DOM Meddelad i Östersund

Transkript

1 1 Meddelad i Östersund Mål nr PARTER KÄRANDE 1. Karina Asplund Odensala Karlsro Märsta 2. Rune Backén Strandvägen Funäsdalen 3. Unni Backén Jämtlandsgatan Sveg 4. Hans Busk Svärdlångsvägen 25 A Årsta 5. Nils Busk Friggagränd Täby 6. Olle Busk Olenvägen Funäsdalen 7. Mats Dahlgren Tännfallsvägen 9, Rönningen Tännäs 8. Sören Christer Dahlgren, Tännfallsvägen Tännäs 9. Nils-Erik Dahlsten Hådevägen Valbo 10. Sune Dahlsten Åkervägen Funäsdalen Dok.Id Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 708 Storgatan måndag fredag Östersund E-post: ostersunds.tingsratt@dom.se 09:00-12:00 13:00-15:00

2 2 11. Inga-Lill Fahlén Kaptensgatan Ljusdal 12. Mats Fahlén Kaptensgatan Ljusdal 13. Eva Frisk Friskbygget Funäsdalen 14. Anna-Lena Granlöf Sörahemsvägen Åkersberga 15. Jan Jonsson Eriksbergsvägen Östersund 16. Karl Manfred Jonsson Övre Kyrkbyn Tännäs 17. Ruth Jonsson Fjällnäs Tänndalen 18. Bror Klockerwold Sörmovägen 212 Påls Ljusdal 19. Marie Klockerwold Sörmovägen 212 Påls Ljusdal 20. Ingrid Lundin Söromsjön Funäsdalen 21. Therese Luthman, Vackra Täppan Hemfosavägen Norra Sorunda

3 3 22. Christer Myhr Farupsbacken Bruksvallarna 23. Kerstin Myhr Farupsbacken Bruksvallarna 24. Mats Nordlinder Stinas Tänndalen 25. Jon Olof Olofsson Tjärnbräcka Tännäs 26. Karl-Erik Olofsson Tjärnbräckan Tännäs 27. Sune Slättan Präst Svens väg Bruksvallarna 28. Eivor Ström Strömvägen Bruksvallarna 29. Yngve Ström Strömvägen Bruksvallarna 30. Uno Svensson Högvålsvägen Tännäs 31. Peter Wagenius Präst Svens väg Bruksvallarna 32. Dödsboet efter Per Eriksson c/o Marianne Nilsson Jämtlands Juridiska Kyrkgatan Östersund

4 4 Ombud för 1-32: Advokat Leif Andersson Heilborns Advokatbyrå HB Kyrkgatan Östersund SVARANDE Ruvhten Sijte, Brändåsen Tännäs Ombud: Advokat Camilla Wikland och jur. kand. Karl Larsson Gärde Wesslau Advokatbyrå AB Lilla Torget Göteborg SLUT 1. Käromålet ogillas. 2. Kärandena under 1-31 ska solidariskt ersätta Ruvhten Sijtes rättegångskostnader med kr, varav kr för ombudsarvode. På totalbeloppet löper ränta enligt 6 räntelagen (1975:635) från dagen för denna dom till dess betalning sker. 3. Dödsboet efter Per Eriksson ska ersätta Ruvhten Sijtes rättegångskostnader med kr, varav kr för ombudsarvode. På totalbeloppet löper ränta enligt 6 räntelagen (1975:635) från dagen för denna dom till dess betalning sker.

5 5 BAKGRUND Samebyn Ruvhten Sijte (samebyn) bedriver renskötsel i Härjedalen, i området mellan riksgränsen mot Norge och Trängslets skjutfält i Älvdalens kommun. Mittådalens sameby gränsar i norr och i söder ligger Idre Nya sameby. Kärandenas (fastighetsägarnas) fastigheter är utspridda inom samebyns nordvästra betesområde, mellan Tännån och Ljusnan, även kallat området mellan åarna. I den s.k. Härjedalsdomen var de allra flesta av kärandena och flera samebyar, däribland Ruvhten Sijte parter. Av domslutet till tingsrättens dom den 21 februari , framgår att någon av avtal oberoende rätt till bete med ren till förmån för samebyarna inte belastar fastighetsägarna tillhöriga fastigheter. Hovrätten för Nedre Norrland fastställde tingsrättens dom den 15 februari Då Högsta Domstolen inte meddelade prövningstillstånd vann domen laga kraft Parterna är överens om att Härjedalsdomen innebär samebyn inte har någon av avtal oberoende rätt till renbete på fastigheterna mellan åarna. YRKANDEN OCH INSTÄLLNINGAR Fastighetsägarna har yrkat att tingsrätten ska förpliktiga samebyn Ruvhten Sijte att inte använda någon av deras i domsbilaga 1 angivna fastigheter mellan Tännån och Ljusnan för bete med ren vid äventyr av vite om kr för varje dag sådant bete ändå förekommer. Dödsboet efter Per Eriksson har den 9 december 2010 återkallat sin talan. 1 Svegs tingsrätts dom den 21 februari 1996, mål nr T 88-90, T och T Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 15 februari 2002 i mål nr T

6 6 Ruvhten Sijte har bestritt käromålet och yrkat i första hand att tingsrätten ska ogilla kärandens talan i sin helhet. I andra hand har samebyn yrkat att tingsrätten ska sätta ned vitesbeloppet. Samebyn har i enlighet med 13 kap. 5 första stycket rättegångsbalken yrkat att tingsrätten prövar dödsboet efter Per Erikssons talan. Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader och överlämnat till rätten att bedöma skäligheten i dessa yrkanden. GRUNDER M.M. Fastighetsägarna Härjedalsdomen respekteras inte Samebyn har enligt Härjedalsdomen inte rätt till bete med ren på kärandenas fastigheter. Trots detta och upprepade anmaningar härom använder samebyn ändå fastigheterna för bete med ren. Detta orsakar fastighetsägarna skada och olägenheter i form av förstörd gröda, nedrivna stängsel, föroreningar m.m. Dessutom förorsakas de avsevärt merarbete. Vitesbeloppet är skäligt För privata fastigheter söder om Tännån finns nyttjanderättsavtal med en avgift som år 2006 uppgick till 6 kr per hektar. Avgiften är baserad på den avkastning samebyn skulle erhålla från bete inom området. För att kärandenas förbudstalan ska få effekt måste den förenas med ett kännbart vite som motsvarar nivån i dessa nyttjanderättsavtal. Då den totala arealen mellan åarna uppgår till hektar skulle en motsvarande avtalslösning kosta samebyn ca kr per år. Mot den bakgrunden är inte det yrkade vitet oskäligt. Frågan om nedsättning får prövas vid eventuellt utdömande av vitet.

7 7 Samebyn Härjedalsdomen strider mot mänskliga rättigheter Härjedalsdomen strider mot Europakonventionen för mänskliga fri- och rättigheter (EKMR). Den kan därför inte läggas till grund för en förbudstalan och käromålet ska därför ogillas. Härjedalsdomen respekteras av samebyn Sedan Härjedalsdomen vann laga kraft 2004 används vare sig kärandenas fastigheter, eller någon annan del av området mellan åarna för renbete. Fastighetsägarna lider således ingen skada, vilket innebär att förbudstalan och vitesyrkandet inte har något syfte. Talan ska därför även ogillas på denna grund. Rennäringslagen ska tillämpas Rennäringslagen är en speciallagstiftning för vitesföreläggande i anledning av renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet eller befinner sig på mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. Käromålet strider mot lag; dels eftersom det inte är utformat i enlighet med 71 rennäringslagen, dels eftersom talan är väckt vid allmän domstol istället för vid länsstyrelsen. Fastighetsägarnas talan ska av denna anledning ogillas. Yrkandet är omöjligt att följa Om tingsrätten skulle finna att domstolen inte behöver tillämpa rennäringslagen anser samebyn att ett vitesföreläggande med hänsyn till de i målet specifika omständigheterna inte är möjligt att följa. Renen är ett fritt strövande djur och deras vandring ligger tidvis utanför renskötarnas rådighet. Genom traditionell och vid varje tillfälle lämplig bevakning av renarna försöker samebyn undvika de i målet aktuella fastigheterna. Om ren söker sig till någon av fastigheterna beror det på omständigheter utanför samebyns kontroll. Efter uppmaning från fastighetsägarna driver också samerna bort renarna inom skälig tid.

8 8 Den belastning som renförekomst innebär för fastighetsägarna är högst begränsad. Kärandena orsakas ingen eller mycket liten skada och merarbete om ren kommer in på deras fastigheter. Eftersom det enligt rennäringslagen föreligger ett strikt ansvar för sådan skada och samebyn regelmässigt ersätter skada orsakad av ren, lider kärandena inte vid något tillfälle ekonomisk skada. Därtill kommer att samebyns och dess medlemmars ekonomiska förhållanden är väldigt ansträngd och vitesnivån är inte anpassad till den ekonomiska realiteten. Yrkandet strider mot mänskliga rättigheter Ett vitesföreläggande i enlighet med kärandenas yrkande skulle medföra att samebyn och renskötarna skulle hamna på obestånd redan efter ett fåtal vitesbeslut. Det finns, trots att stor tid läggs på bevakning, alltid en risk för att renar kommer in på kärandenas fastigheter under kortare perioder. För att helt undvika området mellan åarna skulle samebyn bli tvingad att undvika även de kringliggande områdena. En sådan buffertzon skulle måsta sträcka sig ungefär en mil från området mellan åarna och skulle få till effekt att samebyn i praktiken förlorade nyttjanderätten till en stor del av sina betesområden. Även detta skulle omöjliggöra fortsatt renskötsel med hänsyn till att det inte skulle finnas tillräckliga betesområden. Ett upphörande av renskötsel är ett upphörande av ett kulturellt uttryck och innebär en kränkning av samebymedlemmarnas rätt till sitt kulturliv, som garanteras i artikel 27 i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 8 i EKMR. Då vitesföreläggandet får till effekt att samebyn i praktiken förlorar nyttjanderätten till sina betesområden kränker det också samebyarnas egendomsrätt enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till EKMR och 2 kap. 18 regeringsformen. Eftersom samerna är ensamma rättighetsinnehavare av renskötselrätten föreligger även ett brott mot artikel 5 i Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

9 9 Med hänvisning till dessa konventionsbestämmelser ska käromålet ogillas. Yrkandet är oskäligt Under alla omständigheter är yrkat vitesbelopp mot bakgrund av vad som anförts ovan, oskäligt. Käromålet ska därför ogillas. I vart fall ska vitesbeloppet sättas ned till en väsentligen lägre nivå än vad kärandena yrkat. TINGSRÄTTENS SKÄL Kan Härjedalsdomen läggas till grund för talan? Samebyn har anfört att Härjedalsdomen strider mot EKMR och därför inte kan läggas till grund för en förbudstalan och ett vitesföreläggande. Samebyn klagade på Härjedalsdomen till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Europadomstolen kom fram till att det skett en kränkning av artikel 6.1 då samebyarna inte fått sin sak prövad inom skälig tid. Något prövningstillstånd meddelades inte såvitt avsåg frågan om domslutet stred mot EKMR. Hinder mot att tillämpa Härjedalsdomen finns därför inte. Utgör rennäringslagen hinder mot att pröva talan? De omständigheter som ligger till grund för fastighetsägarnas talan skulle visserligen kunna prövas av länsstyrelsen med tillämpning av rennäringslagen. Som framkommit i målet har så också skett vid flera tillfällen. Det preventiva resultat som kärandenas talan åsyftar kan emellertid inte uppnås med stöd av rennäringslagen, då det förutsätter att skada eller olägenhet för den drabbade redan har uppkommit och då fastighetsägarna måste framställa ett nytt yrkande vid varje tillfälle som en överträdelse sker. I beslut den 4 november 2008 har Hovrätten för Nedre Norrland därför konstaterat att allmän domstol inte är förhindrad att pröva käromålet utifrån den åberopade civilrättsliga grunden (mål nr Ö ).

10 10 Renförekomst på kärandenas fastigheter Det åvilar fastighetsägarna att visa att renbete förekommer på fastigheterna mellan åarna. Genom framförallt de förhör med fastighetsägare som ägt rum samt åberopade fotografier, är klarlagt att det förekommer att renar i mindre eller större flockar, upp till några hundra renar, på fastigheterna. Rennärvaron är mest framträdande några veckor under försommaren. Det är allmänt känt att renens natur är att ströva fritt över stora områden i jakt på föda. Renägarna har emellertid en skyldighet, som framgår av 65 rennäringslagen, att tillse att renarna, såvitt möjligt, hindras från att komma utanför samebyns betesområde. Flera olika faktorer påverkar förekomsten av ren på området mellan åarna. Förhören med såväl fastighetsägare, samebymedlemmar samt sakkunnige Öje Danell visar på framförallt följande orsaker: Att kalvmärkningen flyttades på 1980-talet från Rödfjället, söder om Tännån, till Långbrottet, väster om området mellan åarna, har inneburit en ökad mängd ren på fastigheterna. Vid kalvmärkningen kommer renar lätt över gränsen till området mellan åarna och efter kalvmärkningen väljer de gärna vägen över samma område när de ska förflyttas till sommarbetet söder om Tännån Det finns inte några naturliga gränser mellan området mellan åarna och sommarbetesområdet Samebyn saknar resurser att bevaka fastighetsgränserna mer intensivt Under blåsiga, kyliga och regniga dagar samt vid vissa vindförhållanden kan renar förväntas lämna kalfjället och uppsöka området mellan åarna Rovdjursbeståndet och turismen har ökat, vilket innebär att renarna störs och sprids i större omfattning än tidigare Genom de förhör med fastighetsägare som ägt rum är vidare utrett att närvaron av ren orsakar dem skador bl.a. på grödor, skog och stängsel samt olägenheter bestående av renspillning, lukt och merarbete. Även om det inte har påvisats någon ekonomisk storlek på skadorna/olägenheterna kan de sammantaget inte bedömas som ringa.

11 11 Det har inte framkommit att renägarna avsiktligt driver in renarna på kärandenas fastigheter. Det är följaktligen inte visat att någon organiserad renskötsel sker inom området och som fastighetsägare i ett område beläget som det nu aktuella har man att räkna med viss förekomst av ren. Av utredningen i målet har emellertid framkommit att antalet renar vid vissa tillfällen, i synnerhet under försommaren, överstiger vad man som fastighetsägare kan förväntas tåla. Yrkandet om vitesföreläggande Tingsrätten har alltså kommit fram till att Härjedalsdomen kan läggas till grund för käromålet samt att det vid vissa tillfällen förekommer renar på fastigheterna i större omfattning än vad kärandena har att tåla. Detta är emellertid inte tillräckligt för att bifalla en talan om vitesföreläggande. Det krävs även att åtgärden är nödvändig med hänsyn till dess syfte. Härvid får en avvägning göras mellan samebyns respektive fastighetsägarnas intressen. Ytterst står renskötselrätten och äganderätten mot varandra. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen får ett vitesföreläggande inte heller skapa större skadeverkningar för samebyn än de som fastighetsägarna skulle lida, om käromålet ogillades. I 71 rennäringslagen stadgas att länsstyrelsen på framställning av den som lider skada eller olägenhet av någon betydelse, kan förelägga sameby att vid äventyr av vite föra bort renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet, eller på mark inom området under tid då renskötsel inte får bedrivas där. Enligt paragrafens andra stycke får vite endast meddelas om samebyn underlåter att inom skälig tid, efter anmaning, ta hand om renarna. I 90 rennäringslagen finns även en bestämmelse om strikt ansvar för sameby i fall där renar orsakat skada på bl.a. mark utanför renskötselområdet. Nämnda bestämmelser i rennäringslagen är utformade på ett sådant sätt att hänsyn har tagits till såväl markägares som renägares intressen. Avvägningen mellan äganderätten och renskötselrätten är följaktligen gjord i denna lag. I målet har framkommit att länsstyrelsen framgångsrikt har tillämpat förfarandet enligt 71 rennäringslagen i vart fall

12 12 under 2004 och Vidare har i målet framkommit att samebyn ersatt fastighetsägare för skada som ren orsakat på deras marker. Efter den 30 juni 2005, då förbudstalan och talan om vitesföreläggande väcktes, har emellertid inte fastighetsägarna vänt sig till länsstyrelsen mer. Syftet med fastighetsägarnas talan är att nå en preventiv effekt och att ett vitesföreläggande i enlighet med yrkandet skulle verka så avskräckande att samebyn tillsåg att renarna inte tog sig in på deras fastigheter från första början. Problemet med yrkandet är att huvuddelen av orsakerna till rennärvaron på fastigheterna, som uppräknats ovan, ligger utanför samebyns kontroll. Risken att renar, oavsett hur intensivt samebyn bevakar ytterkanterna, skulle ta sig in på området mellan åarna är uppenbar. Frågan är då om man kan kräva av samebyn att man för att förhindra att renar tar sig in på kärandenas fastigheter uppför stängsel kring området eller inför en s.k. buffertzon? Genom förhör med framförarallt samebyns ordförande Edvin Rensberg och sakkunnige Öje Danell har framkommit att den begränsade nytta ett stängsel skulle innebära inte uppvägs av de kostnader och merarbete det skulle medföra. En buffertzon framstår inte heller som en skälig inskränkning av renskötselrätten med hänsyn till att stora delar av betesområdet då inte skulle kunna användas. Mot bakgrund av detta, samt den uppenbara ekonomiska skada som ett vitesföreläggande skulle innebära för samebyn, framstår inte ett bifall till yrkandet om vitesföreläggande som proportionerligt. Sammanfattningsvis konstaterar tingsrätten att samebyn saknar möjligheter att vid varje tid kontrollera var renarna befinner sig och viss rennärvaro är oundviklig på kärandenas fastigheter. När antalet renar på fastigheterna överstiger vad fastighetsägarna har att tåla, dvs. när antalet renar är så många att de orsakar skada eller olägenhet av någon betydelse, finns det väl avvägda regleringar gällande vitesförelägganden och strikt skadeståndsansvar i rennäringslagen som kan tillämpas. Ett bifall av fastighetsägarnas yrkande om vitesföreläggande kan därför inte anses vara vare sig behövligt eller proportionerligt. Yrkandet ska därför ogillas i denna del.

13 13 Förbudsyrkandet Då yrkandet om vitesföreläggande ogillas framstår en dom som enbart förelägger samebyn att inte använda fastigheterna för bete med ren som onyttig, i synnerhet då Härjedalsdomen redan innebär en sådan negativ förpliktelse. Käromålet ska därför ogillas även i denna del. Rättegångskostnader Eftersom käromålet ogillas är fastighetsägarna skyldiga att solidariskt ersätta samebyn för rättegångskostnader i målet. Samebyn har yrkat ersättning med totalt kr exklusive mervärdesskatt. Av beloppet avser kr ombudsarvode, kr utlägg, kr kostnader för sakkunnige Öje Danell och övriga kostnader som samebyn haft. Tingsrätten har enligt 18 kap. 8 rättegångsbalken att göra en skälighetsbedömning av rättegångskostnaderna. Vid en jämförelse mellan parterna kan konstateras att fastighetsägarna yrkat ersättning för ombudsarvode exklusive mervärdesskatt med kr. Advokat Leif Andersson har företrätt 32 stycken olika fastighetsägare. Fastighetsägarna har haft bevisbördan i målet, och att advokat Leif Andersson lagt ned mycket arbete i målet har därför varit förväntat. Samebyn består förvisso av flera medlemmar och de har riskerat en betydande rättsförlust. Att omfattande arbete nedlagts av samebyns ombud får därför anses befogat. Det yrkade arvodet framstår emellertid som för högt. Samebyn har motiverat det höga arvodet med att fastighetsägarna vid huvudförhandlingen frånföll tidigare framförda yrkande att vite skulle utgå för varje dag det förekommer ren, oavsett antal och oavsett hur många fastigheter renarna flyttar mellan på en och samma dag. Tingsrätten konstaterar att denna inskränkning av talan inte är av den omfattningen att avsevärt merarbete kan ha krävts. Däremot framstår det klart att advokat Camilla Wikland och jur. kand. Karl Larsson i flera avseenden överarbetat målet. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att skälig ersättning för ombudsarvode uppgår till kr. Övriga belopp som samebyn yrkat ersättning för framstår som skäliga och ska utgå. Sammantaget ska således fastighetsägarna solidariskt

14 14 ersätta samebyn för rättegångskostnader med kr, varav kr för ombudsarvode. Tingsrätten avvisade den av fastighetsägarna ursprungliga talan i mål nr T Efter överklagande av fastighetsägarna beslutade hovrätten i januari 2009 att återförvisa målet till tingsrätten. I denna del var således fastighetsägarna vinnande part. Med hänsyn till det mycket begränsade arbete som synes ha utförts i anledning av överklagandet och med hänsyn till att det inte, av kostnadsräkningen, kan utläsas hur stor del av kostnaden som avser prövningen i högre rätt, finner tingsrätten att ersättning för dessa kostnader inte kan utgå. Dödsboet efter Per Eriksson har den 9 december 2010 återkallat talan i målet och samebyn har yrkat dom även i denna del. Vidare har samebyn yrkat ersättning av dödsboet efter Per Eriksson med kr. Av beloppet avser kr ombudsarvode, kr ersättning för sakkunnige Öje Danell och 194 kr övriga kostnader. Eftersom dödsboet är tappande part har det att ersätta samebyn för 1/32 av rättegångskostnaderna vid tiden för återkallelsen. När det gäller skäligheten av det yrkade ombudsarvodet gör tingsrätten samma bedömning som ovan. Enligt samebyn uppgick ombudsarvodet till ca kr totalt vid tiden för återkallelsen. Tingsrätten uppskattar skäligt arvode den 9 december 2010 till sammanlagt kr, för vilket dödsboet ska svara för 1/32, dvs kr. Övriga belopp får anses skäliga. Sammantaget ska dödsboet efter Per Eriksson ersätta samebyn med kr, varav kr för ombudsarvode. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bifogade anvisningar (DV 401) Skriftligt överklagande, ställt till Hovrätten för Nedre Norrland, ska ha inkommit till tingsrätten senast den 15 februari Prövningstillstånd krävs

15 15 På tingsrättens vägnar Staffan Lindkvist Marit Åkerblom Karin Johnsson Rydh

16 Bilaga 1

17

18 Bilaga 2 Bilaga DV Producerat av Domstolsverket ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE I TVISTEMÅL Den som vill överklaga tingsrättens dom, eller ett i domen intaget beslut, ska göra detta skriftligen. Skrivelsen ska skickas eller lämnas till tingsrätten. Överklagandet prövas av den hovrätt som finns angiven i slutet av domen. Överklagandet ska ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från domens datum. Sista dagen för överklagande finns angiven på sista sidan i domen. Har ena parten överklagat domen i rätt tid, får också motparten överklaga domen (s.k. anslutningsöverklagande) även om den vanliga tiden för överklagande har gått ut. Överklagandet ska också i detta fall skickas eller lämnas till tingsrätten och det måste ha kommit in till tingsrätten inom en vecka från den i domen angivna sista dagen för överklagande. Om det första överklagandet återkallas eller förfaller kan inte heller anslutningsöverklagandet prövas. Samma regler som för part gäller för den som inte är part eller intervenient och som vill överklaga ett i domen intaget beslut som angår honom eller henne. I fråga om sådant beslut finns dock inte någon möjlighet till anslutningsöverklagande. För att ett överklagande ska kunna tas upp i hovrätten fordras att prövningstillstånd meddelas. Hovrätten lämnar prövningstillstånd om 1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, 2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, 3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller 4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Om prövningstillstånd inte meddelas står tingsrättens avgörande fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till hovrätten varför klaganden anser att prövningstillstånd bör meddelas. Skrivelsen med överklagande ska innehålla uppgifter om 1. den dom som överklagas med angivande av tingsrättens namn samt dag och nummer för domen, 2. parternas namn och hemvist och om möjligt deras postadresser, yrken, personnummer och telefonnummer, varvid parterna benämns klagande respektive motpart, 3. den ändring av tingsrättens dom som klaganden vill få till stånd, 4. grunderna (skälen) för överklagandet och i vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga, 5. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas, samt 6. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, ska klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till varför omständigheten eller beviset inte åberopats i tingsrätten. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han eller hon vill att motparten ska infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. Skrivelsen ska vara undertecknad av klaganden eller hans/hennes ombud. Till överklagandet ska bifogas lika många kopior av skrivelsen som det finns motparter i målet. Har inte klaganden bifogat tillräckligt antal kopior, framställs de kopior som behövs på klagandens bekostnad. Ytterligare upplysningar lämnas av tingsrätten. Adress och telefonnummer finns på första sidan av domen.