I SAGAS TJÄNST. Av SIGNE H. WRANÉR PEDAGOGISKA SKRIFTER 240. Stockholm Svensk Läraretidnings Förlag AB

Transkript

1 I SAGAS TJÄNST

2 I SAGAS TJÄNST Av SIGNE H. WRANÉR PEDAGOGISKA SKRIFTER 240 Stockholm Svensk Läraretidnings Förlag AB

3 Förord Signe H. Wranér är hedersledamot i federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening. Hennes namn är intimt knutet till föreningen, och hennes personliga minnen av mångårig verksamhet inom SAF, federationens föregångare, är därför av utomordentligt intresse. Under åren , då FSAF:s kassaförvaltare Karlo Gustafson i samråd med styrelsen ordnade och förtecknade föreningens värdefulla samlingar av litteratur och konst, togs Signe H. Wranérs tjänster i anspråk för arbetet med konstsamlingen, som bl.a. innehöll originalteckningarna till Saga. Hennes kommentarer och återgivande av belysande episoder i samband med utgivningen av denna barnboksserie gav idén att låta henne i intervjuns form dela med sig av sina minnen från arbetet på Svensk Läraretidnings förlag. Inte minst värdefullt var det att kunna bevara hennes livfulla skildringar av möten med konstnärer och författare, som medarbetade i Saga. Intervjun togs upp på band. Ordföranden och kassaförvaltaren i federationen ställde frågor, som besvarades med säker uppfattning av händelserna, inlevelse och en strålande humor. FSAF:s litteraturkommitté fann, att dessa muntliga berättelser borde spridas till en vidare krets. Ledamöterna Ruth Levander och undertecknad fick därför i uppdrag att foga samman skildringarna och redigera den utskrift, som gjordes. Materialet har därefter åter genomgåtts av Signe H. Wranér och presenteras härmed i serien Pedagogiska skrifter. Det har varit en glädje att ur samlingarna av originalteckningar leta fram de illustrationer, som här återges, och ta del av omständigheterna omkring deras tillkomst. Makarna Amanda och Emil Hammarlund, initiativtagarna till Svensk Läraretidnings förlag, gav genom Barnbiblioteket Saga 3

4 Sveriges skolbarn tillgång till värdefull barnlitteratur i en tid då boken överhuvudtaget ännu var ett de fås privilegium. De lyckades också engagera en rad författare och pedagoger i arbetet. De banade väg för SAF:s fortsatta verksamhet och för Svensk läraretidnings förlag, vars syfte oföränderligt varit att ge barnen glädje och främja deras lust att läsa. Närmast föregående nummer i Pedagogiska skrifter Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga av Göte Klingberg ger en initierad skildring av verksamheten på Svensk lärartidnings förlag vid den tid det här gäller och det textmaterial, man arbetade med. Signe H. Wranérs minnen kan sägas komplettera denna framställning på ett väsentligt avsnitt. Vad Wranér behandlar är nämligen särskilt konstnärernas medverkan i Saga. Hennes minnen har också direkt anknytning till en av de tidsperioder, som behandlas i Eva von Zweigbergks Barnboken i Sverige Under arbetets gång har vi mötts av förväntningar och intresse från olika håll: från dem, som själva haft anknytning till FSAF:s arbete eller vars förfäder var knutna till det gamla SAF, men också från representanter för alla de många, som under barndom och skoltid med förtjusning tog emot alster från Svensk Läraretidnings förlag. Det är vår förhoppning, att de»ögonvittnesskildringar» det här gäller och vars kulturhistoriska värde torde vara obestridligt ska ge varje läsare något av vad vi själva erfarit: en känsla av att det förflutna åter blir levande. Kanske kan också, vi hoppas det, skriften ge stimulans till alla dem som nu arbetar med barn och böcker ett arbete, vars betydelse aldrig kan överskattas. Hälsingborg i maj Ingeborg Sondén 4

5 Jultomten upphovet till Saga Just i dagarna är det sjuttio år sen jag först fick kontakt med Svensk Läraretidnings Förlag och dess grundare, Emil och Amanda Hammarlund. Mina första barndomsminnen är fast sammanknutna med deras livsverk. De var egentligen ganska ovanliga människor, dessa två folkskollärare, födda på 1850-talet. Han kom från Strövelstorp i Kristianstads län, hon var från Kavlas i Västergötland. Emil Hammarlund var en av de tre ursprungliga grundarna av gamla SAF , och redan 1882 började han ge ut Svensk Läraretidning i Stockholm. Tidningen blev genast ett uppskattat språkrör för den på den tiden rätt ringaktade folkskollärar- och småskollärarkåren och var ända från början organ för Sveriges Allmänna Folkskollärareförening. Egentligen levde Emil Hammarlund bara för kåren. När han som en av de första folkskollärarna kom in i Sveriges riksdag 1885, inlämnade han den ena motionen efter den andra för att folkskolans samtliga lärare skulle få bättre villkor. Jag minns ett brev där någon med kruserlig förskriftsstil av hjärtat tackar för att herr Hammarlund har lyckats få riksdagen att bevilja Sveriges lärare litet mera kofoder. Till åskådningen var Emil Hammarlund liberal, men i riksdagen var han vilde gifte han sig med Amanda Nilsson som då hade hunnit vara folkskollärare i Göteborg några år. Hon var själv folkskollärardotter och hade länge skickat notiser angående kårens förhållanden i Göteborg för införande i Svensk Läraretidning. I Stockholm var hon ett par år lärarinna för barnen till danske ministern Bille. Makarna hade inga barn och förstod sig egentligen inte på barn det kände man redan som liten unge. Men de var brinnande i anden och proppfulla av den tidens idealitet. 7

6 Amanda och Emil Hammarlund i sitt hem Barnhusgatan S 8

7 Båda tyckte att den dåtida barnlitteraturen var urtråkig. De önskade ge barnen något, som kunde verka ljust och upplyftande och göra livet litet annorlunda. Det fanns så förfärligt många barn, särskilt i folkskolan och småskolan, som hade mycket grå vardagsvillkor. Det dröjde inte många år innan de var ense om att folkets barn behövde en jultidning som kunde sprida glädje i de enkla hemmen till julen och stimulera de ungas fantasi. En liten billig tidning skulle de väl ändå kunna ge ut, tänkte de. Men den måste vara bra, både beträffande innehållet och bilderna. De tänkte och funderade, både mycket och länge. Men något kapital hade de inte, och lönerna var låga i folkskolan på nittiotalet. Hur bar de sig åt egentligen? Jo, båda hade en intensiv energi. Han hade en fenomenal organisationstalang det hade han ju redan visat när han startade Svensk Läraretidning hon ägde en fantastisk övertalningsförmåga när det gällde att få med kända namn både bland författare och konstnärer. Bägge ägde en arbetshåg som aldrig tröt. De höll på mycket länge med att samla material till den första årgången. Makarna hade nämligen från början beslutat, att de skulle ha goda författare och konstnärer. Det var det viktigaste. Just sådana som hade någonting att ge barnen. Och så satte Emil och Amanda igång med två tomma händer praktiskt taget, och släppte till julen 1891 ut första årgången av jultomten, fastän de stora bokförläggarna kom med många varningar. Den lilla tidningen blev den helgen välkomnad i mer än hem. Den kostade bara 25 öre och var tryckt i en grågrön murrig ton, någon färg hade man inte råd till. Att de fick ut Jultomten landet runt var huvudsakligen lärarkårens förtjänst. I Svensk Läraretidning slog Emil Hammarlund upp en brinnande vädjan till kollegerna att hjälpa honom att sprida tidningen. Lärarna och lärarinnorna sprang villigt och glatt i skolhusens trappor och sålde exemplar i klasserna mot 2 öre i provision om de sålde mer än 10 exemplar, mot 3 öre om de sålde mer än 25, och mot 5 öre om de nådde upp till 100. Jag har under årens lopp träffat många bemärkta personer som betygat, att för dem kom julen när magistern eller fröken delade ut 9

8 Einar Nermans illustrationer till Systrarna i Saga 26, Anna kammar Tussegubben, och på sid. 6) till Jultomten 192}, En ung sjöman 62

9 63

10 Blåser kallt, kallt Väder ifrån sjön, av Gisela Henckel Trapp i Jultomten

11 Bauers omslagsbild till Jultomtens praktupplaga 1911

12 denna tavla. Det där var inte alls deras snälle vanlige tomte, han liknade mer ett troll. Se sid. 39.) Upplagans låga siffror gjorde chefen utom sig, och nästa år återvände hon för säkerhets skull till gamla pålitliga, slitstarka Jenny Nyström. Amanda Hammarlund i Saga I Barnhusgatan 8 hade förlaget sina lokaler i 44 år. Det var egentligen en mörk och dyster lokal på nedre botten, och eftersom fru Hammarlund av naturen var sparsam, så låg tamburen kolmörk när man kom in. Men där kunde råda en trivsel och arbetsglädje om det ville sig väl, särskilt under Jultomtetiden i november och december, när alla bjöds på kaffe i minsta gårdsrummet. Under mina första år i företaget hade man under de andra tio månaderna ingen lunchrast jag tror inte att begreppet var uppfunnet utan man smög sig ut i det mörka serveringsrummet och slök en smörgås som mor hade skickat med. Fru Hammarlund var alltid först på förlaget om morgnarna, flitig som en myra, och hon såg inte gärna att någon av personalen gick kl. fem, om inte chefen själv då var färdig med sitt pensum. Hon regerade allt i företaget med små fasta händer, hade en gammaldags sträng uppfattning om sina plikter och rättigheter och höll otroligt på sin värdighet. Men hon hade en viss torrolig humor, så att vi ibland kunde ha riktigt roligt ihop när vi kom till någon putslustig passus i ett nyinkommet manuskript, som naturligtvis också måste läsas högt. Nästan aldrig lästes ett manuskript av andra ögon hon hade aldrig hört talas om lektorer. Det var bekvämast och billigast att låta den lilla sekreteraren läsa högt till kl. sju eller senare på kvällen, då hon fick stappla hem, blek av hunger. Amanda Hammarlund blev sällan häftig. Häftighet tyckte hon nog var något nästan opassande. Men naturligtvis hade hon sitt 48

13 lilla humör för sig, och det kom ibland perioder när hon bara snörpte på mun och inte ville ta reson. Det var minsann inte lätt att andas i de kaminosande lokalerna när någon kritiker hade slagit ner på något i Saga eller tyckte att föregående årgång av Jultomten hade varit bättre än den nyutkomna. Moster Jultomten brydde sig aldrig om tidningarnas lovord och de var i alla fall övervägande utan bara om kritiken, som hon hade mycket svårt att förlåta och kom ihåg i åratal. Emil Hammarlund hade en panisk skräck för tryckfel. Han led i veckor, om den olyckan inträffade. Risken för tryckfel i Saga var extra farlig de första åren, eftersom Fridtjuv Berg, som var en fasa för alla sättare, ändrade och ändrade från korrektur till korrektur ända in i revideret, allt för att få tonfallen så avrundade och klingande som möjligt. Fru Hammarlund fäste sig inte så mycket som sin avlidne make vid vanliga tryckfel, fast hon gärna lät mig läsa tre korrektur före revideret. Men när hela svenska pressen hånade oss för den eländiga hjortkon som smugit sig in i Genoveva, i stället för kinden, så blev hon rent desperat. Den blide kyrkoherde Henning Wendell hade formulerat uttrycket efter tyska originalet och rättat sig efter Hoppes gamla lexikonupplaga, där det verkligen står hjortko. Hugo Gyllander som efter kyrkoherdens frånfälle skulle ge litterär form åt Wendells onekligen litet torra manuskript reflekterade inte över det underliga djuret, som också undgick redaktionens uppmärksamhet. Den julen var chefen inte nådig, det kan jag försäkra. Hur fru Hammarlund bar sig åt för att locka stora författare och konstnärer att skriva och rita åt förlaget vet jag tyvärr inte. Under mina första år i företaget skrev Amanda själv sina brev för hand och utan kopia. Därför har jag ingen kännedom om hur hon bar sig åt. Ända från början överlät Emil Hammarlund åt sin hustru alla personliga kontakter med artister och litteratörer, och i de trånga, överfyllda lokalerna, där mörka yllegardiner med tofsar gjorde dagern ännu dystrare, kom och gick under årens lopp en lång rad kända personer, både sådana som redan skaffat sig rykte och sådana som började sin bana hos oss. 4 / Sayas tjänst 49

14 Lappskola av Johan Tiren. Jultomten 1901 Fru Hammarlund ska få välja först, sa han leende, för det var ändå här jag började. Men de senare, litet svajiga akvarellerna övergick ofta i rent maner, och även om man aldrig kan frånkänna honom rutin och kunnande, så vägde många av hans senare teckningar lättare, rent konstnärligt sett. 61

15 Omslagsteckning till Fågel Blå 900 av Jenny Nyström en trånande prinsessa, målad av Jenny Nyström Jag tvekade en smula om jag skulle ta med den patetiska skönheten men så slank hon i alla fall med på ett hörn. En dag kom Konstakademiens hela teckningsskola på studiebesök, och jag tänkte med en rysning i mitt stilla sinne:»nu kommer väl de här avancerade konstadepterna att få sig ett riktigt gott skratt, när de får syn på den här läckerbiten.» Men visst inte! Med ens såg jag en knotig, finnig yngling slå ner som en hök just i det hörnet. Till slut hade han nässpetsen alldeles intill den lilla strålögda. Jag närmade mig försiktigt och sade torrt konstaterande:»ja, såna akvareller gjorde hon vid sekelskiftet.» Han såg upp med trånskygg blick, strök den långa luggen ur pannan och sade med längtan i rösten:»tänk vad hon kunde rita! En så formfulländad arm kan ingen annan åstadkomma, och huden är ju som levande.» Det var inte utan att jag fick mig en tankeställare. 55