NÄRJÄRNVÄGEN KOM TILL BYN . ' Eslövs museums skriftserie l

Transkript

1 l' NÄRJÄRNVÄGEN KOM TILL BYN. ',. Eslövs museums skriftserie l

2 NÄR JÄRNVÄG EN KOM TILL BYN Med anledning av JOO-årsminnet av Södra stambanam framdragande förbi Eslöv Andra upplagan

3 Detta verk är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported /icense. För att ta del av en kopia av licensen besök följande creativecommons.org//icenses/by-nc-sa/3.01. Eslöv 1969, Eslövs Nya Boktryckeri

4 Joel Sallius När järnvägen kom till byn Eslövs museums skriftserie l

5 Förord till andra upplagan Den 4 oktober 1958 firade man 100-årsdagen av den betydelsefulla milstolpe i Eslövs historia, då järnvägen kom till den lilla byn och lade grunden till det moderna Eslöv. I anslutning till detta jubileum utgavs i samarbete med SJ den lilla skriften "När järnvägen kom till byn", som blev nummer ett i Eslövs museums skriftserie. Den är numera utgången, och det har ansetts lämpligt att utge en ny upplaga. Denna andra upplaga är en omtryckning av den första, men två tillägg har gjorts: en lokalhistoriskt intressant dikt av en okänd författare, "Till Eslöv 1872", med kommentarer samt ett avsnitt ur en skildring av en järnvägsresa mellan Hälsingborg och Malmö över Eslöv av Oscar Sturzen Becker, signaturen Orvar Odd.

6 ....;- Eslöv s station J 858. NÄR JÄRNVÄGEN KOM TILL BYN Med anledning av JOO-årsminnet av Södra stambanans framdragande förbi Eslöv På en gammal karta över Eslövs by kan man läsa följande beskrivning över det område, där i våra dagar stadens centrum utbreder sig: Måse Som Hwarken Chreatur Eller Meniskor Kan Komma Uthi. Berättas Till Förne Warit Sjöö. Torvmossar och fäladsmarker, det var den syn, som mötte jämvägsbyggarna, när Södra stambanan för hundra år sedan drogs fram förbi Eslöv. Varför kom en järnvägsstation att ligga just vid Eslöv? När stambanans sträckning mellan Lund och Finjasjön blivit klar, föreslog överste Nils Ericson - chefen för järnvägsbyggandet i landet - i februari 1858 följande statio- 5

7 ner, nämligen vid Örtofta, Eslöv, Ringsjön, Höör, Sösdala och Sjöröd. Länsstyrelsen i Malmöhus län - Konungens Befallningshavande, som det hette på den tiden - var emellertid av annan mening. Den ansåg, efter att ha hört invånarna i berörda orter, att det var fördelaktigare, om man i stället för stationerna vid Örtofta och Eslöv anlade en enda station vid Ellinge, såf.ramt den kunde anläggas i ådalen vid det ställe, där landsvägen f rån Skarhult till Sallerup skär järnvägen. Man framhöll, att flera vägar strålade samman och större rörelse ägde rum vid Eliinge än vid Eslöv. Det. var en obetydlig, dåligt underhållen markväg, nuvarande öster- och Västergatan, som vid Eslöv korsade järnvägen. Men det fanns andra omständigheter, som talade till Eslövs fördel. Järnvägen går i en nästan oavbruten stigning från örtofta till Bosarp. Vid Eslöv fanns emellertid ett stort, någorlunda plant område, där en stationsplats kunde anläggas. Fäladsmarken och torvmossarna kostade inte så mycket. Det visade sig tekniskt omöjligt att anlägga en station på den föreslagna platsen vid Ellinge, och så blev det Eslöv. Men tänk om... Höör Den 4 oktober 1858 var linjen Ortofta-Eslöv-Höör klar för trafik. 6

8 Järnvägen drogs i närheten av Eslövs bys allmänning, nuvarande Stora torg. Där låg invid den förut nämnda markvägen, ungefär där Östergatan når fram till torget, byns fattighus. Strax intill fanns ett hus, som ägdes av en viss Söderberg. Vid nuvarande Kvarngatan, omedelbart söder om firman N. Johnson ~ Co: s kontorsbyggnad, låg mjölnare Per Pålssons gård och något längre söderut dennes kvarn. Norr om Vattentornet låg slutligen Heneirik Nilssons gård. Det var allt. Ingen av dessa byggnader finns kvar. Kvarnen revs i början av 1870-talet, och en ny uppfördes, som i förändrat skick ännu användes. Järnvägsbyggandet gick raskt. I februari och mars 1856 skedde utstakningen av linjen förbi Eslöv. Den 14 september 1858 ägde invigningen av delsträckan örtofta- Eslöv Höör rum.»vi vilja nu med några ord omnämna det högtidliga öppnandet af den del af stambanan, som särskilt berör vårt samhälle», skriver en eslövsskildrare i en ortstidning från något av åren omkring sekelskiftet.»vid tiotiden på morgonen afgick festtåget från Malmö och passerade med korta uppehåll stationerna Lund och örtofta samt fortsatte till de nya stationerna Eslöf, Stehag och Höör. Vid Eslöf var stationshuset smyckadt med en dekoration af de förenade rikenas fana, hvarunder syntes ett O (Oskar I) och nedanför i blommor initialerna N. E. (chefen för järnvägsi?yggandet, öfverste Nils Ericson) och på sidorna derom C. B. ( chefen för Södra stambanan, major Carl Beyer) och S. T. (landshövdingen Samuel v. Troil) samt i medaljonger derunder Malmö, Lund, örtofta, Eslöf och Höör. Tåget gick så till Höörs station, der allt var festligt ordnadt. Major Beyer helsade i chefens för statens jernvägsbyggnader namn de närvarande välkomna och nämnde bl. a. att södra jernvägen Maimö-örtofta under den tid den varit öppnad för trafik, befarits af personer och befordrat skeppund gods. Han slutade med ett lefve för konung och fosterland. Dessutom uppträdde landshöfdingen von Troil 7

9 S. S. B. Tidtabell fk BanUgena gldg &. o. m. dea 4 October ~ l- Ordinarie TA&.up. fru Ma~:DG. u 8 (. "' kl. 1 e. III..&Ho.,... li1l hall'... 8 ar,.. l l2", l l. A/pr cru llirp ',,,, l J7' Il.bkommer li1l L.CIDCI 8 )/j, l lo' 1.1.6JPr Cru LWid.. " n 8W,. " -.&U er li1l Onona. 8$4',, AtPr rtå ~Ra.. " 9 s,, AakomiHf li1l r..le!. " A/pr (tå Ea~t.... " 9 30'.. '*' -"«- hko111111er till 3l.oba«,.. ~ 9 u,, AIPr (t6a ~... 9 ao'., bll er tili Blir.." 10 10'!We " 9 ~ "l my. M:r ~ Onlliwie TA&..up. fru flor..... u s~ r... -.ldil ommer till 8lehac. lim' 1- Alpr (rb Sleba«.., " " " Il 1--.llallommor till r..igc. hy " " ut id. M;t 1 -.&lp (tå YAJC(..., g~» RPP«-"«l- bkollllllet tiu Ö11<>fta " 940' A/pr (tå Omt\a... " 910' " " l--.llallomto«tiu IAod..., 10 s, - -.up. ftå Lucl..., 10 Il' ".llallo111111er till Åhlp. " 10 lir, A/pr 6ia llatp... " 10 S)' hk OIIIIDet lill llabdg. l H 10u. " kl. l U' e. III. " l M', l " l'.. ",,.. H l.... l ~1.4 e. m.,. 4.,. ",, 4 n 1,,. 4 30' f1.,,w.,.,.. " ' ~ " ~ ). S u 1 in. M:r 3 " s JO' " DOC!,...u,., ~~.,. ~ 60" " 6 10' l... L 4 s.\' e.. " ~ " ) " " ~110' j in. lf:r a " 5:~~ ppj. dr " Ho " 560' " 6 l' " 6... " 618' " 6:13'.. 6 u. Södr(l stambanans för.rla tidtabell /ör linjen Malmö- Höör. och grefve C. Diicker, hvilken till landshöfdingen öfverlemnade en minnesgärd från länets inbyggare. GHvan bestod af en väl arbetad allegorisk bild af silfver, hufvudsakligen tillkommen genom subskription inom bondeståndet. En inskription å pjesen var af följande lydelse: 'Till befordraren af Malmöhus läns framgång Samuel Gustaf von Troil, den kraftfulle, lyckosamme höfdingen. En gärd af tacksamhet den 14 september 1858, 8

10 dagen då jernbanan öppnatles emellan bördiga tegar och skogbevuxna marker.' KL något öfver 2 afgick åter tåget till Lund, dit det anlände kl 4. Sexa intogs derpå å Knutssalen, och äfven här talade man i hjertliga ordalag för det betydelsefulla jernvägsföretaget.» Se det var en riktig järnvägsinvigning. Måndagen den 4 oktober togs så järnvägen i bruk för allmän trafik. Den ursprungliga bangårdsanläggningen var av mycket ringa omfattning. Den bestod nämligen endast av ett mindre stationshus av sten, ett godsmagasin samt av ett huvutispår och ett rundspår med två korta stickspår. Innan stationshuset var färdi.gt, kom tre små envåningshus till. D et var nämligen ofta så i stationssamhällena, att bebyggelsen ökade ett par år, innan järnvägen öppnades för trafik, och så var det även i Eslöv. En f. d. eslövsbo, målarmästaren och inredningsarkitekten Gustaf Dorc~n, död i Hamburg 1942, har lämnat en livfull skildring av hur Eslöv såg ut i början av 1860-talet. Järnvägsstationen var naturligtvis den stora sevärdheten.»den första större färd, som jag med min far utförde, var då jag som sexåring åkte häst och vagn från Sireköpinge till dåvande byn Eslöv år Min morfar var inspektor på Sireköpinge gård, och mina föräldrar hade ett arrendeställe alldeles intill Min far hade hört, att Eslöv skulle vara stadd i tillväxt och ha stora möjligheter. Min första resa företogs därför av den anledningen, att min far ville se på. en lämplig plats att uppföra något litet affärshus på, i närheten av den nya järnvägsstationen. Nåväl, år 1864 var huset redan färdigt, den ena sidan upptog bostad för oss och den andra blev bageri och konditori för samhället Eslövs förste och störste bagare, Carl Nordström. Huset var förresten beläget på en plats intill nuvarande postkontoret. (Posten hade tidigare sina lokaler i nuvarande stationsbyggnadens norra del. Bagare Nordströms hus låg på samma sida av Storgatan strax söder om 9

11 huset nc 3. En s. k. halvlänga till Nordströms hus inrymde Eslövs första teater och danssalong. Byggnaderna är för längesedan rivna.) Men jag skall återgå till min ovansagda första resa till Eslöv ifrån Sireköpinge och tala lite om det intryck, som sexåringen fick, då han uppifrån byn kom ned till stationen. Vi hade installerat hästarna i en gård i närheten av fanjuokarbostället (Västra bostälj et) och begav oss den långa - som jag då tyckte - vägen utefter bygatan (Västergatan) emot det lilla samhällets huvudsak- järnvägsstationen. Komna i närheten av nuvarande torget, på den tiden ett grustag, såg vi på järnvägslinjen ett tåg norrifrån. Jag minns, jag tyckte det brusade mäktigt ned mot stationen - varken far eller jag hade någonsin sett något så vackert och storslaget - en lång rad vagnar av ganska fantasifull form, dels öppna, dels slutna, alla vackert målade i olika färger. Från lokomotivet stod en kvast av rök och under maskinen kom ett moln av vit ånga. Vi skyndade så fort vi förmådde till stationen, sprungo över torget, grustaget, vid vilket byns fattighus, en täm- 10

12 ligen stor byggnad, låg, och hunno fram till stationen tids nog för att få se tåget stanna. Eslövs förste stationsinspektor, Kockum, gav ett tecken med sin röda flagga, strax öppnades vagnarna och en del av passagerarna promenerade på den mycket smala plattformen, den s. k. perrongen. Där stod vi och beundrade hela härligheten, något så vackert och storslaget hade vi aldrig sdt. Efter en stund kom Kockum ut igen och gav signal, varpå tåget satte sig i gång, bolmande och ångande och försvann söderut. Jag ägnade därefter min uppmärksamhet åt den mäktiga stinsen Kockum. Han var liten till växten, rätt korpulent med vanlig blå uniform och rött band om mossan. Stationen blev sedermera en mycket viktig samlings- och träffplats för Eslövs ungdomar. Det blev sed, att man måste gå ned och möta tåget. Under min långa levnad har jag sett många tåg, stationer och stinsar, men aldrig någonsin senare har jag blivit så imponerad som år 1863 på Eslövs lilla station.» Persontåg Loket Prins Artgust byggdes i England 1856, vagnarna i Tyskland r"---- ~,,, -,... '"'''' ~ =- Il

13 Henrik JY(ii!Jelm Kock11m, Eslövs förste stationsinspektor. Eslövs förste stins - vilken utmärkt förkortning av det ohanterliga stationsinspektor - hette, som nämnts härovan, Kockum, Henrik Wilhelm Kockum. Han var född 1815 och tjänstgjorde i Eslöv till den l nov. 1864, då han efterträddes av Anders Johan Knochenhauer, som emellertid redan i december samma år lämnade plats för Folke Salomon von Krusenstierna, vilken inte heller blev gammål på platsen kom den då teettioårige N. Ahlbom till Eslöv, och han stannade till Under hans tid skedde stora förändringar vid den lilla obetydliga stationen. Stambanan genom Skåne blev en provinsens pulsåder. Från olika håll sökte man anslutning till den. Vid järnvägens tillkomst hade man tänkt sig Höör som knutpunkt för lokalbanor till de skånska kuststäderna, och stationsbyggnaden där hade tagits till med tanke härpå. Men det visade sig, att Eslöv hade ett förträffligt läge just ur denna synpunkt. Utan alltför stora kostnader kunde järnvägen 12

14 dras fram över den jämförel.sevis pmna slätten, och Eslöv låg närmare de berörda orterna, Hälsingborg, Landskrona och Y stad, än Hö ör. Landskrona och Hälsingborg sökte var för sig tillstånd att bygga en järnväg till Eslöv. Framställningarna avvisades, och städerna uppmanades att komma igen med en ansökan för en gemensam järnväg till en sammanbindningsbana mellan Hälsingborg och Landskrona. Så skedde. Framställningen bifölls, och arbetet sattes omedelbart i gång. Den 31 juli 1865 kunde den nya järnvägslinjen invigas i närvaro av regenten, Karl XV. Redan nästa år, närmare bestämt den l maj 1866, var järnvägslinjen Ystad-Eslöv färdig att tagas i bruk. Eslöv hade blivit en betydande järnvägsknut. Nu utvidgades och förändrades bangården avsevärt. Ett nytt, större stationshus uppfördes omkring 150 m norr om det gamla, som inreddes till bostadslägenheter. I närheten av det senare byggdes en tid därefter ett nytt bostadshus, Eslöv1 Jtation I3

15 nuvarande stinsbostaden, och det gamla stationshuset revs. Som en kuriositet kan nämnas, att det nya bostadshuset hade ritats av den sedermera så kände domkyrkoarkitekten Helge Zettervall, som då var anställd vid järnvägen. Spårsystemet utökades betydligt, godsmagasinet flyttades och ett lokstall uppfördes. I ett slag förändrades det lilla stationssamhället. Handlare och hantverkare sökte sig dit, man byggde boningshus, hotell och affärshus. En läkare slog sig ner på platsen. Bankkontor öppnades. Invånarantalet steg. Ur mossarna och fäladsmarkerna växte ett modernt samhälle f ram. För befolkningen runt omkring blev Eslöv.»stan», dit man for för att sälja och köpa. En meed roli visa, dejtad av en bannadräng på Äsle marknad Mel.: fojefin (SymaJkimviJan) En sönda härforleden kom ja te Äsle sta for sjong hopp hopp hopp for sjong hej hej hej En selverplaut i lomman de tötte ja va bra for sjong hopp hopp hopp for sjong hej hej hej A bäst ja sto å blia, så peb de te besatt A ja kan ente sia, hor sin de ble me fatt. Ja nästan tappte mongen for va ja sin fick se, en husa-ra kom löbanes forbi me strajs breve. A köked sad på änne, de råg au en skorsten i stähed for en köksa sto där en svårter en. A harrskabsfolk de va de, de konne ja forstau som bodde udi sånna hus, som säla konna gau. A alla dårrars dränga va klädda i livre å kaxiga de va di, så de va skam å se.

16 A en han badd' om huan ett höjrött håsebånn Men han lisom di andre va putsader å grann. Men de ble ändån varre hår ska ja de forstau, i stälied for en husara så va där blena tvau Ja borja å fondera hordant ad de gick te, då peb de te som attan, å strajs så va där tre Ja trodde hin i håled va kommen ud å gau, for bäst ja sto å gronga; så kom der en ändå. N u var där b lena gador å folk gick opp å n ör Studenter å komsarer å Kongeli militär. Di meste hade knyde, å somrna hade tvau, å många hade knyde men gryvelia smau. Ja hörde mä att drängana di va visst nåd for mer Kontörer å sjenjörer di meste skälldes för. A tyska å fransoser di snacka mä hinann, men spotta me i synen, om ja forsto ett grann. Nu borja de å ringa, te mad kan ja väl tro for grydan kogte över å de stänkte där ja sto. Ja kände i min lomma, där selverplauten lau å ondra hår ja billiast en smörmad konne fau. Där lau ett kru när väjen, ja genast styrde did begärde på en smörmad, men kons en liden bid. Bagette ett glas dricka, eller va de va for nåd, ja frågte va de kosta, di svarte me: en plåt. Men jösses kan I tänka, når ja kom ud å se, då hade hin tad alltihob, de hörde han visst te. Ja benen la på ryggen å rände därifrau, for de va ente rolit, de konne ja forstau. I.S

17 . J".,. ~ ~ '"':"~~ - ;.. ~ ~ ~~~ - -.-"\~~~--- - ~ ]ewvägs-holei, färdigt Eslövsvisan, så välkänd för många äldre ortsbor, skrevs 1867 och är författad av folkskalden Jöns Nilsson från östra Karaby,»Karaby Jens». Det kostade en plåt... På järnvägshotellet, visans»kru», fick man fem rätter vällagad mat för l Rdr 25 öre. Och enligt tidens sed stod brännvinskantinen på bordet att f ritt begagnas av spisande gäster. Järnvägshotellet - nuvarande stadshotellet - stod färdigt Byggherren var en man, som skulle komma att spela en framträdande roll i Eslövs historia, Christian E. Nilsson. Han kom bokstavligen med järnvägen. Som tjugoåring, han var född i Stångby 1837; var han nämligen anställd vid stambanebygget, blev förman och banmästare men hoppade av vid Eslöv och slog sig ner där. Redan 1860 hade han byggt ett av de första boningshusen i stationssamhället, det s. k. Renckska huset, intill vilket sedermera den Renckska yllefabriken, Eslövs första industrianläggning, uppfördes på platsen för våra dagars Medborgarhus. 16

18 1898 förstördes såväl fabriken som boningshuset genom vådeld. Den forne järnvägsbyggaren blev nu samhällsbyggare. Han var den som först började verka för att området kring järnvägsstationen skulle skiljas från V. Sallerups socken. Denna plan skulle dryftas på ett sammanträde, utlyst att hållas vid järnvägsstationen, men till detta infann sig, förutom Nilsson själv, endast hemmansägaren Lars Andersson å Eslöv nr 6. Dessa två beslöt emellertid hos kommunalstämmans ordförande begära, att en stämma skulle hållas i och för behandling av ärendet. Detta var upptakten till en omständlig procedur, som så småningom ledde till att Kungl. Maj :t genom nådigt brev av den 30 oktober 1874 förklarade, att»eslöfs by med jernvägsstationsplats skall vid ingången af nästkommande år 1875 inträda i utöeningen af köpingsrättig heter». Det nya samhället räknade 1240 invånare. Ett t j u g otal handlare samt över trettio hantverkare satte sin prägel på näringslivet. Särskilt spannmålshandeln blomstrade. Eslöv låg ju mitt i en folkrik jordbrukstrakt och hade alla förutsättningar att bli en medelpunkt just för handeln med spannmål och andra jordbruksprodukter. Järnvägarnas betydelse i detta sammanhang blev snart uppenbar. En ung man, Carl Engström, kom 1865 till Eslöv och lade grunden till den kända firman med samma namn. I den minnesskrift, som utgavs vid företagets 75-årsjubileum, skildras, hur de möjligheter, som stod till buds, kunde utnyttjas. Carl Engström började med att gå ned till järnvägsstationen vid varje tåg och passa på bönderna, som var på väg till Malmö eller andra städer. I Eslöv måste de vanligen byta tåg eller i varje fall göra ett uppehåll. Då gällde det att komma till tals med dem. Om, vilket ofta nog var fallet, bönderna hade prov på sin spannmål med sig i fickan, var det en lockande uppgift för en företagsam man att söka 17

19 göra affäre.r med dem på stående fot eller vid en pratstund på Järnvägshotellet. Kanske det vid närmare eftertanke visade sig, att de också behövde foderämnen. Men också konkurrenterna brukade passa på vid järnvägsstationen, som sålunda blev en grosshandlarnas valplats eller Eslövs börs, som den emellanåt fick heta i folkets mun. En liten anekdot förtjänar i detta sammanhang att anföras. En dag befann sig Engström tillfälligtvis på järnvägsstationen i Höör, där han promenerade fram och tillbaka på perrongen i väntan på tåget till Eslöv. Då tåget kom in, hoppade ett tjugotal resande av i tro, att de redan hade kommit till Eslöv. En annan firma i spannmålsbranschen tillkom vid denna tid, nämligen AB N. Johnson & Co. Den räknar sina anor från 1868 och grundades av köpman Nils Johnsson, bördig frän Vittsjö. Hans affärsrörelse omfattade trävaror, mjöl och potatis. Av uppgifter, publicerade av Topografiska kåren år 1873, kan man få en uppfattning om hur det såg ut i Eslöv vid tiden för köpingsbildandet»det yttre utseendet tillkännagifver ett samhälle i snabbaste utveckling. Stora och välbyggda nya stenhus ligga sida vid sida med korsvirkesoch trähus från platsens första bebyggande. Gator och torg äro under anläggning, somliga redan stenlagda, andra endast dyiga vägar. Tre och fyra våningar höga magasin och stora torkrior vittna om en storartad spannmålshandel, och på järnvägsstationen, där tre till fyra gånger om dagen lika många bantåg samtidigt äro inne, och där dessemellan nästan stundligen bantåg ankomma och afgå, råder de flesta stunder på dagen ett lif och en rörelse, som når sin höjd vid de s. k. månadstorgdagarna, som sista onsdagen i hvarje månad hållas, för handel med kreatur och lantmannaprodukter. På sådana dagar samlas hit säljare från hela den kringliggande rika slättbygden, och uppköpare komma icke allenast fd.n länets städer utan äfven från Danmark.» 18

20 Karpolund Kristianstad Landskrona Hörby a o Ystad färnz,ägsnätet kring Eslöv utbyggdes Under de åren mer än fyrdubblades Eslövs invånarantal. Järnvägshotellet visade sig snart otillräckligt för den alltmer växande persontrafiken. Den outtröttlige Christian E. Nilsson byggde då, 1871, ett nytt hotell omedelbart intill det gamla. Det bär än i dag hans namn, hotell Nilsson. I maj 1872 lämnade stationsinspektor N. Ahlbom sin befattning, och ny stins blev kapten Leopold Bergström. Han tjänstgjorde nära ett kvartsekel, till 1895, och blev sä småningom nära nog ett med Eslöv, helst som han även var livligt intresserad av kommunala angelägenheter.»han säg sträng ut, den gamle stinsen», heter det i en minnesruna,»men det var icke så farligt, ty i ögonvrån lekte jämt en skalk, och den vita mustachen hade svårt att dölja det godmodiga, ofta humoristiska lilla leende, som så lätt och så gärna ville lysa upp den strama bisterheten, som satt i sedan kompanichefsdagarna.» 19

21 En roande skildring i bunden form av förhållanden<l under det lilla stationssamhällets första tid får man i en dikt av en okänd författare, Till Eslöf 1872, som återgavs i Skåningen Eslövs tidning 1941 i samband med Stadshotellets 75-årsjubileum. Om den varit publicerad tidigare är ej känt. Dikten är en travestering av Esaias Tegners Sång den 5 april 1836: "Jag stod vid stranden under kungaborgen" och förvisso ett pekoral, men lokalhistoriskt intressant. TILL ESLöV 1872 Jag stod i Eslöf ner vid spannmålsborgen Då dagens oro ändtligt slumrad var Och öde voro krogame och torgen Och över rians hatt sken månen klar. Det låg ett uttryck över hela orten En hemlig känsla af - jag vet ej hvad Det var en syn, som sällan man har sport' en Ifrån fabriken ner till Jernvägsporten En syn till hälften fälad och till hälften - stad. Spannmålsborgen, ja, det är firman Carl Engströms anläggningar vid norra delen av Storgatan. I dessa ingick också en torkria. Med sin sockertoppslika form och ansenliga höjd utgjorde den ett observerat inslag i gatubilden. Den revs Hatten är den översta för vinden rörliga delen av rian. Fabriken är den förut omtalade Renckska yllefabriken. Jernvägsporten eller banporten var och är fortfarande det gängse namnet på viadukten över Östergatan. Min hitkomst föll uti dess morgonstunder, Jag minns den tiden hur den är mig kär Med sina gruståg, sina jernvägsunder Och allt det nya lif, som rördes här * 20

22 Hur ingenjörer sprungo om hvarannan, Som om de hade fallit ned från skyn, Jernvägsarbetaren kring fyllda kannan Och hvisselpipan uppå ängvagnspannan Gaf färg och lif och rörelse åt byn. Den som fyllde järnvägsarbetarens kanna var ingen mindre än Chr. E. Nilsson, som började sin bana som gäslgivare genom att ordna med ölservering i en fastighet mitt emot den nyuppförda järnvägsstationen. Det fanns andra ställen, där man kunde förlusta sig. I husförhörslängden för åren finns en intressant anteckning om "möllare Otterstedts salon". En Lars Göransson står upptagen som boende här med hustru och dotter. Enligt beskrivningen till 1872 års karta över Eslöv var denne Lars Göransson ägare till en fastighet strax öster om järnvägsområdet Innan viadukten över Trehäradsvägen kom till, fortsatte Kyrkogatan, som nu slutar vid Medborgarhuset, österut över spårområdet. På andra sidan detta låg och ligger delvis fortfarande utmed södra sidan en rad fastigheter. I den första f rån järnvägen räknat bodde den nämnde Göransson, och det var tydligen här som möllare Otterstedt inrett en "salon". Lars Ludvig Otterstedt hade 1859 flyttat till Eslöv. Han var då tjugofyra år gammal. Aret därpå gifte han sig med dottern till en av de största lantbrukarna i trakten, Anders Christensson å Eslöv nummer ett. Han köpte den tidigare nämnda Per Pälssons kvarn, rev den och byggde en ny på ungefär samma plats. Den står där fortfarande fast berövad.. sma vmgar. Otterstedt blev en betrodd man i Eslöv. Han dog l 886. På sina håll oroades man över nöjeslivet vid stationen. Den ungdomlige pastor E. Lundegård i V. Sallerup målar tillståndet i mörka färger. I en ämbetsberättelse från 1863 skriver han: "'Böjelse för dans, kortspel och dryckenskap finnes och utövas av många, gamla som unga, och att dessa 21

23 böjelser på senare tiden, sorgligt nog, tyckes tilltaga, sedan vid Eslövs station en dansbana blivit förlagd, där tillfälle till kortspel och dryckenskap även erbjuder sig, har erfarenheten visat. Intet har från pastorsämbetets sida kunnat uträttas i och för denna banas avskaffande, då dels myndig heterna därtill ej lämna handräckning, dels församlingsborna själva tåla och fördraga ett näste, där deras barns och tjänares sedlighet och dygd undergräves och där dc beklagligtvis förspilla sin timliga och andliga välfärd." (Allan Arvastsson: "E vald Lundegårds sångförening". Onsjö härad~ hembygdsförenings årsbok 1959). Järnvägens tillkomst innebar en brytningstid i mer än ett avseende. Flykten från landsbygden började. Sederna förändrades. Det gamla bondesamhället gick mot sin upplösnmg. * Den svenska äran bröt sig nya banor I detta hittills obemärkta land, Se segersäll med sina jernvägsfanor Stod inspektoren och höll dem i sin hand. Herr Nordström, Carl, beräknar himlafärden För planet, komet och sol och mån Apthekarn skedar skapelsen i härden Och Engström drar sitt korn till denna vedden Men posternas "myste r" cansaker Håkansson. Inspektoren är troligen kapten Leopold Bergström, vilken just 1872 efterträdde stationsinspektor N. Ahlbom, som tidigare nämnts. Herr Nordström, Carl, har även omtalats i det föregående, nämligen i den skildring, som sonen, inredningsarkitekt Gustaf Doren, lämnat av sitt och faderns första besök i Eslöv. Nordström var en mångsysslare, som även ägnade stjärnorna sitt intresse. Eslövs förste läkare, dr Walter Ström, hade 1865 bosatt 22

24 sig i samhället. Något apotek fanns inte. En framställning härom till medicinalstyrelsen mötte till en början ingen förståelse. "Herr doktorn vill väl inte begära, att jag skall skicka en apotekare att sitta och svälta i den där masshålan", skrev dåvarande generaldirektören. Men Ström var envis, och 1870 kunde apoteket öppnas. Det innehades en kort tid av M. Abelin. Denne efterträddes av H. Harlingzon, apthekarn. Apoteket inrymdes till en början i en av flyglarna till bryggare Per Perssons trelängade gård vid Storgatan ungefär där nu televerket har sin telegraf- och telefonexpedition flyttades det till det söder härom i nordöstra hörnet av Storgatan och stationsgränd belägna, för länge sedan rivna Blombergska huset byggde apotekare Harlingzon den fastighet, Storgatan 24, i vilken sedan dess apoteket haft sina lokaler. Uttrycket "skedar skapelsen i härden" är ett direkt lån från Tegner, skeda: på kemisk väg åtskilja ämnena i en je gering. Om Carl Engström har redan berättats. I samband med södra stambanans framdragande upprättades en poststation i Eslöv. Den upphöjdes 1865 till postexpedition, vars förste föreståndare blev Carl Christian Håkansson, tidigare telegrafassistent i Malmö. Av sin lön skulle han själv bestrida hyreskostnaden för postlokalerna. Därför inrymdes postexpeditionen i Håkanssons eget hus, den fastighet vid Storgatan, där sedermera först dr Nils Kulneff och därefter dr Knut Bynke under många år haft läkarpraktik förändrades postexpeditionen till postkontor, och Håkansson blev Eslövs förste postmästare. Han deltog livligt i det unga samhällets kommunala angelägenheter. Jämte dr Walter Ström var han initiativtagare till Eslövs sparbank. Han dog * 23

25 Den tidens köpmän har man bittert klandrat Och deras plats är öde och förglömd. Till många bodar har vi sedan vandrat Och strängt är Siemers köpmansskola dömd. Naturen växlar - köpmanssnillet träder I vexladt skick för skilda tider fram, Hofvander, Nilsson, Lundblad och - jag beder - Nils Johnson, som i stenkol gör och bräder Men ett dess väsen är. Väl den, som det förnam. Om Siemers köpmansskola är ingenting känt. Kyrkoböckerna omnämner en trädgårdsmästare Carl Ludvig Siemers, som med familj inflyttade till Eslöv Det kan tänkas, men det är endast en gissning, att han startat en av den tidens ofta förekommande lokala bokhålleriskolor, som drevs under enkla förhållanden och många gånger säkerligen ej gjorde skäl för något högre vitsord. De övriga namnen äro desto mer välkända. I en artikelserie om "Det Eslöf som gått" berättar J. E. A. B-dt (Bolmstedt) i Skåningen Eslöfs tidning år 1904 om stationssamhällets affärsliv och nämner bl. a., att Carl Hofvander och C. J. Nilsson i missionshuset innehade större diverseaffärer. Bomullsgarn och vetemjöl kunde köpas hos Fredrik Lundblad. Nils Johnson övertog 1868 en liten trävaruhandel, som så småningom blev den kända firman N. Johnson & C:o. Hans namn är nära förbundet med den frikyrkliga verksamheten i Eslöv. Den till en början blygsamma rörelsen inrymdes i en obetydlig, sedan många år tillbaka riven byggnad strax söder om det vid korsningen av Östergatan och Kvarngatan sedermera uppförda kontorshuset. På andra sidan Kvarngatan hade konsul Peter Olsson från Hälsingborg några år tidigare byggt ett par magasin och upprättat en filial för handel med spannmål, en länk i en omfattande affärskedja. I samband härmed började konsul Olsson lik-

26 som på andra håll en andlig verksamhet i nära anslutning till den som bedrevs av Evangeliska fosterlandsstiftelsen. I brist på annan lokal hölls andaktsstunder i ett av spannmålsmagasinen. Från början var dessa sammankomster nog endast avsedda för de anställda, men efter hand blev även utomstående intresserade och fick tillträde. Redan 1867 började man tänka på att bygga ett missionshus. Ett sådant kom också till stånd efter många svårigheter. Det var konsul Olsson, som till sist fick stå för kostnaderna. Missionshuset låg utmed norra sidan av Östergatan omedelbart öster om den dåtida viadukten. Det revs i samband med utvidgningen av spårområdet I slutet av 1870-talet uppdelades den frikyrkliga rörelsen i två meningsriktningar, av vilka den ena kvarstod inom Evangeliska fostedandsstiftelsen och den andra bildade Svenska missionsförbundet. I ledningen för missionsförbundets verksamhet i Eslöv, Betelkyrkan, kom Nils Johnson att spela en framträdande roll. Eslöv hörde ju till Västra SalJerups församling, och det gamla medeltidstemplet var fortfarande den kyrkliga medelpunkten. Det var trångt om platsen i den lilla kyrkan, särskilt på högtidsdagarna och de söndagar, då man gick till nattvarden. En söndag i juli månad 1859 hade man 317 nattvardsgäster. En sommarsöndag tio år senare gick 448 personer till nattvarden, och en septembersöndag 1872 uppgick antalet nattvardsgäster i Västra Sallerup till 565. (Allan Arvastson: Västra Sallerup och Eslöv under åtta sekler. Svenska stadsmonografier 1952). Man började tala om att bygga en ny kyrka. * Och här, där vinet gjuts i rika vågor, På vårt hotell som midt i byen är, Hvad skämtsamt lif inunder lampskenslågor, H vad ädelt sällskap på vårt öde skär. Ett folk, hvars toner ligga midt emellan, 25

27 Hvad Lund har lärt, hvad Sallerup landtligt har, Ett misskändt folk som kom i samquäm sällan Går hit till båln och speglar sig i källan Och häpnade att se, hur högt, hur stort det var. Det är Järnvägshotellet som åsyftas. Chr. E. Nilsson drev själv hotellrörelsen under de första åren. Han hade en mycket duktig fru, som skötte det, berättar en sagesman överlät han hotellet till en källarmästare Johnsson. Trots tillkomsten av Nilssons hotell året därpå klagade man över att det var svårt att skaffa rum till de många resande, som önskade övernatta. Bristen på samlingslokaler gjorde, att man träffades på hotellen i många olika sammanhang. Betecknande är, att köpingens kommunalstämma vid ett av sina första sammanträden beslöt, att "kungörelser om kommunalstämmors hållande i Eslöf skulle, jämte det författningsenliga offentliggörandet i V. Sallerups kyrka, även bringas till allmännare kännedom genom annonsering i tidningen Framåt och anslag å en svart tavla, anbragt å Järnvägshotellets överbyggda veranda." Vid stadsbildningen 1911 ändrades hotellets namn till stadshotellet. * Men vad är vinets svall i silfvervågor Och all cigarrdoft uti värdshusluft, Den ädla smaken har ock andra frågor Och skönhet vill den, men likväl förnuft. Sen Ohlssons snille drog de stora dragen Till mejeriet, aldrig. förutsedt Wår ost, vårt smör det flyger nu för dagen Kring land och rike och en hvar betagen Uppspringer undrande att han ej förr det sett. Här når skildringen verkligen sin höjdpunkt. - Frans Alexander Ohlsson föddes i Varberg 1835 och dog i Stock-

28 holm Han var en av Eslövs första köpmiin. lh(i6 startade han en diversehandel, som han efter några år överlämnade till sin medarbetare S. Svensson, också han från Varberg. Efter denne övertog C. Aug. Ask rörelsen. Fr. A. Ohlsson var den drivande kraften vid tillkomsten av två betydelsefulla företag: Eslövs mejeri och Eslövs tegelbruk. Han var med om att stifta Eslövs sparbank och tjänstgjorde som verkställande styresman i banken Livligt intresserad av allmänna angelägenheter deltog Ohlsson flitigt i det kommunala arbetet. Han tillhörde köpingens kommunalfullmäktigeförsamling från 1876 t. o. m och var ordförande f rån Herr Tengberg, som af skönhet och behagen Oss än en ren och himmelsk urbild är, Sen Herr Apthekarn stått fram i dagen H vad ha vi andra till att göra mer? Fyrverkerier spraka ur hans händer, Thalias port han för oss öppnat har. Ack för mitt sinne, hvart jag också länder, Den qvällens akrobatgrupp återvänder Den graciösaste jag sett i mina dar. * I den förut citerade artikelserien "Det Eslöf som gått" omnämnes, att Eslövs apotek annonserade om mineralvatten och på samma ställe uppköpte Alexis Tengberg, "herr apthekarn", antikviteter av sten och metall. Efter apotekare Abelins frånfälle förestods apoteket av denne Tengberg, till dess ny innehavare utsetts. Tengberg var tydligen också samhällets nöjespappa. Det var annars mest vid marknaderna som det kommersialiserade nöjeslivet florerade. I vardagslag gick det lugnt och stilla till. Sommartid tog sig ungdomen en sväng till tonerna av en fiol eller dragharmonika vid något skogsbryn eller i ett vägkors. Eliinge var

29 en omtyckt dansplats. Vintertid var nöjestillfällena färre. Man fick i allmänhet nöja sig med de tillställningar, som anordnades i samband med firandet av jul och nyår. Man samlades för att man tyckte, att det var roligt och utan några mera omfattande förberedelser. I samband med stationssamhällets utveckling märks emellertid de första ansatserna till ett mera affärsbetonat nöjesliv. Den tidigare omtalade Otterstedtska salonen kan anföras som exempel. Och Alexis Tengberg verkade på sitt håll. I gode herrar, Ädle Eslöfsfäder. Jag lägger kranser för Er fot i dag. En eller annan bland oss alla träder Måhända snart ur detta glada lag. Derföre medan vi än sitta samman Med endast glada minnen för vår syn, Så låt oss tömma uti fröjd och gamman En skål för Eslöf, och op allesamman Och flickan med, ja, skål för hela byn. * L. L. En annan skildring av förhållandena på den tiden förtjänar att återgivas. Den har som upphovsman den kände författaren Oscar Sturzen-Becker, signaturen Orvar Odd. I första numret av Helsingborgstidningen, som utkom den 7 november 1867, berättar denne om en resa mellan Hälsingborg och Malmö. Man närmar sig Eslöv. Författaren är inbegripen i ett livligt samtal med en medpassagerare.... "Vi hade under denna konversation glömt att taga Marieholms station i närmare ögonsigte och vi hade till och med passerat Trolienäs vackra nya kyrka utan att skänka den någon särskild uppmärksamhet. Vi närmade oss Eslöf. Några minuter ännu och vi voro anlända till sistnämnda ort.. 28

30 Hela trakten kring Eslöf består av sanka marker, hvilka höst och vår stå till stor del under vatten; redan nu hade septemberregnen här förvandiat stora sträckor till ordentliga insjöar. Men ur detta moras har jernvägstrafiken framtrollat en skapelse, som allt mer och mer antager charakteren av en uppväxande stad. Eslöf har blivit en knutpunkt av den största betydelse, den vigtigaste på hela södra stambanan, emedan å ena sidan Landskrona-Hdsingborg-linjen, å den andra Ystads-banan här mynna ut i hufvudjernvägen från Malmö till Jönköping. Det har också på grund häraf blivit ett litet svenskt Maiines (belgisk järnvägsstad), spår och vexlår löpa här om hvarandra i alla direktioner, jernvägståg korsa hvarandra från olika håll morgon till qväll, ingen station i hela vårt land torde ha en så trägen sysselsättning, som denna, och det gäller för befälhavaren på platsen att "hålla tungan rätt i mun". För öfrigt består sig Eslöf redan med tvänne hoteller - jag tror äfven theater - samt är säte för en distriktsläkare och för ett ganska verksamt filialkontor av Ystads-banken. Köpmän hafva slagit sig här ner i mängd - man skall \ snart känna behofvet av en Börs, - och enskilda grosshandlares magasiner resa sig redan, hvart man kastar blicken, kolossala magasiner, närmast beräknade för de ofantliga spannmålsupplag, som här hopas från Småland och från hela det bördiga upplandet, mest för att efterhand per järnväg befordras vidare till Helsingborg och Landskrona för utskeppning till England. Eslöf! H vem kände Eslöf för blott tio år sedan? Men vi hålla med ångans tillhjälp på att "omgöra Sveriges charta". Orvar Odd" Den tidigare nämnda Renckska yllefabriken hade länge varit Eslövs enda industri av betydenhet. Men efter hand grundades en rad nya företag. Dr P. Håkansson anlade

31 sm ättiksfabrik. Från Vollsjö kom 1880 fabrikör C. P. Sahlin, ur vars färgeri och spinneri den Sahlinska konfektionsfabriken vuxit fram. Eslövs bryggeri uppfördes 1884 av Christian E. Nilsson. AB Akermans gjuteri och mekaniska verkstad bildades 1890, och 1892 grundades Eslövs skofabrik. Eslövs ställning som en viktig järnvägsknut befästes ytterligare genom att nya trafikleder kom till blev bandelen Eslöv-Hörby färdigbyggd och året därpå järnvägen till Röstånga. Därigenom erhölls förbindelse med Kristianstad resp. Klippan. I samband härmed företogs en omfattande utvidgning av spårsystemet Ett större godsmagasin med expeditionslokaler uppfördes, och stationshuset byggdes till. Eslöv kunde med rätta göra skäl för benämningen Skånes hjärta..

32 Eslövs museums skriftserie: l. Sallius, J.: När järnvägen kom till byn. 2. Ek, Sven B.: Tre svartkonstböcker. 3. Ek, Sven B.: Stadens födelse. 4. Tveiten, Hallvard: Karaby Jens och hans visor.