Användningsområde: Låg, mellan- och högstadiet. gymnasieskolan, VUX

Transkript

1 FATTIG TIDER En film av Elisabet och Nils Håkanson Användningsområde: Låg, mellan- och högstadiet. gymnasieskolan, VUX Ämne: Historia, 1800-talet Sv/v Speltid: 16 minuter Kommentar till filmen Fattigtider ingår i serien Svenskt 1800-tal. Filmen bygger på stämmoprotokoll, på intendenten vid Nordiska Museet Nils Keylands skrifter och bildmaterial och på berättelser från gamla personer, som själva upplevt nödtider eller hört berättas därom. Filmen avser att ge eleverna kunskaper om levnadsvillkoren i en fattig skogsbygd under senare hälften av 1800-talet men inte endast som torra fakta utan i form av en tidsskildring, som kan hjälpa eleverna till inlevelse i den tidens förhållanden. För att få fram de rätta tidsbegreppen är vissa släktskapsrelationer medtagna i inledningen.

2 Det är lämpligt att gå igenom dessa före visningen. Brita, en ung flicka, född omkring 1945, får av sin far, född omkring 1900, höra, hur det var då hennes farfar, gamle Per, född omkring 1860, var barn. I filmen får man under några år följa Pers öden. Efter missväxtåren på 1860-talet rådde för folk i de små backstugorna verklig nödtid. Mycken tid och uppfinningsrikedom behövdes för att få fram surrogat till mjöl för nödbrödsbak. Pers far tar bark, hans mor plockar syrgräs, och allt males på handkvarn. Det mjölet blandas i rågmjölet. Ben krossas i benkrossen, som drivs av vattenhjulet, och mals till mjöl åt kreaturen. Men även det mjölet kunde någon gång användas till människoföda. Då nödbrödet inte förslår att stilla hungern, får Per ge sig till de större gårdarna med tiggarpåsen. Per och hans små kamrater blir bjudna på rågmjölsgröt och surmjölk, en läckerhet för små hungriga tiggarbarn. Observera att barnen äter med träskedar, gröt ur gemensamt träfat och mjölk ur trätråget. Bordsbönen som de läser lyder i sin helhet så:»1 Jesu namn gå vi till bords, äter, dricker på Guds ord. Gud till ära, oss till gagn få vi mat i Jesu namn. Amen.» Efter gammal sed niger och bockar barnen vid»i Jesu namn». Tiggare från andra socknar skickades hem genom fattigfogdens försorg, ty var socken skulle sörja för sina fattiga, men de egna hjälpte man. Tiggeriet var inte enbart en nödårsföreteelse. Ända in i slutet av 1800-talet förekom, att fattiga gick ut med tiggarpåsen, och det räknades som en självklar plikt, att välbärgade hushåll skänkte mjöl, bröd, ull och vid jultiden av julmaten. De gamla försörjdes som regel av sina barn. Den som haft egen gård, satt då på undantag, dvs, sonen eller dottern hade övertagit gården på villkor att sörja för de gamla, som ofta bodde i sin undantagsstuga.

3 I större socknar fanns fattighus eller fattigstuga för gamla fattiga personer, barn och sinnesslöa, men i mindre socknar försörjdes de gamla genom rotegång. Socknen var indelad i bygrupper, rotar, och var rote hade att allt efter sin skatteplikt försörja några gamla, s. k. rotehjon. En fattig orkeslös gammal person utan nära anhöriga, som kunde ta sig an honom, begärde som på filmen inrotering och fick då försörjning på de olika gårdarna i roten från någon dag till någon månad. Detta kallades att gå på rote. Fördelningen av de gamla hjonen för året hade uppgjorts av sockennämnden och framlades på fattigstämman i december. Stämman fick sedan yttra sig över fördelningen. Det kunde då hända som på filmen, att den rote, som fått en särskilt svårskött gammal, ej var nöjd med förslaget, men som ordföranden i filmen påpekade, var svårskötta gamla»högre värderade», så att den roten kunde få förmånen att ej behöva ge bidrag till sockenmagasinet. Fördelningen av hjonen blev således en rent matematisk beräkning med hänsyn tagen å ena sidan till rotens skatteplikt, uträknad i säd, å andra sidan till hur arbetsföra de gamla var. Eventuella mellanskillnaden mellan skatteplikten till fattigförsörjningen och den verkliga pålagan vid fattigfördelningen erlades som bidrag till sockenmagasinet. Filmen bygger på förhållanden i en landsända. Praxis kan ha utformats olika i olika delar av landet. (Dessa uppgifter är givetvis mindre viktiga för eleverna.) Behandlingen av rotehjonen var naturligtvis skiftande. Jämför i filmen den avlämnande torparens sakligt nonchalanta behandling av det döende rotehjonet med mor Stinas - hon bäddar med finaste lapptäcket. Att behandlingen blev så human, som den ofta var, hängde nog samman med att man insåg rotehjonens makt att forma gårdens rykte. Faktum är att efter ålderdomshemmens tillkomst åtskilliga saknade rotetidens omväxling.

4 För barn ansågs inte rotegången lämplig, liksom ej heller för»svagsinta» personer. Dessa utackorderades vid stämman på»ett års skötsel och vård med skyldighet för entreprenören att lämna nödiga kläder och föda och tillse hjonets skolgång jämte övlig kristendomskunskap», dvs. barnen bortackorderades på ett år till den, som åtog sig detta för minsta ersättning. På många platser blev följden, att man på stämman»bjöd» på barnen, ibland även i deras närvaro. Observera, att buden i protokollet går från högre till lägre bud! Denna stämma kallades allmänt fattigauktion, och även i protokollen kan insmyga sig uttryck som»blefwo till minstbjudande försålda...» Liksom på filmen gestaltade sig barnens öden olika. Somliga kom till goda fosterhem, andra fick ofta byta hem eller utnyttjades av vinningslystna fosterföräldrar. Den gamla goda tiden var ingen god tid för de fattiga. Å andra sidan bör även påpekas för eleverna, att vi inte har någon rätt förhäva oss över vår tids sociala välfärdsanordningar. Den ekonomiska bärkraften var en helt annan då, och den tidens levnadsstandard var för alla inom allmogen betydligt lägre än nu. Även på de större gårdarna var livsvillkoren mycket knappa. Kosten var också där enkel, större omväxling än salt sill och salt fläsk gavs inte ofta. Det var inte heller så lätt att ta emot ett rotehjon, då stugan förut var full av barn och»gammelfolk». Och den, som knappt kunde ge bröd åt sin egen barnflock, hade kanske inte så mycket hjärta för de små på fattigauktionen. Ä andra sidan kunde även i denna karga tid blomma en levande barmhärtighet mot de arma.

5 Exempel på uppgifter, som bör lämnas redan före filmvisningen 1. Beskriv de olika momenten i barkmjölstillverkning! Obs. att barken skalades av trädet med en»vässad» träpinne. 2. Redogör för olika slag av surrogatmjöl! (Surrogat förklaras.) 3. Rita en handkvarn! Forma den ev. i lera! 4. Rita och beskriv, hur vattenhjulet driver benkrossen! (Detta filmavsnitt har gjorts långt för att ge åskådaren tid till iakttagelser.) 5. Vilka matvaror förvarades i matboden? (Bröd, fläsk, korv, palt, torkad fårbog, mjöl.) (Bilden av matboden finns i en del historieböcker. Den är tagen i den bygd, där filmen inspelas och just i den gård, där filmens mor Stina växt upp.) 6. Beskriv, ev. rita bädden i filmen! Obs. den korta, breda sängen, som jämte utdragssoffan var vanligast! 7. Rita några husgeråd! Husgeråden var få, jämfört med nutidens mångfald. a) Trebenta kokkärl. Obs. den mindre grytan för matlagning och den större för mesost kokning etc. b) Träkärl, dels ovala trätråg för mjölk, långmjölk (förklara!) 8. Jämför ev. rita transport av sjuka 1960 och 1870! 9. Jämför vad som görs för ett föräldralöst barn nu och 1870! 10. Jämför ålderdomsförsörjningen 1960 och 1870! 11. Ge exempel på barmhärtighet i filmen!

6 Ord i filmen att förklara Backstuga = liten stuga på ofri grund. Rote = by eller grupp av byar med gemensamma uppgifter för fattigförsörjningen - fattigrote, eller för skolan - skolrote. Rotehjon = fattig person, som försörjdes av roten genom att vistas olika tider på gårdarna, vilket kallades rotegång. Fattigauktion = den stämma, där barn och en del andra bortackorderades till minstbjudande.