Belgien. Geografi.

Transkript

1 Belgien Det lilla Belgien spelar stor roll internationellt med både EU:s och Natos högkvarter förlagda till Bryssel. Men nationen plågas av motsättningar mellan de flamländska och fransktalande delarna av landet. Hotet om en delning av landet gör den federala staten svårstyrd. Geografi Belgien ligger i Västeuropa och har en knappt sju mil lång kust mot Nordsjön. Till ytan är det ungefär lika stort som Småland. Landet består av tre distinkta geografiska områden, från kusten via ett småkuperat slättlandskap i de mellersta delarna till det skogstäckta bergsområdet Ardennerna i sydöst. Längs kusten, som vetter mot sydöstra England, finns sanddyner och marskland som tidigare har varit havsbotten. En del landområden ligger under den nuvarande havsytan och skyddas av vallar. Det är vanligt med översvämningar i låglänta delar av Flandern, den norra hälften av landet (se vidare Politiskt system). Innanför kusten reser sig ett bördigt platålandskap och i sydöst når Ardennerna närmare 700 meter över havet. En femtedel av Belgien är täckt av skog. Den lövskog som ursprungligen växte i stora delar av landet finns nu endast kvar i bergen, men även där har den i stor utsträckning fått ge vika för inplanterad barrskog. Floderna Schelde (Escaut på franska) och Maas (Meuse) flyter genom landet från Frankrike i söder till Nederländerna i norr. Vid Schelde ligger Antwerpen, Europas näst största hamn, väl skyddad nära nio mil från havet. Det finns också bifloder och ett stort antal kanaler. 1/42

2 FAKTA GEOGRAFI Yta km2 (2017) Tid svensk Angränsande land/länder Nederländerna, Tyskland, Luxemburg, Frankrike Huvudstad med antal invånare Bryssel (uppskattning 2012) Övriga större städer Antwerpen , Gent , Charleroi , Liège , Brygge , Namur (uppskattning 2012) Högsta berg Botrange (694 m ö h) Viktiga floder Schelde/Escaut, Maas/Meuse Klimat Närheten till Atlanten präglar klimatet, som är fuktigt med svala somrar och milda vintrar. Den rikliga nederbörden är jämnt fördelad över året. Brysseltrakten får i genomsnitt 850 millimeter nederbörd per år, medan Ardennerna kan få uppemot millimeter. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn 17,5 C (juli), 2 C (jan) Medelnederbörd/månad Bryssel 94 mm (juli), 53 mm (mars) 2/42

3 Befolkning och språk Belgien har två stora folkgrupper, flamländare och valloner, och splittringen mellan dem har präglat hela landets moderna historia. Flamländarna bor i Flandern i norr och talar nederländska, fast språket här kallas flamländska. I Vallonien, som utgör landets södra hälft, talar man franska. Det finns också en liten grupp tysktalande och tyska är landets tredje officiella språk. Bryssel utgör en i huvudsak franskspråkig enklav omgiven av Flandern. Officiellt är huvudstaden tvåspråkig sedan 1981, men runt 80 procent av invånarna talar franska. Över hälften av belgarna bor i Flandern. Ungefär en tredjedel bor i Vallonien och en tiondel i Bryssel. Språkfördelningen är knappt 60 procent nederländsktalande och cirka 40 procent franskspråkiga. De cirka tysktalande belgarna (cirka 0,7 procent av befolkningen) är bosatta i området Eupen-Malmedy i östligaste Vallonien. Belgien är ett av de mest tätbefolkade länderna i Europa. Tätorterna har i stor utsträckning vuxit ihop; färre än tre av hundra belgare bor numera på landsbygden. Tillväxttakten i befolkningen är låg. Den befolkningsökning som finns beror till stor del på invandring. En tiondel av invånarna i Belgien är utländska medborgare och av dessa kommer två tredjedelar från övriga EU-länder. Det finns också en stor grupp marockaner. De flesta av de utländska medborgarna bor i Bryssel, där drygt en fjärdedel av invånarna är utlänningar. En stor andel är diplomater, journalister och tjänstemän inom EU och andra organisationer eller företag. Belgien är också ett av de länder i EU som tar emot flest asylsökande. När Belgien grundades 1830 var franska det enda officiella språket. Franskan hade länge en helt dominerande ställning och endast de som behärskade franska kunde nå höga positioner i samhället. Det lade grunden till de språkbarriärer som fortsätter att skapa problem i Belgien. För att stärka det egna språkets ställning anslöt sig flamländarna på 1800-talet till standardiseringen av språket i Nederländerna. De krävde att få använda sitt språk i den egna regionens skolor, förvaltning och rättsväsen blev flamländska likställt med franska i Belgien. Språkgränsen mellan nederländska (flamländska) och franska har inte ändrats under historisk tid. Den går tvärs över landet i öst-västlig riktning strax söder om Bryssel. Den territoriella och språkliga splittringen präglar all verksamhet i Belgien: de politiska partierna är delade i två efter språkgränsen, undervisningen i skolorna bedrivs på respektive regions språk och myndighetsspråken är olika beroende på var i landet man befinner sig. De två språkgruppernas ständiga kamp om hur makt, inflytande och skatteintäkter ska fördelas har ofta förlamat den politiska beslutsprocessen. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 370,7 (2014) Andel invånare i städerna 97,9 procent (2016) Nativitet/födelsetal 10,9 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 3/42

4 9,8 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 0,4 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,8 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,9 procent (2014) Förväntad livslängd 81 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 84 år (2015) Förväntad livslängd för män 79 år (2015) Folkgrupper ca 90 % belgare (varav drygt hälften flamländare och knappt hälften valloner), marockaner, italienare, turkar, holländare, fransmän och övriga ca 10 % Språk nederländska (flamländska), franska och tyska är officiella språk Religion Den romersk-katolska kyrkan är den dominerande trosinriktningen. Drygt hälften av belgarna beräknas vara katoliker även om få aktivt utövar någon religion. Det förs ingen officiell statistik över religionstillhörighet men runt en tredjedel av invånarna identifierar sig själva som icke-troende. Till följd av invandring från främst Marocko och Turkiet finns runt en halv miljon (cirka 5 procent av befolkningen) muslimer i landet. Protestantiska, ortodoxt kristna och judiska församlingar har få medlemmar, men de får som erkända religiösa samfund ekonomiskt stöd från staten. Den religiösa toleransen är över lag ganska god, även om muslimer på senare år har blivit mer utsatta. Belgien införde 2011 ett förbud mot heltäckande slöja på offentlig plats. Utbildning Belgiens tre språkgemenskaper (se Politiskt system) ansvarar för skolväsendet inom sina geografiska områden och undervisningen hålls på respektive språk. Endast i Bryssel har eleverna möjlighet att välja skolspråk. Skolplikt råder mellan 6 och 18 års ålder. Många barn går i statsunderstödda privatskolor, som vanligtvis är katolska. I Flandern går mer än två tredjedelar av barnen i privatskolor. Ungefär hälften av de fransk- och tyskspråkiga barnen utbildas privat, medan den andra hälften går i offentliga skolor. Det finns också ett antal skolor som riktar sig till elever från utlandet, däribland en skandinavisk skola. 4/42

5 Avgiftsfri förskola erbjuds från två och ett halvt års ålder, och över 90 procent av barnen går i förskola. De flesta förskolor ligger i anknytning till en grundskola med det första, sexåriga stadiet. I högstadiet och gymnasiet sjunde till tolfte skolåret väljer eleverna en av fyra inriktningar: allmän, teknisk, konstnärlig eller yrkesorienterad. De sista två åren kan eleverna varva skolgång med arbete eller praktik. Alla som har slutfört gymnasiestudier har rätt att studera vid valfri högskola. De flesta inriktningar väljer man fritt, men inträdesprov krävs bland annat för att läsa läkar-, tandläkar-, ingenjörs- och konstutbildningar. Det finns ett knappt 20-tal universitet, både statliga och privata, och därutöver en rad högskolor för pedagogik, teknik, konst med mera. Störst och äldst är Katolska universitetet i Leuven (Katholieke Universiteit Leuven), som grundades redan I samband med att landet delades upp i två språkdelar under 1960-talet flyttade en franskspråkig del av universitetet och blev Université Catholique de Louvain. Samtliga högre läroanstalter är statsunderstödda och många studenter finansierar sina studier med statliga bidrag. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 98,3 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 11,1 (2013) Kostnader för utbildning i andel av BNP 6,4 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 11,9 procent (2011) Kultur Belgien är sedan gammalt mötesplats för latinska och germanska kulturer, och Bryssel har som EU-huvudstad blivit ett internationellt kulturcentrum. Staden är berömd både som filmstad och som centrum för instrumentalmusik. Flera senmedeltida flamländska målare hör till den europeiska konsthistoriens stora namn, som Bruegel, Rubens, van Dyck och van Eyck. Bland berömda belgiska konstnärer i modern tid kan nämnas surrealisterna René Magritte och Paul Delvaux. Victor Horta räknas som arkitektonisk förnyare. Inom konsthantverket har Belgien blivit känt för sin rikt varierade spetskonst. Firandet av gillesfester med praktfulla dräktparader är en viktig del av folkkulturen. Belgisk litteratur är delad längs språkgränsen: vallonska författare räknas till den franska litteraturen och flamländare till den nederländska. Den kanske främste författaren under 1900-talet var Hugo Claus. Spekulationer förekom länge om att han skulle bli den förste Nobelpristagaren som skrev på flamländska, men han avled 2008 utan att ha fått litteraturpriset. Maurice Maeterlinck, som skrev på franska, fick Nobelpriset En annan uppmärksammad 1900-talsförfattare var den produktive Georges Simenon, känd inte minst som kommissarie Maigrets skapare. Nämnas bör även seriefiguren Tintins skapare Hergé (pseudonym för Georges Remi). Flera andra välkända seriefigurer har sitt ursprung i Belgien: Spirou, Gaston, smurfarna och Lucky Luke. 5/42

6 Inom musiken märks sångaren och viskompositören Jacques Brel. Bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne tillhör landets främsta filmskapare. De har vunnit Guldpalmen för bästa film vid filmfestivalen i Cannes två gånger: för Rosetta 1999 och Barnet De delade också juryns stor pris i Cannes 2011, för Pojken med cykeln. Massmedier Det belgiska medielandskapet utmärks liksom så mycket annat av uppdelningen mellan landets tre språkgemenskaper (se Politiskt system). Det finns ingen rikstäckande TV-kanal eller någon tidning med allmän spridning. Censur är förbjudet enligt författningen och pressfriheten respekteras väl. De tre språkgemenskaperna har separata offentliga radio- och TV-bolag det flamländska VRT (Vlaamse Radio- en Televisieomroeporganisatie), det franska RTBF (Radio Télévision Belge Francophone) och det tyskspråkiga BRF (Belgischer Rundfunk und Fernsehen) och bestämmer själva villkoren för dem. Utöver public service-kanalerna finns ett stort utbud av kommersiella kanaler, både inhemska och från kringliggande länder. Hela 95 procent av belgarna har kabel-tv, en av de högsta siffrorna i världen. Belgarna är däremot inte särskilt ivriga tidningsläsare jämfört med andra européer. Endast en belgare av tre prenumererar på en dagstidning. Antalet dagstidningar har mer än halverats sedan 1950 och samtidigt har ägandet koncentrerats. Inkomsterna på dagstidningsmarknaden ökade trots den krympande läsekretsen under 2000-talets första år, främst genom stigande reklamintäkter. Många av de tidningar som finns kvar är regionala versioner av större tidningar. Nästan alla tidningar har en uttalad politisk färg eller fackföreningsanknytning. Störst är Het Laatste Nieuws/De Nieuwe Gazet. Andra större nederländskspråkiga tidningar är Het Nieuwsblad/De Gentenaar, Het Belang van Limburg, Gazet van Antwerpen och De Standaard. Störst bland de franskspråkiga tidningarna är Le Soir, Vers l Avenir och La Dernière Heure. Det finns också en tyskspråkig tidning, Grenz-Echo, samt belgiska versioner av gratistidningen Metro på både franska och nederländska. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 12 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 114,3 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 85 (2014) Äldre historia Den kulturella och språkliga gräns som består än idag i Belgien skapades från 400-talet, mellan germanska folk som kom norrifrån och keltiska grupper i söder som talade latinska dialekter. Området lydde under århundradenas lopp under olika europeiska dynastier. Först 1830 bildades staten Belgien. Tyngdpunkten kom att ligga i Vallonien där industrialiseringen tidigt inleddes, medan Flandern hamnade i bakvattnet. Under 1900-talets båda världskrig ockuperades Belgien av tyskarna, och landet blev än en gång ett slagfält för utländska arméer. 6/42

7 Det område som utgör Belgien blev på 50-talet f Kr en del av romarriket och provinsen Gallia Belgica, som tros ha fått sitt namn från keltiska folkgrupper kallade belgier. Småningom pressades romarna tillbaka av franker från norr. Under flera hundra år ingick området i olika frankiska kungavälden. Frankerkungen Karl den store, som kröntes till romersk kejsare år 800 och vars rike omfattade stora delar av Väst- och Centraleuropa, föddes i trakten kring Liège. Redan på 700-talet knöt flamländska köpmän kontakt med handelshus i Medelhavsområdet och på 1000-talet började man utveckla en vävnadsindustri (med ull från England) som blev mycket omfattande. Under senmedeltiden var Flandern Nordeuropas mest utvecklade del med ett blomstrande kulturliv i rika handelsstäder som Antwerpen, Brygge och Gent. I slutet av 1400-talet kom Belgien att tillhöra det tyska furstehuset Habsburg, som beskattade dessa rika provinser hårt. När det habsburgska väldet delades i mitten av 1500-talet tillföll området den spanska grenen av dynastin ( Spanska Nederländerna ). Under reformationen, som började i Tyskland och Schweiz på 1500-talet, vann den kalvinistiska kyrkan många anhängare i de områden som idag är Belgien och Nederländerna. Den spanska motreformationen gjorde dock de södra delarna (Belgien) till ett homogent katolskt område. Det spanska herraväldet innebar en period av stagnation, nedgång och förödande krig. Området utsattes upprepade gånger för franska erövringsförsök. Efter det spanska tronföljdskriget kom Belgien 1713 under de österrikiska habsburgarna ( Österrikiska Nederländerna ). När de franska revolutionsarméerna under ledning av Napoleon Bonaparte marscherade in kunde knappt något motstånd bjudas var området införlivat med Frankrike. Det bidrog till en franskspråkig dominans som väckte motstånd bland flamländare. Ett flamländskt bondeuppror som bröt ut 1798 betraktas ibland som den flamländska nationalismens födelse. Sedan Napoleon 1815 hade besegrats vid Waterloo strax söder om Bryssel utropades med stöd av övriga europeiska stormakter det förenade kungariket Nederländerna (Nederländerna, Belgien och Luxemburg) under det protestantiska kungahuset Oranien. Julirevolutionen i Paris 1830 inspirerade belgarna, som i augusti gjorde uppror mot den holländske kungen. I oktober bildades en provisorisk belgisk regering och den 10 november 1830 utropades Belgiens självständighet. Stormakterna erkände Belgien som en suverän stat och garanterade landet ständig neutralitet. Belgarna besatte i samband med frigörelsen från Nederländerna hela Luxemburg med undantag för huvudstaden valdes prins Leopold av Sachsen-Coburg (furstehus i nuvarande Tyskland) till belgisk kung med namnet Leopold I. Holländarna fortsatte den väpnade kampen för att ta tillbaka inflytandet över Belgien. De tvingades dock erkänna den nya statens existens Då fastställdes den nuvarande gränsen mellan de båda länderna; Belgien tillerkändes den vallonska delen av Luxemburg, medan resten av storhertigdömet stannade under den holländske kungen. Vid 1800-talets mitt började en ekonomisk blomstringstid. Med hjälp av brittiska ingenjörer blev Belgien det första landet på den europeiska kontinenten som industrialiserades. Landets ekonomiska tyngdpunkt kom att ligga i Valloniens stenkolsdistrikt, dit järnindustrin förlades. Mellan det industrialiserade franskspråkiga Vallonien och det fattiga jordbrukande Flandern uppstod en klyfta som vidgades på grund av det franska språkets dominerande ställning inom förvaltningen. Kung Leopold II, son till Leopold I, involverade sig i de europeiska stormakternas kolonisering av Afrika. Under 1880-talet lyckades han få personlig suveränitet över dagens Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo). Kung Leopolds ovanligt brutala exploatering av området väckte internationell kritik, och 1908 tvingades 7/42

8 han överlåta Kongo till den belgiska staten som koloni. Efter första världskriget ( ) fick Belgien mandat att förvalta Ruanda-Urundi, som tidigare tillhört Tyskland blev Kongo (som hette Zaire ) självständigt och 1962 bildades staterna Rwanda och Burundi. Leopold II avled 1909 och efterträddes av sin brorson Albert. Under första världskriget kränktes Belgiens neutralitet av Tyskland och nästan hela landet ockuperades. En stor del av Västfrontens blodiga skyttegravskrig utkämpades i Flandern. Efter kriget tvingades Tyskland avträda området Eupen-Malmedy till Belgien. De ekonomiska svårigheterna i krigets spår förstärktes av 1930-talets internationella depression. Även de språkliga motsättningarna skärptes och ett särskilt flamländskt parti fick ökat stöd och representation i parlamentet. Under andra världskriget var Belgien åter ockuperat av tyskarna, mellan 1940 och Kung Leopold III (son till Albert I) valde att stanna i landet och hölls i tysk fångenskap, medan regeringen gick i exil i London. Den största delen av befolkningen motsatte sig ockupationen, men tyskarna sökte och fick ett visst stöd hos de flamländska nationalisterna. Modern historia Efter andra världskriget stod det klart att den politiska och ekonomiska makten förskjutits, från Vallonien till Flandern. Växande nationalistiska strömningar och ekonomisk kris ledde till allt större motsättningar mellan regionerna. Splittringen gjorde avtryck genom att allt fler samhällsinstitutioner delades längs språkgränsen blev Belgien en förbundsstat med långtgående självstyre för regioner och språkgemenskaper. Men motsättningarna kvarstår och har på 2000-talet skapat återkommande regeringskriser. På 1950-talet blev det uppenbart att den ekonomiska uppdelningen av Belgien hade börjat ändra karaktär. Så länge stenkolet och järnproduktionen var motorn i den belgiska ekonomin blomstrade Vallonien, medan Flandern var ett fattigt jordbruksområde. Många flamländska lantbrukare startade dock småföretag vid sidan om sina olönsamma gårdar och en modern lätt industri växte fram i de gamla jordbruksbygderna. Den flamländska ekonomin växte snabbt efter kriget tack vare att området drog till sig såväl inhemska som utländska (främst amerikanska) investeringar. Bidragande till detta var regionens, i jämförelse med Vallonien, billigare och mindre strejkbenägna arbetskraft och inte minst den gigantiska hamnen i Antwerpen. Att bara Flandern gynnades av Belgiens andra industriella revolution väckte förbittring i Vallonien. I början av 1960-talet fastslogs en formell språkgräns. Småningom befästes en uppdelning av utbildningsväsendet och separata franska och flamländska kulturråd inrättades. De tre stora politiska grupper som dominerat belgisk politik under efterkrigstiden kristdemokrater, socialister och liberaler delades upp i separata fransk- och flamländskspråkiga partier. Med fler partier, som i större utsträckning än tidigare representerade regionala särintressen, blev det svårare att bilda stabila regeringar, och därmed att finna lösningar på de ekonomiska problemen. På 1970-talet drabbades Vallonien hårt av den internationella stålkrisen, och splittringen mellan de två regionerna fördjupades. För att kunna hantera de motstridiga intressena och möta växande nationalism enades man om att ändra statsskicket och bilda en federation. En lång rad beslut fattades för att decentralisera lagstiftning och förvaltning. Flandern och Vallonien fick i allt högre grad ansvara för sina egna angelägenheter. I slutet av 1980-talet godkände parlamentet de första stegen i federaliseringsplanen, men sedan avstannade författningsarbetet på grund av oenighet om bland annat Brysselområdets status. 8/42

9 De stora partiernas oförmåga att enas banade väg för nya politiska grupperingar. I valet 1991 ryckte det extremnationalistiska Flamländska blocket (VB) fram kraftigt. Två miljöpartier vann också mark. Efter flera månaders förhandlingar kunde ändå kristdemokraterna, som dominerat regeringarna under efterkrigstiden, bilda ännu en koalitionsregering. Premiärminister blev Jean-Luc Dehaene. Först 1993 fanns den två tredjedelars majoritet i parlamentet som krävdes för en ändring av författningen och Belgien förvandlades till en federal stat indelad i tre regioner och tre språkgemenskaper (se Politiskt system). Skandaler Under 1990-talet skakades Belgien av flera stora skandaler med korruption och missförhållanden på hög nivå i samhället. I ett snårigt fall misstänktes en socialistisk tidigare minister för inblandning i mord på en partikamrat. Mordet ska ha beställts för att partikamraten misstänktes vara på väg att avslöja olagliga affärer. Under utredningen framkom att socialistpartierna låtit sig mutas för att hjälpa en italiensk helikoptertillverkare (Agusta) och en fransk flygplanstillverkare (Dassault) att få stora beställningar från det belgiska försvaret. Avslöjandet ledde till att flera höga politiker tvingades avgå, och några dömdes till villkorliga fängelsestraff. Ex-ministern som anklagats för inblandning i mord begick självmord, liksom en hög officer i flygvapnet dömdes sex personer med anknytning till ex-ministern till långa fängelsestraff för att ha beställt mordet. Polisen anklagades för inkompetens i samband med ett omskakande rättsfall som uppdagades 1996, med våldtäkter och mord på bortrövade flickor. Rykten gick om att ett nätverk av pedofiler åtnjöt myndighetsskydd. Protesterna blev våldsamma och när gärningsmannen Marc Dutroux tillfälligt lyckades rymma tvingades inrikes- och justitieministrarna att avgå, liksom landets högsta polischef. I juni 2004 dömdes Dutroux till livstids fängelse. En skandal med dioxinförgiftad mat (se Jordbruk och fiske) bidrog till att valet 1999 blev ett katastrofnederlag för kristdemokraterna, som med få undantag hade lett regeringsarbetet i över hundra år. Jean-Luc Dehaene efterträddes nu av liberalen Guy Verhofstadt. Denne bildade en sexpartikoalition med liberaler, socialister och miljöpartister. Det var första gången som gröna partier kom i regeringsställning i Belgien. Valet blev också en ny framgång för det högerextrema VB. Parlamentsvalet våren 2003 befäste i huvudsak förändringarna, men miljöpartierna gick tillbaka och Guy Verhofstadt bildade en fyrpartikoalition med bara liberaler och socialister. De främlingsfientliga separatisterna i VB tog nya mandat. När val till de regionala parlamenten och språkgemenskaperna hölls 2004 fick VB nära en fjärdedel av rösterna och blev näst största parti i Flandern. Även i Vallonien och Bryssel vann högerextrema partier mark, om än i mindre skala. De etablerade partierna ville inte samarbeta med extremisterna i något fall. Högsta domstolen slog 2004 fast att VB var ett rasistiskt parti som saknade rätt till statliga bidrag. Partiet upplöstes men återuppstod genast under namnet Flamländska intresset, också förkortat VB. De mest öppet främlingsfientliga inslagen i partiprogrammet hade då tagits bort. När kommunalval hölls i oktober 2006 stärkte VB än en gång sin ställning. Partiets krav på självständighet för Flandern orsakade allt större oro bland de belgare som inte ville se en tudelning av landet. Regeringskriser I parlamentsvalet 2007 återtog de flamländska kristdemokraterna sin position som största parti, medan Verhofstadt och hans koalition led ett svidande nederlag. Men regeringsbildningen blev näst intill omöjlig och Belgien hamnade i vad som kan sägas blev en flerårig politisk kris. 9/42

10 Kristdemokraterna hade i allians med det högernationalistiska Ny flamländsk allians (N-VA) gått till val på löften om att öka det regionala självstyret, populärt i Flandern men impopulärt i Vallonien. En koalition över språkgränserna verkade avlägsen, och ingendera sidan kunde få egen majoritet. Först efter nio månaders dödläge, i mars 2008, kunde flamländaren Yves Leterme bilda en fempartikoalition med kristdemokrater och liberaler från båda språkgrupper samt de franskspråkiga socialisterna. Parterna hade då enats om att viss federal makt skulle överföras till regionerna. Den grundläggande konflikten förblev emellertid olöst, och de fortsatta diskussionerna om grundlagen och maktfördelningsreformer kom ingen vart. I slutet av 2008 föll Letermes regering, men orsaken var inte den politiska låsningen utan den globala finanskrisen. Under hösten hade regeringen skjutit till stora pengar, när finansimperiet Fortis vacklade. Krisen förvärrades och Fortis belgiska tillgångar skulle tas över av den franska banken BNP Paribas. Aktieägare försökte stoppa affären och fick stöd i domstol. En rapport från Högsta domstolen anklagade Letermes medarbetare för att ha försökt påverka rättsprocessen. Leterme avgick då. Vid årsskiftet lyckades talmannen i representantkammaren, Herman Van Rompuy, bilda en ny regering med samma fem partier som tidigare. Van Rompuy var partikamrat med Leterme men ansågs populär bland fransktalande. Men kompromissernas man Van Rompuy fick mindre än ett år i ämbetet, innan han utsågs till EU:s första permanenta ordförande. Leterme fick därför, i november 2009, åter ta över som premiärminister. Han lyckades dock inte som sin företrädare att medla i konflikten mellan fransktalande och flamländska delar av landet. I april 2010 föll regeringen och nyval utlystes. I nyvalet skrällde det högernationalistiska Ny flamländsk allians (N-VA), som gick från 5 till 27 mandat och blev största parti i representantkammaren. En ny utdragen kris följde. Först efter ett och ett halvt år, i december 2011, kunde den vallonske socialistledaren Elio Di Rupo bilda en koalitionsregering bestående av sex partier: de fem tidigare regeringspartierna samt de flamländska socialisterna. N-VA stod utanför regeringen. En infekterad strid som bidrog starkt till den politiska krisen gällde Bryssel-Halle-Vilvoorde, den enda av landets elva valkretsar som omfattade två språkområden: det officiellt tvåspråkiga Bryssel samt delar av den kringliggande flamländska provinsen. Partiernas regionala uppdelning gjorde att franskspråkiga bosatta utanför Bryssel hade rätt att rösta på franskspråkiga partier trots att de bodde i Flandern något som andra belgare på motsvarande sätt var förhindrade att göra. Författningsdomstolen slog 2003 fast att det stred mot grundlagen, men först i juli 2012 enades parlamentet om att dela valkretsen i två enheter. Det tvåspråkiga Bryssel blev en valkrets och flamländska Halle-Vilvoorde slogs ihop med Leuven till den nya valkretsen Flamländska Brabant. Beslutet innebar en seger för flamländska partier. Frågan är inte bara politiskt känslig; ett vanligt flamländskt klagomål är också att franskspråkiga Brysselbor flyttar ut till kringliggande flamländska samhällen där de bidrar till att driva upp fastighetspriserna men inte lär sig språk eller kultur. I slutet av 2011 och början av 2012 organiserade fackrörelsen strejker i protest mot planerade åtstramningar, särskilt en pensionsreform. Trots protesterna presenterades ytterligare nedskärningar, då oro fanns för att budgetunderskottet skulle växa sig för stort. Under Di Rupos regering genomfördes även andra författningsändringar, efter löften om att överföringen av maktbefogenheter från den federala staten till regioner och språkgemenskaper skulle fortsätta. Bland annat utökades mandatperioden för ledamöter i parlamentets underhus, representantkammaren, från fyra till fem år, och det beslutades att alla senatorer från och med 2014 års val skulle väljas indirekt (se Politiskt system). Inför lokalvalen hösten 2012 ökade oron för att splittringen mellan de norra och södra delarna av landet åter skulle komma i fokus och förstärkas. Flanderns nationalister hade stora framgångar i valet och N-VA vann i tre av fem provinser i Flandern. Partiets ledare Bart De Wever blev borgmästare i Antwerpen. 10/42

11 Det ekonomiska läget förblev kärvt under 2012 och Regeringen lyckades dock göra åtstramningar i statsbudgeten på totalt hela 22 miljarder euro och minska den skyhöga statsskulden (seekonomi). Politiskt system Belgien är en monarki med ett parlamentariskt styrelseskick. Sedan 1993 är landet en federal stat. Den består av tre regioner och tre språkgemenskaper som utgör parallella strukturer och delvis överlappar varandra. Konstruktionen, och splittringen mellan landets två stora språkgrupper, gör det svårt att bilda regering och flerpartikoalitioner är normen. Monarken är statschef med begränsade befogenheter. I dem ingår att utse regeringsbildare och statschefen har även rätt att upplösa parlamentet. Kungen eller drottningen anses stå över politiken och utgör en enande symbol i det annars splittrade landet. Sedan 1991 tillämpas både manlig och kvinnlig tronföljd. Kung Philippe sitter på tronen sedan Regionerna är Flandern, Vallonien och Bryssel. Språkgemenskaperna är den flamländska, den franska och den tyska. Regionen Flandern och den flamländska språkgemenskapen sammanfaller helt. Regionen Vallonien är i huvudsak franskspråkig men omfattar också det lilla tysktalande området Eupen-Malmedy i östra Belgien. Regionen Bryssel är formellt tvåspråkig (flamländska och franska), även om en stor majoritet av invånarna är fransktalande. Vid sidan av regionerna och språkgemenskaperna definierar författningen också fyra språkområden: det flamländska, det franska, det tvåspråkiga (i Bryssel) och det tyska. Vidare är Belgien indelat i tio provinser och 589 kommuner. De folkvalda provins- och kommunförsamlingarna leds av guvernörer respektive borgmästare. Av provinserna hör fem till Flandern och fem till Vallonien. Huvudstaden Bryssel med sina 19 kommuner står utanför provinssystemet. Varje kommun i landet tillhör ett enda av de fyra språkområdena. Provinserna är politiskt svaga men kommunalpolitiken är livlig och många politiker på hög nivå har kvar en roll som till exempel borgmästare i sin hemstad. Regionerna och språkgemenskaperna har fått ökat inflytande i flera steg sedan federationen infördes. Regionerna ansvarar för bland annat utrikeshandel, vapenexport, utvecklingssamarbete, jordbruks- och arbetsmarknadspolitik samt en del skattefrågor. Språkgemenskaperna har främst hand om utbildning och kulturfrågor. De federala organen sköter i huvudsak utrikes-, finans-, social- och rättspolitik samt inrikes säkerhet. Den ofta svårtolkade maktfördelningen i Belgien är ett resultat av en decentraliseringsprocess som pågått sedan 1970-talet och som speglar djupa motsättningar mellan folkgrupperna. I grova drag vill man i Flandern ha ökat självstyre medan det fattigare Vallonien vill hålla ihop staten. Förutom det federala parlamentet finns totalt fem parlament i regionerna och gemenskaperna. Flamländarna har valt att slå ihop funktionerna för regionen och språkgemenskapen, annars skulle antalet vara sex. Det federala parlamentet består av två kamrar. Huvudansvaret för lagstiftningsarbetet ligger hos representantkammaren. Dess 150 ledamöter utses i allmänna och proportionella val. Mandatperioden ändrades vid valet 2014 från fyra till fem år. Senaten har främst en rådgivande funktion, men röstar liksom deputeradekammaren i frågor som gäller bland annat författningsändringar och internationella avtal. Tidigare utsågs 40 av de då 71 senatorerna i allmänna val vart fjärde år, men sedan 2014 består senaten istället av 60 ledamöter som utsetts indirekt på regional nivå (se även Modern historia). 11/42

12 En femprocentsspärr i parlamenten finns sedan 2003, med undantag för tre av de elva valdistrikten. Rösträttsåldern är 18 år och det är obligatoriskt att rösta; den som inte deltar riskerar böter. Valdeltagandet brukar ligga på över 90 procent. Utländska medborgare som är bosatta i landet får rösta i kommunalval. Politiska partier Gränsen mellan franskt och flamländskt i Belgien märks särskilt tydligt på den partipolitiska kartan, eftersom det finns två partier för varje större politisk inriktning ett flamländskt och ett franskt. Inget parti är rikstäckande. Endast i Bryssel kan väljarna rösta på både flamländska och franskspråkiga partier. Politiken dominerades av kristdemokrater, liberaler och socialister fram till 1990-talet. Under seklets sista årtionde vann miljö- och nationalistpartier mark och den politiska bilden komplicerades. På 2000-talet har flamländska nationalister och högerextremister stärkt sin ställning och skapat oro bland de etablerade partierna. Kristdemokrater ledde de flesta koalitionsregeringar under 1900-talets andra hälft. De var även regeringsbildare då Kristdemokratiskt och flamländskt (Christen-Democratisch & Vlaams, CD&V) åter blivit största parti. Det vallonska systerpartiet Humanistisk demokratisk center (Centre Démocrate Humaniste, CDH) kallar sig numera ett mittenparti utan tydlig kristdemokratisk identitet. Det vallonska liberala partiet heter Reformrörelsen (Mouvement Réformateur, MR) och leder den regering som bildades i oktober Partiets motsvarighet i Flandern, Fria flamländska liberaler och demokrater (Open Vlaamse Liberalen en Democraten, Open VLD eller bara VLD) ledde regeringen Open lades till namnet 2007, när två andra liberala småpartier anslöt sig. Socialistpartiet (Parti Socialiste, PS) är störst i Vallonien och ledde den regering som efter långdragna förhandlingar bildades i slutet av Systerpartiet i Flandern heter Socialistiska partiet-annorlunda (Socialistische Partij-Anders, SP-A). Det högernationalistiska Ny flamländsk allians (Nieuw-Vlaamse Alliantie, N-VA) är sedan 2010 det största partiet i representantkammaren. N-VA har ett självständigt Flandern som mål, men vill nå dit först på sikt och med fredliga medel. N-VA ingår sedan 2014 i regeringen (se Aktuell politik). Mer extremt är det starkt invandrarfientliga Flamländska intresset (Vlaams Belang, VB tidigare Flamländska blocket, se Modern historia). Både VB och N-VA har sitt ursprung i det tidigare flamländska nationalistpartiet Folkunionen (Volksunie, VU). År 2007 bildade senatorn Jean-Marie Dedecker, som hade uteslutits ur VLD, tillsammans med bland andra avhoppare från VLD och VB det högerliberala Lista Dedecker (Lijst Dedecker, LDD). Partiet vill ha ett mer oberoende Flandern och motsätter sig att andra partier vägrar samarbeta med VB. Även i Vallonien finns ett högerextremistiskt och invandringsfientligt parti: Nationella fronten (Front National, FN), men det är litet och förlorade sitt enda mandat i valet Miljöpartiet i Vallonien kallar sig Ecolo och systerpartiet heter Grön (Groen, före detta Agalev). Rättsväsen Samtliga domare i Belgien utses på livstid av monarken. I det allmänna domstolsväsendet finns i första instans fredsdomare i domkretsar som kallas kantoner. Därutöver finns distrikt med ett antal olika specialdomstolar. Överklagade domslut tas upp av appellationsdomstolar. Högsta instans är den så kallade kassationsdomstolen. Sedan 1984 finns också en författningsdomstol som prövar dels konflikter mellan staten, regionerna och språkgemenskaperna, dels brott mot lagar om jämlikhet, diskriminering och undervisningsfrihet. 12/42

13 Belgien införde 1993 en lag mot folkmord som fick universell jurisdiktion, vilket innebar att belgiska domstolar kunde tillämpa lagen oavsett den åtalades nationalitet och var i världen brotten begåtts. Lagen orsakade diplomatiska konflikter med ett antal länder (se Utrikespolitik och försvar) och parlamentet beslöt 2003 att ersätta den med en ny lag som bara gäller när brottslingar eller brottsoffer är belgiska medborgare eller utländska medborgare bosatta i Belgien. Detta system tillämpas numera i flera andra länder. Överbefolkade fängelser är ett problem, det har förekommit att fångar får avtjäna sitt straff i fängelser i Nederländerna. Det belgiska rättsväsendet hamnade i en svår förtroendekris under 1990-talet efter en rad avslöjanden om rättsröta och korruption (se Modern historia). Som ett resultat inrättades en ny federal polisstyrka 2001 samtidigt som de tidigare parallella och i stor utsträckning autonoma polisorganen slopades. En ny lag för bekämpning av terrorism kom 2003 och ledde första gången till fällande domar 2006, då elva personer dömdes för att ha tillhört en marockansk islamistgrupp som stött terrordåden i Casablanca 2003 och Madrid FAKTA POLITIK Officiellt namn Royaume de Belgique/ Koninkrijk België/ Königreich Belgien/ Kungariket Belgien Statsskick monarki, förbundsstat Statschef kung Philippe (2013 ) Regeringschef premiärminister Charles Michel (2014 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Ny flamländsk allians (N-VA) 33, Socialistpartiet (PS) 23, Reformrörelsen (MR) 20, Kristdemokraterna (CD&V) 18, Flamländska liberaler och demokrater (Open VLD) 14, Socialistiska partiet-annorlunda (SP-A) 13, Humanistiska demokratiska centern (CDH) 9, Grön 6, Ecolo 6, övriga 8 (2014) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Ny flamländsk allians (N-VA) 27, Socialistpartiet (PS) 26, Kristdemokraterna (CD&V) 17, Reformrörelsen (MR) 18, Socialistiska partiet-annorlunda (SP-A) 13, Flamländska liberaler och demokrater (VLD) 13, Flamländskt intresse (VB) 12, Humanistiska demokratiska centern (CDH) 9, Ecolo 8, Grön 5, övriga 2 (2010) Valdeltagande 89 % i parlamentsvalet 2014 Kommande val parlamentsval 2019 Aktuell politik Belgiens politik präglas av starka motsättningar mellan flamländare och fransktalande valloner. Det mer välmående Flandern i norr kräver ökat självstyre och vill behålla mer av de resurser som nu överförs till Vallonien i söder, där ekonomin är svagare och arbetslösheten högre. Konflikten gör det svårt att bilda starka regeringar. Efter valet 2014 bildades en mitten-högerregering i vilken det för första gången ingår ett parti som förespråkar en delning av Belgien: det flamländska högernationalistiska partiet N-VA. 13/42

14 Konflikten mellan flamländare och valloner går långt tillbaka i tiden, men har skärpts de senaste årtiondena (se Äldre och Modern historia). Det politiska landskapet med ett partiväsende uppdelat efter språkgränserna (se Politiskt system) bidrar till svårigheterna att sy ihop koalitioner. Regeringsbildning kräver samarbete över såväl språkgränsen som ideologiska skiljelinjer. I parlamentsvalet i maj 2014 hade högernationalisterna medvind. Ny flamländsk allians (N-VA) som blivit största parti redan 2010 stärkte nu sin ställning ytterligare. Kung Philippe gav N-VA:s ledare Bart De Wever i uppdrag att bilda regering. Men processen drog som vanligt ut på tiden och i mitten av sommaren övergick uppdraget till det liberala partiet Reformrörelsen (MR) från Vallonien Kristdemokratiskt och flamländskt (CD&V) från Flandern. Efter långdragna förhandlingar presenterades slutligen i början av oktober 2014 en mittenhögerregering med Reformrörelsens ledare Charles Michel som ny premiärminister. Reformrörelsen regerar tillsammans med de tre flamländska partierna CD&V, det liberala Öppna VLD och det separatiska N-VA. Regeringen kallas den "svenska koalitionen" på grund av att partierna har blått eller gult som sina partifärger. En av de största utmaningarna för den nya regeringen var att försöka få ordning på ekonomin och komma till rätta med det stora budgetunderskottet och statsskulden, som var bland de högsta i eurozonen (se Ekonomi). Ett åtgärdspaket presenterades med bland annat sänkta offentliga utgifter, lönestopp i den offentliga sektorn och planer på en gradvis höjning av pensionsåldern från 65 till 67 år. Det väckte starka folkliga protester. En månad efter högerregeringens tillträde demonstrerade runt människor i Bryssel och i mitten av december hölls en generalstrejk, den första sedan Protesterna fortsatte under Samtidigt har militant islamism alltmer kommit att framstå som ett hot mot stabiliteten. Belgien beräknas vara det land i Europa varifrån flest personer, i förhållande till befolkningens storlek, har anslutit sig till terrorsekten Islamiska staten (IS). Det rör sig enligt experter om närmare 500 personer som begett sig till Syrien och Irak sedan I maj 2014 öppnade en gärningsman eld på Judiska museet i Bryssel och dödade fyra personer. En fransman med algeriskt ursprung greps i Frankrike och utlämnades till Belgien. Mannen uppgavs vara den första före detta stridande för IS i Syrien som utförde ett attentat i Europa. Spänningarna ökade i januari 2015 när belgisk polis i samband med razzior sköt ihjäl två misstänkta islamister i Verviers i östra Belgien. Polisinsatsen genomfördes efter samordnade islamistiska terrorattacker i Frankrike en vecka tidigare. Fem personer åtalades senare för terrorbrott i samband med sammansvärjningen i Verviers och runt 200 soldater stationerades i Antwerpen och Bryssel för ökad säkerhet vid regeringsbyggnader och judiska skolor. I början av 2015 dömdes också ett stort antal medlemmar av Sharia4Belgium, en nu upplöst terrorgrupp, efter ett av de största terrormålen dittills i Europa. De flesta dömdes i sin frånvaro men bland de sju på plats fanns ledaren Fouad Belkacem som fick tolv års fängelse. I maj dömdes sju kvinnor, varav tre närvarande, till fängelse i år för att ha rekryterat andra till IS (se vidare Kalendarium). Efter ett nytt terrordåd av IS i Paris i november 2015, då 130 människor dödades, (se Frankrike-Kalendarium), kom Bryssel att framstå som centrum för terrorbejakande islamister i Europa. Flera av gärningsmännen kom från Brysselstadsdelen Molenbeek som även tidigare var känd som ett starkt fäste för radikal islamism. Larmberedskapen i huvudstaden höjdes till högsta nivå när det framkom att en av de huvudmisstänkta, Salah Abdeslam, överlevt och tagit sig tillbaka till Bryssel. Skolor, tunnelbana, butiker och arbetsplatser stängdes, offentliga evenemang ställdes in och beväpnad säkerhetspersonal patrullerade på gatorna. En omfattande polisjakt inleddes och ett tiotal personer greps. Abdeslam kunde dock gripas först efter fyra månader efter Parisdåden. 14/42

15 Några dagar senare, den 22 mars, skakades Bryssel av samordnade terrorattacker mot flygplatsen Zaventem och mot en tunnelbanestation. Tre självmordsbombare och 32 andra människor dödades och över 300 skadades. Attentaten som IS tog på sig var de värsta i Belgiens historia. Tre dagars landssorg utlystes och flygplatsen hölls stängd i elva dagar. Belgiska myndigheter utsattes för kritik efter terrordåden för brister i säkerhetsarbetet. Två ministrar erbjöd sig att avgå och nya lagar som förhalats antogs i hast, bland annat om husrannsakningar dygnet runt, begränsningar i vapenförsäljningen och skapandet av en enhetlig databas för terrorbekämpning. Efter några veckor grep polisen också flera personer som misstänktes för direkt inblandning i attentaten i både Bryssel och Paris. Följ den löpande händelseutvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Royaume de Belgique/ Koninkrijk België/ Königreich Belgien/ Kungariket Belgien Statsskick monarki, förbundsstat Statschef kung Philippe (2013 ) Regeringschef premiärminister Charles Michel (2014 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Ny flamländsk allians (N-VA) 33, Socialistpartiet (PS) 23, Reformrörelsen (MR) 20, Kristdemokraterna (CD&V) 18, Flamländska liberaler och demokrater (Open VLD) 14, Socialistiska partiet-annorlunda (SP-A) 13, Humanistiska demokratiska centern (CDH) 9, Grön 6, Ecolo 6, övriga 8 (2014) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Ny flamländsk allians (N-VA) 27, Socialistpartiet (PS) 26, Kristdemokraterna (CD&V) 17, Reformrörelsen (MR) 18, Socialistiska partiet-annorlunda (SP-A) 13, Flamländska liberaler och demokrater (VLD) 13, Flamländskt intresse (VB) 12, Humanistiska demokratiska centern (CDH) 9, Ecolo 8, Grön 5, övriga 2 (2010) Valdeltagande 89 % i parlamentsvalet 2014 Kommande val parlamentsval 2019 Utrikespolitik och försvar Efter de båda världskrigen var Belgien en stark förespråkare av nära samarbete mellan västmakterna. Landet var med och grundade såväl försvarsalliansen Nato 1949 som EU:s föregångare Europeiska kol- och stålgemenskapen Bryssel betraktas idag som Europas huvudstad och är säte för EU:s huvudorgan. I den belgiska huvudstaden finns EU-kommissionen, EU:s ministerråd och till en del EU-parlamentet. Belgien vill ha fördjupat politiskt samarbete inom EU, även när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Även Nato har sitt högkvarter i Bryssel, och högkvarteret för Natos styrkor i Europa ligger i södra Belgien, nära Mons. Förhållandet till USA har i allmänhet varit gott. Belgarna har känt en tacksamhetsskuld till USA som bidrog till att befria landet från tyskarna under andra världskriget. Men relationen blev ansträngd när Belgien 15/42

16 motsatte sig det USA-ledda kriget mot Irak Dessutom orsakade en omstridd krigsförbrytarlag med universell jurisdiktion (se Politiskt system) spänningar när den ledde till anmälningar mot bland andra den tidigare USA-presidenten George H W Bush. USA hotade att flytta Natos högkvarter från Bryssel, men 2003 skrevs lagen om så att den endast kom att omfatta belgiska medborgare och utländska medborgare bosatta i Belgien. Relationerna till de forna kolonierna i Afrika blev problematiska 1988, efter belgisk kritik mot kränkningar av mänskliga rättigheter i Zaire (före detta Belgiska Kongo, efter 1997 Demokratiska republiken Kongo). Soldater skickades vid ett par tillfällen till Zaire för att skydda och evakuera belgiska medborgare. Relationen förbättrades sedan den kongolesiske presidenten Mobutu störtats Den belgiska regeringen bad 2002 om ursäkt för mordet 1961 på Kongos förste premiärminister Patrice Lumumba och sade att Belgien bar ett moraliskt ansvar för hans död i samband med en militärkupp. Mordet skedde med Bryssels goda minne under den kaotiska period som följde sedan kolonialmakten hastigt dragit sig ur Kongo Belgiens försvarsstyrkor halverades under 1990-talet avskaffades värnplikten och istället övergick man till att hålla en betydligt mindre yrkesarmé. Belgien är ett av de fem kärnländerna i den europeiska snabbutryckningsstyrkan Eurocorps, och har på senare år deltagit i Nato- och FN-ledda insatser i bland annat Afghanistan, Kosovo, Demokratiska republiken Kongo och Sudan. I Bryssel finns sekretariatet för Benelux-unionen, ett samarbete mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg som i olika former har existerat sedan 1940-talet. Belgien och Luxemburg ingår också i Belgisk-luxemburgiska ekonomiska unionen (UEBL eller BLEU). Funktioner som Benelux och UEBL var tänkta att ha har till stor del övertagits av EU, men båda unionerna finns kvar och har uppdaterats med nya avtal på 2000-talet. FAKTA FÖRSVAR Armén antal man (2015) Flottan antal man (2015) Flygvapnet antal man (2015) Militärutgifternas andel av BNP 0,9 procent (2015) Militärutgifternas andel av statsbudgeten 2,3 procent (2012) Ekonomisk översikt Belgien är en liten och öppen ekonomi med mångsidig industri, omfattande utrikeshandel och en stor tjänstesektor. Det centrala läget i Europa och många internationella organ och företag ger fördelar. Men landet är delat, mellan det rikare Flandern och Vallonien som haft svårt att återhämta sig efter nedgången i kol- och stålindustrin. Flandern i norr är välmående med modern tillverkningsindustri och Europas näst största hamn, Antwerpen. Vallonien i söder har sett tidigare tunga industrigrenar som kol och stål förvandlas till krisbranscher, och regionen är beroende av ekonomiskt stöd både från statskassan och från EU. Sett som helhet lever Belgien på sin omfattande tjänstesektor, som står för drygt tre fjärdedelar av bruttonationalprodukten (BNP), samt en mångsidig industri. 16/42

17 Tack vare sitt läge och goda transportmöjligheter har den belgiska ekonomin stor fördel av EU:s inre marknad. Landet är säte för många internationella och multinationella bolag och har dragit till sig omfattande utländska investeringar vilka främst har kommit Bryssel och det redan rika Flandern till del. Samtidigt präglas det inhemska näringslivet av en hög andel små och medelstora företag, inte minst i jämförelse med övriga Europa. Belgien hade under 1990-talet en relativt stark ekonomisk tillväxt men kämpade med hög arbetslöshet, statligt budgetunderskott och en statsskuld som i mitten av årtiondet uppgick till hela 135 procent av BNP. Genom svångremspolitik minskade underskottet och statsskulden successivt. Bland annat genomfördes omfattande privatiseringar av statlig egendom, löneutvecklingen hölls tillbaka och arbetslöshetsunderstödet sänktes. Belgien kvalificerade sig för att delta i EU:s valutaunion EMU från starten Arbetet med att sänka skatter för både företag och privatpersoner har fortsatt, samtidigt som ytterligare kontroll över skatter flyttats över till regionerna. Budgeten var 2000 i balans för första gången på 50 år och gick med ett obetydligt överskott i några år tills den åter visade ett mindre underskott Samtidigt var statsskulden nere i 83 procent av BNP. Det var fortfarande en hög siffra, som överskred EU:s regel om max 60 procent, men minskningstakten imponerade. Finanskrisen som briserade i världen 2008 pressade dock upp statsskulden på nytt; 2015 låg den på 106 procent av BNP. Finanskrisen ledde till att tillväxten blev negativ 2009, BNP minskade med närmare tre procent. Finanssektorn drabbades, liksom den viktiga utrikeshandeln. Ändå klarade sig Belgien bättre än många andra euroländer. Staten agerade snabbt för att förhindra kollapser när finansbolag och banker som Fortis, Dexia, KBC och Ethias fick akuta problem (se även Kalendarium). Statligt stöd till arbetsmarknaden bidrog till att arbetslösheten inte sköt i höjden och den inhemska efterfrågan bibehölls på relativt god nivå. Återhämtningen blev god 2010 då ekonomin växte med 2,4 procent, trots den segdragna regeringskrisen i landet (se Modern historia). Därefter bromsade tillväxten in och låg den nära nollstrecket, för att sedan öka något. Skuldkrisen i eurozonen har bidragit till trögheten. I genomsnitt växte Belgiens ekonomi med 1 procent FAKTA EKONOMI BNP per person US dollar (2015) Total BNP miljoner US dollar (2016) BNP-tillväxt 1,2 procent (2016) Jordbrukets andel av BNP 0,8 procent (2016) Industrins andel av BNP 22,3 procent (2016) Servicesektorns andel av BNP 77,0 procent (2016) Statsskuldens andel av BNP 106,1 procent (2015) Valuta 1 euro Bytesbalans 17/42