Kinesisk politisk filosofi. Ringmar, Erik. Link to publication. Citation for published version (APA): Ringmar, E. Kinesisk politisk filosofi

Transkript

1 Kinesisk politisk filosofi Ringmar, Erik 2018 Link to publication Citation for published version (APA): Ringmar, E. Kinesisk politisk filosofi General rights Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights. Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research. You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal Take down policy If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim. L UNDUNI VERS I TY PO Box L und

2 Kinesisk politisk filosofi ringmar.net/lundakurser/index.php/kina-och-indien/ 6/18/2017 PrevNext Referera till som Erik Ringmar, Kinesisk politisk filosofi, Statens historia, Statsvetenskapliga institutionen, Lunds Universitet, ht Contents [hide] 2 Axialtiden 3 Krigsstaternas period 4 Några allmänna principer 5 Kongzi och konfucianismen 6 Legalismen 7 Daoismen 8 Mohisterna 9 Vad den här föreläsningen handlade om 10 Läs mer: Introduktion Hittills har vi talat om staten historia som en fråga om den europeiska statens historia. Men det är naturligtvis ett begränsat perspektiv. Världen är mycket större än bara Europa. Även om Europas politiska institutioner, framför allt genom 1800-talets kolonialism, kom att påverka utvecklingen hos politiska institutioner i resten av världen, så är det ett misstag att tro att bara Europa haft stater. I Asien har det funnits mäktiga stater sedan urminnes tider, men det har funnits stater också Afrika och både Syd och Nordamerika. Och närhelst det har funnits stater har det också funnits tänkande kring statens roll och styrelse. Mayariket i Centralamerika hade en mycket sofistikerad teori om politiskt ledarskap och det Maliska imperiet i Västafrika hade utvecklade traditioner om medbestämmande och rättsskipning. Om vi verkligen är intresserade av statens historia måste vi tala om allt det här. Men i den här föreläsningen ska vi begränsa oss till en kortare diskussion om Kina. Att bara använda en timme till att tala om Kina räcker naturligtvis inte. Kina har en skriven historia som sträcker sig åtminstone fem tusen år tillbaka i tiden och det har funnits ett kinesiskt imperium sedan år 221 före vår tideräkning. Under hela den tiden har det producerats idéer om politik. Man skulle till och med kunna säga att all kinesisk filosofi handlar om politik på ett elller annat sätt. Men, som sagt, det här är en introduktionskurs. Det måste vara bättre att kort och översiktligt bli introducerade än att inte bli introducerad alls. Förutom att ni läser de här föreläsningsanteckningarna vill vi att ni läser några kortare originaltexter skrivna av kinesiska politiska tänkare. Klicka vidare här: Kinesiska texter. De här texterna är ännu så länge på engelska. Sorry. Axialtiden Låt oss börja med ett pedagogiskt problem. Frågan gäller hur man ska kunna väva ihop det vi redan sagt om Europa med det kinesiska materialet. Risken är att det blir till ett sorts efterord; någonting man lägger 1/9

3 till av mångkulturella ambitioner eller politisk korrekthet. Vad som skulle behövas är en gemensam bas från vilka olika traditioner kunde diskuteras på ett gemensamt och likvärdigt sätt. Vi behöver ett sätt att möta andra utan att nedvärdera eller döma. Den tyske filosofen och psykologen Karl Jaspers trodde sig ha hittat en lösning på det här problemet i sin bok Von Ursprung und Ziel der Geschichte, Om historiens ursprung och mål, som kom ut Efter det Andra världskriget var det viktigt, som Jaspers såg det, att tala om historien på ett sätt som inte privilegierade europeiska erfarenheter. En ny, fredligare, värld krävde en ny, gemensam, världshistoria. Jaspers förslag var idén om vad han kallade der Achsenzeit, Axialtiden. Det var hans namn på den tidsperiod, några århundraden före vår tideräkning, då de flesta stora världsomspännande religioner och filosofiska system kom att etableras. Det är slående att buddhismen, konfucianismen, judendomen och det mesta av den grekiska filosofin kom till under en relativt kort period så där 4, 5 eller 600 år före vår tideräkning. Det var också den här revolutionen som både kristendomen och islam även om de kom mycket senare reagerade på. Innehållet i de här idésystemen var i och för sig olika i sak men de hade ändå en gemensam form. I samtliga fall var det en fråga om vad man skulle kunna kalla en filosofisk revolution. Nu räckte det inte längre med myter och blind tro; en politisk eller religiös auktoritet kunde inte längre bara hänvisa till traditioner eller till en av naturen given ordning. Det gällde istället att resonera sig fram till slutsatser och att hitta argument för sina ståndpunkter. Slutsatserna ifrågasattes sedan av de som gjorde andra antaganden och argumenten bemöttes med motargument. Det var så här filosofin började i den Axiala tiden inte bara i Grekland utan också till exempel i Kina och i Indien. Det är svårt att tro att det här skulle vara ett sammanträffande, men det är samtidigt svårt att förklara hur de här koordinerade revolutionerna kom till. Vi ska inte försöka reda ut de sambanden här utan istället bara peka på en intressant likhet vad det gäller den politiska kontexten. I alla tre fallen Grekland, Kina och Indien hittar vi statssystem, system av självständiga stater som konkurrerar med varandra utan en överordnad makt som bestämmer över dem. I alla tre fallen är staterna ganska små, och de tävlar med varandra ekonomiskt, kulturellt men först och främst militärt. Det är i alla tre fallen i den här politiska miljön som filosofin uppkommer. Kanske går det här att förklara. Om man lever i en stat som är en del av samma system av stater tvingas man kanske lära sig tänka filosofiskt. För att överleva måste man lära sig se sig själv från de andras perspektiv och från perspektivet av systemet som helhet. Våra lösningar kan inte längre tas för givna när det är uppenbart att våra grannar de andra oberoende staterna löst samma problem på helt olika sätt. Vi börjar ställa frågor; gamla sanningar blir relativa; en konstitution eller en uppsättning gudar måste helt plötsligt jämföras med en annan. Eller tänk på vad den militära konkurrensen innebär. Eftersom alla stater kämpar för sina liv tvingas de hela tiden utveckla sig. I den först föreläsningen talade om en liknande konkurrens mellan de suveräna staterna i Europa under tidig modern tid. De stater som ingår i systemet är intresserade av allt som kan förbättra deras militära beredskap, inklusive alla idéer som kan göra statens administration mer effektiv och ekonomin mer produktiv. De letar alla efter nya sätt för staten att överleva och för ledarna att stärka sin makt. Den här situationen skapar en sorts marknad för politisk teori. Politiska tänkare, militärstrateger och vem som helst med en god idé, kan vända sig till ledaren i en stat och presentera sina förslag. Om sedan ledaren inte vill lyssna kan personen i fråga vända sig till en annan ledare i en annan stat. Om den politiska filosofen i fråga till slut hittar en publik för sina idéer kan han sedan få ett jobb och göra karriär som rådgivare och hovman. För systemet som helhet blir resultatet att en väldig massa nya idéer produceras. Den här axiala modellen kan hjälpa till att förklara varför det antika Grekland var så dynamiskt, men den passar också väldigt bra in både på Kina och Indien. Krigsstaternas period 2/9

4 Vi befinner oss nu i vad kineserna kallar zhànguó shídài, Krigssstaternas period, f.kr. Det första kinesiska imperiet etablerades år 221 före vår tideräkning och det här gäller alltså de tre, fyra, århundradena före det datumet. Under krisstaternas period bestod Kina inte av en stat utan av sju självständiga stater. Här hittar vi Han, Wei, Zhao, Qi, Chu och Yan och så Qin, som är den stat som tillslut vinner över alla de andra. Krigsrstaternas period, är ett bra namn på den här perioden. De sju staterna låg i ständiga krig med varandra och när de inte krigade förberedde de sig för att kriga. Krigsstaternas period liknar på många sätt världen som den beskrivs av den Realistiska skolan som vi diskuterade i föreläsningen om internationell politik. Ingen vågade lita på någon annan; alla tänkte bara på sig själva. Också i Kina handlade statskonst om att etablerade allianser, kapprusta, och att balansera sig egen makt mot andras. Arméerna var dessutom enorma, med miljontals soldater, och tydligen kunde 100,000 soldater dö i ett enda slag. Det är inte förvånande att Krigsstaternas period idag är en favorit bland filmregissörer som gör kostymdramer. Det var en tid av ond bråd död och, mycket romantik (om man ska filmerna). Det är alltså inte förvånande att militärstrategi och taktik ofta diskuterades under den här tiden och att många olika teorier fördes fram. Sunzi var den mest kände militärstrategen och hans Sūnzi bīngfǎ, Sunzis krigskonst, är faktiskt fortfarande läst men märkligt nog mer av utlänningar än av kineser. Västerlänningarna verkar ha bestämt sig för att Sunzi kan ge dem inblickar i ett kinesiskt, orientaliskt, sätt att tänka. Resultaten av den här maktpolitiken var hur som helst att olika stater turades om att ta platsen som den mäktigaste staten i systemet, men till slut kom Qin att dominera. Frågan var hur de andra sex staterna skulle reagera. Först försökte de etablera en anti-qin allians, och förhindra Qin från att ta över hela systemet, men med hjälp av militär makt, skicklig diplomati och falsk information, lyckade Qin få sina fiender att misstro varandra och till slut bröt alliansen ihop. En stat efter en annan gick över till Qins sida och till slut förstod de kvarvarande Qin-motståndarna att loppet var kört. Trots krigen eller kanske på grund av dem var det här en period av snabb ekonomisk utveckling. Mottot för varje stat var Fùguó qiángbīng, att berika nationen och stärka armén. Och militär teknologi kom mycket riktigt att utvecklas först. Man uppfann nya sorters svärd, armborst och stridsvagnar. Men eftersom den militära teknologin förutsatte mycket annan teknologi utvecklades också till exempel järnhantering. Redan 500 år före vår tideräkning producerade Kina lika mycket gjutjärn som Europa skulle komma att producera vid slutet av 1700-talet över två tusen år senare. Statsbyråkratierna organiserades med hjälp av formella regler, skatter drevs in mer effektivt, och byråkrater utsågs på sina meriter. Till slut, efter att imperiet etablerats, skulle det här bli till ett system med nationella prov som alla byråkrater måste gå igenom. I Kina hade adelsmännen ingen politisk roll, det fanns inget organiserat prästerskap, och även om köpman ofta var mycket rika, definierade de sig aldrig som en samhällsklass med egna intressen och krav. Att ett lands elit kunde utses genom nationella prov där alla kunde delta, och att sociala positioner i teorin inte var ärftliga, var någonting som under 1700-talet skulle komma att imponerade stort på européer som de franska upplysningsfilosoferna. En stark armé krävde en stark ekonomi och krigarstaterna gjorde också vad de kunde för att uppmuntra ekonomiska aktiviteter. Man utvecklade nya jordbrukstekniker och byggde stora bevattningsanläggningar. Man utvecklade ekonomiska marknader, präglade mynt, och standardiserade mått och vikter. I de största städerna gick det att köpa varor från hela Kina och till och med från platser ändå längre bort Manchuriet, Korea och Indien. Här finns en direkt, och mycket intressant, parallell till de kamerala staterna i Europa. I båda fallen, som vi sa, var det den militära konkurrensen som tvingade varje stat att mobilisera resurser och att utvecklas. Dessutom litade också de kinesiska staterna till den blandning av omsorg och kontroll som vi kallade pastoral makt. Det är en intressant fråga som vi inte ska diskutera här vilken påverkan den kamerala traditionen haft på den ekonomiska utvecklingen i Östasien i vår tid. Men det var inte bara teknologin och ekonomin som utvecklades utan också de politiska idéerna. Kina under den här tiden var fullt av kringvandrande filosofer som letade efter härskare som ville lyssna på 3/9

5 deras idéer. I intellektuella termer brukar Krigsstaternas period kallas de hundra skolornas period, och det var nu som alla stora filosofiska kinesiska system kom att etableras. Vi ska inte prata om all 100 skolorna här. Förresten är det egentligen bara nio stora skolor som man idag kommer ihåg. Men vi ska inte prata om all nio heller bara de fyra viktigaste: Konfucianismen, Legalismen, Daoismen och Mohismen. Några allmänna principer Men först kanske vi borde säga någonting lite mer allmänt om hur den kinesiska filosofiska traditionen skiljer sig från den europeiska. Alla kinesiska skolor är naturligtvis inte identiska, och det finns mycket överlapp med europeiska traditioner, men det kan ändå vara bra att försöka sig på några generaliseringar. En fråga gäller uppdelningen mellan filosofi och religion. I Väst brukar vi tala om Konfucianismen och Daoismen som religioner. Men det är samtidigt slående hur lite de har att säga om världar bortom den värld vi lever i. Kinesiska religioner är inom-världsliga brukar man säga; de talar om hur livet är vår värld och ingen annan. De säger till exempel mycket lite om hur jorden skapades, livet efter detta, och konstigt nog inte mycket heller om en gud eller gudar. Kineser har inte trott på en enda, allsmäktig, gud som ser vad vi gör, ger oss regler för hur vi ska leva, och bestraffar oss efter vår död. Och himlen är mest en sorts allmän princip en ganska vag idé om naturens ordning som vi människor måste anpassa oss efter. Samtidigt är tron på en andevärld mycket vanlig till exempel inom Daoismen men också bland kineser i allmänhet. Det finns en parallell värld där andarna bor, och de påverkar och styr på många sätt vad som händer hos oss. Därför måste vi hålla oss väl med goda andar och se till att de onda andarna inte får makt över oss. Det här kan naturligtvis låta som en teori om en annan värld, men andevärlden finns egentligen inte någon annanstans utan är en del av våran värld bara den del av vår värld som vi inte kan se. Att kinesiska religioner är inom-världsliga betyder att de alla kommer att likna vad västerlänningar tänker på som filosofi. De kommer också att ligga mycket nära politisk filosofi. Om den värld vi lever i är den enda värld vi känner till blir det helt plötsligt väldigt viktigt hur den världen organiseras och här kommer politiken alltid att spela en stor roll. Det gällde framför allt när imperiet etablerades och den politiska makten hamnade i kejsarnas händer. Istället för att kalla till exempel Konfucianismen för en religion skulle man lika gärna kunna kalla den för en politisk filosofi. Mycket kinesisk politisk filosofi handlar sålunda om kejsaren och hans uppgifter. Det var till exempel kejsarens jobb att se till att himlens principer och livet på jorden var i harmoni med varandra. Ett stort ansvar skulle man kunna tycka. Tianxia, 天下, allt under himlen, var kejsarens ansvar. Kejsaren var känd som himlens son, och han hade ett mandat från himlen ett himlens mandat som gav honom rätten att styra. Men samtidigt kunde han inte göra precis vad han ville utan måste hela tiden följa himlens principer. Vilka dessa var var naturligtvis ofta oklart, och det var här de olika politiska tänkarna kom in i bilden. Deras uppgift var att förklara hur kejsaren bäst skulle kunna skapa harmoni mellan himmel och jord. I den här traditionen var uppror och revolutioner inte tillåtna det finns ingen kinesisk idé om ett socialt kontrakt som en kejsare kunde bryta. Men himlens mandat kunde ändå tas ifrån den kejsare som inte fullgjorde sina plikter. Om ett uppror uppstod, trots att det inte var tillåtet, och om det var framgångsrikt, så bevisade det bara att den gamle kejsaren förlorat himlens mandat och att det istället givits till upprorsmakarna. På så sätt kunde uppror rättfärdigas i efterhand. Det var så här de olika kinesiska dynastierna kom att efterträda varandra. Det viktigaste sättet för kejsarens att uppfylla sitt himmelska mandat var egentligen inte att styra landet med traditionella administrativa eller politiska medel. Kina var alldeles för stort för det. Istället använde sig kejsaren framför allt av olika ritualer. Vid varje stor helg under det kinesiska året Nyåret, Drakbåtsfestivalen, Månfestivalen på hösten, och så vidare fanns det speciella ceremonier som kejsaren måste gå igenom. Det var till exempel hans jobb att sätta igång vårbruket genom att rituellt plöja en fåra i ett risfält. Dessutom måste kejsaren gå igenom de ritualer som följde med månkalendern vid fullmåne, halvmåne, och när månen var helt borta. Om kejsaren missade någon ritual kunde det få förödande 4/9

6 konsekvenser. Om det blev krig, pest eller uppror var alltid den första misstanken att kejsaren inte skött sina rituella plikter ordentligt. Ritualernas roll i det kinesiska samhället är något som kan förbrylla västerlänningar. Kinesiska religioner handlar ofta mer om vikten av att utföra de rätta rituella handlingarna än om att tro på vissa speciella saker. Man måste gå igenom de föreskrivna rörelserna för att allt ska bli riktigt, men vad man tänker under tiden eller om man tänker någonting alls spelar mindre roll. Det viktiga är ortopraxi, den rätta handlingen, inte ortodoxi, den rätta tron. Många kinesiska filosofiska system har också en stark materialistisk, förkroppsligad, aspekt. Eller kanske bättre: i den kinesiska filosofiska traditioner har man inte gjort en så stor skillnad mellan en människas kropp och hennes själ. Meditation handlar till exempel inte om att man ska tänka något speciellt. Man ska bara sitta. Taiji, långsam kinesisk gymnastik, är också en sorts meditation, och därmed vad en västerlänning kanske skulle kalla en religion. För tio år sedan var en rörelse som kallas Falung gong väldigt stor i Kina. Så stor att Kommunistpartier till slut förbjöd den eftersom de var rädda för konkurrens. I väst fördömdes det här som ett brott mot den religionsfrihet som står inskriven i den kinesiska grundlagen, men vad Falung Gong anhängarna framför allt sysslade med var en sorts gymnastik. Gymnastikfrihet är ingenting som västerlänningar har velat försvara. Det låter inte lika seriöst. Men i den kinesiska traditionen är kroppens rörelser och tankens inte olika saker utan samma sak. Det här förklarar också varför västerlänningar ofta har en lite nedlåtande syn både på kinesiskt filosofi och religion. De verkar ointellektuella och ytliga. Men varför måste religioner vara intellektuella och filosofier djupa? Det finns dessutom uppenbara fördelar med en ritualistisk syn. Det ryms till exempel en massa olika typer av idéer bakom samma rituella handlingar och det gör det lättare att kombinera olika religioner med varandra och att lösa konflikter mellan dem. Så länge alla bara gör vad de ska får de tänka vad de vill och vi behöver inte bråka. Det är lätt att tänka sig en fundamentalistisk kristen eller muslim det har funnits alldeles för många genom historien men helt omöjligt att tänka sig en fundamentalistisk konfucian eller daoist. De sysslar liksom inte med fundamentalism. Kongzi och konfucianismen Kongzi, f.kr. är bättre känd utanför Kina som Konfucius, vilket är namnet Kongzi fick av européerna som dök upp i Kina i början av 1500-talet. Kongzi var den mest kända av Krigarstatsperiodens kringvandrande filosofer. Han var född i staten Lu, i vad som idag är Shandong provinsen den halvö i norra Kina som sträcker sig ut mot Korea. Kongzi började sitt liv som en fattig herde men fick jobb som sekreterare i staten Lus administration och reste sedan snabbt i graderna tills han till slut blev rådgivare till kungen själv. Efter en serie hovintriger tvingades han bort från Lu och det var nu hans liv som kringvandrande filosof tog sin början. Han är känd som författaren till en samling verk som kallats Fyra böcker och fem klassiker och till Analekterna. Men de här texterna är nog egentligen inte skriva av honom utan det handlar istället om samlingsverk som sammanfattar en viss tradition. Det är inte alls säkert att en person kallad Kongzi faktiskt existerade. Kineser själva talar inte om konfucianism utan istället om en tradition man kallat Rú, efter ett tecken, 儒, som betyder filosof eller tänkare. Men det här är naturligtvis ingenting som Kongzis många släktingar i dagens Kina går med på. Kongzis filosofi underströk vikten av varje människas personliga moral och inte minst moralen hos de politiska ledarna. Goda män var viktigare än goda lagar. Även om man har goda lagar är det inte säkert att man får goda män; och har man goda män behöver man inte goda lagar. Moraliskt handlande, enligt Kongzi, är en fråga om att upprätthålla de sociala krav som ges av de sociala relationer i vilka alla människor ingår. Kongzi delade in samhället i parvisa relationer och talade om fem olika parvisa relationer som speciellt viktiga de mellan fader och son, man och hustru, äldre och yngre bror, härskare och undersåte, och mellan vänner. Varje par var hierarkiskt ordnad, med en överordnad och en underordnad och varje roll ställde givna krav. Den underordnade partnern skulle underkasta sig viljan och makten hos den överordnade, men den överordnade hade också ett plikt att visa omsorg om den underordnade. 5/9

7 Här är det inte individen som är den grundläggande enheten i samhället, utan istället den parvisa relationen. Samhället som helhet är ingenting annat än det enorma nätverk som skapas av dessa parvisa relationer. Ett välordnat samhälle är ett samhälle där alla plikttroget utför de moraliska förpliktelser som deras sociala roller krävde. Enskilda individer kan sedan flytta mellan roller ibland vara pappa, sedan undersåte, sedan vän och varje roll är mycket olika. Men det viktiga är att man hela tiden är uppmärksam på vad de olika rollerna kräver. I den kinesiska traditionen, sa vi, är handlingar viktigare än tro, och det kan förklara varför Kongzi kan verka som en ganska ointellektuell tänkare. Vad vi hittar hos honom är inte ett teoretiskt system utan snarare en filosofisk visdom. Det är också orsaken till varför kan fungerar så bra på Twitter. Det viktiga är hur man ska förhålla sig till andra, till livet, samhället, evigheten men vad som krävs för att kunna förhålla sig är inte rationella argument framför allt utan snarare en viss attityd, en hållning, också en viss kroppshållning. Det är vad ritualerna ska se till. Vad Kongzi ger oss är en manual för hur man ska leva snarare än en filosofi som man måste tänka igenom. Hans lära är praktisk snarare än intellektuell. Konfucianismen, sa vi, var en skola bland andra under Krigsstaternas period. Men när sedan det kinesiska imperiet etablerats speciellt under Han dynastin, två århundraden före och två efter början på vår tideräkning blir den sedan till den officiella ideologin för det kinesiska imperiet. Kejsarna vill skapa ordning i samhället och de vill att alla ska hålla sig på sina platser. Om man följer Kongzis lära, hoppas man, ska det inte bli uppror och krig. Undersåtarna måste lära sig att lyda men överheten måste lära sig att visa omsorg. Hur det sedan fungerade i praktiken kan man naturligtvis diskutera. På grund av kopplingen till imperiet kom konfucianismen att utsättas för mycket kritik när det kinesiska samhället började förändras under 1800-talet. Kongzi sågs som symbolen för allt det omoderna och vidskepliga. Hans idéer var precis vad Kina inte behövde. Under 1970-talet startade Mao Zedong and antikonfuciansk kampanj, mest som ett sätt att bli av med sina fiender. Men sedan trettio år tillbaka är Kongzi på väg tillbaka. Studenter går till konfucianska tempel för att be om framgång på tentor på universitetet, och den kinesiska regeringen har startat Konfuciusinstitut runt om i världen som undervisar i kinesiska och sprider kinesisk kultur. Kongzi är mer levande idag än på väldigt länge. Legalismen Även om Konfucius är den mest kända kinesiska filosofen och konfucianismen etablerade sig som imperiets officiella ideologi, är det antagligen Legalismen och legalisterna som varit mest inflytelserika i Kinas historia. Legalism är en direktöversättning av vad kineserna kallar 法家, fǎjiā, den legala skolan. Lagen var också mycket viktig för legalisterna och det kan kanske låta betryggande, men de uppfattade alltid lagen som ett vapen i härskarens händer. Lagen statens lag var ett sätt att förtrycka folk och tvinga dem att göra vad härskaren ville, och i praktiken var Legalismen en cynisk doktrin som ofta har jämförts med Machiavellis Fursten. I båda fallen gällde det att ge råd till den politiska ledaren om hur de skulle styra sin stat för att hålla sig kvar vid makten. Det finns sålunda stora skillnader mot konfucianismen. Kongzi trodde inte på lagar utan på moralregler.den moral som Kongzi ville att människor skulle följa var i och för sig given av samhället, men det var ingenting som kunde manipuleras av en härskare. Om någonting var moraliskt rätt att göra att komma ihåg en avliden släkting till exempel då var det rätt oberoende av vad härskaren tyckte. Legalisterna å sin sida hade ingen tid för moral och de hoppades mycket lite från individer. De förutsatte istället att alla människor handlar i sitt eget intresse, att de bara tänker på sig själva och vad som är bäst för dem. Det är bara lagen som kan få folk att göra som härskaren vill och därmed garantera ordning och fred i samhället. Lagen måste vara så klar som möjligt för att alla ska kunna förstå den, och straffen måste vara så kännbara att alla tvingas lyda. I sista hand var det statens överlevnad det gällde. Härskaren måste vara fri att agera på vilket sätt han än ville så länge som det var till statens bästa. Det gällde också vad det gäller politiken gentemot andra stater och här hittar vi en direkt parallel till de europeiska Realisternas statsmoral. Visst kunde härskaren gå in i allianser, men han kunde också lika lätt bryta dem. Stater som sa sig vara vänligt inställda kunde 6/9

8 attackeras och invaderas utan varning. Pågående fredsförhandlingar hindrade inte att fursten startade ett nytt krig. Vänner kunde mördas även om de inte gjort sig skyldiga till något brott. Familjemedlemmar likaså. Det var antagligen bäst att göra sig av både med vänner och släktingar innan de gjorde sig av med dig. Qin Shi Huang, f.kr. var ledaren för staten Qin när den till slut kom att dominera hela Kina. Han var den första kejsaren, kejsaren för den första av alla kinesiska dynastier; det var han som till slut enade landet och skapade fred. Orsaken att han tog sig till makten hade mycket att göra med den typ av cyniska råd som Legalisterna gav honom. Han är kanske mest känd för att han beordrade alla böcker att brännas och att han begravde hundratals konfucianska filosofer levande. Uppenbarligen ville han att Kinas historia skulle börja om från början, och att den skulle börja med honom. Men han gjorde också en mängd mer konstruktiva saker standardiserade mått och vikter, det kinesiska språket, och även vidden på vägar och axlarna på vagnar. Den förste kejsaren har alltid varit en lite skrämmande figur imponerande på en massa sätt men också sinnebilden för despoti och förtryck. Qin Shi Huang dog av kvicksilverförgiftning vid 50 års ålder ironiskt nog efter att ha ätit piller som skulle göra honom odödlig. Han lämnade efter sig en mycket imponerande nekropolis, en stad åt de döda, där man på senare tid grävt upp en massa terrakottasoldater. Men det finns antagligen mycket annat här som ännu inte har grävts upp. Forskare är speciellt spända på om det kan finnas någonting kvar av den förste kejsarens bibliotek. Om det hittades skulle det kunna revolutionera vår syn på det gamla Kina. Trots Legalisternas aggresiva råd, eller kanske på grund av dem, så varade Qin dynastin inte längre än 15 år. Efter den först kejsarens död bröt var det oklart vem som skulle efterträda honom och en ny serie med krig ut. Dock lyckas man förhindra en ny krigarstatsperiod när Han dynastin kommer till makten. Hankejsarna regerar sedan Kina under nära 400 hundra år. De försöker radikalt bryta med Legalismens principer och inför istället konfucianismen som officiell ideologi. I praktiken tvingas dock även de att lyssna på cyniska råd. Genom hela Kinas historia har Legalismen och Konfucianismen inspirerat de politiska ledarna. Kineser brukar säga att Konfucianismen är silkes handsken som döljer Legalisternas näve av stål. Det gäller nog för dagens kinesiska ledare också. Daoismen En annan skola som etablerades under Krigsstaternas period var Daoismen ofta i Väst känd som Taoismen från dàojiào, läran om vägen. Daoismens är sammankopplad med namnet Laozi, också han en kringvandrande filosof som inte heller han kanske existerade. Åter igen har vi att göra med en filosofisk tradition som samlats ihop till texter som mest liknar antologier som tar upp en mängd olika ämnen snarare än böcker skrivna av en viss person. Daoismens viktigaste texter är Dàodéjīng, antagligen från 500-talet före vår tideräkning, som innehåller blandade aforismer i 81 korta kapitel. Många handlar om moral men också om politik och härskarens roll i relation till samhället. En annan viktig text är Zhuangzi som möjligen kan ha varit skriven på 300-talet f.kr. av en person som också hette Zhuanzi. Den här texten är känd för en mängd fantastiska anekdoter som ofta är både poetiska och roliga. Zhuangzi drömde att han var en fjäril som flyg omkring och hade roligt. Sen vaknade han och han var ledsen att upptäcka att han var Zhuangzi igen. Men så slog det honom: tänk om jag egentligen är en fjäril som bara drömmer att jag är Zhuangzi. I så fall kommer jag kanske att vakna igen. Dao, 道, betyder väg och det används i Kina för att ge namn åt vanliga vägar, men när Daoister talar om det är det någonting mer filosofiskt de syftar på. Dao handlar om naturens väg, den naturliga ordningen, kanske till och med naturlagar. Daoismen försöker visa på vad den naturliga ordningen är och hur vi ska kunna följa den. På så sätt skiljer sig Daoismen både från Konfucianismen och Legalismen. Konfucianerna, som vi sa, understryker vikten hos sociala normer, och Legalisterna hos statens lagar, men Daoistern vill istället ta oss ut i naturen och visa oss hur den fungerar och vad den ålägger oss att göra. Qi är ett nyckelbegrepp inom Daoismen och det kan kanske översättas som livskraft eller livsenergi. Daoistiska munkar mediterade på bergstoppar och på andra vackra platser och försökte fånga det qi som 7/9

9 dessa platser innehöll. Daostiska munkar var också väldigt upptagna med frågor om hur man ska kunna leva ett långt liv, få många barn, och behålla sin hälsa. Det var framför allt Daoistiska munkar som utvecklade kinesisk medicin som vi känner till den i Väst, inklusive akupunktur, massage, fengshui, och taiji gymnastik. Det var också Daoisterna som undervisade om de två principerna yin och yang som styr våra liv. Men en Daoistisk munk kunde också ge goda råd för hur man ska göra för att tjäna pengar, hur man ska få många barn, och de var till och med intresserade av sexuella tekniker. Daoismen var väldigt världslig med andra ord; eller vad vi kallade inom-världslig. Den gav praktiska råd och var vad man kallar en folkreligion. Men det fanns också daoistiska tempel, med präster och en organisation som nästan liknade kyrkan i det medeltida Europa. Men Daoismen var samtidigt väldigt intresserad av den värld av andar som finns parallellt med vår egen. Det gällde att hålla sig väl med andarna, att få vänner bland dem och att hålla de onda andarna borta. Det var framför allt från det andra århundradet e. Kr. som Daoismen växte i omfattning. Det var nu som Han imperiet började falla samman och Daoisterna var övertygade om att det berodde på att andevärlden var i kaos. Från den här tiden blir det viktigt för de politiska ledarna att styra i samklang med Dao, naturens ordning, och att hålla sig väl med andevärlden. Men samtidigt var Daoisternas råd till kejsarna ganska ovanliga. Det viktiga, sa de, var att följa naturens ordning och så länge man gjorde det behövde man egentligen inte göra så mycket själv. Man förespråkade principen om wuwei, att handla genom att inte handla. Om Legalister och Konfucianer upptäckte ett hinder blev uppgiften för dem att flytta på det, men för Daoisterna var det istället en fråga om hur man skulle undvika det, hitta en väg runt, under eller över det. Politiska ledare som behövde lagar och moral hade egentligen misslyckats. Den mest framgångsrike ledaren följde naturens ordning och behövde därför inte göra någonting alls. Allt bara fungerade. Men Daoismen kunde också ha subversiva konsekvenser. Det var en folkreligion, sa vi, och med hjälp av dess tekniker kunde vanliga människor också få kontakt med andevärlden. De gjorde att de kunde inspireras och motiveras på ett sätt som inte myndigheterna kunde kontrollera. Upprepade gånger under Kinas långa historia har upprorsrörelser startats av personer som fått budskap från andevärlden om att landet är i kris, att kejsaren måste störtas, och en ny ordning upprättas. Kinesiska makthavare har ofta varit rädda för andevärlden och för de arga bönder som sagt sig representera den. Mohisterna Den sista filosofiska skolan vi ska diskutera, också den från Krigarstatsperioden, kallas Mohismen och går tillbaka till ytterligare en kringvandrande filosof vid namn Mozi suffixes -zi, förresten, som alla kinesiska filosofer har, är ett tecken, 子, som betyder lärare. Mohismen var inte alls lika inflytelserik som de tre traditioner vi diskuterat, men den är intressant eftersom den visar på bredden hos den kinesiska filosofiska traditionen. På många sätt påminner Mozi oss om de grekiska filosoferna som Sokrates eller Platon. Mozi var den första i Kina att börja med filosofiska disputationer. Han argumenterade och diskuterade och hävdade bestämt att vi tillsammans kan komma fram till filosofiska sanningar. Mohisterna undervisa om universell kärlek. Man ska älska alla och alla på samma sätt. Det här var alltså en väldigt annorlunda lära om Konfucianismen som sa att man bara ska bry sig om vissa speciella personer, men också mycket annorlunda än Legalismen som sa att man bara ska göra det lagen kräver. Mohisterna var inte pacifister, men de ville undvika aggressiva krig. Politiskt var de dock rätt totalitära. Om en god härskare kunde identifieras, och om vi känner till den rätta moraliska läran, var det härskarens uppgift att styra Kina och att se till att andra läror som definitionsmässigt var felaktiga inte fick ställa till besvär. Det gällde att se till att freden bevarades och att hela samhället var i harmoni. Vad den här föreläsningen handlade om I den här föreläsningen talade vi om kinesisk politiskt filosofi. Vi talade om Krigarstatsperioden och dess politiska logik och fyra olika skolor som etablerades vid den tiden: Konfucianismen, Legalismen, 8/9

10 Daoismen och Mohismen. Konfucianismen var det kinesiska imperiets officiella ideologi, men Kinas ledare har alltid handlar i enlighet med Legalismens cyniska råd. Daoismen är en folkreligion som försöker upptäcka hur man ska leva i enlighet med naturens regler. Mohismen är en lära om universell kärlek som i praktiken tog sig ganska totalitära former. Läs mer: 1860 HNIAR66U items 1 apsa author ASC Cheng, Chung-ying Confucius, Heidegger, and the Philosophy of the I Ching: A Comparative Inquiry into the Truth of Human Being. Philosophy East and West 37(1): (February 24, 2016). Confucius The Analects of Confucius: A Philosophical Translation. 1st ed. eds. Roger T. Ames and Henry Rosemont Jr. Ballantine Books. Hamburger, Max Aristotle and Confucius: A Comparison. Journal of the History of Ideas 20(2): (May 28, 2011). Jensen, Lionel M Manufacturing Confucianism: Chinese Traditions and Universal Civilization. Durham: Duke University Press. Ringmar, Erik. forthcoming. History of International Relations. Cambridge: Open Book Publishers. Ringmar, Erik Liberal Barbarism: The European Destruction of the Palace of the Emperor of China. New York: Palgrave. st=mtq5mdi0mtq3nyw4ms44oc4xmc4ymzysndu3ntaw&s=profile. Standaert, Nicolas The Jesuits Did NOT Manufacture Confucianism eds. C. Defoort, A. Dudink, N. Golvers, and K.U. Leuven. East Asian Science, Technology, and Medicine (16): (August 22, 2017). 9/9