Anvisning för aktionsberedskap

Transkript

1 I NRIKESMINISTERIET RÄDDNINGSAVDELNINGEN P UBLIKATIONER SERIE A Anvisning för aktionsberedskap 1 Avsikt med anvisningen Definitioner Bedömning av hot Bestämmande av riskområden Riskobjekt Bestämmande av riskklasser utgående från inträffade olyckor Räddningsverksamhetens formationer Förstärkningar som behövs inom räddningsverksamhet Ledning av räddningsverksamhet Alarmering av räddningsverksamhetens formationer Brandkårens aktionsberedskapstid Rapportering... 5 Promemoria 1 Allmänt Definitioner Bedömning av hot Bestämmande av riskområden Bestämmande av riskobjekt Bestämmande av riskklasser på basis av inträffade olyckor Räddningsverksamhetens formationer Förstärkningar som behövs inom räddningsverksamhet Ledning av räddningsverksamhet Alarmering av räddningsverksamhetens formationer Brandkårens aktionsberedskapstid Rapportering A:71

2 Inrikesministeriet Räddningsavdelningen Dnro SM /Tu-35 Datum för utfärdande Giltighetstid tillsvidare ANVISNING FÖR AKTIONSBEREDSKAP Inrikesministeriet godkänner anvisningen om aktionsberedskap för ibruktagning. Räddningsöverdirektör Pentti Partanen Projektchef Taito Vainio 3

3 ANVISNING FÖR AKTIONSBEREDSKAP 1 AVSIKT MED ANVISNINGEN Enligt 12 2 mom. räddningslagen (468/2003) skall räddningsväsendet planeras och förverkligas så att förebyggandet av olyckor har ordnats och att åtgärder som behövs vid olycks- och risksituationer kan utföras utan dröjsmål och effektivt. Enligt 1 1 mom. 2 punkten räddningslagen avses med räddningsverksamhet åtgärder som utförs brådskande för att skydda och rädda människor, egendom och miljö, begränsa skador och lindra följderna då en olycka inträffar eller hotar. I denna anvisning ges allmänna principer för ordnandet av aktionsberedskap. 2 DEFINITIONER En riskruta är ett hjälpmedel vid planering och som består av ett område som är 250 m x 250 m stort. Statistikcentralen har för räddningsväsendet tagit fram det s.k. hila-materialet där hela landet är indelat i 250 x 250 meter stora rutor. En riskklass för en riskruta uppstår då gränsvärdet för invånartal eller våningsyta som nämnts nedan i anvisningen uppfylls. För vägtrafikens vidkommande undersöks sannolikheten för olyckor per år inom en vägsträcka som är en kilometer lång. Vägsträckans riskklass bestäms på basis av de gränsvärden som nämnts nedan. Ett riskområde uppstår då minst tio riskrutor som hör till samma eller till en ännu högre riskklass berör varandra. För vägars vidkommande bildas ett riskområde direkt på basis av riskklassen för en vägsträcka som är en kilometer lång. Ett riskobjekt är ett speciellt objekt där hanteringen av risken för olyckor förutsätter speciella åtgärder. En brandkårs aktionsberedskapstid börjar då en räddningsenhet som skall alarmeras för ett uppdrag får alarm från nödcentralen och slutar då räddningsenheten är framme vid olycksplatsen. 3 BEDÖMNING AV HOT Resurserna för räddningsverksamhet måste dimensioneras så att man med dem klarar av att agera effektivt och säkert vid sådana olyckor som på basis av bedömda hot är sannolika. Det är nödvändigt att hotbedömningen görs minst 42

4 en gång per fullmäktigeperiod eller då det sker betydande förändringar i förhållandena eller verksamhetsomgivningen för räddningsverksamhetens vidkommande. I samband med bedömningen av hot bestäms riskområden och identifieras speciella riskobjekt. 3.1 Bestämmande av riskområden Riskklassen för riskrutor bestäms på basis av invånartal och våningsytor. Ett riskområde uppstår då minst tio riskrutor som hör till samma eller till en ännu högre riskklass har samband med varandra. Riskområdet bildas härvid enligt de yttre gränserna för de nämnda tio rutorna. Man måste särskilt överväga sådana områden där det inom ett enhetligt ca 2 kvadratkilometer stort område finns minst tio riskrutor som hör till samma eller till en högre riskklass vilka inte alla har beröring med varandra. För vägtrafikens vidkommande undersöks sannolikheten för olyckor per kilometer under ett år och riskområdet bestäms direkt på basis av detta. Till första riskklassen hör riskrutor inom vilka invånartalet eller våningsytorna uppfyller det nedan nämnda villkoret eller det nämnda villkoret för sannolikheten för vägtrafikolyckor inom en kilometers sträcka: - invånartal n n > 250 eller - våningsyta k k > m 2 eller - vägtrafikolyckor t t > 1 Till andra riskklassen hör riskrutor inom vilka invånartalet eller våningsytorna uppfyller det nedan nämnda villkoret eller det nämnda villkoret för sannolikheten för vägtrafikolyckor inom en kilometers sträcka: - invånartal n 60 < n 250 eller - våningsyta k m 2 < k m 2 eller - vägtrafikolyckor t 0,5 < t 1 Till tredje riskklassen hör riskrutor inom vilka invånartalet eller våningsytorna uppfyller det nedan nämnda villkoret eller det nämnda villkoret för sannolikheten för vägtrafikolyckor inom en kilometers sträcka: - invånartal n 10 n 60 eller - våningsyta k 250 m 2 k m 2 eller - vägtrafikolyckor t 0,1 t 0,5 Till fjärde riskklassen hör riskrutor som inte uppfyller villkoren för första, andra eller tredje riskklassen. 3.2 Riskobjekt Förutom bestämmandet av riskområden är det nödvändigt att identifiera sådana enskilda riskobjekt, händelser eller allmänna tillställningar för vilka det behövs speciella arrangemang. Vid bedömningen av riskobjekt bestäms olycksrisken som består av sannolikheten för olyckor och eventuella följdverkningar av en olycka. På basis av risken för olyckor planeras de åtgärder som krävs för att hantera en risk vilka beaktas i alarmeringsanvisningarna. Vid bedömningen av riskobjekt tillämpas de principer som har använts bl.a. i publikationen Uhat ja mahdollisuudet (Allinniemi 1994). 3.3 Bestämmande av riskklasser utgående från inträffade olyckor Klassen på en riskruta för räddningsväsendet kan bestämmas också på basis av inträffade olyckor om deras antal inom en viss riskruta statistiskt i hög grad kan påvisas inom en tillräckligt lång uppföljningsperiod. Till första riskklassen hör riskrutor inom vilka det har inträffat över 10 olyckor per år som har förutsatt brådskande verksamhet av brandkåren. Till den andra riskklassen hör riskrutor inom vilka det har skett flera olyckor per år som har förutsatt brådskande verksamhet av brandkåren, men inte över 10 per år. Till den tredje riskklassen hör riskrutor inom vilka det inträffat minst en olycka oftare än vart tredje år men inte flera olyckor per år som har förutsatt brådskande verksamhet av brandkåren. Till den fjärde riskklassen hör riskrutor inom vilka det har inträffat en olycka som har förutsatt brådskande verksamhet av brandkåren mera sällan än vart tredje år. 53

5 4 RÄDDNINGSVERKSAMHETENS FORMATIONER Räddningsverksamhetens formationer består av personal och utrustning. Räddningsverksamhetens formationer är: 1) Räddningsenhet, som består av en ledare, en förare samt minst ett och högst tre arbetspar. 2) Räddningspluton, som består av en chef/ledare, minst tre och högst fem räddningsenheter. 3) Räddningskompani, som består av en chef/ ledare, en stab som bistår räddningsverksamhetens ledare och minst tre och högst fem räddningsplutoner. I händelse av stora olyckor måste man planera alarmering av större resurser än ett kompani och de ledningsarrangemang som dessa kräver. 5 FÖRSTÄRKNINGAR SOM BEHÖVS INOM RÄDDNINGSVERKSAMHET Enligt olyckstyperna kan det vara nödvändigt att förstärka de ovan nämnda formationerna. Förstärkningarna av räddningsverksamheten planeras på basis av riskerna. Förstärkningar är till exempel: 1) tillförsel av extra vatten och andra släckmedel så att en effektiv släckningsverksamhet är möjlig, 2) en stegbil eller hävare eller annan ändamålsenlig utrustning som gör det möjligt att rädda från höga höjder, 3) kemikaliebekämpningsutrustning i händelse av större kemikalieolyckor. 6 LEDNING AV RÄDDNINGSVERKSAMHET Alla formationer skall ha en ledare. Den allmänna principen är att varje formationsledare bör vara utbildad så att han vid behov kan leda följande större formation som förutsätter en ny ledningsnivå. Ledaren för en räddningsenhet som består av frivillig personal eller personal i bitjänst skall ha minst enhetsledarutbildning. Som chef/ledare för en räddningspluton fungerar en befälstjänsteinnehavare i huvudtjänst. Om ledaren för en räddningspluton kommer fram till en olycksplats senare än formationen i övrigt måste den som är ledare på olycksplatsen vara beredd på att leda räddningsplutonen enligt de anvisningar som befälstjänsteinnehavaren ger per radio. Chefen/ledaren för ett räddningskompani skall vara en befälstjänsteinnehavare i huvudtjänst inom räddningsväsendet och som har tillräcklig ledningserfarenhet. Vid stora olyckor där det behövs minst två räddningskompanier leds räddningsverksamheten av den högsta räddningsmyndigheten inom räddningsområdet eller av en som han bestämt för uppgiften eller av en annan på förhand bestämd tjänsteinnehavare. Man skall bereda sig på att inrätta en stab som hjälp för ledningsverksamheten. I ledningsverksamhet deltar ofta också myndigheter från andra branscher samt frivilliga enheter. I dylika situationer är det nödvändigt att inrätta en ledningsgrupp som består av representanter för de ovan nämnda enheterna som hjälp åt räddningsverksamhetens ledare. 7 ALARMERING AV RÄDDNINGSVERKSAMHETENS FORMATIONER Räddningsformationerna alarmeras på basis av en alarmeringsanvisning som gjorts upp enligt 11 räddningslagen. I alla situationer måste räddningsverksamhetens ledare bedöma hur resurserna som nödcentralen alarmerat räcker till och vid behov ändra alarmeringsgraden. Till olyckor alarmeras minst en räddningsenhet med vars personal och utrustning man bör vara kapabel att svara mot minst följande olyckor eller olyckor av motsvarande storleksklass: 1) Eldsvådor som gäller högst en bostadslägenhet eller ett motsvarande objekt och 46

6 som inte omedelbart hotar att sprida sig till en annan brandcell. 2) Olyckor vid vilka högst två personer är skadade. Vid trafikolyckor måste man ha beredskap för att lösgöra fastklämda personer. 3) Begränsade kemikalieolyckor och oljeskador vilka inte omedelbart hotar att sprida sig och vid vilka ett kemikalie- eller oljeläckage kan täppas till eller begränsas med enkla medel. 4) Olyckor som inträffar inom vattenområden vid vilka man kan rädda utan dykutrustningar (ytbärgning). En räddningsenhets personal måste vara kapabel att ge olycksoffer nödförstahjälp som upprätthåller grundlivsfunktionerna. En räddningspluton alarmeras då man utgående från innehållet i nödanmälan eller objektets art kan anta att en räddningsenhet inte räcker till för att utföra uppdraget. Sådana är olyckor vid vilka flera människor är i fara eller som hotar betydande egendomsvärden. Ett räddningskompani alarmeras till situationer vid vilka en räddningspluton sannolikt inte räcker till. Ett räddningskompani alarmeras alltid då ett stort antal människor är i fara eller då en brand eller annan olycka på grund av objektets art eller nödanmälan konstateras ha spridit sig eller hotar att sprida sig i omfattande grad. Vid behov alarmeras sjuktransportenheter eller annan behövlig tilläggsutrustning och personal. 8 BRANDKÅRENS AKTIONSBEREDSKAPSTID Utförande av räddningsverksamhet effektivt förutsätter att en räddningsenhet når olycksobjekt riskområdesvis i regel på följande sätt: Inom första riskområdet inom sex minuter efter alarm. Grunden för planeringen är att man skall få en räddningspluton i sin helhet till platsen inom 20 minuter efter alarm. Inom andra riskområdet inom 10 minuter efter alarm. Grunden för planeringen är att man skall få en räddningspluton i sin helhet till platsen inom 30 minuter efter alarm. Inom tredje riskområdet inom 20 minuter efter alarm. Grunden för planeringen är att man skall få en räddningspluton i sin helhet till platsen inom 30 minuter efter alarm. Inom fjärde riskområdet kan aktionsberedskapstiden också vara längre än de ovan nämnda tiderna. 9 RAPPORTERING Korrekta rapporter ifylls om alla olyckor. Räddningsverksamhetens ledare svarar för att behövliga rapporter uppgörs omsorgsfullt. Man måste fästa särskild uppmärksamhet på att de uppgifter som räddningsväsendets olycksdatabas Pronto förutsätter införs ofördröjligen och riktigt. 57

7 PROMEMORIA 1 ALLMÄNT Räddningsväsendet består av förebyggande av eldsvådor och andra olyckor, räddningsverksamhet och befolkningsskydd. Räddningsväsendet skall ha tillräckliga och enligt riskerna inom ett område rätt dimensionerade resurser så att räddningsverksamhet kan utföras utan dröjsmål och effektivt i olycks- och risksituationer. Med räddningsverksamhet avses brådskande åtgärder som skall utföras då olyckor inträffar eller hotar. Brandkårerna kan också agera vid andra uppdrag som anses lämpliga för brandkårernas utrustning och personal under förutsättning att beredskapen för räddningsväsendets lagstadgade uppgifter inte äventyras. 2 DEFINITIONER Riskområden bestäms på kvantitativa grunder genom användning av ett rutsystem som statistikcentralen utvecklat för räddningsväsendet. Hela Finland har indelats i 250 x 250 meters rutor och för varje rutområde är det möjligt att erhålla uppgifter om antal invånare indelade i tre klasser (under 15-åringar, åringar och över 64-åringar) och uppgifter om våningsytor byggnadstypvis (A-N). Sannolikheten för vägtrafikolyckor erhålls på basis av vägverkets material i vilket har inkluderats alla olyckor som lett till personskador inom ett vägavsnitt under de senaste fem åren. Förutom bestämmandet av riskområden är det viktigt att identifiera riskobjekt, händelser eller allmänna tillställningar vilka i sig är enskilda objekt som är oberoende av ett riskområde och vid vilka det behövs säkerhetsarrangemang som avviker från det normala. På basis av riskområdena bestäms en brandkårs aktionsberedskapstid. Med aktionsberedskapstid kan man förstå många olika saker. I nedanstående tabell har olika begrepp för aktionsberedskapstid åskådliggjorts. Den totala aktionsberedskapstiden är betydelsefull då det gäller en person som behöver hjälp och räddningsverksamhetens effektivitet, men till detta hänför sig många sådana faktorer som räddningsväsendet inte direkt kan påverka. Tidpunkten för då en olycka inträffar eller den tid som åtgår innan den observeras kan i många fall inte preciseras. Å andra sidan är tidpunkten för då hjälpåtgärderna inleds ofta flertydig, med andra ord, påbörjas hjälpen då brandkårens enhet inleder sina egna förberedande åtgärder eller då ett olycksoffer börjar få konkret hjälp. På grund av dessa osäkerhetsfaktorer är det inte förnuftigt att använda den totala aktionsberedskapstiden som mätare på snabbheten i brandkårens verksamhet. En brandkår kan inte påverka nödcentralens aktionsberedskapstid. En nödcentral tar emot nödanmälningar och behandlar dem enligt sina egna verksamhetsprinciper. På basis av nödanmälan klarlägger nödcentralen slaget samt omfattningen av en olycka eller annan uppgift och alarmerar på basis av de uppgifter som man erhållit, samt enligt på förhand uppgjorda alarmeringsanvisningar, den hjälp som behövs till ett objekt. Nödcentralerna mäter sina egna aktionsberedskapstider men dessa inkluderas inte i brandkårernas aktionsberedskapstider. I denna anvisning uppställs mål för brandkårernas aktionsberedskapstider. Man kan tillförlitligt mäta en brandkårs aktionsberedskapstid och det ger en bra bild av snabbheten i brandkårens verksamhet och på den inverkar inte i väsentlig grad någon annan aktörs åtgärder. Räddningsverksamhetens aktionsberedskapstid består av summan av nödcentralens och brandkårens aktionsberedskapstider. Räddningsverksamhetens aktionsberedskapstid kan också mätas tämligen tillförlitligt. 3 BEDÖMNING AV HOT Med risker avses hot om förluster och misslyckande eller möjlighet till ofördelaktiga följder av någon händelse. Kvantitativt beskrivs en risk 86

8 Tabell 1: Schema över aktionsberedskapstidsbegrepp En olycka sker Anmälan Alarm Utryckning Ankomst Hjälpen inleds Total aktionsberedskapstid Anmälningstid Alarmeringstid Utryckningstid Körtid Klareringstid Nödcentralens aktionsberedskaptid Olyckan har observerats Nödanmälan emottagen En enhet alarmerad Enheten ryckt ut Enheten ankommit till olycksplatsen Brandkårens aktionsberedskapstid för det mesta som produkten av sannolikheten för en händelse och dess följder. En risk är större ju större sannolikheten är för att en olycka skall inträffa och följdverkningarna som en inträffad olycka medför. Sannolikheten för att olyckor skall inträffa är stor där det finns ett stort antal människor och byggnader, mycket trafik eller industriell verksamhet. Följdverkningarna av en eventuell olycka är i sin tur beroende av hur stort antal människor, mycket egendom eller miljö som är i fara då en olycka har inträffat. Olyckor medför betydande ekonomiska följdverkningar i form av avbrott i verksamheten. 3.1 Bestämmande av riskområden Avsikten med bestämmandet av riskområden är att indela ett räddningsområde i s.k. riskområden. Riskområdena definieras närmast på basis av sannolikheten för olyckor. Vid bedömningen används ett område som är 250 x 250 meter stort. En riskruta bildar en riskruta av en viss riskklass enligt de värden som nämns i anvisningen. För bildande av ett riskområde behövs minst tio riskrutor som hör till samma klass eller till en högre klass och som berör varandra. Då det inom ett enhetligt område finns minst tio riskrutor, som inte berör varandra, måste utformningen av ett riskområde övervägas särskilt. Med ett enhetligt område avses ett ca två kvadratkilometer stort område. Ett riskområde kan till sin form vara mycket varierande. Värdena för invånartäthet och våningsyta som använts i denna anvisning baserar sig på forskningsresultat som erhållits ur räddningsväsendets riksomfattande statistikmaterial. Forskningsresultaten baserar sig på undersökningar som gjorts om byggnadsbränder ( t.ex. VTT:s publikation; palokunnan saatavuuden merkityksestä rakennuksen paloriskitarkastelussa). Enligt undersökningarna har man kunnat påvisa att det råder ett påfallande samband mellan invånartäthet och byggnadsbränder samt våningsyta och byggnadsbränder. Förutom detta är det enligt undersökningarna inte några betydande skillnader mellan 97

9 olika byggnadstyper. Enligt dessa undersökningar kan risken för en byggnadsbrand beräknas enligt följande formler, av vilka vilken som helst kan användas som en faktor då man dimensionerar en brandkårs aktionsberedskap: y = 0,47x y = 6,55x y = antal eldsvådor per år x = invånarantal i tusental eller y = antal eldsvådor per år x = byggnaders samman räknade våningsytor i kva dratkilometer I anvisningen har använts bådadera varvid bostadsområden i likhet med industri- och lagerbyggnadsområden blir beaktade så heltäckande som möjligt. I ljuset av riksomfattande statistik kan man konstatera att det per byggnadsbrand i Finland inträffar ca ett niofaldigt antal andra händelser som årligen kräver brådskande brandkårsverksamhet. Värdena som används i anvisningen innebär i praktiken att det inom det första riskområdet inträffar flera eldsvådor per år och således årligen över tio händelser som förutsätter brådskande verksamhet av brandkårerna. Inom det andra riskområdet inträffar eldsvådor oftare än vart tredje år men dock inte flera per år. Händelser som förutsätter brådskande verksamhet av brandkårer inträffar flera per år inom det andra riskområdet men dock inte över tio per år. Inom det tredje riskområdet inträffar en eldsvåda oftare än en gång under 25 år men mera sällan än vart tredje år och händelser som förutsätter brådskande brandkårsverksamhet oftare än vart tredje år men inte flera årligen. Inom det fjärde riskområdet inträffar en eldsvåda mera sällan än en gång under 25 år och händelser som förutsätter brådskande verksamhet av en brandkår mera sällan än vart tredje år. För vägtrafikens vidkommande betraktas ett vägavsnitt som är en kilometer långt. Vägarna är indelade i sex väggrupper, varvid man har kunnat beakta en vägs bredd, belysning, antal filer och så vidare. Vägarna har indelats i följande väggrupper: motorvägar, motortrafikleder, vägar med två körbanor, tvåfiliga huvudvägar på landsbygden, övriga vägar på landsbygden och tvåfiliga vägar inom tätorter. Per väggrupp erhålls sannolikheten för olyckor direkt ur det riskanalysmaterial som räddningsväsendet använder. Materialet baserar sig på olycksstatistiker väggruppsvis under de senaste fem åren i relation till trafiktätheten inom en väggrupp. I olycksstatistiken har medtagits alla sådana olyckor vid vilka det har inträffat en personskada. Olyckor som leder till personskador är sådana som vanligen förutsätter brådskande verksamhet av en brandkår. 3.2 Bestämmande av riskobjekt Som riskobjekt bestäms sådana objekt som kräver mera omfattande arrangemang än normalt av räddningsväsendets personal och utrustning eller av ett objekts ägare eller innehavare. Riskobjekt är ofta betydande ekonomiskt och kulturhistoriskt eller beträffande personsäkerheten eller miljön. På basis av riskbedömningen beslutar räddningsmyndigheterna om arrangemangen som behövs för att förebygga olyckor och begränsa skador. Den främsta metoden i riskhanteringen bör vara att man höjer ett objekts egen skyddsnivå. 3.3 Bestämmande av riskklasser på basis av inträffade olyckor Olyckstätheten kan vara betydande oberoende av antalet invånare eller våningsytor. Om olyckor enligt statistiken inträffar i betydande antal inom samma område utgör det en viss riskklassruta liksom ett visst invånarantal eller en viss våningsyta vilka också är härledda ur olyckssannolikheter. Då rutorna bestäms utgående från inträffade olyckor beaktas endast sådana olyckor vid vilka behövs brådskande hjälp av brandkåren. Därför medräknas inte t.ex. automatalarm som förorsakats av människors felaktiga beteende eller undermålig service av en anläggning, eftersom vid dessa kommer brandkåren för att konstatera läget och utför egentligen inte heller räddningsuppgifter. 4 RÄDDNINGSVERKSAMHETENS FORMATIONER Organisationerna som sköter om räddningsverksamheten är till sin karaktär krisorganisatio- 810

10 ner. Förutsättningarna för en krisorganisations effektiva verksamhet är bl.a. klara ledningsförhållanden, hierarki, noggrant bestämda uppgifter för medlemmarna som deltar i räddningsverksamhet samt snabbhet och kontinuitet i verksamheten till dess ett olycksläge är förbi. Man måste också bereda sig för storolyckor och också för undantagsförhållanden. Inom räddningsverksamheten används för den skull på förhand bestämda formationer som har kapacitet för verksamhet på en viss nivå. Vid ledandet av formationer beaktas den s.k. övervakningskapaciteten som inom en krisorganisation innebär att antalet som direkt skall ledas kan vara högst fem. Räddningsenhet (ledare, förare, minst en och högst tre arbetspar) En räddningsenhet klarar minst av att göra ett s.k. första angrepp. Detta innebär att räddningsenheten har tillräckligt manskap och tillräcklig utrustning för att säkert och effektivt påbörja räddningsverksamheten. Efter det första angreppet måste man vid behov kunna fortsätta verksamheten. Om räddningsverksamheten inleds med en räddningsenhet som har styrkan 1+3 måste kompletteringen av den planeras så att räddningsverksamheten, t.ex. rökdykningsverksamhet, kan fortsätta oavbrutet då ett läge fortgår. Om det är uppenbart att en räddningsenhet som har styrkan 1+3 på egen hand klarar av en olycka behöver man inte alarmera den planerade kompletteringen. Med beaktande av övervakningskapaciteten kan en räddningsenhets största styrka bestå av en ledare, en förare och tre arbetspar. Ett arbetspar fungerar i de flesta fall tillsammans varvid man kan anse att det är en som skall ledas. Då är det fyra som skall ledas inom en räddningsenhet och det gör det ännu möjligt att dela ett arbetspar för olika uppgifter. Räddningspluton (chef/ledare, minst tre och högst fem räddningsenheter) Normalt alarmeras en räddningspluton från flera brandstationer. En räddningsplutons styrka kan å ena sidan variera på grund av ett olycksobjekt och å andra sidan beroende på varifrån de närmaste och mest ändamålsenliga räddningsenheterna kommer. Det är viktigt att alarmeringsanvisningarna uppgörs så att resurser på basis av dessa i tillräcklig utsträckning kan alarmeras vid olika situationer. Räddningskompani (chef/ledare och en stab som bistår honom samt minst tre och högst fem räddningsplutoner) Man bildar ett räddningskompani då det är fråga om ett så omfattande läge att antalet räddningsplutoner är minst tre och det behövs en ny ledningsnivå. Med beaktande av övervakningskapaciteten består ett räddningskompani av högst fem räddningsplutoner. Dessutom måste ledningsverksamheten planeras för sådana situationer då större resurser än ett räddningskompani är i användning inom räddningsverksamheten. Sådana situationer är mycket sällsynta varför verksamheten då det gäller bl.a. alarmering, ledning, och kommunikationer skall planeras omsorgsfullt och dess funktionsduglighet övas tillräckligt ofta. Ledandet av ett räddningskompani eller större resurser än det förutsätter att man inrättar en stab som bistår chefen. 5 FÖRSTÄRKNINGAR SOM BEHÖVS INOM RÄDDNINGSVERKSAMHET Formationerna som behövs inom räddningsverksamheten kan förstärkas med behövlig utrustning och behövligt manskap. Säkerställande av tillgången på släckmedel som nämns i anvisningen, en stegbil eller hävare eller annan ändamålsenlig utrustning som gör det möjligt att rädda från höga höjder samt kemikaliebekämpningsutrustning behövs inom alla områden. Effektiv släckningsverksamhet är inte möjlig om man inte har tillgång till släckmedel och inte heller effektiv räddningsverksamhet från höga höjder eller kemikaliebekämpning kan utföras utan ändamålsenlig utrustning. Också andra förstärkningar är nödvändiga och användningen av dem och alarmeringen skall planeras utgående från hotbedömningen. 11 9

11 6 LEDNING AV RÄDDNINGSVERKSAMHET Den allmänna principen då det gäller ledningen av räddningsverksamhet är att varje formationsledare också måste ha beredskap för att leda följande större formation som förutsätter en ny ledningsnivå. Till exempel måste ledaren för en räddningsenhet ha beredskap för att vid behov leda en räddningspluton osv. Då räddningsverksamhet pågår måste ledningsansvaret vara tydligt och klart. Räddningsverksamhetens ledare beslutar om användningen av befogenheter och ser till att verksamheten är effektiv. Ledaren måste hela tiden ha en klar uppfattning om läget i sin helhet. Vid räddningsverksamhet kan förhållandena ändras mycket snabbt och för den skull har ledningen stor betydelse i verksamheten. Ledaren för räddningsverksamheten måste också känna till planerna som uppgjorts för området och syftet med dem. I stället för en räddningsmyndighet kan en räddningsenhet ledas av en person som hör till en avtalsbrandkår eller är i bitjänst till dess en räddningsmyndighet övertar ledningen av verksamheten. Detta är motiverat för den skull att den största delen av brandkårerna i praktiken är avtalsbrandkårer och för inledandet av räddningsverksamheten är det nödvändigt genast då verksamheten påbörjas att enhetsledaren kan använda befogenheterna som en ledare för räddningsverksamhet har. En räddningsenhet kan vidta behövliga åtgärder också självständigt utan att det är nödvändigt att en räddningsmyndighet kommer till platsen. En räddningsmyndighet som hör till befälet måste alltid vara anträffbar och vid behov kunna komma till en olycksplats för att leda räddningsverksamheten. Ett effektivt ledande av en räddningspluton förutsätter att räddningsverksamhetens ledare har tillräcklig utbildning och erfarenhet. En befälstjänsteinnehavare i huvudtjänst inom räddningsväsendet anses vara en sådan. Man måste utgå ifrån att chefen för en räddningspluton skall kunna ta hand om ledningsansvaret samtidigt som räddningsplutonen kommer fram till olycksobjektet. Samma rekommendation lämpar sig också för sådana uppdrag då man alarmerat endast en räddningsenhet men då läget av någon orsak förutsätter att en räddningsplutonchef övertar ledningsansvaret. Om en befälstjänsteinnehavare i huvudtjänst inte kommer fram till ett olycksobjekt samtidigt som räddningsplutonen måste man se till att man åtminstone har radiokontakt med honom. I så fall bör den som leder verksamheten ha sådan utbildning att han kan leda räddningsplutonen i det första skedet enligt de anvisningar som en befälstjänsteinnehavare ger per radio. Chefen för ett räddningskompani måste minst ha utbildning på samma nivå som chefen för en räddningspluton. Ledandet av ett räddningskompani är vanligtvis så komplicerat att det dessutom kräver god ledningserfarenhet av räddningsverksamhet. Ett räddningskompani behöver också en stab som bistår chefen. Inrättandet av staben och verksamheten bör planeras på förhand. Ledandet av räddningsverksamhet inriktas främst på ledandet av en räddningsenhet eller - pluton. Situationer då det gäller att leda ett räddningskompani eller ännu större resurser förekommer så sällan att ledningsrutinen som behövs inte kan fås på basis av erfarenhet från verkliga situationer. För den skull är det nödvändigt att ledningen av ett räddningskompani övas tillräckligt ofta. I räddningsverksamheten deltar också ofta myndigheter från flera andra branscher. Då är det ofta nödvändigt att bilda en ledningsgrupp för att bistå räddningsverksamhetens ledare. Det är nödvändigt att omsorgsfullt planera principerna för uppställandet av ledningsgruppen och dess verksamhet. Det är skäl att öva ledningsgruppsarbetet regelbundet. 7 ALARMERING AV RÄDDNINGSVERKSAMHETENS FORMATIONER Räddningsverksamhetens formationer alarmeras enligt alarmeringsanvisningen. Alarmeringen av formationer skall alltid prioriteras och till ett läge måste alltid alarmeras de närmaste ändamålsenli

12 ga räddningsenheterna. Räddningsverksamheten inleds med minst en räddningsenhet vars komplettering till en större formation sker enligt alarmeringsanvisningen eller anvisningar som räddningsverksamhetens ledare ger. Med personalen som deltar i räddningsverksamheten och den tillgängliga utrustningen måste man ha kapacitet att klara av de uppgifter som bestämts enligt riskerna. Personalen som skall delta i räddningsverksamhet skall utbildas och utrustas så att den minst klarar av släcknings- och räddningsarbete, rökdykning, kemikaliedykning, ytbärgning, bekämpande av oljeskador och vid trafikolyckor har kapacitet att lösgöra offer som hamnat i kläm. Till räddningsverksamheten hör också att ge nödförstahjälp som upprätthåller grundlivsfunktionerna. Räddningsenhet En räddningsenhet alarmeras till situationer då inte flera människor är i fara eller stora egendomsvärden är hotade och då en olycka inte hotar att sprida sig och beträffande vilka man på basis av nödanmälan kan bedöma att en räddningsenhet självständigt kan klara av. Räddningspluton Nödcentralen alarmerar en räddningspluton på basis av alarmeringsanvisningen eller innehållet i nödanmälan. En räddningspluton kan alarmeras om anmälan gäller följande eller med dem jämförbara objekt eller olyckssituationer: - en bostadsbyggnad med flera lägenheter - härbärgeringsrörelse - förplägnadsrörelse - utställnings- eller samlingslokal - butik - museum eller annat kulturhistoriskt värdefullt objekt - vård-, eller omsorgsinrättning och straffanstalt - undervisningsinrättning - industrianläggning - lagerbyggnad eller betydande djurstall - byggnadsarbetsplatser som gäller ovannämnda - järnvägsolycka - luftfartsolycka eller beredskapsläge (litet flygplan) - vägtrafikolycka där flera människor har skadats - olycka i vattendrag eller med båt där människor är i fara - vätske- eller gasläckage som sprider sig - allvarlig explosionsolycka och - andra motsvarande objekt eller olyckssituationer Räddningskompani Ett räddningskompani alarmeras vid situationer då det är möjligt att dessa kan utvecklas till en storolycka och vid vilka en räddningspluton på basis av riskanalysen troligtvis inte räcker till. Ett räddningskompani alarmeras alltid då ett stort antal människor är i fara eller då en brand eller annan olycka hotar att sprida sig i omfattande grad i följande eller med dem jämförbara objekt: - vård,- eller omsorgsinrättning och straffanstalt - härbärgerings- eller förplägnadsrörelse - nöjes- eller samlingslokal - utställningslokal eller museum - storbutik eller varuhus - storindustri - stor lagerbyggnad - stort lager samt uppbevarings- och hanteringsplats för farliga ämnen - luftfartsolycka eller beredskapsläge (passagerarflygplan) - passagerar- och fraktfartyg - järnvägsolycka (persontåg) - en hotande skogsbrand inom stora skogsområden och - andra motsvarande objekt och olyckor. 8 BRANDKÅRENS AKTIONSBEREDSKAPSTID Hur snabbt och vilken hjälp man får till en olycksplats är viktigt för hur man kommer att lyckas med räddningsverksamheten. Aktionsberedskapen som krävs vid räddningsverksamhet bestäms riskområdesvis. I brandkårens aktionsberedskapstider som bestämts riskområdesvis har man beaktat principerna för hur olyckor utvecklas och sammansättningen av brandkårens formationer så att en oavbruten verksamhet är möjlig

13 Vid dynamiska olyckor t.ex. vid eldsvådor ökar skadorna i takt med tiden. Snabbheten i brandkårens verksamhet inverkar på skadornas storlek vid alla olyckstyper men allra viktigast är snabbhet i verksamheten vid uppdrag som gäller eldsvådor och att rädda människor såsom vid trafikolyckor. För den skull är det särskilt förnuftigt att använda principerna för hur eldsvådor utvecklas och byggnadstekniska krav som hänför sig till byggnader som dimensionerande faktorer för brandkårens snabbhet. Man utgår ifrån att åtgärderna för att rädda sig ur ett brinnande utrymme i regel måste ske på eget initiativ före brandkårens ankomst. Då man undersökt eldsvådor har man kunnat lägga märke till att antändningsskedet omfattar 5-15 minuter beroende på förhållandena. Detta stöds av att skadornas omfattning också enligt statistiken ökar avsevärt efter 15 minuter efter alarm. Brandkårens verksamhet bör således inledas under 15 minuter, för att följdverkningarna skall kunna hållas så små som möjligt. Brandkårens aktionsberedskapstid riskområdesvis som används i anvisningen baserar sig på detta. Inom första (I) riskområdet är sannolikheten för olyckor stor. Inom ett sådant riskområde finns det byggnader i stort antal och människotätheten är stor, varvid också eventuella följdverkningar kan vara omfattande. Inom första (I) riskområdet finns också höghus- och radhusbebyggelse. Enligt byggbestämmelserna skall det i bostadsbyggnader mellan lägenheterna finnas en sektionering som håller mot brand minst 30 minuter. Inom första (I) riskområdet finns det dessutom byggnader i stort antal som hör till andra byggnadsklasser där eventuella följdverkningar i samband med olyckor är mycket stora. Om en brandkårs aktionsberedskapstid är sex minuter innebär detta i praktiken att effektiv räddningsverksamhet vid olyckor inom riskområde I med stor sannolikhet inleds under 15 minuter. Man måste beakta att en olycka inträffar i många fall 2-3 minuter innan brandkåren får alarm. Å andra sidan klarar brandkåren av att påbörja en aktiv räddningsverksamhet vid objektet först då räddningspersonalen blir klar med klareringarna och de förberedande åtgärderna. Vid eldsvådor som inträffar i omfattande eller höga objekt kan man som klareringstid räkna 3-4 minuter. Således påbörjar brandkåren i verkligheten en aktiv räddningsverksamhet inom minuter efter att en olycka har inträffat. Då en räddningspluton fås till objektet inom 20 minuter kan man utgå ifrån att en 30 minuters sektionering mellan bostadslägenheterna förhindrar att branden sprider sig och att man troligtvis klarar av att begränsa branden till en brandcell och på så sätt hålla skadorna begränsade. En dylik aktionsberedskapstid förutsätter att man räddar sig ur ett brinnande utrymme på eget initiativ. Inom riskområde II är sannolikheten för olyckor mindre. Inom ett dylikt område förekommer också ännu höghus- och radhusbebyggelse där det ovan nämnda sektioneringskravet på 30 minuter gäller. Då räddningsverksamheten kan påbörjas inom 10 minuter efter alarm, kan man ännu i många fall komma under 15 minuter, eftersom klareringstiderna vid objekt inom riskområde II vanligtvis är något kortare än vid objekt inom riskområde I. Man strävar efter att få en räddningspluton till platsen inom 30 minuter vilket garanterar att man med rimlig sannolikhet klarar av att hålla en brand inom en brandcells område och att räddningsverksamheten kan fortgå oavbrutet. Inom riskområde III finns det framför allt inte höghusbebyggelse i normala fall. Bebyggelsen och byggnadstätheten är sådana att en brand sannolikt inte sprider sig från en byggnad till en annan. I jämförelse med riskområde I och II är också sannolikheten för en olycka avsevärt mindre. Således kan man inom riskområde III godkänna att brandkårens aktionsberedskapstid är 20 minuter och en räddningsplutons aktionsberedskapstid 30 minuter. Inom riskområde III klarar man också i radhus av att begränsa en brand till en brandcells område med en dylik aktionsberedskapstid. Riskområde IV är glest bebott, vanligen med enfamiljs egnahemshus. Sannolikheten för en olyckor är så pass liten, liksom eventuella följdverkningar, så att ett bättre förhållande då det gäller kostnader och verkningsgrad kan uppnås med andra, t.ex. med förebyggande metoder

14 Dimensioneringen av en brandkårs aktionsberedskapstid baserar sig på hot som eldsvådor medför, eftersom vid dessa konkretiseras eventuella följdverkningar allra snabbast. Då man med de aktionsberedskapstider för en brandkår, som fastslagits i anvisningen, effektivt klarar av att svara mot de hot som eldsvådor medför, klarar man med dem också sannolikt i tid av att svara mot hot som andra olyckstyper medför. 9 RAPPORTERING En förbättring av kvaliteten på statistikföringen är en av räddningsväsendets mest centrala utmaningar. En omsorgsfull och noggrann rapportering av olyckor till olycksdatabasen Pronto är synnerligen viktig eftersom man på basis av statistikerna gör analyser om räddningsväsendets helhet och olika delområden. Avsikten är att använda dessa analyser som verktyg vid utvecklingen av räddningsväsendet och besluta om vad man skall koncentrera sig på inom räddningsväsendet. De personer som deltagit i räddningsverksamheten har en central roll vid uppgörandet av olycksrapporterna. Räddningsverksamhetens ledare svarar för räddningsverksamheten och därför är det naturligt att han också ansvarar för en omsorgsfull olycksrapportering