Påföljdsbestämning i narkotikamål

Transkript

1 Påföljdsbestämning i narkotikamål Av justitierådet MARTIN BORGEKE 1 I uppsatsen redovisar författaren bakgrunden till den nu gällande lagstiftningen avseende narkotikabrott. Han beskriver också hur rättspraxis under åren fram till juni 2011 utvecklades i takt med de olika lagändringar som har genomförts och genom initiativ från olika aktörer. Särskilt vikt läggs i uppsatsen vid den praxisförändring som har ägt rum med början i rättsfallet NJA 2011 s Avslutningsvis redovisar författaren vilka slutsatser man enligt honom kan dra av HD:s avgöranden från senare tid avseende påföljdsbestämningen i narkotikamål. 1 Bakgrund 1.1 Framväxten av 1968 års narkotikastrafflag Före år 1968 fanns ansvarsbestämmelser angående olovlig hantering av narkotiska preparat i 13 i 1962 års narkotikaförordning. Straffet för brott mot förordningen var fängelse (vilket innebar att fängelse i lägst en månad och högst två år kunde dömas ut för ett brott 2 ) eller, om brottet var ringa, dagsböter 3. Genom 1968 års narkotikastrafflag höjdes maximistraffet för brott av detta slag till fängelse fyra år. Dessutom utvidgades området för kriminaliseringen på så sätt att även försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott blev straffbelagt. Bakgrunden till 1968 års narkotikastrafflag var att det olagliga bruket av narkotiska preparat hade ökat. Det bör emellertid nämnas att samtidigt hade den legala förskrivningen av flera narkotikasorter 1 Flera personer har biträtt mig i arbetet med denna uppsats. Så har chefsrådmannen Stefan Reimer medverkat vid beskrivningen av mötet i Helsingborg år 2002 och av det skeende som ledde fram till de tabeller som inarbetades i Studier rörande påföljdspraxis m.m., tredje upplagan, Han har också medverkat vid utformningen av avsnittet om Drogpraxisgruppen samt deltagit i en diskussion kring vilka slutsatser som man kan dra av HD:s avgöranden åren 2011 och Andra som har lämnat viktiga bidrag till artikeln är hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, f.d. hovrättslagmannen Per Eriksson, lagmannen Mari Heidenborg, f.d. chefsrådmannen Tomas Krüeger, professorerna Petter Asp och Magnus Ulväng, vice överåklagaren Astrid Eklund, hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth och rådmannen Catharina Månsson. Hovrättsfiskalen Robert Scherman har hjälpt mig med de till uppsatsen bifogade tabellerna (bilagorna 2 och 3). Jag tackar alla som har biträtt mig för gjorda insatser. Ämnet för denna uppsats har under senare tid tilldragit sig berättigad uppmärksamhet i rättslitteraturen. Förutom till i texten angivna framställningar kan hänvisas bl.a. till Malin Sjöstrand, Narkotikapraxis i riktning mot en normalisering av den straffrättsliga bedömningen i narkotikamål i JT s. 175 och Per Ole Träskman, Narkotikastraffrätten, Enligt Ivar Strahl (se Brotten och brottspåföljderna En orientering [1952] s. 168) ådömdes i vart fall i början av 1950-talet fängelse i allmänhet på tre månader eller kortare tid och sällan på längre tid än sex månader. 3 Efter införandet av BrB blev det inte möjligt att döma till strängare straff än fängelse ett år; se 4 BrP.

2 2 Martin Borgeke SvJT 2013 minskat kraftigt under första delen av 1960-talet. Detta gällde t.ex. morfin och ersättningsmedel för morfin, där det hade skett en nedgång med 60 procent. En ännu starkare reducering kunde noteras avseende förskrivning av centralstimulerande medel, beträffande vilka minskningen var 85 procent. Vad som särskilt oroade var den ökning av läkemedels- och narkotikamissbruket som hade skett bland ungdomar. Även om ungdomarnas missbruk fortfarande på 1960-talet generellt sett var jämförelsevis begränsat, utgjorde det ett allvarligt problem inom vissa grupper. Omfattningen av missbruket var dock i mångt och mycket okänd. Från politiskt håll ansågs det uppenbart att det tilltagande narkotikamissbruket måste bekämpas med all kraft. Man tänkte gå fram längs olika vägar. Ett viktigt sätt att motverka en negativ utveckling ansågs vara att satsa på vård och behandling. I denna del framhöll man att den första uppgiften borde vara att spåra upp narkotikamissbrukaren, bringa honom till sjukdomsinsikt och försöka förmå honom att frivilligt genomgå behandling i öppen vård eller på sjukhus. Efter avgiftning och avvänjning från missbruket genom medicinsk behandling bl.a. psykoterapi i grupp och individuellt borde följa fortsatt behandling i öppen eller sluten form. Man tänkte sig att det var viktigt att vårdpersonalen hela tiden hade kontakt med patienten och följde utvecklingen. Detta ansågs speciellt betydelsefullt under den känsliga period som inträder för narkotikamissbrukaren när han efter den skyddade tillvaron på en sluten institution skall försöka anpassa sig på nytt i samhället (se prop. 1968:7, s. 63 f.). Då skulle missbrukaren få hjälp med arbete och bostad samtidigt som möjligheter skulle ges till fortsatt terapi i form av samtal med läkare, psykolog eller kurator. En sådan behandling kombinerad med arbete eller utbildning ansågs kunna bli avgörande när det gällde att hindra ett återfall. Den andra vägen bestod i en vidgning av möjligheterna att bekämpa den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel (a. prop. s. 106 f.). Det ansågs särskilt angeläget att motverka den illegala handeln med narkotika. Framför allt borde man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga former distribuerade narkotika. Den illegala narkotikahandeln ansågs vara ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och man hade bilden av att den bedrevs av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och personal. Kunde man effektivt komma åt de illegala distributionsleden trodde man att mycket kunde vara vunnet i kampen mot missbruket. Det som man satsade på i det sistnämnda hänseendet var bl.a. straffskärpningar men, som har framgått av det föregående, också kriminalisering av vissa dittills straffria handlingar. Man kände emellertid en viss kluvenhet inför frågan, om straffskärpningar var ett

3 SvJT 2013 Påföljdsbestämning i narkotikamål 3 lämpligt medel. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att BrB vid denna tidpunkt hade varit i kraft i bara några år och att den grundläggande tanken i BrB kan sägas ha varit att man skulle ersätta straff med vård och behandling. Det var därför naturligt att man i propositionen (a. prop. s. 107 f.) framhöll att domstolarna vid bestämmandet av påföljd för narkotikabrottslighet hade möjlighet att beakta hela det komplex av fakta som föreligger till bedömande. Hit hörde enligt lagstiftaren brottets samhällsfarlighet, omständigheterna vid och kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet och gärningsmannens personliga förhållanden m.m. I sammanhanget framhölls att lämplig vård i vissa fall kunde anordnas utan lagföring inför domstol. Det uttalades också att det beträffande narkotikamissbrukare i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett gällde vid andra former av brottslighet torde vara befogat att utnyttja de särskilda hjälp- och vårdåtgärder som stod till buds. Syftet med samhällets insatser skulle i första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt var det när det gällde det unga klientelet. I linje med denna inställning var eget bruk av narkotika inte straffbelagt. Som argument för den kraftigt förhöjda straffskalan maximistraffet höjdes till fängelse fyra år anförde departementschefen i propositionen (prop. 1968:7, s. 111) att, även om det inte fanns anledning att överdriva betydelsen av straffskärpningar, narkotikafrågan var så allvarlig att inget medel borde lämnas oprövat i kampen mot narkotikamissbruket. Dessutom intog narkotikabrottsligheten enligt departementschefen i viss mån en särställning därigenom att den kategori kriminella som sysslade med narkotikasmuggling och illegal överlåtelse av narkotika kallt vägde vinstmöjligheterna mot den påföljd som risktagandet kunde medföra. Den starka lockelse som de betydande vinstmöjligheterna i den illegala narkotikahanteringen erbjöd talade enligt honom också för att möjligheter borde finnas att döma ut stränga straff. De brott som det här rörde sig om var nämligen, fortfarande enligt departementschefen, i sina mest utstuderade och hänsynslösa former att anse som mycket samhällsfarliga om man tog i betraktande de skadeverkningar som de gav upphov till i synnerhet hos den unga generationen. I den nya lagen blev straffskalan för normalgraden av narkotikabrott böter eller fängelse i högst två år. För narkotikaförseelse gällde endast böter. Straffskalan för grovt narkotikabrott blev fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om det rörde sig om grovt narkotikabrott skulle särskilt beaktas om brottet hade utgjort led i en verksamhet som hade bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars hade varit av särskilt farlig art.

4 4 Martin Borgeke SvJT Ändringarna av straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen Lagändringen år 1969 Straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen, och därmed bl.a. synen på narkotikabrottens abstrakta straffvärde, har efter lagens införande ändrats vid flera tillfällen. Den första ändringen ägde rum redan år Då blev straffskalan för grovt narkotikabrott fängelse i lägst ett och högst sex år (se prop. 1969:13). I propositionen underströk departementschefen att straffskärpningen var avsedd att bereda domstolarna ytterligare utrymme för utdömande av avsevärda straff för främst de som i stor skala för egen vinning utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Samtidigt borde enligt departementschefen gälla vad som hade uttalats i propositionen 1968:7 om att kontrollorganens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Lagändringen år 1972 Även nästa skärpning av straffskalan för narkotikabrott, som ägde rum år 1972, tog sikte på det grova brottet. Då höjdes maximistraffet från fängelse sex år till fängelse tio år. I propositionen (prop. 1972:67) hänvisade departementschefen till att narkotikahandeln, då som nu, i hög grad var internationaliserad och att straffskärpningar hade genomförts eller planerades i flera länder i Norden och i Västeuropa. I Finland hade maximistraffet höjts till tukthus i tio år och i Norge hade det lagts fram en proposition med förslag om en höjning av straffmaximum till fängelse tio år. I England var straffmaximum fängelse tio år, men det skulle inom kort höjas till fängelse fjorton år. Straffmaximum i Frankrike hade nyligen höjts till fängelse tjugo år. I Schweiz, där maximistraffet var fängelse fem år fanns det ett förslag om att höja straffmaximum till fängelse tjugo år. Departementschefen ansåg att det fanns starka skäl för att undvika stora skillnader i fråga om värderingen av narkotikabrott mellan Sverige och andra länder i vår närhet. Han tillade att det, enligt vad han hade inhämtat, inte var uteslutet att straffmaximum i Danmark, som då var fängelse sex år, skulle komma att ändras i samma riktning [som i de nyss angivna länderna]. 4 I propositionen (s. 28) uttalade departementschefen dock att han inte såg något behov av en allmän höjning av straffsatserna för narkotikabrott av olika grader och inte heller fann det önskvärt med en generell skärpning av domstolarnas praxis. Den föreslagna ändringen var avsedd att få effekt endast beträffande den farligaste brottslighet- 4 Frågan om den straffhöjningsspiral som uppstod berörs i Per Ole Träskman, Från varning till fängelse i fyratusentrehundraåttio dagar om kriminalisering och värdering av brott i Straff och rättfärdighet ny nordisk debatt, 1980.

5 SvJT 2013 Påföljdsbestämning i narkotikamål 5 en inom den kategori av förbrytelser som lagtekniskt hör hemma under rubriken grovt narkotikabrott. Liknande synpunkter framfördes av justitieutskottet (se JuU 1972:14) som bl.a. med anledning av en motion med yrkande om avslag på propositionen uttalade: Argumenteringen [-] i motionen [-] ger utskottet anledning att [-] understryka att den föreslagna skärpningen endast är avsedd att träffa den speciella grova brottslighet, präglad av förslagenhet och hänsynslöshet, som förövas av personer vilka i stor skala för egen vinnings skull utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel. Smålangarna som mer tillfälligtvis, ofta för att finansiera ett eget missbruk, tar befattning med narkotika berörs över huvud taget inte av propositionens förslag, även om deras brottslighet skulle rubriceras som grov. Den nya strafflatituden får i själva verket betydelse i ett mycket begränsat antal fall. Till belysning härav vill utskottet nämna att antalet personer som under tiden den 1 april 1969 den 30 juni 1971 dömdes till fängelse i minst två år för grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling enbart eller i förening med annat brott uppgick till 157. Med anledning av en motion med yrkande om högre minimistraff för grovt narkotikabrott uttalade utskottet att det för att undvika att lagstiftningen fick effekt för andra gärningar än de som tillhörde den avsedda kategorin förbrytelser var angeläget att nedre gränsen i straffskalan, dvs. ettårsgränsen, förblev oförändrad. Utskottet framhöll vidare att straffhöjningen självfallet inte fick uppfattas som att de kriminalpolitiska åtgärderna borde prioriteras i kampen mot narkotikan. Enligt utskottets mening var verksamma insatser på vårdsidan oundgängligen nödvändiga om narkotikaproblemet skulle kunna lösas; kriminalpolitiska åtgärder kunde endast i begränsad utsträckning bidra till detta. Lagändringen år 1981 Straffskalorna för narkotikabrottet fick sedan vara i fred fram till år Lagändringarna då innebar att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes till fängelse två år och maximistraffet för normalgraden av brottet till fängelse tre år. 5 Inledningsvis i propositionen (prop. 1980/81:76 s. 194 f.) konstaterade departementschefen att mycket stora insatser under senare år hade gjorts för att man skulle komma till rätta med narkotikaproblemet. Polisens resurser för spaning mot och utredning av narkotikabrott hade förstärkts kraftigt. Åklagarväsendets resurser på narkoti- 5 Observera här den relativt ringa överlappningen. Vid ett minimistraff på fängelse två år för den grova graden av ett brott brukar maximistraffet för normalgraden vara fängelse i fyra år. Någon särskild bäring på straffmätningen för narkotikabrott i förhållande till andra brott torde den mindre överlappningen inte ha. Den hängde närmast samman med en uppfattning som vid denna tid fick genomslag och som innebär att man bör undvika stora överlappningar med hänvisning till att den överlappande delen av straffskalan nästan aldrig används (och nästan aldrig heller bör användas).

6 6 Martin Borgeke SvJT 2013 kaområdet hade ökats. Och inom kriminalvården hade betydande ansträngningar lagts ned, bl.a. inom ramen för det s.k. Österåkerprojektet. Detta, som innefattade en frivillig drogfri behandlingskedja vid tre anstalter, hade pågått i två år och gett vad som beskrevs som goda resultat. Från hösten 1979 pågick också en försöksverksamhet med kontraktsvård vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala och vid två sjukhus i Stockholmsområdet. 6 Också inom tullen hade ansträngningar gjorts liksom på det internationella planet. I detta sammanhang nämndes särskilt de åtgärder som vidtogs i syfte att minska opiumodlingen. Stor vikt lades vid olika vårdinsatser och i propositionen (a. prop. s. 195 ff.) beskrivs utförligt vilka resurser som avsattes i detta avseende och vilka åtgärder som var vidtagna och som planerades. Även om betydande insatser alltså hade gjorts på skilda områden, tvingades departementschefen konstatera att narkotikamissbruket fortfarande var ett av våra stora sociala problem. I propositionen framhöll han att missbruket leder till många mänskliga tragedier och ligger till grund för en vitt förgrenad brottslighet. Enligt departementschefen var skadeverkningarna för missbrukarna själva, deras anhöriga och samhället utomordentligt omfattande. Mot denna bakgrund ansåg han att det var ytterst angeläget att överväga vilka ytterligare åtgärder som kunde vidtas i syfte att förbättra situationen. En åtgärd av detta slag blev en förändring av straffskalorna för narkotikabrott. Ett annat viktigt skäl för straffskaleändringarna var att det samtidigt gjordes förändringar i fråga om reglerna för villkorlig frigivning 7. Dessa förändringar ansågs förutsätta en anpassning av straffsatserna för grov narkotikabrottslighet till vad som gällde för annan jämförbar kriminalitet för att det skulle förhindras att en strafflindring blev följden för vissa kategorier narkotikabrottslingar. Lagändringarna innebar, vid sidan av höjningen av den lägre straffskalegränsen för grovt narkotikabrott och en höjning av maximistraffet för normalgraden av brottet, en ändring av kriterierna för bedömningen av om grovt brott ska anses föreligga. Ett huvudsyfte med ändringarna var att beteckningen grovt narkotikabrott och därmed den stränga straffskala som gäller för sådant brott skulle förbehållas de allvarligaste gärningarna. Som exempel pekades på verksamhet inom sådana internationella brottssyndikat där man kalkylerar med ett tänkbart straff närmast som en företagsekonomisk riskfaktor. Det framhölls att avsikten däremot inte var att åstadkomma längre straff- 6 Kontraktsvården infördes som en föreskrift vid skyddstillsyn först år 1987 (se prop. 1986/87:106). 7 Ändringen år 1981 av reglerna för villkorlig frigivning hade samband med avskaffandet av interneringspåföljden. Ändringen innebar att det gjordes en justering av de omständigheter som skulle beaktas vid beslut om villkorlig frigivning. Den obligatoriska halvtidsfrigivningen infördes först år 1983 (och avskaffades år 1993).

7 SvJT 2013 Påföljdsbestämning i narkotikamål 7 tider för t.ex. unga narkotikamissbrukare som överlåter eller medverkar till överlåtelse av narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbruk. I lagstiftningsärendet diskuterades om ett särskilt kriterium för grovt brott även fortsättningsvis skulle vara att brottet avsåg en särskilt stor mängd narkotika. I den promemoria som låg till grund för lagstiftningen Förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) m.m. (Ds Ju 1980:4) argumenterades det för att mängdkriteriet borde tonas ned vid bedömningen till förmån för vad som allmänt kan beskrivas som graden av hänsynslöshet i förfarandet. Enligt promemorian (s. 206 f. i propositionen) borde därvid lämpligen de då gällande kvantitativa begreppen i 3 narkotikastrafflagen i större omfattning och avsett särskilt stor mängd narkotika utgå. I stället borde föreskrivas att det vid bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt särskilt ska beaktas om brottet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits yrkesmässigt eller annars har varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Förslaget i promemorian till ändrade kriterier för grovt brott, som hade fått betydande kritik vid remissbehandlingen, godtogs inte fullt ut av lagstiftaren. Vad remissinstanserna särskilt hade vänt sig emot var borttagandet av det s.k. mängdkriteriet ( avsett särskilt stor mängd narkotika ). Detta behölls därför. Samtidigt betonades emellertid att graden av hänsynslöshet i gärningsmannens förfarande bör tillmätas förhållandevis större vikt vid bedömningen av om brottet ska anses grovt. Därmed avsågs sådana faktorer som att det aktuella preparatet är särskilt farligt eller att det rörde sig om systematiskt bedriven överlåtelse till skolelever eller annan ungdom eller till intagna på anstalter. Utgjorde gärningen ett led i en organiserad brottslighet, borde detta också beaktas i större utsträckning. Att gärningen hade varit av särskilt hänsynslös art borde därför uttryckligen nämnas bland de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet ska anses grovt. Avsikten var att hänsynslöshetsrekvisitet, i förening med höjningen av minimistraffet, skulle bidra till utvecklingen av en praxis, enligt vilken andra omständigheter än mängden narkotika skulle tillmätas större betydelse än tidigare vid bedömningen av vad som utgjorde grovt brott. Lagändringen år 1983 År 1983 gjordes relativt omfattande ändringar i narkotikastrafflagen. Det centrala momentet i 1983 års reform var en genomgripande översyn av lagens gärningsformer vilken främst syftade till att straffbelägga vissa förfaranden som inte föll under den tidigare brottsbeskrivningen. Den uppräkning av de olika straffbelagda förfarandena med narkotika som finns i 1 narkotikastrafflagen kom till då. En annan åtgärd som vidtogs var att man införde en särskild straffbestämmelse av-

8 8 Martin Borgeke SvJT 2013 seende vårdslöshet med narkotika med straffskalan böter eller fängelse högst ett år och med en särskild ansvarsfrihetsregel för ringa fall. (Se prop. 1982/83:141.) Någon ändring av straffskalorna för de olika graderna av narkotikabrott gjordes inte. Däremot fördes det en diskussion rörande frågan, om eget bruk av narkotika borde kriminaliseras. Man ansåg emellertid att olika skäl av betydande styrka talade emot en sådan kriminalisering. Bl.a. bedömde man att en straffbeläggning skulle kunna få konsekvenser för narkomanvården som var svåra att överblicka. En tanke i det sammanhanget var att det vid en kriminalisering finns en risk för att narkomaner skulle undvika att söka vård av rädsla för att de skulle utsättas för polisingripande. Lagändringen år 1985 År 1985 var det dags att höja minimistraffet för normalgraden av narkotikabrott från böter till allmänna fängelseminimum 14 dagar. Samtidigt infördes fängelse högst sex månader i straffskalan för ringa brott. Det ringa brottet döptes också om genom att beteckningen narkotikaförseelse togs bort. Eftersom denna beteckning inte ersattes med någon annan blev resultatet att även den lägsta graden av brottet kom att benämnas narkotikabrott. För de ringa fallen skulle emellertid gälla en lindrigare straffskala, som dock alltså var strängare än den som hade gällt för narkotikaförseelse genom att det, i vart fall formellt, gavs möjlighet att döma ut ett fängelsestraff. Fortfarande ansåg man att eget bruk av narkotika inte skulle vara straffbelagt. (Se prop. 1984/85:46.) Dock kan noteras att det i den allmänna debatten hade gjorts gällande att en kriminalisering också av eget bruk borde ske. Lagändringen år 1985 var en följd av Narkotikakommissionens 8 arbete. Kommissionen tillsattes år 1982 och hade som uppdrag att lämna förslag till åtgärder mot narkotikamissbruket. Förklaringen till att beteckningen narkotikaförseelse slopades var att det med hänsyn till narkotikabrottslighetens allvar framstod som föga adekvat att beteckna ens den lindrigaste graden av brottet som en förseelse. I och med att fängelse fördes in i straffskalan framstod det enligt propositionen (a. prop. s. 14) som än mer befogat att utmönstra uttrycket narkotikaförseelse. Förslaget att införa fängelse i straffskalan för det ringa brottet hade lagts fram av Narkotikakommissionen. Enligt kommissionen kunde därigenom vissa processuella tvångsmedel användas samtidigt som man, enligt kommissionen, uppnådde en bättre balans i förhållande till straffskalorna för vissa andra brott. 8 I kommissionen ingick länspolismästaren Hans Holmér, ordförande, samt förbundsordföranden Jan Nygren och justitierådet Staffan Vängby. Huvudsekreterare var Sten Heckscher.

9 SvJT 2013 Påföljdsbestämning i narkotikamål 9 Departementschefen ansåg för egen del att en ändring som innebar att fängelse fördes in i straffskalan för ringa brott i enstaka fall kunde vara en fördel vid påföljdsbestämningen för vissa särskilda brottsformer som avser små mängder men som ändå har ett relativt högt straffvärde, t.ex. gatulangning och befattning med narkotika i kriminalvårdsanstalt. Departementschefen kunde vidare tänka sig att det emellanåt kunde vara en fördel att öppna en möjlighet för domstolarna att döma till skyddstillsyn i exempelvis vissa kvalificerade återfallssituationer när enbart ringa brott har begåtts. Enligt hans mening kunde man i sammanhanget inte heller bortse från att enligt huvudregeln fängelse måste ingå i straffskalan för att polis och åklagare ska kunna använda vissa tvångsmedel, t.ex. husrannsakan. Han fann dock anledning att understryka att fängelsestraff bör användas utomordentligt sällan vid ringa brott. 9 Som har framgått togs också böter bort ur straffskalan för normalgraden av narkotikabrott. En motivering för denna åtgärd var att man ville undvika att skapa ett intryck av att samhället inte har en fast och konsekvent syn på den straffrättsliga behandlingen av den illegala narkotikahanteringen. De fall av normalgraden av narkotikabrott som tidigare hade föranlett endast böter tänkte man sig i fortsättningen borde bedömas som ringa brott. Avsikten med förslagen var alltså inte att åstadkomma en strängare straffmätning. Lagändringen år 1988 Den 1 juli 1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika. Frågan hade diskuterats vid flera tillfällen tidigare, men då hade man ansett att övervägande skäl talar emot ett straffbeläggande av det egna bruket. I propositionen (prop. 1987/88:71) diskuterades de olika skäl som borde inverka på bedömningen av kriminaliseringsfrågan. Ett argument som ansågs tala för att eget bruk borde vara straffbelagt var att ett straffbeläggande skulle visa att samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt narkotikabruk, vilket kunde ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion bland framför allt ungdomar. En fördel ansågs också vara att man genom en kriminalisering skulle undvika att de väsentliga inslagen i samhällets narkotikapolitik skymdes undan av åsiktssplittring i frågor av mer begränsad betydelse för det praktiska arbetet. Tanken var att om man kunde nå enighet i kriminaliseringsfrågan och avföra den som debattämne skulle utrymmet öka för en diskussion av det praktiska arbetet och andra mer centrala frågor på området. Till detta kom att det hos remissinstanserna fanns ett ganska brett stöd för en kriminalisering. Det skäl som talade emot kriminalisering av eget bruk var främst farhågorna för att en utvidgad kriminalisering skulle inverka negativt på narkotikamissbrukares ambitioner och ansträngningar att söka och 9 Det är inte svårt att från lagtekniska och teoretiska utgångspunkter rikta allvarlig kritik mot dessa resonemang.

10 10 Martin Borgeke SvJT 2013 underkasta sig vård för sitt missbruk. Det ansågs emellertid att det var möjligt att utforma den nya regleringen så att riskerna skulle undanröjas för att enskildas och myndigheternas vårdansträngningar motarbetades. Med hänsyn bl.a. till detta ansågs övervägande skäl tala för en ändring av den tidigare inställning som statsmakterna hade haft när det gällde kriminalisering av eget bruk av narkotika till förmån för en som gick ut på att narkotikastrafflagens tillämpningsområde borde utsträckas till all olovlig befattning med narkotika. Straffskalan för eget bruk av narkotika kom att innehålla endast böter. Huvudskälet för att inte låta den straffskala som i övrigt gällde för ringa brott böter eller fängelse högst sex månader avse även eget bruk var att det i debatten hade uttryckts en oro som gick ut på att det i så fall skulle ske en förskjutning av tyngdpunkten i det offentligas insatser mot missbruket från det socialrättsliga till det kriminalrättsliga fältet. Man befarade helt enkelt att en kriminalisering av eget bruk skulle användas i syfte att få till stånd frihetsberövanden och tvångsvård. Detta i sin tur skulle innebära i princip att all narkomanvård från samhällets sida skulle kunna ske under tvång och straffhot, något som skulle strida mot huvudregeln att frågor rörande missbruksvården bör behandlas inom den socialrättsliga lagstiftningen. I linje med detta föreskrevs att om en gärning som avsåg eget bruk hade uppdagats genom att gärningsmannen hade sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling skulle det inte dömas till ansvar. Lagändringen år 1993 År 1993 tog man bort den särskilda straffskalan för eget bruk. Dessutom upphävdes regeln som innebar ansvarsfrihet för den som sökte vård. I propositionen 1992/93:142 konstaterade departementschefen att det under årens lopp hade genomförts många ändringar av narkotikastrafflagen, men att flera av dessa hade gällt de allvarligaste formerna av narkotikabrottslighet. Hon menade emellertid att det också är av stor betydelse att reglerna om de mindre allvarliga brotten får en ändamålsenlig avgränsning och utformning. Tillämpningen även av det ringa brottet måste enligt henne präglas av fasthet och konsekvens. Bl.a. skulle ett synsätt av detta slag både ge möjligheter till ingripande som för den enskilde kan markera allvaret i situationen och öppna för ett övervägande av vilka former av hjälp och stöd som behövs. Ett mera konkret problem som ansågs vara förknippat med den särskilda straffskalan för eget bruk, som alltså innehöll endast böter, var att det inte var möjligt för de rättstillämpande myndigheterna att säkra bevisning med hjälp av tvångsmedel (i praktiken blodprov eller

11 SvJT 2013 Påföljdsbestämning i narkotikamål 11 urinprov). Ett annat problem ansågs vara att en sådan straffskala inte ger utrymme för vårdinriktade påföljder. 10 En annan fråga som togs upp i 1993 års lagstiftningsärende var gränsdragningen mellan ringa brott och normalgraden av brott. Från lagstiftarens sida ansågs att området för tillämpning av bestämmelsen om ringa brott hade blivit för vidsträckt. Det gjordes därför en förändring som innebar att det särskilt i paragrafen (2 ) angavs vilka omständigheter som skulle beaktas vid bedömningen av om ett narkotikabrott är ringa. Till denna ändring fogades motivuttalanden som innebar bl.a. att bestämmelsen om det ringa brottet skulle tillämpas i huvudsak vid gärningar som består i eget bruk eller i innehav för eget bruk. Har narkotika överlåtits eller innehafts i överlåtelsesyfte bör, enligt propositionen, tillämpning av det ringa brottet i princip vara utesluten. Undantag bör kunna göras endast för överlåtelser av mycket små mängder, motsvarande någon enstaka bit cannabisharts eller dylikt inom en sluten krets av missbrukare. I det sistnämnda hänseendet, dvs. när det gällde utrymmet för ringa brott, konstaterades det i propositionen att om brottet avsåg innehav för eget bruk föreföll rättspraxis tillämpa en yttersta gräns för när brottet kunde bedömas som ringa vid 80 gram cannabisharts eller 8 gram amfetamin. Departementschefen menade att dessa gränser snarast borde sänkas något. (Se prop. 1992/93:142 s. 16.) Att den särskilda ansvarsfrihetsregeln för vårdsökande narkomaner togs bort förutspåddes inte föranleda några problem. Bl.a. hänvisades till reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 RB och till reglerna i sekretesslagen. Lagändringen år 2000 De ändringar i lagtexten som genomfördes år 2000 hade samband med införandet av smugglingslagen och innebar inte några ändringar i sakligt hänseende (det rörde sig endast om en hänvisning till smugglingslagen). Lagändringen år 2006 År 2006 kompletterades narkotikastrafflagen med en särskild straffbestämmelse (3 a ) som tar sikte på olovlig befattning med narkotikaprekursorer. Även vissa följdändringar gjordes det året exempelvis i förverkandebestämmelserna. Straffskalorna för olovlig befattning med narkotikaprekursorer stämmer för den lägsta graden överens med vad som gäller för narkotikabrott enligt 2 narkotikastrafflagen. För normalgraden av brottet gäller dock ett lägre maximistraff än för normalgraden av narkotikabrott, nämligen fängelse två år. Och för det grova brottet är straffskalan fängelse lägst sex månader och högst sex år. Lagstiftningen hade att göra med ett rambeslut om minimibestämmelser för brotts- 10 Se not 9.

12 12 Martin Borgeke SvJT 2013 rekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel. I propositionen (prop. 2005/06:42) konstaterades att svensk lagstiftning på området i övrigt, dvs. med undantag för olovlig befattning med narkotikaprekursorer, inte behövde ändras för att den skulle stämma överens med rambeslutet. 2 Utvecklingen av domstolspraxis fram till våren Chefsrådmännens lista När straffskalorna för narkotikabrotten skärptes med början i 1968 års narkotikastrafflag uppfattades det så att det fanns ett behov av riktlinjer för hur de nya strängare straffskalorna skulle användas. Vad som senare kom att kallas chefsrådmännens lista upprättades dock först under slutet av 1980-talet. En av initiativtagarna till denna var Tomas Krüeger, som då var chefsrådman vid Malmö tingsrätt och också chef för den avdelning inom tingsrätten på vilken narkotikabrottmålen lottades. Tomas Krüeger hade under mitten av 1980-talet bl.a. deltagit i FN:s narkotikakonferens i Wien. Han hade även gjort studieresor till USA och England. I USA hade han sammanträffat med en federal påföljdskommission vars uppdrag var att arbeta fram gemensamma riktlinjer för påföljdsbestämning, bl.a. när det gällde narkotikamål. I USA var praxis avseende påföljdsbestämning i narkotikamål splittrad. Enighet verkade dock råda om hur vissa preparat förhöll sig till varandra i fråga om farlighet. Så ansågs 1 gram heroin vara likvärdigt med 2 gram kokain och 10 gram amfetamin. Under åren 1989 och 1990 sammanträffade Tomas Krüeger med chefsrådmännen på de avdelningar vid Stockholms tingsrätt respektive Göteborgs tingsrätt som dömde i narkotikamål 11. De gjorde också gemensamma studieresor till Köpenhamn, Oslo och Helsingfors och sammanträffade på dessa orter med tull, polis, åklagare och domstolar. När chefsrådmännen sedan satte sig ned för att upprätta riktlinjer för påföljdsbestämningen i narkotikamål blev den amerikanska uppfattningen om de olika narkotikasorternas farlighet styrande beträffande heroin, kokain och amfetamin. När det gällde cannabis fanns det en praxis vid svenska domstolar som innebar att det preparatet i farlighetshänseende motsvarade en tiondel av amfetamins farlighet räknat i vikt. Vid sitt arbete gjorde chefsrådmännen en genomgång av olika hovrättsfall. En dom som fick särskild betydelse var en från skånska hovrätten som utförligt redogjorde för den praxis som fanns avseende påföljdsbestämning för olaglig hantering av amfetamin. Vad som särskilt intresserade var gränsdragningen mellan narkotikabrott som var ringa och narkotikabrott av normalgraden samt gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott. I dessa delar fanns 11 Chefsrådmännen Ingvar Gunnarson i Stockholm och Barbro Sjösten i Göteborg.

13 SvJT 2013 Påföljdsbestämning i narkotikamål 13 det olikheter mellan de tre stora domstolarna. I Stockholm krävdes t.ex. 40 gram heroin för att brottet typiskt sett skulle bedömas som grovt medan det i Malmö räckte med 20 gram. Göteborg låg i detta hänseende närmare Malmö tingsrätts praxis än den praxis som fanns vid Stockholms tingsrätt. Chefsrådmännen enades om, när det gällde betydelsen av mängden narkotika, att hantering av 25 gram heroin normalt borde bedömas som grovt brott. Med tillämpning av den amerikanska farlighetsbedömningen blev då motsvarande gräns avseende kokain 50 gram och när det gällde amfetamin 250 gram. Gränsen för ringa brott angavs till fall då den hanterade mängden narkotika understeg 1 gram heroin, 2 gram kokain och 10 gram amfetamin. I detta sistnämnda avseende skedde dock justeringar senare. När det gällde frågan, vilken mängd narkotika som skulle krävas för att straffmaximum fängelse tio år skulle dömas ut, kom chefsrådmännen efter studier av rättspraxis fram till att det borde röra sig om 1 kg heroin, 2 kg kokain och 10 kg amfetamin. Efter hand som åren gick gjordes ändringar i chefsrådmännens listor. Straffvärdenivåerna i en år 1998 av chefsrådmannen Johan Hansson vid Malmö tingsrätt distribuerad lista finns som bilaga 1 till denna uppsats. 2.2 Rådmannen Georg Sterzels tabeller Georg Sterzel var rådman vid Sollentuna tingsrätt. Han hade redan från notarieåren varit särskilt intresserad av hur man kunde åstadkomma en enhetlig rättstillämpning, inte minst i sådana mål som avsåg ringa förseelser och som sällan var av sådant slag att de motiverade avgöranden från överinstans. Han började därför tidigt att samla på intressanta avgöranden från underinstans, egna och andras. Dessa gjorde han sedan sammanställningar av och samlade i ett kompendium. På 1980-talet vidgades intresset till narkotikamålen. Georg Sterzel började då med att ställa samman SCB-statistiken och behandla den i tabellform i ett försök att få fram några slags normalpåföljder i olika fall. När andra sammanställningar gjordes, t.ex. chefsrådmännens listor, bearbetade han även det materialet. Georg Sterzel bedrev sitt arbete med att sammanställa praxis fortlöpande. Detta ledde till att hans kompendium efter hand kom att innehålla allt fler uppgifter. Vid de påföljdsseminarier som administrerades av Domstolsverket visade det sig att Georg Sterzels arbete redan på 1980-talet hade fått en betydande spridning bland domare. Så småningom hade kompendiet vuxit ut till en relativt tjock lunta. Eftersom det vid mitten av 1990-talet i det närmaste hade fått allmän spridning gav Georg Sterzel, på förfrågan från Domstolsverket, år 1995 tillstånd till verket att kopiera och distribuera det inom domstolarna.

14 14 Martin Borgeke SvJT 2013 År 1998 kom den första upplagan av Studier rörande Påföljdspraxis m.m. Uppdateringen av boken var ursprungligen tänkt att ske genom supplementhäften. Denna tanke genomfördes vid ett tillfälle. Härefter har boken kommit ut i nya upplagor åren 2001, 2005 och Från och med tredje upplagan år 2005 ombesörjs nya upplagor av författaren till denna uppsats. Huvudansvaret för avsnittet rörande narkotikabrotten har dock chefsrådmannen Stefan Reimer haft i tredje och fjärde upplagan. Georg Sterzels tabeller avseende straffvärdet av narkotikabrott tog sikte i huvudsak på sort och mängd narkotika. I förordet till första upplagan av Studier rörande påföljdspraxis m.m. betonar Georg Sterzel starkt att syftet med hans framställning i första hand var att notera normal påföljd för någon form av genomsnittligt beteende i de berörda fallen. Han framhåller också att inverkan av förmildrande eller försvårande omständigheter i de särskilda fallen endast undantagsvis hade beaktats samt att en grundläggande utgångspunkt ofta hade varit en av flera omständigheter som kan vara av betydelse i ett tänkt normalfall. De exempel som han gav var att för tillgreppsbrotten hade han använt värdet av det tillgripna och för narkotikabrotten mängden hanterad narkotika. Han tillade särskilt att det ofta i det enskilda fallet måste beaktas även andra både subjektiva och objektiva omständigheter. Som exempel angav han den tilltalades ålder och sinnesbeskaffenhet samt olika i 29 kap. BrB särskilt angivna förhållanden. Avslutningsvis uttalade Georg Sterzel att med försiktighet använda utifrån dessa starkt avgränsade utgångspunkter borde de i hans sammanställningar lämnade riktlinjerna kunna tjäna till viss ledning vid dömandet och förhoppningsvis främja en någorlunda enhetlig straffmätning. 2.3 Högsta domstolens vägledande avgöranden Under narkotikastrafflagens giltighetstid har HD vid ett mycket stort antal tillfällen tagit upp narkotikabrott och brott som har innefattat smuggling av narkotika. Här ska de olika rättsfallen fram till den s.k. mefedrondomen (NJA 2011 s. 357) redovisas i kortform. Det första avgörandet kom redan år Det avsåg frågan, om en bil som hade använts som hjälpmedel vid försäljning av narkotika kunde förklaras förverkad. HD:s svar på frågan blev ett ja (se NJA 1968 s. 336). Året efter dömde HD i NJA 1969 s. 113 en person som för försäljning hade innehaft omkring 600 gram amfetamin, förpackat i ca påsar, samt 191 gram i en påse. Påföljden blev fängelse ett år tre månader, men denna avsåg även allmänfarlig vårdslöshet i form av sängrökning och därav orsakad brand i sängen. Målet gällde också frågan om förvisning (den tilltalade var finsk medborgare). Härefter finns i NJA:s register, med hänvisning till narkotika, narkotikabrott, grovt narkotikabrott, brottspåföljd eller smuggling (av narkotika), följande fall refererade såsom vägledande avgöranden.

15 SvJT 2013 Påföljdsbestämning i narkotikamål 15 NJA 1971 s. 321: Förverkande enligt narkotikastrafflagen av vinning kunde ske trots att den tilltalade dömdes endast för brott mot varusmugglingslagen. NJA 1971 s. 396: Varje överlåtelse av narkotika ska betraktas som ett brott för sig. Åtal för nya överlåtelser under en period då den tilltalade hade överlåtit narkotika även till andra personer och dömts för detta kunde därmed tas upp till prövning. NJA 1972 s. 414: Den tilltalade hade gjort sig skyldig till narkotikabrott och varusmuggling. Hon hade emellertid handlat under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Det ansågs att värdet av insmugglad och försåld narkotika inte till någon del skäligen borde förklaras förverkat (nuvarande 36 kap. 13 BrB). NJA 1972 s. 429: Ansvar för medhjälp till narkotikabrott, som bestod i försäljning av narkotika, ådömdes en person som endast på det sättet hade hjälpt gärningsmannen att hon, efter det att köparen hade tagit emot narkotikan, medverkade vid inkassering av betalningen. NJA 1973 s. 682: Fängelse ett år sex månader för innehav och överlåtelse av kapslar amfetamin om vardera 0,3 gram. Straffet blev lägre än annars hade varit befogat eftersom den tilltalade frivilligt hade avbrutit sin brottsliga verksamhet. NJA 1974 s. 108: Frågan i målet gällde om en missbrukare av morfinbas, som hade begått brott för att tillgodose det egna behovet av medlet, med hänsyn till sitt beroende av detta hade handlat under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Den av de tilltalade som målet i HD avsåg hade vid ett flertal tillfällen köpt morfinbas i Köpenhamn och sedan fört den till Malmö där hon sedan hade sålt en del av den till olika personer. Sammanlagt rörde det sig om i vart fall ca 375 gram morfinbas av vilken ca 175 gram hade sålts. HD kom fram till att den i målet ställda frågan skulle besvaras jakande, varför den tilltalade överlämnades till sluten psykiatrisk vård. NJA 1975 s. 327: Pipor som hade använts vid cannabisrökning samt en brevvåg som hade använts för att kontrollväga inköpt cannabisharts kunde inte förklaras förverkade eftersom föremålen inte utgjorde hjälpmedel vid de tilltalades innehav av narkotika. NJA 1975 s. 471: Den tilltalade led av svår narkomani och hade begått brott för att tillgodose det egna behovet av morfin och heroin. Det bedömdes att han hade handlat under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Påföljden bestämdes till överlämnande till sluten psykiatrisk vård. NJA 1976 s. 315: Även i detta mål bestämdes påföljden till överlämnande till sluten psykiatrisk vård för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling. Underdomstolarna hade dömt till fängelse tre år sex

16 16 Martin Borgeke SvJT 2013 månader. Prejudikatfrågan i HD avsåg spörsmålet, om domstolarna ska ta upp och pröva om förverkande (i det här fallet av värde och vinning av försåld narkotika) ska ske även utan yrkande. Denna fråga besvarades jakande av HD. NJA 1977 s. 343: Den tilltalade hade innehaft 1,6 1,7 kg cannabis och sålt mer än hälften av denna mängd. Gärningen bedömdes som grovt narkotikabrott. Påföljden kunde inte bestämmas till skyddstillsyn med hänsyn till brottets särskilt samhällsfarliga beskaffenhet. HD dömde till fängelse ett år. NJA 1977 s. 735: Den tilltalade hade köpt sammanlagt gram cannabis av vilken mängd han hade sålt gram vidare och själv brukat återstoden. Brottet bedömdes inte som grovt och påföljden bestämdes till fängelse åtta månader. Målet i HD gällde förverkande av värde och vinning av försåld narkotika. NJA 1978 s. 715: Försök till varusmuggling av ca 470 gram cannabisharts ledde till villkorlig dom och 100 dagsböter. Den tilltalade var 22 år och begick brottet i en pressad situation. Det kunde antas att brottet var en engångsföreteelse. Ett fängelsestraff skulle innebära väsentliga risker för den tilltalades arbetsmöjligheter och fortsatta anpassning. NJA 1980 s. 237: Den tilltalade, som var nitton år, hade innehaft och för egen del förbrukat ca 150 gram cannabisharts. Han hade desssutom vid fem tillfällen, direkt eller genom förmedling av andra, överlåtit sammanlagt 78 gram cannabisharts till en person som var intagen i kriminalvårdsanstalt. Allmänpreventiva skäl ansågs med särskild styrka tala för att överlåtelsen av narkotika till den intagne borde föranleda frihetsberövande påföljd. Den tilltalades ålder och visa individualpreventiva skäl ledde dock till att påföljden bestämdes till skyddstillsyn och 100 dagsböter. NJA 1981 s. 444: Fallet gällde vad som krävs för att någon ska anses ha innehaft narkotika. NJA 1981 s. 519: Även detta referat avser frågan, om den tilltalade hade innehaft narkotika. Det rörde sig om odlande av cannabisväxter. NJA 1981 s. 1076: Avgörandet innebär att konkreta föremål som har utgjort betalning för narkotika kan förklaras förverkade som vinning av narkotikabrott. NJA 1982 s. 64: Ett åtal för stämpling till narkotikabrott ogillades eftersom ett fullgörande av det uppdrag som avsågs med stämplingsåtalet inte skulle ha innefattat någon överlåtelse av narkotika. NJA 1982 s. 164: Två personer åtalades för medhjälp eller förberedelse till grovt narkotikabrott, bestående i att den ene till den andre hade överlämnat en stor summa pengar som enligt åtalet antingen utgjorde betalning för i Sverige försåld narkotika eller var avsedd för inköp av narkotika i Holland. Mot bakgrund av utformningen av ansvarsbestämmelserna i narkotikastrafflagen uppkom fråga om kravet på bevisning för att de tilltalade eller någon av dem hade begått brott

17 SvJT 2013 Påföljdsbestämning i narkotikamål 17 som omfattades av åtalet. De tilltalade frikändes för påstådd brottslighet. NJA 1982 s. 325: Den tilltalade, som var intagen i kriminalvårdsanstalt, hade innehaft 0,7 gram cannabisharts som han hade avsett att överlämna till en annan intagen. Han dömdes för narkotikabrott av normalgraden. Hänsynen till upprätthållandet av den allmänna laglydnaden måste enligt HD väga tungt vid bestämmande av påföljden för narkotikabrott av det aktuella slaget. Domen löd på fängelse fjorton dagar. NJA 1982 s. 511: En sjuttonårig narkotikaberoende yngling, som efter att ha vistats på Sundbo yrkesskola (först för observation och sedan som inskriven) hade beretts plats på behandlingshemmet Hasselakollektivet, blev som påföljd för bl.a. allvarlig narkotikabrottslighet överlämnad till vård inom socialtjänsten. Narkotikabrottsligheten bestod i innehav av 2,2 kg cannabisharts av vilken mängd ynglingen hade överlåtit 1,7 kg. Han var sexton år vid brotten. Hans ålder, hans narkotikaberoende och den tid han hade vistats på Sundbo anfördes av HD som grund för att synnerliga skäl för fängelse inte förelåg. NJA 1982 s. 525: Målet gällde, i tre olika åtal för brott mot narkotikastrafflagen, om åklagarens gärningsbeskrivning över huvud taget innefattade påståenden om någon enligt narkotikastrafflagen straffbelagd gärning. Även frågor om vilka krav som ska ställas på bevisningens styrka behandlades. NJA 1983 s. 425: En lastbil som särskilt hade iordningställts för smuggling genom att det hade tagits upp öppningar i hålrummen i bilens flakbalkar, vilka öppningar hade försetts med lock, bedömdes som ett sådant hjälpmedel som avsågs med förberedelsebestämmelsen i dess dåvarande lydelse. Narkotikabrott bestående i innehav av narkotika hade begåtts utomlands av svensk medborgare. Trots att narkotikan var avsedd att säljas i Sverige ansågs brottet inte förövat mot Sverige i den mening som avsågs med 2 kap. 3 3 BrB. I rättsfallet tas även frågan om förbudet mot reformatio in pejus upp avseende värdeförverkande. NJA 1983 s. 754 I: Avgörandet gällde bedömningen av farlighetsgraden av kokain. Den tilltalade hade innehaft 46,75 gram av ett preparat som innehöll kokain av vilken mängd han hade överlåtit det mesta. Dessutom hade han omvandlat mannitol till fast form, medveten om att det skulle användas för uppblandning av kokainet, vikt 14 kuvert för paketering av kokainet, tillhandahållit en våg samt upplåtit bostad åt en person för verkställande av uppblandningen. HD:s slutsats var att kokain är något farligare än amfetamin. Påföljden bestämdes till fängelse ett år. NJA 1983 s. 754 II: Den tilltalade hade för eget bruk innehaft 5 gram kokain samt, vid fyra olika tillfällen, överlåtit 2 gram, 10 gram, 10 gram respektive 3 gram kokain. Enligt HD borde han, med hänsyn till vikten från allmän synpunkt av att inskärpa allvaret i all olaglig be-

18 18 Martin Borgeke SvJT 2013 fattning med kokain, dömas till ett relativt långt fängelsestraff. Av betydelse var därvid att den tilltalades gärningar hade varit ett led i en annan persons mycket allvarliga narkotikahantering. Vid straffmätningen beaktade HD också i någon mån att, enligt uppgifter som hade lämnats i målet, berörda myndigheter och vårdorgan hyste farhågor inför en annalkande våg av kokainmissbruk som hade gjort sig märkbar i Danmark och som kunde antas bero på bl.a. en hastig ökning av tillgången på kokain på världsmarknaden. Påföljden blev fängelse ett år. NJA 1983 s. 887: Ett sådant handhavande av narkotika som äger rum i direkt anslutning till konsumtion ansågs inte utgöra innehav av narkotika i narkotikastrafflagens mening. Målet gällde en person i tjugoårsåldern. Han dömdes, efter det att innehavet i anslutning till konsumtion hade räknats bort, för innehav av minst gram cannabisharts och för överlåtelse av 35 gram cannabisharts samt för medhjälp till överlåtelse av gram cannabisharts. Påföljden blev skyddstillsyn. För ett sådant påföljdsval talade vissa individualpreventiva skäl samt en lång häktningstid. NJA 1985 s. 164: Den tilltalade, som var nästan nitton år, hade köpt sammanlagt 200 gram amfetamin som hon sedan hade sålt vidare. På affärerna hade hon tjänat kr. Kvantiteten narkotika ansågs inte vara så stor att brottet borde bedömas som grovt. Visserligen sålde den tilltalade narkotikan för att tjäna pengar och var inte själv missbrukare vid den aktuella tiden. Handlandet framstod dock som utslag mera av omognad och tanklöshet än av hänsynslöshet. Sammantaget borde brottet inte bedömas som grovt. Påföljden blev fängelse ett år sedan hänsyn tagits till den tilltalades ungdom. NJA 1985 s. 726: Två kvinnor, den ena strax under 21 år och den andra strax över, fälldes till ansvar främst för att de till Sverige från Thailand hade smugglat in heroin, den ena 200 gram och den andra 250 gram. Som ersättning hade de fått kr var. De var inte själva missbrukare. Brotten bedömdes som grova. Dessutom dömdes kvinnorna för medhjälp till grovt narkotikabrott eftersom de hade vidtagit vissa åtgärder med narkotikan i Sverige. Med hänvisning till att kvinnorna hade varit utsatta för starka påtryckningar vid smugglingen samt medverkat till narkotikabrottsligheten i Sverige endast i mindre mån tillämpade HD bestämmelsen i 23 kap. 5 BrB och bestämde fängelsestraffet för var och en av dem till nio månader. NJA 1986 s. 736: Målet gällde frågan, om straffbart innehav hade uppkommit när den tilltalade hade förvärvat narkotikan för omedelbar konsumtion. Det rörde sig om ett ganska stort antal tillfällen, ca 40 stycken. Den tilltalade hade också olovligen tagit en påse amfetamin, mellan fem och tio gram, samt vid två tillfällen köpt sammanlagt 0,4 gram amfetamin som han hade tagit med sig. Allt bedömdes som straffbart innehav. Hanteringen av påsen med mellan fem och tio gram bedömdes som narkotikabrott av normalgraden medan brotten