Sommaren 2013 hölls en kalibreringsträff för inventerarna

Transkript

1 Serpentinfloran i Tärnaby endemiskt växtsamhälle hotat av gruvnäring Serpentin är en bergart som är giftig för de flesta växter, men det finns en unik flora som klarar att växa i denna miljö. Hoten mot dessa specialiserade växter ökar nu på grund av att serpentinmineralerna tilldrar sig ett ökande intresse från gruvnäringen. m o r a a r o n s s o n, h a n s g a r d f j e l l & m a r i a s j ö d i n Sommaren 2013 hölls en kalibreringsträff för inventerarna inom NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige) i Tärnabyområdet i västra Lycksele lappmark. Vi tre, som var med som ledare, passade på att leta serpentinväxter i anslutning till träffen. Serpentinberggrunden och växterna. Eftersom serpentinberggrund är giftig för flertalet växter blir floran i sådana områden speciell. Det är bara några få arter som har lyckats anpassa sig till att växa på detta giftiga underlag. En del växter har utvecklat avvikande former som man bara hittar på serpentin Berget Guorte från öster vid norska gränsen, lokal för grusnarv Arenaria humifusa och oppdalsbräcka Saxifraga x opdalensis. Foto: Hans Gardfjell 12 Aronsson, M, Gardfjell, H & Sjödin, M Serpentinfloran i Tärnaby endemiskt växtsamhälle hotat av gruvnäring Fauna och Flora 110(2): 2 7.

2 Tärnabyområdet med de omnämnda serpentinlokalerna inringade. Norra området från väster till öster Guorte, Atoklimpen och SV om Mosekälla. Södra området från norr till söder Sundsbergen, Rönnbäcksnäset och Vinberget/ Geavmoeaesie. Lantmäteriet, i2014/764. (t.ex. ängssyra och rödblära). Andra förekommer ofta på serpentin, även om de såvitt känt inte har utvecklat särskilda serpentinraser (t.ex. grönbräken och bergglim). Tillika förekommer ett fåtal mossor på serpentinberggrund, men några serpentinraser är inte kända. Serpentin (eller serpentinit) som bergart är närbesläktad med olivin och består främst av järn- och magnesiumsilikat med små mängder av tungmetaller, bl.a. krom, kobolt och nickel. Kalcium, kalium och natrium saknas däremot nästan helt (Rune 1957). Ibland förekommer även koppar- och zinkrika mineral i anslutning till serpentinförekomsterna. Sammantaget är dessa ämnen giftiga och skapar ogynnsamma miljöer för de flesta växter. Orsakerna till detta är flera (Kazakuo m.fl. 2008): (1) En låg kvot av kalcium och magnesium (Ca/ Mg) leder till brist på kalcium för växterna. (2) Växterna får brist på näring, eftersom serpentinberggrund och serpentinjord närmast saknar fosfor och kalium. Även halten av kväve är normalt mycket låg. (3) Serpentinberggrunden innehåller höga halter av toxiska (giftiga) tungmetaller (nickel, krom, kobolt och mangan). Detta leder till vad som brukar benämnas serpentinsyndromet (Kruckeberg 1984), vilket innebär låg produktivitet, hög grad av endemism samt särpräglade vegetationstyper. Kalifornien kan tjäna som exempel; cirka 1 % av berggrunden utgörs av serpentin, men 10 % av de endemiska kärlväxterna är knutna till serpentin (Kruckeberg 1984). Det verkar som om serpentinberggrund skapar ett extremt selektionstryck, som leder till att endemiska arter kan utvecklas (Brady m.fl. 2005). Detta är en process som vi, på grund av våra istider, bara ser början på här jämfört med andra delar av världen, där evolutionen inte har påverkats av istider. Våra svenska serpentinpopulationer av rödblära studerades av Anna Westerbergh i början av 1990-talet (Westerbergh 1992, Westerbergh & Saura 1992). Studien visade att de genetiska skillnaderna var små mellan populationer på serpentin och de som växte på annan berggrund samt att serpentinvarieteterna troligtvis uppstått flera gånger. Botanisten Olof Rune ägnade en stor del av sin forskning åt floran på serpentinberg (Rune 1953, 1957 och 1988). Han disputerade 1957 på en avhandling om serpentinfloran i Skandinavien och östra Nordamerika. Olof besökte och inventerade många årg. 110:2,

3 Typiskt utseende på serpentinhällar: Tärnaby, SV om Mose källa. Foto: Hans Gardfjell av de kända serpentinförekomsterna från Handöl i Jämtland till norra Padjelanta. Vissa förekomster har dock inte varit lätta att återfinna. En av oss (MA) irrade, tillsammans med Bo Karlsson från Katrineholm, runt år 2012 och försökte hitta Olofs lokal Rövattsliden väster om Tärnaby. Vi misslyckades då, på grund av att det som Olof kallade Rövattsliden inte var samma plats som på de moderna kartorna. Det är ofta svårt att hitta äldre lokaler eftersom de låg i delvis väglöst land där få landmärken fanns, och för att dåtidens kartor var ritade från hästryggen och ibland allt annat än exakta. Under turen 2013 är vi däremot rätt säkra på att vi återfann Olofs Rövattsliden, då såväl växterna som lokalbeskrivningen stämde. En intressant upptäckt vi gjorde var att det troligen är en del av samma lokal som Olof Rune senare beskrev som 2 km SV om gården Mosekälla. Serpentin kring Tärnaby. De botaniskt mest spännande serpentinområdena är de som ligger nere i skogslandet. Det är på dessa man kan hitta serpentinvarieteterna av rödblära, hönsarv, ängssyra och fjällnejlika. Ett undantag från den regeln är Atoklimpen, en serpentinknöl som ligger strax ovan trädgränsen söder om Joersjö, nära gränsen till Norge. Där finns flera av serpentinvarieteterna samt udda former av kal fjällarv och fjällnörel, som ibland har tilldelats taxonomisk rang (Rune 1988). Här finns även oppdalsbräcka, Sveriges enda lokal för nordsaltgräs samt rikligt med skrednarv, en rödlistad art som ofta förekommer på serpentin. Atoklimpen är idag skyddad som kulturreservat. Berget är även en gammal samisk offerplats, vilket är lätt att förstå när man sett det på avstånd; en taggig bergskam som sticker upp från de omgivande, mjukt rundade fjällen. En annan spännande serpentinlokal är den rätt oansenliga rasmarken vid serpentinkullen Guorte intill norska gränsen, där det växer både grusnarv och oppdalsbräcka. En mil väst om Tärnaby ligger ett större skogsklätt serpentinområde som i Olof Runes publikationer gått under namnet Rövattsliden, men som egentligen börjar ett par kilometer väster om dagens Rövattsliden. Det är ett kilometerlångt stråk med serpentinkullar i gles tallskog. Den mest spännande delen av området ligger uppe i nordväst, där serpentinstråket korsar en kraftledning. Där finns områdets enda lokal för kal rödblära. Detta serpentinstråk fortsätter troligen västerut ända bort till Atoklimpen, men det är så vitt känt inte undersökt botaniskt. Ungefär mitt emellan Rövattsliden och Atoklimpen ligger ett gammalt täljstensbrott, som tydligt indikerar att det finns serpentinberggrund. Täljsten och serpentin har nämligen samma geologiska ursprung och förekommer oftast tillsammans. Två mil sydsydost om Tärnaby, vid Sundsbergen, sträcker sig ett en mil långt serpentinområde söderut till Vinberget. Vi besökte den nordligaste delen, Sundsbergen, och den sydligaste, Geavmoeaesie, NV 14

4 Den norra av Geavmoeaesie serpentinkullar, med de för serpentin typiska färgerna. Foto: Hans Gardfjell om Vinberget. Sundsbergen påminde om Rövattsliden med endast små områden som inte var skogsklädda, egentligen bara själva toppområdena, och glest utsprid serpentinvegetation. Förutom en vidunderlig utsikt var det gott om bergglim, och i branten på väg upp till den södra toppen växte stickelfrö en rödlistad art som inte är alltför vanlig. Strax NV om Vinbergen ligger fyra serpentinkullar, Geavmoeaesie på moderna kartor, som framträder tydligt på satellitbilder. Kullarna sticker verkligen upp ur landskapet med branter i de flesta riktningarna, och de har en färgprakt av mineraler som bara serpentin kan uppvisa. Här finns det rikligt av samtliga serpentinväxter utom kal rödblära. Mellan Geavmoeaesie och Sundsbergen ligger Rönnbäcksnäset, med ett flertal serpentinberg och klippor. Området besöktes inte av oss men enligt Olof Rune (1953) finns där stora arealer serpentinberg. Gruvbrytning? En av anledningarna till att området runt Rönnbäck blivit bortglömt, endast sporadiskt besökt sedan Olof Runes undersökningar i slutet av 1940-talet, är utbyggnaden av Gardiksfors kraftstation och dämningen av sjön Gardiken Dämningen medförde en höjning av vattenytan med närmare 20 meter (Wassén 1966) och att stora delar av området runt Rönnbäcksnäset hamnade under vatten, inklusive byn Rönnbäck halvön är nu tidvis en ö. Även några av de strandnära serpentinförekomsterna blev överdämda, men de flesta serpentinbergen i synnerhet de med den mest spännande floran klarade sig från överdämningen. Förutom att serpentin innehåller en del grundämnen som inte bara är giftiga utan även ekonomiskt intressanta förekommer serpentin ofta tillsammans med mineralerna talk, asbest och täljsten. Täljstensbrottet i Handöl i Jämtland är en av de mer kända exploate- årg. 110:2,

5 Ovan: Atoklimpen från söder. Foto: Hans Gardfjell Vänster: Atoklimpens västkant, lokalen för nordsaltgräs Puccinella nutkaënsis. Foto: Mora Aronsson ringarna av dessa mineral, som även påverkat den speciella serpentinfloran främst kal rödblära, som länge hade sin enda kända lokal här. Redan på 1970-talet blev det känt att serpentinen på Rönnbäcksnäset innehöll höga halter av nickel, men på den tiden var inte mineralpriserna så höga att det var lönsamt att starta en brytning. Idag är situationen en annan, och sedan några år har planerna på en nickelgruva tagit fart. Hösten 2012 gjordes nya provborrningar och planerna är att göra tre stora dagbrott, sammantaget ett av Sveriges största, inom ett åtta kilometer långt område. Det södra dagbrottet blir vid Vinberget/Geavmoeaesie, det mellersta och största på själva Rönnbäcksnäset och det norra vid Sundsbergen på andra sidan älven. Det här har naturligtvis inte lämnat dem som bor och verkar i området oberörda. På ena sidan står kommunen, länsstyrelsen och många näringsidkare som ser nya arbetstillfällen och resurser till bygden, och på andra sidan står samerna som ser förstörda vinterbetesland och flyttningsvägar för renarna samt miljövårdare som ser stora risker med alla restprodukter från brytningen av en bergart som, utöver nickel och kobolt, bland annat innehåller bly, kvicksilver, kadmium, arsenik, koppar och zink. Gruvan kommer dessutom att ligga mitt i ett tillflöde till Umeälven, som bland annat utgör dricksvattentäkt för Umeå. Det har varit många turer kring tillståndsgivningen för brytning, även om ärendet kommit lite i skymundan av konflikterna kring kalkbrytningen på norra Gotland och järnmalmsgruvan vid Gallok utanför Jokkmokk. Redan 2010 gav regeringen första gången klartecken, efter ett tidigare överklagande från Vap stens sameby, men högsta förvaltningsdomstolen ansåg inte att riksintressekonflikten var tillräckligt belyst i underlagen till beslutet. I augusti 2013 gav 16

6 Utsikt från Geavmoeaesie mot Rönnbäcksnäset. Hela näset kommer att ingå i dagbrottet ifall det blir verklighet, inklusive serpentinkullarna hitom vattnet. Foto: Hans Gardfjell regeringen förnyat godkännande till en bearbetningskoncession med motiveringen att riksintresset för mineralförsörjning går före riksintresset för rennäring (Rönnbäcksnäset är sedan gammalt klassat som riksintresse för rennäringen). I november 2013 uppmanade FN:s rasdiskrimineringsorgan den svenska regeringen att stoppa verksamheten med hänsyn till samernas rättigheter. Dessutom krävs ett miljötillstånd för täktverksamheten, och någon sådan ansökan är ännu inte inlämnad till Mark- och miljödomstolen. Just nu är processen vilande, bland annat i väntan på FN:s utredning. Fortsättning följer. Framtiden. Hur ser då framtiden ut för serpentinområdena och serpentinfloran i Tärnabyområdet? Atoklimpen är sedan 2005 skyddad som kulturreservat, vilket med tanke på områdets ytterst säregna växtvärld även borde kompletteras med ett naturreservat. Guorte har genom förekomsten av grusnarv, som är listad i EU:s Art- och habitatdirektiv, ett långsiktigt säkerställt skydd som Natura 2000-område. Området mellan Atoklimpen och Rövattsliden borde först och främst undersökas bättre för att se om fler lokaler med serpentinflora kan förekomma i området. Sedan bör ett större eller mindre område skyddas, inklusive lokalen som idag hyser kal rödblära. I området kring Rönnbäcksnäset borde hela serpentinområdet skyddas som naturreservat för att bevara geologin, floran och de övriga naturvärdena. I samband med detta bör framför allt serpentinfloran på Rönnbäcksnäset inventeras för att undersöka vad som finns kvar och vad som blivit överdämt sedan Olof Runes inventering. Det absolut viktigaste området att freda från exploatering är Geavmoeaesie/Vinberget, som vi (tillsammans med Atoklimpen) anser vara den mest spektakulära delen av Tärnabyområdet, och som innehåller stora bestånd av de speciella serpentinväxterna. årg. 110:2,

7 Grusnarv Arenaria humifusa har sina enda lokaler i Tärnabyområdet vid Guorte. Foto: Hans Gardfjell egna erfarenheter i fält. Lokalförteckningarna är sammanställningar från Rune (1953, 1957 och 1988), herbariematerial och kontrollerade rapporter på Artportalen. Koordinaterna (RT90 2,5 gon V) är mittpunktskoordinater för serpentinförekomsterna utifrån satellitbilder eller från Artportalen. Rödlistekategorierna följer ArtDatabanken (2015). Typiskt växtsamhälle på serpentin, bestående av smal hönsarv Cerastium fontanum var. kajanense, spenslig fjällnejlika Viscaria alpina var. serpentinicola, dvärgrödblära Silene dioica var. serpentinicola och smal ängssyra Rumex acetosa var. serpentinicola. Foto: Mora Aronsson Växer som enbart är hittade på serpentin Smal ängssyra Rumex acetosa var. serpentinicola Nära hotad (NT). Smal ängssyra skiljer sig från andra former av ängssyra genom att bladen är mycket smala, oftast mer än fem gånger så långa som breda, och har en tydligt Vår förhoppning är att även botaniken kan få spela en roll i skyddet av en lite bortglömd men spektakulär natur. De områden som Olof Rune fascinerades så mycket av får då fortsätta att fascinera kommande generationer, istället för att förvandlas till oläkbara sår efter kortsiktiga gruvprojekt. Serpentinofyter i Tärnabyområdet. Texten nedan om hur man känner igen vissa av växterna (de som saknar beskrivningar i moderna svenska floror) är sammanställd ur Jonsell (2000 och 2001), Lid & Lid (2005), Rune (1953, 1957 och 1988) samt från Typisk växtplats för smal ängssyra Rumex acetosa var. serpentinicola. Foto: Mora Aronsson 18

8 Smal ängssyra Rumex acetosa var. serpentinicola. Foto: Mora Aronsson Fyndlokaler där smal ängssyra har påträffats. nedvikt kant som andra former saknar. Blomställningen har oftast få eller inga grenar jämfört med ängssyra. Dess färg är dessutom avvikande gentemot huvudformen, då de är mörkgröna och skiftande mot rött i stam och blad. Utanför Sverige är smal ängssyra även känd från ett mindre antal lokaler i Norge från Hedmark till Finnmark (Jonsell 2000). Svensk utbredning: Jämtland Åre sn: Norra Bunnerfjället, Sydost om Handöl ( , ), Täljstenberget, Handöl ( , ). Frostviken sn: Rödfjället, Röörskygere ( , ), Lejarklumpen ( , ), N om Storfjället ( , ). Åsele lappmark Dorotea sn: Korpåns dalgång, N om Glimehtje ( , ), Korpåns dalgång, S om Luvlie Gaarenesbaektie ( , ). Vilhelmina sn: Graipesvare, Kraejhpiesvaerie ( , ), S om Kittelfjäll by ( , ), NV om Stennäs ( , ), Näset mellan Bleriken och Gottern ( , ), Bletikliden, mellan Virisen och Bleriken ( , ), Rödberget, SV om Kanan ( , ). Lycksele lappmark Tärna sn: Råehtehke, ONO om Gränssjö ( , ), Geavmoeaesie, NV om Vinberget ( , ), Ön Gammgårdsberget, tidigare Rönnbäcksuddens sydspets ( , ), Brandbergen, mellan Rödingstjärnarna ( , ), Rönnbäcksnäset, Utgårdsbergen ( , ), Stolpa, Ståhlpa ( , ), Atoklimpen ( , ), Rövattsliden, SV om Mosekälla ( , ), Sundsbergen ( , ). Smal hönsarv Cerastium fontanum var. kajanense Nära hotad (NT). Smal hönsarv skiljer sig från vanlig hönsarv genom smala mörkgröna blad och tuvat växtsätt samt genom att stammen är kal nedtill och ensidigt hårig upptill och att växten är gracil men styvt upprätt. Bladen är kala (eller nästan kala) och normalt högst 3 mm breda. Utanför Sverige är smal hönsarv endast känd från Norge, Vanylvens kommun i Möre Romsdal och från Paltamo i finska Karelen (den lokal från vilken den beskrevs vetenskapligt) (Jonsell 2001). årg. 110:2,

9 Svensk utbredning: Jämtland Frostviken sn: S om Lillfjället, NV om Smalsundstjärnen ( , ), Övervattsberget, väst- och östsidan ( , ), Junsterklumpen ( , ), N om Lermon, Hemberget ( , ). Åsele lappmark Vilhelmina sn: Rödberget, SV om Kanan ( , ). Lycksele lappmark Tärna sn: Råehtehke, ONO om Gränssjö ( , ), Geavmoeaesie, NV om Vinberget ( , ), Ön Gammgårdsberget, tidigare Rönnbäcksuddens sydspets ( , ), Brandbergen, mellan Rödingstjärnarna ( , ), Rönnbäcksnäset, Utgårdsbergen ( , ), Rövattsliden, SV om Mosekälla ( , ), Sundsbergen ( , ). Smal hönsarv Cerastium fontanum var. kajanense. Foto: Mora Aronsson Fyndlokaler där smal hönsarv har påträffats. Kal rödblära Silene dioica var smithii Sårbar (VU) Kal rödblära skiljer sig från vanlig rödblära genom att vara helt kal, ha ogrenad blomställning och smala blad (<6 mm breda). Arten är inte påträffad utanför Sverige (Rune 1988). Svensk utbredning: Jämtland Åre sn: Täljstenberget, Handöl ( , ). Lycksele lappmark Tärna sn: Rövattsliden, SV om Mosekälla ( , ). Dvärgrödblära Silene dioica var. serpentinicola Sårbar (VU) Dvärgrödblära skiljer sig från vanlig rödblära genom tät behåring på stjälk och blad, kompakt växtsätt (<30 cm hög), och att den är fåblommig med endast 1 4 blommor. Stjälken är slank men styv och mer eller mindre röd med smala blad. Utanför Sverige är dvärgrödblära känd från spridda förekomster i Norge (Jonsell 2001). Svensk utbredning: Jämtland Frostviken sn: Muruhatten ( , ), Norra Digerhösen ( , ), Bierentjåalhte, S om Värjaren ( , ), N om Storfjället ( , ). Åsele lappmark Dorotea sn: Korpåns dalgång, S om Luvlie Gaarenesbaektie ( , ). Vilhelmina sn: Bletikliden, mellan Virisen och Bleriken ( , ). Lycksele lappmark Tärna sn: Geavmoeaesie, NV om Vinberget 20

10 Kal rödblära Silene dioica var smithii. Foto: Mora Aronsson Dvärgrödblära Silene dioica var. serpentinicola. Foto: Mora Aronsson Fyndlokaler där kal rödblära har påträffats. Fyndlokaler där dvärgödblära har påträffats. årg. 110:2,

11 ( , ), Ön Gammgårdsberget, tidigare Rönnbäcksuddens sydspets ( , ), Brandbergen, mellan Rödingstjärnarna ( , ), Rövattsliden, SV om Mosekälla ( , ), Sundsbergen ( , ). Spenslig fjällnejlika Viscaria alpina var. serpentinicola. Foto: Hans Gardfjell Spenslig fjällnejlika Viscaria alpina var. serpentinicola Nära hotad (NT) Spenslig fjällnejlika skiljer sig från den vanliga fjällnejlikan genom smalare blad, intensivt rödfärgad stjälk och att kronbladen är smala eller saknas. Spridd i Norge från Sör-Tröndelag till Finnmark och i Finland, Inari lappmark (Rune 1988). Utbredning: Jämtland Frostviken sn: Övervattsberget, väst- och östsidan ( , ), Junsterklumpen ( , ), N om Lermon, Hemberget ( , ), N om Storfjället ( , ). Åsele lappmark Dorotea sn: Korpåns dalgång, N om Glimehtje ( , ), Korpåns dalgång, S om Luvlie Gaarenesbaektie ( , ). Lycksele lappmark Vilhelmina sn: Graipesvare, Kraejhpiesvaerie ( , ), S om Kittelfjäll by ( , ), NV om Stennäs ( , ), Bletikliden, mellan Virisen och Bleriken ( , ), Rödberget, SV om Kanan ( , ). Tärna sn: Geavmoeaesie, NV om Vinberget ( , ), Vinberget ( , ), Ön Gammgårdsberget, tidigare Rönnbäcksuddens sydspets ( , ), Brandbergen, mellan Rödingstjärnarna ( , ), Rönnbäcksnäset, Utgårdsbergen ( , ), Stolpa, Ståhlpa ( , ), Atoklimpen ( , ), Rövattsliden, SV om Mosekälla ( , ), Sundsbergen ( , ). Lule lappmark Gällivare sn: SO om Puolalaki, Lingonberget ( , ). Följande arter är knutna till serpentin i Lycksele lappmark, men till skillnad från de föregående serpentinvarieteterna som normalt förekommer på serpentinknallar eller i gles skog på serpentinberggrund i skogslandet växer de ovanför trädgränsen. Fyndlokaler där spenslig fjällnejlika har påträffats. Nordsaltgräs Puccinellia nutkaënsis Sårbar (VU) Nordsaltgräs påminner närmast om kustsaltgräs Puc- 22

12 Nordsaltgräs Puccinellia nutkaënsis. Foto: Mora Aronsson cinellia capillaris, men skiljer sig från denna art genom smalare vippa där grenarna är upprätta till utåtböjda, ej delvis slutligen nedåtböjda som hos kustsaltgräs. Normalt finns fem eller färre småax per vippgren, och bladen är släta på översidan (sträva hos kustsaltgräs). Atoklimpen är den enda kända svenska lokalen idag, men äldre fynd finns från Abisko. I det sistnämnda fallet rör det sig om tillfälliga förekomster som troligen kommit in från Norge i samband med transporter. Arten förekommer även efter norska kusten samt på Svalbard, Island och Grönland samt vidare österut till Novaya Zemlya (Elven 2015). Svensk utbredning: Lycksele lappmark Tärnaby sn: Atoklimpen, västra delen ( , ), Atoklimpen, östra delen ( , ). Grusnarv Arenaria humifusa Nära hotad (NT) Grusnarv förväxlas ibland med skrednarv Arenaria norvegica, men skiljer sig från den genom kala blad (inga hår i kanterna), oskaftade blommor och kronblad som är liklånga med fodret. Skrednarven har oftast håriga bladkanter, skaftade blommor och kronblad som är tydligt längre än fodret. (Se även Aronsson m.fl. 2013). Grusnarv växer enbart på serpentinberggrund i Norden. Förekomsterna vid Guorte är de enda kända i Sverige utanför Padjelanta. Arten förekommer dessutom inom fem områden i Norge, varav de två sydliga ligger i anslutning till de svenska förekomsterna. Svensk utbredning: Lycksele lappmark Tärnaby sn: Guorte, två lokaler ( , ) och ( , ). Oppdalsbräcka Saxifraga x opdalensis Sårbar (VU) Oppdalsbräcka är en hybrid mellan snöbräcka Saxifraga rivularis och knoppbräcka S. cernua (se Aronsson & Lund 2013 och Aronsson mfl 2013). Oppdalsbräcka skiljer sig från snöbräcka genom kronblad som är tydligt längre än fodret och att den har groddknoppar, vilket snöbräcka saknar. Från knoppbräcka skiljer sig den sig genom gulbruna/gröna/ljusröda groddknoppar, ej purpurröda som hos knoppbräcka, samt att bladflikarna är rundade, ej spetsiga. årg. 110:2,

13 Oppedalsbräcka är troligen ingen serpentinart, men i Lycksele lappmark är den endast funnen på serpentinlokaler. Den är även känd från ett fåtal lokaler i Torne lappmark samt några lokaler i Norge. De svenska förekomsterna och artens ekologi beskrivs i Aronsson och Lund (2013). Svensk utbredning: Lycksele lappmark Tärnaby sn: Guorte ( , ), Atoklimpen, norra sidan ( , ). Andra arter som ofta finns på serpentin. Kärlväxter: grönbräken Asplenium viride, fjällnörel Minurtia biflora, kal fjällarv Cerastuim alpinum subsp. glabatum, fjällglim Silene acaulis, fjällodon Vaccinium uliginosum subsp. microphyllum, bergglim Atocion rupestre, krypven Agrostis stolonifera, bergven Agrostis vinealis och skrednarv Arenaria norvegica Nära hotad (NT). Mossor: stor lobmossa Tritomaria quinquedentata, grå raggmossa Racomitrium lanuginosum, cirkelmossa Sanionia uncinata och guldspärrmossa Campylium stellatum. Tack Tack till Sebastian Sundberg och Eddie von Wachenfeldt för framtagning av kartor, samt till Jonas Grahn, Niklas Lönnell och Sebastian Sundberg för värdefulla kompletteringar och synpunkter på texten. Och sist men inte minst ett postumt tack till Stefan Ericsson, vars sammanställningar av litteratur och herbarieuppgifter inför rödlistningen av serpentinvarieteterna underlättat sammanställningen av kända förekomster betydligt. n Mora Aronsson Botanist och koordinator för miljöanalysprogrammet biologisk mångfald vid ArtDatabanken. E-post: mora.aronsson@slu.se Hans Gardfjell Växtekolog och programchef för miljöanalysprogrammen NILS och THUF vid Institutionen för Skoglig Resurshushållning, SLU Umeå. E-post: hans.gardfjell@slu.se Maria Sjödin Biolog och fältchef för miljöanalysprogrammet NILS vid Institutionen för Skoglig Resurshushållning, SLU Umeå. E-post: maria.sjodin@slu.se Litteratur Aronsson, M., Edqvist, M. & Strid, T Lär känna våra sällsynta fjällväxter. SBF-förlaget. Uppsala. Aronsson, M. & Lund, S Nya fynd av oppdalsbräcka Saxifraga x opdalensis. Fauna och Flora 108(4): 2 7. ArtDatabanken Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken SLU, Uppsala. Brady, K.U., Kruckeberg, A.R. & Bradshaw, Jr. H.D Evolutionary ecology of plant adaptation to serpentine soils. Annual Review of Ecology, Evolution and Systematics 36: Elven, R. 2011, Panarctic Flora, ( ). Kazakuo, E., Dimitrakopoulos, P.G., Baker, A.J.M., Reeves, R.D. & Troumbis, A.Y Hypotheses, mechanisms and trade-offs of tolerance and adaptation to serpentine soils: from species to ecosystem level. Biological Reviews 83: Jonsell, B. (red.) Flora Nordica 1. Stockholm. Jonsell, B. (red.) Flora Nordica 2. Stockholm. Kruckeberg, A.R California Serpentines: Flora, Vegetation, Geology, Soils and Management problems. University of California Press, Berkeley. Lid, J. & Lid, D.T. (R. Elven, red.) Norsk flora. Det Norske Samlaget, Oslo. Rune, O Plant Life on Serpentine and Related Rocks in the North of Sweden. Acta Phytogeographica Suecica 31. Rune, O De serpentinicola elementen i Fennoskandiens flora. Svensk Botanisk Tidskrift 51: Rune, O Serpentinfloran i Skandinavien. Blyttia 46: Rönnbäck, riksintressen och den svenska gruvindustrin (v.1.1), Wassén, G Gardiken, Vegetation und Flora eines lappländischen Seefers. Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens avhandlingar i naturskyddsärenden Nr 22. Stockholm. Westerbergh, A The genetic basis of hairlessness in Silene dioica (Caryophyllaceae). Hereditus 117: Westerbergh, A. & Saura, A The Effect of Serpentine on the Population Structure of Silene dioica (Caryophyllaceae). Evolution 46(5):