BIRGER NYDRÉN. Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten NR 4

Transkript

1 BIRGER NYDRÉN Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten NR 4

2

3 776 Birger Nydrén Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten BIRGER NYDRÉN* 1. Inledning Vid ingången till 1970-talet gällde i svensk rätt fortfarande i stort sett allmänt den princip som slogs fast av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1918 s. 156, nämligen att produktansvaret även i kontraktsförhållanden skulle bedömas enligt utomobligatoriska skadeståndsrättsliga regler, och alltså förutsatte ett vållande som i princip skulle bedömas oberoende av frågan om kontraktsbrott. Detta kom emellertid att ändras drastiskt inom stora delar av produktansvarsområdet under en 15-årsperiod av intensivt lagstiftande på skadeståndsrättens område, med början vid mitten av 1970-talet. Grunden till denna utveckling lades först och främst genom den kodifiering och utveckling av den allmänna skadeståndsrätten, som skedde genom skadeståndslagens tillkomst Lagstiftarens allmänna strävan vid den tiden var likväl knappast att låta skadeståndsrätten få en mer tongivande roll, snarare tvärtom. Det ansågs då i enlighet med den rådande inställningen att skadereparation var långt viktigare än skadeprevention att ersättningssystemet huvudsakligen borde bygga på obligatoriska försäkringar till förmån för de skadelidande. Ett tidigt uttryck för detta är den då nya trafikskadelagen som kom 1975, även om också föregångaren, bilansvarighetslagen med tillhörande obligatorisk försäkring, hade ett starkt inslag av reparationssyfte. Den nya trafikskadelagen gav emellertid, och ger som bekant, den skadelidande en egen rätt till ersättning ur trafikförsäkringen oberoende av någon annans vållande. På liknande sätt tänkte sig den dåvarande produktansvarskommittén i sitt första betänkande 1976 en obligatorisk läkemedelsförsäkring till förmån för de läkemedelsskadade, utan krav på vållandeutredning. Försäkringen kom sedermera i allt väsentligt också till stånd, om än i form av den frivilliga läkemedelsförsäkring som alltjämt gäller och som omfattar i det närmaste alla tillverkare i, och importörer av läkemedel till Sverige. På personskadeområdet fanns också liknande privaträttsliga försäkringssystem för patientskada, som seder- * Senior counsel vid G. Grönberg Advokatbyrå AB.

4 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten 777 mera lagfästes genom patientskadelagen 1996, och för arbetsskada, genom trygghetsförsäkringen TFA. Produktansvarskommittén lade 1979 också fram ett betänkande om rent strikt produktansvar för personskador i enlighet med en konvention därom från Europarådet, vilken senare avlöstes av EG-direktivet om produktansvar som i sinom tid ledde till den svenska produktansvarslagen, med dess ansvarsbestämmelser även för produktskador på konsumentegendom. Inte nog med detta. Produktansvarskommittén kom genom tilläggsdirektiv 1977 att, efter samråd med den samtidiga konsumentköpsutredningen, även föreslå ett i princip strikt produktansvar för sakskada hos konsument till följd av fel eller dröjsmål vid konsumentköp, vilket sedermera också togs in i konsumentköplagen (se KköpL 31 ). På liknande sätt lade konsumenttjänstutredningen 1979 fram ett förslag om införande av ett skadeståndsansvar för skador på konsumentegendom till följd av fel eller dröjsmål i konsumenttjänst (se numera KtjL 31 4 st.). Allt detta resulterade i att svensk rätt från omkring 1995 ger rätt till ersättning för personskada i form av skadestånd oberoende av vållande, när skadan orsakas av säkerhetsbrist i produkt, samt i form av ersättning direkt ur försäkring, när skadan specifikt är en trafikskada, läkemedelsskada, patientskada eller arbetsskada. Vid produktskada på konsumentegendom gäller allmänt på motsvarande sätt att ersättning utges som skadestånd oberoende av vållande vid skada på grund av säkerhetsbrist i produkt och vid skada specifikt på grund av konsumentköp av vara eller tjänst gäller i stort sett detsamma (s.k. kontrollansvar), när skadan är orsakad av fel eller dröjsmål enligt avtalet. Vid trafikskada på motorfordon, eller egendom i motorfordon, på grund av säkerhetsbrist i sådant fordon, utgår i allmänhet ersättning för skadan direkt ur försäkring, oberoende av vållande. Denna radikala rättsutveckling, med fokus under talet, beskrevs och kommenterades av Bill Dufwa 1984 i festskrift till Jan Hellner under den träffande rubriken Produktansvarets reformering. När det gäller personskada eller skada på konsumentegendom har alltså produktansvaret i princip helt embarkerat från den allmänna skadeståndsrätten; i båda fallen gäller strikt ansvar eller ersättning direkt ur försäkring och, vid sakskada på grund av varueller tjänsteköp, köprättsligt ansvar. Därefter har i stort sett ingenting skett i fråga om produktansvaret under de efterföljande snart 20 åren, från Vid produktskada på grund av näringsköp gäller alltjämt de principer som knäsattes av Högsta domstolen 1918, för nästan 100 år sedan; till yttermera visso stadfästa så sent som 1990, genom 67 i den då reformerade köplagen. För produktansvaret vid näringsköp i 2000-talets avancerade ekonomiska samfärdsel gäller alltså alltjämt vad som ansågs lämpligt 1918 vid försäljning av skadebringande foder för nötkreatur (NJA 1918 s. 156). Som ska framgå av det följande är detta inte en ändamålsenlig ordning. Det är hög tid för andra akten av produktansvarets reformering!

5 778 Birger Nydrén 2. Det köprättsliga felansvaret och produktansvaret Självförstörelse av en produkt är förvisso skada på fysiskt föremål, till och med fysisk skada på fysiskt föremål. Ett exempel, hämtat från författarens praktiska erfarenhet, är att defekta så kallade ventil-ok (en motordel) skadar den motor i vilken de är inbyggda, så att motorn skär, det vill säga totalhavererar. Om motorn har levererats med ventil-oken inbyggda, innebär det att den levererade varan, motorn, var felaktig vid leveransen, oavsett att den fysiska skadan inträffade först därefter, KöpL 21. Säljaren har då ett så kallat kontrollansvar för detta, det vill säga ett ansvar oavsett eget vållande för direkta skador på grund av felet, KöpL 40. Det köprättsliga ansvaret omfattar dock inte skada på annat än den sålda varan, KöpL 67. Sistnämnda typ av skada brukar kallas produktskada och ansvaret för sådan skada är alltså inte reglerat i köplagen, utan anses vara i princip underkastat den allmänna culparegeln för sakskada, det vill säga SkL 2 kap Frågan är emellertid nu om motorhaveriet också ska anses vara en sakskada, så att motorköparen kan åberopa den allmänna culparegeln, förutom det köprättsliga skadeståndsansvaret. I så fall kan ju köparen även rikta ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk mot den underleverantör som vårdslöst har tillhandahållit de skadebringande ventil-oken, medan det köprättsliga ansvaret ju (vid näringsköp) enbart åvilar motorsäljaren. Eftersom köparen otvivelaktigt i sådant fall genom underleverantörens vållande har åsamkats en skada på sin fysiska egendom, det vill säga motorn, som innebär att köparen inte längre kan nyttja denna, tycks i och för sig de yttre förutsättningarna finnas för en tillämpning av culparegeln. Både rättsliga och faktiska omständigheter talar emellertid med kraft mot att sakskada i culparegelns mening ska anses ha inträffat för köparen i det här fallet. Inledningsvis kan konstateras att en tillämpning av culparegeln i den anförda situationen inte stämmer väl med det köprättsliga systemet, enligt vilket säljaren på grund av sitt kontrollansvar (KöpL 27 ) svarar även för fel som beror på bakomliggande led, medan ansvaret enligt culparegeln för skada på annat än den sålda varan produktansvaret i allmänhet åvilar bara den som själv varit vållande, i vart fall vid sakskada. 2 Det kan här nämnas att säljarens ansvar för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan, som enligt KöpL 67 inte omfattas av det köprättsliga ansvaret, trots den citerade lydelsen endast lär avse skada på köparens egendom, det vill säga produktskada hos denne. Motorsäljarens skadeståndsansvar mot köparen i det anförda exemplet, på grund av motorskadan som orsakats av de felaktiga ventil-oken, är alltså en sådan förlust hos motorsäljaren, för vilken denne kan kräva köprättsligt skadestånd från sin underleveran- 1 2 Se avsnitt 1 ovan och Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., s. 309 f. Se t.ex. NJA 2001 s. 309.

6 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten 779 tör av ventil-oken, trots att detta uppenbarligen också är en förlust som köparen [av ventil-oken] tillfogas genom [skadeståndskrav från motorköparen för] skada på annat än den sålda varan [nämligen motorskadan]. Det torde dessutom antagligen vara en s.k. direkt skada enligt KöpL 67 1 st. 3, vilket innebär att underleverantören av ventil-oken har s.k. kontrollansvar för skadan, det vill säga ansvarar för skadan oavsett eget vållande, KöpL 40. Om nu motorskadan också anses vara en sakskada hos motorköparen, skulle underleverantören dock endast vid eget vållande vara utomobligatoriskt ansvarig för skadan direkt gentemot motorköparen, fastän underleverantören alltså har ett strängt kontrollansvar för samma skada när kravet passerar via motorsäljaren. En sådan inkonsekvens är knappast lämplig och avsedd. I det fall det är fråga om skada på konsumentegendom på grund av en säkerhetsbrist i komponenten, och produktansvarslagen (PAL) sålunda är tillämplig, synes det dessutom vara närmast uttryckligen föreskrivet att ett produktansvar inte kan göras gällande för skada som komponenten orsakar på produkten i övrigt, se PAL 1 2 st. 2 men. Och det torde inte finnas något vägande skäl för att bedöma den saken annorlunda enbart för att skadan inträffar på annat än konsumentegendom. 4 Inte heller om motorhaveriet hade orsakat skada på annan egendom hos motorköparen, det vill säga produktskada hos denne, hade motorsäljarens eventuella skadeståndsansvar för denna produktskada varit en sådan förlust som utesluts från underleverantörens köprättsliga skadeståndsansvar gentemot motorsäljaren, trots att även detta fall synes falla väl inom den ovan citerade lydelsen i KöpL 67. I det fallet är det visserligen knappast någon tvekan om att underleverantören vid vållande även svarar utomobligatoriskt gentemot motorköparen för denna produktskada. Detta harmonierar emellertid väl med det köprättsliga ansvaret, i det att motorsäljaren svarar köprättsligt för den av underleverantören vållade produktskadan endast om motorsäljaren själv har lämnat särskild utfästelse om frihet från sådan skada 5 och att motorsäljarens förlust på grund av utfästelsen i så fall torde vara en indirekt förlust enligt KöpL 67 2 st., vilket innebär att underleverantörens köprättsliga ansvar gentemot motorsäljaren för denna förlust förutsätter samma vållande, som det som förutsätts för hans utomobligatoriska ansvar direkt gentemot motorköparen. Den köprättsliga regleringen bygger på tanken att säljaren i utgångsläget visserligen bara undantagsvis vid egen vårdslöshet eller utfästelse svarar för produktskador som det levererade orsakar hos köparen, men däremot har fullt ansvar för leveransens funktionsduglighet i övrigt, uppenbarligen eftersom säljaren är den i leveranskedjan som bäst känner till köparens förväntningar och vad varan ska användas till samt har direkt eller indirekt inflytande över produk Se prop. 1988/89:76, Ny köplag, s. 49. Se äv. prop. 1990/91:197, Produktskadelag s. 38 f. Se t.ex. NJA 2001 s. 309, jfr KöpL 40 3 st.

7 780 Birger Nydrén tens kvalitet, och att det följaktligen också bör lämnas till säljaren och köparen att avgöra i vad mån för dem lämpliga begränsningar av det ansvaret bör avtalas. En tillämpning av culparegeln mot underliggande led på grund av fel i leveransen skulle innebära ett kringgående av detta och leda till ett potentiellt oöverstigligt ansvar för underledet, som detta led svårligen kan begränsa genom avtal. 6 Underledet kan visserligen, i mån av förhandlingsstyrka, avtala med sin köpare att denne ska hålla underledet skadeslöst för utomobligatoriska krav från senare led, så som i viss mån stadgas i Nordiska Leveransbestämmelser, NL, som tillämpas inom verkstadssektorn. Detta kan måhända vara framkomligt när det gäller krav till följd av skada på annat än köpt vara, främst konsumentkrav enligt produktansvarslagen, men exponeringen och därmed svårigheten att få gehör för ett sådant avtalsvillkor torde bli avsevärt större om också krav inom leveranskedjan på grund av skada i köpt produkt kan framföras på utomobligatorisk grund mot tidigare led. Och om det ändå är möjligt att via avtal åtgärda detta problem för underleverantörerna, är det uppenbarligen en bakvänd metod, jämfört med att i harmoni med KöpL 67 begränsa det utomobligatoriska skadeståndsansvaret till skada på annat än den sålda varan. En tillåten användning av culparegeln i fallen av självförstöring skulle i själva verket leda till ett produktansvar i praktiskt taget alla de fall då en produkt skadas genom inbyggt fel, eftersom nästan alla produkter består av hopfogade komponenter. 7 Such a holding would eliminate the distinction between warranty and products liability. A warranty action also has a built-in limitation on liability, whereas a tort action could subject the manufacturer to damages of an indefinite amount. It would be difficult for a manufacturer to take into account the expectations of persons downstream who may encounter its product. Citaten är hämtade ur det amerikanska rättsfallet East River Steamship Corp. v. Transamerica Delaval Inc. 8 Som antyds av citaten ur East River måste det särskilt beaktas att en skadebringande komponent ofta kan vara en ekonomiskt obetydlig detalj med mycket brett tillämpningsområde inom olika produktionskedjor, så att de skador som detaljen kan komma att orsaka på en senare produkt som innehåller detaljen är helt oförutsägbara för komponentleverantören (utan att för den skull det brister i adekvans) och saknar all rimlig proportion till dennes produktionskostnader och täckningsbidrag. Culparegelns tillämpning i en sådan situation torde därmed leda till ett starkt hämmande incitament 6 Jfr NJA 2007 s. 758, angående liknande skäl för inskränkning av möjligheten att rikta utomobligatoriska skadeståndsanspråk mot underled vid byggproduktion till och med vid skada på annat än den sålda varan, det vill säga entreprenaden i det fallet. Karlgren, som i sin bok Produktansvaret, Stockholm 1971, resonerar tämligen utförligt kring frågan, kommer där också till den tveklösa slutsatsen, främst grundad på principen privaty of contract, att underliggande led inte svarar enligt culparegeln för skada på köpeobjektet, oavsett om skadan skulle kunna betecknas som sakskada, se a.a. s Se även Agell, Produktansvar inom och utom 1992 års lag, festskrift till Bertil Bengtsson 1993, i publikationen De lege, Juridiska fakultetens i Uppsala årsbok, årgång 3, 1993, s US Supreme Court, June 16, 1986.

8 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten 781 för den ekonomiska samfärdseln och måste därför förkastas. It is clear that if this development were allowed to progress too far, contract law would drown in a sea of tort. 9 Även faktiska skäl talar emot att sakskada i culparegelns mening ska anses ha inträffat genom motorhaveriet i det anförda exemplet. Möjligheten att nyttja motorn på avsett sätt har knappast undandragits köparen genom haveriet, utan snarare genom att motorn levererades med defekta ventil-ok; köparen lider förlusten redan genom att betala för en vara som på grund av felet inte har det värde/den användbarhet som förutsattes vid köpet. 10 Den funktionalistiska synen på sakskada, som torde vara gällande i svensk rätt 11, innebär att skada ska anses ha inträffat då egendomens bruksvärde reduceras, oavsett om en fysisk skada då har manifesterats. 12 Om sakskada i culparegelns mening ska anses ha inträffat i ett fall av självförstöring av levererad produkt, så bör följaktligen skadan anses ha inträffat då den skadebringande komponenten sammanfogades med produkten i övrigt; det är ju då som bruksvärdesreduktionen faktiskt inträffar, även om den inte blir synlig förrän genom den senare uppkomna fysiska skadan. Det nämnda innebär att produktköparen i ett fall av självförstöring av produkten inte har lidit någon sakskada som gör culparegeln tillämplig. För skadan på produkten, eller snarare felet däri, har köparen i stället att hålla sig till säljarens köprättsliga ansvar för detta. 3. Produktskada i leveranskedjor Det nyssnämnda synsättet, att sakskada har inträffat när sakens bruksvärde reduceras, skulle dock innebära att i stället produktsäljaren, genom sammanfogandet av den defekta komponenten med resten av produkten, har lidit en sakskada på sistnämnda del, för vilken han kan hålla komponentleverantören ansvarig enligt culparegeln, eftersom det i relationen dem emellan är fråga om skada på annat än den sålda komponenten (KöpL 67 ). Skadan yttrar sig då i, som det senare visar sig, en obrukbar produkt, och skadeståndet motsvarar produktsäljarens ansvar för detta gentemot produktköparen (med avdrag för värdet av den skadebringande komponenten). Skillnaden mot ett enligt ovan förkastat produktansvar för självförstöring i köpt produkt, visar sig emellertid i det, att komponentleverantören här svarar enbart gentemot sin avtalspart, produktsäljaren, och därmed har möjlighet att avtalsvis begränsa sitt ansvar Gilmore, The Death of Contract, Jfr KöpL 21. Se Nydrén, Till frågan om sakskada, i antologin Uppsatser om skadeståndsansvar och ansvarsförsäkring, Jure 2012, och t.ex. NJA 1996 s. 68. Jfr också NJA 1997 s. 832, Klystronen.

9 782 Birger Nydrén Förhållandena kan emellertid ibland vara sådana, att produktskadan skadan på annat än den sålda varan uppstår hos ett senare led i produktionskedjan, som inte står i avtalsrelation till den vållande komponentleverantören. Den skadebringande komponenten levereras alltså till ett mellanled, som sammanfogar denna med annat till en större komponent och sedan levererar denna större komponent till nästa led, där ursprungskomponenten skadar de andra delar av produkten som sistnämnda led tillför. Det får antas att i ett sådant fall den vållande komponentleverantören enligt gällande svensk rätt svarar i enlighet med culparegeln gentemot det sistnämnda ledet för den uppkomna sakskadan, och detta utan att kunna avtalsvis begränsa sitt ansvar. Detsamma gäller givetvis också, som nämnts ovan, när slutprodukten på grund av en inbyggd skadebringande komponent skadar annan egendom som är föremål för avsedd användning av slutprodukten. Frågan är likväl om ett produktansvar enligt dessa två exempel är en ändamålsenlig rättstillämpning. Detta ska diskuteras i avsnittet 5 nedan. 4. Produktskada vid uppdelad produktleverans Om det står klart att sakskada i culparegelns mening i vart fall inte kan anses inträffa vid självförstöring av köpt produkt, inställer sig emellertid frågan vad som närmare besett ska avses med självförstöring. I exemplet med motorn kan det visserligen inte finnas någon sakligt grundad tvekan; om de inmonterade ventil-oken leder till att motorn skär efter leveransen, är det tydligt fråga om en sådan självförstöring av det köpta som innebär att motorköparen inte kan anses ha lidit sakskada i culparegelns mening. Men gäller detsamma om produkten är en bil som säljaren på köparens begäran har kompletterat med en motorvärmare, vilken på grund av inbyggt fel sedermera orsakar skador på bilmotorn genom överhettning? 13 Svaret torde vara nekande 14 på liknande sätt som blev fallet i Hamnkranen, NJA 1986 s Avgörandet i Hamnkranen (som i flera avseenden är rätt speciellt och har åberopats frekvent för skilda syften, också efter missuppfattning om avgörandets innebörd, såväl av tvistande parter som av domstolarna, bl.a. Högsta domstolen själv) innebar att köparen av en hamnkran tilldömdes utomobligatoriskt skadestånd för skada på kranen från den underleverantör som försett kranen med en överlastindikator, vars bristande funktion orsakade skadan. Bristen ansågs bero på försummelse av kontrollen vid tillverkningen av överlastindikatorn Exemplet är hämtat från ett utförligt rättsutlåtande av Ulf Nordenson till dåvarande skadeförsäkringsbolaget Skandia, Angående vissa skadeståndsrättsliga frågor i samband med köp av lös egendom, entreprenadarbeten eller utförande av konsulttjänster. I enlighet med Nordensons uppfattning i a.a.

10 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten 783 (eller däri ingående komponent), varför underleverantören ansågs skadeståndsskyldig utan hinder av att indikatorn utgjort en del av den skadade kranen. 15 Uttrycket indikatorn utgjort en del av den skadade kranen är måhända mindre lyckat i sammanhanget, eftersom det lätt ger intryck av att det var fråga om sådan självförstöring som borde leda till enbart ett köprättsligt ansvar för skadan (något som f.ö. också hävdades av underleverantören i målet). Det framgår emellertid uttryckligen av både tingsrättens och hovrättens domskäl att underinstanserna betraktade skadan som en skada på annat än den sålda varan, det vill säga som en produktskada, och att även HD delade den åsikten framgår indirekt genom referentens, Bertil Bengtsson, tillägg. Hovrätten uttalade i den delen att lastindikatorn är en specialtillverkad säkerhetsanordning, som inte utgör någon nödvändig del av kranen. 16 Det har alltså ansetts lämpligt att dra en rätt snäv gräns för vad som ska anses tillhöra en köpt produkt i den meningen att skada som orsakas av produkten på annan egendom ska anses utgöra produktskada, med ansvar enligt culparegeln. Enligt hovrättens uttalande i Hamnkranen ska gränsen dras där komponenten är en nödvändig del av produkten. Nordenson uttrycker detta i sitt i not 13 ovan nämnda utlåtande så, att komponenten har integrerats i huvudprodukten och utgör en för dennas nyttjande och funktionering för avsett ändamål nödvändig komponent. Frågan har också behandlats i förarbetena till produktansvarslagen, med anledning av den i avsnitt 2 ovan berörda bestämmelsen i PAL 1, att skador på själva produkten inte ersätts enligt lagen, och bestämmelsen i PAL 2, att en produkt inte förlorar sin karaktär av självständig produkt i lagens mening, om den infogas som beståndsdel i annan egendom. Det sägs där, med hänvisning till produktansvarskommitténs betänkande SOU 1979:79 efter konstaterandet att sistnämnda bestämmelse kan medföra svårigheter när det gäller att dra gränsen mellan det köprättsliga ansvaret för skador på produkten själv och ansvaret 15 Med hänsyn till att [i] ndikatorn har utgjort en väsentlig säkerhetsanordning i kranen, och fel i dess funktion har inneburit en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada ansågs dessutom underleverantören ansvarig för kontrollen oavsett om denna har ankommit på bolaget självt eller på bolagets underleverantör som hade tillverkat [komponenten]. Mot bakgrund av de anförda säkerhetsriskerna ansågs alltså underleverantören ansvarig även för sin leverantörs vållande, vilket ju är ett avsteg från huvudregeln att vid köp varje led svarar bara för eget vållande, om ej annat har utfästs, se ovan not Detta hindrar dock inte i och för sig att skadan också omfattades av kransäljarens köprättsliga ansvar, bl.a. Agell har uppenbarligen också uppfattat fallet så: köparen av kranen kan ju dessutom vända sig mot sin säljare (krantillverkaren) med ersättningsanspråk på köprättslig grund, se Agells i not 7 ovan a.a., s Som ska utvecklas i avsnitt 6 nedan är det dock olämpligt av flera skäl att tillåta anspråkskonkurrens i de här fallen. Agell uttrycker f.ö. själv en viss skepsis mot lämpligheten av den synbarliga anspråkskonkurrensen, se Agell a.a., s Även Hellner har ansett att [d]et är något förvånande att ansvaret ansetts höra till produktansvaret, eftersom skadan drabbade egendom som förvärvats genom köpeavtalet Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 2 häftet, 2 uppl. s. 223.

11 784 Birger Nydrén enligt lagen för skador på annan egendom att [o]m den skadeorsakande beståndsdelen ingick i huvudprodukten när denna förvärvades, skall rätten till ersättning för skada på huvudprodukten i princip bedömas enligt köprättsliga regler. 17 Detta överensstämmer uppenbarligen dock inte med utgången i Hamnkranen, där ju den skadeorsakande indikatorn var monterad i kranen när den förvärvades. Nordenson är också i nämnda utlåtande kritisk till dessa bakomliggande antaganden av produktansvarskommittén och anför att därutöver måste förutsättas att det består ett funktionellt beroendeförhållande mellan de olika produkterna eller beståndsdelarna. Som nämnts ovan synes hovrätten i princip ha delat Nordensons uppfattning och på den grunden funnit att en produktskada förelåg i Hamnkranen. Det är klart att en gräns måste sättas mellan å ena sidan vad som ska anses tillhöra produkten, så att ansvaret för skada på den är köprättsligt, och å andra sidan vad som inte tillhör produkten, så att ansvaret för skada på det är utomobligatoriskt, och att denna gräns med hänsyn till de så radikalt skilda ansvarsgrunderna bör vara så distinkt som möjligt. Gränsen måste emellertid också i övrigt vara ändamålsenlig, det vill säga leda till en för den ekonomiska samfärdseln ändamålsenlig uppdelning av skadorna mellan de två ansvarsgrunderna. I det nämnda utlåtandet framför Nordenson den uppfattningen att om komponenten förvärvas för sig, separat från resten av produkten, föreligger det alltid en produktskada om komponenten, efter sammanfogande med resten av produkten, orsakar egendomsskada på sistnämnda del av produkten, oavsett hur nödvändig komponenten är för produktens funktion. Som typexempel anför Nordenson rättsfallet NJA 1945 s. 189, där en bilmotor efter reparation på en verkstad, varvid nya motorkolvar införskaffats av verkstaden och monterats i motorn, skadades svårt på grund av fabrikationsfel i en av kolvarna. Verkstaden ansågs inte ansvarig för skadan, vare sig på köprättslig grund eller på grund av eget vållande; skadan ansågs vara en produktskada. Om komponenten förvärvas från någon som inte har levererat resten av produkten, såsom i det anförda rättsfallet med motorkolvarna, förefaller det visserligen som att det enligt gällande svensk rätt alltid föreligger en produktskada i enlighet med Nordensons uppfattning. Däremot kan man undra hur saken egentligen förhåller sig om det är samma leverantör till både komponenten och resten av produkten. Hur formalistiskt ska man betrakta den situationen att båda delarna köps från samma leverantör, men den ena delen köps och levereras dagen efter den andra, eller att de till och med levereras samtidigt, men enligt formellt separata avtal? Huruvida produktskada ska anses föreligga kan inte gärna avgöras på grund av sådana formaliteter som att ett och samma köpeavtal delas in i separata avsnitt för komponenten och resten av produkten, eller att de 17 Se prop. 1990/91:197, s. 90.

12 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten 785 två avsnitten är separerade med var sin häftklammer och undertecknas var för sig. Den sistnämnda frågeställningen har veterligen inte bedömts i något rättsfall av Högsta domstolen. I USA har emellertid frågan behandlats i ett känt rättsfall, Sea-Land Service Inc. v. General Electric Co. 18 Sea-Land, som hade förvärvat en båt med motor tillverkad av General Electric, bytte vid motorservice några år senare ut en viss motordel mot en nytillverkad del, också från General Electric. Målet gällde bl.a. huruvida General Electric var utomobligatoriskt ansvarigt för den skada på motorn som sedermera orsakades genom fel i den nya motordelen, därför att det skulle vara fråga om skada på annan egendom än den skadebringande nyköpta motordelen. Domstolen fann att så inte var fallet, och uttalade därvid bland annat att [s]ince all commercial parties are aware that replacement parts will be necessary, the integrated product should encompass those replacement parts when they are installed in the engine, och att the use of separate contracts as an indicator of other property for purposes of invoking tort law, has been rejected by the Supreme Court, varvid domstolen hänvisade till det ovannämnda målet East River 19, explaining that a single integrated machine can have many components, implicitly each procured in separate transactions. Det torde knappast finnas några vägande skäl att se annorlunda på saken i svensk rätt. Det nödvändiga utrymmet för produktansvar ges lämpligen och tillräckligt genom att all egendom som inte har integrerats i huvudprodukten och utgör en för dennas nyttjande och funktionering för avsett ändamål nödvändig komponent (Nordenson a.a.), anses som sådan annan egendom som kan bli föremål för produktskada. Om man alltså bör anse att en produktskada normalt inte kan föreligga när en produkt skadas av en däri integrerad, för produktens funktion nödvändig komponent, om både komponenten och resten av produkten härrör från samma leverantör, men från separata avtal, synes det återigen som domstolen i Sea- Land tydligen ansåg vara väl formalistiskt att bedöma saken annorlunda enbart på den grunden att det inte är samma juridiska person som har levererat de två delarna. Av skäl som är helt ovidkommande i nu behandlat avseende, kan rent formellt två olika bolag, t.ex. inom säljarens företagsgrupp, komma att stå för leveransen av komponent respektive huvudprodukt. Det kan knappast vara en ändamålsenlig ordning att sådana tillfälligheter ska avgöra om ansvaret för skada som uppkommer i produkten ska vara köprättsligt eller utomobligatoriskt, med de drastiska skillnader det för med sig i fråga om ansvarsförutsättningar, ansvarskrets och graden av ansvarsexponering US Court of Appeals for the Third Circuit, January 15, Se ovan avsnitt 2 vid not 8.

13 786 Birger Nydrén 5. Ett avtalsrättsligt produktansvar I rättsfallet NJA 1918 s. 156 riktade köparen av ett foder för kor en skadeståndstalan mot fodersäljaren, åberopande att skadebringande egenskaper hos fodret hade lett till minskad mjölkavkastning och nödslakt av vissa kor. Eftersom köpet var att anse som leveransavtal (köp av generiskt gods), åberopades dåvarande köplagen 43 med dess stadgande om strikt ansvar för fel i sådan leverans. Köparens talan ogillades emellertid av Högsta domstolen med hänvisning till att förlusten inte är att hänföra till sådan skada som avses i 43 köplagen samt att säljaren inte kunde anses vållande till förlusten. Som nämndes i avsnitt 1 ovan, har det allt sedan detta avgörande ansetts, mer eller mindre allmänt, att produktansvaret enligt huvudregeln i svensk rätt följer utomobligatoriska regler, även i köpeförhållanden, och att således köprätten i princip inte är tillämplig för produktansvar. 20 Som antyds av referatet ovan var dock HDs motivering intetsägande och en sentida betraktare letar förgäves efter de rimliga skälen för denna inställning. En gissning kan vara att domstolen vid den tiden, 1918, helt enkelt ansåg det bära för långt att en säljare av generiskt gods skulle bära ett strikt ansvar för produktskador, bl.a. mot bakgrund av att det vid speciesköp enligt 42 dåvarande köplag förutsattes vållande för skadeståndsansvar. Detta borde man i så fall dock ha kunnat komma runt utan att helt lämna köprätten; inte heller dåvarande köplag var tvingande. Rent spontant måste man ju tycka att det vore naturligast om produktansvaret vid köp följde köprätten; det ligger hart när i sakens natur. 21 Så är det också vanligtvis i Europa i övrigt, där produktansvaret enligt utomobligatoriska regler endast gäller just utomobligatoriska förhållanden. För övrigt ifrågasattes även i Sverige på sina håll redan från början det lämpliga i att separera produktansvaret vid köp från köprätten. Så tycks t.ex. auktoriteter som Almén och Vahlén ha förordat att produktansvaret vid köp i huvudsak borde täckas av köplagens skadeståndsregler. 22 Sådant ifrågasättande tycks sedan ha framförts ett flertal gånger under decenniernas gång, synbarligen utan att mötas av några tungt vägande motargument, men också utan att egentligen leda till någon ändring av inställningen baserad på NJA 1918 s Inte förrän 1979, i samband med införandet i svensk rätt av en produktansvarslag beträffande personskador i enlighet med en Europarådskonvention därom, se avsnitt 1 ovan. Utredningen, produktansvarskommittén, som även hade i uppdrag att utreda frågan om särskilda regler för produktansvar vid skador på konsumentegendom, kunde konstatera en rad nackdelar med den gällande ordningen och kom därmed Se Hellner & Radetzki i not 1 ovan a.a., s. 309 f., 320. Karlgren i not 6 ovan a.a., s. 67. Se Dufwa i den i avsnitt 1 ovan anmärkta uppsatsen, Produktansvarets reformering, i festskrift till Jan Hellner 1981 s. 10, med hänvisningar.

14 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten 787 till slutsatsen att ett strikt köprättsligt ansvar borde införas för produktskador som drabbar enskild konsuments egendom. Eftersom denna reglering borde införas i konsumentköplagen, överlämnades frågan till den samtidigt pågående konsumentköpsutredningen, som föreslog den reglering av frågan som i huvudsak nu gäller enligt KköpL 31, nämligen att säljarens köprättsliga skadeståndsskyldighet för fel enligt KköpL 30 även omfattar skada som på grund av felet uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller hans hushåll och som inte är avsedd för näringsverksamhet. Vad var det då för nackdelar med det gällande utomobligatoriska produktansvaret, som utredningarna fann som skäl för att övergå till ett köprättsligt ansvar mot konsument? Produktansvarskommittén konstaterade 23 att [n]är en defekt produkt leder till sakskada har köparen nästan alltid intresse av att också göra gängse köprättsliga befogenheter gällande och hans anspråk kommer alltså att bedömas efter skilda regelsystem trots att de har samma orsak. För köparen medför det också en onödig omgång att behöva vända sig mot såväl säljare som tillverkare Slutligen kan tillämpningssvårigheter uppstå i de fall när en för sig förvärvad beståndsdel orsakar skada på huvudprodukten. 24 Med ett systematiskt betraktelsesätt är ett köprättsligt ansvar för skada också på annan egendom än den köpta klart att föredra. Konsumentköpsutredningen fyllde på med konstaterandet 25 att vid produktskador [i] förhållandet köpare-säljare ter det sig emellertid naturligt att låta en konkret [köprättslig] felbedömning slå igenom. Man konstaterade också att det ur preventions- och riskfördelningssynpunkt var lämpligt att produktansvaret slutligen drabbade tillverkaren (eller importören) och att det köprättsliga felansvaret för produktskadorna gav säljaren goda möjligheter att regressvis föra ansvaret vidare mot bakre led. Som nämndes i avsnitt 1 ovan infördes sedermera också i konsumenttjänstlagen motsvarande kontraktsrättsliga ansvar vid skada på konsumentegendom på grund av fel i tjänsten, se KtjL 31, 4 st. Enligt senare praxis i Sverige tycks Högsta domstolen också, föga förvånande, ha känt sig alltmer tvungen att beakta realiteterna genom att också mellan näringsidkare tillämpa vad som i sak motsvarar köprättsliga skadeståndsregler för produktansvar, även om detta har skett med förevändning av diverse utfästelsefiktioner. 26 Som framförts av Karlgren framstår det också som ytterst konstlat att, vid produktskada på grund av fel i köpt vara, bortse från kontraktsförhållandet och i skadeståndsfrågan utgå ifrån att säljaren är en tredje man, vilken som helst; [d]et är ju dock mellanhavandet med säljaren som givit anledning till köparens SOU 1979:79, Produktansvar II, s Jfr om det sistnämnda avsnitt 4 ovan. SOU 1984:25, Ny konsumentköplag, s. 194 f. Se t.ex. NJA 1952 s. 184, Märkbläcket, 1968 s. 285, Dillodlingen, 1985 s. 641, Bensinpumpsfallet, och inte minst NJA 2001 s. 309, Tågåkeriet, där domstolen trots lydelsen i KöpL 40, 3 st. förefaller ha funnit att en underförstådd garanti kunde läggas till grund för produktansvar.

15 788 Birger Nydrén skada: kausalsammanhanget mellan köpet och skadan är ock vanligen typiskt. 27 Det är mot den bakgrunden inte förvånande att enighet råder om att produktansvaret i sådana fall färgas av kontraktsförhållandet, och att detta sätter spår i culpabedömningen och garantiansvaret. 28 Vad som däremot är förvånande är, varför rättsordningen på detta sätt går som katten runt het gröt, till synes främst på grund av ett snart 100-årigt avgörande av Högsta domstolen. Och än mer svårbegripligt är det att lagstiftaren så sent som 1990 i den nya köplagens 67 valde att ytterligare knäsätta principen om utomobligatorisk behandling av produktskador i köpeförhållanden, trots all den ovannämnda mångåriga kritiken mot, och bekymren i praxis med det utomobligatoriska produktansvaret i kontraktsförhållanden, och trots att produktansvaret för egendomsskador vid konsumentköp då nyligen av just sådana skäl hade förts in under det konsumentköprättsliga felansvaret. Vad som framförs av produktansvarskommittén och konsumentköpsutredningen enligt ovan, som skäl för ett köprättsligt produktansvar, torde nämligen i allt väsentligt gälla även vid produktansvar mellan näringsidkare. Det gäller inte minst konstaterandet att köparen vid produktskada nästan alltid har intresse av att också göra gängse köprättsliga befogenheter gällande. Som framhållits av Dufwa är det då av flera skäl olyckligt att anspråken bedöms efter skilda regelsystem trots att de har samma orsak. Det bör därför ifrågasättas om inte de köprättsliga reglerna borde tillämpas även såvitt avser produktskadan. 29 I synnerhet vid produktskada orsakad av köpt komponent eller ingrediens framstår det, som Agell konstaterat, naturligt att betrakta produktskadan som en följd av fel på grund av komponentens eller ingrediensens olämplighet för sitt ändamål. I bensinpumpsfallet [NJA 1985 s. 641] ligger det nära till hands att se skadan på en bilmotor på grund av olja i bensinen som ett högst normalt exempel på skada på grund av fel i varan. Jämfört med ett så enkelt konstaterande framstår HD:s garantiresonemang i bensinpumpsmålet som ett utomordentligt konstruerat ansvarsalternativ, som har framlockats av att man av ålder valt att utesluta det vanliga felansvaret. Om skadan på bilmotorn hade fått gå in under bensinsäljarens felansvar skulle regressmöjligheten ha varit självklar. 30 Till detta kan läggas att i komponent- och ingrediensfall torde nästan alltid funktionen (köprätten) hos slutprodukten betraktas som det väsentliga, snarare än dess fysiska integritet (produktansvaret). Agells framförda bekymmer över att rättsläget kan fresta domstolarna att använda allt för pressade garantiresonemang som stöd för ansvar när en öppen redovisning av de rättspolitiska skälen borde gälla frågan om ett ansvar för säkerhetsbrist oberoende av culpa, 31 framstår numera som profetiskt, i det att Karlgren i not 6 ovan a.a., s. 67. Hellner & Radetzki i not 1 ovan a.a., s Se Dufwa i not 22 ovan a.a., s. 12 f. Agell i not 7 ovan a.a., s. 318 och s. 311 i not 22. Agell a.a., s. 316.

16 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten 789 just detta sedermera får anses ha skett genom NJA 2001 s. 309, Tågåkeriet. Det fanns ju i det fallet knappast någon sådan utfästelse från säljaren som HD lade till grund för dennes produktansvar, däremot är det tydligt att den sålda oljan var köprättsligt felaktig enligt KöpL 17 2 st. 2 p. och hade HD bortsett från den olycksaliga bestämmelsen i KöpL 67, att produktansvaret inte omfattas av det köprättsliga skadeståndet, så skulle felet utan vidare, genom säljarens kontrollansvar, ha berättigat köparen till skadestånd för produktskadan. På samma sätt som i bensinpumpsmålet skulle sedan säljarens regressmöjlighet ha varit självklar (ty oljan kom från en underleverantör), något som alls inte är givet när nu säljarens ansvar ansågs bygga på hans egen utfästelse. HD hade förvisso kunnat bortse från ovan nämnda NJA 1918 s. 156 (och borde ha gjort det långt tidigare, så hade kanske inte den nya köplagen kommit att undanta produktansvaret) men kunde HD verkligen ha bortsett från bestämmelsen i KöpL 67? Det medges att detta kanske vore svårt, men på samma sätt som HD i NJA 2007 s. 758 undanröjde möjligheten till utomobligatorisk skadeståndstalan grundad på SkL 2:1, med hänvisning till att annat föranleddes av ett presumerat avtal (se SkL 1:1), borde det kanske ha varit möjligt för HD att i Tågåkeriet finna, att bestämmelsen i KöpL 67 om undantag av produktansvaret inte ska tillämpas när skadan är direkt orsakad av fel i den levererade varan, med hänvisning till att detta får anses följa av ett sådant köpeavtal som det aktuella (se KöpL 3 ). Man kanske kan tycka att lika väl som domstolen genom avtalstolkning/utfyllnad kunde finna en avtalad utfästelse, borde man kunna finna det avtalat att produktansvaret i aktuellt hänseende skulle omfattas av säljarens köprättsliga felansvar. Annars återstår bara lagändring, något som dessvärre dock knappast kan antas väcka större intresse hos lagstiftaren, särskilt som köplagens bestämmelser ju är dispositiva. Hur som helst synes det alltmer orealistiskt och ohållbart att i längden upprätthålla principen att det köprättsliga skadeståndsansvaret inte gäller säljarens produktansvar, i vart fall beträffande komponent- och ingrediensskador. Vad domstolen konstaterade i det amerikanska rättsfallet Sea- Land, som omnämns i slutet av avsnitt 4 ovan, synes vara fullt ut relevant också för svenska förhållanden: The GE connecting rod [den nya motordelen] was purchased to be installed and to become integrated with the GE engine. It is a component of that engine; it has no use to Sea-Land otherwise. Moreover, in purchasing and installing replacement parts, the parties can, as with original purchase, negotiate the terms of the sale and of any warranties. Tort law is intended to compensate individuals where the harm goes beyond failed expectations into personal and other property injury. Redan bortsett från de skäl av mera praktisk art som de ovannämnda utredningarna anförde som motiv för att inordna produktansvaret för konsumentskador under konsumentköprätten, måste frågan ställas vad som är så principiellt säreget med just den följden av att en levererad vara på grund av fel inte fungerar som avsett, att annan köparens egendom råkar skadas, som gör att just denna

17 790 Birger Nydrén skadeföljd inte ska behandlas enligt de rättsregler som gäller för köpet. Antag att det är fel i en köpt tvättspruta; trycket är för lågt så att smutsen inte kan avlägsnas, den ekonomiska skadan ska ersättas enligt köplagen. Antag sedan att felet i stället är att trycket är för högt, så att det tvättade föremålet skadas, den skadan ska inte ersättas enligt köplagen. Vad finns det för sakligt relevant skäl att göra denna skillnad? Skadan på det tvättade föremålet är ett högst normalt exempel på skada på grund av fel 32 i tvättsprutan; det ligger hart när i sakens natur 33 att ansvaret för en sådan skada regleras genom köprätten. Till detta kommer alltså de mera praktiska skäl som utredningskommittéerna anförde enligt ovan. Kommittéerna hade emellertid främst konsumentskyddet i fokus, naturligt nog, och till de nämnda skälen kommer därför, vid produktansvar mellan näringsidkare, också ett behov av hänsynstagande till de olika leverantörernas skilda förutsättningar att bära produktansvaret. I nutidens avancerade ekonomiska samfärdsel torde det vara ganska sällsynt vid produktskada, att produktsäljaren kan anses vållande till skadan. Det torde vanligen vara en slutprodukt som orsakar produktskadan och säljaren av slutprodukten är som regel enbart en distributör, eller möjligen en producent som har sammanfogat slutprodukten av inköpta komponenter. Anledningen till produktskadan är emellertid i de allra flesta fallen att någon komponent är felaktig och enligt den rådande ordningen, att produktansvaret ska bedömas enligt utomobligatoriska skadeståndsregler, är som nämnts huvudregeln att bara den vållande komponenttillverkaren kan lastas för detta. 34 Säljaren av slutprodukten bär visserligen ansvar för produktskada om han har lämnat en utfästelse om produktens frihet från skadebringande egenskaper, men sådana utfästelser torde vara mindre vanliga i verkligheten än vad domstolarna synes benägna att fingera. Den rådande ordningen innebär därmed att den skadelidande måste identifiera vilken komponent som orsakat hans produktskada och vem som tillverkat denna en nog så knivig uppgift många gånger samt rikta sitt skadeståndskrav mot denne, åberopande att denne komponenttillverkare har vårdslöst orsakat produktskadan genom att leverera den felaktiga komponenten till sin köpare i leveranskedjan. Komponenttillverkaren, kanske en tillverkare av någon standarddetalj avsedd för allehanda ändamål, som måhända inte hade en aning om att detaljen hade hamnat i en sådan slutprodukt som den aktuella och som erhåller ett mycket blygsamt täckningsbidrag för försäljning av de aktuella standarddetaljerna, ska nu bära ett skadeståndsansvar för den produktskada som den för honom okända slutprodukten har orsakat, en exponering som komponenttillverkaren omöjligen på förhand varken kan bedöma eller begränsa; hans ansvar är ju utomobligatoriskt. Slutproduktsäljaren däremot, som ju är fullt medveten om Agell enligt not 30 ovan. Karlgren enligt not 21 ovan. Se ovan vid not 5. Annorlunda dock eventuellt när komponenten är en väsentlig säkerhetsanordning och fel i dess funktion [innebär] en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada, se NJA 1986 s. 712, Hamnkranen.

18 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten 791 vad produkten ska användas till, och därmed om risken för produktskador, och som förhandlat om köpevillkoren, och därmed kan begränsa sitt ansvar, han bär i frånvaro av särskild utfästelse inget ansvar för produktskadan, ty det ansvaret, som förvisso har uppstått på grund av köpet, anses inte vara en del av hans köprättsliga ansvar. Denna ordning förefaller närma sig det absurda. Att produktansvaret i kontraktsförhållanden bedöms enligt utomobligatoriska skadeståndsregler synes aldrig ha varit sakligt motiverat och under alla förhållanden borde den ordningen ha utmönstrats ur svensk rätt för flera decennier sedan. Produktansvaret bör även i kontraktsförhållanden mellan näringsidkare bedömas enligt reglerna för avtalet! 6. Anspråkskonkurrens och direkt eller indirekt skada Därmed är dock inte nödvändigtvis sagt, att den produktskadelidande köparen alltid bör förhindras att rikta ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk mot den underleverantör eller kontraktsmedhjälpare som vållat skadan; man kunde alltså tänkas tillåta s.k. anspråkskonkurrens i dessa fall. Som framgår av (det något tillspetsade) exemplet ovan, finns det dock mycket som talar för att inte göra detta. De skäl som HD framförde i NJA 2007 s. 758 till stöd för att inte tillåta en utomobligatorisk skadeståndstalan från en slutbeställare mot en underentreprenör i entreprenadförhållanden torde göra sig minst lika mycket gällande i leveransförhållanden; i den praktiska kommersiella handeln utgår förmodligen såväl underleverantören som slutsäljaren och köparen från, att om någon ska svara för produktskada orsakad av slutprodukten, så är det slutsäljaren, inte underleverantören. Liknande vad HD ansåg i nämnda NJA 2007 s. 758 kan det dock tänkas ett behov av en ventil i ett förbud mot utomobligatorisk skadeståndstalan mot underleverantör, för de fall produktskadan är extraordinär vid produktens avsedda användning. Ett förbud mot skadeståndstalan mot underledet bör ju bygga på att slutsäljaren är den lämpliga riskbäraren, bl.a. därför att denne och köparen är närmast skickade att bedöma produktskaderiskerna. Skulle nu produktskadan vara av sådant extraordinärt slag, att risken för sådan skada inte rimligen borde ha tagits i beräkning av köparen och säljaren, bör kanske den vållande underleverantören vara utomobligatoriskt ansvarig för skadan, i vart fall om den produktskadelidande köparen inte kan få ersättning från sin säljare på grund av ansvarsbegränsningar som dessa har avtalat utan beaktande av den aktuella skaderisken. I ett sådant fall av extraordinär produktskada ligger det kanske också nära till hands att vållandet hos den ansvarige underleverantören har varit av grövre slag. Det behöver dock knappast vara fråga om grov vårdslöshet bakom produktskadan bara för att den är extraordinär och det torde därför bli svårt att dra en

19 792 Birger Nydrén någorlunda rättssäker gräns mellan normalfallet och de fall då utomobligatorisk talan mot underleverantören bör tillåtas. 35 Det är alltså möjligt att den bästa lösningen är att överhuvud taget inte tillåta någon utomobligatorisk skadeståndstalan mot underleverantören, även om det på grund av säljarens ansvarsbegränsningar i vissa fall kan leda till att den skadelidande inte kan utfå något skadestånd för produktskadan. Att en skadelidande inte alltid kan få skadestånd är knappast något okänt, eller i sig oskäligt förhållande. Vid egendomsskada är för övrigt egendomsförsäkring ofta en bättre källa till ersättning än skadestånd. Den nu förespråkade ordningen, att produktansvaret även i kommersiella kontraktsförhållanden bör bedömas enligt reglerna för avtalet enkannerligen att produktansvaret vid näringsköp bör regleras genom det köprättsliga felansvaret och att det inte (annat än möjligen undantagsvis; se ovan) bör tillåtas någon anspråkskonkurrens med avseende på utomobligatorisk talan mot skadevållaren, utesluter givetvis inte att utomobligatorisk skadeståndstalan på grund av produktskada kan föras i andra fall, nämligen då skadan inte har uppkommit till följd av ett avtal med den skadelidande, utan drabbar tredje man. Det är, naturligt nog, just i sådana genuint utomobligatoriska sammanhang som de utomobligatoriska skadeståndsreglerna hör hemma, något som man också tycks anse i större delen av Europa i övrigt. Den här förespråkade ordningen leder till att det ur skadeståndsrättslig synvinkel blir ovidkommande såväl huruvida produktskadan uppkommer på köparens egen egendom, eller på annan egendom i senare led i en leveranskedja jämför avsnitt 3 ovan som huruvida skadan ska anses ha uppkommit enbart på den köpta varan ( självförstöring ), eller på annan köparens egendom jämför avsnitt 4 ovan; i samtliga fall regleras produktansvaret genom det köprättsliga felansvaret hos säljaren till den produktskadelidande köparen. Av de ovan anförda skälen för att produktansvaret vid näringsköp bör regleras uteslutande genom det köprättsliga felansvaret följer att sådana produktskador bör anses vara direkta skador enligt KöpL 67 ; vållandet ligger ju oftast inte hos säljaren, utan hos en underleverantör (jfr KöpL 40 ). I vart fall bör detta gälla alla ingrediens- och komponentskador. I fråga om skador på annan köparens egendom, främst egendom som är föremål för den köpta slutproduktens användning, kunde man tänka sig att ansvaret ska förutsätta vållande, det vill säga att skadan anses indirekt. För detta talar i någon mån att sådan skada har viss likhet med indirekt skada enligt KöpL 67 2 st. 2 p. I så fall torde det dock bli nödvändigt att tillåta anspråkskonkurrens, det vill säga tillåta också utomobligatorisk skadeståndstalan mot tidigare led, vållandet ligger ju, som sagt, oftast där. Det skulle dock innebära att en stor del av nuvarande nackdelar skulle kvarstå (se exemplet ovan efter not 34) och att splittringen av produktansvaret skulle bestå. Dessa nackdelar torde klart väga över. 35 Se om motsvarande problem beträffande ventilen i NJA 2007 s. 758, Nydrén i JT s. 700 ff. på s. 708 f.

20 Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten Sammanfattande slutsatser Slutsatsen av det anförda blir att produktansvaret i kontraktsförhållanden bör bedömas uteslutande enligt reglerna för avtalet, det vill säga något utrymme för utomobligatoriskt skadeståndsansvar bör inte finnas i sådana fall, vare sig hos avtalsparten eller hos tidigare led i avtalskedjan; anspråkskonkurrens bör således inte få förekomma. Produktskada till följd av näringsköp bör anses vara en direkt skada, med kontrollansvar för säljaren, om inget annat har avtalats. Det produktansvar som stadgas för konsumentköp enligt KköpL 31 och 32, respektive för konsumenttjänst enligt KtjL 31 4 st., bör alltså gälla på motsvarande sätt även vid näringsköp av lös egendom eller tjänst. Eftersom det nu är fråga om ett rent köprättsligt felansvar, kan ansvaret sedan med tillämpning av köprätten regressvis föras bakåt till den vållande tillverkaren; varigenom skadeståndsansvaret koncentreras på det led där skador av aktuellt slag bäst kan förebyggas. 36 Eller så stannar ansvaret på det led som har godtagit en ansvarsbegränsning hos sin säljare, därför att denna säljares ekonomiska bidrag i produktionskedjan inte kan motivera att ansvaret förs vidare till honom, jfr exemplet ovan efter not 34. Ansvarsrisken allokeras därmed typiskt sett på det ekonomiskt mest effektiva sättet av de parter som bäst kan bedöma risken. Slutligen ligger ett särskilt värde i att på detta sätt produktansvaret i samband med avtal blir i stort sett ensartat reglerat för konsument- och näringsavtal. Den nu förespråkade ordningen innebär således en avsevärd förenkling av regelsystemet i samband med produktansvar, liksom av det praktiska förfarandet vid utkrävande av sådant ansvar. Den innebär också, väl så betydelsefullt, en anpassning av regelsystemet till marknadens praktiska realiteter, och leder därmed till ett effektivare ekonomiskt omhändertagande av produktansvaret. 8. Konsekvenser med avseende på ansvarsförsäkring Den allmänna ansvarsförsäkringen gäller för sakskada, men inte för ren förmögenhetsskada. Innebär nu den här förespråkade överföringen av produktansvaret i kontraktsförhållanden mellan näringsidkare till det köprättsliga felansvaret, att det inte längre är fråga om ett ansvar för sakskada, utan i stället ett ansvar för ren förmögenhetsskada, med påföljd att ansvaret inte längre skulle vara täckt av ansvarsförsäkringen? Nej, inte alls. En sakskada är en sakskada, kännetecknad av de kriterier som gäller för sådan skada 37, och detta förändras inte av att ansvaret för sakskadan Jfr Dufwa i not 22 ovan a.a., s. 15. Se härom Nydrén, Till frågan om sakskada, i antologin Uppsatser om skadeståndsansvar och ansvarsförsäkring, Jure 2012, s , särskilt s. 207.