Målsäganden En effektivare inledning av processen

Transkript

1

2 förfarande som genom en domstolsprocess. Är det fråga om en domstolsprocess ska vissa minimikrav uppfyllas. Med andra ord bör man inte acceptera en urvattnad domstolsprocess. Det är alltså viktigt alltid att ha i minne om ett mål över huvud taget bör hanteras vid domstol. Följande yttrande kommenterar utredningens förslag i stort sett efter kapitelindelningen i SOU 2013:17. 2 Den tilltalade Den tilltalades roll i brottmålsprocessen kommer att förändras avsevärt om utredningens förslag genomförs. Den tilltalades ställning kommer att påverkas av de förslag till ändringar, som återfinns i olika kapitel i betänkandet, om bl.a. processens inledande, ett särskilt förfarande i erkända mål, möjligheter att överklaga tingsrättens dom m.m. Det avsnitt i betänkandet, som rubriceras den tilltalade, behandlar emellertid de snävare frågorna om den tilltalades rätt till rådgivning (avsnitt 3.4) och information till den tilltalade (avsnitt 3.5). Utredningen föreslår att den som åtalats för brott för vilket åklagaren yrkat en strängare påföljd än böter ska ha rätt till högst två timmars kostnadsfria rådgivning som lämnas av advokat. Rätten till rådgivning inträder först när åtalet väcks, men en misstänkt ska, redan när denne delges misstanke, informeras om att rådgivning kan lämnas. Utredningen framhäver behovet av rådgivning inför den tilltalades ställningstagande beträffande gärningspåståendet och påföljdsyrkandet enligt åtalet samt målets handläggning i domstol. Det är dock oklart om rådgivningen gäller endast frågor som direkt berör den tilltalades inställning till åtalet, eller om rådgivningen kan även omfatta ett mer ingående försvarsarbete. Denna typ av rådgivning är ju aktuell just när den tilltalade inte redan har en försvarare, och i en sådan situation kan det vara svårt att särskilja rådgivarrollen från försvararrollen. Fakultetsstyrelsen delar utredningens uppfattning att rådgivningen är särskilt viktigt om den tilltalade ska spela en mer aktiv roll i processen. Med detta i tanken kan det ifrågasättas dels om två timmar är tillräckliga för annat än rutinfall, dels om det är ändamålsenligt att kräva särskilda skäl för att erhålla två timmars rådgivning istället för en timme. Fakultetsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag (avsnitt 3.5) att informationen till den tilltalade om brottmålsprocessen bör förbättras samt att den tilltalade bör kontinuerligt hållas underrättad om målets handläggning. Det kan emellertid påpekas att information inte bör ges enbart i form av skriftlig informationsmaterial.

3 Domaren 3 Utredningens förslag innebär en radikal förändring av domarrollen i och med domaren ska enligt förslaget inte kunna självmant agera för att utredningen i skuldfrågan blir fullständig. Grundtanken bakom utredningens förslag är god: finns det brister i åklagarens utredning ska åtalet ogillas. Den tilltalades kommer således att åtnjuta ett starkt skydd utan att domaren riskerar framstå som partisk genom att vidta självständiga utredningsåtgärder. Någon empirisk undersökning har inte presenteras av utredningen, men det är antagligt att en konsekvent tillämpning av principen att brister i åklagarens utredning alltid ska leda till att rätten ogillar åtalet kommer att innebära friande domar meddelas i högre utsträckning, om man nu tar beviskravet utom rimligt tvivel på allvar. Det kan diskuteras om det finns beredskap hos det allmänna rättsmedvetandet för att tolerera en drastiskt höjd andel av materiellt oriktiga friande domar. Samhällets intresse för rättstrygghet bör kunna kräva att antalet materiellt oriktiga friande domar minimeras, om detta inom bestämda gränser kan åstadkommas genom självständiga åtgärder från rättens sida. Detta talar för att rätten ska ges en möjlighet att agera självmant, även om det inte torde vara särskilt ofta som denna möjlighet utnyttjas i praktiken. Å andra sidan kan det finnas fall där brister i försvarets arbete gör att åklagarens argumentation och bevisning framstår som starkare än det egentligen är, till och med så stark att beviskravet utom rimligt tvivel uppnås på grundval av det befintliga processmaterialet. Det kan inte uteslutas att ytterligare bevisning gör att åklagarens argument spricker. Om rätten vid ett sådant läge inte få vidta självständiga åtgärder kan en materiellt oriktig fällande dom vara resultatet. Det är mycket betänkligt att domstolen, som en statlig myndighet, medverkar i en sådan materiellt oriktig dom. I detta sammanhang kan nämnas att även i de strikt ackusatoriska common lawländerna, där domaren traditionellt förhåller sig relativt passiv i brottmålsrättegångar, finns på senare tid en tendens mot en mer aktiv roll för domaren för att undvika miscarriage of justice. Utan att lämna något konkret lagförslag har utredningen talat för att domaren inte ska ta del av förundersökingen för att bedöma utredningen i skuldfrågan. Visserligen är det åklagarens om bär ansvaret för att utredningen blir fullständig. Det är emellertid ofta svårt för rätten att bedöma om så är fallet om man inte får ta del av förundersökningen.

4 Åklagaren 4 Redan i dag lämnar åklagaren ofta ett förslag till påföljd i samband med att åtalet väcks, även om yrkandet inte brukar vara alltför preciserat. Att det krävs enligt förslaget ett preciserat yrkande om påföljd innebär att åklagaren måste göra en kalkyl som utgår från att den tilltalade är skyldig till det åtalade brotten. Visserligen betyder detta inte att den tilltalade betraktas som skyldig i formell mening. Det kan likväl uppfattas som kränkande att en myndighet redan innan åtalet väcks vidtar de nödvändiga åtgärder, som ibland krävs för att göra en preciserad och detaljerad beräkning av en lämplig påföljd. Principen om oskuldspresumtion kommer då att försvagas. Ett påföljdsyrkande ska lämnas samtidigt som åtalet väcks; detta yrkande kommer att påverka den tilltalades inställning till åtalet samt hur målet kommer att hanteras. Den tilltalade kan emellertid dömas för något annat brott än det som han eller hon står åtalad för, och när det gäller åtal för flera brott kan åtalet ogillas för vissa av dessa brott. Den slutliga påföljden kan alltså i många fall skilja sig från vad som förutsetts vid åtalets väckande. Visserligen kan åklagaren ändra sitt påföljdsyrkande och det är det yrkande som framställs när åtalet slutförs som är bindande för rätten. Detta innebär dock att det faktiska utfallet av en fällande dom blir oförutsebart, vilket motverkar syftet med att den tilltalade ska kunna från början veta vad han eller hon kommer att riskera. Utredningens grundtanke är att åklagarens påföljdsyrkande ska vara bindande för rätten, men detta utesluter inte att ett preciserat yrkande läggs fram först när åtalet slutförs. Någon empirisk undersökning har inte presenteras, men man kan fråga hur det är med effektiviteten av att ett preciserat påföljdsyrkande framställs när åtalet väcks. Denna ordning innebär att arbete har lagts ned förgäves vid friande domar, särskilt om domstolarna kommer i högre utsträckning att meddela friande domar på grund av att brister i utredningen kommer alltid att leda till att åtalet ogillas. Som nämnts ovan ska åklagarens påföljdsyrkande vara bindande för rätten, men utredningen finner inte något skäl för att föreslå en särskild reglering om att rätten ska vara bunden av den brottsrubricering som åklagaren angett. Det är gärningsbeskrivningen som är avgörande även i fortsättningen. Utredningen har emellertid förklarat att det inte torde vara möjligt mot bakgrund av Europadomstolens rättspraxis för en domstol att döma enligt en annan straffbestämmelse än den rubricering som angetts utan att den tilltalade i förväg fått reda på att den bestämmelsen kan vara tillämplig. Utredningen lämnar inte något förslag till lagändring. Fakultetsstyrelsen

5 menar dock att den praxis som redan gäller i dag bör ges uttryck i lagen. En lämplig ordning skulle vara att åklagaren i samband med slutplädering lämna in en slutlig gärningsbeskrivning med beaktande av eventuella justeringar som gjorts under rättegången, hur gärningen ska rubriceras, samt den påföljd som yrkas. Det kan även påpekas att prejudikatbildning i påföljdsfrågan kan påverkas eftersom rätten är bunden av åklagarens påföljdsyrkande. Slutligen kan nämnas att utredningen inte uttryckligt har diskuterat frågan om åklagarens absoluta åtalsplikt. Den rollfördelning som föreslås av utredningen kan föranleda en förnyad diskussion i denna fråga. Visserligen har det framhävts att förslaget inte innebär att ett plea bargaining-system införs, men åtalsplikten är en mycket större fråga än plea bargaing. 5 Målsäganden Fakultetsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag beträffande målsägandens ökade insyn i processen. Fakultetsstyrelsen har ingen invändning mot att målsägandens rätt att biträda åtal, vilket är ju en förutsättning för den rollfördelning mellan åklagaren och rätten som utredningen föreslår. En effektivare inledning av processen Utredningen föreslåt att allmänt åtal ska väckas genom att åtalet ges in till rätten. Rättens ska inte längre utfärda stämning, utan det ska ankomma åklagaren att sända åtalet och andra handlingar till den tilltalade. Åklagaren ska förelägga den tilltalade att svara på åtalet inom en viss tid. Syftet med att det är åklagarens som ombesörjer att åtalet sändas till den tilltalade är att denne så tidigt som möjligt får information om åtalet. Det kan dock ifrågasättas om en smärre tidvinst kan motivera en avvikelse från grundtanken bakom den ackusatoriska processen. Enligt fakultetsstyrelsens mening bör det finnas en tydlig skillnad mellan mål som disponeras av åklagaren (genom strafföreläggande och åtalsunderlåtelse) och mål som avgörs i domstol. När ett mål ska avgöras i domstol bör hela processen präglas av en hög grad av rättssäkerhet, däribland rättens opartiskhet. Åklagaren bör således inte kunna förelägga den tilltalade att svara på åtalet. I övrigt har Fakultetsstyrelsen ingen invändning mot att den tilltalade föreläggs (av rätten) att svara på åtalet. Det är bra att rätten till rådgivning är kopplad till den aktuella bestämmelsen enligt utrendingens förslag till lagtext. Det framgår emellertid inte av lagtexten vad följden blir om den tilltalade inte efterföljer föreläggandet.

6 Fakultetsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag angående delgivning. 6 Ett särskilt förfarande i erkända mål Utredningen förslår att vissa mål kan avgöras i en förenklad ordning om den tilltalade erkänt gärningen. Ett system med ett förenklat förfarande i dylika fall måste i grunden vara godtagbart om systemet medger att vissa brottsmål avgörs av polis- och åklagarmyndigheterna genom exempelvis föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande m.m. Fakultetsstyrelsen har ingen invändning mot den avvägning som gjorts av utredningen. Fakultetsstyrelsen eftersöker emellertid en mer principiell översyn av vilka brott som bör kunna disponeras av åklagaren, samt om det är påkallat att beivra vissa brottsliga beteenden med andra medel än det straffrättsliga. Bötesmål Fakultetsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag på samma grund som ovan under rubriken Ett särskilt förfarande i erkända mål. Huvudförhandlingsmål Fakultetsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag med följande kommentarer. Förslaget om hänskjutande av prejudikatfråga till Högsta domstolen är innovativt; det återstår att se hur institutet kommer att användas i praktiken. Utredningen föreslår att ersätta rekvisitet saken ska kunna utredas tillfredsställande med om det inte finns särskilda skäl som talar mot det när målet ska avgöras i den tilltalades frånvaro. Fakultetsstyrelsen vill framhäva igen att om ett mål ska avgöras i domstol ska domstolsprövningen uppfyller en hög standard. Mot denna bakgrund kan man undra om faktumet att saken inte kan utredas tillfredsställande också är ett särskilt skäl som talar mot en rättegång i den tilltalades frånvaro. En mer ändamålsenlig hovrättsprocess Utredningen föreslår att ett generellt krav på prövningstillstånd införs för överklagande av tingsrättens dom. Redan i dag krävs prövningstillstånd för överklagande av vissa tingsrättsdomar till hovrätten. Det är alltså i princip inte otänkbart att utöka den kategori av tingsrättsdomar som kravet på prövningstillstånd gäller. Det är en avvägning mellan rättssäkerhet och processekonomi. Av den statistik som utredningen presenterat framgår att ändringsfrekvens i hovrätten är inte obetydlig. Det finns alltså en stor risk

7 för materiellt oriktiga domar i tingsrätt, som kan avhjälpas genom att saken prövas i hovrätt. Det är främst mot bakgrund av denna statistik snarare än på grund av ett mer principiellt resonemang som Fakultetsstyrelsen dragit slutsatsen att ett generellt krav på prövningstillstånd inte bör införas. I övrigt kan ifrågasättas om tidsvinsten kan vara betydande om mycket tid kommer att ägnas åt tillståndsprövning, som senare följs av en sakprövning om prövningstillstånd meddelas. Utredningen föreslår att åtalet får justeras i hovrätten endast om åklagaren gör sannolikt att han eller hon inte kunnat åberopa en omständighet vid tingsrätten eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Fakultetsstyrelsen anser att det är svårt att ta ställning till denna fråga då justering av åtal i högre rätt hänger samman med vilken utsträckning åklagarens påföljdsyrkande, brottsrubricering och gärningsbeskrivning är bindande för rätten. Fakultetsstyrelsen menar vidare att en omständighet som kunnat åberopas i tingsrätten kan bli relevant först när målet tas upp i hovrätten, och i ett sådant fall måste i vart fall rekvisitet haft giltig ursäkt tolkas generöst så att en sådan omständighet inte prekluderas. Beträffande frågan om hänvisning till ljud- och bildupptagningar av förhör i tingsrätten delar Fakultetsstyrelsen den uppfattning som företräds av advokatkåren som beskrivs i utredningen (s. 646). 7 Rättens sammansättning Fakultetsstyrelsen anser att frågan om nämndemännens medverkan i brottmålsrättegången bör behandlas mer principiellt inom ramen för diskussionen om nämndemannasystemet överhuvud taget, en fråga som har utretts av Nämndemannautredningen (SOU 2013:49). I den mån Straffprocessutredningens lagförslag föranleder lagstiftningsåtgärder lämnar Fakultetsstyrelsen följande synpunkter. Tingsrätten Utredningen föreslår att tingsrätten ska i större utsträckning än idag vara domför med en lagfaren domare. Detta gäller självfallet endast brottmål som avgörs efter huvudförhandling. Sådana mål är av naturliga skäl mer komplicerade än mål som kan avgöras utan huvudförhandling. Bevisvärdering däribland trovärdighetsbedömning brukar i sådana fall vara domstolens huvuduppgift i rättegången snarare än ett avgörande om invecklade rättsfrågor. Det är särskilt i detta avseende som nämndemännens medverkan i dömande kan bidra till en mer allsidig bevisvärdering. Dagens ordning accepterar emellertid att tingsrätten är domför utan nämndemän för brott, för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter

8 eller fängelse i högst sex månader och det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. Såväl brottets straffskala som den förväntade påföljden har betydelse för frågan om rättens sammansättning. Enligt utredningens lagförslag ska tingsrätten i mycket större utsträckning vara domför med en lagfaren domare, bl.a. när påföljden bestäms till fängelse i upp till sex månader, vissa former av villkorlig dom och skyddstillsyn samt sluten ungdomsvård. Brottets straffskala har inte någon självständig betydelse i fråga om rättens sammansättning. Istället är den förväntade påföljden som är relevant och i detta avseende är det åklagarens påföljdsyrkande som är avgörande. Lagförslaget innebär en mycket kraftig utvidgning av de mål som kan komma i fråga för huvudförhandling utan nämndemän. Förutom att andra påföljder än böter blir aktuella, kan det nämnas, till exempel, att en förväntad påföljd med fängelse i sex månader innebär att grova brott med tämligen höga maximistraff kan dömas ut utan nämndemän, jämfört med vad som gäller idag (böter eller högst sex månaders fängelse). Det bör även påpekas att det är förslagets mening att tingsrätten ska vara domför när de angivna villkoren är uppfyllda. Fakultetsstyrelsen kan i och för sig acceptera att en viss utvidgning av området för huvudförhandling utan nämndemän. Utredningens förslag är emellertid alltför långtgående. Att låta åklagarens initiala påföljdsyrkande vara avgörande för frågan om rättens sammansättning kan också medföra problem om åtalet justeras eller nya omständigheter framkommer under rättegången. Hovrätten Utredningen föreslår att hovrätten ska vara domför med tre lagfarna domare, alltså utan nämndemän. Utöver de argument som redan framförts beträffande tingsrätten utgör medborgarnas insyn i den dömande verksamheten ett viktigt skäl för nämndemännens medverkan i hovrätt, i synnerhet när det enligt förslaget ska finnas utökade möjligheter att hålla huvudförhandling i hovrätt i den tilltalades frånvaro. Man ska inte heller underskatta värdet av att en juristdomare behöver vid överläggningen förklara sin bevisvärdering för en lekman. 8 Enskilda anspråk Fakultetsstyrelsen tillstyrker huvudsakligen utredningens förslag.

9 Stödperson, målsägandebiträde 9 Fakultetsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag. Slutord Man bör inte underskatta den kumulativa effekten av de åtgärder, som utredningen föreslår. Varje enskild åtgärd kan i och för sig framstå som mindre betydande men tillsammans med andra åtgärder kan resultatet innebära en avsevärd urholkning av en enskilds rättigheter. Enligt delegation Christoffer Wong