvisa gynnas av en effektiv, väl fungerande offentlig förvaltning och en tillräcklig nivå på sociala tjänster och kollektiva nyttigheter. Ruta 2. Uppdatering av tillsynen enligt stabilitets- och tillväxtpakten På grundval av bedömningen av stabilitets- och konvergensprogrammen för 2016 har kommissionen också vidtagit en rad åtgärder inom stabilitets- och tillväxtpakten. Kommissionen rekommenderar att förfarandet vid alltför stora underskott avslutas för Kroatien och Portugal. Om rekommendationen följs skulle det innebära att endast fyra medlemsstater kvarstår i stabilitets- och tillväxtpaktens korrigerande del. Kommissionen har enligt artikel i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt antagit rapporter om Belgien och Finland, där den granskar ländernas efterlevnad av skuldkriteriet i fördraget. I båda fallen dras slutsatsen att skuldkriteriet bör anses vara uppfyllt för närvarande. När det gäller Belgien bör ytterligare finanspolitiska åtgärder vidtas under 2017 för att säkerställa en övergripande anpassning i riktning mot det medelfristiga budgetmålet under 2016 och 2017 sammanräknat. När det gäller Finland framhålls att ett snabbt antagande och genomförande av strukturreformer som ökar produktiviteten och tillgången på arbetskraft är avgörande för att man ska kunna förbättra tillväxtutsikterna på medellång sikt och förbättra de offentliga finansernas hållbarhet. Vidare har kommissionen riktat en varning till Rumänien om en betydande avvikelse från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet 2016, och rekommenderar rådet att anta en rekommendation till Rumänien att vidta lämpliga åtgärder under 2017 för att korrigera avvikelsen. Det är första gången som detta förfarande i EU:s ekonomiska styrning tillämpas. Det ger myndigheterna möjlighet att vidta korrigerande åtgärder för att undvika att förfarandet vid alltför stora underskott inleds. På grundval av bedömningen av stabilitetsprogrammen för 2017 tillstyrker kommissionen den flexibilitet som Litauen och Finland begärt. När det gäller Finland beviljas flexibiliteten mot bakgrund av de planerade stora strukturreformerna, bland annat konkurrenskraftsavtalet och pensionsreformen, samt mot bakgrund av investeringarna. När det gäller Litauen beviljas flexibiliteten mot bakgrund av de planerade reformerna för att öka hållbarheten i pensionssystemet genom en förstärkt indexreglering och en gradvis ökning av de pensionsgrundande tjänsteåren. 17

18 4. SLUTSATSER Strukturreformer tillsammans med en bättre användning av de offentliga budgetarna krävs för att ta vara på den fulla potentialen i EU:s ekonomi. Kommissionens rekommendationer bygger på både europeiska och nationella perspektiv. Rekommendationerna följer på prioriteringarna för EU och euroområdet i den årliga tillväxtöversikten och rekommendationerna för euroområdets ekonomiska politik. De bygger också på en omfattande dialog med medlemsstaterna via landsrapporterna, bilaterala diskussioner och besök, och de reformplaner som anges i de nationella reformprogrammen och stabilitets- eller konvergensprogrammen. Rekommendationerna behandlar de mest akuta utmaningarna som hindrar nya jobb och snabbare tillväxt. Kommissionen uppmanar rådet att ställa sig bakom den föreslagna hållningen för de landsspecifika rekommendationerna och de anknytande besluten enligt stabilitets- och tillväxtpakten. Medlemsstaterna uppmanas också att genomföra dem fullt ut och i rätt tid. Kommissionen kommer att fortsätta samarbeta med berörda parter på alla nivåer för att garantera ett brett stöd och konkret uppföljning och genomförande. Kommissionen står också till tjänst för att på begäran stödja medlemsstaternas reformer via den nyligen inrättade stödtjänsten för strukturreformer och genom att på bästa sätt utnyttja de europeiska struktur- och investeringsfonderna. 18

19 TABELL 1 POLITIKOMRÅDEN I DE LANDSSPECIFIKA REKOMMENDATIONERNA FÖR 2017 Kategori Politilkområde AT BE BG CY CZ DE DK EE ES FI FR HR HU IE IT LT LU LV MT NL PL PT RO SE SI SK UK Finanspolitik och finansstyrning Offentliga finanser och skatter Finanssektor Arbetsmarknad, utbildning och socialpolitik Strukturpolitik Offentlig förvaltning och företagsklimat De offentliga finansernas hållbarhet på sikt, inkl. pensioner Minskad skatt på arbete Breddad skattebas Minska skuldgynnande Bekämpa skattefusk, förbättra skatteförvaltning och ta itu med skatteflykt Finanstjänster Bostadsmarknad Tillgång till finansiering Privat skuldsättning Anställningsskydd i lag och avtal Arbetslöshetsförmåner Aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder Incitament att arbeta, skapande av jobb, arbetsmarknadsdeltagande Löner och lönebildning Barnomsorg Vård och omsorg Fattigdomsbekämpning och social inkludering Utbildning Kompetens och livslångt lärande Forskning och innovation Konkurrens och reglering Konkurrens på tjänstemarknaden Tele, post och lokala offentliga tjänster Energi, resurser och klimat Transporter Företagsklimat Insolvensregler Offentlig förvaltning Statsägda företag Civilrätt Svart ekonomi och korruption Politikområden i rekommendationerna

20 TABELL 2 FRAMSTEG MOT EUROPA 2020-STRATEGINS MÅL Europa 2020-strategins mål för EU 1. Minst 75 % av alla i åldrarna år ska arbeta 2. Öka offentliga och privata FoU-investeringar till 3 % av BNP 3a. Minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 % från b. Förnybara energikällor ska stå för 20 % av energin 3c. Öka energieffektiviteten med 20 % (dvs. ett mål för primärenergiförbrukning på 1483 Mtoe) 4a. Andelen elever med högst grundskoleutbildning ska vara mindre än 10 % 4b. Minst 40 % av åringarna ska ha högre utbildning 5. Antalet människor som riskerar fattigdom eller social utestängning ska minska med minst 20 miljoner. Uppgifter för ,6 % Senaste tillgängliga uppgifter 71,1 % (2016) Läge 2020 enligt den senaste utvecklingen Målet nås sannolikt 1,93 % 2,03 % (2015) Målet nås sannolikt inte Minskning med 14 % Minskning 22 % (2015) med Målet nås sannolikt 12,9 % 16,7 % (2015) Målet nås sannolikt Förbrukningen av primärenergi 11,7 % över målet på 1483 Mtoe Förbrukningen av primärenergi 3,1 % över målet på 1483 Mtoe (2015) Målet nås sannolikt 13,9 % 10,7 % (2016) Målet nås sannolikt 33,8 % 39,1 % (2016) Målet nås sannolikt Ökning med 0,45 miljoner (jämfört med basåret 2008) Ökning med 1,7 miljoner (jämfört med basåret 2008, 2015) Målet nås sannolikt inte Källor: Europeiska kommissionen, Europeiska miljöbyrån. 20